–

Bursa Română de Mărfuri SA, genom D. Cristea, avocat,

–

Federaţia Europeană a Comercianţilor de Energie, genom G. Pop, avocat,

–

Rumäniens regering, genom M. Chicu, E. Gane, A. Rotăreanu och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, av K. Boskovits, i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P.G. Marrone, avvocato dello Stato,

–

Cyperns regering, av E. Symeonidou, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom O. Beynet, L. Nicolae och I. Rogalski, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EUT L 158, 2019, s. 54), och särskilt tolkningen av artikel 1 b och c samt artikel 3 i den förordningen, jämförd med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125), särskilt artikel 2 led 9 i detta direktiv, samt tolkningen av artiklarna 101 och 102 FEUF, jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 106.1 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Bursa Română de Mărfuri SA (nedan kallat BRM), som är ett bolag bildat enligt rumänsk rätt, och Autoritatea Naţională de Reglementare în domeniul Energiei (ANRE) (Nationella energitillsynsmyndigheten, Rumänien). Målet rör en talan om ogiltigförklaring av ANRE:s beslut att inte bevilja BRM licens för organisationen och driften av de centraliserade elmarknaderna.

3

Artikel 37 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55) hade rubriken ”Tillsynsmyndighetens skyldigheter och befogenheter”. I punkt 1 j i denna artikel föreskrevs följande:

”Tillsynsmyndigheten ska ha följande skyldigheter:

…

4

Den 1 januari 2021 upphävdes och ersattes direktiv 2009/72 av direktiv 2019/944.

5

Kommissionens förordning (EU) 2015/1222 av den 24 juli 2015 om fastställande av riktlinjer för kapacitetstilldelning och hantering av överbelastning (EUT L 197, 2015, s. 24, och rättelse i EUT L 28, 2016, s. 18) antogs med hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003/EU (EUT L 211, 2009, s. 15).

6

Artikel 2 andra stycket led 23 i förordning nr 2015/1222 innehåller följande definition:

”…

7

I artikel 5 i förordningen, med rubriken ”Utnämning av nominerade elmarknadsoperatörer när det finns ett lagstadgat monopol för handelstjänster”, föreskrivs följande:

”1.   Om det i en medlemsstat eller medlemsstats elområde, vid denna förordnings ikraftträdande, redan finns ett nationellt lagstadgat monopol för tjänster inom dagen före- och intradagshandel, vilket utesluter utnämning av mer än en nominerad elmarknadsoperatör, måste den berörda medlemsstaten underrätta [Europeiska] kommissionen inom två månader från dagen för denna förordnings ikraftträdande och får den berörda medlemsstaten avvisa utnämningen av mer än en nominerad elmarknadsoperatör per elområde.

…

2.   I denna förordning anses ett nationellt lagstadgat monopol finnas om det i nationell lagstiftning uttryckligen föreskrivs att endast en enhet inom medlemsstaten eller endast en enhet inom ett elområde i medlemsstaten kan utföra tjänster inom dagen före- och intradagshandel.

3.   Två år efter denna förordnings ikraftträdande ska kommissionen lägga fram en rapport till Europaparlamentet och [Europeiska unionens råd] … På grundval av denna rapport, och om kommissionen anser att det inte finns något berättigande för fortsatta nationella lagstadgade monopol eller för fortsatt vägran från en medlemsstat att tillåta gränsöverskridande handel genom en nominerad elmarknadsoperatör som utnämnts i en annan medlemsstat,, får kommissionen överväga lämpliga lagstiftningsåtgärder eller andra lämpliga åtgärder för att ytterligare öka konkurrensen och handeln mellan och inom medlemsstaterna. …”

8

Enligt artikel 84 trädde nämnda förordning i kraft ”den tjugonde dagen efter det att den [hade] offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning”, det vill säga den 14 augusti 2015.

9

Artikel 1 i förordning nr 2019/943, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, har följande lydelse:

”Syftet med denna förordning är att

10

Artikel 2 i förordningen innehåller följande definitioner:

”I denna förordning avses med

…

…

…

…”

11

I artikel 3 i nämnda förordning, med rubriken ”Principer för elmarknadernas funktion”, preciseras följande:

”Medlemsstaterna, tillsynsmyndigheter, systemansvariga för överföringssystem, systemansvariga för distributionssystem, marknadsoperatörer och delegerade operatörer ska säkerställa att elmarknaderna fungerar i enlighet med följande principer:

…

…

…”

12

I artikel 10 i samma förordning, som har rubriken ”Tekniska budgivningsgränser”, anges följande:

”1.   Det får inte finnas ett högsta eller lägsta gränsvärde för grossistpriset på el. …

…

4.   Tillsynsmyndigheter eller … [de utsedda behöriga myndigheterna] ska kartlägga de strategier och åtgärder som tillämpas inom deras territorium och som skulle kunna bidra till att indirekt begränsa grossistprisbildning, inklusive begränsning av bud som rör aktivering av balansenergi, kapacitetsmekanismer, åtgärder från de systemansvariga för överföringssystem, åtgärder avsedda att utmana marknadsresultat eller förhindra missbruk av dominerande ställning, eller ineffektivt definierade elområden.

5.   Om en tillsynsmyndighet eller annan utsedd behörig myndighet har identifierat en strategi eller åtgärd som skulle kunna användas för att begränsa grossistprisbildning ska den vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja eller, om detta inte är möjligt, mildra verkningarna av den strategin eller åtgärden på budgivningen. …”

13

Artikel 2 led 9 i direktiv 2019/944 innehåller följande definition:

”I detta direktiv avses med

…

14

I artikel 59 i detta direktiv, med rubriken ”Tillsynsmyndigheternas uppgifter och befogenheter”, föreskrivs bland annat, i punkt 1 o, att tillsynsmyndigheten har till uppgift att ”[ö]vervaka graden av och effektiviteten i marknadsöppnande och konkurrens på grossist- och slutkundsnivå, även när det gäller elbörser, … samt övervaka eventuell snedvridning eller inskränkning av konkurrensen, inbegripet genom att tillhandahålla relevant information, och göra de berörda konkurrensmyndigheterna uppmärksamma på relevanta fall”.

15

Enligt artikel 72 i direktiv 2019/944 upphävde och ersatte det direktivet direktiv 2009/72, med verkan från och med den 1 januari 2021, varvid de flesta bestämmelserna i detta nya direktiv, enligt artikel 73 i det förstnämnda direktivet, skulle tillämpas från och med den dagen. I enlighet med den sistnämnda bestämmelsen trädde direktivet emellertid i kraft den 4 juli 2019.

16

Legea nr. 123 energiei electrice şi a gazelor naturale (lag nr 123 om elektricitet och naturgas av den 10 juli 2012 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 485, av den 16 juli 2012)), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 123/2012) innehåller följande definitioner i artikel 3 led 38 och 49:

…

17

I artikel 10.2 f i denna lag föreskrivs följande:

”Den behöriga myndigheten ska utfärda licenser för

…

18

BRM har enligt rumänsk lag allmän behörighet att förvalta marknader av allmänt intresse. Den 20 augusti 2020 ansökte BRM, med hänvisning till förordning nr 2019/943, hos ANRE om en licens för att organisera och driva de centraliserade elmarknaderna. Den 21 september 2020 informerade ANRE BRM om att denna ansökan hade avslagits. Bolaget väckte då talan vid Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att ANRE skulle föreläggas att bevilja den sökta licensen och åberopade att ovannämnda förordning hade trätt i kraft den 1 januari 2020.

19

BRM har till stöd för sitt överklagande gjort gällande att det framgår av nämnda förordning, särskilt av artikel 1 b och c, artikel 3, samt artikel 10.4 och 10.5, jämförd med direktiv 2019/944, att de nationella tillsynsmyndigheterna är skyldiga att säkerställa en effektiv konkurrens mellan elmarknadsoperatörerna och att i samtliga fall undvika att det finns ett konkurrensbegränsande monopol. BRM kan således inte nekas rätten att handla på marknaden för produkter och tjänster avseende el. BRM har särskilt gjort gällande att de principer om fri konkurrens som slås fast i förordning 2019/943, vilka enligt BRM innefattar undanröjande av monopolistiska beteenden, även rör elmarknadsoperatörer, såsom dessa definieras i artikel 2 led 7 i denna förordning.

20

ANRE svarade med hänvisning till artikel 10.2 f i lag nr 123/2012 och den omständigheten att OPCOM SA, vid tidpunkten för lagens ikraftträdande, redan hade beviljats licens för att driva de centraliserade elmarknaderna den 20 december 2001, för en period på 25 år, vilket innebar att denna operatör hade ett monopol på området. Den hänskjutande domstolen har även preciserat att OPCOM hade utsetts till nominerad elmarknadsoperatör för dagen före- och intradagshandel med el, för elområdet Rumänien, med stöd av artikel 5 i förordning nr 2015/1222, och att detta beslut senare hade förlängts till och med den 20 december 2026. Genom denna artikel 5 ges medlemsstaterna möjlighet att endast utse en enda nominerad elmarknadsoperatör, vilket innebär att monopol är tillåtna.

21

Enligt ANRE saknar bestämmelserna i förordning 2019/943 däremot relevans i detta avseende, eftersom förordningen inte innehåller någon bestämmelse som ålägger medlemsstaterna att utse flera operatörer som har till uppgift att organisera och driva de centraliserade elmarknaderna i syfte att ägna sig åt grossisthandel med el. Eftersom elmarknaden i Rumänien dessutom är av mindre storlek, leder skapandet av två olika marknader endast till att samma anbudsgivares anbud delas upp, vilket innebär ett åsidosättande av konkurrensreglerna.

22

Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen ännu inte har tolkat förordning 2019/943 och att förordningens korrekta tolkning och tillämpning inte är uppenbar. Om EU-domstolen skulle komma fram till att förordningens bestämmelser – var för sig eller tillsammans med direktiv 2019/944 – är tillämpliga på elmarknadsoperatören, att de förbjuder en medlemsstat att från och med ikraftträdandet fortsätta att utfärda en enda licens för driften av hela elmarknaden i denna stat, och att en medlemsstats beviljande av en enda sådan licens utgör en konkurrensbegränsning, i den mening som avses i artiklarna 101 och 102 FEUF, jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 106.1 FEUF, har var och en av dessa tolkningar avgörande betydelse för den nationella domstolens senare bedömning. Den hänskjutande domstolen har således angett att BRM:s begäran om förhandsavgörande ska bifallas.

23

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

24

Domstolen konstaterar inledningsvis att direktiv 2019/944, som avses i den första och den andra frågan, med tillämpning av artikel 72 i direktivet inte upphävde direktiv 2009/72 förrän den 1 januari 2021, det vill säga såväl efter det att BRM hade ingett sin ansökan om licens för organisationen och driften av de centraliserade elmarknaderna, som efter ANRE:s beslut, som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen. Detta innebär att det andra direktivet, till skillnad från det förstnämnda direktivet, inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis) vad avser den aktuella tvisten. Eftersom förordning 2019/943 innehåller vissa definitioner genom hänvisning till de definitioner som fastställs i direktiv 2019/944, ska emellertid dessa definitioner anses utgöra en integrerad del av denna förordning, varför de i förekommande fall kan beaktas vid bedömningen av de två första frågorna.

25

För det andra ska det påpekas att Rumänien har utsett ANRE till ”tillsynsmyndighet”, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordning 2019/943, och att det är i denna egenskap som ANRE, med stöd av artikel 10 led 2 f i lag nr 123/2012, avslog BRM:s ansökan om en licens för organisationen och driften av de centraliserade elmarknaderna. Det är detta avslagsbeslut som det nationella målet handlar om.

26

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande föreskrivs i denna bestämmelse att en enda licens för elmarknadsoperatören, i den mening som avses i denna lag, ska beviljas, varvid operatören, enligt definitionen i artikel 3 led 38 i nämnda lag, ansvarar för organisationen och driften av de centraliserade marknaderna, med undantag för balansmarknaden, med avseende på grossisthandel med el på kort, medellång och lång sikt. Enligt led 49 i denna artikel avser begreppet ”centraliserad elmarknad” det organiserade sammanhang där flera ekonomiska aktörer driver handel med el genom förmedling av elmarknadsoperatören.

27

Det är vidare utrett i det nationella målet att när BRM ingav sin ansökan om licens som elmarknadsoperatör, i den mening som avses i samma lag, vilken avslogs i det nationella målet, hade OPCOM redan beviljats den enda licens som föreskrevs i den då gällande nationella lagstiftningen. OPCOM innehade således ett monopol i Rumänien för tjänster avseende förmedling av försäljning och köp av el på grossistmarknaderna på kort, medellång och lång sikt. Den rumänska regeringen har vid förhandlingen vid domstolen preciserat att dessa marknader motsvarar dagen före- och intradagsmarknader samt terminsmarknaderna, såsom de definieras i den relevanta unionsrätten. OPCOM är emellertid inte part i det nationella målet och målet rör inte heller dess beteende på marknaden; tvisten rör uteslutande den rumänska tillsynsmyndighetens tillämpning av den nationella lagstiftning som har gett upphov till OPCOM:s monopolställning.

28

Den hänskjutande domstolen vill genom sin andra fråga få klarhet i dels huruvida en elmarknadsoperatör är skyldig att iaktta de principer som anges i artikel 1 b och c i förordning 2019/943, dels om det i detta hänseende är relevant att begreppet ”elmarknad”, i den mening som avses denna förordning, i artikel 2 led 40 i samma förordning, definieras genom hänvisning till den definition av detta begrepp som anges i artikel 2 led 9 i förordningen. EU-domstolen konstaterar att denna fråga endast är relevant för avgörandet i det nationella målet om den förstås så, att den syftar till att fastställa huruvida dessa principer eller denna definition utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att endast en enda elmarknadsoperatör, i den mening som avses i artikel 2 led 7 i nämnda förordning, lagligen får bedriva verksamhet på denna marknad.

29

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida förordning nr 2019/943, särskilt artikel 1 b och c, artikel 2 led 40 samt artikel 3 i samma förordning, jämförd med direktiv 2009/72, ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som bibehåller ett nationellt lagstadgat monopol för tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el, som omfattar såväl grossisthandel på dagen före- och intradagsmarknaderna som grossisthandel på terminsmarknaden.

30

Det ska i detta hänseende påpekas att syftet med förordning nr 2019/943, enligt dess artikel 1 a, är att lägga grunden för ett effektivt uppnående av målen för energiunionen, och särskilt klimat- och energiramen för år 2030. Förordningen syftar vidare, enligt led b i samma artikel, till att fastställa grundläggande principer för välfungerande, integrerade elmarknader, som möjliggör icke-diskriminerande marknadstillträde för alla leverantörer av resurser och för elkunder, ger mer inflytande till konsumenterna, säkerställer konkurrenskraft på den globala marknaden, efterfrågeflexibilitet, energilagring och energieffektivitet, underlättar aggregering av decentraliserad produktion och förbrukning, och möjliggör marknadsintegrering såväl som sektoriell integrering och marknadsbaserad ersättning för el som produceras från förnybara källor.

31

I detta sammanhang syftar artikel 1 c i nämnda förordning till att fastställa rättvisa regler för gränsöverskridande elhandel, och därmed stärka konkurrensen på den inre marknaden för el, med beaktande av de nationella och regionala marknadernas särdrag, som även omfattar upprättandet av en kompensationsmekanism för gränsöverskridande flöden av el och införandet av harmoniserade principer för avgifter för gränsöverskridande överföring och för tilldelning av tillgänglig kapacitet för sammanlänkningar mellan de nationella överföringssystemen.

32

I artikel 1 d tilläggs att förordningen syftar till att underlätta genomförandet av en välfungerande och transparent grossistmarknad och bidra till en hög nivå av elförsörjningstrygghet, samt tillhandahålla mekanismer för att harmonisera reglerna för gränsöverskridande elhandel.

33

Artikel 3 i förordning nr 2019/943 anger enligt vilka principer medlemsstaterna, tillsynsmyndigheter, systemansvariga för överföringssystem, systemansvariga för distributionssystem, marknadsoperatörer och delegerade operatörer ska säkerställa att elmarknaderna fungerar. I denna artikel 3 anges i led a) principen att prisbildningen ska baseras på tillgång och efterfrågan; i led b) principen att marknadsreglerna ska uppmuntra till fri prisbildning och undvika åtgärder som hindrar en prisbildning baserad på tillgång och efterfrågan; i led h) principen att hinder för gränsöverskridande elflöden mellan elområden eller medlemsstater och gränsöverskridande transaktioner på elmarknaderna och berörda tjänstemarknader successivt ska avlägsnas; i led o) principen att långsiktiga möjligheter till risksäkring ska kunna handlas på börser på ett transparent sätt, och att långfristiga elleveransavtal ska förhandlas öppet, under förutsättning att unionens konkurrensrätt efterlevs; och i led p) principen att marknadsreglerna ska underlätta handel med produkter inom hela unionen.

34

Även om dessa bestämmelser, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 22 i sitt förslag till avgörande, bland annat ålägger medlemsstaterna och de nationella tillsynsmyndigheterna vissa skyldigheter för att främja konkurrensen på elmarknaderna, i den mening som avses i artikel 2 led 40 i förordning nr 2019/943, konstaterar domstolen emellertid att ingen av dessa bestämmelser, eller någon annan bestämmelse i denna förordning, föreskriver en regel om handel på dessa marknader som även med hänsyn till de mål som eftersträvas med denna förordning kan tolkas så, att den utgör hinder för att i en medlemsstat upprätthålla ett nationellt lagstadgat monopol för tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el i grossistledet, såsom det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen.

35

Den omständigheten att artikel 2 led 40 i direktiv 2019/944, genom en hänvisning till artikel 2 led 9 i direktiv 2019/943, definierar begreppet elmarknader som ”elmarknader, inklusive OTC‑marknader och elbörser, marknader för handel med energi, kapacitet, balanstjänster och stödtjänster inom alla tidsramar, däribland terminsmarknader, dagen före-marknader och intradagsmarknader”, och således, i plural, bland annat hänvisar till ”elbörser”, innebär inte att det av en sådan definition följer ett förbud för medlemsstaterna att upprätthålla ett sådant nationellt lagstadgat monopol som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen, i avsaknad av någon bestämmelse i förordning 2019/943 med denna innebörd.

36

Ett sådant förbud kan inte heller härledas ur artikel 10.4 och 10.5 i förordningen, vilken BRM har åberopat vid den hänskjutande domstolen. Dessa bestämmelser – som ingår i den princip som slås fast i punkt 1 i denna artikel, enligt vilken det inte får finnas ett högsta eller lägsta gränsvärde för grossistpriset på el – inskränker sig i huvudsak till att föreskriva följande: Tillsynsmyndigheterna ska kartlägga de strategier och åtgärder som tillämpas inom deras territorium och som skulle kunna bidra till att indirekt begränsa grossistprisbildning, eller förhindra missbruk av dominerande ställning, eller ineffektivt definierade elområden. Om den behöriga myndigheten har identifierat en strategi eller åtgärd som skulle kunna användas för att begränsa grossistprisbildning ska den vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja eller, om detta inte är möjligt, mildra verkningarna av den strategin eller åtgärden på budgivningen.

37

Det ska för övrigt understrykas att enbart innehavet av en dominerande ställning inte i sig utgör missbruk, i den mening som avses i artikel 102 FEUF. Vidare ska det erinras om att enbart det förhållandet att ett beviljande av särskilda eller exklusiva rättigheter, i den mening som avses i artikel 106.1 FEUF, ger upphov till en dominerande ställning inte i sig är oförenligt med artikel 102 FEUF (dom av den 26 oktober 2017, Balgarska energiyna borsa, C‑347/16, EU:C:2017:816, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

38

Den slutsats som domstolen har kommit fram till, i punkt 34 i förevarande dom, vad gäller bestämmelserna i förordning 2019/943, är också giltig för direktiv 2009/72, som inte innebär någon fullständig harmonisering av den inre marknaden för el, utan endast fastställer ett antal allmänna principer som medlemsstaterna ska iaktta för att uppnå en konkurrensutsatt, säker och miljömässigt hållbar elmarknad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2020, Hidroelectrica, C‑648/18, EU:C:2020:723, punkt 27).

39

Artikel 37.1 j i direktiv 2009/72, som i huvudsak motsvarar artikel 59.1 o i direktiv 2019/944, vilken BRM har åberopat vid EU‑domstolen, inskränker sig, i den del som är relevant i förevarande mål, till att ge de nationella tillsynsmyndigheterna i uppdrag att ”[ö]vervaka graden och effektiviteten av marknadsöppnande och konkurrens på grossist- och konsumentnivå, även när det gäller elbörser, samt övervaka eventuell snedvridning eller inskränkning av konkurrensen”. Det framgår således av den otvetydiga lydelsen i denna bestämmelse att den inte på något sätt ålägger dessa myndigheter att vidta åtgärder för att få ett nationellt lagstadgat monopol för tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, att upphöra.

40

EU-domstolen kan dock, i syfte att ge den nationella domstol som har ställt en tolkningsfråga ett användbart svar, behöva ta hänsyn till unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som ställts (dom av den 17 oktober 2019, Comida paralela 12, C‑579/18, EU:C:2019:875, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

41

I den mån som det i det nationella målet är fråga om ett monopol för tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el som omfattar grossisthandel på dagen före- och intradagsmarknaderna, gör domstolen till att börja med följande påpekanden. Det föreskrivs i artikel 5.1 första stycket i förordning nr 2015/1222 att om det i en medlemsstat eller medlemsstats elområde, vid denna förordnings ikraftträdande, redan finns ett nationellt lagstadgat monopol för tjänster inom dagen före- och intradagshandel, vilket utesluter utnämning av mer än en nominerad elmarknadsoperatör, måste den berörda medlemsstaten underrätta kommissionen därom inom två månader från dagen för förordningens ikraftträdande, och den berörda medlemsstaten får neka att utnämna mer än en nominerad elmarknadsoperatör per elområde.

42

I artikel 5.2 i samma förordning anges att vid tillämpningen av denna förordning anses ett nationellt lagstadgat monopol finnas om det i nationell lagstiftning uttryckligen föreskrivs att endast en enhet inom medlemsstaten eller endast en enhet inom ett elområde i medlemsstaten kan utföra tjänster inom dagen före- och intradagshandel. I artikel 5.3 tilläggs bland annat att om kommissionen, på grundval av en rapport som ska upprättas två år efter förordningens ikraftträdande, finner att det inte finns något berättigande för fortsatta nationella lagstadgade monopol eller att en medlemsstat ständigt vägrar att tillåta gränsöverskridande handel med en nominerad elmarknadsoperatör som utsetts i en annan medlemsstat, får kommissionen överväga lämpliga lagstiftningsåtgärder eller andra lämpliga åtgärder för att ytterligare öka konkurrensen och handeln mellan och inom medlemsstaterna.

43

Av dessa bestämmelser följer att om det vid tidpunkten för ikraftträdandet av förordning nr 2015/1222, det vill säga den 14 augusti 2015 med tillämpning av artikel 84 i denna förordning, i en medlemsstat fanns ett lagstadgat nationellt monopol för tjänster inom dagen före- och intradagshandel med el, har denna medlemsstat enligt artikel 5.1 i förordning 2015/1222 rätt att behålla detta monopol på de villkor som föreskrivs i denna artikel, och den kan följaktligen vägra att utse fler än en nominerad elmarknadsoperatör per elområde.

44

I förevarande fall är det utrett att det vid denna tidpunkt fanns ett sådant monopol för tjänster inom dagen före- och intradagshandel med el i Rumänien till förmån för OPCOM, i egenskap av nominerad elmarknadsoperatör, i den mening som avses i artikel 2 andra stycket led 23 i denna förordning, varvid definitionen av detta begrepp i denna bestämmelse återfinns i artikel 2 led 8 i förordning 2019/943. Det är vidare ostridigt att kommissionen hade underrättats om detta i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 5.1 i förordning nr 2015/1222, och att kommissionen i detta skede inte hade vidtagit några lämpliga lagstiftningsåtgärder eller andra lämpliga åtgärder, i den mening som avses i artikel 5.3 i sistnämnda förordning.

45

Domstolen konstaterar följaktligen att det följer av förordning 2019/943, särskilt artikel 1 b och c, artikel 2 led 40 samt artikel 3 i samma förordning, jämförd med direktiv 2009/72 och artikel 5 i förordning nr 2015/1222, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för att en medlemsstat bibehåller ett nationellt lagstadgat monopol för tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el som omfattar grossisthandel på dagen före- och intradagsmarknaderna, när monopolet redan existerade i denna medlemsstat när förordning nr 2015/1222 trädde i kraft.

46

För det andra, i den mån som det är fråga om ett monopol för tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el som omfattar grossisthandel på terminsmarknaden, ska det erinras om att nationella åtgärder inom ett område där det har skett en fullständig harmonisering på unionsnivå ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsbestämmelserna och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna (dom av den 17 september 2020, Hidroelectrica, C‑648/18, EU:C:2020:723, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Eftersom sådana förmedlingstjänster inte är föremål för en fullständig harmonisering på unionsnivå, ska en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, i den mån den avser ett sådant monopol på grossisthandel på terminsmarknaden för el, i princip bedömas mot bakgrund av de relevanta bestämmelserna i primärrätten (se, analogt, dom av den 12 november 2015, Visnapuu, C‑198/14, EU:C:2015:751, punkt 48).

47

Det framgår härvidlag av domstolens praxis att en nationell lagstiftning, enligt vilken utövandet av en ekonomisk verksamhet omfattas av ett exklusivt system till förmån för en enda offentlig eller privat aktör, kan utgöra en inskränkning i såväl etableringsfriheten som friheten att tillhandahålla tjänster (dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern, C‑179/14, EU:C:2016:108, punkt 164 och där angiven rättspraxis). Det ska således prövas huruvida denna inskränkning kan godtas för att den grundas på tvingande skäl av allmänintresse, och, i förekommande fall, huruvida den är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern, C‑179/14, EU:C:2016:108, punkterna 165 och 166 och där angiven rättspraxis).

48

Vad gäller förevarande mål ska det emellertid erinras om att enligt domstolens fasta praxis kan EUF-fördragets bestämmelser beträffande etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster i princip inte tillämpas på en situation som i alla avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 50).

49

I punkterna 50–53 i domen av den 15 november 2016, Ullens de Schooten (C‑268/15, EU:C:2016:874), erinrade domstolen om att det finns fyra fall i vilka det, för att kunna avgöra ett nationellt mål, kan visa sig vara nödvändigt att tolka bestämmelserna i fördraget avseende de grundläggande friheterna även om omständigheterna i målet i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, och i vilka EU-domstolen därför kan förklara att en sådan begäran om förhandsavgörande ska tas upp till prövning (dom av den 20 september 2018, Fremoluc, C‑343/17, EU:C:2018:754, punkt 20).

50

Domstolen preciserade i punkt 54 i domen av den 15 november 2016, Ullens de Schooten (C‑268/15, EU:C:2016:874), att den, i dessa fyra fall, inte kan anse att en begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av EUF-fördragets bestämmelser om de grundläggande friheterna är nödvändig för att den nationella domstolen ska kunna avgöra den där anhängiggjorda tvisten om den nationella domstolen inte har lämnat någon annan information än att den aktuella nationella lagstiftningen är tillämplig utan åtskillnad på medborgarna i den berörda medlemsstaten och medborgarna i andra medlemsstater. De konkreta omständigheter som visar att det finns ett samband mellan saken eller omständigheterna i en tvist, där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till den berörda medlemsstaten, och dessa bestämmelser måste nämligen framgå av begäran om förhandsavgörande (se även dom av den 20 september 2018, Fremoluc, C‑343/17, EU:C:2018:754, punkt 21).

51

Domstolen tillade, i punkt 55 i domen av den 15 november 2016, Ullens de Schooten (C‑268/15, EU:C:2016:874), att det i en sådan situation som den i det nationella målet, där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, följaktligen ankommer på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, förklara för EU-domstolen på vilket sätt tvisten i det nationella målet har en sådan anknytning till unionsbestämmelserna om de grundläggande friheterna som gör den begärda tolkningen nödvändig för att avgöra tvisten, trots att tvisten är av rent intern karaktär.

52

Det framgår närmare bestämt av dessa krav att det, för att det ska anses föreligga en sådan anknytning, ska framgå av begäran om förhandsavgörande vilka konkreta uppgifter, det vill säga uppgifter som inte är hypotetiska utan säkra, som gör det möjligt att fastställa att den nödvändiga anknytningen finns, varvid den hänskjutande domstolen inte kan begränsa sig till att inge uppgifter till EU-domstolen som skulle kunna innebära att det inte kan uteslutas att det finns en sådan anknytning eller som, rent teoretiskt, skulle kunna utgöra visst stöd för detta, utan den måste tvärtom inge objektiva och samstämmiga uppgifter som innebär att EU-domstolen kan kontrollera att denna anknytning finns (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, Fremoluc, C‑343/17, EU:C:2018:754, punkterna 28 och 29 och där angiven rättspraxis).

53

Dessa överväganden om huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning gäller i än högre grad för att avgöra huruvida EU‑domstolen, för att kunna ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 40 i förevarande dom, får beakta unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som ställts.

54

I förevarande fall innehåller begäran om förhandsavgörande inte någon uppgift, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 51 och 52 i förevarande dom, från den hänskjutande domstolen som visar att målet vid den nationella domstolen – som avser en tvist mellan ett bolag bildat enligt rumänsk rätt och den rumänska tillsynsmyndigheten angående lagenligheten av denna myndighets beslut att, med tillämpning av den nationella lagstiftningen, neka detta bolag en licens för organisationen och driften av elmarknaderna i den medlemsstaten – trots sin rent interna karaktär har anknytning till bestämmelserna om grundläggande friheter i EUF-fördraget och att den situation som är aktuell i målet vid den nationella domstolen därför kan anses omfattas av något av de fyra typfall som anges i punkterna 50–53 i domen i mål C‑268/15, Ullens de Schooten (EU:C:2016:874).

55

Även om Federaţia Europeană a Comercianţilor de Energie (Europeiska organisationen för energihandlare) är intervenient i det nationella målet, innehåller beslutet om hänskjutande ingen uppgift om på vilket sätt denna organisation skulle vara inblandad i tvisten. Av nämnda beslut framgår inte heller på vilket sätt den omständigheten att denna organisation har intervenerat i det nationella förfarandet, och detta först i samband med att talan väcktes, innebär att en sådan anknytning ska anses föreligga.

56

El kan förvisso, såsom bland annat framgår av de tillämpliga bestämmelserna, kan vara föremål för gränsöverskridande handel, och de förmedlingstjänster som är i fråga i det nationella målet, teoretiskt sett, tillhandahållas av operatörer som är etablerade i andra medlemsstater. Domstolen konstaterar emellertid att sådana fall, som för övrigt inte ens har beaktats av den hänskjutande domstolen, i förevarande fall, och med beaktande av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 50–52 i förevarande dom, är uppenbart otillräckliga för att domstolen ska kunna fastställa att de grundläggande friheterna är av relevans i det nationella målet.

57

Det följer visserligen av förordning 2019/943, särskilt artikel 1 b och c, artikel 2 led 40 samt artikel 3 i samma förordning, jämförd med direktiv 2009/72, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för att en medlemsstat bibehåller ett nationellt lagstadgat monopol för tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el som omfattar grossisthandel på terminsmarknaden. Nämnda tolkning påverkar dock inte den bedömning som i förekommande fall behöver göras av huruvida det är lagligt att behålla ett sådant monopol, bland annat mot bakgrund av relevanta bestämmelser i unionens primärrätt, inklusive, i förekommande fall, de bestämmelser som rör etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.

58

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Förordning 2019/943, särskilt artikel 1 b och c, artikel 2 led 40 samt artikel 3 i samma förordning, jämförd med direktiv 2009/72, ska tolkas på följande sätt:

59

Med hänsyn till svaret på de två första frågorna, av vilket det framgår att artikel 5 i förordning nr 2015/1222, under de villkor som anges däri, gör det möjligt att behålla ett nationellt lagstadgat monopol för tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el, som omfattar grossisthandel på dagen före- och intradagsmarknaderna, ska den tredje frågan omformuleras enligt följande. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida artiklarna 101 och 102 FEUF, jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 106.1 FEUF, ska tolkas så, att det innebär en begränsning av konkurrensen, i den mening som avses i dessa bestämmelser, att en medlemsstat har en lagstiftning enligt vilken det i denna medlemsstat är möjligt att bevilja en enda och exklusiv licens för att tillhandahålla tjänster avseende förmedling av sälj- och köpbud på el som omfattar grossisthandel på terminsmarknaden.

60

Det ska härvidlag erinras om att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Domstolen är nämligen i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF endast behörig att tolka en unionsrättsakt på grundval av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen (dom av den 26 oktober 2017, Balgarska energiyna borsa, C‑347/16, EU:C:2017:816, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl., C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 36).

61

Detta krav på precision är av särskild betydelse på konkurrensområdet, vilket kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden (dom av den 26 oktober 2017, Balgarska energiyna borsa, C‑347/16, EU:C:2017:816, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och dom av den 3 mars 2021, Poste Italiane och Agenzia delle entrate – Riscossione, C‑434/19 och C‑435/19, EU:C:2021:162, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

62

Det är i det avseendet viktigt att framhålla att de uppgifter som lämnas och de frågor som ställs i begäran om förhandsavgörande inte bara ska göra det möjligt för EU-domstolen att lämna användbara svar, utan också ska ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol (dom av den 26 oktober 2017, Balgarska energiyna borsa, C‑347/16, EU:C:2017:816, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på EU-domstolen att se till att denna möjlighet bevaras, eftersom det enligt nyssnämnda bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda (dom av den 2 september 2021, Irish Ferries, C‑570/19, EU:C:2021:664, punkt 134 och där angiven rättspraxis).

63

Kraven avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i rättegångsreglerna, vilka den nationella domstolen förväntas ha kännedom om och måste iaktta ytterst noggrant inom ramen för det samarbete som har inrättats genom artikel 267 FEUF (dom av den 26 oktober 2017, Balgarska energiyna borsa, C‑347/16, EU:C:2017:816, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Det erinras dessutom om dessa krav i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1).

64

I förevarande fall innehåller beslutet om hänskjutande inte någon förklaring om varför den nationella domstolen anser att det är oklart hur artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 106.1 FEUF, ska tolkas. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet inte angett varför dessa bestämmelser skulle vara tillämpliga i det nationella målet, och inte heller på vilket sätt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet skulle kunna strida mot dessa bestämmelser.

65

Eftersom domstolen under dessa omständigheter inte har tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den tredje frågan, kan denna fråga inte tas upp till prövning.

66

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el, och särskilt artikel 1 b och c, artikel 2 led 40 samt artikel 3 i den förordningen, jämförd med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG

ska tolkas på följande sätt: