–

AR, genom R. Lewandowski, radca prawny,

–

KP, genom L. Nawrocki, radca prawny,

–

RD sp. z o.o., genom G. Stasiak, radca prawny,

–

SI SA, genom M. Nycz, radca prawny,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, av M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, P. Busche och M. Hellmann, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom U. Małecka, B. Sasinowska och H. Tserepa–Lacombe båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11), jämförd med artikel 3 i samma direktiv.

2

Begäran har framställts inom ramen för sex tvister mellan motorfordonsägare och försäkringsgivarna för de personer som är ansvariga för skadorna på deras fordon, där parterna är AR mot försäkringsföretagen PK SA och CR, BF mot försäkringsföretaget SI SA, ZN mot försäkringsföretaget MB SA, NK sp. z o.o. mot försäkringsföretaget PK SA, KP mot försäkringsföretaget SI SA samt RD sp. z o.o. mot försäkringsföretaget EZ SA Tvisterna avser begäran om ersättning för skadorna som vållats på dessa fordon.

3

I skäl 30 i direktiv 2009/103 anges följande:

”Rätten att åberopa försäkringsavtalet och rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget är av stor betydelse för skyddet av personer som skadas i varje slag av trafikolycka. För att underlätta snabb och effektiv skadereglering och för att kostsamma rättsliga förfaranden så långt möjligt ska kunna undvikas bör en rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen utsträckas till alla som drabbas av trafikolyckor.”

4

I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Obligatorisk försäkring av motorfordon”, föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av artikel 5 ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är lämpliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring.

Försäkringens omfattning och villkor ska bestämmas inom ramen för de åtgärder som avses i första stycket.

…

Den försäkring som avses i första stycket ska obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador.”

5

Enligt artikel 5 i direktivet får medlemsstaterna förordna om undantag från artikel 3 för särskilda fysiska eller juridiska personer, offentliga eller privata, eller för särskilda slag av fordon eller fordon med särskild registreringsskylt.

6

I artikel 9 i direktivet, med rubriken ”Minimibelopp”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Varje medlemsstat ska, utan att det påverkar dess rätt att fastställa högre garantibelopp, kräva att den obligatoriska försäkringen som avses i artikel 3 ger ersättning med minst följande:

…”

7

I artikel 18 i direktiv 2009/103, med rubriken ”Direktanspråk”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att skadelidande parter vid olyckor vållade av ett fordon som omfattas av försäkring enligt artikel 3 har rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen.”

8

I artikel 363 § 1 i Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. av år 1964, nr 16, pos. 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), föreskrivs följande:

”Skadan ska ersättas, enligt den skadelidandes val, antingen genom att ursprungligt skick återställs eller genom betalning av en skälig summa pengar. Om det är omöjligt att återställa till ursprungligt skick eller om det skulle medföra orimliga svårigheter eller kostnader för den ersättningsskyldiga parten är den skadelidandes rätt begränsad till ekonomisk ersättning.”

9

I artikel 822 § 1 och 4 i civillagen föreskrivs följande:

”1.   I ansvarsförsäkringsavtalet förbinder sig försäkringsgivaren att utge ersättning enligt avtalet för skador som orsakats tredje man för vilka försäkringstagaren eller den försäkrade är ansvarig.

…

4.   Den person som har rätt till ersättning för en händelse som täcks av ett ansvarsförsäkringsavtal kan rikta anspråk direkt mot försäkringsgivaren.”

10

Sex mål har anhängiggjorts vid Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen för huvudstaden Warszawa, Polen). Fem av dessa tvister rör kärandena BF, ZN, NK, KP respektive RD, vilka samtliga har yrkat ersättning för den skada som de lidit till följd av skador på deras fordon på grund av trafikolyckor. I den sjätte tvisten har AR yrkat ersättning för en skada på fordonet som orsakats av en fallande garageport.

11

Kärandena i det nationella målet uppskattade sin skada på grundval av reparationskostnader som motsvarade det uppskattade marknadsvärdet på de reservdelar och den arbetskraft som behövdes för att reparera de skadade fordonen. Eftersom reparationen av de berörda fordonen ännu inte hade genomförts har den hänskjutande domstolen kvalificerat dessa reparationskostnader som ”hypotetiska”. Svarandena i det nationella målet, det vill säga de försäkringsföretag som täcker det civilrättsliga ansvaret för de personer som är skyldiga att ersätta kärandena i det nationella målet, har gjort gällande att denna ersättning inte får överstiga beloppet för den skada som kärandena faktiskt har lidit, beräknat enligt en så kallad differentialmetod. Enligt denna metod ska detta belopp motsvara skillnaden mellan det värde som det skadade fordonet skulle ha haft om olyckan inte hade inträffat och fordonets aktuella värde, i dess skadade skick. Enligt försäkringsföretagen kan reparationskostnaderna endast beaktas om det visas att de faktiskt har uppkommit.

12

Den hänskjutande domstolen har angett att ersättningen enligt nationell rätt syftar till att ge den skadelidande parten ett belopp som motsvarar skillnaden mellan värdet på den skadade egendomen och det värde som denna skulle ha haft om skadan inte hade inträffat, samtidigt som den skadelidande inte ska kunna berika sig.

13

Den hänskjutande domstolen har preciserat att enligt polsk rättspraxis ska ersättningen till ägaren av ett skadat fordon beräknas på grundval av de hypotetiska reparationskostnaderna för fordonet, oavsett om ägaren faktiskt har reparerat fordonet eller avser att reparera det. En ersättning varigenom sådana hypotetiska reparationskostnader beaktas, vilka vida överstiger vållad skada fastställd enligt differentialmetoden, beviljas även skadelidande som redan har sålt sitt skadade fordon och som således inte använder denna ersättning för att reparera fordonet. Denna praxis leder enligt den hänskjutande domstolen till en obehörig vinst för dessa personer, vilken är till nackdel för alla andra försäkringstagare. Försäkringsföretagen belastar nämligen övriga försäkringstagare med den kostnad som följer av denna överdrivna ersättning, genom att avkräva allt högre försäkringspremier från dem.

14

Enligt den hänskjutande domstolen kan denna rättspraxis, som kan kritiseras i den mån den gör det möjligt för den skadelidande att berika sig i vissa fall, motiveras av det särskilda skydd som unionsrätten ger offer för trafikolyckor. Den hänskjutande domstolen anser således att det är nödvändigt att klargöra omfattningen av de skadelidandes rättigheter till följd av den rätt att rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget som föreskrivs i artikel 18 i direktiv 2009/103.

15

Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i omfattningen av sistnämnda rätt, med beaktande av att ett anspråk mot den ansvariga personen, enligt polsk rätt, enligt den skadelidandes val kan avse antingen utbetalning av ekonomisk ersättning eller reparation av det skadade fordonet, det vill säga en naturaförmån, medan det i artikel 822 § 1 i civillagen föreskrivs att ett försäkringsföretag endast kan vara skyldig att betala ut ekonomisk ersättning.

16

Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för nationell lagstiftning som medför att en skadelidande, som önskar rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget, fråntas en av de möjligheter att få ersättning för skadan som föreskrivs i denna lagstiftning. Den är benägen att anse att unionsrätten ska tolkas så, att denna fråga ska besvaras jakande.

17

Den hänskjutande domstolen vill emellertid även få klarhet i föremålet för ett direkt anspråk från den skadelidande mot en försäkringsgivare, genom vilket denna person begär reparation av sitt fordon. Det skulle nämligen vara möjligt att antingen underlåta att tillämpa den regel som följer av artikel 822 § 1 i civillagen, enligt vilken ersättningen från försäkringsgivaren endast kan vara av ekonomisk art och på så sätt göra det möjligt för den skadelidande att kräva att försäkringsgivaren åtar sig att ersätta reparationen av det skadade fordonet, eller att tillerkänna den skadelidande rätten att kräva att försäkringsgivaren, i stället för att åta sig ansvaret för reparationen, betalar ut de medel som behövs för att utföra den.

18

Den hänskjutande domstolen förespråkar det andra alternativet. Den vill emellertid även få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt som gör det möjligt att förena utbetalningen till den skadelidande av de medel som är nödvändiga för reparationen av fordonet med villkor som syftar till att förhindra vederbörande från att använda dessa medel för ändamål som saknar samband med reparationen och från att dra förmån av en situation där den skadelidandes tillgångar ökar till följd av olyckan. Den hänskjutande domstolen hyser dessutom tvivel om huruvida rätten att avkräva försäkringsgivaren de medel som behövs för att reparera ett skadat fordon även ska tillerkännas en ägare till ett sådant fordon när denna redan har sålt fordonet, trots att det faktiskt är omöjligt för ägaren att reparera fordonet.

19

Slutligen anser den hänskjutande domstolen att svaren på tolkningsfrågorna även är relevanta för lösningen av den tvist där AR är kärande, även om en skada på ett fordon som orsakats av en fallande garageport inte skulle omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/103. Det förefaller nämligen rimligt att med hänsyn till ”principen om likhet inför lagen” tillämpa samma principer på en sådan tvist som de som är tillämpliga i andra nationella mål.

20

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen för huvudstaden Warszawa, Polen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

21

RD har i sitt yttrande till domstolen gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom tolkningsfrågorna i själva verket syftar till att ifrågasätta de i polsk rätt föreskrivna villkoren för reglering av trafikolyckor orsakade av motorfordon med avseende på ansvarsförsäkring. Den polska regeringen har för sin del påpekat att de anspråk som gett upphov till de nationella målen inte syftar till att återställa kärandenas fordon, utan till att de ska erhålla ekonomisk ersättning, vilket innebär att de två första frågorna kan anses vara hypotetiska och därför inte kan tas upp till sakprövning.

22

Det framgår visserligen av domstolens rättspraxis att medlemsstaterna, på unionsrättens nuvarande stadium, i princip är fria att inom ramen för sina system för civilrättsligt skadeståndsansvar fastställa i synnerhet vilka skador som orsakats av motorfordon som ska ersättas, omfattningen av ersättningen för dessa skador och vilka personer som har rätt till sådan ersättning (dom av den 20 maj 2021, K.S. (Bogseringskostnader för skadat fordon), C‑707/19, EU:C:2021:405, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

23

I förevarande fall avser tolkningsfrågorna emellertid inte de områden som nämns i föregående punkt. Den hänskjutande domstolen har nämligen ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida artikel 18 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning i vilken det föreskrivs vissa villkor för hur personer som lidit skada till följd av en trafikolycka får utöva sin rätt enligt denna artikel att rikta anspråk direkt mot försäkringsgivaren för den person som är ansvarig för skadan.

24

Den polska regeringens argument att de anspråk som gett upphov till de nationella målen inte avser återställande av de berörda skadade fordonen, utan utbetalning av ekonomisk ersättning, är vidare inte tillräckligt för att visa att den hänskjutande domstolens två första frågor är hypotetiska.

25

Det framgår nämligen av den hänskjutande domstolens uppgifter, vilka sammanfattats i punkterna 13–17 ovan, att den är väl medveten om att anspråken i de nationella målen avser utbetalning av ekonomisk ersättning. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida artikel 18 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att när det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att den skadelidande kan välja om den som är ansvarig för skadan ska utge ekonomisk ersättning eller återställa det skadade fordonet, kan den skadelidande, genom att utöva sin rätt att rikta anspråk direkt mot försäkringsgivaren som täcker den ansvariges civilrättsliga ansvar, begära att denna försäkringsgivare ska utge ekonomisk ersättning som inte beräknas på grundval av den så kallade differentialmetoden, utan på grundval av de kostnader som är nödvändiga för att återställa fordonet.

26

Härav följer att den hänskjutande domstolens frågor avser tolkningen av unionsrätten och inte är hypotetiska.

27

Tvisten i det nationella målet mellan AR, å ena sidan, och PK samt CR, å andra sidan, avser emellertid, enligt den hänskjutande domstolens uppgifter, reparation av skador som orsakats av en fallande garageport.

28

Direktiv 2009/103 syftar till att säkerställa skyddet för skadelidande vid olyckor som orsakats av motorfordon. Detta syfte har konstant eftersträvats och getts en allt större vikt av unionslagstiftaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2021, K.S. (Bogseringskostnader för skadat fordon), C‑707/19, EU:C:2021:405, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

29

Det är emellertid uppenbart att det civilrättsliga ansvar som den person som driver ett garage ådrar sig till följd av att en garageport i detta garage har fallit ned på ett motorfordon inte har sitt ursprung i en skada som orsakats av det berörda fordonet, utan i en skada på detta fordon som orsakats av en fallande del av en byggnad. Härav följer att de faktiska omständigheterna i tvisten mellan AR, å ena sidan, och PK samt CR, å andra sidan, såsom den hänskjutande domstolen själv har medgett, inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/103.

30

Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att det med hänsyn till ”principen om likhet inför lagen” framstår som rimligt att i målet tillämpa samma regler som de som är tillämpliga i de andra nationella målen. I den mån som den hänskjutande domstolen härvid anteciperar de följder som förevarande dom kan få enligt en princip som erkänns i polsk rätt, räcker det att erinra om att EU-domstolen, inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF, varken är behörig att tolka nationell rätt eller att tillämpa rättsregler på ett visst fall, eftersom dessa uppgifter uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2020, Vikingo Fővállalkozó, C‑610/19, EU:C:2020:673, punkt 68 och där angiven rättspraxis, samt beslut av den 9 januari 2023, A.T.S. 2003, C‑289/22, EU:C:2023:26, punkt 29). Dessa överväganden är således inte tillräckliga för att visa att det föreligger ett samband mellan saken i det första målet och den begärda tolkningen av unionsrätten.

31

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden konstaterar domstolen att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, utom i den del den avser tvisten mellan AR, å ena sidan, och PK samt CR, å andra sidan, i vilken begäran ska avvisas.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 18 i direktiv 2009/103, jämförd med artikel 3 i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den enda formen för att erhålla ersättning från försäkringsgivaren, när den person vars fordon har skadats i en trafikolycka riktar sitt anspråk direkt mot försäkringsgivaren för den person som är ansvarig för olyckan, utgör en utbetalning av ett penningbelopp. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i vilka skyldigheter som, i förekommande fall, följer av dessa bestämmelser vad gäller sättet att beräkna denna ersättning och villkoren för dess utbetalning.

33

I artikel 3 i direktiv 2009/103 föreskrivs en skyldighet för varje medlemsstat att vidta de åtgärder som är lämpliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring, om inte annat följer av artikel 5 i direktivet.

34

De fem nationella målen för vilka begäran om förhandsavgörande har ansetts kunna tas upp till sakprövning avser emellertid inte, i avsaknad av andra uppgifter från den hänskjutande domstolen, personer eller fordon för vilka Republiken Polen har utnyttjat de möjligheter att förordna om undantag som anges i artikel 5.

35

När det gäller skadelidandes rätt att rikta anspråk direkt mot försäkringsgivaren enligt artikel 18 i direktiv 2009/103, konstaterar domstolen att denna bestämmelse inte utgör hinder för att det i nationell rätt föreskrivs att detta sätt att erhålla ersättning endast kan avse penningbelopp.

36

Det framgår nämligen av skäl 30 i direktivet att denna rätt består i att den skadelidande ska kunna åberopa försäkringsavtalet och rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget. Härav följer att ett sådant anspråk endast kan avse en utbetalning från försäkringsgivaren för den ansvariga personen av den förmån till den skadelidande som denna försäkringsgivare hade varit skyldig att tillhandahålla sin försäkringstagare inom gränserna för försäkringsavtalet.

37

När försäkringsgivarens förmån, såsom den definieras i försäkringsavtalet, är av uteslutande ekonomisk natur, utgör artikel 18 i nämnda direktiv således inte hinder för att den skadelidandes anspråk direkt mot försäkringsgivaren måste avse utbetalning av ett penningbelopp.

38

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande bekräftas denna tolkning av den omständigheten att ett obligatoriskt minimalt försäkringsskydd i artikel 9 i direktiv 2009/103 fastställs i form av minimibelopp för ersättning.

39

Så är i förevarande fall fallet med de anspråk i de nationella målen som med stöd av artikel 18 i direktivet riktas direkt mot försäkringsgivaren eftersom det i artikel 822 § 1 i civillagen, såsom framgår av de uppgifter som lämnats till domstolen, föreskrivs att försäkringsgivarens förmåner endast kan vara av ekonomisk art.

40

I detta sammanhang avser den hänskjutande domstolens frågor även sättet att beräkna en sådan ekonomisk ersättning och hur ersättningen ska betalas ut, bland annat möjligheten att uppställa villkor för utbetalning av en sådan ersättning från försäkringsgivaren för att säkerställa att den skadelidande faktiskt använder ersättningen för att reparera sitt fordon. Detta skulle utesluta att ersättningen kan motsvara kostnader för att återställa det skadade fordonet när den skadelidande har sålt fordonet i befintligt skick.

41

Det ska i detta hänseende påpekas att de nationella domstolarna har rätt att se till att de rättigheter som garanteras av Europeiska unionens rättsordning inte medför en obehörig vinst för dem vars rättigheter ska skyddas (dom av den 25 mars 2021, Balgarska Narodna Banka, C‑501/18, EU:C:2021:249, punkt 125 och dom av den 21 mars 2023, Mercedes Benz (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 94).

42

Skyldigheten att tillse att den obligatoriska ansvarsförsäkringen omfattar skador som genom motorfordon vållas tredje man skiljer sig emellertid från frågan om i vilken mån dessa skador ska ersättas till följd av den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar. Medan den förstnämnda företeelsen regleras och säkerställs i unionslagstiftningen, regleras den sistnämnda företeelsen i huvudsak i nationell rätt (dom av den 20 maj 2021, K.S. (Bogseringskostnader för skadat fordon), C‑707/19, EU:C:2021:405, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

43

Unionslagstiftningen syftar således inte till att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser om civilrättsligt skadeståndsansvar, eftersom det i princip står medlemsstaterna fritt att fastställa vilket system för civilrättsligt skadeståndsansvar som ska tillämpas vid trafikolyckor (dom av den 20 maj 2021, K.S. (Bogseringskostnader för skadat fordon), C‑707/19, EU:C:2021:405, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

44

Medlemsstaterna är följaktligen, såsom det har erinrats om i punkt 22 i förevarande dom, på unionsrättens nuvarande stadium, i princip alltjämt fria att, i sina system för civilrättsligt ansvar, bestämma i synnerhet vilka skador orsakade av motorfordon som ska ersättas, storleken på ersättningen för dessa skador och vilka personer som har rätt till nämnda ersättning.

45

Medlemsstaterna ska emellertid utöva sina befogenheter på detta område, med iakttagande av unionsrätten, och de nationella bestämmelserna om ersättning vid trafikolyckor får inte medföra att unionsrätten förlorar sin ändamålsenliga verkan, genom att den skadelidandes rätt att få ersättning från den obligatoriska motorfordonsförsäkringen automatiskt utesluts eller begränsas på ett oproportionerligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2021, K. S. (Bogseringskostnader för skadat fordon), C‑707/19, EU:C:2021:405, punkt 26 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 10 juni 2021, Van Ameyde España, C‑923/19, EU:C:2021:475, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

46

I den mån den skadelidande, genom att utöva sin rätt att rikta sitt anspråk direkt mot försäkringsgivaren för den som är ansvarig för skadan, begär att försäkringsgivaren till den skadelidandes förmån ska tillhandahålla den ersättning som föreskrivs i försäkringsavtalet, kan utbetalningen av denna ersättning endast underställas de villkor som uttryckligen anges i avtalet.

47

Såsom generaladvokaten har framfört i punkt 62 i sitt förslag till avgörande kan de villkor som anges i punkt 40 i förevarande dom inte medföra att försäkringsgivarens skyldighet, enligt artikel 3 i direktivet, att täcka hela den ersättning som den som är ansvarig för skadan ska utge till den skadelidande för vållad skada, utesluts eller begränsas utan att den ändamålsenliga verkan av den rätt till direktanspråk som föreskrivs i artikel 18 i direktiv 2009/103 undergrävs.

48

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 18 i direktiv 2009/103, jämförd med artikel 3 i samma direktiv, ska tolkas så,

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, jämförd med artikel 3 i samma direktiv,

ska tolkas så,