1

Fachverband Spielhallen eV och LM har överklagat det beslut som Europeiska unionens tribunal meddelade den 22 oktober 2021, Fachverband Spielhallen och LM/kommissionen (T‑510/20, ECLI:EU:T:2021:745) (nedan kallat det överklagade beslutet), genom vilket tribunalen ogillade deras talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2019) 8819 final av den 9 december 2019 angående statligt stöd SA.44944 (2019/C) (f.d. 2019/FC) – Skattemässig behandling av kasinoföretag i Tyskland och SA.53552 (2019/C) (f.d. 2019/FC) – Påstådd garanti för kasinoföretag i Tyskland (lönsamhetsgaranti) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

I punkterna 1–18 i det överklagade beslutet sammanfattas bakgrunden till tvisten och innehållet i det omtvistade beslutet på följande sätt:

3

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 augusti 2020 väckte klagandena talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

4

Till stöd för sin talan åberopade de en enda grund, vilken avsåg åsidosättande av deras processuella rättigheter genom att kommissionen nekade att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF, trots att kommissionen efter den preliminära granskningen inte kunde finna lösningar på alla de svåra frågeställningar som den enligt klagandena hade stött på.

5

Enligt tribunalen omfattade denna enda grund fem delar.

6

Genom den första delen hävdade klagandena att kommissionen felaktigt hade förutsatt att de ansåg att vinstöverlåtelserna utgjorde en skatt, trots att de alltid hävdat att det handlade om en vinstöverföring som inte var avdragsgill enligt det normala skattesystemet. Genom den andra delen gjorde klagandena gällande att kommissionen hade kategoriserat vinstöverlåtelser som en ”särskild skatt” genom att felaktigt finna att det sätt på vilket en åtgärd kategoriseras i nationell rätt inte är avgörande. Genom den tredje delen bestred de kommissionens kriterier för att beteckna vinstöverlåtelser som skatt. Genom den fjärde delen gjorde de med en rad argument gällande att vinstöverlåtelserna, även om dessa utgjorde en skatt, inte fick dras av från beskattningsunderlaget för inkomstskatt eller bolagsskatt och heller inte från beskattningsunderlaget för företagsskatt. Genom den femte delen lade de fram argument mot jämförelsen i fotnot 77 i det omtvistade beslutet mellan vinstöverlåtelser och de särskilda betalningar som åläggs företag, exempelvis för konkurrensbegränsande beteenden, vilka är avdragsgilla enligt tysk rätt.

7

I punkterna 48 och 57 i det överklagade beslutet utgick tribunalen vid prövningen av denna enda grund från att klagandena endast hade kritiserat de påstådda bristerna i det omtvistade beslutet, eftersom kommissionen i detta beslut inte godtog att den omtvistade åtgärden var selektiv. Enligt tribunalen hade kommissionen inte prövat samtliga kriterier avseende förekomsten av en fördel och selektivitet i det omtvistade beslutet, men varit mån om att påvisa dels, vilket utgjorde svar på klagandenas argument, att den påstådda selektiviteten inte förelåg i det aktuella fallet, dels, och skilt härifrån, att det, oberoende av alla frågor kring selektivitet, inte förelåg någon ekonomisk fördel.

8

I punkt 58 i det överklagade beslutet konstaterade tribunalen att klagandena bland annat inte hade bestritt konstaterandet i punkt 159 och fotnot 87 i det omtvistade beslutet att avdragsrätten för vinstöverlåtelser inte kunde ge ett kasinoföretag, sådant som WestSpiel, någon fördel eftersom den börda som åvilade detta företag i form av vinstöverlåtelser i alla händelser ofrånkomligen var betydligt större än den skatt som skulle ha betalts på det belopp som motsvarade dessa vinstöverlåtelser.

9

I punkterna 60–66 i det överklagade beslutet prövade tribunalen ändå huruvida de bilagor som bifogats repliken, i vilka det angavs olika ”beskattningsscenarier” grundade på redovisningsuppgifter från bokföringsåren 2014 och 2019, var relevanta vid bedömningen av om det förelåg en fördel till följd av rätten till avdrag för vinstöverlåtelserna och kom fram till att de i alla händelser var för sent inkomna och inte kunde tas upp till prövning.

10

I punkt 67 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om att det följer av rättspraxis att för att en åtgärd ska anses utgöra stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, måste samtliga villkor i denna bestämmelse vara uppfyllda. Vad gäller villkoret att det ska föreligga en selektiv fördel, ska frågan huruvida det föreligger en fördel bedömas oberoende av selektivitetsvillkoret.

11

Tribunalen drog härav, i punkt 68 i det överklagade beslutet, slutsatsen att eftersom klagandena inte hade visat att bedömningen av de uppgifter och omständigheter som kommissionen hade tillgång till under den preliminära granskningen av den omtvistade åtgärden borde ha gett upphov till tveksamhet och svåra frågeställningar vad gäller frågan huruvida avdragsrätten för vinstöverlåtelser utgjorde en fördel för WestSpiel, var det uppenbart att klagandena saknade fog för att hävda att det omtvistade beslutet hade åsidosatt deras processuella rättigheter.

12

Efter att, i punkterna 69 och 70 i det överklagade beslutet, ha slagit fast att klagandenas argument att det omtvistade beslutet var motsägelsefullt i den del det kvalificerades vinstöverlåtelser som en särskild skatt och i andra fall som en särskild betalning som var jämförbar med böter för konkurrensbegränsande beteende, var uppenbart ogrundat, fann tribunalen att det var uppenbart att talan inte kunde vinna bifall på den enda grunden och att talan följaktligen skulle ogillas i sin helhet, eftersom det var uppenbart att den helt saknade rättslig grund.

13

Klagandena har yrkat att domstolen ska

14

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

15

Till stöd för sitt överklagande har klagandena anfört en enda grund genom vilken de huvudsakligen har gjort gällande att tribunalen, genom att ogilla deras talan med motiveringen att den omtvistade åtgärden inte kan ge någon som helst fördel, utan att pröva om denna fördel är materiellt selektiv, har gjort en felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av de villkor i artikel 107.1 FEUF som måste vara uppfyllda för att en åtgärd ska betecknas som statligt stöd i den mening som avses i denna bestämmelse.

16

Såsom tribunalen erinrade om i punkt 52 i det överklagade beslutet, med hänvisning till unionsdomstolarnas fasta praxis i fråga om nationella skatteåtgärder, ska villkoren avseende ekonomisk fördel och selektivitet prövas tillsammans.

17

Av denna metod för prövning i tre steg av villkoren för materiell selektivitet följer, enligt fast praxis från domstolen, att tribunalen för att kunna slå fast att någon ekonomisk fördel inte förelåg ovillkorligen borde ha inlett med att fastställa vad som var det ”normala” skattesystemet.

18

Klagandena hävdar att de vid tribunalen har bestritt just frågan huruvida vinstöverlåtelser var en ”särskild skatt” som kan dras av från beskattningsunderlaget för inkomstskatt eller bolagsskatt samt från företagsskatt i enlighet med de allmänna bestämmelserna om beskattning i tysk rätt, vilket kommissionen bekräftat i punkt 159 i det omtvistade beslutet.

19

I det överklagade beslutet behandlade emellertid tribunalen i sin rättsliga bedömning inte denna tvistiga fråga och godtog därför i praktiken den definition av det ”normala” skattesystemet som framgår av punkt 159 i det omtvistade beslutet.

20

Om, enligt tysk rätt, kategoriseringen av vinstöverlåtelser som en ”särskild skatt” inte var korrekt och om tvärtom vinstöverlåtelser utgjorde en överföring eller en fördelning av vinsterna, vilket klagandena hävdade vid tribunalen, skulle rätten till avdrag för dessa vinstöverlåtelser utgöra ett undantag från det ”normala” skattesystemet och den omtvistade åtgärden skulle sålunda vara selektiv.

21

Eftersom det ”normala” skattesystemet ovillkorligen måste följa av de tillämpliga tyska skattereglerna, har klagandena hävdat att det inte råder något tvivel om att en överföring eller en fördelning av vinst inte kan dras av från beskattningsunderlaget för företagsskatt eller bolagsskatt. Enligt dessa regler är det nämligen förbjudet att kompensera de ekonomiska nackdelar som uppstår till följd av vinstöverlåtelser med de fördelar som följer av avdragsrätt för nämnda vinstöverlåtelser.

22

Klagandena sluter sig härav till att tribunalen i det överklagade beslutet gjorde en felaktig tillämpning av begreppet statligt stöd i artikel 107.1 FEUF genom att förneka förekomsten av en ekonomisk fördel utan att dessförinnan, fristående från kommissionens bedömning i det omtvistade beslutet, ha fastställt vad som var det ”normala” skattesystemet. Fastställandet av det ”normala” skattesystemet är ett nödvändigt led för att fastställa huruvida det föreligger en ekonomisk fördel eller inte.

23

Kommissionen har genmält att den enda grunden i överklagandet är verkningslös och i alla händelser helt obefogad.

24

Denna grund vilar på en felaktig tolkning av det överklagade beslutet, eftersom tribunalen ogillade talan i detta beslut, inte på grund av att det inte förelåg någon ekonomisk fördel, utan huvudsakligen på grund av att ansökan inte innehöll någon grund som avsåg att den omtvistade åtgärden inte medförde någon fördel, såsom konstaterats i det omtvistade beslutet.

25

I avsaknad av en fördel kan åtgärden inte i något fall utgöra statligt stöd. Även om det antas att den omtvistade åtgärden är selektiv, såsom klagandena gjorde gällande i första instans, har de följaktligen inte visat att kommissionens slutsats att det inte förelåg något statligt stöd var felaktig. Under dessa omständigheter var tribunalen inte skyldig att pröva huruvida det förelåg en fördel i förevarande fall eller inte, utan den kunde begränsa sig till att konstatera att talan inte avsåg detta villkor avseende förekomsten av stöd.

26

Kommissionen har i andra hand gjort gällande att tribunalen i enlighet med principen att domstol inte får döma utöver vad parterna har yrkat (ne ultra petita) under alla omständigheter inte kunde fastställa att det inte förelåg någon ekonomisk fördel, eftersom denna fråga inte var föremål för talan i första instans och inte skulle prövas ex officio som en tvingande processuell förutsättning (ordre public).

27

Enligt kommissionen har klagandena fel när de åberopar skattestödens påstådda särdrag. När det gäller sådant stöd är det visserligen riktigt att kriterierna fördel respektive selektivitet kan prövas tillsammans, men dessa kriterier skiljer sig begreppsmässigt åt. Bevisen för att det föreligger en fördel och bevisen för att visa att den är selektiv överlappar dessutom varken helt eller systematiskt varandra. Kommissionen har således påpekat att den omtvistade åtgärden i förevarande fall inte syftade till att minska den skatt som normalt skulle ha betalats enligt det allmänna skattesystemet. Möjligheten att dra av vinstöverlåtelser från beskattningsunderlaget för inkomst- eller bolagsskatt och företagsskatt syftar tvärtom till att minska skattebördan för de offentliga kasinona i Nordrhein-Westfalen till följd av vinstöverlåtelserna.

28

Kommissionen har även gjort gällande att tribunalen, i andra hand och med omsorg, i punkterna 60–66 i det överklagade beslutet, prövade de omständigheter som klagandena hade åberopat för sent och som skulle kunna ha ett vagt samband med ett eventuellt argument avseende förekomsten av en fördel. Tribunalen visade att dessa omständigheter, som inte kunde prövas i sak, under alla omständigheter saknade relevans, eftersom de inte gjorde det möjligt att med framgång bestrida konstaterandet i det omtvistade beslutet att det inte förelåg någon fördel.

29

Enligt domstolens fasta praxis krävs att samtliga följande villkor är uppfyllda för att en nationell åtgärd ska anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. För det första ska det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (dom av den 19 december 2018, A-Brauerei, C‑374/17, EU:C:2018:1024, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

30

När det specifikt gäller nationella skatteåtgärders selektiva karaktär har domstolen slagit fast att kommissionen, för att kunna kvalificera en åtgärd som selektiv, måste göra en prövning i tre steg. För det första måste kommissionen nämligen kunna identifiera referenssystemet, det vill säga det ”normala” skattesystemet i den berörda medlemsstaten, och för det andra att åtgärden avviker från referenssystemet genom att behandla ekonomiska aktörer – som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med detta skattesystem – olika. Begreppet statligt stöd avser dock inte sådana åtgärder som innebär att företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med den aktuella rättsliga regleringen behandlas olika, och vilka åtgärder således i princip är selektiva, när för det tredje den berörda medlemsstaten visar att denna skillnad i behandling är motiverad, eftersom den följer av arten av eller systematiken i det system som åtgärderna ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen, C‑885/19 P och C‑898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

31

Klagandena har inom ramen för sin enda grund kritiserat tribunalen för att inte ha prövat deras centrala argument – som de redogjorde för i de tre första av de fem delar i den enda grund som de åberopat till stöd för sin talan för att kritisera det omtvistade beslutet – såvitt som kommissionen i beslutet, vid bedömningen av selektivitetsvillkoret, på ett felaktigt sätt identifierade det referenssystem eller det ”normala” skattesystem som var tillämpligt i den berörda medlemsstaten i det första steget av den prövning som det ankommer på kommissionen att göra i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 30 ovan.

32

Det fel som kommissionen har gjort sig skyldig till består i att den har kategoriserat den omtvistade åtgärden, det vill säga vinstöverlåtelserna från offentliga kasinon, som en ”särskild skatt” eller till och med som ”särskild tilläggsskatt”, vilket möjliggjorde för kommissionen att komma fram till att de belopp som betalats i vinstöverlåtelser kunde dras av från beskattningsunderlaget för inkomst- och bolagsskatt samt företagsskatt i enlighet med de allmänna skattereglerna i det normala skattesystem som föreskrivs i den tillämpliga tyska skattelagstiftningen, enligt vilka det är tillåtet att göra avdrag för ”utgifter för inkomsternas förvärvande”.

33

Klagandena har hävdat att vinstöverlåtelser ska kategoriseras som ”överföring” eller ”fördelning” av vinst och inte som ”skatt” eller ”särskild skatt”, vilket innebär att vinstöverlåtelser, i enlighet med tillämplig tysk skatterätt, inte kan dras av från beskattningsunderlaget för företagsskatten. Det avdrag som faktiskt gjorts utgör således ett undantag från det ”normala” skattesystemet och därmed en selektiv fördel.

34

I detta avseende uppkommer frågan om tribunalen – eftersom kommissionen i det omtvistade beslutet, som antogs efter det preliminära granskningsförfarande som avses i artikel 108.3 FEUF bedömde att den omtvistade åtgärden inte utgjorde ”statligt stöd” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, då den inte medförde någon ekonomisk fördel och inte var selektiv – med rätta kunde ge kommissionen rätt i en talan som uteslutande riktar sig mot konstaterandet att selektivitet inte föreligger, eftersom talan är verkningslös och således uppenbart ogrundad, då den aktuella åtgärden, även om det skulle visa sig att det finns fog för denna grund, fortfarande inte utgör statligt stöd på grund av att det inte föreligger en ekonomisk fördel, vilket konstaterats i det omtvistade beslutet.

35

Domstolen har nämligen redan slagit fast att kravet på selektivitet, som följer av artikel 107.1 FEUF, tydligt ska särskiljas från den samtidiga upptäckten av att en ekonomisk fördel föreligger. Kommissionen är – när den har upptäckt att en fördel i vid bemärkelse föreligger, som direkt eller indirekt skapats av en given åtgärd – skyldig att styrka att denna fördel särskilt kommer ett eller flera företag till godo (dom av den 4 juni 2015, kommissionen/MOL, C‑15/14 P, EU:C:2015:362, punkt 59).

36

Domstolen erinrar härvidlag om att fastställandet av referensramen har särskilt stor betydelse när det gäller skatteåtgärder, eftersom förekomsten av en ekonomisk fördel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, endast kan fastställas i förhållande till en beskattning som definieras som ”normal” (dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen, C‑885/19 P och C‑898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

37

För att bedöma om en skatteåtgärd är selektiv är det således viktigt att det skattesystem som gäller i allmänhet eller det referenssystem som är tillämpligt i den berörda medlemsstaten är angivet på ett korrekt sätt i kommissionens beslut och prövas av den domstol som har att pröva en invändning avseende det sätt på vilket detta system är angivet. Eftersom fastställandet av referenssystemet är utgångspunkten för den jämförande bedömning som måste göras vid prövningen av selektiviteten, medför ett fel vid fastställandet av referenssystemet med nödvändighet att hela prövningen av selektivitetskriteriet blir felaktig (dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen, C‑885/19 P och C‑898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

38

I detta sammanhang har domstolen preciserat att fastställandet av referensramen, som ska ske efter ett kontradiktoriskt förfarande med den berörda medlemsstaten, ska bygga på en objektiv bedömning av innehållet i, sambandet med och de konkreta verkningarna av de bestämmelser som är tillämpliga enligt denna medlemsstats nationella rätt (dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen, C‑885/19 P och C‑898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

39

Domstolen har likaså slagit fast att utanför de områden där unionens skattelagstiftning är föremål för harmonisering, är det den berörda medlemsstaten som, vid utövandet av sina egna befogenheter på området för direkt beskattning och med hänsyn till sin fiskala autonomi, bestämmer de grundläggande kännetecknen för skatten, vilka i princip definierar det referenssystem eller det ”normala” skattesystemet, utifrån vilket selektivitetsvillkoret ska bedömas. Detta gäller bland annat fastställandet av beskattningsunderlaget och den beskattningsgrundande händelsen (dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen, C‑885/19 P och C‑898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

40

Härav följer att endast den nationella rätt som är tillämplig i den berörda medlemsstaten ska beaktas vid angivandet av referenssystemet i fråga om direkt beskattning, eftersom angivandet av detta system i sig är en nödvändig förutsättning för att bedöma inte bara huruvida det föreligger en fördel, utan även huruvida den är selektiv (dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen, C‑885/19 P och C-898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 74).

41

Såsom även generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande strider tribunalens bedömning, som sammanfattats i punkt 34 ovan, mot de principer som slagits fast i domstolens praxis, om vilka det erinrats i punkterna 36–40 ovan, enligt vilken den prövning som kommissionen ska göra för att konstatera om en skattemässig stödordning är selektiv sammanfaller, vad gäller angivandet av referenssystemet eller det ”normala” skattesystemet, med den prövning som ska utföras för att kontrollera om den omtvistade åtgärden ger dem den riktar sig till en fördel.

42

Om tribunalen, i enlighet med nämnda principer, inom ramen för utövandet av sin fulla prövningsrätt av den tolkning av tillämplig nationell rätt som kommissionen gjorde i det omtvistade beslutet, hade prövat klagandenas argument avseende fastställandet av detta referenssystem, vilka sammanfattas i punkterna 32 och 33 ovan, och om tribunalen efter denna prövning kommit fram till att kommissionen, mot bakgrund av tillämpliga regler och principer i tysk skatterätt på området samt tolkningen av dessa i nationell rättspraxis och doktrin, faktiskt hade begått ett fel vid detta fastställande, skulle nämligen ett sådant fel med nödvändighet ha medfört att hela kommissionens bedömning av villkoret avseende förekomsten av en selektiv fördel var felaktig i dess två delar, nämligen såväl selektivitetsvillkoret som villkoret om en ekonomisk fördel.

43

Härav följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att det inte var nödvändigt att pröva klagandenas ovan nämnda argument av det skälet att de, även om de var välgrundade, under alla omständigheter var verkningslösa, eftersom de endast påverkade kommissionens bedömning i det omtvistade beslutet av selektivitetsvillkoret och inte av villkoret om en ekonomisk fördel, vilket prövades separat i nämnda beslut.

44

Denna slutsats påverkas inte av det argument som kommissionen har anfört i andra hand, nämligen att tribunalen skulle ha åsidosatt principen att domstol inte får döma utöver vad parterna har yrkat (ne ultra petita) om den hade prövat lagenligheten av det omtvistade beslutet inte bara vad gäller prövningen av selektivitetsvillkoret, utan även vad gäller bedömningen av villkoret att det ska föreligga en ekonomisk fördel.

45

Domstolen har vid många tillfällen slagit fast att eftersom den domstol som gör en laglighetsprövning inte får döma utöver vad parterna har yrkat kan ogiltigförklaringen inte kan vara mer omfattande än vad som yrkats av den som väckt talan (dom av den 14 november 2017, British Airways/kommissionen, C‑122/16 P, EU:C:2017:861, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

46

Även om domstolen enbart ska pröva tvisten i enlighet med de yrkanden som framställts av parterna, på vilka det ankommer att avgränsa tvisten, är den enligt principen om att den inte får döma utöver yrkandena inte bunden enbart till de argument som parterna har åberopat till stöd för sina yrkanden, med risk för att avgörandet annars skulle fattas på felaktiga rättsliga grunder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 58).

47

Klagandena yrkade emellertid i första instans att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras och gjorde bland annat gällande att kommissionen i detta beslut hade gjort en bedömning av selektivitetsvillkoret som strider mot unionsrätten, eftersom denna bedömning vilade på ett fastställande av referenssystemet eller det ”normala” skattesystemet som vilade på en felaktig tolkning av tyska skatteregler och principer om avdragsrätt för ”utgifter för inkomsternas förvärvande”.

48

Det är visserligen korrekt att klagandenas talan formellt sett endast avsåg kommissionens bedömning i det omtvistade beslutet av selektivitetsvillkoret och inte bedömningen av huruvida det förelåg en ekonomisk fördel. Inte desto mindre var klagandenas argument, såsom redan har understrukits, i sak lika relevanta för bedömningen av båda dessa villkor, eftersom de avsåg fastställandet i detta beslut av referenssystemet eller det ”normala” skattesystemet, en bedömning som är identisk avseende nämnda två villkor och som, om den stred mot tillämplig nationell rätt, med nödvändighet skulle göra bedömningen av dessa båda dessa villkor felaktig i samma utsträckning.

49

Om tribunalen, såsom den var skyldig att göra, hade prövat klagandenas argument, skulle den följaktligen inte på något sätt ha ändrat föremålet för yrkandet såsom det fastställts i talan och följaktligen inte ha åsidosatt principen att domstol inte får döma utöver vad parterna har yrkat.

50

Tribunalen skulle inte heller ha åsidosatt denna princip om den, efter denna prövning, hade funnit att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, eftersom kommissionen i detta beslut hade identifierat referenssystemet eller det ”normala” skattesystemet felaktigt.

51

Mot denna bakgrund ska det överklagade beslutet upphävas.

52

Enligt artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen, om överklagandet är välgrundat, upphäva tribunalens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande.

53

I förevarande dom har det slagits fast att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den underlät att pröva klagandenas argument som syftade till att kritisera kommissionens identifiering av referenssystemet eller det ”normala” skattesystemet i det omtvistade beslutet.

54

Eftersom tribunalen inte har prövat kommissionens tolkning av tillämplig nationell rätt för att fastställa referenssystemet eller det tillämpliga ”normala” skattesystemet, vilket det ankommer på den att göra mot bakgrund av de argument som klagandena specifikt har anfört vid tribunalen, finner domstolen att förevarande mål inte är färdigt för avgörande. Målet ska följaktligen återförvisas till tribunalen.

55

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska beslutet om rättegångskostnaderna anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: