Förenade målen C‑410/21 och C‑661/21

Brottmålen

mot

FU m.fl.

(beslut att begära förhandsavgörande från Hof van Cassatie)

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 2 mars 2023

”Begäran om förhandsavgörande – Migrerande arbetstagare – Social trygghet – Tillämplig lagstiftning – Förordning (EG) nr 987/2009 – Artikel 5 – A1-intyg – Tillfälligt tillbakadragande – Bindande verkan – Intyg som förvärvats på ett bedrägligt sätt – Förordning (EG) nr 883/2004 – Artikel 13.1 b i) – Personer som normalt sett arbetar som anställda i två eller flera medlemsstater – Tillämpning av lagstiftningen i den medlemsstat där företaget har sitt säte – Begreppet säte – Företag som har erhållit ett gemenskapstillstånd för transport i enlighet med förordningarna (EG) nr 1071/2009 och (EG) nr 1072/2009 – Av betydelse – Tillstånd som har förvärvats eller åberopats på bedrägligt sätt”

1. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Tillämplig lagstiftning – Arbetstagare som utstationerats till en annan medlemsstat än den där arbetsgivaren är etablerad – A1-intyg som utfärdats av den behöriga institutionen i etableringsmedlemsstaten – Bevisvärde för institutionerna för social trygghet och domstolarna i övriga medlemsstater – Den utfärdande institutionens tillfälliga upphävande av intygets bindande verkan – Saknar betydelse – Möjlighet att under brottmålet i den medlemsstat där arbetet utförs bortse från ett sådant intyg som förvärvats eller använts på ett bedrägligt sätt – Villkor

   (Europaparlamentets och rådets direktiv nr 883/2004, skäl 15, artiklarna 11.1 och 76, Europaparlamentets och rådets direktiv nr 987/2009, skälen 2 och 6, samt artiklarna 5 och 20)

   (se punkterna 42, 45, 47–56, 58–65, 67 och 68, samt punkt 1 i domslutet)

2. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Tillämplig lagstiftning – Ett bolags innehav av ett gemenskapstillstånd för vägtransport som har utfärdats av behöriga myndigheter i en medlemsstat – Bevisvärde – Ovedersägligt bevis för att bolaget har sitt säte i den medlemsstaten vid fastställandet av den tillämpliga nationella lagstiftningen om social trygghet – Föreligger inte

   (Europaparlamentets och rådets förordningar nr 883/2004, artikel 13.1 b i), nr 987/2009, artikel 14.5a, nr 1071/2009, artikel 3.1 a, 5 och 11.1, och nr 1072/2009, artikel 4.1 a)

   (se punkterna 72–78 och 80–82 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

FU leder det i Belgien etablerade bolaget DRV Intertrans BV. Han bildade även bolaget Md Intercargo s. r. o., med säte i Slovakien. Den behöriga slovakiska myndigheten utfärdade A1-intyg ( 1 ) till styrkande av att flera av det sistnämnda bolagets anställda var anslutna till det slovakiska systemet för social trygghet.

Sociale Inspectie (Yrkesinspektionen, Belgien) (nedan kallad den belgiska yrkesinspektionen) utförde en kontroll som gjorde det möjligt att slå fast att Md Intercargo hade bildats för att förse DRV Intertrans med billig arbetskraft genom utstationering av arbetstagare. Även om Md Intercargo innehade ett gemenskapstillstånd för vägtransport utfärdat av de slovakiska myndigheterna, bedrev Md Intercargo, enligt yrkesinspektionen, inte någon relevant ekonomisk verksamhet i Slovakien. Vid åtalet mot FU och DRV Intertrans för bedrägeri avseende socialförsäkringsavgifter begärde den belgiska yrkesinspektionen att den utfärdande slovakiska institutionen skulle dra tillbaka de aktuella A1-intygen med retroaktiv verkan. Den utfärdande slovakiska institutionen svarade att den tillfälligt upphävde intygens bindande verkan fram till dess att institutionen hade fattat ett definitivt beslut vad gällde denna begäran, efter det att brottmålet avslutats.

PN leder det i Belgien etablerade bolaget Verbraeken J. en Zonen BV (nedan kallat Verbraeken). Han är dessutom delägare i Uab Van Daele F., ett bolag som är etablerat i Litauen och som innehar ett gemenskapstillstånd för vägtransport utfärdat av de litauiska myndigheterna.

Vid en undersökning som genomfördes av den belgiska yrkesinspektionen framkom att PN och Verbraeken använde Uab Van Daele F. för att sätta litauiska chaufförer i arbete i Belgien. Åtal väcktes mot PN och Verbraeken för bedrägeri i fråga om socialförsäkringsavgifter.

Genom domar som meddelades i februari 2021 respektive september 2019 befanns FU och DRV Intertrans samt PN och Verbraeken skyldiga till ovannämnda bedrägeri.

Den hänskjutande domstolen, som dessa domar överklagades till, vill få klarhet i huruvida ett A1-intyg, efter det att den institution som utfärdat det har avgett en förklaring om att den tillfälligt upphäver intygets bindande verkan, fortsätter att vara bindande för medlemsstaternas institutioner och domstolar. Den hänskjutande domstolen vill dessutom, för det första, att EU-domstolen klargör huruvida det är möjligt att under det straffrättsliga förfarandet i den medlemsstat där arbetet utförs lämna ett A1-intyg utan avseende. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilket bevisvärde som man vid fastställandet av ett bolags säte i samband med fastställandet av tillämplig nationell lagstiftning om social trygghet, ska tillmäta ett gemenskapstillstånd för vägtransport som bolaget innehar.

EU-domstolen besvarar den första frågan jakande och lämnar vissa preciseringar vad gäller de två andra frågeställningar som den hänskjutande domstolen har tagit upp.

Domstolens bedömning

För det första slår domstolen fast att enligt EU-rätten ( 2 ) gäller att ett A1-intyg som utfärdats av den behöriga institutionen i en medlemsstat är bindande för institutionerna och domstolarna i den medlemsstat där arbetet utförs, även när den utfärdande institutionen, efter att ha mottagit en begäran om omprövning och tillbakadragande från den behöriga institutionen i den sistnämnda medlemsstaten, har förklarat att intygets bindande verkan ska upphävas tillfälligt fram till dess att institutionen har fattat ett definitivt beslut vad gäller denna begäran. Dock är det under dessa omständigheter möjligt för en domstol i den medlemsstat där arbetet utförs, vid vilken åtal har väckts mot personer som misstänks för att på ett bedrägligt sätt ha förvärvat eller använt sig av det aktuella A1-intyget, att fastställa att det föreligger bedrägeri och följaktligen lämna detta intyg utan avseende vid handläggningen av brottmålet. För en sådan möjlighet måste två villkor vara uppfyllda: Det ena villkoret är att den utfärdande institutionen ska ha underlåtit att under rimlig tid göra en omprövning av beslutet att utfärda intyget och att ta ställning till de konkreta uppgifter som den behöriga institutionen i värdmedlemsstaten har lagt fram, vilka ger anledning att förmoda att intyget har förvärvats eller åberopats på ett bedrägligt sätt, i förekommande fall genom att ogiltigförklara eller dra tillbaka intyget. Det andra villkoret är att dessa personer ska tillförsäkras de garantier som följer av rätten till en rättvis rättegång.

Domstolen har i detta avseende preciserat att, eftersom det endast är när A1-intyg dras tillbaka eller när de förklaras ogiltiga som de förlorar sin bindande verkan gentemot medlemsstaternas institutioner och domstolar ( 3 ) medför den utfärdande institutionens beslut att tillfälligt upphäva dessa intyg inte att de förlorar sin bindande verkan.

Vidare ska den utfärdande institutionens beslut att dra tillbaka ett A1-intyg fattas inom ramen för förfarandet för dialog- och förlikning mellan institutioner ( 4 ) när den institutionen, efter att ha omprövat sitt beslut att utfärda intyget, bedömer att dess sociala trygghetssystem inte är tillämpligt på den berörda arbetstagaren. Att godta att den utfärdande institutionen kan frånta ett A1-intyg dess bindande verkan, om än tillfälligt, utan att först vare sig ha prövat huruvida det var berättigat att utfärda intyget eller ha fastställt vilket system för social trygghet som är tillämpligt på den berörda arbetstagaren, skulle innebära ett åsidosättande av tillämpningsföreskrifterna och syftet med detta förfarande samt den princip om lojalt samarbete som ligger till grund för förfarandet.

Om A1-intyget saknade bindande verkan i ett sådant fall skulle detta dessutom medföra att institutionerna i övriga medlemsstater fick möjlighet att tillämpa sina egna system för social trygghet på arbetstagaren i fråga, vilket skulle kunna öka risken för kumulering av system för social trygghet och därmed strida mot principen om att arbetstagare bara ska vara anslutna till ett enda system för social trygghet och mot principen att det ska vara förutsebart vilket regelverk som är tillämpligt och därmed även strida mot rättssäkerhetsprincipen. En eventuell kumulering av dessa system skulle dessutom kunna äventyra målet att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och friheten att tillhandahålla tjänster.

Slutligen preciserar domstolen att dialog- och förlikningsförfarandet i det aktuella fallet faktiskt har inletts, men att den institution som utfärdat A1-intygen emellertid har beslutat att skjuta upp omprövningen av intygens giltighet och fastställandet av vilket system för social trygghet som är tillämpligt till dess att det brottmål som pågår vid domstolarna i den medlemsstat där arbetet utförs har avslutats. Denna institution har således underlåtit att göra en omprövning av utfärdandet av de intyg som enligt vad som gjorts gällande i detta brottmål har förvärvats eller använts på ett bedrägligt sätt, liksom underlåtit att inom rimlig tid ta ställning till de uppgifter som den behöriga institutionen i värdmedlemsstaten har lagt fram. Dessa uppgifter måste följaktligen kunna åberopas i ett sådant brottmål i syfte att utverka att domstolen underkänner de aktuella intygen.

För det andra slår EU-domstolen fast att enligt EU-rätten ( 5 ) gäller att ett bolags innehav av ett gemenskapstillstånd för vägtransport som har utfärdats av behörig myndighet i en medlemsstat inte ska anses utgöra ett ovedersägligt bevis för att bolaget har sitt säte i den medlemsstaten vid fastställandet av tillämplig nationell lagstiftning om social trygghet.

På denna punkt preciserar domstolen att ett av villkoren för att utfärda ett gemenskapstillstånd för vägtransport är kravet på en faktisk och fast etablering ( 6 ), men att kriterierna för att fastställa ett transportföretags säte när det gäller beviljandet av ett sådant tillstånd inte är desamma som kriterierna för att fastställa företagets ”säte eller verksamhetsställe” ( 7 ). Medan anknytningskriteriet ”säte eller verksamhetsställe” bestäms av den ort från vilken ett företag leds och organiseras i praktiken hänför sig nämligen begreppet bakom uttrycket ”vara faktiskt och fast etablerade” huvudsakligen till den plats där företagets centrala företagsinformation förvaras och där företagets hjälpmedel samt dess tekniska och administrativa utrustning finns.

( 1 ) A1-intyg utfärdas, i enlighet med artikel 19.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1), i dess lydelse enligt förordning nr 465/2012, av den institution som utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning i fråga om social trygghet är tillämplig, för att intyga att arbetstagarna omfattas av denna medlemsstats lagstiftning.

( 2 ) Domstolen baserar sig på artikel 5 i förordning nr 987/2009.

( 3 ) Artikel 5.1 i förordning nr 987/2009.

( 4 ) Detta förfarande föreskrivs i artikel 76.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, rättelse i EUT L 200, 2004, s.1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4).

( 5 ) Domstolen grundar sig på artikel 13.1 b i) i förordning nr 883/2004, artikel 3.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 av den 21 oktober 2009 om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som bedriver yrkesmässig trafik och om upphävande av rådets direktiv 96/26/EG (EUT L 300, 2009, s. 51), samt artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1072/2009 av den 21 oktober 2009 om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg (EUT L 300, 2009, s. 72).

( 6 ) I den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning nr 1071/2009.

( 7 ) I den mening som avses i artikel 13.1 b i) i förordning nr 883/2004.