Förenade målen C‑181/21 och C‑269/21

G.
mot
M.S.

och

BC
och
DC
mot
X

(begäran om förhandsavgörande från
Sąd Okręgowy w Katowicach och Sąd Okręgowy w Krakowie)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 9 januari 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 267 FEUF – Den hänskjutande domstolens möjlighet att beakta EU-domstolens dom i ett mål om förhandsavgörande – Huruvida den begärda tolkningen är nödvändig för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra målet – Domares oavhängighet – Villkor för utnämning av domare i allmänhet – Möjlighet att ifrågasätta ett beslut genom vilket en begäran om säkerhetsåtgärder slutgiltigt har prövats – Möjlighet att utesluta en domare från den dömande sammansättningen – Begäran om förhandsavgörande kan inte tas upp till sakprövning”

Tolkningsfrågor – Upptagande till sakprövning – Gränser – Frågor som uppenbarligen saknar relevans och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som inte medger ett användbart svar – Frågor om huruvida kraven på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag har iakttagits, vad gäller en sammansättning som innehåller en domare som tillsatts under särskilda omständigheter – Nationella domstolars behörighet att pröva denna sammansättnings lagenlighet eller ifrågasätta sammansättningens lagakraftvunna avgöranden – Föreligger inte – Avvisning

(Artikel 267 FEUF)

(se punkterna 68–78)

Resumé

Domstolen (stora avdelningen) slår fast att begäran om förhandsavgörande i två fall från polska domare inte kan tas upp till sakprövning. Dessa domare vill få klarhet i huruvida den dömande sammansättningen i de nationella målen är förenlig med de krav som uppställs för en oavhängig och opartisk domstol i den mening som avses i unionsrätten.

I det första målet (C‑181/21) utsågs en dömande sammansättning med tre domare vid Sąd Okręgowy w Katowicach (Regionala domstolen i Katowice, Polen) för att pröva ett klagomål mot ett beslut om avslag på en konsuments bestridande av ett betalningsföreläggande. Referenten med ansvar för detta mål uttryckte tvivel om huruvida denna sammansättning utgjorde en ”domstol”, med hänsyn till de omständigheter under vilka domaren A.Z., som också ingick i den dömande sammansättningen, hade tillsatts vid den regionala domstolen i Katowice. Hans farhågor avsåg bland annat ställningen och funktionen hos Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS ( 1 )), som deltar i ett sådant tillsättningsförfarande.

Vad gäller mål C‑269/21 prövade en dömande sammansättning med tre domare vid Sąd Okręgowy w Krakowie (Regionala domstolen i Krakow, Polen) en banks överklagande av ett beslut genom vilket en avdelning med ensamdomare vid samma domstol hade bifallit konsumenters yrkande om säkerhetsåtgärder. Den dömande sammansättningen med tre domare ändrade det överklagade beslutet, avslog detta yrkande i dess helhet och återförvisade målet till den dömande sammansättningen med ensamdomare. Den sistnämnda hyste tvivel om huruvida den dömande sammansättning som prövade bankens begäran om omprövning var förenlig med unionsrätten och följaktligen huruvida dess beslut var giltigt. Den dömande sammansättningen med tre domare innefattade nämligen domaren A.T., som tillsattes vid regionala domstolen i Krakow år 2021, efter ett förfarande där KRS var inblandat.

Mot denna bakgrund beslutade referenten i det första målet och den dömande sammansättningen med ensamdomare i det andra målet att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen för att få klarhet i huruvida de dömande sammansättningar i vilka domarna A.Z. och A.T. ingår, med hänsyn till de särskilda omständigheterna kring tillsättningarna av domarna i fråga uppfyller de krav som uppställs för en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i unionsrätten, och huruvida denna domstol ( 2 ) åläggs att ex officio undanta dessa domare från att pröva de aktuella målen.

Domstolens bedömning

Inledningsvis erinrar domstolen om att det framgår av såväl ordalydelsen som systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas ( 3 ).

EU-domstolen påpekar vidare att även om varje domstol är skyldig att kontrollera huruvida den, genom sin sammansättning, utgör en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i bland annat artikel 19.1 andra stycket FEU, när det föreligger allvarliga tvivel på denna punkt, innebär inte desto mindre denna nödvändighet, i den mening som avses i artikel 267 FEUF, av den begärda tolkningen att den hänskjutande domaren ensam kan dra konsekvenserna av denna tolkning genom att, mot bakgrund av denna tolkning, bedöma lagenligheten av utnämningen av en annan domare i samma dömande sammansättning och, i förekommande fall, invända mot denna.

Så är inte fallet med den hänskjutande domaren i mål C‑181/21, eftersom det varken av beslutet om hänskjutande eller av handlingarna i målet framgår att domaren, enligt nationella bestämmelser, ensam skulle kunna agera på detta sätt. Den tolkning av unionsbestämmelserna som begärts i mål C‑181/21 svarar således inte mot ett objektivt behov kopplat till ett avgörande som den hänskjutande domaren ensam kan fatta i det nationella målet.

Vad gäller mål C‑269/21 påpekar EU-domstolen att den hänskjutande domstolen själv har understrukit att det beslut som meddelats av den dömande sammansättningen med tre domare och som ändrade sitt eget avgörande och avslog de berörda konsumenternas yrkande om säkerhetsåtgärder inte längre kan överklagas och således ska anses ha vunnit laga kraft enligt polsk rätt. Även om den hänskjutande domstolen har åberopat den rättsosäkerhet som råder kring detta beslut på grund av att det är oklart huruvida den dömande sammansättning som meddelat det är lagenlig, har den emellertid inte hänvisat till någon bestämmelse i polsk processrätt som ger den behörighet att, dessutom i den dömande sammansättningen med ensamdomare, pröva huruvida ett lagakraftvunnet avgörande som meddelats med anledning av ett sådant yrkande av en dömande sammansättning med tre domare är förenligt med bland annat unionsrätten. Det framgår för övrigt av handlingarna i målet att det beslut som meddelats av en sammansättning med tre domare är bindande för den hänskjutande domaren och att den sistnämnda varken är behörig att ”framställa invändningar” mot en domare som ingår i den dömande sammansättning som meddelat detta beslut eller att ifrågasätta beslutet.

EU-domstolen konstaterar således att den hänskjutande domstolen i mål C‑269/21 enligt nationella rättsregler inte är behörig att pröva lagenligheten, mot bakgrund av bland annat unionsrätten, av den dömande sammansättning med tre domare som slutligt avgjort yrkandet om säkerhetsåtgärder och, i synnerhet, villkoren för tillsättning av domaren A.T., och att i förekommande fall ifrågasätta detta beslut.

Eftersom klagandenas yrkande om säkerhetsåtgärder avslogs i sin helhet, avslutades nämligen handläggningen av detta yrkande slutligt av den dömande sammansättningen med tre domare. De frågor som ställts i mål C‑269/21 avser således i sig ett skede i förfarandet i det nationella målet som slutgiltigt har avgjorts och som skiljer sig från målet rörande huvudsaken som är det enda som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen. De motsvarar således inte något objektivt behov för att lösa tvisten, utan syftar till att domstolen ska göra en allmän bedömning av förfarandet för tillsättning av domare allmän domstol i Polen, fristående från behovet av nämnda tvist.

( 1 ) I dess sammansättning efter 2018.

( 2 ) Se artiklarna 2 och 19.1 FEU, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

( 3 ) Dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny m.fl. (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen – Tillsättning) (C‑508/19, EU:C:2022:201, punkt 62 och där angiven rättspraxis).