–

Coca-Cola European Partners Deutschland GmbH, genom C. Böttger, Rechtsanwalt,

–

L.B. och R.G., genom R. Buschmann och A. Kapeller, Prozessbevollmächtigte,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) samt artiklarna 20 och 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan å ena sidan Coca-Cola European Partners Deutschland GmbH (nedan kallat Coca-Cola) och å andra sidan L.B. (mål C‑257/21) och R.G. (mål C‑258/21) (nedan tillsammans kallade de berörda personerna). Målen rör det lönetillägg som enligt ett kollektivavtal ska betalas för de arbetstimmar som utförts på natten.

3

I artikel 3.1 i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 171) om nattarbete från 1990 (nedan kallad ILO:s konvention om nattarbete), föreskrivs följande:

”Särskilda åtgärder, vilka erfordras på grund av nattarbetets speciella karaktär och vilka åtminstone skall inbegripa dem som nämns i artiklarna 4–10, skall vidtas för att skydda nattarbetares hälsa, bistå dem att uppfylla sina familje- och sociala förpliktelser, ge möjlighet till yrkesmässigt avancemang och för att kompensera dem på lämpligt sätt. Sådana åtgärder skall också vidtas på områdena arbetarskydd och skydd vid havandeskap och barnsbörd för alla arbetstagare som utför nattarbete.”

4

I artikel 8 i konventionen föreskrivs följande:

”Kompensation till nattarbetare i form av arbetstid, lön eller liknande förmåner skall innebära ett erkännande av nattarbetets beskaffenhet.”

5

Direktiv 2003/88 antogs med stöd av artikel 137.2 EG, nu artikel 153.2 FEUF.

6

Skälen 1, 2 och 4–6 i det direktivet har följande lydelse:

…

7

Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Ändamål och räckvidd”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.”

8

I artikel 7 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2.   Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”

9

I artikel 8 i direktiv 2003/88, med rubriken ”Nattarbetets längd”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att

För tillämpningen av b skall arbete som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning definieras genom nationell lagstiftning eller praxis eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter, med hänsyn tagen till nattarbetets särskilda konsekvenser och risker.”

10

I artikel 9 i direktivet, med rubriken ”Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att

2.   Den kostnadsfria hälsoundersökning som avses i punkt 1 a skall omfattas av lagstadgad tystnadsplikt.

3.   Den kostnadsfria hälsoundersökning som avses i punkt 1 a får utföras inom den offentliga sjukvården.”

11

I artikel 10 i direktivet, med rubriken ”Garantier för nattarbete”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får föreskriva att det arbete som utförs av vissa kategorier av nattarbetande skall omfattas av vissa garantier, på villkor som fastställs genom nationell lagstiftning eller praxis, när det gäller arbetstagare som riskerar hälsa eller säkerhet genom sitt nattarbete.”

12

I artikel 11 i samma direktiv, med rubriken ”Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande anmäler detta till de behöriga myndigheterna om dessa begär det.”

13

I artikel 12 i direktiv 2003/88, med rubriken ”Skydd av hälsa och säkerhet”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att

14

I artikel 13 i direktivet, med rubriken ”Arbetsrytm”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att en arbetsgivare som avser att organisera arbetet enligt en viss rytm tar hänsyn till den allmänna principen om att anpassa arbetet till arbetstagaren, särskilt i syfte att lindra effekterna av monotona arbetsuppgifter och arbete i ett i förväg fastställt tempo beroende på arbetets art. Arbetsgivaren skall även ta hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet, särskilt beträffande avbrott under arbetstiden.”

15

I artikel 3 i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag) av den 23 maj 1949 (BGBl. 1949 I, s. 1), i den version som är tillämplig i de nationella målen, föreskrivs följande:

”1)   Alla människor är lika inför lagen.

2)   Män och kvinnor skall ha samma rättigheter. Staten skall uppmuntra handlingar genom vilka kvinnor och män ges samma rättigheter och vidta åtgärder för att undanröja de hinder som finns.

3)   Ingen får diskrimineras eller gynnas på grund av sitt kön, sin härstamning, sin rastillhörighet, sitt språk, sitt hemland och sitt ursprung, sin övertygelse eller sin religiösa eller politiska uppfattning. Ingen får diskrimineras på grund av sitt funktionshinder.”

16

I 7 § Manteltarifvertrag zwischen dem Verband der Erfrischungsgetränke-Industrie Berlin und Region Ost e.V. und der Gewerkschaft Nahrung-Genuss-Gaststätten Hauptverwaltung (allmänt kollektivavtal som slutits mellan föreningen för läskedrycksindustrin i Berlin och region öst e.V. och huvudkontoret för ”livsmedels-, dryckes- och restaurangindustrins” fackförening) av den 24 mars 1998 (nedan kallat MTV), punkterna 1 och 3, vilka avser ”Lönetillägg för arbete som utförts under natten, på söndagar eller helgdagar” föreskrivs följande:

”1.   För arbete som utförts under natten, på söndagar eller helgdagar betalas följande lönetillägg:

Övertid från 41 timmar per vecka 25 procent

Övertid på natten från 41 timmar per vecka 50 procent

Regelbundet nattarbete sedan år 1998 17,5 procent

Regelbundet nattarbete sedan år 1999 20 procent

Oregelbundet nattarbete sedan år 1998 40 procent

Oregelbundet nattarbete sedan år 1999 50 procent

…

3.   Lönetillägget beräknas på grundval av den totala lön som föreskrivs i kollektivavtalet.”

17

De berörda personerna arbetade nattskift hos Coca-Cola, som är ett företag inom dryckesindustrin och som ingått ett kollektivavtal med Gewerkschaft Nahrung-Genuss-Gaststätten (livsmedels-, dryckes- och restaurangindustrins fackförening). Coca-Cola är således bundet av bestämmelserna i MTV.

18

Under perioden december 2018–juni 2019 utförde L.B. regelbundet nattarbete, i den mening som avses i MTV, för vilket hon erhöll ett lönetillägg på 20 procent per timme.

19

I december 2018 och i januari 2019 samt under perioden mars–juli 2019 utförde R.G. regelbundet nattarbete, i den mening som avses i MTV, för vilket R.G.:s lön höjdes med 25 procent per timme.

20

Eftersom de berörda personerna ansåg att MTV, genom att föreskriva ett högre lönetillägg för oregelbundet nattarbete än det som fastställts för regelbundet nattarbete, medförde en skillnad i behandling som strider mot principen om likabehandling i den mening som avses i artikel 3 i Förbundsrepubliken Tysklands grundlag, och i artikel 20 i stadgan, väckte de var sin talan vid Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen, Tyskland) inom den domkrets som de tillhörde i förevarande fall och yrkade att det belopp som motsvarar skillnaden mellan den lön som de erhållit och den lön som skulle ha betalats ut enligt de procentsatser för tillägg som föreskrivs i MTV för oregelbundet nattarbete, skulle utbetalas för de berörda perioderna. De berörda personerna hävdade i detta avseende att de personer som regelbundet arbetar på natten utsätts för betydligt större hälsorisker och störningar i sin sociala miljö än de personer som endast oregelbundet arbetar på natten.

21

Coca-Cola ansåg tvärtom att oregelbundet nattarbete var sällsyntare än regelbundet nattarbete och att det högre lönetillägget för oregelbundet nattarbete var motiverat bland annat på grund av att det i allmänhet innebar övertidsarbete. Dessutom gav regelbundet nattarbete rätt till ytterligare förmåner, bland annat i fråga om ledighet. Det högre lönetillägget för oregelbundet nattarbete är inte endast avsett att kompensera för de nackdelar som denna typ av arbete medför, utan även till att avskräcka en arbetsgivare från att använda sig av det genom att spontant ingripa i sina anställdas fritid och sociala liv.

22

Efter det att de berörda personernas respektive talan ogillats av Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen) överklagade de dessa domar till Landesarbeitsgericht Berlin-Brandenburg (Arbetsöverdomstolen i Berlin-Brandenburg, Tyskland), som fastställde deras rättigheter avseende en del av de berörda perioderna men i övrigt fastställde att de var prekluderade.

23

Coca-Cola överklagade dessa domar till Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen i detta mål.

24

Den hänskjutande domstolen vill, för det fall att stadgan är tillämplig i förevarande fall, få klarhet i huruvida en bestämmelse i ett kollektivavtal, i vilken det föreskrivs ett lönetillägg för nattarbete är förenlig med stadgan, och i synnerhet huruvida den skillnad i behandling mellan regelbundet nattarbete och oregelbundet nattarbete, som följer av 7 § punkt 1 MTV är förenlig med artikel 20 i stadgan.

25

Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor, vilka är identiskt formulerade i målen C‑257/21 och C‑258/21, till EU-domstolen:

26

Domstolens ordförande har genom beslut av den 26 maj 2021 förenat målen C‑257/21 och C‑258/21 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

27

Genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 10 mars 2022 respektive den 13 juni 2022 begärde de berörda personerna att den muntliga delen av förfarandet skulle inledas. De gjorde härvid gällande att de motsatte sig dels beslutet att avgöra målen utan generaladvokatens förslag till avgörande, dels kommissionens yttrande.

28

Det ska i detta avseende påpekas att domstolen i enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler har, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, beslutat att inte hålla någon muntlig förhandling i de aktuella målen, eftersom den anser att den – mot bakgrund av de yttranden som har getts in under den skriftliga delen av förfarandet – har tillräckligt underlag för att avgöra målen.

29

Enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen dessutom efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, genom särskilt uppsatt beslut, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska inledas eller återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

30

EU-domstolen finner i förevarande fall, efter att ha hört generaladvokaten, att den förfogar över samtliga de omständigheter som krävs för att den ska kunna besvara den hänskjutande domstolens frågor.

31

Härav följer att de berörda personernas respektive begäran om inledande av den muntliga delen av förfarandet ska avslås.

32

Kommissionen har gjort gällande att respektive begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom den hänskjutande domstolen inte har visat att en tolkning av direktiv 2003/88 är nödvändig för att den ska kunna avgöra de nationella målen, då de frågor som ställts enbart avser tolkningen av stadgan. I den mån dessa tvister inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88 uppkommer således inte frågan om tolkningen av stadgan.

33

Det ska i detta avseende påpekas att förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF utgör ett medel för nära samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, grundat på en inbördes fördelning av uppgifterna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

34

Det följer av EU-domstolens fasta praxis att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

35

Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

36

I förevarande fall framgår det av respektive begäran om förhandsavgörande och av tolkningsfrågornas lydelse att tolkningen av direktiv 2003/88 är nödvändig för att besvara frågan huruvida 7 § punkt 1 MTV genomför direktivet i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

37

Under dessa omständigheter kan kommissionens argument, vilka avser tolkningen av direktiv 2003/88 och som därför omfattas av prövningen i sak av respektive begäran om förhandsavgörande, inte motbevisa presumtionen att de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen är relevanta (se, analogt, dom av den 22 oktober 2020, Sportingbet och Internet Opportunity Entertainment, C‑275/19, EU:C:2020:856, punkt 36).

38

Tolkningsfrågorna kan således tas upp till prövning.

39

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en bestämmelse i ett kollektivavtal, i vilken det föreskrivs ett högre lönetillägg för oregelbundet nattarbete än det som fastställts för regelbundet nattarbete, genomför direktiv 2003/88, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

40

Enligt artikel 51.1 i stadgan riktar sig bestämmelserna i stadgan till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten och enligt fast rättspraxis förutsätter begreppet ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i denna bestämmelse, att det finns en tillräckligt stark koppling mellan en unionsrättsakt och den aktuella nationella bestämmelsen, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat mot bakgrund av de bedömningskriterier som EU-domstolen har fastställt (dom av den 28 oktober 2021, Komisia za protivodeystvie na koruptsiyata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushtestvo, C‑319/19, EU:C:2021:883, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

41

Domstolen har i detta sammanhang bland annat slagit fast att de grundläggande rättigheter som garanteras av unionen inte är tillämpliga i förhållande till nationell lagstiftning när unionens bestämmelser på det berörda området inte ålägger medlemsstaterna någon specifik skyldighet i den aktuella situationen. Detta betyder att endast den omständigheten att en nationell bestämmelse omfattas av ett område inom vilket unionen har befogenheter inte medför att bestämmelsen kan anses ingå i unionsrättens tillämpningsområde, och att stadgan följaktligen blir tillämplig (dom av den 14 oktober 2021, INSS (Änkepension baserad på sammanboende), C‑244/20, ej publicerad, EU:C:2021:854, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

42

Det framgår vidare av EU-domstolens praxis att när unionsbestämmelserna inom det berörda området inte reglerar en viss aspekt eller ålägger medlemsstaterna någon specifik skyldighet med avseende på en viss situation, kan en bestämmelse i ett kollektivavtal som slutits mellan arbetsmarknadens parter, avseende denna aspekt inte anses omfattas av tillämpningsområdet för stadgan och den aktuella situationen kan inte bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i denna (dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

43

Det ska således prövas huruvida direktiv 2003/88 reglerar arbetstagarnas lönetillägg för nattarbete, vilket är aktuellt i de nationella målen, och ålägger en specifik skyldighet i sådana situationer.

44

I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att 7 § punkt 1 MTV kan omfattas dels av artiklarna 8–13 i direktiv 2003/88, dels av artikel 3.1 och artikel 8 i ILO:s konvention om nattarbete, jämförda med skäl 6 i direktivet.

45

För det första ska det emellertid påpekas att direktiv 2003/88, med undantag för det särskilda fall avseende årlig betald semester som avses i artikel 7.1 i detta direktiv, endast reglerar arbetstidens förläggning i vissa avseenden för att säkerställa skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Det är därför i princip inte tillämpligt på arbetstagarnas löner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2021, Radiotelevizija Slovenija (Jour på en avlägsen plats), C‑344/19, EU:C:2021:182, punkt 57, och dom av den 9 mars 2021, Stadt Offenbach am Main (En brandmans bakjour), C‑580/19, EU:C:2021:183, punkt 56).

46

Det framgår nämligen av såväl artikel 137 EG (nu artikel 153 FEUF), vilken utgör den rättsliga grunden för direktiv 2003/88, som av själva lydelsen av artikel 1.1 däri, jämförd med skälen 1, 2, 4 och 5 i direktivet att syftet med direktivet är att föreskriva minimikrav för att främja förbättringar av arbetstagares levnadsstandard och arbetsvillkor genom tillnärmning av nationella bestämmelser om bland annat arbetstid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl., C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

47

Enligt artikel 153.5 FEUF ska denna artikel dessutom inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout. Detta undantag motiveras av den omständigheten att arbetsmarknadens parter på nationell nivå har rätt att genom avtal fastställa lönenivåer, och denna fråga omfattas även av medlemsstaternas befogenhet på området. Det har således ansetts lämpligt att, på unionsrättens nuvarande stadium, undanta fastställande av lönenivåer från en harmonisering enligt artikel 136 EG och följande artiklar (nu artikel 151 FEUF och följande artiklar) (dom av den 15 april 2008, Impact, C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 123 och där angiven rättspraxis).

48

Artiklarna 8–13 i direktiv 2003/88 avser visserligen nattarbete. Nämnda artiklar avser emellertid endast nattarbetets längd och arbetsrytm (artikel 8 respektive artikel 13 i direktivet), skydd av nattarbetandes hälsa och säkerhet (artiklarna 9, 10 och 12 i direktivet) och anmälan till de behöriga myndigheterna (artikel 11 i samma direktiv). Artiklarna reglerar således inte arbetstagarnas lön för nattarbete och ålägger följaktligen inte medlemsstaterna någon specifik skyldighet i de situationer som är aktuella i de nationella målen.

49

För det andra ska det påpekas att artikel 3.1 och artikel 8 i ILO:s konvention om nattarbete, jämförda med skäl 6 i direktiv 2003/88, inte heller ålägger medlemsstaterna några specifika skyldigheter enligt unionsrätten vad gäller arbetstagarnas lönetillägg för nattarbete.

50

I artikel 3.1 i ILO:s konvention om nattarbete föreskrivs visserligen att särskilda åtgärder, vilka erfordras på grund av nattarbetets speciella karaktär ska vidtas till förmån för arbetstagarna, inklusive lämplig kompensation, medan det i artikel 8 i ILO:s konvention om nattarbete föreskrivs att kompensation till nattarbetande i form av arbetstid, lön eller liknande förmåner ska innebära ett erkännande av nattarbetets beskaffenhet.

51

Det ska emellertid påpekas att eftersom unionen inte ratificerat nämnda konvention, är konventionen inte i sig rättsligt bindande i unionens rättsordning och skäl 6 i direktiv 2003/88 medför inte heller att konventionen blir rättsligt bindande (se, analogt, dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen, C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 64).

52

Arbetstagarnas lönetillägg för nattarbete, vilket är aktuellt i de nationella målen, och som föreskrivs i 7 § punkt 1 MTV omfattas således inte av direktiv 2003/88 och kan inte anses genomföra unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

53

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. En bestämmelse i ett kollektivavtal, i vilken det föreskrivs ett högre lönetillägg för oregelbundet nattarbete än det som fastställts för regelbundet nattarbete, genomför inte direktiv 2003/88, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

54

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

En bestämmelse i ett kollektivavtal, i vilken det föreskrivs ett högre lönetillägg för oregelbundet nattarbete än det som fastställts för regelbundet nattarbete, genomför inte Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, i den mening som avses i artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.