–

E. och S., genom M.F. Wijngaarden, advocaat,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och A. Hanje, båda i egenskap av ombud,

–

Österrikes regering, genom J. Schmoll och V. Strasser, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av L. Grønfeldt och W. Wils, båda i egenskap av ombud, därefter av W. Wils, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 l i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31, och rättelse i EUT L 49, 2017, s. 50) (nedan kallad Dublin III‑förordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter för justitie- och säkerhetsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad statssekreteraren) och å andra sidan E. och S., som för talan för sin egen och sina underåriga barns räkning, angående avslag på deras ansökningar om internationellt skydd.

3

Artikel 2 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, som ingicks i Wien den 18 april 1961 och trädde i kraft den 24 april 1964 (United Nations Treaty Series, vol. 500, s. 95) (nedan kallad Wienkonventionen), har följande lydelse:

”Upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan stater samt av ständiga diplomatiska beskickningar sker med ömsesidigt samtycke.”

4

I artikel 4 i denna konvention anges följande:

”1.   Den sändande staten skall förvissa sig om att den som den avser att ackreditera såsom beskickningschef hos den mottagande staten har beviljats agremang av denna.

2.   Den mottagande staten är icke skyldig att för den sändande staten redovisa skälen för sin vägran att bevilja agremang.”

5

Artikel 5.1 i nämnda konvention har följande lydelse:

”Den sändande staten äger, sedan berörda mottagande stater blivit vederbörligen underrättade därom alltefter omständigheterna ackreditera beskickningschef eller anställa medlem av den diplomatiska personalen hos mer än en stat, om icke någon av de mottagande staterna uttryckligen motsätter sig detta.”

6

I artikel 9 i konventionen föreskrivs följande:

”1.   Den mottagande staten äger när som helst och utan att behöva redovisa skälen för sitt beslut underrätta den sändande staten om att beskickningschefen eller medlem av beskickningens diplomatiska personal är persona non grata eller att annan medlem av beskickningspersonalen icke är önskvärd. I sådant fall skall den sändande staten alltefter omständigheterna antingen återkalla vederbörande eller entlediga honom från hans tjänst vid beskickningen. En person kan förklaras non grata eller icke önskvärd före ankomsten till den mottagande statens territorium.

2.   Om den sändande staten vägrar att fullgöra eller icke inom rimlig tid fullgör sina förpliktelser enligt mom. 1 i denna artikel, äger den mottagande staten vägra att erkänna ifrågavarande person som beskickningsmedlem.”

7

Artikel 10.1 i Wienkonventionen har följande lydelse:

”Den mottagande statens utrikesministerium eller, om så överenskommits, annat ministerium skall underrättas

…”

8

Skälen 4 och 5 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:

9

I artikel 2 i förordningen, vilken har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…”

10

Artiklarna 7–15 i förordningen återfinns i kapitel III, som har rubriken ”Kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat”. Artikel 7 i förordningen har rubriken ”Kriteriernas rangordning”. I punkt 1 i denna artikel stadgas följande:

”Kriterierna för att fastställa ansvarig medlemsstat ska tillämpas i den ordning de anges i detta kapitel.”

11

Artikel 12 i Dublin III‑förordningen har rubriken ”Utfärdande av uppehållstillstånd eller viseringar”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Om sökanden har ett giltigt uppehållstillstånd, ska den medlemsstat som utfärdat tillståndet ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd.”

12

Artikel 21 i denna förordning har rubriken ”Framställan om övertagande”. I punkt 1 första stycket i denna artikel föreskrivs följande:

”Om en medlemsstat som har mottagit en ansökan om internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda medlemsstaten så snart som möjligt och i vart fall inom tre månader från det att asylansökan lämnades in enligt artikel 20.2 anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden.”

13

Artikel 29 i förordningen har rubriken ”Närmare bestämmelser och tidsfrister”. I punkt 1 första stycket i denna artikel föreskrivs följande:

”Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.”

14

E. och S. samt deras underåriga barn är medborgare i ett tredjeland. Fadern var medlem av sitt lands diplomatiska beskickning i medlemsstat X och bodde där tillsammans med sin hustru och deras barn. Under vistelsen erhöll de diplomatkort utfärdade av utrikesministeriet i denna medlemsstat.

15

Efter att ha lämnat medlemsstat X lämnade E. och S. in ansökningar om internationellt skydd i Nederländerna.

16

Den 31 juli 2019 fann statssekreteraren att medlemsstat X, enligt artikel 12.1 i Dublin III‑förordningen, var ansvarig för prövningen av dessa ansökningar, eftersom de diplomatkort som utfärdats av myndigheterna i den medlemsstaten utgjorde uppehållstillstånd. Nämnda medlemsstat godtog den 25 september 2019 framställningarna om övertagande.

17

Genom två beslut av den 29 januari 2020 vägrade statssekreteraren att pröva de ansökningar om internationellt skydd som getts in av E. och S., med motiveringen att medlemsstat X var ansvarig för prövningen av dessa ansökningar.

18

E. och S. överklagade dessa beslut till Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna). Till stöd för överklagandena gjorde de gällande att medlemsstat X inte var ansvarig för prövningen av deras ansökningar, eftersom myndigheterna i denna medlemsstat inte hade beviljat dem något uppehållstillstånd. Deras uppehållsrätt grundades på deras diplomatstatus, vilken följde direkt av Wienkonventionen.

19

Genom dom av den 20 mars 2020 biföll Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag) överklagandena med motiveringen att statssekreterarens uppfattning att medlemsstat X var ansvarig för att pröva ansökningarna om internationellt skydd var felaktig. Nämnda domstol underströk att de diplomatkort som utfärdats av myndigheterna i denna medlemsstat inte kunde anses utgöra ett uppehållstillstånd, eftersom E. och S. redan hade uppehållsrätt i nämnda medlemsstat enligt Wienkonventionen.

20

Statssekreteraren överklagade denna dom till Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att de diplomatkort som utfärdats till E. och S. av medlemsstat X omfattas av begreppet uppehållstillstånd i artikel 2 l i Dublin III‑förordningen.

21

Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) har upplyst att det är ostridigt att myndigheterna i medlemsstat X har utfärdat diplomatkort till E. och S. och att dessa pass fortfarande var giltiga när de lämnade in sina ansökningar om internationellt skydd i Nederländerna. Medlemsstat X har dessutom utfärdat dessa diplomatkort i enlighet med Wienkonventionen, som både Konungariket Nederländerna och medlemsstat X är parter i.

22

För att kunna fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av de ansökningar om internationellt skydd som getts in av E. och S. krävs enligt den hänskjutande domstolen att det klargörs huruvida ett diplomatkort som utfärdats av en medlemsstat i enlighet med Wienkonventionen utgör ett uppehållstillstånd i den mening som avses i artikel 2 l i Dublin III‑förordningen.

23

Svaret på denna fråga kan emellertid inte utläsas vare sig direkt av denna bestämmelse eller av det system som inrättats genom denna förordning eller av relevanta folkrättsliga regler. Domstolens praxis avseende nämnda förordning ger inga ytterligare upplysningar i detta avseende och det förefaller som om medlemsstaternas praxis skiljer sig åt på denna punkt.

24

Mot denna bakgrund beslutade Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 2 led l i [Dublin III‑förordningen] tolkas så, att ett diplomatkort som en medlemsstat utfärdat i enlighet med Wienkonventionen utgör ett uppehållstillstånd i den mening som avses i denna bestämmelse?”

25

Den österrikiska regeringen har ifrågasatt att förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, eftersom den begärda tolkningen av Dublin III‑förordningen i själva verket inte är användbar för att avgöra det nationella målet. I förevarande fall har nämligen Konungariket Nederländerna blivit ansvarigt för prövningen av de aktuella ansökningarna om internationellt skydd. Medlemsstat X har visserligen godtagit framställningarna om övertagande av motparterna i det nationella målet, men dessa har inte överförts till den sistnämnda medlemsstaten inom den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 29.1 i förordningen.

26

EU-domstolen erinrar om att det enligt dess fasta praxis uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES, C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

27

Av detta följer att frågor som avser unionsrätten ska presumeras vara relevanta. En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES, C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

28

Enligt artikel 29.1 första stycket i Dublin III‑förordningen ska överföringen av sökanden från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga avgörandet, avseende ett överklagande eller en omprövning med suspensiv verkan, meddelades i enlighet med artikel 27.3 i denna förordning.

29

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att statssekreteraren, i samband med överklagandet av domen i första instans till den hänskjutande domstolen, ansökte om interimistiska åtgärder med hänvisning till att överföringsfristen snart skulle löpa ut, och att denna ansökan bifölls.

30

Under dessa omständigheter förefaller statssekreterarens överklagande ha fått suspensiv verkan i den mening som avses i artikel 29.1 första stycket i Dublin III‑förordningen, varför den sexmånadersfrist som avses i denna bestämmelse kommer att börja löpa först efter det att den hänskjutande domstolen har meddelat sitt slutliga avgörande i målet om överklagande.

31

Det är följaktligen inte uppenbart att den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt inte är nödvändig för att den ska kunna avgöra det nationella målet. Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till prövning.

32

För att besvara den ställda frågan erinrar domstolen inledningsvis om att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara är lydelsen som ska beaktas, utan också det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och de mål och syften som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i (dom av den 22 juni 2023, Pankki S, C‑579/21, EU:C:2023:501, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

33

Vad gäller ordalydelsen i artikel 2 l i Dublin III‑förordningen konstaterar domstolen att begreppet uppehållstillstånd där definieras som ”varje tillstånd som utfärdas av myndigheterna i en medlemsstat och som berättigar en tredjelandsmedborgare eller en statslös person att vistas på dess territorium”. I samma bestämmelse anges dessutom att även om detta begrepp omfattar ”dokument som styrker rätten att vistas på territoriet inom ramen för tillfälligt skydd eller i väntan på att den situation som förhindrar att ett avlägsnandebeslut verkställs ska upphöra”, undantas från detta begrepp ”viseringar och uppehållstillstånd som utfärdas under den tid som krävs för att fastställa ansvarig medlemsstat enligt denna förordning eller under prövningen av en ansökan om internationellt skydd eller en ansökan om uppehållstillstånd”.

34

Motparterna i det nationella målet och den österrikiska regeringen har av unionslagstiftarens formulering i huvudsak dragit slutsatsen att begreppet ”uppehållstillstånd” endast omfattar rättsakter som formellt antagits av en nationell myndighet och som ger upphov till en rätt för en tredjelandsmedborgare eller en statslös person att uppehålla sig i den berörda medlemsstaten. Diplomatkort, såsom de som är i fråga i det nationella målet, återspeglar däremot, även om de utgör handlingar som formellt har utfärdats av en nationell myndighet, i princip endast de rättigheter och privilegier som tillkommer innehavarna enligt Wienkonventionen. De har således enbart deklaratorisk karaktär och kan inte omfattas av begreppet uppehållstillstånd i den mening som avses i artikel 2 l i Dublin III‑förordningen.

35

Såsom framgår av användningen av uttrycket ”varje tillstånd” i artikel 2 l i Dublin III‑förordningen har begreppet uppehållstillstånd i denna bestämmelse en vid definition. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande hänvisar den definition av begreppet som ges i denna bestämmelse inte till tillståndets konstitutiva eller deklaratoriska karaktär, och den utesluter inte heller uttryckligen diplomatkort som utfärdats i enlighet med Wienkonventionen.

36

Vad gäller det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår, ska det påpekas att begreppet uppehållstillstånd är avgörande för tillämpningen av artikel 12 i Dublin III‑förordningen. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs att om sökanden har ett giltigt uppehållstillstånd, ska den medlemsstat som utfärdat tillståndet ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

37

Artikel 12 ingår i kapitel III i Dublin III‑förordningen, vilken rör kriterierna för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen. Det framgår av rättspraxis att tillämpningen av de olika kriterier som anges i artiklarna 12–14 i denna förordning i allmänhet ska göra det möjligt att tilldela den medlemsstat som ursprungligen tillåtit en tredjelandsmedborgares inresa till eller vistelse på medlemsstaternas territorium ansvaret för att pröva den ansökan om internationellt skydd som tredjelandsmedborgaren har lämnat in, och detta med beaktande av den betydelse denna medlemsstat haft för att denna medborgare befinner sig på medlemsstaternas territorium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, Jafari, C‑646/16, EU:C:2017:586, punkterna 87 och 91).

38

I förevarande fall har svarandena i det nationella målet gjort gällande att den betydelse som medlemsstat X har haft för deras närvaro på medlemsstaternas territorium är försumbar, eftersom det enligt Wienkonventionen inte står en mottagande stat fritt, bortsett från vissa särskilda fall, att vägra inresa till och vistelse på dess territorium för medlemmar av en diplomatisk beskickning vilka utsetts av den sändande staten.

39

Även om det är riktigt att det i artikel 2 i Wienkonventionen föreskrivs att ständiga diplomatiska beskickningar ska upprättas med ömsesidigt samtycke, tillerkänns den mottagande staten inte desto mindre vissa befogenheter när det gäller att tillåta inresa till dess territorium av personer som ingår i en beskicknings diplomatiska personal.

40

I synnerhet föreskrivs i artikel 9.1 i Wienkonventionen att den mottagande staten när som helst och utan att behöva redovisa skälen för sitt beslut får underrätta den sändande staten om att beskickningschefen eller annan medlem av beskickningens diplomatiska personal är persona non grata eller att annan medlem av beskickningspersonalen inte är önskvärd, och att en person kan förklaras non grata eller inte önskvärd före ankomsten till den mottagande statens territorium. I punkt 2 i samma artikel tilläggs att om den sändande staten vägrar att fullgöra eller inte inom rimlig tid fullgör sina förpliktelser enligt punkt 1, får den mottagande staten vägra att erkänna ifrågavarande person som beskickningsmedlem.

41

Det framgår dessutom av artikel 4.1 och 4.2 i Wienkonventionen att den sändande staten ska förvissa sig om att den som den avser att ackreditera såsom beskickningschef hos den mottagande staten har beviljats agremang av denna, och att den mottagande staten inte är skyldig att för den sändande staten redovisa skälen för sin vägran att bevilja agremang.

42

Enligt artikel 5.1 i Wienkonventionen gäller dessutom att även om den sändande staten, sedan berörda mottagande stater blivit vederbörligen underrättade därom, alltefter omständigheterna får ackreditera beskickningschef eller anställa medlem av den diplomatiska personalen hos mer än en stat, får en av de mottagande staterna uttryckligen motsätta sig detta.

43

Slutligen föreskrivs i artikel 10.1 i Wienkonventionen bland annat att det behöriga ministeriet i den mottagande staten ska underrättas om utseende av en beskickningsmedlem, om hans ankomst eller slutgiltiga avresa eller entledigande från tjänsten vid beskickningen samt om ankomst eller slutgiltig avresa beträffande den som tillhör en beskickningsmedlems familj.

44

Att en medlemsstat utfärdar ett diplomatkort till en person är under dessa omständigheter ett uttryck för att denna medlemsstat godtar att personen vistas på dess territorium i egenskap av medlem av en beskicknings diplomatiska personal. Utfärdandet härav visar således på den betydelse som medlemsstaten har haft för personens närvaro på medlemsstaternas territorium.

45

Att tolka begreppet uppehållstillstånd så, att det omfattar ett diplomatkort som utfärdats enligt Wienkonventionen, överensstämmer även med den allmänna systematiken i de kriterier som anges i artiklarna 12–14 i Dublin III‑förordningen, eftersom artikel 12 ska tillämpas i första hand enligt artikel 7.1 i förordningen.

46

Vad gäller det syfte som eftersträvas med Dublin III‑förordningen, understryks i skälen 4 och 5 i denna förordning vikten av ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen, och att denna metod bör bygga på objektiva kriterier, som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna, och bör göra det möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat.

47

Att beakta utfärdandet av ett diplomatkort, vid fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd, bidrar till att uppnå målet att behandla en sådan ansökan snabbt.

48

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande skulle det syfte med Dublin III‑förordningen som det erinrats om i punkt 46 ovan äventyras om tredjelandsmedborgare som åtnjuter immunitet och privilegier enligt Wienkonventionen kunde välja i vilken medlemsstat de ska lämna in en ansökan om internationellt skydd.

49

Den omständigheten att ett diplomatkort kvalificeras som uppehållstillstånd i den mening som avses i artikel 2 l i Dublin III‑förordningen har under alla omständigheter betydelse endast för fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd och påverkar inte rätten att vistas i landet i egenskap av diplomat. En sådan kvalificering föregriper inte heller denna medlemsstats senare beslut om huruvida internationellt skydd ska beviljas eller inte.

50

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 51 i sitt förslag till avgörande är slutligen vad svarandena i det nationella målet har anfört om att personer med en rättslig ställning enligt Wienkonventionen är undantagna från tillämpningsområdet för rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44) irrelevant.

51

Dublin III‑förordningen innehåller nämligen varken något sådant undantag från förordningens tillämpningsområde eller undantagsbestämmelser om vilka verkningar utfärdandet av ett diplomatkort ska tillmätas vid fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd.

52

Även om direktiv 2003/109 inte gäller personer som inte har för avsikt att varaktigt bosätta sig i medlemsstaterna, hindrar denna omständighet inte medlemsstaterna från att utfärda uppehållstillstånd till dem i den mening som avses i artikel 2 l i Dublin III‑förordningen.

53

Mot bakgrund av allt som ovan anförts ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Artikel 2 l i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att ett diplomatkort som utfärdats av en medlemsstat i enlighet med Wienkonventionen utgör ett uppehållstillstånd i den mening som avses i denna bestämmelse.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 2 l i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat

ska tolkas så,

att ett diplomatkort som utfärdats av en medlemsstat i enlighet med Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, som ingicks i Wien den 18 april 1961 och trädde i kraft den 24 april 1964, utgör ett uppehållstillstånd i den mening som avses i denna bestämmelse.