–

Zulima, genom F. M. Montesdeoca Santana, procurador, och
Y. Pulido González, abogada,

–

Spaniens regering, av J. Rodríguez de la Rúa Puig, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av J. Baquero Cruz och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Zulima och Servicios Prescriptor y Medios de Pagos EFC SAU, ett kreditinstitut vars tidigare firma var Evofinance EFC SAU. Målet rör rättegångskostnaderna i ett förfarande som anhängiggjorts av käranden i det nationella målet om att ett avtal om löpande kredit ska förklaras ogiltigt, bland annat på grund av att ett av villkoren i detta avtal är oskäligt.

3

I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

4

Artikel 7.1 och 7.2 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

2.   De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor.”

5

I artikel 1303 i Código Civil (civillagen) föreskrivs följande:

”När en förpliktelse som anges i ett avtal har förklarats ogiltig, ska avtalsparterna ömsesidigt återlämna de ting som avtalet avser, den vinst som det har genererat och det pris som betalats som vederlag för dessa ting jämte ränta, utom i de fall som anges i följande artiklar.”

6

I artikel 22 i Ley 1/2000, de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocessen) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7, av den 8 januari 2000, s. 575), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen), med rubriken ”Avslutande av förfarandet på grund av att kraven tillgodosetts vid sidan om förfarandet eller att saken i målet har förfallit. Särskilt fall av avskrivning.”, föreskrivs följande:

”1.   När det på grund av omständigheter som uppkommit efter att talan och genkäromål har väckts inte längre finns något berättigat intresse av att komma i åtnjutande av det eftersträvade domstolsskyddet, på grund av att kärandens och, i förekommande fall, genkärandens yrkanden har tillgodosetts vid sidan om förfarandet, eller på grund av andra skäl, ska denna omständighet påtalas och om parterna är överens ska justitiesekreteraren besluta att målet ska avslutas, utan att domstolen ska förordna om rättegångskostnader.

2.   Om någon av parterna gör gällande att denne fortfarande har ett berättigat intresse och med angivande av skälen därtill förnekar att dennes krav skulle ha tillgodosetts vid sidan om förfarandet eller med andra argument, ska justitiesekreteraren inom tio dagar kalla parterna till en förhandling i domstolen som bara avser denna fråga.

Efter förhandlingen ska domstolen inom tio dagar fatta beslut om huruvida målet ska fortsätta. Den vars yrkande har ogillats ska åläggas att stå för rättegångskostnaderna i detta förfarande.

3.   Mot ett beslut att målet ska fortsätta finns inget rättsmedel. Ett beslut om att målet ska avslutas kan överklagas.”

7

I artikel 394.1 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”1.   I mål som avser fastställelsetalan ska den som tappar målet på alla punkter betala rättegångskostnaderna i första instans, såvida inte rätten anser att rättsläget eller sakomständigheterna är oklara i målet och motiverar varför så är fallet.

För att med avseende på beslutet av vem som ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna göra en bedömning av om målet ger upphov till allvarliga rättsliga tvivel, ska fast rättspraxis i liknande mål beaktas.”

8

I artikel 395.1 och 395.2 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”1.   Om en part har godtagit yrkandet innan talan bestrids, ska ingen av parterna förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, såvida inte domstolen efter vederbörlig prövning finner att svaranden varit i ond tro.

Svaranden ska anses ha handlat i ond tro om käranden, innan talan väcktes, hade riktat en trovärdig och välgrundad betalningsanmodan till svaranden, om ett medlingsförfarande hade inletts eller om det hade riktats en begäran om förlikning till svaranden.

2.   När yrkandet godtas efter det att yrkandet har bestritts ska punkt 1 i den föregående artikeln tillämpas.”

9

Den 21 september 2016 ingick parterna i det nationella målet ett konsumentkreditavtal. I mars 2020 anmodade käranden i det nationella målet svaranden i samma mål att häva kreditavtalet och återbetala de belopp som den otillbörligen hade mottagit, eftersom käranden ansåg att den ränta som angavs i kreditavtalet var en ockerränta. Svaranden i det nationella målet vägrade att efterkomma anmodan.

10

Käranden i det nationella målet väckte även talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade att det skulle fastställas att samma kreditavtal var ogiltigt. Käranden gjorde i första hand gällande att den räntesats som angavs i nämnda avtal utgjorde en ockerränta enligt den nationella lagstiftningen och begärde återbetalning av de belopp som betalats och som översteg det utlånade kapitalet med tillämpning av den räntesatsen. I andra hand gjorde käranden gällande att ränteklausulen var oskälig i den mening som avses i direktiv 93/13 på grund av bristande transparens.

11

Den hänskjutande domstolen fann att talan kunde tas upp till sakprövning. Inom fristen för att yttra sig över nämnda talan, begärde svaranden i det nationella målet att målet skulle avskrivas, gjorde gällande att käranden i det nationella målet hade fått sina krav tillgodosedda vid sidan om domstolsförfarandet och att det aktuella avtalet om löpande kredit hade sagts upp. Svaranden angav därvid att käranden i det nationella målet inte längre kunde genomföra någon transaktion med det kreditkort som erhållits med stöd av avtalet och att skuldsaldot hade annullerats beträffande ränta och avgifter. Svaranden i det nationella målet yrkade även att den inte skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 22.1 i civilprocesslagen ska – om käranden har fått sina krav tillgodosedda vid sidan om domstolsförfarandet – förfarandet nämligen i princip avslutas utan att någon av parterna ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

12

Genom en åtgärd för processledning av den 11 september 2020 delgav den hänskjutande domstolen käranden i det nationella målet det yrkande om avskrivning av målet som framställts av svaranden i det nationella målet och som grundades på att käranden inte längre hade något berättigat intresse av att få tillgång till ett effektivt domstolsskydd.

13

Käranden i det nationella målet gjorde gällande att yrkandet om avskrivning saknade grund, eftersom svaranden i det nationella målet, enligt käranden, inte hade tillgodosett samtliga krav, bland annat ogiltigförklaring av det aktuella konsumentkreditavtalet på grund av ocker och betalning av rättegångskostnader. Käranden i det nationella målet underströk dessutom att den, innan talan vid den hänskjutande domstolen väcktes, utan framgång hade anmodat svaranden i det nationella målet att häva kreditavtalet och återbetala de räntebelopp som erlagts.

14

Med hänsyn till denna oenighet mellan parterna i det nationella målet, kallades parterna till ett sammanträde vid den hänskjutande domstolen i enlighet med artikel 22.2 första stycket i civilprocesslagen. Efter att ha låtit parterna yttra sig och granskat den bevisning som parterna lagt fram, konstaterade nämnda domstol att de krav som käranden i det nationella målet hade ställt hade tillgodosetts vid sidan om domstolsförfarandet, eftersom svaranden i det nationella målet hade sagt upp det aktuella konsumentkreditavtalet och återbetalat de felaktigt betalda beloppen. Den hänskjutande domstolen konstaterade dessutom dels att käranden i det nationella målet, innan den väckte talan, vid flera tillfällen hade anmodat svaranden i det nationella målet genom telefax från ett postkontor, vars datum eller till och med dess innehåll äger giltighet (burofax), att ogiltigförklara kreditavtalet och återbetala de belopp som käranden felaktigt hade erlagt, dels att svaranden i det nationella målet hade vägrat att efterkomma detta.

15

Eftersom de krav som käranden i det nationella målet har ställt har tillgodosetts vid sidan om förfarandet, har den hänskjutande domstolen påpekat att den enligt den aktuella nationella lagstiftningen inte har rätt att förplikta någon av parterna att ersätta rättegångskostnaderna. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att den inte heller har rätt att beakta att det fanns en anmodan innan talan väcktes i det nationella målet för att bedöma huruvida svaranden i det nationella målet var i ond tro och förplikta svaranden att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för käranden i det nationella målet. I detta sammanhang hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida den nationella lagstiftningen är förenlig med direktiv 93/13, eftersom käranden i det nationella målet är en konsument i den mening som avses i direktivet och denna part i det nationella målet söker göra gällande rättigheter enligt detta direktiv.

16

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia no 2 de Las Palmas de Gran Canaria (Förstainstansdomstol nr 2 i Las Palmas, Gran Canaria, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”När en konsument väcker talan om oskäliga avtalsvillkor i enlighet med direktiv [93/13] och konsumentens krav tillgodoses vid sidan om förfarandet, medför artikel 22 i civilprocesslagen att konsumenten ska stå för rättegångskostnaderna och att det inte ska beaktas hur näringsidkaren, som inte har efterkommit de föregående anmodandena, har agerat. Utgör denna spanska processrättsliga bestämmelse ett betydande hinder som kan avskräcka konsumenterna från att utöva sin rätt till en effektiv domstolsprövning av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, och som strider mot effektivitetsprincipen och mot artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13?”

17

Käranden i det nationella målet och den spanska regeringen har inledningsvis gjort gällande att domstolen saknar behörighet att pröva den ställda frågan, eftersom den rättsliga situation som ligger till grund för det nationella målet inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

18

Enligt fast rättspraxis ankommer det på EU-domstolen att – för att pröva sin egen behörighet – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande (dom av den 15 juli 2021, The Departement for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

19

I artikel 19.3 b FEU och artikel 267 första stycket FEUF föreskrivs att EU-domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av unionsrätten och om giltigheten av rättsakter som antagits av unionens institutioner. I artikel 267 andra stycket FEUF preciseras att när en fråga som kan bli föremål för begäran om förhandsavgörande uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande (dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 46).

20

I förevarande fall är förvisso det aktuella systemet för fördelning av rättegångskostnaderna tillämpligt på förfaranden vid spanska domstolar och omfattas därför i princip av spansk processrätt.

21

Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att saken i det nationella målet avser ett område som omfattas av unionsrätten. Tvisten avser nämligen huruvida flera villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäliga i den mening som avses i direktiv 93/13, och den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i detta direktiv ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell processrättslig bestämmelse om fördelningen av rättegångskostnaderna, nämligen artikel 22 i civilprocesslagen. Den hänskjutande domstolen har närmare bestämt ombett EU-domstolen att pröva huruvida en sådan nationell bestämmelse kan utgöra ett väsentligt hinder som kan avskräcka konsumenterna från att utöva sina rättigheter och som innebär ett åsidosättande av unionsrättsliga bestämmelser mot bakgrund av effektivitetsprincipen. Utövandet av de konsumenträttigheter som följer av direktiv 93/13 är beroende av medlemsstaternas processrätt. Den aktuella nationella processrätten kan således ha en avgörande inverkan på unionsrättens effektivitet.

22

Domstolen har, då den haft att bedöma innehållet i förfaranden för betalningsföreläggande, nämligen vid upprepade tillfällen slagit fast att de kostnader som en talan vid domstol medför kan avskräcka konsumenter från att lämna in ett bestridande som krävs i denna typ av förfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 54, dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 52, och dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 69).

23

Även om genomförandet av systemen för fördelning av rättegångskostnaderna omfattas av medlemsstaternas rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, måste villkoren för detta genomförande emellertid uppfylla två villkor. Villkoren får inte vara mindre förmånliga än de som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 17 juli 2014, Sánchez Morcillo och Abril García, C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

24

Under dessa omständigheter finner domstolen att den är behörig att pröva förevarande begäran om förhandsavgörande.

25

Käranden i det nationella målet och den spanska regeringen har yrkat att domstolen ska fastställa att den ställda frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom nationella domstolar redan har avgjort frågan. Denna rättspraxis gör det möjligt att tillämpa ett ”rättelsekriterium” som innebär att det kan beaktas att en näringsidkare och svarande eventuellt varit i ond tro i förfarandet och, i ett sådant fall, förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, även om kärandens yrkanden har bifallits vid sidan om förfarandet.

26

Domstolen erinrar i detta hänseende om att, enligt fast rättspraxis, i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i målet, samt att tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen. Vidare ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

27

En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna, eller saken i det nationella målet, eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

28

Så är uppenbarligen inte fallet i förevarande mål.

29

Begäran om förhandsavgörande avser nämligen tolkningen av artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 och syftar till att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida artikel 22 i civilprocesslagen, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, är förenlig med dessa bestämmelser i direktivet.

30

Det framgår dessutom av de handlingar som domstolen har tillgång till att käranden i det nationella målet, som är en konsument som, avses i direktiv 93/13, med tillämpning av artikel 22 i civilprocesslagen, riskerar att behöva ersätta rättegångskostnaderna för den talan som den har väckt mot oskäliga villkor i det aktuella kreditavtalet, trots att kärandens krav har tillgodosetts vid sidan om domstolsförfarandet av det berörda kreditinstitutet.

31

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom artikel 22 i civilprocesslagen, enligt vilken konsumenten, i ett domstolsförfarande avseende fastställelse av om ett villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, för det fall att hans eller hennes krav tillgodoses vid sidan av domstolsförfarandet, är skyldig att bära sina kostnader för det förfarande som den tvingats inleda för att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13, utan beaktande av den berörda näringsidkarens tidigare agerande, vilken underlät att efterkomma de anmodanden som konsumenten tidigare riktat till denne.

33

Domstolen framhåller att det i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området, enligt fast rättspraxis, i varje medlemsstats rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor, ska antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 83, och dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

34

Av domstolens praxis följer att fördelningen av rättegångskostnaderna i ett domstolsförfarande vid de nationella domstolarna omfattas av medlemsstaternas självbestämmanderätt i förfarandefrågor, med förbehåll för att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska iakttas (dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 95).

35

Vad avser effektivitetsprincipen, vilken är den enda som är aktuell i förevarande mål, ska det erinras om att varje fall där frågan huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten uppkommer, ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, bland annat tas hänsyn till de principer som utgör grunden för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (se, bland annat, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

36

Domstolen har dessutom preciserat att medlemsstaternas skyldighet att fastställa processuella regler som säkerställer skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, bland annat de rättigheter som följer av direktiv 93/13, inbegriper ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket även har stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd måste bland annat gälla fastställandet av de processuella reglerna för väckande av en talan som grundar sig på sådana rättigheter (dom av den 10 juni 2021,BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

37

Direktiv 93/13 ger konsumenten rätt att väcka talan vid domstol om fastställelse av att ett avtalsvillkor är oskäligt och som därmed inte får tillämpas. Domstolen har emellertid slagit fast att, om fördelningen av rättegångskostnaderna i ett sådant förfarande beslutas enbart utifrån de belopp som har betalats utan grund, och som ska återbetalas, kan detta avhålla konsumenten från att utöva denna talerätt, med hänsyn till de kostnader som en talan vid domstol skulle medföra (se dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

38

Domstolen har härav dragit slutsatsen att artiklarna 6.1 och 7.1 i detta direktiv samt effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelser som gör det möjligt att låta en del av rättegångskostnaderna belasta konsumenten beroende på storleken på de belopp som felaktigt erlagts och som betalas tillbaka till denne efter det att ett avtalsvillkor förklarats vara ogiltigt på grund av att det är oskäligt, eftersom ett sådant system skapar ett väsentligt hinder som kan avhålla konsumenterna från att utöva sin rätt enligt direktiv 93/13 till en effektiv domstolsprövning av avtalsvillkors oskälighet (dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 99).

39

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen påpekat att den, med tillämpning av artikel 22 i civilprocesslagen, inte kan förplikta svaranden i det nationella målet att ersätta rättegångskostnaderna, eftersom kärandens krav i det nationella målet hade tillgodosetts vid sidan om det domstolsförfarande som var anhängigt vid den domstolen. Enligt den hänskjutande domstolen gäller detta även när det visar sig att svaranden i det nationella målet var i ond tro och käranden i det nationella målet därför tvingats göra gällande sina rättigheter genom att väcka talan vid domstol, eftersom artikel 22 i civilprocesslagen inte ger den domstol vid vilken talan väckts möjlighet att beakta sådana omständigheter i syfte att avvika från den regel om fördelning av rättegångskostnaderna som föreskrivs i den artikeln.

40

Det ska i detta hänseende påpekas att inom ramen för de typiska förfaranden som inleds med tillämpning av artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, är det konsumenten som är kärande och näringsidkaren som är svarande, vilket innebär att om näringsidkaren beslutar att tillgodose konsumentens krav vid sidan om domstolsförfarandet, ska konsumenten, med tillämpning av den spanska lagstiftning som beskrivs i föregående punkt, alltid bära kostnaderna för detta förfarande, även för det fall att näringsidkaren är i ond tro.

41

En sådan lagstiftning, som innebär att konsumenten utsätts för en sådan risk, skapar ett väsentligt hinder som kan avskräcka denne från att utöva sin rätt till en effektiv domstolsprövning av huruvida avtalsvillkor i det aktuella avtalet eventuellt är oskäliga och innebär i slutändan ett åsidosättande av effektivitetsprincipen.

42

Den spanska regeringen har emellertid i sitt yttrande vid domstolen hävdat att artikel 22 i civilprocesslagen kan tolkas i överensstämmelse med de krav som följer av nämnda princip. Denna artikel skulle nämligen kunna tolkas så, att det ankommer på den nationella domstolen att beakta en eventuell ond tro hos den berörda näringsidkaren och, i förekommande fall, förplikta näringsidkaren att ersätta rättegångskostnaderna.

43

Domstolen finner att en sådan tolkning av nationell rätt är förenlig med effektivitetsprincipen, eftersom den gör det möjligt att inte avskräcka konsumenterna från att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en sådan tolkning som är förenlig med unionsrätten är möjlig.

44

Av det anförda följer att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken den berörda konsumenten, i ett domstolsförfarande om fastställelse av om ett villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, för det fall att konsumentens krav tillgodoses vid sidan om domstolsförfarandet, ska bära sina rättegångskostnader, under förutsättning att den domstol vid vilken talan väckts beaktar en eventuell ond tro hos den berörda näringsidkaren och i förekommande fall förpliktar den sistnämnde att ersätta de kostnader som uppkommit för konsumenten med anledning av det förfarande som den tvingats inleda för att göra gällande de rättigheter som följer av direktiv 93/13.

45

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförda med effektivitetsprincipen,

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken den berörda konsumenten, i ett domstolsförfarande om fastställelse av om ett villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, för det fall att konsumentens krav tillgodoses vid sidan om domstolsförfarandet, ska bära sina rättegångskostnader, under förutsättning att den domstol vid vilken talan väckts beaktar en eventuell ond tro hos den berörda näringsidkaren och i förekommande fall förpliktar den sistnämnde att ersätta de kostnader som uppkommit för konsumenten med anledning av det förfarande som den tvingats inleda för att göra gällande de rättigheter som följer av direktiv 93/13.