I. Tillämpliga bestämmelser

A. Fifas stadgar

B. Fifas reglemente för internationella matcher

C. Uefas stadgar

II. Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

A. Superleague-projektet

B. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

III. Förfarandet vid domstolen

IV. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

A. De processuella villkoren för att anta beslutet om hänskjutande

B. Innehållet i beslutet om hänskjutande

C. Huruvida tvisten verkligen föreligger och huruvida de frågor som ställts till domstolen är relevanta

V. Prövning av tolkningsfrågorna

A. Inledande synpunkter

1. Saken i målet vid den nationella domstolen

2. Huruvida unionsrätten är tillämplig på idrott och idrottsföreningars verksamhet

3. Artikel 165 FEUF

B. Den första, den fjärde och den femte frågan, vilka avser konkurrensreglerna

1. Den första frågan: Tolkningen av artikel 102 FEUF mot bakgrund av reglerna om förhandstillstånd för fotbollstävlingar mellan klubblag och om klubbarnas och spelarnas deltagande i dessa tävlingar

a) Begreppet ”missbruk av dominerande ställning”

b) Bedömningen av förekomsten av missbruk av dominerande ställning

c) Huruvida regler om förhandstillstånd för fotbollstävlingar mellan klubblag och om klubbarnas och idrottarnas deltagande i dessa tävlingar ska kvalificeras som missbruk av dominerande ställning

2. Den andra frågan: Tolkningen av artikel 101.1 FEUF mot bakgrund av reglerna om förhandstillstånd för fotbollstävlingar mellan klubblag och om klubbarnas och spelarnas deltagande i dessa tävlingar

a) Begreppet beteende som har till ”syfte” eller ”resultat” att skada konkurrensen och bedömning huruvida ett sådant beteende föreligger

1) Bedömningen av huruvida det föreligger ett beteende som har till ”syfte” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen

2) Bedömningen av huruvida det föreligger ett beteende som har till ”resultat” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen

b) Huruvida reglerna om förhandstillstånd för fotbollstävlingar mellan klubblag och om klubbarnas och spelarnas deltagande i dessa tävlingar ska kvalificeras som beslut av en företagssammanslutning med ”syfte” att begränsa konkurrensen

3. Den tredje frågan: Tolkningen av artikel 101.1 och artikel 102 FEUF när det är fråga om beteenden som innebär hot om sanktioner mot klubbar och spelare som deltar i tävlingar som saknar tillstånd

4. Den femte frågan: Huruvida det är möjligt att motiverade reglerna om förhandstillstånd för tävlingar och om klubbarnas och spelarnas deltagande i dessa tävlingar

a) Möjligheten att anse att vissa specifika beteenden inte omfattas av artikel 101.1 FEUF och artikel 102 FEUF

b) Undantaget i artikel 101.3 FEUF

c) Objektiv motivering enligt artikel 102 FEUF

5. Den fjärde frågan: Tolkningen av artiklarna 101 och 102 FEUF vad gäller regler om rättigheter knutna till idrottstävlingar

a) Innehav av rättigheter knutna till idrottstävlingar

b) Utnyttjande av rättigheter som är knutna till idrottstävlingar

c) Huruvida en eventuell motivering föreligger

C. Den sjätte frågan: Fri rörlighet

1. Fastställandet av den relevanta bestämmelsen om fri rörlighet

2. Huruvida det föreligger hinder för friheten att tillhandahålla tjänster

3. Huruvida en eventuell motivering föreligger

Rättegångskostnader

–

European Superleague Company SL, genom J.-L. Dupont, avocat, samt B. Irissarry Robina och M. Odriozola Alén, abogados,

–

Fédération internationale de football association (Fifa), genom J.M. Baño Fos, abogado, M. Hoskins, barrister, och A. Pascual Morcillo, abogado,

–

Europeiska fotbollsförbundet (Uefa), genom H. Brokelmann, abogado, B. Keane, avocat, S. Love, barrister, samt D. Slater och D. Waelbroeck, avocats,

–

A22 Sports Management SL, genom L.A. Alonso Díez, F. Giménez-Alvear Gutiérrez-Maturana och F. Irurzun Montoro, abogados, samt M. Sánchez-Puelles González-Carvajal, procurador,

–

Real Federación Española de Fútbol (RFEF), genom P. Callol García, abogado, B. González Rivero, procuradora, T. González Cueto och J. Manzarbeitia Pérez, abogados,

–

Liga Nacional de Fútbol Profesional (LNFP), genom D. Crespo Lasso de la Vega, Y. Martínez Mata, M. Pajares Villarroya, J. Ramos Rubio och S. Rating, abogados,

–

Spaniens regering, av L. Aguilera Ruiz och A. Gavela Llopis, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Danmarks regering, genom J. Farver Kronborg, V. Pasternak Jørgensen, M. Søndahl Wolff och Y. Thyregod Kollberg, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller och S. Eisenberg, båda i egenskap av ombud,

–

Estlands regering, genom N. Grünberg, i egenskap av ombud,

–

Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Joyce och M. Tierney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av S. Brittain, barrister,

–

Greklands regering, genom K. Boskovits, i egenskap av ombud,

–

Frankrikes regering, genom A.-L. Desjonquères, P. Dodeller, T. Stehelin och N. Vincent, samtliga i egenskap av ombud,

–

Kroatiens regering, genom G. Vidović Mesarek, i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av D. Del Gaizo och S.L. Vitale, avvocati dello Stato,

–

Cyperns regering, genom I. Neophytou, i egenskap av ombud,

–

Lettlands regering, genom J. Davidoviča, K. Pommere och I. Romanovska, samtliga i egenskap av ombud,

–

Luxemburgs regering, genom A. Germeaux och T. Uri, båda i egenskap av ombud,

–

Ungerns regering, genom Z. Fehér, E. Gyarmati och K. Szíjjártó, samtliga i egenskap av ombud,

–

Maltas regering, genom A. Buhagiar, i egenskap av ombud,

–

Österrikes regering, genom F. Koppensteiner, i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och M. Wiącek, båda i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa, R. Capaz Coelho och C. Chambel Alves, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av J.L. da Cruz Vilaça, advogado,

–

Rumäniens regering, genom E. Gane, L. Liţu och A. Rotăreanu, samtliga i egenskap av ombud,

–

Sloveniens regering, av A. Dežman Mušič och N. Pintar Gosenca, samtliga i egenskap av ombud,

–

Slovakiens regering, av E.V. Drugda och B. Ricziová, båda i egenskap av ombud,

–

Sveriges regering, genom O. Simonsson, M. Salborn Hodgson och H. Shev, samtliga i egenskap av ombud,

–

Islands regering, genom J.B. Bjarnadóttir, i egenskap av ombud, biträdd av G. Bergsteinsson, avocat,

–

Norges regering, genom F. Bersgø, L.-M. Moen Jünge, O.S. Rathore och P. Wennerås, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Baches Opi, M. Mataija, G. Meessen, C. Urraca Caviedes och H. van Vliet, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av dels artiklarna 101 och 102 FEUF, dels artiklarna 45, 49, 56 och 63 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan European Superleague Company SL (nedan kallat ESLC), å ena sidan, och Fédération internationale de football association (Fifa) och Europeiska fotbollsförbundet (Uefa), å andra sidan. Målet rör ett yrkande om fastställelse av att Fifa och Uefa har åsidosatt artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, och ett yrkande att dessa överträdelser ska upphöra och om att olika förelägganden ska meddelas mot dessa enheter.

3

Fifa är en privaträttslig sammanslutning med säte i Schweiz. Enligt artikel 2 i Fifas stadgar, i deras utgåva från september 2020 till vilken det hänvisas i beslutet om hänskjutande (nedan kallade Fifas stadga), har Fifa bland annat som mål att ”organisera sina egna internationella tävlingar”, ”utarbeta regler och bestämmelser för fotbollsspelet och relaterade frågor samt att säkerställa att de efterlevs”, och ”utöva kontroll över fotbollen i alla dess former genom att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra överträdelse av stadgar, förordningar eller beslut av Fifa eller spelets regler” på världsomfattande nivå.

4

Enligt artiklarna 11 och 14 i Fifas stadgar kan varje ”organisation med ansvar för att organisera och utöva kontroll över fotbollen” i ett visst land bli medlem i Fifa bland annat på villkor att denna organisation redan är medlem i en av Fifas sex kontinentala federationer som avses i artikel 22 i dessa stadgar, däribland Uefa, samt att på förhand åta sig att följa bland annat Fifas stadgar, regler, riktlinjer och beslut samt de bestämmelser som instiftats av den kontinentala federation som organisationen redan är medlem i. I praktiken är mer än 200 nationella fotbollsförbund för närvarande medlemmar i Fifa. I denna egenskap är de enligt artiklarna 14 och 15 i Fifas stadgar bland annat skyldiga att förmå sina egna medlemmar eller anslutna organisationer att iaktta Fifas stadgar, reglementen, riktlinjer och beslut samt att se till att dessa iakttas av samtliga fotbollsaktörer, särskilt professionella ligor, klubbar och spelare.

5

I artikel 20 i dessa stadgar, med rubriken ”Klubbars, ligors och andra klubbgrupperingars status”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Klubbar, ligor eller andra klubbgrupperingar som är anslutna till ett medlemsförbund ska vara underordnade detta förbund och måste vara erkända av detta förbund. Dessa grupperingars befogenheter, rättigheter och skyldigheter fastställs i medlemsförbundets stadgar, och grupperingarnas egna stadgar och bestämmelser måste godkännas av förbundet.”

6

I artikel 22 i nämnda stadgar, med rubriken ”Konfederationer”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:

”1.   De medlemsförbund som tillhör samma kontinent är grupperade i följande konfederationer som erkänns av Fifa:

…

…

Fifas erkännande av varje konfederation innebär att de båda organisationerna helt och hållet respekterar varandra inom sina respektive institutionella kompetensområden, såsom dessa har fastställts i förevarande stadgar.

…

3.   Varje konfederation ska ha följande rättigheter och skyldigheter:

…”

7

Enligt artikel 24 i Fifas stadgar omfattar Fifas organ bland annat ett ”lagstiftande organ”, kallat ”kongressen”, vilket utgör dess ”högsta instans”, ett ”strategiskt och övervakande organ”, kallat ”rådet”, samt ett ”verkställande, operativt och administrativt organ”, kallat generalsekretariatet.

8

Artikel 67 i stadgarna, med rubriken ”Rättigheter knutna till tävlingar och evenemang”, har följande lydelse:

”1.   Fifa, dess medlemsförbund och konfederationerna är ursprungliga innehavare – utan begränsning av innehåll, tid, plats eller tillämplig lagstiftning – av alla rättigheter som de tävlingar och andra evenemang som omfattas av deras respektive jurisdiktion kan ge upphov till. Till dessa rättigheter hör bland annat ekonomiska rättigheter av alla slag, rättigheter till inspelning, mångfaldigande och audiovisuell sändning, multimediarättigheter, marknadsförings- och reklamrättigheter samt immateriella rättigheter såsom rättigheter till särskiljande tecken eller upphovsrätt.

2.   Rådet ska fastställa typen av utnyttjande och omfattningen av möjligheten att utnyttja dessa rättigheter och utfärda särskilda bestämmelser för detta ändamål. Det står rådet fritt att besluta huruvida det har för avsikt att exploatera dessa rättigheter på egen hand eller i samarbete med tredje man eller att överlåta utnyttjandet av dem till tredje man.”

9

I artikel 68 i nämnda stadgar, med rubriken ”Tillstånd att sända matcher och evenemang”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Fifa, medlemsförbunden och konfederationerna har exklusiv befogenhet att ge tillstånd till sändning av de matcher och evenemang som omfattas av deras jurisdiktion exempelvis genom audiovisuella medier, utan begränsning av plats, innehåll, datum, teknik eller tillämplig lagstiftning.”

10

I artikel 71 i Fifas stadgar, med rubriken ”Internationella tävlingar och matcher”, föreskrivs följande:

”1.   Rådet är behörigt att anta bestämmelser om anordnande av internationella tävlingar och matcher mellan representationslag och mellan ligor, klubbar och/eller improviserade lag. Ingen sådan match eller tävling får äga rum utan förhandstillstånd från Fifa, konfederationerna och/eller det berörda medlemsförbundet. Närmare bestämmelser ska fastställas i reglementet för internationella matcher.

2.   Rådet får utfärda bestämmelser om sådana matcher och tävlingar.

3.   Rådet ska fastställa kriterier för tillstånd i särskilda situationer som inte omfattas av reglementet för internationella matcher.

4.   Oavsett vad som föreskrivs om befogenheten att lämna godkännande i reglementet för internationella matcher är det Fifa som i sista instans beslutar om tillstånd till varje internationell match eller internationell tävling.”

11

Artikel 72 i stadgarna har rubriken ”Kontakter”.

”Spelare eller lag som är anslutna till ett medlemsförbund eller som är provisoriska medlemmar i konfederationerna får inte, utan Fifas samtycke, spela matcher eller ha sportrelaterade kontakter med spelare eller lag som inte är anslutna till ett medlemsförbund eller provisoriska medlemmar i konfederationen.”

12

I artikel 73 i nämnda stadgar, med rubriken ”Tillstånd”, föreskrivs följande:

”En sammanslutning, liga eller klubb som tillhör ett medlemsförbund får endast i undantagsfall ansluta sig till ett annat medlemsförbund eller delta i tävlingar som spelas på detta förbunds territorium. I samtliga fall krävs tillstånd från de två berörda medlemsförbunden, respektive konfederation och Fifa.”

13

I artikel 1 i Fifas reglemente för internationella matcher, i den lydelse som är i kraft sedan den 1 maj 2014, anges att detta reglemente har till syfte att reglera tillstånd, anmälningar och andra krav som gäller för anordnande av matcher eller tävlingar mellan lag som är anslutna till olika nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Fifa, för anordnande av matcher eller tävlingar mellan lag som är anslutna till ett och samma nationella förbund, när dessa spelas i ett tredjeland, samt för anordnande av matcher eller tävlingar där spelare eller lag som inte är anslutna till ett nationellt förbund deltar.

14

Enligt artikel 2 i detta reglemente omfattar dess tillämpningsområde alla internationella matcher och internationella tävlingar, med undantag för matcher som spelas inom ramen för tävlingar som anordnas av Fifa eller av någon av de kontinentala federationer som Fifa har erkänt.

15

Enligt artikel 6 i ovannämnda reglemente måste alla internationella matcher, allt efter kompetensområde, godkännas av Fifa, av den berörda kontinentala federationen och/eller av de nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Fifa och till vilka de deltagande lagen är anslutna eller inom vars territorium matcherna ska spelas.

16

Enligt artiklarna 7 och 10 i samma förordning ska varje ”internationell match i kategori 1”, vilken definieras som varje match som spelas mellan förstalagen för två nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Fifa, godkännas av såväl Fifa som den berörda kontinentala federationen och de berörda nationella förbunden. Enligt artiklarna 8 och 11 i Fifas reglemente för internationella matcher ska däremot varje ”internationell match i kategori 2”, som definieras som varje match som involverar det förstalag som representerar ett enda nationellt förbund, ett annat lag som representerar ett sådant nationellt förbund, ett lag som består av spelare som är registrerade hos flera klubbar i samma nationella förbund, eller förstalaget för en klubb som spelar i ett nationellt förbunds förstaliga, endast godkännas av de kontinentala federationerna och de berörda nationella förbunden.

17

Uefa är också en privaträttslig sammanslutning med säte i Schweiz.

18

I artikel 2.1 i Uefas stadgar anges att Uefa har följande syften:

19

Enligt artikel 5 i dessa stadgar får varje fotbollsförbund som är etablerat i ett europeiskt land som erkänns som oberoende stat av majoriteten av medlemmarna i Förenta nationerna (FN) och som ansvarar för fotbollens organisation i detta land bli medlem i Uefa. Enligt artikel 7bis i nämnda stadgar innebär en sådan ställning en skyldighet för de berörda förbunden att iaktta Uefas stadgar, reglementen och beslut samt, i det land där de hör hemma, se till att dessa följs av de professionella ligor som är underställda förbundet, liksom klubbarna och spelarna. I praktiken är mer än 50 nationella fotbollsförbund för närvarande medlemmar i Uefa.

20

Enligt artiklarna 11 och 12 i samma stadgar omfattar Uefas organ bland annat ett ”högsta organ”, kallat ”kongressen”, och en ”verkställande kommitté”.

21

I artikel 49 i Uefas stadgar, med rubriken ”Tävlingar”, föreskrivs följande:

”1.   Uefa bestämmer ensamt vilka internationella tävlingar som ska anordnas eller inte tillåtas i Europa, där Uefas medlemsförbund och/eller klubbar som tillhör dessa förbund deltar. Fifas tävlingar berörs inte av denna bestämmelse.

…

3.   Internationella matcher, tävlingar eller turneringar som inte organiseras av Uefa men som spelas på Uefas territorium kräver förhandstillstånd från Fifa och/eller Uefa och/eller behöriga medlemsförbund, i enlighet med Fifas reglemente för internationella matcher och de kompletterande genomförandebestämmelser som antagits av Uefas exekutivkommitté.”

22

I artikel 51 i stadgarna, med rubriken ”Förbjudna förbindelser”, föreskrivs följande:

”1.   Grupperingar eller allianser mellan Uefas medlemsförbund eller mellan ligor eller klubbar som direkt eller indirekt är anslutna till Uefas olika medlemsförbund får inte bildas utan Uefas tillstånd.

2.   Uefas medlemsförbund eller ligor och klubbar som är anslutna till Uefa får varken spela eller organisera matcher utanför deras eget territorium utan tillstånd från medlemsförbunden.”

23

ESLC är ett privaträttsligt bolag med säte i Spanien. Bolaget har bildats på initiativ av en grupp professionella fotbollsklubbar som är etablerade i Spanien (Club Atlético de Madrid, Fútbol Club Barcelona och Real Madrid Club de Fútbol), Italien (Associazione Calcio Milano, Football Club Internazionale Milano och Juventus Football Club) och Förenade kungariket (Arsenal Football Club, Chelsea Football Club, Liverpool Football Club, Manchester City Football Club, Manchester United Football Club och Tottenham Hotspur Football Club). Enligt beslutet om hänskjutande har bolaget till syfte att genomföra ett projekt för en ny internationell fotbollstävling, med namnet Superleague. För detta ändamål bildade eller avsåg bolaget att bilda tre andra bolag som ska ansvara för, för det första, Superleagues ekonomiska, idrottsliga och disciplinära administration när ligan väl har inrättats, för det andra, utnyttjande av de medierättigheter som är knutna till tävlingen och, för det tredje, utnyttjande av de övriga kommersiella tillgångar som är knutna till nämnda tävling.

24

A22 Sports Management SL är också ett privaträttsligt bolag med säte i Spanien. Bolaget har uppgett sig ha till syfte att tillhandahålla tjänster i samband med anordnande och administration av professionella fotbollsturneringar, och särskilt Superleague-projektet.

25

Vad gäller lanseringen av detta projekt framgår det av beslutet om hänskjutande att de professionella fotbollsklubbar som bildade ESLC hade för avsikt att inrätta en ny internationell fotbollstävling som omfattar dels 12–15 professionella fotbollsklubbar som är ”permanenta medlemmar”, dels ett antal professionella fotbollsklubbar som har ställning som ”kvalificerade klubbar” och som ska väljas ut genom ett visst förfarande.

26

Vidare grundade sig projektet på ett aktieägar- och investeringsavtal enligt vilket det skulle ingås ett antal avtal som binder var och en av de professionella fotbollsklubbar som deltar i Superleague, eller som har rätt att delta i denna liga, till de tre bolag som bildats eller ska bildas av ESLC och som bland annat har till syfte att precisera på vilket sätt dessa klubbar ska överlåta sina medierättigheter eller kommersiella rättigheter till ESLC samt vilken ersättning som gäller för en sådan överlåtelse. Vidare planerades att det skulle ingås ett antal avtal mellan dessa tre bolag, i syfte att samordna tillhandahållandet av de tjänster som är nödvändiga för driften av Superleague, utnyttjandet av de rättigheter som överlåts till ESLC och vilka medel de deltagande klubbarna ska ställa till ESLC:s förfogande. Tillhandahållandet av dessa medel reglerades i en skrivelse genom vilken JP Morgan AG åtog sig att, med hjälp av ett brygglån på högst cirka 4 miljarder euro, bevilja ESLC ekonomiskt stöd och ett infrastrukturbidrag för att möjliggöra inrättandet av Superleague och dess preliminära finansiering, i avvaktan på att en obligationsemission skulle organiseras på kapitalmarknaderna.

27

Enligt det aktuella aktieägar- och investeringsavtalet var slutligen inrättandet av Superleague och tillhandahållandet av nödvändiga medel till ESLC:s förfogande beroende av ett suspensivt villkor som bestod i att antingen Fifa eller Uefa skulle erkänna denna internationella tävling och förklara att den är förenlig med de regler som antagits av dessa två enheter, eller att de behöriga administrativa myndigheterna eller domstolarna skulle bevilja ett rättsligt skydd som gör det möjligt för professionella fotbollsklubbar som har ställning som permanenta medlemmar i Superleague att delta i denna liga utan att detta påverkar deras tillhörighet till de nationella fotbollsförbunden, eller deras deltagande i dessa förbunds verksamhet, i de professionella fotbollsligorna eller i de internationella tävlingar som de dittills deltagit i. I detta syfte föreskrevs det särskilt i nämnda avtal att Fifa och Uefa skulle uppmärksammas på Superleague-projektet.

28

Målet vid den nationella domstolen har sitt ursprung i en talan vid en handelsdomstol, åtföljd av en begäran om säkerhetsåtgärder utan något kontradiktoriskt förfarande (inaudita parte), som ESLC har väckt vid Juzgado de lo Mercantil de Madrid (Handelsdomstolen i Madrid, Spanien) mot Fifa och Uefa.

29

Enligt den hänskjutande domstolen väcktes denna talan efter det att ESLC hade inlett Superleague-projektet och efter att Fifa och Uefa hade riktat invändningar mot projektet.

30

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att Fifa och de sex kontinentala federationer som erkänts av Fifa, däribland Uefa, den 21 januari 2021 offentliggjorde ett uttalande i vilket Fifa, för det första, angav att man vägrade erkänna Superleague, för det andra, meddelade att alla professionella fotbollsklubbar och spelare som deltar i denna internationella tävling skulle uteslutas från de tävlingar som anordnas av Fifa och Uefa och, för det tredje, underströk att alla internationella fotbollstävlingar måste anordnas eller godkännas av de behöriga enheterna, såsom dessa definieras i Fifas och de kontinentala federationernas stadgar. Uttalandet innehöll särskilt följande passus:

”Till följd av den senaste tidens spekulationer i massmedia om skapandet av en stängd europeisk ”Super League”, bestående av vissa europeiska klubbar, önskar Fifa och de sex federationerna … tydligt upprepa och understryka att en sådan tävling inte kommer att erkännas vare sig av Fifa eller av den berörda konfederationen. På grund av detta kommer varje klubb eller spelare som deltar i en sådan tävling förvägras rätten att delta i tävlingar som anordnas av Fifa eller den berörda konfederationen.

Enligt Fifas och konfederationernas stadgar ska alla tävlingar anordnas eller godkännas av det behöriga organet på respektive nivå, det vill säga av Fifa på internationell nivå och av det berörda förbundet på kontinental nivå.”

31

Den 18 april 2021 publicerades dessutom ett pressmeddelande av Uefa, av de engelska, spanska och italienska fotbollsförbunden samt av vissa professionella fotbollsligor som är underordnade dessa. I pressmeddelandet angavs bland annat att ”de berörda klubbarna kommer att förbjudas att delta i andra tävlingar på nationell, europeisk eller internationell nivå, och deras spelare kan komma att förvägras möjligheten att företräda sina respektive landslag”.

32

Den 19 och den 20 april 2021 slog den hänskjutande domstolen fast att ESLC:s talan kunde tas upp till prövning och meddelade, som en säkerhetsåtgärd och utan något kontradiktoriskt förfarande, ett antal förelägganden som i huvudsak syftade till att få Fifa, Uefa och, genom dessa, de nationella fotbollsförbund som är medlemmar i dessa två organisationer att under hela domstolsförfarandet avstå från ageranden som kan hindra eller försvåra att Superleague instiftas och att professionella fotbollsklubbar och spelare deltar i Superleague, särskilt eventuella disciplinära åtgärder, sanktionsåtgärder och varje hot om sådana åtgärder eller sanktionsåtgärder mot klubbar eller spelare.

33

Till stöd för sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen för det första påpekat att det följer av EU-domstolens och tribunalens fasta praxis att idrottsverksamhet inte är undantagen från tillämpningsområdet för EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet (dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497), och konkurrensreglerna (dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, och dom av den 26 januari 2005, Piau/kommissionen, T‑193/02, EU:T:2005:22).

34

För det andra anser den hänskjutande domstolen att de två skilda men kompletterande ekonomiska verksamheter som utgör den relevanta marknaden i förevarande fall, i materiellt och geografiskt hänseende, består i att anordna och marknadsföra internationella fotbollstävlingar mellan klubbar i skilda länder inom unionen, å ena sidan, och att exploatera de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar, å andra sidan, oavsett om det rör sig om ekonomiska rättigheter, rättigheter till inspelning, mångfaldigande och audiovisuell sändning, andra medierättigheter, rättigheter av kommersiell natur eller immateriella rättigheter.

35

För det tredje anser den hänskjutande domstolen att Fifa och Uefa sedan länge har en ekonomisk och kommersiell monopolställning, det vill säga en dominerande ställning, på den relevanta marknaden, vilket gör det möjligt för dessa organisationer att agera utan hänsyn till potentiella konkurrenter, på ett sätt som gör dem till obligatoriska partner för alla enheter som redan är verksamma eller som på någon annan grund önskar träda in på denna marknad. Detta gör att dessa organisationer har ett särskilt ansvar att bevara konkurrensen.

36

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första påpekat att Fifas och Uefas dominerande ställning till att börja med belastar de företag som skulle kunna vilja konkurrera med dessa organisationer genom att anordna andra internationella fotbollstävlingar, utan även, via de nationella fotbollsförbund som är medlemmar i dessa organisationer alla andra fotbollsaktörer, såsom professionella fotbollsklubbar och spelare, vilket är en situation som tribunalen redan har uppmärksammat (dom av den 26 januari 2005, Piau/kommissionen, T‑193/02, EU:T:2005:22). Den hänskjutande domstolen har vidare preciserat att Fifas och Uefas dominerande ställning på den marknad som är i fråga i det mål den har att avgöra inte enbart grundar sig på ett ekonomiskt och kommersiellt monopol, utan även, och framför allt, på grund av att Fifa och Uefa har lagstiftnings-, tillsyns-, besluts- och sanktionsbefogenheter som gör det möjligt för dessa organisationer att på ett tvingande och fullständigt sätt bestämma på vilka villkor samtliga övriga aktörer på denna marknad kan utöva ekonomisk verksamhet på densamma. Den hänskjutande domstolen har slutligen anfört att kombinationen av samtliga dessa omständigheter i praktiken skapar ett hinder för inträde på marknaden som det är nästan omöjligt för Fifas och Uefas potentiella konkurrenter att överbrygga. Dessa potentiella konkurrenter ställs i synnerhet inför reglerna om förhandstillstånd för att anordna internationella fotbollsturneringar och reglerna om de professionella fotbollsklubbarnas och spelarnas deltagande i dessa tävlingar, samt reglerna om dessa organisationers exklusiva möjlighet att tillägna sig och exploatera olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar.

37

För det fjärde vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida Fifas och Uefas beteende, i två avseenden, utgör ett sådant missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligt artikel 102 FEUF.

38

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att det följer av domstolens och tribunalens praxis (dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkterna 51 och 52, och dom av den 16 december 2020, International Skating Union/kommissionen, T‑93/18, EU:T:2020:610, punkt 70) att den omständigheten att en idrottsorganisation, som bedriver ekonomisk verksamhet avseende anordnande och marknadsföring av idrottstävlingar, ges befogenhet att parallellt, de jure eller de facto, ange vilka andra företag som ska ges tillstånd att anordna sådana tävlingar, utan lämpliga begränsningar, skyldigheter och kontroller, innebär att denna idrottsorganisation ges en klar fördel framför sina konkurrenter, genom att den samtidigt ges möjlighet att hindra konkurrenternas inträde på marknaden och att därigenom gynna sin egen ekonomiska verksamhet.

39

Mot bakgrund av denna rättspraxis anser den hänskjutande domstolen att det i förevarande fall är möjligt att anse att Fifa och Uefa missbrukar sin dominerande ställning på den marknad som är aktuell i det nationella målet. De regler som dessa båda enheter har antagit, i egenskap av sammanslutningar och med stöd av de befogenheter att reglera och utöva kontroll som de har tilldelats, vad gäller beslut om förhandstillstånd till internationella fotbollstävlingar, gör det nämligen möjligt för dem att hindra potentiella konkurrerande företag från att träda in på denna marknad. Detta gäller i än högre grad då dessa befogenheter kombineras med besluts- och sanktionsbefogenheter som ger dem möjlighet att tvinga såväl de nationella fotbollsförbund som är deras medlemmar som andra fotbollsaktörer, särskilt professionella fotbollsklubbar och spelare, att respektera sitt monopol på nämnda marknad. Fifas och Uefas stadgar innehåller inte heller några bestämmelser som säkerställer att tillämpningen av dessa regler om förhandstillstånd och, mer allmänt, de besluts- och sanktionsbefogenheter med vilka reglerna kombineras, uteslutande styrs av mål av allmänt intresse och inte av kommersiella eller finansiella intressen som har samband med den ekonomiska verksamhet som dessa två enheter bedriver parallellt med sin övriga verksamhet. Nämnda regler och befogenheter är slutligen inte begränsade av materiella kriterier och förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att reglerna är öppna, objektiva, icke-diskriminerande och proportionerliga, och därigenom begränsar Fifas och Uefas utrymme för eget skön. De åtgärder som dessa två enheter i förevarande fall tillkännagav efter lanseringen av Superleague-projektet illustrerar denna situation.

40

Vidare vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida Fifa och Uefa även har åsidosatt artiklarna 101 och 102 FEUF genom att, med tillämpning av sina stadgar, tillägna sig samtliga juridiska och ekonomiska rättigheter som är knutna till internationella fotbollstävlingar som anordnas inom unionen och genom att förbehålla sig rätten att ensamma exploatera dessa rättigheter. De regler som Fifa har antagit i detta avseende innebär nämligen att Fifa, Uefa och de nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Fifa har ställning som ”ursprungliga innehavare” av nämnda rättigheter, vilket innebär att professionella fotbollsklubbar som deltar i sådana tävlingar fråntas äganderätten till dessa rättigheter eller tvingas att överlåta dem till dessa två enheter. Dessa regler kombineras dessutom med bestämmelserna om förhandstillstånd och, mer allmänt, med Fifas och Uefas reglerings-, kontroll-, besluts- och sanktionsbefogenheter för att stänga den berörda marknaden gentemot alla företag som potentiellt kan konkurrera med dessa organisationer eller, i vart fall, avskräcka dem från att träda in på denna marknad, genom att begränsa deras möjlighet att exploatera de olika rättigheter som är knutna till de aktuella tävlingarna.

41

För det femte har nämnda domstol påpekat att Fifas och Uefas beteende även strider mot förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan i artikel 101 FEUF.

42

Den hänskjutande domstolen anser för det första att artiklarna 20, 22, 67, 68 och 71–73 i Fifas stadgar, artiklarna 49 och 51 i Uefas stadgar samt de relevanta artiklarna i Fifas reglemente för internationella matcher ger uttryck för det beslut som var och en av dessa två företagssammanslutningar har fattat och som är tillämpligt bland annat på unionens territorium, nämligen beslutet att, genom att uppställa vissa gemensamma regler och villkor, samordna sitt beteende och beteendet hos de företag som direkt eller indirekt är medlemmar i desamma, på marknaden för anordnande och marknadsföring av fotbollstävlingar mellan klubblag och utnyttjande av de olika rättigheter som är knutna till dessa. Oberoende av de regler om förhandstillstånd, beslutfattande och sanktionsåtgärder som föreskrivs i dessa artiklar innehåller ovannämnda regelverk nämligen olika bestämmelser som syftar till att säkerställa att dessa regler respekteras av såväl de nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Fifa och Uefa som av de professionella fotbollsklubbar som är medlemmar i dessa nationella förbund eller som är anslutna till dessa.

43

För det andra anser den hänskjutande domstolen att en undersökning av de aktuella reglernas innehåll, det ekonomiska och rättsliga sammanhang som reglerna ingår i, de mål som eftersträvas med dem och, i förevarande fall, de tillämpningsåtgärder som Fifa och Uefa tillkännagav den 21 januari och den 18 april 2021 visar att dessa regler är ägnade att begränsa konkurrensen på den marknad som är aktuell i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har, med hänvisning till samtliga omständigheter som redan nämnts inom ramen för nämnda domstols bedömning av artikel 102 FEUF, mer allmänt tillagt att det konkurrensproblem som uppkommer till följd av detta i slutändan följer av den omständigheten att Fifa och Uefa dels är företag som har monopol på marknaden för att anordna och marknadsföra internationella fotbollstävlingar mellan klubblag, bland annat inom unionen, och att exploatera de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar, dels är privaträttsliga sammanslutningar som enligt sina egna stadgar har reglerings-, tillsyns-, besluts- och sanktionsbefogenheter som är tillämpliga på alla andra fotbollsaktörer, oavsett om det rör sig om ekonomiska aktörer eller spelare. Eftersom Fifa och Uefa är både ”lagstiftare och part” är det uppenbart att dessa organisationer befinner sig i en sådan intressekonflikt att de kan använda sina befogenheter att meddela förhandstillstånd och vidta sanktionsåtgärder för att förhindra att internationella fotbollstävlingar som inte ingår i deras system genomförs, och således för att hindra all potentiell konkurrens på marknaden.

44

För det sjätte vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i huruvida de regler om förhandstillstånd och sanktionsåtgärder som Fifa och Uefa har antagit, liksom de åtgärder som dessa två enheter, i förevarande fall, vidtog den 21 januari och den 18 april 2021, samtidigt innebär ett åsidosättande av den fria rörligheten för arbetstagare som åtnjuts av spelare som är anställda eller kan komma att anställas av professionella fotbollsklubbar som önskar delta i internationella fotbollstävlingar såsom Superleague, den fria rörligheten för tjänster och etableringsfriheten. Detta gäller såväl för dessa klubbar som för företag som erbjuder andra tjänster i samband med anordnande och marknadsföring av sådana tävlingar. Slutligen huruvida den fria rörlighet för kapital, vilken är en nödvändig förutsättning för att instifta dessa tävlingar, åsidosätts.

45

Den hänskjutande domstolen har särskilt påpekat att det framgår av EU‑domstolens fasta praxis att ett offentligt eller privat regelverk som inrättar ett system med förhandstillstånd inte bara måste vara motiverat av ett mål av allmänintresse utan även vara förenligt med proportionalitetsprincipen, vilket bland annat innebär att utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som det organ som är behörigt att bevilja ett sådant tillstånd måste vara underkastat transparenta, objektiva och icke-diskriminerande kriterier (dom av den 22 januari 2002, Canal Satélite Digital, C‑390/99, EU:C:2002:34, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

46

I förevarande fall är dessa olika krav emellertid inte uppfyllda, vilket framgår av de olika omständigheter som anförts inom ramen för den bedömning som gjorts mot bakgrund av artiklarna 101 och 102 FEUF.

47

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil de Madrid (Handelsdomstolen i Madrid) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

48

Juzgado de lo Mercantil de Madrid (Handelsdomstolen i Madrid) har i sitt beslut om hänskjutande begärt att EU-domstolen ska handlägga förevarande mål skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin begäran har nämnda domstol för det första gjort gällande att målet vid den nationella domstolen och de frågor som ställts till EU-domstolen är viktiga och känsliga ur ekonomisk och social synvinkel, eftersom målet och frågorna avser anordnandet av fotbollstävlingar inom unionen och utnyttjande av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar. Vidare angav den hänskjutande domstolen att frågorna har ställts inom ramen för ett nationellt domstolsförfarande som redan har gett upphov till säkerhetsåtgärder och som i viss mån är brådskande, med hänsyn till den skada som åberopats av de professionella fotbollsklubbar som bildat bolaget ESLC och, mer allmänt, de praktiska och ekonomiska konsekvenser som covid‑19‑pandemin har medfört för fotbollssektorn, särskilt inom unionen.

49

Genom beslut av den 1 juli 2021 avslog domstolens ordförande denna begäran med motiveringen att de omständigheter som åberopats till stöd för begäran inte i sig motiverade att målet skulle handläggas skyndsamt.

50

Detta förfarande utgör nämligen ett processuellt instrument som är avsett att hantera en extraordinär brådska, vars existens måste fastställas mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det mål som föranlett en begäran om skyndsam handläggning (beslut av domstolens ordförande av den 20 december 2017, M.A. m.fl., C‑661/17, EU:C:2017:1024, punkt 17, och beslut av domstolens ordförande av den 25 februari 2021, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2021:149, punkt 22).

51

Den omständigheten att en tvist och de frågor som ställs till domstolen inom ett visst område inom unionsrätten är viktiga och känsliga ur ekonomisk och social synvinkel är inte av sådan art att det kan anses styrkt att det föreligger en extraordinär situation som ställer krav på skyndsamhet och följaktligen inte heller att det är nödvändigt att handlägga målet skyndsamt (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 27 februari 2019, M.V. m.fl., C‑760/18, EU:C:2019:170, punkt 18, och beslut av domstolens ordförande av den 25 februari 2021, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2021:149, punkt 24).

52

Den omständigheten att ett mål är brådskande och att den behöriga nationella domstolen är skyldig att göra allt för att sörja för en snabb lösning av tvisten motiverar inte i sig att EU‑domstolen handlägger det motsvarande målet om förhandsavgörande skyndsamt, med hänsyn till förfarandets syfte och villkoren för dess genomförande (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 25 februari 2021, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2021:149, punkterna 26–29). Det ankommer nämligen i första hand på den nationella domstolen, vid vilken ett brådskande mål har anhängiggjorts och som är bäst lämpad att bedöma målets praktiska konsekvenser för parterna och som anser att det är nödvändigt att ställa frågor till EU‑domstolen rörande tolkningen av unionsrätten, att i avvaktan på EU‑domstolens avgörande besluta om lämpliga interimistiska åtgärder för att säkerställa den fulla verkan av det avgörande som den själv ska fatta (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 25 februari 2021, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2021:149, punkt 33), vilket den hänskjutande domstolen för övrigt har gjort i förevarande fall.

53

Svarandena i det nationella målet, en av de två organisationer som har intervenerat till stöd för svarandena i målet vid den nationella domstolen, Irland samt den franska och den slovakiska regeringen har ifrågasatt huruvida begäran om förhandsavgörande i dess helhet kan tas upp till prövning.

54

De argument som de har anfört i detta avseende är i huvudsak av tre slag. De omfattar, för det första, argument av processuell karaktär som avser att beslutet om hänskjutande antogs efter det att säkerhetsåtgärder hade vidtagits utan något kontradiktoriskt förfarande, det vill säga utan att parterna i det nationella målet dessförinnan hade beretts tillfälle att yttra sig, vilket emellertid krävdes enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna, och utan att den hänskjutande domstolen hade tagit ställning till svarandenas yrkande om att nämnda domstol skulle förklara sig obehörig till förmån för schweizisk domstol. För det andra har svarandena anfört formella argument om att innehållet i nämnda beslut inte uppfyller kraven i artikel 94 a i rättegångsreglerna, eftersom det inte på ett tillräckligt precist och detaljerat sätt redogör för de rättsliga och faktiska omständigheter som ligger till grund för den hänskjutande domstolens frågor. Denna situation är särskilt problematisk i ett komplicerat mål som huvudsakligen rör tolkningen och tillämpningen av unionens konkurrensregler. En sådan tolkning skulle dessutom hindra de berörda från att på ett ändamålsenligt sätt ta ställning till de frågor som ska avgöras. För det tredje har det anförts materiella argument som avser att begäran om förhandsavgörande är hypotetisk, eftersom det inte finns någon verklig tvist vars behandling skulle kunna göra det nödvändigt att EU-domstolen meddelar ett tolkningsbeslut. En sådan situation följer särskilt av att det ännu inte har lämnats in någon formell och konkret ansökan till Fifa och Uefa om tillstånd för Superleague-projektet, och av den omständigheten att projektet fortfarande var oklart och inte så långt framskridet vare sig vid tidpunkten då det offentliggjordes eller vid den tidpunkt då talan i det nationella målet väcktes.

55

Den franska, den ungerska och den rumänska regeringen har dessutom ifrågasatt huruvida den hänskjutande domstolens tredje, fjärde, femte och sjätte fråga kan tas upp till prövning, av skäl som i huvudsak är analoga med dem som åberopats för att ifrågasätta huruvida begäran om förhandsavgörande i dess helhet kan tas upp till prövning, det vill säga att de aktuella frågorna inte är tillräckligt underbyggda eller hypotetiska. De viktigaste omständigheter som anförts i detta sammanhang är att det i beslutet om hänskjutande inte anges något verkligt eller tillräckligt tydligt faktiskt eller rättsligt samband mellan, å ena sidan, tvisten vid den nationella domstolen och, å andra sidan, Fifas regler om tillägnande och utnyttjande av de olika rättigheter som är knutna till internationella fotbollstävlingar (fjärde frågan) samt EUF‑fördragets bestämmelser om fri rörlighet (sjätte frågan).

56

Mot bakgrund av funktionsfördelningen mellan den och de nationella domstolarna ankommer det inte, inom ramen för förfarande för förhandsavgörande, på EU-domstolen att, pröva huruvida beslutet om hänskjutande har antagits i enlighet med nationella regler om domstolarnas organisation och domstolsförfaranden. EU-domstolen är dessutom bunden av detta beslut, i den mån beslutet inte har återkallats efter överklagande inom ramen för den besvärsordning som föreskrivs i nationell rätt (dom av den 14 januari 1982, Reina, 65/81, EU:C:1982:6, punkt 7, och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 70).

57

I förevarande fall ankommer det således inte på domstolen att vare sig fastställa vilka processuella regler i nationell rätt som gäller för antagandet av ett sådant beslut som det här aktuella beslutet om hänskjutande om, såsom i förevarande fall, säkerhetsåtgärder tidigare har vidtagits utan något kontradiktoriskt förfarande, eller att kontrollera huruvida detta beslut har fattats i enlighet med dessa regler.

58

Med hänsyn till de argument som har anförts av vissa av svarandena i det nationella målet, ska det dessutom påpekas att en nationell domstol får framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen såväl inom ramen för ett brådskande förfarande, såsom ett förfarande för beviljande av säkerhetsåtgärder eller andra interimistiska åtgärder, (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 1977, Hoffmann-La Roche, 107/76, EU:C:1977:89, punkterna 1 och 4, och dom av den 13 april 2000, Lehtonen och Castors Braine, C‑176/96, EU:C:2000:201, punkt 20), som i ett förfarande som inte är kontradiktoriskt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 1971, Politi, 43/71, EU:C:1971:122, punkterna 4 och 5, och dom av den 2 september 2021, Finanzamt für Steuerstrafsachen und Steuerfahndung Münster, C‑66/20, EU:C:2021:670, punkt 37), under förutsättning att samtliga villkor i artikel 267 FEUF är uppfyllda och att en sådan begäran uppfyller samtliga krav avseende dess form och innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 1998, Corsica Ferries France, C‑266/96, EU:C:1998:306, punkterna 23 och 24).

59

Det förfarande för förhandsavgöranden som har instiftats genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. Enligt fast rättspraxis, som numera återspeglas i artikel 94 a och b i rättegångsreglerna, krävs det att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Såsom föreskrivs i artikel 94 c i rättegångsreglerna ska begäran om förhandsavgörande dessutom innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av vissa unionsbestämmelser, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan unionsbestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet. Dessa krav är av särskild betydelse på konkurrensområdet, som ofta kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 november 2012, Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 83, och dom av den 29 juni 2023, Super Bock Bebidas, C‑211/22, EU:C:2023:529, punkterna 23 och 24).

60

Dessutom ska de uppgifter som lämnas i beslutet om hänskjutande inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 april 1982, Holdijk m.fl., 141/81–143/81, EU:C:1982:122, punkt 7, och dom av den 11 april 2000, Deliège, C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkt 31).

61

I förevarande fall uppfyller begäran om förhandsavgörande de krav som det har erinrats om i de två föregående punkterna. I beslutet om hänskjutande redogörs nämligen i detalj för den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställts till domstolen. Vidare innehåller beslutet en utförlig redogörelse för de faktiska och rättsliga omständigheter som föranlett den hänskjutande domstolen att anse att det är nödvändigt att ställa dessa frågor samt för det samband som den anser att artiklarna 45, 56, 49, 63, 101 och 102 FEUF har med det nationella målet, mot bakgrund av domstolens och tribunalens praxis. Slutligen har den hänskjutande domstolen på ett klart och precist sätt redogjort för de omständigheter som den har grundat sig på för att själv formulera vissa bedömningar av de faktiska och rättsliga omständigheterna.

62

Den hänskjutande domstolens bedömning av dels den marknad som är aktuell i det nationella målet, vilken definieras som marknaden för anordnande och marknadsföring av fotbollstävlingar mellan klubblag inom unionen samt utnyttjande av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar, dels den dominerande ställning som Fifa och Uefa innehar på denna marknad, gör det möjligt att förstå det faktiska förhållandet, inom den sålunda definierade ramen, mellan det nationella målet och den fjärde frågan till domstolen, genom vilken den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur artikel 102 FEUF ska tolkas med avseende på en eventuell tillämpning av denna artikel på Fifas regler om tillägnande och utnyttjande av de aktuella rättigheterna.

63

Dessutom framgår det av innehållet i de skriftliga yttranden som inkommit till domstolen att författarna till dessa inte har haft några svårigheter att förstå den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen, förstå innebörden och räckvidden av de uttalanden om de faktiska omständigheterna som ligger till grund för frågorna, förstå skälen till varför den hänskjutande domstolen ansett det nödvändigt att ställa dem och slutligen för att de på ett fullständigt och ändamålsenligt sätt ska kunna ta ställning i denna fråga.

64

Det ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Härav följer att de nationella domstolarnas frågor presumeras vara relevanta och att EU-domstolen endast kan neka att besvara frågorna om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkterna 15 och 18, och dom av den 7 februari 2023, Confédération paysanne m.fl. (Slumpmässig mutagenes in vitro),C‑688/21, EU:C:2023:75, punkterna 32 och 33).

65

I förevarande fall konstaterar domstolen, som komplement till bedömningarna i punkt 61 ovan, att den hänskjutande domstolens uttalanden, vilka sammanfattats i punkterna 28–32 ovan, visar att tvisten i det nationella målet är verklig. Det framgår dessutom av dessa uttalanden och de som nämns i punkterna 33–46 i nämnda dom att den omständigheten att den hänskjutande domstolen i detta sammanhang ställer en fråga till EU-domstolen om tolkningen av artiklarna 45 och 101 FEUF inte uppenbart saknar samband med de verkliga omständigheterna och saken i det nationella målet.

66

Även om det är riktigt att det råder oenighet mellan parterna i det nationella målet om möjligheten för den hänskjutande domstolen att tillämpa artiklarna om fri rörlighet parallellt med EUF-fördragets bestämmelser om unionens konkurrensregler, med hänsyn till ordalydelsen i de yrkanden som sökanden i det nationella målet har framställt, förefaller den hänskjutande domstolen, såsom den spanska regeringen påpekade vid förhandlingen, i detta skede ha ansett sig vara behörig att göra detta. Prövningen av huruvida denna ståndpunkt är välgrundad omfattas inte av EU-domstolens behörighet.

67

Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till prövning i sin helhet.

68

Den hänskjutande domstolen har ställt de fem första frågorna för att domstolen ska tolka artiklarna 101 och 102 FEUF, avseende förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan och missbruk av dominerande ställning, för att få EU-domstolen att uttala sig om huruvida ett antal regler som antagits av Fifa och Uefa är förenliga med dessa två artiklar.

69

Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i hur artiklarna 45, 49, 56 och 63 FEUF, avseende de fria rörligheter som garanteras i unionsrätten, ska tolkas, detta för att samtidigt kunna avgöra huruvida dessa bestämmelser är förenliga med dessa fyra artiklar.

70

Tvisten i vilken dessa frågor har ställts till EU-domstolen har sitt ursprung i en talan som väckts av ett företag som har invänt mot de regler som antagits av Fifa och Uefa – med hänsyn till reglernas art, innehåll, syfte, det konkreta sammanhang i vilket de ingår och hur dessa regler kan tillämpas – hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på marknaden för anordnande och marknadsföring av fotbollstävlingar mellan klubblag inom unionen samt utnyttjandet av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar. Företaget har närmare bestämt hävdat att Fifa och Uefa, med anledning av lanseringen av det projekt för en ny internationell fotbollstävling som företaget avser att genomföra, har åsidosatt artiklarna 101 och 102 FEUF genom att ange hur de avser att tillämpa dessa regler och genom att understryka de konkreta konsekvenser som denna regeltillämpning skulle kunna få för den berörda tävlingen samt för deltagande klubbar och spelare.

71

Med hänsyn till såväl innehållet i de frågor som ställts till domstolen som arten av den tvist som ligger till grund för dessa frågor, ska det, innan frågorna prövas, göras tre inledande anmärkningar.

72

Den hänskjutande domstolens frågor avser uteslutande ett antal regler genom vilka Fifa och Uefa avser att reglera dels förhandstillstånd för vissa internationella fotbollstävlingar samt professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i dessa tävlingar, dels utnyttjandet av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar.

73

Det framgår av frågornas lydelse att de berörda reglerna återfinns i artiklarna 22, 67, 68 och 71–73 i Fifas stadgar samt i artiklarna 49–51 i Uefas stadgar. Såsom framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter är dessa regler emellertid endast av vikt för det nationella målet i den mån de är tillämpliga på internationella tävlingar ”mellan” klubbarna eller i vilka klubbarna ”deltar”, enligt den terminologi som används i artikel 71.1 i Fifas stadgar respektive i artikel 49.1 i Uefas stadgar. I artikel 22.3 c i Fifas stadgar kvalificeras även dessa tävlingar som ”tävlingar mellan [klubblag]”. Dessa tävlingar ingår i den större kategorin internationella fotbollstävlingar, den så kallade kategori 2, vilka avses i artiklarna 8 och 11 i Fifas reglemente för internationella matcher och som omfattas av den ordning med förhandstillstånd som det hänvisas till i dessa artiklar.

74

I målet vid den nationella domstolen har det inte riktats några invändningar mot de regler som Fifa och Uefa har antagit vad gäller, för det första, förhandstillstånd till andra internationella fotbollstävlingar, såsom tävlingar där deltagarna uteslutande är lag som företräder nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Fifa och Uefa, för det andra, lagens eller spelarnas deltagande i dessa tävlingar och, för det tredje, utnyttjandet av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar. Dessa regler är således inte föremål för prövning i målet vid den nationella domstolen, och följaktligen inte heller i förevarande mål om förhandsavgörande.

75

I förevarande fall är det inte heller aktuellt att ta ställning till de regler som Fifa och Uefa kan ha antagit för annan verksamhet eller de bestämmelser i Fifas och Uefas stadgar som rör dessa två organisationers verksamhet, organisation, mål eller till och med existens. Det erinras i detta hänseende om att domstolen redan har slagit fast att även om sådana sammanslutningar har en självständig rättslig ställning som gör det möjligt för dem att anta regler som bland annat avser anordnandet av tävlingar inom deras disciplin, det korrekta genomförandet av dessa och idrottsutövares deltagande i desamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2000, Deliège, C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkterna 67 och 68, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkt 65), kan de inte begränsa utövandet av de rättigheter och friheter som tillkommer enskilda enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkterna 81 och 83, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkt 52).

76

Konstaterandet i föregående punkt hindrar emellertid inte på något sätt att sådana bestämmelser som de som rör Fifas och Uefas organisation och funktion beaktas av den hänskjutande domstolen inom ramen för den prövning som den ska göra för att avgöra det nationella målet, i den mån detta är motiverat för att tillämpa de artiklar i EUF-fördraget som den hänskjutande domstolen har begärt förhandsavgörande om, mot bakgrund av tolkningen i förevarande dom.

77

Även om tvisten i målet vid den nationella domstolen har sitt ursprung i en talan som väckts av ett bolag som har tillkännagett att en ny internationell fotbollstävling med namnet Superleague kommer att lanseras, och trots att den hänskjutande domstolens tredje fråga specifikt avser Fifas och Uefas konkreta beteenden som reaktion på denna lansering, avser de övriga fem frågorna Fifas och Uefas regler som använts som stöd för dessa beteenden (det vill säga reglerna om förhandstillstånd för tävlingar av detta slag och de regler som gäller för de professionella fotbollsklubbarnas eller spelarnas deltagande i dessa tävlingar) samt andra regler som, enligt den hänskjutande domstolen, har samband med den relevanta marknaden, såsom den definierats av den domstolen (det vill säga de regler som avser tillägnande och utnyttjande av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar).

78

Dessa frågor syftar således, betraktade tillsammans, till att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida dessa olika regler, med hänsyn till deras art, innehåll, syften och det konkreta sammanhang i vilket de ingår, utgör ett åsidosättande av artiklarna 45, 56, 49, 63, 101 och 102 FEUF, eftersom de kan tillämpas på alla nya fotbollstävlingar mellan klubblag som anordnas eller planeras inom unionen, såsom den tävling som har tillkännagetts i det nationella målet.

79

Under dessa omständigheter kommer EU-domstolen, inom ramen för sina svar på de frågor som ställts till den, att beakta samtliga relevanta särdrag i Fifas och Uefas regler som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, såsom dessa har angetts i beslutet om hänskjutande och som samtliga parter i målet vid den nationella domstolen har erinrat om.

80

Slutligen ska det understrykas att den hänskjutande domstolen däremot inte har frågat EU-domstolen om tolkningen av artiklarna 45, 56, 49, 63, 101 och 102 FEUF i syfte att få EU-domstolen att på ett eller annat sätt uttala sig om huruvida Superleague-projektet i sig är förenligt med dessa olika artiklar i EUF-fördraget.

81

Projektets särdrag är för övrigt inte särskilt relevanta för svaren på den hänskjutande domstolens första, andra och fjärde, femte och sjätte fråga, med hänsyn till syftet med dessa frågor. Eftersom dessa särdrag i hög grad är tvistiga mellan parterna i det nationella målet, kommer domstolen att begränsa sig till att, i den mån det är nödvändigt, precisera i vilken utsträckning dessa särdrag skulle kunna vara relevanta, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra.

82

De frågor som har ställts till domstolen avser tolkningen av artiklarna 45 FEUF, 56 FEUF, 49 FEUF, 63 FEUF, 101 FEUF och 102 FEUF i samband med en tvist som rör regler som har antagits av två enheter som enligt sina respektive stadgar är privaträttsliga sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som avser förhandstillstånd för internationella fotbollstävlingar mellan klubblag och utnyttjande av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar.

83

Domstolen vill i detta sammanhang erinra om att i den mån utövandet av en idrott utgör en ekonomisk verksamhet omfattas den av de unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i fråga om sådan verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1974, Walrave och Koch, 36/74, EU:C:1974:140, punkt 4, och dom av den 16 mars 2010, Olympique Lyonnais, C‑325/08, EU:C:2010:143, punkt 27).

84

Endast vissa specifika regler som dels har antagits uteslutande av icke‑ekonomiska skäl, dels avser frågor som endast berör idrotten som sådan, ska anses sakna samband med ekonomisk verksamhet. Så är särskilt fallet när det gäller regler om att utländska spelare ska uteslutas från sammansättningen av de lag som deltar i tävlingar mellan lag som representerar respektive land eller om fastställande av de rangordningskriterier som ska användas för att välja ut idrottare som deltar i enskilda tävlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1974, Walrave och Koch, 36/74, EU:C:1974:140, punkt 8, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkterna 76 och 127, och dom av den 11 april 2000, Deliège, C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkterna 43, 44, 63, 64 och 69).

85

Med undantag för dessa särskilda regler kan artiklarna 45 FEUF och 56 FEUF anses omfatta de regler som idrottsförbunden antar för att reglera avlönat arbete eller professionella eller halvprofessionella spelares tillhandahållande av tjänster och, mer allmänt, regler som visserligen inte formellt reglerar sådant arbete eller tillhandahållande av tjänster, men som har en direkt inverkan på nämnda arbete eller tillhandahållande av tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1974, Walrave och Koch, 36/74, EU:C:1974:140, punkterna 5, 17–19 och 25, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkterna 75, 82–84 och 87, dom av den 12 april 2005, Simutenkov, C‑265/03, EU:C:2005:213, punkt 32, och dom av den 16 mars 2010, Olympique Lyonnais, C‑325/08, EU:C:2010:143, punkterna 28 och 30).

86

På samma sätt kan de regler som antas av sådana sammanslutningar omfattas av artikel 49 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen, C‑519/04 P, EU:C:2006:492, punkterna 28–63), eller till och med artikel 63 FEUF.

87

Slutligen omfattas dessa regler, och, mer allmänt, beteendet hos de sammanslutningar som har antagit dem, av EUF-fördragets konkurrensrättsliga bestämmelser när villkoren för att tillämpa sistnämnda bestämmelser är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen, C‑519/04 P, EU:C:2006:492, punkterna 30–33), vilket innebär att dessa sammanslutningar kan kvalificeras som ”företag”, i den mening som avses i artiklarna 101 och 102 FEUF, eller att de aktuella reglerna kan kvalificeras som ”beslut av företagssammanslutningar”, i den mening som avses i artikel 101 FEUF.

88

Mer allmänt ska sådana regler, eftersom de således omfattas av nämnda bestämmelser i EUF-fördraget, för det fall de innehåller föreskrifter som är tillämpliga på enskilda, utformas och tillämpas med iakttagande av de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt icke‑diskrimineringsprincipen och proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkterna 60, 65 och 66 och där angiven rättspraxis).

89

De regler som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, vare sig de härrör från Fifa eller från Uefa, ingår emellertid inte bland de regler på vilka det undantag som avses i punkt 84 ovan skulle kunna tillämpas. Domstolen har vid upprepade tillfällen erinrat om att detta undantag måste ses som begränsat till sitt egentliga syfte och att det inte kan åberopas för att utesluta all idrottsutövning från EUF-fördragets bestämmelser om ekonomi inom unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1976, Donà, 13/76, EU:C:1976:115, punkterna 14 och 15, och dom av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen, C‑519/04 P, EU:C:2006:492, punkt 26).

90

Tvärtom omfattas, för det första, regler om en idrottsförenings utövande av befogenheter i fråga om förhandstillstånd för idrottstävlingar–vilkas anordnande och marknadsföring, såsom domstolen redan har påpekat, utgör ekonomisk verksamhet för de företag som ägnar sig åt eller avser att ägna sig åt denna verksamhet – av tillämpningsområdet för EUF‑fördragets konkurrensrättsliga bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2011, MOTOE,C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 28). Av samma skäl omfattas dessa regler även av tillämpningsområdet för EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet.

91

För det andra omfattas även de regler som Fifa och Uefa har antagit i syfte att reglera professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i internationella fotbollstävlingar mellan klubblag av tillämpningsområdet för dessa bestämmelser. Även om dessa regler formellt sett varken reglerar villkoren för spelarnas arbete eller tillhandahållande av tjänster eller villkoren för professionella fotbollsklubbars tillhandahållande av tjänster eller, mer allmänt, deras ekonomiska verksamhet, ska dessa regler anses ha en direkt inverkan, beroende på det enskilda fallet, på detta arbete, på detta tillhandahållande av tjänster eller på utövandet av denna ekonomiska verksamhet, eftersom de nödvändigtvis påverkar spelarnas och föreningarnas möjlighet att delta i de aktuella tävlingarna.

92

För det tredje är själva syftet med de regler som Fifa har antagit för att reglera utnyttjandet av de olika rättigheter som är knutna till internationella fotbollstävlingar att reglera villkoren för hur de företag som innehar dessa rättigheter kan exploatera dessa rättigheter eller överlåta dem till utomstående företag, och sådan verksamhet är av ekonomisk karaktär. Reglerna har dessutom en direkt inverkan på de villkor under vilka sådana utomstående företag eller andra företag kan hoppas kunna exploatera rättigheterna eller få dem överlåtna eller upplåtna, oavsett form, för att ägna sig åt förmedlingsverksamhet (såsom återförsäljning av rättigheterna till programföretag och andra leverantörer av medietjänster) eller verksamhet i slutet av denna kedja (såsom sändning eller vidaresändning av vissa matcher i tv eller via internet) som också är av ekonomisk karaktär.

93

Dessa olika ekonomiska verksamheter i form av anordnande av idrottstävlingar, marknadsföring av idrottstävlingar, sändning av idrottsevenemang och förmedling av reklam kompletterar dessutom varandra, eller är till och med sammankopplade, såsom domstolen redan har påpekat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2000, Deliège, C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkterna 56 och 57, och dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 33).

94

Samtliga Fifa- och Uefa-regler som berörs av den hänskjutande domstolens frågor till EU-domstolen, omfattas således av tillämpningsområdet för artiklarna 45, 49, 56, 63, 101 och 102 FEUF.

95

Samtliga parter i målet vid den nationella domstolen och ett stort antal regeringar som har deltagit i förfarandet vid EU-domstolen har olika uppfattningar om de konsekvenser i förhållande till artikel 165 FEUF som EU-domstolens svar på den hänskjutande domstolens frågor kan medföra.

96

Det ska i detta hänseende för det första påpekas att artikel 165 FEUF ska tolkas mot bakgrund av artikel 6 e FEUF, i vilken det föreskrivs att unionen ska ha befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas verksamhet på områdena utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott. Artikel 165 FEUF konkretiserar nämligen sistnämnda bestämmelse genom att precisera såväl de mål som har fastställts för unionens åtgärder på de berörda områdena som de medel som kan användas för att bidra till att dessa mål uppnås.

97

Vad gäller de mål som uppställts för unionens verksamhet på idrottsområdet föreskrivs i artikel 165.1 andra stycket FEUF att unionen ska bidra till att främja europeiska idrottsfrågor. Unionen ska då beakta idrottens specifika karaktär, dess strukturer, vilka bygger på frivilliga insatser, samt dess sociala och pedagogiska funktion. Vidare föreskrivs i artikel 165.2 sista strecksatsen FEUF att unionens åtgärder på detta område ska syfta till att utveckla idrottens europeiska dimension genom att främja rättvisa och öppenhet i idrottstävlingar och samarbete mellan organisationer och myndigheter med ansvar för idrott samt genom att skydda idrottsutövarnas fysiska och moraliska integritet, särskilt när det gäller de yngsta utövarna.

98

Vad gäller de medel som kan användas för att bidra till att dessa mål uppnås, föreskrivs i artikel 165.3 FEUF att unionen ska främja samarbetet med tredjeland och med behöriga internationella organisationer på idrottsområdet. Vidare föreskrivs, i punkt 4 i samma artikel, att Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet får besluta om stimulansåtgärder och att rådet ensamt, på förslag av kommissionen, får anta rekommendationer.

99

För det andra har fördragens upphovsmän, såsom framgår av såväl ordalydelsen i artikel 165 FEUF som lydelsen i artikel 6 e FEUF, har haft för avsikt att genom dessa bestämmelser ge unionen en stödjande befogenhet som gör det möjligt för unionen att inte bara bedriva en ”politik”, såsom föreskrivs i andra bestämmelser i EUF-fördraget, utan även ägna sig åt ”insatser” på flera specifika områden, däribland idrott. Dessa bestämmelser utgör således en rättslig grund som ger unionen rätt att utöva denna stödbefogenhet på de villkor och inom de gränser som fastställs i desamma. En sådan gräns är, enligt artikel 165.4 första strecksatsen FEUF, att stimulansåtgärderna inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar. Denna stödjande befogenhet gör det dessutom möjligt för unionen att anta rättsakter enbart i syfte att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, i enlighet med artikel 6 FEUF.

100

På motsvarande sätt utgör artikel 165 FEUF inte en allmän bestämmelse av övergripande karaktär. Detta framgår av det sammanhang i vilket artikeln ingår, i synnerhet den omständigheten att denna artikel har införts i den tredje delen av EUF-fördraget, som avser ”unionens politik och inre åtgärder”, och inte i den första delen av detta fördrag, som innehåller principiella bestämmelser, däribland ”allmänna bestämmelser” i avdelning II, avseende bland annat främjande av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kamp mot diskriminering samt miljöskydd eller konsumentskydd.

101

Härav följer att även om de behöriga unionsinstitutionerna ska beakta de olika faktorer och mål som räknas upp i artikel 165 FEUF när de, på grundval av denna artikel och på de villkor som fastställts däri, vidtar stimulansåtgärder eller antar rekommendationer på idrottsområdet, så behöver dessa olika faktorer och mål samt dessa stimulansåtgärder och rekommendationer inte på ett bindande sätt integreras eller beaktas vid tillämpningen av de regler som den hänskjutande domstolen har begärt att domstolen ska tolka, oavsett om dessa avser den fria rörligheten för personer, tjänster och kapital (artiklarna 45, 49, 56 och 63 FEUF) eller konkurrensreglerna (artiklarna 101 och 102 FEUF). Mer allmänt kan artikel 165 FEUF inte heller anses utgöra en specialregel som undantar idrott från alla eller vissa av de övriga bestämmelser i unionens primärrätt som annars vore tillämpliga eller som medför en skyldighet att särbehandla idrotten vid tillämpningen av dessa bestämmelser.

102

För det tredje har idrottsverksamhet, såsom domstolen vid flera tillfällen har påpekat, en betydande social och pedagogisk betydelse för unionen och för dess medborgare, vilket numera återspeglas i artikel 165 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 106, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkterna 33 och 34).

103

Dessutom har denna verksamhet onekligen särdrag som, även om de är mer påtagliga för amatöridrotten, även kan förekomma när idrott utövas som en ekonomisk verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 april 2000, Lehtonen och Castors Braine, C‑176/96, EU:C:2000:201, punkt 33).

104

Slutligen kan sådana särdrag eventuellt beaktas vid tillämpningen av artiklarna 45 och 101 FEUF. De ska då beaktas som övriga omständigheter och under förutsättning att de visar sig vara relevanta. Det ska emellertid påpekas att ett sådant beaktande endast kan ske inom den ram och med iakttagande av de villkor och tillämpningskriterier som föreskrivs i var och en av dessa artiklar. Samma bedömning gäller även för artiklarna 49, 56, 63 och 102 FEUF.

105

Om det hävdas att en regel som har antagits av ett idrottsförbund utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare eller en konkurrensbegränsande samverkan, så ska kvalificeringen av denna regel som ett hinder eller en konkurrensbegränsande samverkan under alla omständigheter grundas på en konkret bedömning av regelns innehåll mot bakgrund av det faktiska sammanhang i vilket den ska tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkterna 98–103, dom av den 11 april 2000, Deliège, C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkterna 61–64, och dom av den 13 april 2000, Lehtonen och Castors Braine, C‑176/96, EU:C:2000:201, punkterna 48–50). Vid en sådan prövning kan hänsyn tas, exempelvis, till den aktuella idrottens art, organisation och funktion och, mer specifikt, dess grad av professionalisering, det sätt på vilket den utövas, det sätt på vilket de olika aktörer som deltar i idrotten interagerar och den roll som innehas, på alla nivåer, av idrottsliga strukturer eller idrottsorganisationer, med vilka unionen ska främja samarbetet, i enlighet med artikel 165.3 FEUF.

106

Det ska dessutom påpekas att när det har fastställts att det föreligger ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, har den sammanslutning som har antagit den aktuella regeln möjlighet att visa att den är motiverad, nödvändig och proportionerlig i förhållande till vissa mål som kan anses vara legitima (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 104), vilka i sin tur är beroende av den berörda idrottens särdrag.

107

Det är mot bakgrund av det ovan anförda som domstolen i tur och ordning kommer att pröva den hänskjutande domstolens frågor om konkurrensreglerna och därefter de frågor som avser den fria rörligheten.

108

De två första frågorna avser i huvudsak frågan hur sådana regler som Fifas och Uefas regler om förhandstillstånd för internationella fotbollstävlingar mellan klubblag och reglerna om professionella fotbollsklubbars och idrottsmäns deltagande i dessa tävlingar ska tolkas mot bakgrund av dels artikel 102 FEUF, dels artikel 101.1 FEUF.

109

Den nationella domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i hur den, mot bakgrund av samma artiklar, bör bedöma den planerade tillämpningen av dessa regler, såsom denna kommit till uttryck i de förklaringar och meddelanden som avses i punkterna 30 och 31 ovan.

110

Den fjärde frågan rör hur sådana regler som Fifas regler om rätten att exploatera dessa tävlingar ska tolkas mot bakgrund av nämnda artiklar.

111

Den femte frågan – som har ställts för det fall de regler som nämns i de tre föregåendepunkterna ska anses utgöra missbruk av dominerande ställning enligt artikel 102 FEUF eller konkurrensbegränsande samverkan som är förbjuden enligt artikel 101.1 FEUF – syftar till att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida sådana regler ändå kan godtas mot bakgrund av domstolens praxis avseendeartikel 102 FEUF eller utifrån de villkor som föreskrivs i artikel 101.3 FEUF.

112

Med hänsyn till dessa frågors räckvidd ska det inledningsvis erinras om att artiklarna 101 och 102 FEUF är tillämpliga på varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet och som sådan ska kvalificeras som företag, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 1991, Höfner och Elser, C‑41/90, EU:C:1991:161, punkt 21, dom av den 11 december 2007, ETI m.fl.,C‑280/06, EU:C:2007:775, punkt 38, och dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkterna 20 och 21).

113

Följaktligen är dessa artiklar bland annat tillämpliga på enheter som har bildats i form av sammanslutningar som, enligt sina stadgar, har till syfte att organisera och reglera en viss idrott, i den mån dessa enheter utövar en ekonomisk verksamhet som har samband med denna idrott genom att de erbjuder varor eller tjänster, och om de, i denna egenskap, ska kvalificeras som ”företag” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2011, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 22, 23 och 26).

114

Dessutom är artikel 101 FEUF även tillämplig på enheter som, även om de inte nödvändigtvis själva utgör företag, ändå kan kvalificeras som ”företagssammanslutningar”.

115

Med beaktande av tvisteföremålet i det nationella målet och den hänskjutande domstolens uppgifter finner EU-domstolen att artiklarna 101 och 102 FEUF är tillämpliga på Fifa och Uefa, eftersom dessa båda sammanslutningar utövar en tvådelad ekonomisk verksamhet som, såsom framgår av punkterna 34, 90 och 92 ovan, består i att dels anordna och marknadsföra fotbollstävlingar mellan klubblag inom unionen, dels exploatera de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar. De ska därför kvalificeras som ”företag”. Dessutom är artikel 101 FEUF tillämplig på dessa sammanslutningar, eftersom deras medlemmar är de nationella fotbollsförbunden, vilka själva kan kvalificeras som ”företag”, eftersom de bedriver en ekonomisk verksamhet som har samband med anordnande och marknadsföring av fotbollstävlingar mellan klubblag på nationell nivå och utnyttjande av rättigheter som är knutna till dessa, eller som själva har enheter som kan kvalificeras som företag, såsom fotbollsklubbar, som medlemmar eller samarbetspartner.

116

För det andra är artikel 101 FEUF – till skillnad från artikel 102 FEUF, som endast avser ensidiga beteenden hos företag som individuellt eller kollektivt innehar en dominerande ställning – inriktad på olika former av beteenden som har som gemensam nämnare att de är resultatet av flera företags medverkan, nämligen ”avtal mellan företag”, ”samordnade förfaranden” och ”beslut av företagssammanslutningar”, oavsett vad dessa företag har för ställning på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2000, Compagnie maritime belge transports m.fl./kommissionen,C‑395/96 P och C‑396/96 P, EU:C:2000:132, punkterna 34–36).

117

I förevarande mål förutsätter tillämpningen av artikel 102 FEUF på sådana enheter som Fifa och Uefa bland annat att det visas att den berörda enheten har en dominerande ställning på en viss marknad. I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens uppgifter att den anser att var och en av dessa två enheter har en dominerande ställning på marknaden för anordnande och marknadsföring av fotbollstävlingar mellan klubblag inom unionen och för utnyttjande av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar. Det är således utifrån denna faktiska och rättsliga premiss, vilken för övrigt är obestridlig – särskilt med hänsyn till att Fifa och Uefa är de enda sammanslutningar som anordnar och marknadsför sådana tävlingar på internationell och europeisk nivå, till skillnad från vad som är fallet med andra idrottsgrenar–som den hänskjutande domstolens frågor om tolkningen avartikel 102 FEUF ska besvaras.

118

När artikel 101.1 FEUF tillämpas på sådana enheter som Fifa och Uefa måste det fastställas huruvida det föreligger ett ”avtal”, ett ”samordnat förfarande” eller ett ”beslut av en företagssammanslutning”, vilka i sin tur kan vara av olika slag och vara utformade på olika sätt. I synnerhet kan en sammanslutnings beslut att anta eller tillämpa ett regelverk som direkt eller indirekt påverkar villkoren för utövandet av den ekonomiska verksamheten för företag som direkt eller indirekt är medlemmar i sammanslutningen utgöra ett sådant ”beslut av en företagssammanslutning”, i den mening som avses i denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl.,C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 64, och dom av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais de Contas,C‑1/12, EU:C:2013:127, punkterna 42–45). I förevarande fall har den hänskjutande domstolen haft sådana beslut i åtanke när den frågat EU‑domstolen om tolkningen av artikel 101.1 FEUF, det vill säga beslut som innebär att Fifa och Uefa antar regler om förhandstillstånd för internationella fotbollstävlingar mellan klubblag, om regleringen av professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i dessa tävlingar samt om de sanktioner som kan åläggas de sistnämnda om dessa regler om förhandstillstånd och deltagande åsidosätts.

119

För det tredje ska det slutligen, i den mån de frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen avser både artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF, erinras om att ett och samma beteende kan ge upphov till en överträdelse av såväl den första som den andra av dessa båda artiklar, även om artiklarna har skilda syften och tillämpningsområden. Nämnda artiklar kan således tillämpas samtidigt när deras respektive tillämpningsvillkor är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 1989, Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro, 66/86, EU:C:1989:140, punkt 37, dom av den 16 mars 2000, Compagnie maritime belge transports m.fl./kommissionen,C‑395/96 P och C‑396/96 P, EU:C:2000:132, punkt 33, och dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 146). De ska därför tolkas och tillämpas på ett konsekvent sätt, dock med beaktande av de särdrag som kännetecknar respektive artikel.

120

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 102 FEUF ska tolkas så, att det utgör missbruk av dominerande ställning när sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, har antagit och därefter tillämpar regler enligt vilka sammanslutningarnas förhandstillstånd krävs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, utan att denna befogenhet begränsas av materiella kriterier och av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att denna befogenhet utövas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande.

121

Såsom framgår av såväl lydelsen av de regler som denna fråga hänför sig till som de uttalanden från den hänskjutande domstolen som ligger till grund för denna fråga, avser de regler som är aktuella i det nationella målet inte bara förhandstillstånd för internationella fotbollstävlingar mellan klubblag, utan även möjligheten för professionella fotbollsklubbar och spelare att delta i sådana tävlingar. Såsom även framgår av dessa uttalanden är åsidosättandet av nämnda regler dessutom förenat med sanktioner som är tillämpliga på fysiska eller juridiska personer som gjort sig skyldiga till överträdelser därav. Dessa sanktioner innefattar, såsom nämns i den tredje frågan från den hänskjutande domstolen och såsom samtliga parter i det nationella målet har erinrat om, att professionella fotbollsklubbar utesluts från alla tävlingar som anordnas av Fifa och Uefa, att spelarna förbjuds att delta i fotbollstävlingar mellan klubblag eller till och med att de förbjuds att delta i matcher mellan lag som företräder nationella fotbollsförbund.

122

Mot bakgrund av dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 102 FEUF ska tolkas så, att det utgör missbruk av dominerande ställning när sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, har antagit och därefter tillämpar regler enligt vilka sammanslutningarnas förhandstillstånd krävs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, och bestämmer över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i en sådan tävling, vid äventyr av sanktioner, utan att dessa olika befogenheter begränsas av materiella kriterier och av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att denna befogenhet utövas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande.

123

I artikel 102 FEUF föreskrivs att ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenligt med den inre marknaden och förbjudet.

124

Såsom framgår av domstolens fasta praxis syftar denna artikel till att förhindra att konkurrensen begränsas till nackdel för allmänintresset samt de enskilda företagens och konsumenternas intressen, genom att bestraffa sådana beteenden av företag i dominerande ställning som begränsar pris- och prestationskonkurrens och som således kan leda till direkt skada för konsumenterna eller som hindrar eller snedvrider konkurrensen och således kan orsaka konsumenterna indirekt skada (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2011, TeliaSonera Sverige,C‑52/09, EU:C:2011:83, punkterna 22 och 24, dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 20, och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl.,C‑377/20, EU:C:2022:379, punkterna 41 och 44).

125

Härmed avses beteenden som, på en marknad där konkurrensen redan är försvagad, just till följd av att ett eller flera företag med dominerande ställning är verksamma på densamma, medför att hinder läggs i vägen för att den på marknaden ännu existerande konkurrensen upprätthålls eller utvecklas genom att andra metoder används än sådana som räknas till pris- och prestationskonkurrens mellan företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen,C‑280/08 P, EU:C:2010:603, punkterna 174 och 177, dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 24, och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl.,C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 68).

126

Artikel 102 FEUF syftar däremot varken till att hindra företag från att, av egen förtjänst, skapa en dominerande ställning på en eller flera marknader eller till att säkerställa att konkurrenter som är mindre effektiva än de som har en sådan ställning blir kvar på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 21, dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen,C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkt 133, och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl.,C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 73).

127

Tvärtom kan pris- och prestationskonkurrens per definition leda till att konkurrerande företag som är mindre effektiva och således mindre intressanta för konsumenterna vad beträffar bland annat pris, produktion, urval, kvalitet eller nyskapande försvinner från eller får mindre betydelse på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 22, dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen,C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkt 134, och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl.,C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 45).

128

Det ska särskilt påpekas att samtidigt som företag med dominerande ställning åläggs ett särskilt ansvar att inte genom sitt beteende inverka skadligt på en effektiv och icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden, förbjuder artikel 102 FEUF inte i sig att ett företag har en dominerande ställning, utan endast missbruk av denna ställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 23, och dom av den 6 december 2012, AstraZeneca/kommissionen,C‑457/10 P, EU:C:2012:770, punkt 188).

129

För att ett beteende i ett visst fall ska anses utgöra ”missbruk av en dominerande ställning” är det som huvudregel nödvändigt att visa att beteendet, genom att det aktuella företaget använder andra metoder än dem som räknas till pris- och prestationskonkurrens mellan företag, har den faktiska eller potentiella effekten att begränsa konkurrensen genom att utestänga lika effektiva konkurrerande företag på den eller de relevanta marknaderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 25), eller genom att förhindra dessa företags utveckling på dessa marknader, varvid det ska påpekas att dessa marknader kan vara såväl den marknad där den dominerande ställningen utövas som anknutna eller närliggande marknader där beteendet kan få faktiska eller potentiella verkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 1996, Tetra Pak/kommissionen,C‑333/94 P, EU:C:1996:436, punkterna 25–27, dom av den 17 februari 2011, TeliaSonera Sverige,C‑52/09, EU:C:2011:83, punkterna 84–86, och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl.,C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 76).

130

Denna utredning, som kan innebära att olika analysramar tillämpas beroende på vilken typ av beteende som är i fråga i ett givet fall, ska emellertid i samtliga fall göras genom en bedömning av samtliga relevanta faktiska omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2012, Tomra Systems m.fl./kommissionen,C‑549/10 P, EU:C:2012:221, punkt 18, och dom av den 19 januari 2023, Unilever Italia Mkt. Operations,C‑680/20, EU:C:2023:33, punkt 40), oavsett om de avser själva beteendet, den eller de relevanta marknaderna eller hur konkurrensen fungerar på denna eller på dessa marknader. Nämnda utredning ska dessutom syfta till att, med stöd av precisa och konkreta uppgifter och bevis, styrka att nämnda beteende åtminstone har förmåga att medföra utestängningseffekter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2023, Unilever Italia Mkt. Operations,C‑680/20, EU:C:2023:33, punkterna 42, 51 och 52 och där angiven rättspraxis).

131

Beteenden som faktiskt eller potentiellt leder till att pris- och prestationskonkurrensen begränsas genom att lika effektiva konkurrerande företag utestängs från den relevanta marknaden eller de relevanta marknaderna ska kvalificeras som ”missbruk av dominerande ställning”, men detta gäller även för beteenden som bevisligen har som faktisk eller potentiell verkan, eller till och med till syfte, att, redan på ett tidigt stadium, hindra potentiella konkurrenters marknadsinträde genom att det skapas hinder för detsamma eller genom att det vidtas andra inlåsningsåtgärder eller används andra medel än dem som kan räknas till pris- och prestationskonkurrens. Dessa beteenden hindrar utvecklingen av konkurrensen på dessa marknader till nackdel för konsumenterna, genom att begränsa produktion eller utveckling av alternativa produkter eller tjänster samt innovation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 154–157).

132

Även om det inte i sig är förbjudet för en medlemsstat att genom lag eller annan författning tilldela ett företag exklusiva eller speciella rättigheter på en marknad, får en sådan situation emellertid inte göra det möjligt för företaget att missbruka den dominerande ställning som följer därav, till exempel genom att utöva rättigheterna i fråga på ett sätt som hindrar potentiella konkurrerande företag från att få tillträde till den berörda marknaden eller till närliggande marknader (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 1991, Merci convenzionali porto di Genova,C‑179/90, EU:C:1991:464, punkt 14, och dom av den 13 december 1991, GB-Inno-BM,C‑18/88, EU:C:1991:474, punkterna 17–19 och 24). Ett sådant krav gäller i än högre grad när sådana rättigheter ger nämnda företag befogenhet att avgöra om–och i förekommande fall på vilka villkor–andra företag får bedriva sin ekonomiska verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den1 juli 2011, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkterna 38 och 51).

133

Att konkurrensen på den inre marknaden upprätthålls eller utvecklas på ett icke snedvridet sätt kan nämligen endast säkerställas om företagen tillförsäkras lika möjligheter. Den omständigheten att ett företag som bedriver en viss ekonomisk verksamhet ges befogenhet att, de jure eller till och med de facto, bestämma vilka andra företag som också ska tillåtas att bedriva denna verksamhet samt befogenhet att fastställa på vilka villkor denna verksamhet kan bedrivas innebär att dessa försätts i en intressekonflikt. Detta ger företaget en uppenbar fördel framför konkurrenterna, genom att det ges möjlighet att hindra konkurrenterna från att få tillträde till den berörda marknaden eller att gynna sin egen verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 1991, GB-Inno-BM,C‑18/88, EU:C:1991:474, punkt 25, dom av den 12 februari 1998, Raso m.fl.,C‑163/96, EU:C:1998:54, punkterna 28 och 29, och dom av den 1 juli 2008, MOTOE,C‑49/07, EU:C:2008:376, punkterna 51 och 52). Företaget kan därigenom hindra utvecklingen av pris- och prestationskonkurrens på ett sätt som är nackdel för konsumenterna, genom att begränsa produktion, utveckling av alternativa produkter och tjänster samt innovation.

134

För att tilldelningen av exklusiva eller särskilda rättigheter som ger det berörda företaget en sådan befogenhet, eller förekomsten av en motsvarande situation på de relevanta marknaderna, inte i sig ska anses strida mot artikel 102 FEUF jämförd med artikel 106 FEUF måste denna möjlighet följaktligen förenas med gränser, skyldigheter och en kontroll som är ägnad att utesluta risken för att det berörda företaget missbrukar sin dominerande ställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2011, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 53).

135

När det berörda företaget har befogenhet att fastställa på vilka villkor potentiellt konkurrerande företag kan få tillträde till marknaden eller att, från fall till fall, bestämma i dessa frågor, genom meddela förhandstillstånd eller avslå en ansökan om förhandstillstånd för sådant tillträde, måste denna befogenhet, för att inte utgöra ett åsidosättande av artikel 102 FEUF, jämförd med artikel 106 FEUF, vara reglerad enligt öppet redovisade, klara och precisa materiella kriterier (se, analogt, dom av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais de Contas,C‑1/12, EU:C:2013:127, punkterna 84–86, 90, 91 och 99), som gör det möjligt att undvika att denna befogenhet används på ett godtyckligt sätt. Dessa kriterier måste vara utformade på ett sådant sätt att de säkerställer att en sådan befogenhet utövas på ett icke-diskriminerande sätt och möjliggör en effektiv tillsyn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais de Contas,C‑1/12, EU:C:2013:127, punkt 99).

136

Befogenheten måste dessutom begränsas av öppna och icke‑diskriminerande förfaranderegler, bland annat avseende fristerna för att inge en ansökan om förhandstillstånd och för att besluta om en sådan ansökan. De fastställda fristerna får inte ge potentiellt konkurrerande företag nackdelar genom att de hindras från att på ett effektivt sätt få tillträde till marknaden (se, analogt, dom av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais de Contas,C‑1/12, EU:C:2013:127, punkterna 86 och 92), och således, i slutändan, begränsa produktionen, utvecklingen av alternativa varor eller tjänster samt innovation.

137

Krav som är identiska med dem som det erinrats om i de tre föregående punkterna gäller i än högre grad när ett företag med dominerande ställning har lyckats uppnå en situation som gör att det kan hindra potentiella konkurrerande företag från att få tillträde till en viss marknad genom sitt självständiga beteende snarare än på grund av att en medlemsstat har beviljat detta företag exklusiva eller särskilda rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 1991, GB-Inno-BM,C‑18/88, EU:C:1991:474, punkt 20). Så kan exempelvis vara fallet när detta företag förfogar över en reglerings-, kontroll- och sanktionsbefogenhet som gör det möjligt för företaget att tillåta eller kontrollera detta tillträde, och därmed ett medel som skiljer sig från de medel som normalt står till företagens förfogande i en situation där det råder prestationskonkurrens mellan dem.

138

För att inte artikel 102 FEUF ska åsidosättas måste följaktligen en sådan befogenhet på samma sätt vara förenad med begränsningar, skyldigheter och kontroller som är ägnade att utesluta risken för missbruk av en dominerande ställning.

139

I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens uppgifter att både Fifa och Uefa bedriver ekonomisk verksamhet som består i att anordna och marknadsföra internationella fotbollstävlingar samt att exploatera de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar. Båda dessa sammanslutningar utgör således företag i detta avseende. De båda sammanslutningarna har dessutom en dominerande ställning, eller till och med ett monopol, på den relevanta marknaden.

140

Det framgår vidare av beslutet om hänskjutande att de regler som berörs av de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt till EU‑domstolen återfinns i de stadgar som Fifa och Uefa har antagit, i egenskap av sammanslutningar och med stöd av de befogenheter att reglera och utöva kontroll som de har tilldelats, och att reglerna ger dessa två enheter inte bara befogenhet att bestämma huruvida ett utomstående företag får instifta och anordna en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, utan även befogenhet att reglera professionella fotbollsklubbar och spelares deltagande i en sådan tävling, vid äventyr av sanktioner.

141

Slutligen framgår det av den hänskjutande domstolens uppgifter att dessa olika befogenheter varken begränsas av materiella kriterier eller av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att dessa befogenheter utövas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande.

142

Det framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 75 ovan att sammanslutningar med ansvar för en idrottsgren, såsom Fifa och Uefa, har rätt att anta, tillämpa och upprätthålla regler som inte bara allmänt rör anordnande och genomförande av internationella tävlingar inom denna idrottsgren, i förevarande fall professionell fotboll, utan även, och särskilt, regler om förhandstillstånd till sådana tävlingar och om professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i desamma.

143

Den här aktuella idrottsgrenen–som inte bara är av stor social och kulturell betydelse i unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den15 december 1995, Bosman,C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 106, och dom av den 16 mars 2010, Olympique Lyonnais,C‑325/08, EU:C:2010:143, punkt 40) utan även skapar stort medieintresse–kännetecknas bland annat av att den ger upphov till ett stort antal tävlingar på både europeisk och nationell nivå, i vilka ett stort antal klubbar och ett stort antal spelare deltar. Den kännetecknas dessutom, i likhet med vissa andra idrottsgrenar, av att deltagandet i dessa tävlingar är förbehållet lag som har uppnått vissa idrottsresultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den15 december 1995, Bosman,C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 132), varvid tävlingarnas logik bygger på att dessa lag ställs mot varandra och stegvis elimineras. Den aktuella idrottsgrenen grundar sig följaktligen huvudsakligen på idrottsliga meriter, vilket endast kan garanteras om samtliga berörda lag möts under förutbestämda regelstyrda och tekniska villkor som garanterar jämlikhet i möjligheter.

144

Dessa olika särdrag gör det möjligt att anse att det är legitimt att låta anordnandet och genomförandet av internationella professionella fotbollstävlingar underkastas gemensamma regler avsedda att säkerställa enhetlighet hos och samordning mellan dessa tävlingar inom ramen för en samlad spelordning och, mer allmänt, främja anordnandet av idrottstävlingar grundade på lika möjligheter och sportsliga meriter på ett lämpligt och effektivt sätt. Det är dessutom legitimt att försäkra sig om att dessa gemensamma regler iakttas med hjälp av sådana regler som dem som Fifa och Uefa har infört vad gäller förhandstillstånd till dessa tävlingar samt klubbarnas och spelarnas deltagande i dessa.

145

I den mån sådana regler om förhandstillstånd och deltagande således är legitima i det specifika sammanhang som rör professionell fotboll och den ekonomiska verksamhet som utövandet av denna idrott ger upphov till, kan varken antagandet av eller tillämpningen av dessa regler, i princip och rent allmänt, kvalificeras som ”missbruk av en dominerande ställning” (se, analogt, beträffande en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, dom av den 11 april 2000, Deliège,C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkt 64).

146

Detsamma gäller för de sanktioner som har införts accessoriskt till dessa regler, eftersom sådana sanktioner i princip är legitima för att säkerställa reglernas effektivitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen, C‑519/04 P, EU:C:2006:492, punkt 44).

147

Däremot kan inget av de särdrag som kännetecknar professionell fotboll anses tala för slutsatsen att det är berättigat att instifta och än mindre tillämpa regler om förhandstillstånd och regler om villkor för deltagande som allmänt sett inte är förenade med några begränsningar, skyldigheter och kontroller på ett sätt som utesluter risken för missbruk av en dominerande ställning, och som närmare bestämt inte begränsas av materiella kriterier och av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att dessa regler tillämpas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande, trots att de ger den enhet som ska tillämpa dem befogenhet att hindra konkurrerande företag från att få tillträde till marknaden. Sådana bestämmelser ska anses strida mot artikel 102 FEUF, såsom framgår av punkterna 134–138 ovan.

148

Om det inte uppställs materiella kriterier och förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att de sanktioner som införts accessoriskt till dessa regler beslutas på ett sätt som är transparent, objektivt, precist, icke-diskriminerande och proportionerligt, så ska sådana sanktioner, på grund av sin art, anses strida mot artikel 102 FEUF, eftersom de är skönsmässiga. En sådan situation gör det nämligen omöjligt att på ett öppet och objektivt sätt kontrollera huruvida ett beslut om sådana sanktioner i varje enskilt fall är motiverat och proportionerligt med hänsyn till vad som konkret kännetecknar det projekt för att instifta en internationell tävling mellan klubblag som beslutet rör.

149

Det saknar i detta avseende betydelse att Fifa och Uefa inte har något lagstadgat monopol och att konkurrerande företag teoretiskt sett kan skapa nya tävlingar som inte omfattas av de regler som dessa två sammanslutningar har antagit och tillämpar. Såsom framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter är Fifas och Uefas dominerande ställning på marknaden för anordnande och marknadsföring av internationella fotbollstävlingar sådan att det för närvarande är omöjligt att på ett hållbart sätt skapa en tävling utanför dessa organisationers ekosystem, med hänsyn till att dessa organisationer, direkt eller genom de nationella fotbollsförbund som är deras medlemmar, utövar kontroll över klubbarna, spelarna och andra typer av tävlingar, såsom de tävlingar som anordnas på nationell nivå.

150

I förevarande fall ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att kvalificera de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet mot bakgrund av artikel 102 FEUF, efter att ha gjort de kompletterande kontroller som den anser vara nödvändiga.

151

Domstolen vill i detta sammanhang precisera att det–för att regler om förhandstillstånd för anordnande och deltagande i idrottstävlingar, såsom de som är aktuella i det nationella målet, ska anses vara underkastade objektiva, objektiva och precisa kriterier samt öppna och icke-diskriminerande förfaranderegler, på ett sätt som gör att de inte utgör hinder för ett faktiskt tillträde till marknaden–särskilt krävs att dessa kriterier och dessa regler har fastställts i en tillgänglig form innan de tillämpas. För att nämnda kriterier och villkor ska kunna anses vara icke-diskriminerande krävs dessutom–med hänsyn till bland annat den omständigheten att sådana enheter som Fifa och Uefa själva bedriver olika ekonomiska verksamheter på den marknad som berörs av dessa organisationers regler om förhandstillstånd och deltagande–att ytterligare villkor är uppfyllda. Närmare bestämt får dessa kriterier och villkor inte innebära att det uppställs andra krav för att tävlingar som anordnas och marknadsförs av utomstående aktörer verkligen ska kunna anordnas och marknadsföras eller att det uppställs andra krav för klubbars och spelares deltagande i dessa tävlingar som skiljer sig från dem som gäller för tävlingar som anordnas och marknadsförs av den beslutande enheten. Det får inte heller uppställas krav som är identiska med eller liknar de ovannämnda kraven men som är omöjliga eller orimligt svåra att följa i praktiken för ett företag som inte har samma egenskap av sammanslutning eller som inte har samma befogenheter som enheten och som följaktligen befinner sig i en annan situation än denna sammanslutning. För att de sanktioner som har införts accessoriskt till reglerna om förhandstillstånd och deltagande, såsom de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, inte ska anses vara skönsmässiga, måste de slutligen styras av kriterier som inte bara måste vara öppna, objektiva, precisa och icke-diskriminerande, utan även säkerställa att sanktioner fastställs i varje enskilt fall med iakttagande av proportionalitetsprincipen, med beaktande av bland annat den konstaterade regelöverträdelsens art, varaktighet och svårighetsgrad.

152

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 102 FEUF ska tolkas så, att det utgör missbruk av dominerande ställning när sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, har antagit och därefter tillämpar regler enligt vilka sammanslutningarnas förhandstillstånd krävs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, och bestämmer över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i en sådan tävling, vid äventyr av sanktioner, utan att dessa olika befogenheter begränsas av materiella kriterier och av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att de utövas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande.

153

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att det utgör ett beslut av en företagssammanslutning, som har till syfte eller resultat att hindra konkurrensen när sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, har antagit och därefter tillämpar, direkt eller genom de nationella fotbollsförbund som är deras medlemmar, regler enligt vilka sammanslutningarnas förhandstillstånd krävs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, utan att denna befogenhet begränsas av materiella kriterier och av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att den utövas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande.

154

Med beaktande av de uttalanden i beslutet om hänskjutande som ligger till grund för denna fråga, och av samma skäl som de som anges i punkt 121 ovan, ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att det utgör ett beslut av en företagssammanslutning, som har till syfte eller resultat att hindra konkurrensen, när sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, har antagit och därefter tillämpar, direkt eller genom de nationella fotbollsförbund som är deras medlemmar, regler enligt vilka sammanslutningarnas förhandstillstånd krävs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, varvid dessa sammanslutningar bestämmer över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i en sådan tävling, vid äventyr av sanktioner, utan att dessa olika befogenheter begränsas av materiella kriterier och av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att de utövas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande.

155

För det första anges i artikel 101.1 FEUF att alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden är oförenliga med den inre marknaden och förbjudna.

156

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, såsom framgår av frågans lydelse, endast ställt en konkret fråga till EU-domstolen om huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att sådana beslut av företagssammanslutningar som de som beslut som fattats med stöd av Fifas och Uefas regler, till vilka det hänvisas i denna fråga, har till ”syfte eller resultat” att ”hindra” konkurrensen.

157

Av beslutet om hänskjutande framgår emellertid också tydligt de skäl som har föranlett den hänskjutande domstolen att anse att dessa företagssammanslutningars beslut dessutom kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

158

För att ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande i ett visst fall ska kunna anses omfattas av förbudet i artikel 101.1 FEUF, måste det, för det andra, enligt bestämmelsens ordalydelse, visas antingen att beteendet har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen eller att beteendet har ett sådant resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 1966, LTM,56/65, EU:C:1966:38, s. 359, och dom av den 29 juni 2023, Super Bock Bebidas,C‑211/22, EU:C:2023:529, punkt 31).

159

I detta syfte kommer domstolen först undersöka syftet med det aktuella beteendet. För det fall det efter en sådan undersökning visar sig att beteendet har ett konkurrensbegränsande syfte, är det inte nödvändigt att undersöka dess inverkan på konkurrensen. Det är således endast om nämnda beteende inte kan anses ha ett sådant konkurrensbegränsande syfte som det är nödvändigt att därefter undersöka denna verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 1966, LTM,56/65, EU:C:1966:38, s. 359, och dom av den 26 november 2015, Maxima Latvija,C‑345/14, EU:C:2015:784, punkterna 16 och 17).

160

Den prövning som ska göras varierar beroende på om den avser frågan huruvida det aktuella beteendet har till ”syfte” eller till ”resultat” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, eftersom vart och ett av dessa två begrepp omfattas av särskilda rättsliga bestämmelser och bevisregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 63).

161

Såsom framgår av domstolens fasta praxis, såsom den särskilt har sammanfattats i dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl.,C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 78, och dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. (C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 67), ska begreppet konkurrensbegränsande ”syfte” tolkas restriktivt, även om det, såsom framgår av punkterna 158 och 159 ovan, inte utgör något undantag från begreppet konkurrensbegränsande ”resultat”.

162

Detta begrepp ska således förstås så, att det endast avser vissa typer av samordning mellan företag som är så pass skadliga för konkurrensen att det är möjligt att anse att någon bedömning av deras resultat inte behöver göras. Vissa former av samordning mellan företag kan nämligen redan till sin art anses vara skadliga för den normala konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 1966, LTM,56/65, EU:C:1966:38, s. 359, dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl.,C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 78, och dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 67).

163

Bland de typer av beteenden som ska anses som samordnade beteenden finns till att börja med vissa samordnade beteenden som är särskilt skadliga för konkurrensen, såsom horisontella karteller som leder till prisöverenskommelser, begränsning av produktionskapaciteten eller avtal om uppdelning av kunder. Dessa typer av beteenden kan nämligen medföra att priserna höjs eller att produktionen minskas och således att utbudet minskas, vilket leder till en felaktig resursanvändning, till nackdel för användarföretagen och konsumenterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2008, Beef Industry Development Society och Barry Brothers, C‑209/07, EU:C:2008:643, punkterna 17 och 33, dom av den 11 september 2014, CB/kommissionen,C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 51, och dom av den 16 juli 2015, ING Pensii,C‑172/14, EU:C:2015:484, punkt 32).

164

Även om andra beteenden inte nödvändigtvis är lika skadliga för konkurrensen, kan de i vissa fall anses ha ett konkurrensbegränsande syfte. Detta gäller bland annat vissa andra typer av horisontella avtal än karteller, till exempel sådana som leder till att konkurrerande företag utestängs från marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,C‑307/18, EU:C:2020:52, punkterna 76, 77, 83–87 och 101, och dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen,C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkterna 113 och 114), eller vissa typer av beslut av företagssammanslutningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 1987, Verband der Sachversicherer/kommissionen,45/85, EU:C:1987:34, punkt 41).

165

För att i ett enskilt fall avgöra huruvida ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande till sin natur är så pass skadligt för konkurrensen att det kan anses ha till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, är det nödvändigt att undersöka, för det första, innehållet i avtalet, beslutet eller förfarandet i fråga, och, för det andra, det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket de ingår och, för det tredje, de mål som eftersträvas med dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2014, CB/kommissionen,C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 53, och dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl.,C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 79).

166

Vad gäller det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket det aktuella beteendet äger rum, ska hänsyn tas till de berörda produkternas eller tjänsternas art och de faktiska förhållanden som kännetecknar strukturen och funktionen hos den eller de berörda sektorerna eller marknaderna (dom av den 11 september 2014, CB/kommissionen,C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 53, och dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl.,C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 80). Däremot är det inte på något sätt nödvändigt att undersöka, och än mindre styrka, effekterna av detta beteende på konkurrensen, oavsett om de är faktiska eller potentiella och negativa eller positiva, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 158 och 159 ovan.

167

Vad därefter gäller de mål som eftersträvas med det aktuella beteendet, ska det fastställas vilka objektiva mål detta beteende syftar till att uppnå i konkurrenshänseende. Den omständigheten att de inblandade företagen har agerat utan att ha någon subjektiv avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och den omständigheten att de har eftersträvat att uppnå vissa legitima mål är däremot inte avgörande för tillämpningen av artikel 101.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2006, General Motors/kommissionen,C‑551/03 P, EU:C:2006:229, punkterna 64 och 77 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 november 2008, Beef Industry Development Society och Barry Brothers, C‑209/07, EU:C:2008:643, punkt 21).

168

Slutligen ska det vid beaktandet av samtliga omständigheter som avses i de tre föregående punkterna i förevarande dom under alla omständigheter framgå vad som är de exakta skälen till varför det aktuella beteendet är så skadligt för konkurrensen att det ska anses ha till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2014, CB/kommissionen,C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 69).

169

Begreppet konkurrensbegränsande ”resultat” omfattar varje beteende som inte kan anses ha ett konkurrensbegränsande ”syfte”, under förutsättning att det visas att beteendet faktiskt eller potentiellt har till resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, och detta på ett märkbart sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 1998, Deere/kommissionen,C‑7/95 P, EU:C:1998:256, punkt 77, och dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 117).

170

För detta ändamål är det nödvändigt att undersöka konkurrenssituationen mot bakgrund av de faktiska förhållanden under vilka konkurrens skulle uppstå om avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet i fråga inte fanns (dom av den 30 juni 1966, LTM,56/65, EU:C:1966:38, s. 360, och dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl.,C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 118), genom att definiera den eller de marknader på vilka detta beteende kan ha verkningar och därefter beskriva dessa verkningar, oavsett om de är verkliga eller potentiella. Denna prövning innebär i sig att samtliga relevanta omständigheter ska beaktas.

171

I förevarande fall framgår det av uppgifterna i beslutet om hänskjutande att Fifas och Uefas regler, vilka ligger till grund för den hänskjutande domstolens frågor, ger dessa två enheter inte bara befogenhet att, i samtliga fall där det blir aktuellt, avgöra om det ska tillåtas att fotbollstävlingar skapas och anordnas inom unionen, det vill säga bland annat varje ny fotbollstävling mellan klubblag som planeras av ett utomstående företag. Dessa enheter ges dessutom befogenhet att, vid äventyr av sanktioner, bestämma över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i en sådan tävling.

172

Vad närmare bestämt gäller innehållet i Fifas regler framgår det av beslutet om hänskjutande att det i dessa regler, för det första, föreskrivs att ingen motsvarande internationell liga eller gruppering av klubbar eller ligor får bildas utan samtycke från denna enhet och från det eller de nationella fotbollsförbund i vilka klubbarna eller ligorna är medlemmar. För det andra får ingen match eller tävling äga rum utan förhandstillstånd från Fifa, Uefa och det eller de berörda förbunden. För det tredje får spelare eller lag som är anslutna till ett nationellt fotbollsförbund som är medlem i Fifa eller Uefa inte spela matcher eller ha sportrelaterade kontakter med spelare eller lag som inte är anslutna till de ovannämnda utan Fifas samtycke. För det fjärde kan förbund, ligor eller klubbar som tillhör ett nationellt fotbollsförbund som är medlem i Fifa endast i undantagsfall, och med tillstånd av Fifa, Uefa och de två berörda förbunden, ansluta sig till ett annat medlemsförbund eller delta i tävlingar inom detta förbunds geografiska område.

173

I Uefas regler föreskrivs enligt beslutet om hänskjutande, för det första att denna enhet själv beslutar huruvida det, inom dess geografiska område, får eller inte får anordnas internationella tävlingar i vilka nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Uefa, eller klubbar som är anslutna till dessa förbund, deltar, med undantag för de tävlingar som anordnas av Fifa. För det andra krävs det för internationella matcher, tävlingar eller turneringar som inte anordnas av Uefa men som spelas inom Uefas geografiska område att Fifa, Uefa och/eller de berörda medlemsförbunden lämnar förhandstillstånd, i enlighet med Fifas reglemente för internationella matcher. För det tredje får ingen sammanslutning eller allians mellan ligor eller klubbar som är direkt eller indirekt anslutna till olika nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Uefa bildas utan Uefas samtycke.

174

Enligt den hänskjutande domstolen begränsas inte heller Fifas och Uefas befogenheter av materiella kriterier och av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att de utövas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande, såsom dem som nämns i punkt 151 ovan.

175

Det framgår vidare av punkterna 142–149 ovan att internationella fotbollstävlingar visserligen är av specifik karaktär och att de faktiska förhållanden som kännetecknar den struktur och det funktionssätt som gäller för marknaden för att anordna och marknadsföra dessa tävlingar inom unionen är sådana att det är möjligt att anse att sådana bestämmelser om förhandstillstånd som domstolen nyss har beskrivit i princip är legitima. Dessa omständigheter rörande denna kontext kan emellertid inte motivera avsaknaden av materiella kriterier och förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att sådana regler är transparenta, objektiva, precisa och icke-diskriminerande.

176

Även om antagandet av dessa regler om förhandstillstånd kan motiveras av strävan att uppnå vissa legitima mål, såsom att säkerställa efterlevnaden av de principer, värderingar och spelregler som ligger till grund för professionell fotboll, kvarstår det faktum att dessa regler innebär att de enheter som har antagit dem, i deras egenskap av sammanslutningar av företag, ges befogenhet att bestämma om det ska beviljas tillstånd att anordna och marknadsföra andra internationella fotbollstävlingar än dem som dessa två enheter anordnar parallellt, inom ramen för en ekonomisk verksamhet. Härigenom ger dessa regler nämnda enheter befogenhet att tillåta, kontrollera eller villkora tillträde för varje potentiellt konkurrerande företag på den berörda marknaden och att fastställa såväl graden av konkurrens som kan förekomma på denna marknad som de villkor under vilka denna eventuella konkurrens kan komma att utövas. Nämnda regler är således sådana att de gör det möjligt att, om inte utesluta ett konkurrerande företag från marknaden, även om företaget är lika effektivt, så åtminstone begränsa hur alternativa eller nya tävlingar kan utformas och marknadsföras, vad gäller format eller innehåll. Härigenom kan reglerna dessutom beröva professionella fotbollsklubbar och spelare varje möjlighet att delta i sådana tävlingar, trots att de exempelvis skulle kunna erbjuda ett innovativt format, samtidigt som samtliga principer, värderingar och spelregler som ligger till grund för denna idrott iakttas. Reglerna kan slutligen beröva åskådarna och tv-tittarna varje möjlighet att erbjudas att närvara vid eller titta på dessa tävlingar.

177

Eftersom reglerna om förhandstillstånd för internationella fotbollstävlingar mellan klubblag är förenade med regler om professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i dessa tävlingar och eftersom ett sådant deltagande kan medföra sanktioner, ska det dessutom tilläggas att dessa regler uppenbarligen är ägnade att förstärka det konkurrensbegränsande syfte som är inneboende i alla system med förhandstillstånd, om detta system inte är förenat med begränsningar, skyldigheter och kontroller som är ägnade att säkerställa att systemet är transparent, objektivt och icke-diskriminerande. Reglerna stärker nämligen det inträdeshinder som följer av en sådan mekanism, i den meningen att denna mekanism hindrar alla företag som anordnar en potentiellt konkurrerande tävling från att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja tillgängliga resurser på marknaden, det vill säga klubbar och spelare, eftersom spelarna, för det fall de deltar i en tävling som inte har godkänts i förväg av Fifa och Uefa, utsätter sig för risken för sanktioner, varvid möjligheterna att vidta sådana sanktioner, såsom påpekats i punkt 148 ovan, inte begränsas av materiella kriterier eller av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att dessa möjligheter utövas på ett sätt som är transparent, objektivt och icke‑diskriminerande.

178

Av samtliga dessa skäl finner domstolen att sådana regler om förhandstillstånd, deltagande och sanktioner som de som är aktuella i det nationella målet till sin natur är tillräckligt skadliga för konkurrensen och således har till syfte att hindra konkurrensen, om dessa regler inte begränsas av materiella kriterier eller av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att reglerna tillämpas på ett sätt som är transparent, objektivt, precist och proportionerligt, såsom de kriterier och förfaranderegler som nämns i punkt 151 ovan. Dessa regler omfattas således av förbudet i artikel 101.1 FEUF, utan att det är nödvändigt att undersöka deras faktiska eller potentiella verkningar.

179

Med beaktande av samtliga överväganden ovan ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att det utgör ett beslut av en företagssammanslutning som har till syfte att hindra konkurrensen när sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, har antagit och därefter tillämpar, direkt eller genom de nationella fotbollsförbund som är deras medlemmar, regler enligt vilka sammanslutningarnas förhandstillstånd krävs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, varvid dessa sammanslutningar bestämmer över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i en sådan tävling, vid äventyr av sanktioner, utan att dessa olika befogenheter begränsas av materiella kriterier och av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att de utövas på ett sätt som är transparent, objektivt, icke‑diskriminerande och proportionerligt

180

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF och artikel 102 FEUF ska tolkas så, att det utgör ett beslut av en företagssammanslutning av konkurrensbegränsande karaktär eller missbruk av dominerande ställning när enheter som Fifa och Uefa offentligt tillkännager att sanktionsåtgärder kommer att vidtas mot alla professionella fotbollsklubbar och alla spelare som deltar i en fotbollstävling mellan klubblag, om denna tävling inte har meddelats förhandstillstånd, när möjligheten att vidta sanktioner inte är begränsad av materiella kriterier eller av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att denna möjlighet används på ett sätt som är transparent, objektivt, icke‑diskriminerande och proportionerligt.

181

Mot bakgrund av svaren på de två föregående frågorna, särskilt övervägandena i punkterna 148 och 177 ovan, av vilka det framgår att ett sådant offentligt tillkännagivande utgör en tillämpning av regler som strider mot såväl artikel 102 FEUF som artikel 101.1 FEUF, och således även det omfattas av förbuden i dessa båda bestämmelser, saknas det anledning att besvara den aktuella frågan självständigt.

182

Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan, som ska prövas före den fjärde frågan, eftersom den hänför sig till samma regler som dem som avses i de tre första frågorna, för att få klarhet i huruvida artikel 101.3 FEUF och domstolens praxis avseende artikel 102 FEUF ska tolkas så, att regler enligt vilka sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, kan kräva att dessa sammanslutningars förhandstillstånd behövs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, varvid dessa sammanslutningar bestämmer över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i sådana tävlingar, vid äventyr av sanktioner, kan omfattas av ett undantag eller anses vara motiverade.

183

Det framgår av domstolens fasta praxis att avtal mellan företag eller beslut av företagssammanslutningar som begränsar handlingsfriheten för de företag som är parter i avtalet eller som är bundna av beslutet inte nödvändigtvis omfattas av förbudet i artikel 101.1 FEUF. En granskning av det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket vissa av dessa avtal och vissa av dessa beslut ingår kan nämligen leda till att det kan konstateras, för det första, att avtalet eller beslutet är motiverat på grund av att det eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som i sig inte är konkurrensbegränsande, för det andra, att de specifika åtgärder som vidtas för att uppnå dessa mål verkligen är nödvändiga i detta avseende och, för det tredje, att även om det visar sig att det ofrånkomliga resultatet av att dessa medel används är att konkurrensen, åtminstone potentiellt, begränsas eller snedvrids, så är detta ofrånkomliga resultat inte mer långtgående än nödvändigt och innebär i synnerhet inte att konkurrensen helt sätts ur spel. Denna rättspraxis kan särskilt finna tillämpning på avtal eller beslut i form av regler som en sådan sammanslutning som en branschorganisation eller ett idrottsförbund har antagit i syfte att uppnå vissa mål av etiskt eller yrkesetiskt slag och, mer allmänt, för att reglera utövandet av ett yrke, förutsatt att den berörda sammanslutningen visar att de ovan uppräknade villkoren är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl.,C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 97, dom av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen, C‑519/04 P, EU:C:2006:492, punkterna 42–48, och dom av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais de Contas,C‑1/12, EU:C:2013:127, punkterna 93, 96 och 97).

184

På idrottsområdet har domstolen, mot bakgrund av de uppgifter som den förfogar över, särskilt påpekat att antidopningsregler som antagits av Internationella olympiska kommittén (IOK) inte omfattas av förbudet i artikel 101.1 FEUF, trots att dessa regler begränsar idrottsutövarnas handlingsfrihet och har som oundvikligt resultat att den potentiella konkurrensen mellan dem begränsas genom att det fastställs ett gränsvärde för nandrolon där en högre halt utgör dopning, varvid syftet härvidlag är att säkerställa att idrottstävlingar genomförs på ett rättvist sätt, så att tävlingarnas integritet och objektivitet garanteras, samt att garantera lika möjligheter för idrottsutövarna, skydda idrottsutövarnas hälsa och se till att de etiska värderingar som utgör kärnan i idrotten respekteras, däribland sportsliga meriter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen, C‑519/04 P, EU:C:2006:492, punkterna 43–55).

185

Den rättspraxis som nämns i punkt 183 ovan är däremot inte tillämplig på beteenden som–oberoende av huruvida de härrör från en sådan sammanslutning och oavsett vilka legitima mål av allmänintresse som skulle kunna åberopas för att förklara dem–till sin natur strider motartikel 102 FEUF, vilket för övrigt redan underförstått, men med nödvändighet, framgår av domstolens praxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2011, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 53).

186

Domstolen vill påpeka att en frånvaro av subjektiv avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen respektive en strävan att uppnå mål som eventuellt är legitima inte är avgörande för tillämpningen av artikel 101.1 FEUF. Vidare ska artiklarna 101 och 102 FEUF tolkas och tillämpas på ett konsekvent sätt. Domstolen finner därför att den rättspraxis som nämns i punkt 183 ovan inte är tillämplig på beteenden som inte kan anses ha som nödvändigt ”resultat” att begränsa konkurrensen, åtminstone potentiellt, genom att begränsa vissa företags handlingsfrihet, men som uppvisar en sådan grad av skadlighet för konkurrensen att det är motiverat att anse att de har till ”syfte” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen. Det är således endast om det efter en prövning av det beteende som är i fråga i ett visst fall visar sig att beteendet inte har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen som det därefter ska avgöras huruvida beteendet kan anses omfattas av denna rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais de Contas,C‑1/12, EU:C:2013:127, punkt 69, dom av den 4 september 2014, API m.fl.,C‑184/13–C‑187/13, C‑194/13, C‑195/13 och C‑208/13, EU:C:2014:2147, punkt 49, och dom av den 23 november 2017, CHEZ Elektro Bulgaria och FrontEx International, C‑427/16 och C‑428/16, EU:C:2017:890, punkterna 51, 53, 56 och 57).

187

När det gäller beteenden som har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen är det således endast med tillämpning av artikel 101.3 FEUF, och under förutsättning att samtliga villkor i denna bestämmelse är uppfyllda, som de kan anses omfattas av ett undantag från förbudet i artikel 101.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom den 20 november 2008, Beef Industry Development Society och Barry Brothers, C‑209/07, EU:C:2008:643, punkt 21).

188

Mot bakgrund av uppgifterna i beslutet om hänskjutande och EU‑domstolens svar på de tre första frågorna som ställts av den hänskjutande domstolen mot bakgrund av dessa uttalanden, finner EU‑domstolen att den rättspraxis som det erinrats om i punkt 183 ovan inte är tillämplig när det är fråga om sådana bestämmelser som de som är aktuella i det nationella målet.

189

Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 101.3 FEUF att varje avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnat förfarande som visar sig strida mot artikel 101.1 FEUF, oavsett om det har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen, kan bli föremål för ett undantag, om det uppfyller samtliga villkor som uppställts i detta syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1985, Remia m.fl./kommissionen,42/84, EU:C:1985:327, punkt 38, och dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen,C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkt 230), med hänsyn till att dessa villkor är strängare än de som avses i punkt 183 ovan.

190

Enligt artikel 101.3 FEUF måste fyra kumulativa villkor vara uppfyllda för att ett undantag ska beviljas i ett visst fall. För det första måste det, med tillräcklig grad av sannolikhet (dom av den 6 oktober 2009, GlaxoSmithKline Services m.fl./kommissionen m.fl.,C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, EU:C:2009:610, punkt 95), kunna fastställas att avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet i fråga gör det möjligt att uppnå effektivitetsvinster genom att bidra antingen till att förbättra produktionen eller distributionen av de berörda varorna eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande. För det andra måste det med samma grad av sannolikhet kunna fastställas att användarna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som uppnås genom dessa effektivitetsvinster. För det tredje får avtalet, beslutet eller förfarandet i fråga inte ålägga de deltagande företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå sådana effektivitetsvinster. För det fjärde får avtalet, beslutet eller förfarandet inte ge de deltagande företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av de berörda varorna eller tjänsterna.

191

Det ankommer på den part som åberopar ett sådant undantag att genom övertygande argument och bevisning styrka att samtliga villkor för att omfattas av undantaget är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1985, Remia m.fl./kommissionen,42/84, EU:C:1985:327, punkt 45, och dom av den 6 oktober 2009, GlaxoSmithKline Services m.fl./kommissionen m.fl.,C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, EU:C:2009:610, punkt 82). För det fall dessa argument och denna bevisning är sådana att det ankommer på motparten att på ett övertygande sätt vederlägga dem, är det tillåtet att, i avsaknad av ett sådant motbevis, dra slutsatsen att den bevisbörda som åligger den part som åberopar artikel 101.3 FEUF är uppfylld (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen,C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 79, och dom av den 6 oktober 2009, GlaxoSmithKline Services m.fl./kommissionen m.fl.,C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, EU:C:2009:610, punkt 83).

192

Vad särskilt gäller det första villkoret, som det erinrats om i punkt 190 ovan, ska de effektivitetsvinster som avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet gör det möjligt att uppnå inte förstås som varje fördel som avtalet, beslutet eller förfarandet ger de deltagande företagen inom ramen för deras ekonomiska verksamhet, utan endast de betydande objektiva fördelar som avtalet, beslutet eller förfarandet specifikt gör det möjligt att uppnå inom den eller de olika sektorerna eller på den eller de berörda marknaderna. För att detta första villkor ska anses vara uppfyllt är det inte bara nödvändigt att styrka att dessa effektivitetsvinster verkligen föreligger och hur omfattande de är, utan även att de kan kompensera för de nackdelar som avtalet, beslutet eller förfarandet i fråga medför för konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 1966, Consten och Grundig/kommissionen, 56/64 och 58/64, EU:C:1966:41, s. 502, och dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen,C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkterna 232, 234 och 236, och, analogt, dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 43).

193

Det andra villkoret, som det erinrats om i punkt 190 ovan, innebär att det måste styrkas att de effektivitetsvinster som kan uppnås genom avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet är fördelaktiga för samtliga användare, oavsett om det är fråga om näringsidkare, konsumenter i mellanliggande led eller slutkonsumenter, inom de olika berörda sektorerna eller på de berörda marknaderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2006, Asnef-Equifax och Administración del Estado, C‑238/05, EU:C:2006:734, punkt 70, och dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen,C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkterna 236 och 242).

194

I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där det beteende som strider mot artikel 101.1 FEUF har ett konkurrensbegränsande syfte, det vill säga uppvisar en tillräcklig grad av skadlighet för konkurrensen, och det även är av sådant slag att det kan påverka olika kategorier av användare eller konsumenter, ska det, vid bedömningen av om ett sådant undantag kan medges, bland annat fastställas huruvida, och i förekommande fall i vilken utsträckning, detta beteende, trots sin skadlighet, påverkar samtliga dessa kategorier på ett gynnsamt sätt.

195

I målet vid den nationella domstolen ankommer det således på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de bestämmelser om förhandstillstånd, deltagande och sanktioner som är i fråga i den tvist den har att pröva kan påverka de olika kategorierna av ”användare”, däribland nationella fotbollsförbund, professionella fotbollsklubbar eller amatörklubbar, professionella spelare eller amatörspelare, unga spelare och, mer allmänt, konsumenter, åskådare eller tv-tittare.

196

Det är visserligen sant att sådana regler i princip kan framstå som legitima genom att de bidrar till att säkerställa iakttagandet av de principer, värderingar och spelregler som ligger till grund för professionell fotboll, särskilt att de berörda tävlingarna är öppna och meritokratiska, och till att säkerställa en viss form av solidarisk omfördelning inom fotbollen. Den omständigheten att sådana mål eftersträvas, hur lovvärda de än må vara, innebär dock inte att de sammanslutningar som har antagit dessa bestämmelser befrias från skyldigheten att vid den hänskjutande domstolen styrka dels att eftersträvandet av dessa mål leder till verkliga och kvantifierbara effektivitetsvinster, dels att dessa mål kompenserar för de konkurrensnackdelar som följer av de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet.

197

När det gäller det tredje villkoret, som det erinrats om i punkt 190 ovan, avseende huruvida det aktuella beteendet är oundgängligt eller nödvändigt, innebär detta att det ska göras en bedömning och jämförelse mellan beteendets inverkan och inverkan av de alternativa åtgärder som är praktiskt möjliga att vidta, i syfte att avgöra huruvida de förväntade effektivitetsvinsterna av nämnda beteende kan uppnås genom åtgärder som är mindre begränsande för konkurrensen. Den kan däremot inte leda till att det blir tillåtet att fritt välja mellan ett sådant beteende och sådana alternativa åtgärder för det fall de sistnämnda inte framstår som mindre konkurrensbegränsande.

198

Vad beträffar det fjärde villkoret, som det erinras om i punkt 190 ovan, innebär kontrollen av att villkoret är uppfyllt i ett visst fall att det görs en undersökning av de kvantitativa och kvalitativa faktorer som är kännetecknande för hur konkurrensen fungerar inom de berörda sektorerna eller på de berörda marknaderna, för att avgöra om avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet i fråga ger de deltagande företagen möjlighet att sätta all effektiv konkurrens ur spel för en väsentlig del av de berörda varorna eller tjänsterna. När det föreligger ett beslut av en företagssammanslutning eller ett avtal som företagen gemensamt har anslutit sig till kan dessa företags mycket stora marknadsandel utgöra en indikation, bland övriga relevanta omständigheter och inom ramen för en helhetsbedömning av dessa, på att beslutet eller avtalet ger de deltagande företagen möjlighet att, med hänsyn till dess innehåll, syfte eller resultat, undanröja all effektiv konkurrens, vilket är ett skäl som i sig utesluter att undantaget i artikel 101.3 FEUF kan tillämpas. En annan sådan omständighet kan vara att ett sådant beslut eller ett sådant avtal, samtidigt som det undanröjer en form av effektiv konkurrens eller en kanal för tillträde till marknaden, låter andra bestå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 1986, Metro/kommissionen,75/84, EU:C:1986:399, punkterna 64, 65 och 88).

199

För att avgöra huruvida det fjärde villkoret är uppfyllt i förevarande fall bör den hänskjutande domstolen, till att börja med, beakta den omständigheten att, såsom har påpekats i bland annat punkterna 174–179 ovan, de i det nationella målet aktuella reglerna om förhandstillstånd, deltagande och sanktioner inte begränsas av materiella kriterier eller av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att reglerna tillämpas på ett sätt som är transparent, objektivt, precist och icke-diskriminerande. En sådan situation innebär att de enheter som har antagit dessa regler kan hindra all konkurrens på marknaden för anordnande och marknadsföring av tävlingar mellan klubblag inom unionen.

200

Mer allmänt kan det vid prövningen av de olika villkor som nämns i punkt 190 ovan vara nödvändigt att beakta egenskaperna och särdragen hos den eller de sektorer eller marknader som berörs av avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet i fråga, om dessa kännetecken och särdrag är avgörande för resultatet av denna prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, GlaxoSmithKline Services m.fl./kommissionen m.fl.,C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, EU:C:2009:610, punkt 103, och dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen,C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkt 236).

201

I överensstämmelse med vad som föreskrivs i artikel 101.3 FEUF följer det av domstolens praxis avseende artikel 102 FEUF att ett företag med dominerande ställning kan motivera beteenden som kan omfattas av förbudet i denna artikel (dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 40, och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl.,C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 46).

202

Ett sådant företag kan i detta syfte särskilt visa antingen att dess beteende är objektivt nödvändigt eller att den utestängningseffekt som beteendet ger upphov till kan uppvägas, eller rent av överträffas, av effektivitetsvinster som även gynnar konsumenterna (dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 41, och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl.,C‑377/20, EU:C:2022:379, punkterna 46 och 86).

203

Vad gäller det första ledet i detta alternativ framgår det av punkt 147 ovan att Fifas och Uefas skönsmässiga regler om förhandstillstånd för internationella fotbollstävlingar mellan klubblag, om regleringen av professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i dessa tävlingar, samt om de sanktioner som kan åläggas de sistnämnda om dessa regler överträds, under inga omständigheter–med hänsyn till att det just är fråga om en skönsmässig bedömning–kan anses vara objektivt motiverade av tekniska eller affärsmässigabehov, till skillnad från vad som skulle kunna vara fallet om dessa regler begränsades av materiella kriterier eller av förfaranderegler som uppfyller de krav på öppenhet, klarhet, precision, neutralitet och proportionalitet som bör gälla på detta område. Det ska således anses att dessa regler, och den befogenhet att utöva kontroll och ålägga sanktioner som de föreskriver, objektivt sett har till syfte att förbehålla dessa enheter rätten att anordna tävlingar av detta slag, med risk för att all konkurrens från utomstående företags sida elimineras, vilket innebär att ett sådant beteende utgör ett missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligtartikel 102 FEUF och inte kan motiveras av att det är objektivt nödvändigt.

204

Vad gäller det andra ledet i ovannämnda alternativ ankommer det på det företag som har en dominerande ställning att styrka, för det första, att dess beteende kan göra det möjligt att uppnå effektivitetsvinster, genom att visa att dessa effektivitetsvinster verkligen föreligger och, för det andra, att sådana effektivitetsvinster neutraliserar de sannolika skadliga effekterna av detta beteende för konkurrensen och konsumenternas intressen på den eller de berörda marknaderna, för det tredje, att beteendet är oundgängligt för att uppnå dessa effektivitetsvinster och, för det fjärde, att beteendet inte eliminerar en effektiv konkurrens genom att undanröja samtliga eller de flesta av de befintliga källorna till befintlig eller potentiell konkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2012, Post Danmark,C‑209/10, EU:C:2012:172, punkt 42).

205

På samma sätt som gäller för undantaget i artikel 101.3 FEUF kräver denna motivering att det företag som åberopar undantaget, genom övertygande argument och bevisning, styrker att samtliga villkor för att omfattas av undantaget är uppfyllda.

206

I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida de regler som är aktuella i det nationella målet uppfyller samtliga villkor för att anses vara motiverade enligt artikel 102 FEUF, efter att ha gett parterna möjlighet att uppfylla sin bevisbörda, såsom det har erinrats om i punkt 191 ovan.

207

När det gäller det fjärde av dessa villkor, som är tillämpligt såväl inom ramen för artikel 101.3 FEUF som inom ramen för artikel 102 FEUF, påpekar domstolen att med hänsyn till dessa reglers art – enligt vilka anordnande och marknadsföring av fotbollstävlingar mellan klubblag inom unionen kräver Fifas och Uefas förhandstillstånd, utan att denna befogenhet åtföljs av lämpliga materiella kriterier och förfaranderegler – och med hänsyn till att dessa två enheter har en dominerande ställning, eller till och med ett monopol, på den relevanta marknaden, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, ska det anses att dessa regler ger dessa enheter möjlighet att hindra all konkurrens på denna marknad, såsom angetts i punkt 199 ovan.

208

Det ska dessutom påpekas att den omständigheten att ett av de fyra kumulativa villkor som det erinrats om i punkterna 190 och 204 ovan inte är uppfyllt räcker för att utesluta att sådana regler som de som är aktuella i det nationella målet kan omfattas av undantaget i artikel 101.3 FEUF eller anses vara motiverade enligt artikel 102 FEUF.

209

Med beaktande av det ovan anförda ska den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 101.3 FEUF och artikel 102 FEUF ska tolkas så, att regler enligt vilka sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, kan kräva att dessa sammanslutningars förhandstillstånd behövs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, varvid dessa sammanslutningar bestämmer över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i sådana tävlingar, vid äventyr av sanktioner, endast kan anses omfattas av undantaget i artikel 101.3 FEUF eller anses vara motiverade enligt artikel 102 FEUF om dessa sammanslutningar, genom övertygande argument och bevisning, styrker att samtliga villkor för att omfattas av undantaget är uppfyllda.

210

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 101 och 102 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för regler som antagits av sammanslutningar med ansvar för fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, vilka dels anger att dessa sammanslutningar är ursprungliga innehavare av samtliga rättigheter som kan uppkomma till följd av tävlingar som omfattas av deras ”jurisdiktion”, inbegripet de rättigheter som är knutna till en tävling som anordnas av ett utomstående företag, dels ger dessa sammanslutningar exklusiv befogenhet att exploatera dessa rättigheter.

211

Det ska i detta sammanhang påpekas att Fifa och Uefa, i sina skriftliga och muntliga yttranden till domstolen, med eftertryck har gjort gällande att de schweiziska privaträttsliga regler som den hänskjutande domstolen har hänvisat till – särskilt artikel 67.1 och artikel 68.1 i Fifas stadgar – ska förstås så, att de avser de rättigheter som kan uppkomma vid tävlingar, matcher och andra evenemang som omfattas av Fifas och Uefas ”jurisdiktion”, vilket innebär att dessa regler inte är tillämpliga på samtliga tävlingar som äger rum på deras geografiska område och därmed omfattas av dessa båda enheters respektive befogenheter, utan endast på tävlingar som anordnas av nämnda enheter, medan tävlingar som anordnas av utomstående enheter eller företag inte omfattas. Enligt Fifas och Uefas egen tolkning av dessa regler kan de således inte under några omständigheter själva göra gällande att de innehar de rättigheter som kan uppstå till följd av tävlingar som anordnas av sådana utomstående enheter eller företag.

212

Under dessa omständigheter kommer domstolen – samtidigt som den, i likhet med vad sökanden i det nationella målet har påpekat vid den muntliga förhandlingen vid domstolen, vill påpeka att de regler som är aktuella i det nationella målet skulle kunna förstås på ett annat sätt med hänsyn till de olika betydelser som begreppet ”jurisdiktion” kan ha, och att dessa regler således kan tänkas komma att ändras för att undanröja eventuella oklarheter i detta avseende–att besvara denna fråga utifrån den tolkning som anges i föregående punkt och med beaktande av den omständigheten att de aktuella reglerna kompletterar de regler om förhandstillstånd, deltagande och sanktioner som avses i de föregående frågorna. Med hänsyn till detta påverkar således svaret på denna fråga inte det svar som skulle kunna ges på den separata frågan huruvida artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF utgör hinder för regler genom vilka en sådan enhet som Fifa utser sig själv eller en sådan enhet som Uefa till ursprunglig innehavare av alla rättigheter som kan uppkomma till följd av tävlingar som omfattas av deras respektive geografiska behörighetsområde och befogenheter, men som anordnas av utomstående enheter eller företag.

213

Enligt artikel 345 FEUF ska EU- och EUF-fördragen inte i något hänseende ingripa i medlemsstaternas egendomsordning.

214

Härav följer att artiklarna 101 och 102 FEUF i princip inte kan anses utgöra hinder för sådana regler som artiklarna 67 och 68 i Fifas stadgar, i den del denna Fifa och Uefa i dessa bestämmelser utpekas som ursprungliga innehavare av alla rättigheter som kan uppkomma till följd av de professionella fotbollstävlingar mellan klubblag som dessa organisationer anordnar inom unionen, med nödvändig medverkan av professionella fotbollsklubbar och spelare som deltar i dessa tävlingar.

215

Tvärtom ska domstolens tolkning av artiklarna 101 och 102 FEUF och den hänskjutande domstolens tillämpning av dessa artiklar utgå från den omständigheten att egendomsordningen för de rättigheter på vilka sådana regler är tillämpliga kan variera från en medlemsstat till en annan och att det således framför allt är mot bakgrund av tillämplig lagstiftning på immaterialrättens område som frågan om innebörden av begreppet ”ursprungligt innehav”, som dessa regler hänvisar till, ska prövas, såsom ett stort antal regeringar som har intervenerat vid domstolen har påpekat. Vissa av dessa regeringar har angett att detta begrepp, såvitt avser dem och för att vara förenligt med bestämmelserna i deras nationella rätt om äganderätt och immateriella rättigheter, ska anses syfta på en ”frivillig överlåtelse” eller en ”tvångsöverlåtelse” av rättigheter från professionella fotbollsklubbar till de nationella fotbollsförbunden vid tidpunkten för deras anslutning till de nationella fotbollsförbunden, vilken kompletterats med en senare överlåtelse av samma rättigheter till Fifa och Uefa, vid tidpunkten för förbundens anslutning till de sistnämnda.

216

Förevarande mål avser emellertid inte denna fråga, vars prövning innebär att hänsyn även ska tas till artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken är en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter genom att fastställa rätten till egendom och immateriella rättigheter, utan att dessa rättigheter för den skull ges en absolut eller okränkbar karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online,C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 56), såsom domstolen redan har slagit fast beträffande de rättigheter som specifikt är i fråga i förevarande fall (dom av den 18 juli 2013, Fifa/kommissionen,C‑204/11 P, EU:C:2013:477, punkt 110, och dom av den 18 juli 2013, F. Hoffmann-La Roche m.fl.,C‑201/11 P, EU:C:2013:519, punkt 102).

217

När det gäller frågan huruvida artikel 101.1 FEUF och artikel 102 FEUF utgör hinder för de regler som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, i den del dessa regler inte längre avser det ursprungliga innehavet av de rättigheter som kan uppkomma till följd av fotbollstävlingar mellan professionella klubblag som anordnas av Fifa och Uefa, utan det kommersiella utnyttjandet av dessa rättigheter, framgår det, för det första, av punkterna 115, 117, 118, 139 och 140 ovan att sådana regler kan ses både som ett ”beslut av en företagssammanslutning”, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, och som ett beteende som härrör från ett ”företag” som har en ”dominerande ställning” och som följer av utövandet av en regleringsbefogenhet, det vill säga ett medel som skiljer sig från de medel som används vid pris- och prestationskonkurrens mellan företag.

218

Vidare förbjuder artikel 101.1 b och artikel 102 b FEUF uttryckligen beslut av företagssammanslutningar och missbruk som består i att hindra eller begränsa konkurrensen genom att inskränka eller kontrollera, bland andra konkurrensparametrar, produktionen och marknadstillträdet, till nackdel för konsumenterna.

219

Såsom bland annat vissa av de regeringar som har inkommit med yttranden till domstolen samt kommissionen har påpekat är själva syftet med de regler som är i fråga i målet vid den nationella domstolen–såsom framgår av EU-domstolens genomgång av reglernas innehåll–att, tvingande och fullständigt, låta ett visst sätt att exklusivt och kollektivt exploatera samtliga rättigheter som kan uppkomma genom professionella fotbollstävlingar mellan klubblag, i alla former, som anordnas av Fifa och Uefa, ersätta alla andra sätt att exploatera dessa rättigheter, vilka, i avsaknad av dessa regler, fritt skulle kunna väljas av professionella fotbollsklubbar som deltar i matcher som anordnas inom ramen för dessa tävlingar, oavsett om denna form av utnyttjande är individuell, bilateral eller till och med multilateral.

220

Sådana regler som dem som anges i artiklarna 67 och 68 i Fifas stadgar ger nämligen, i klara och precisa ordalag, denna sammanslutning exklusiv behörighet att genom reglementen fastställa villkoren för dess egen eller tredje mans utnyttjande och användning av dessa rättigheter. Dessa regler ger dessutom Fifa och Uefa ensamrätt att tillåta sändning av matcher eller evenemang, inbegripet sådana som har samband med fotbollstävlingar mellan klubblag, på audiovisuella medier eller andra medier, utan begränsningar vad gäller plats, innehåll, datum eller teknik.

221

Dessutom förklaras, i lika entydiga ordalag, att samtliga dessa rättigheter omfattas av sådana befogenheter, oavsett om det rör sig om ekonomiska rättigheter, rättigheter till inspelning, mångfaldigande och audiovisuell sändning, multimedierättigheter, marknadsförings- och reklamrättigheter eller immateriella rättigheter.

222

Dessa regler gör det således möjligt för Fifa och Uefa att helt kontrollera utbudet av rättigheter knutna till de tävlingar mellan klubblag som dessa organisationer anordnar och följaktligen hindra all konkurrens mellan professionella fotbollsklubbar när det gäller de rättigheter som är knutna till de matcher i vilka dessa deltar. Det framgår av handlingarna i målet att beskrivningen av hur konkurrensen fungerar på denna marknad på intet sätt är teoretisk, utan tvärtom motsvarar den faktiska och konkreta verkligheten, och att sådana förhållanden till exempel rådde fram till år 2015 i Spanien, vad gäller audiovisuella rättigheter knutna till de tävlingar som anordnas av det berörda nationella fotbollsförbundet.

223

Vad slutligen gäller det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket de regler som är aktuella i det nationella målet ingår, påpekar domstolen för det första att de olika rättigheter som kan uppkomma vid professionella fotbollstävlingar utgör den huvudsakliga intäktskällan från dessa tävlingar, bland annat för Fifa och Uefa i egenskap av arrangörer av dessa tävlingar, samt för de professionella fotbollsklubbarna, utan vars medverkan nämnda tävlingar inte skulle kunna äga rum. Dessa rättigheter står således i centrum för den ekonomiska verksamhet som sådana tävlingar ger upphov till, och försäljningen av dem är således oundvikligt knuten till tävlingarnas anordnande.

224

Det monopol som de regler som är i fråga i målet vid den nationella domstolen ger den enhet som har antagit dem, det vill säga Fifa respektive Uefa, i fråga om utnyttjande och marknadsföring av dessa rättigheter, hänger på detta sätt samman med den absoluta kontroll som dessa enheter har över anordnande och marknadsföring av dessa tävlingar, tack vare de regler som är föremål för den hänskjutande domstolens tre första frågor, och detta monopol förstärker regelverkets rättsliga, ekonomiska och praktiska räckvidd.

225

För det andra, oberoende av den ekonomiska verksamhet som rättigheterna ger upphov till, utgör de rättigheter som är aktuella i det nationella målet, betraktade som sådana, ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som EU- och EUF-fördragen syftar till att införa och upprätthålla, såsom domstolen redan har påpekat beträffande professionella fotbollsklubbars varumärkesrättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2002, Arsenal Football Club,C‑206/01, EU:C:2002:651, punkterna 47 och 48). De utgör nämligen rättigheter, som är rättsligt skyddade och som har ett eget ekonomiskt värde, nämligen att, i olika former, kommersiellt exploatera en redan befintlig vara eller tjänst, i förevarande fall en match eller en serie matcher där en viss klubb möter en eller flera andra klubbar.

226

Det rör sig således om en konkurrensparameter som de professionella fotbollsklubbar som deltar i de tävlingar mellan klubblag som anordnas av Fifa och Uefa berövas kontrollen över genom de regler som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

227

För det tredje är–till skillnad från anordnandet av fotbollstävlingar i egentlig mening, som är en ”horisontell” ekonomisk verksamhet som endast involverar de enheter eller företag som faktiskt eller potentiellt anordnar dessa tävlingar–marknadsföringen av de olika rättigheter som är knutna till dessa tävlingar av ”vertikal” karaktär, eftersom den på utbudssidan involverar samma enheter eller företag, medan den på efterfrågesidan involverar företag som önskar köpa dessa rättigheter, antingen för att sälja dem vidare till programföretag och andra leverantörer av medietjänster (handel) eller för att själva sända matcherna via olika elektroniska kommunikationsnät och medier, såsom linjär-tv eller beställ-tv, radio, internet, mobiltelefoniutrustning och andra framväxande medier. Dessutom kan dessa olika programföretag själva sälja programutrymme eller programtid till företag som är verksamma inom andra ekonomiska sektorer, i reklamsyfte eller som sponsorer, för att göra det möjligt för dessa att marknadsföra sina produkter eller tjänster under tävlingarnas sändning.

228

Sådana regler som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är således, med hänsyn till deras innehåll, de mål som de objektivt är tänkta att uppnå med avseende på konkurrensen och det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket de ingår, inte bara ägnade att hindra all konkurrens mellan professionella fotbollsklubbar som är anslutna till de nationella fotbollsförbund som är medlemmar i Fifa och Uefa, i samband med marknadsföringen av de olika rättigheter som är knutna till de matcher i vilka dessa klubbar deltar, utan påverkar även hur konkurrensen fungerar på ett sätt som är till nackdel för utomstående företag som är verksamma på en rad mediemarknader som ligger i ledet efter denna marknadsföring, på ett sätt som är till skada för konsumenter och tv-tittare.

229

I synnerhet kan sådana regler göra det möjligt för de två enheter som har fått monopol på detta område, i form av fullständig kontroll över utbudet, att tillämpa orimligt höga priser på ett sätt som utgör missbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 1978, United Brands och United Brands Continentaal/kommissionen, 27/76, EU:C:1978:22, punkt 250, och dom av den 11 december 2008, Kanal 5 och TV 4, C‑52/07, EU:C:2008:703, punkterna 28 och 29). I en sådan situation har faktiska eller potentiella köpare av dessa rättigheter a priori endast en begränsad förhandlingsstyrka, med hänsyn till den grundläggande och ofrånkomliga ställning som professionella fotbollstävlingar och professionella fotbollsmatcher har som lockvaror som kan attrahera och nå en stor publik under hela året, vad gäller det utbud av program och sändningar som programföretagen kan erbjuda sina kunder och, mer allmänt, tv-tittarna. Genom att ålägga samtliga faktiska eller potentiella köpare av rättigheter att vända sig till två säljare som var och en erbjuder ett urval av produkter med ensamrätt, utan något alternativt erbjudande, och som har en mycket god image och ett mycket gott anseende, kan reglerna dessutom leda till att de faktiska eller potentiella köparna beter sig enhetligt på marknaden vad gäller de produkter de erbjuder sina egna kunder, vilket kan leda till ett minskat urval och minskad innovation, till nackdel för konsumenterna och tv-tittarna.

230

Av ovan angivna skäl kan sådana regler som de som är aktuella i det nationella målet anses ha till ”till syfte” att hindra eller begränsa konkurrensen på de olika berörda marknaderna, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, i den mån de på ett tvingande och fullständigt sätt låter ett sätt att exploatera de rättigheter som kan uppkomma från professionella fotbollstävlingar mellan klubblag som anordnas av Fifa och Uefa ersätta alla andra sätt att exploatera dessa rättigheter, som fritt skulle kunna väljas i frånvaro av dessa regler. Ovannämnda regler kan således anses utgöra ett ”missbruk” av en dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF, såvida det inte visas att de är motiverade. Detta gäller i än högre grad när sådana regler kombineras med regler om förhandstillstånd, deltagande och sanktioner av det slag som avses i föregående frågor.

231

Domstolen påpekar, vad gäller frågan huruvida sådana regler kan anses uppfylla samtliga villkor, vilka beskrivs i punkterna 190 och 204 ovan, som måste vara uppfyllda för att dessa regler ska kunna anses omfattas av ett undantag enligt artikel 101.3 FEUF och anses motiverade enligt artikel 102 FEUF, att det ankommer på den hänskjutande domstolen att uttala sig i denna fråga, efter att ha gett parterna i det nationella målet möjlighet att fullgöra sin respektive bevisbörda.

232

Det ska emellertid, för det första, anmärkas att svarandena i det nationella målet, flera regeringar och kommissionen har gjort gällande att dessa regler gör det möjligt att uppnå effektivitetsvinster genom att reglerna bidrar till att förbättra såväl produktionen som distributionen. Genom att göra det möjligt för faktiska eller potentiella köpare att förhandla om inköp av rättigheter med två exklusiva säljare, före var och en av de internationella eller europeiska tävlingar som dessa anordnar, minskar de nämligen avsevärt sina transaktionskostnader och den osäkerhet som de annars skulle möta om de skulle behöva förhandla enskilt med de deltagande klubbarna, vars respektive ställning och intressen skulle kunna vara vitt skilda vad gäller marknadsföringen av dessa rättigheter. De aktuella reglerna gör det dessutom, och framför allt, möjligt för dessa faktiska eller potentiella köpare att, på bestämda villkor och på ett enhetligt sätt, på internationell eller europeisk nivå, få tillgång till rättigheter som är mycket mer attraktiva än de rättigheter som de skulle kunna erbjudas gemensamt av de klubbar som deltar i en viss match, med hänsyn till att de rättigheter som nu erbjuds dem är förknippade med de välkända organisationerna Fifa eller Uefa och omfattar, om inte samtliga tävlingar som anordnas av dessa organisationer, så åtminstone ett stort antal matcher som utspelas i tävlingens olika led (kvalifikationsmatcher, gruppmatcher och slutspel).

233

Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av de argument och den bevisning som parterna i det nationella målet kommer att lägga fram, fastställa omfattningen av dessa effektivitetsvinster och, utifrån dessa effektivitetsvinsters eventuella existens och omfattning, pröva huruvida sådana effektivitetsvinster kan uppväga de nackdelar som de regler som är aktuella i det nationella målet medför för konkurrensen.

234

För det andra har svarandena i målet vid den nationella domstolen, flera regeringar och kommissionen gjort gällande att en skälig andel av den vinst som förefaller följa av de effektivitetsvinster som de regler som är i fråga i målet vid den nationella domstolen ger upphov till är förbehållen användarna. Den vinst som erhålls genom den centraliserade försäljningen av de olika rättigheter som är knutna till tävlingar mellan klubblag som anordnas av Fifa och Uefa används i väsentlig mån till finansiering eller till projekt som syftar till att säkerställa en viss form av solidarisk omfördelning inom fotbollen, inte bara till förmån för professionella fotbollsklubbar som deltar i dessa tävlingar utan även till klubbar som inte deltar, amatörklubbar, professionella spelare, damfotboll, juniorfotboll och andra kategorier av fotbollsaktörer. På samma sätt gynnar i slutändan den förbättring av produktionen och distributionen som denna centraliserade försäljning medför, och den solidariska omfördelningen av den vinst som den centraliserade försäljningen gör det möjligt att uppnå, supportrar, konsumenter och tv-tittare och, mer allmänt, alla unionsmedborgare som ägnar sig åt fotboll på amatörnivå.

235

Dessa argument förefaller vid första anblicken övertygande med hänsyn till de grundläggande egenskaperna hos de tävlingar mellan klubblag som anordnas på internationell eller europeisk nivå. De professionella fotbollsklubbarnas möjligheter att fungera väl samt vara hållbara och framgångsrika vilar nämligen på att man upprätthåller en balans och i viss utsträckning bibehåller lika möjligheter för de professionella fotbollsklubbar som deltar, med hänsyn till det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan dessa klubbar, såsom framgår av punkt 143 ovan. Dessutom är dessa tävlingar beroende av mindre, professionella fotbollsklubbar och amatörfotbollsklubbar som, även om de inte deltar i dessa tävlingar, på lokal nivå investerar i rekrytering och utbildning av unga talangfulla fotbollsspelare, varav vissa blir professionella och kan hoppas på att ansluta sig till en klubb som deltar i dessa tävlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2010, Olympique Lyonnais,C‑325/08, EU:C:2010:143, punkterna 41–45). Slutligen kan fotbollens solidariska funktion, under förutsättning att den är verklig, stärka fotbollens pedagogiska och sociala funktion i unionen.

236

Den vinst som den centraliserade försäljningen av rättigheterna till fotbollstävlingar mellan klubblag genererar för varje kategori av användare – vilket inbegriper inte bara professionella klubbar och amatörklubbar samt andra fotbollsaktörer, utan även åskådare och tv‑tittare – måste emellertid fastställas på ett verkligt och konkret sätt.

237

Det ankommer således i slutändan på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av den bevisning av bland annat bokföringsmässig och ekonomisk art som parterna i det nationella målet har att förebringa, avgöra i vilken mån de aktuella argumenten, oavsett om de avser ”horisontell” solidaritet mellan klubbar som deltar i dessa tävlingar eller den ”vertikala” solidariteten med de olika fotbollsaktörerna, verkligen är underbyggda vad gäller de regler som är aktuella i det nationella målet.

238

För det tredje ankommer det på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av den bevisning som parterna i det nationella målet ska lägga fram, avgöra huruvida de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet är nödvändiga för att uppnå de ovannämnda effektivitetsvinsterna och för att säkerställa en solidarisk omfördelning av en skälig andel av den vinst som därigenom uppkommer till samtliga användare, oavsett om det rör sig om professionella fotbollsspelare, amatörspelare, åskådare eller tv-tittare.

239

Vad för det fjärde gäller frågan huruvida reglerna i fråga ger utrymme för en effektiv konkurrens vad avser en väsentlig del av de berörda varorna eller tjänsterna, ska det påpekas att dessa regler, samtidigt som de undanröjer all konkurrens på utbudssidan, däremot inte i sig förefaller sätta konkurrensen ur spel på efterfrågesidan. Samtidigt som de kan tvinga faktiska eller potentiella köpare att betala ett högre pris för att förvärva de aktuella rättigheterna och således minska antalet köpare som har möjlighet att inköpa dessa rättigheter eller till och med uppmuntra dem att gå samman, gör de i gengäld det möjligt för de sistnämnda att få tillgång till en mer attraktiv produkt i fråga om såväl innehåll som renommé, där konkurrensen är livlig med hänsyn till den roll denna produkt spelar i det utbud av program eller sändningar som kan erbjudas kunderna och, mer allmänt, tv-tittarna.

240

Det är dock endast den hänskjutande domstolen som kan bedöma huruvida det föreligger en verklig konkurrens och dess konkreta betydelse med beaktande av de faktiska rättsliga och ekonomiska förhållanden under vilka Fifa, med stöd av artiklarna 67 och 68 i sina stadgar, styr utnyttjandet och marknadsföringen av de olika rättigheter (audiovisuella, multimedia, marknadsföring eller andra) som har samband med dessa tävlingar. I avsaknad av konkurrens mellan säljare och således ”genom produktutbud” kan nämnda konkurrens bland annat säkerställas genom ett öppet, transparent och icke‑diskriminerande auktions-, urvals- eller anbudsförfarande som utmynnar i ett opartiskt beslutsfattande som gör det möjligt för faktiska eller potentiella köpare att konkurrera på ett effektivt och icke snedvridet sätt ”med avseende på varorna”. Den kan även bero på för vilken tidsperiod dessa rättigheter erbjuds, om de är exklusiva eller inte, deras geografiska räckvidd, antalet matcher (matchpaket) och den typ av matcher (kvalificeringsmatcher, gruppspelsmatcher eller slutspel) som kan sändas samt alla andra rättsliga, tekniska och ekonomiska villkor som gäller för köp av nämnda rättigheter. Utöver dessa rättsliga parametrar kan konkurrensen även vara beroende av antalet faktiska eller potentiella köpare, deras respektive marknadsställning och de kopplingar som eventuellt kan finnas mellan dem och med andra fotbollsaktörer, såsom professionella fotbollsklubbar, andra företag eller Fifa och Uefa själva.

241

Med beaktande av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 101 och 102 FEUF ska tolkas så, att de

242

Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 45, 49, 56 och 63 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för regler enligt vilka sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, kan kräva att dessa sammanslutningars förhandstillstånd behövs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, varvid dessa sammanslutningar bestämmer över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i sådana tävlingar, vid äventyr av sanktioner, när dessa regler inte begränsas av materiella kriterier eller av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att reglerna tillämpas på ett sätt som är transparent, objektivt icke-diskriminerande och proportionerligt.

243

När en nationell domstol frågar EU-domstolen om tolkningen av olika bestämmelser i EUF-fördraget om fri rörlighet, i syfte att kunna uttala sig om en bestämmelse som kan knytas till flera olika grundläggande friheter samtidigt, och det visar sig att denna bestämmelse, med hänsyn till dess föremål, har en huvudsaklig koppling till en av dessa friheter och i andra hand till de andra, begränsar domstolen i princip sin prövning till att endast avse den frihet som huvudsakligen berörs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2009, Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Bwin International, C‑42/07, EU:C:2009:519, punkt 47, och dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl.,C‑391/20, EU:C:2022:638, punkterna 50 och 51).

244

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen bett EU-domstolen att tolka EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet, frihet att tillhandahålla tjänster och fri rörlighet för kapital. De regler som den nationella domstolen ska pröva inom ramen för det nationella målet syftar emellertid i första hand till att uppställa ett krav på förhandstillstånd från Fifa och Uefa för att anordna och marknadsföra nya fotbollstävlingar mellan klubblag inom unionen, och således se till att varje företag som önskar bedriva sådan ekonomisk verksamhet i vilken medlemsstat som helst blir skyldigt att inneha ett sådant tillstånd. Även om det är riktigt att dessa regler om förhandstillstånd åtföljs av regler om kontroll över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i dessa tävlingar, måste de sistnämnda reglerna, vid besvarandet av förevarande fråga, anses vara sekundära i förhållande till de förstnämnda, i den meningen att de kompletterar dessa regler.

245

Fifas och Uefas regler som är i fråga i det nationella målet kan således anses huvudsakligen hänföra sig till friheten att tillhandahålla tjänster, vilken omfattar alla tjänster som inte erbjuds stadigvarande och kontinuerligt från ett driftsställe i destinationsmedlemsstaten (dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl.,C‑391/20, EU:C:2022:638, punkt 53).

246

Under dessa omständigheter kommer domstolen att begränsa sin prövning till att endast avse artikel 56 FEUF.

247

Artikel 56 FEUF, som avser friheten att tillhandahålla tjänster till förmån för såväl tjänsteleverantörer som mottagare av sådana tjänster, utgör hinder för varje åtgärd som, även om den tillämpas utan åtskillnad, kan hindra utövandet av denna frihet genom att förbjuda, försvåra eller göra det mindre attraktivt för dessa tjänsteleverantörer att bedriva sin verksamhet i andra medlemsstater än dem där de är etablerade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2009, Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Bwin International, C‑42/07, EU:C:2009:519, punkt 51, och dom av den 3 mars 2020, Google Ireland,C‑482/18, EU:C:2020:141, punkterna 25 och 26).

248

Så är fallet med de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet. Eftersom dessa regler, enligt vad den hänskjutande domstolen har angett, inte begränsas av materiella kriterier eller av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att reglerna tillämpas på ett sätt som är transparent, objektivt, icke-diskriminerande och proportionerligt, ges Fifa och Uefa befogenhet att skönsmässigt kontrollera möjligheten för utomstående företag att anordna och marknadsföra fotbollstävlingar mellan klubblag inom unionen, möjligheten för professionella fotbollsklubbar att delta i dessa tävlingar och, indirekt, möjligheten för andra företag att tillhandahålla tjänster i samband med anordnandet eller marknadsföringen av dessa tävlingar, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 175 och 176 i sitt förslag till avgörande.

249

Dessa regler innebär därigenom inte bara att de olika ekonomiska verksamheterna i fråga försvåras eller blir mindre attraktiva, utan även att de hindras, genom att varje nytillträdande aktörs möjlighet att ägna sig åt sådana verksamheter begränsas (se, analogt, dom av den 10 mars 2009, Hartlauer,C‑169/07, EU:C:2009:141, punkt 34, och dom av den 8 juni 2023, Prestige and Limousine,C‑50/21, EU:C:2023:448, punkt 62).

250

Av detta följer att nämnda regler utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF.

251

Åtgärder som inte härrör från staten kan tillåtas, även om de hindrar den fria rörlighet som stadfästs i EUF-fördraget, om det visas, för det första, att deras antagande motiveras av ett legitimt mål av allmänintresse, som inte är av rent ekonomisk karaktär, och, för det andra, att de är förenliga med proportionalitetsprincipen, vilket innebär att de måste vara ägnade att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detsamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman,C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 104, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkt 48). Vad särskilt gäller villkoret att sådana åtgärder måste vara lämpliga, erinrar domstolen om att de endast kan anses vara ägnade att säkerställa förverkligandet av det åberopade målet om de verkligen på ett sammanhängande och systematiskt sätt tillgodoser behovet av att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2009, Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Bwin International, C‑42/07, EU:C:2009:519, punkt 61, och dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning)C‑66/18, EU:C:2020:792, punkt 178).

252

På samma sätt som när det är fråga om statliga åtgärder ankommer det på den som har vidtagit de aktuella icke-statliga åtgärderna att visa att dessa två kumulativa villkor är uppfyllda (se, analogt, dom av den 21 januari 2016, kommissionen/Cypern,C‑515/14, EU:C:2016:30, punkt 54, och dom av den 18 juni 2020, kommissionen/Ungern (Insyn i föreningar),C‑78/18, EU:C:2020:476, punkt 77).

253

I förevarande fall finner domstolen, mot bakgrund av de omständigheter som angetts i punkterna 142–144 och 196 ovan, att regler om förhandstillstånd för fotbollstävlingar mellan klubblag och om professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i dessa tävlingar i princip kan anses vara motiverade av mål av allmänintresse som består i att, redan innan tävlingarna anordnas, säkerställa att de anordnas med iakttagande av de principer, de värden och de spelregler som ligger till grund för professionell fotboll, särskilt värdena öppenhet, sportsliga meriter och solidaritet, men även att dessa tävlingar på ett materiellt homogent och tidsmässigt samordnat sätt kommer att integreras i det ”organiserade systemet” av nationella, europeiska och internationella tävlingar som kännetecknar denna idrott.

254

Dessa mål kan emellertid inte motivera att man antar sådana regler när de inte begränsas av materiella kriterier och förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att reglerna tillämpas på ett sätt som är transparent, objektivt, precist och icke-diskriminerande, såsom framgår av punkterna 147, 175, 176 och 199 ovan.

255

För att ett system med förhandstillstånd av det slag som införts genom dessa regler ska kunna anses vara motiverat, måste det nämligen under alla omständigheter grundas på objektiva kriterier som inte är diskriminerande och som är kända på förhand, på ett sätt som begränsar det utrymme för skönsmässig bedömning som detta system ger den instans som är behörig att bevilja eller avslå en ansökan om förhandstillstånd och som förhindrar att denna befogenhet används på ett godtyckligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2002, Canal Satélite Digital,C‑390/99, EU:C:2002:34, punkt 35, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkt 65).

256

I förevarande fall förefaller de regler som är aktuella i det nationella målet, mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat och som det erinrats om i punkt 248 ovan, inte kunna anses vara motiverade av ett legitimt mål av allmänintresse.

257

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den sjätte frågan besvaras enligt följande. Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för regler enligt vilka sammanslutningar med ansvar för att organisera och reglera fotboll på internationell och europeisk nivå, och som parallellt bedriver olika ekonomiska verksamheter i samband med anordnande av tävlingar, kan kräva att dessa sammanslutningars förhandstillstånd behövs för att ett utomstående företag ska kunna skapa en ny fotbollstävling mellan klubblag inom unionen, varvid dessa sammanslutningar bestämmer över professionella fotbollsklubbars och spelares deltagande i sådana tävlingar, vid äventyr av sanktioner, när dessa regler inte begränsas av materiella kriterier eller av förfaranderegler som är ägnade att säkerställa att reglerna tillämpas på ett sätt som är transparent, objektivt, icke-diskriminerande och proportionerligt.

258

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: