–

GM, genom B. Pohárnok, ügyvéd,

–

Ungerns regering, genom Z. Fehér, R. Kissné Berta och M. Tátrai, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och A. Hanje, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Azéma, L. Grønfeldt och A. Tokár, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 14 och 17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9), artiklarna 4, 10, 11, 12, 23 och 45 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) samt artiklarna 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål där GM, som är tredjelandsmedborgare, har överklagat beslutet av Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság (Nationella generaldirektoratet för utlänningsfrågor, Ungern) (nedan kallat generaldirektoratet) att återkalla hans flyktingstatus och neka honom status som subsidiärt skyddsbehövande.

3

Artikel 2 d och f i direktiv 2011/95 har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

4

I artikel 12 i direktivet definieras de fall då flyktingstatus inte beviljas.

5

I artikel 14.4 a i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstater får återkalla, upphäva eller vägra att förnya status som beviljats en flykting av ett regeringsorgan, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ om

6

I artikel 17.1 b och d i samma direktiv föreskrivs följande:

”En tredjelandsmedborgare eller en statslös person uppfyller inte kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande om det finns synnerliga skäl för att anse att

…

…

7

Skälen 16, 20, 34 och 49 i direktiv 2013/32 har följande lydelse:

…

…

…

8

I artikel 2 f i direktivet anges följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

9

Artikel 4.1–4.3 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska för alla förfaranden utse en beslutande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av ansökningarna enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska se till att denna myndighet förses med de resurser som krävs, inbegripet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina uppgifter i enlighet med detta direktiv.

2.   Medlemsstaterna får föreskriva att en annan myndighet än den som anges i punkt 1 ska vara ansvarig då syftet är att

3.   Medlemsstaterna ska se till att personalen vid den beslutande myndighet som avses i punkt 1 har den utbildning som krävs. Därför ska medlemsstaterna tillhandahålla relevant utbildning … Medlemsstaterna ska också ta hänsyn till den relevanta fortbildning som har tagits fram och utvecklats av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kallat stödkontoret). Personer som intervjuar sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på sökandens förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.”

10

I artikel 10.2 och 10.3 i direktivet föreskrivs följande:

”2.   Vid prövning av ansökningar om internationellt skydd ska den beslutande myndigheten först fastställa om sökande uppfyller kraven på flyktingstatus och, om så inte är fallet, besluta om sökande kan komma i fråga för subsidiärt skydd.

3.   Medlemsstaterna ska se till att den beslutande myndigheten fattar sina beslut om ansökningar om internationellt skydd efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna ska därför se till att

…

11

I artikel 11 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten”, föreskrivs följande i punkt 2:

”När en ansökan avslås med avseende på flyktingstatus och/eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska medlemsstaterna dessutom se till att de faktiska och rättsliga skälen för detta anges i beslutet och att det ges skriftlig information om hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas.

…”

12

I artikel 12 i direktivet föreskrivs flera garantier för de sökande.

13

I artikel 23.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att en juridisk rådgivare eller en annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare som bistår eller företräder en sökande i enlighet med villkoren i nationell rätt har tillgång till den information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut.

Medlemsstaterna får göra undantag för sådana fall där offentliggörande av uppgifter eller källor skulle äventyra den nationella säkerheten, säkerheten för de organisationer eller den eller de personer som tillhandahöll uppgifterna eller säkerheten för den eller de personer som uppgifterna hänför sig till eller där utredningar i samband med medlemsstaternas behöriga myndigheters behandling av ansökningar om internationellt skydd eller medlemsstaternas internationella relationer skulle äventyras. I sådana fall ska medlemsstaterna

När det gäller led b får medlemsstaterna i synnerhet bevilja juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genomgått säkerhetskontroll tillgång till uppgifterna eller källorna i fråga, i den mån uppgifterna är relevanta för prövningen av ansökan eller beslutet om att återkalla internationellt skydd.”

14

I artikel 45 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att när den behöriga myndigheten överväger att återkalla en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons internationella skydd … ska denna person åtnjuta följande garantier:

…

3.   Medlemsstaterna ska se till att den behöriga myndighetens beslut att återkalla det internationella skyddet lämnas skriftligen. De faktiska och rättsliga skälen ska anges i beslutet och information om hur beslutet kan överklagas ska lämnas skriftligen.

4.   Så snart den behöriga myndigheten har fattat ett beslut om att återkalla det internationella skyddet ska artiklarna 20, 22, 23.1 och 29 även vara tillämpliga.

5.   Genom avvikelse från punkterna 1–4 i denna artikel får medlemsstaterna besluta att det internationella skyddet upphör genom lag om den som beviljats internationellt skydd otvetydigt avsagt sig detta skydd. Medlemsstaterna får också föreskriva att det internationella skyddet ska upphöra genom lag om den som beviljats internationellt skydd blir medborgare i den medlemsstaten.”

15

Artikel 46.1 i direktiv 2013/32, som ingår i kapitel V med rubriken ”Överklagande”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

…

16

I artikel 57.1 och 57.3 i menedékjogról szóló 2007. évi LXXX. törvény (2007 års lag LXXX om asylrätt) föreskrivs följande:

”1.   I de förfaranden som regleras av denna lag, ska den specialiserade statliga myndigheten avge yttranden avseende de särskilda frågor som den har behörighet att bedöma inom ramen för ett administrativt förfarande.

…

3.   Den myndighet som är behörig i asylfrågor får inte avvika från yttranden från den specialiserade statliga myndigheten när den inte är behörig att bedöma dess innehåll.

…”

17

I artikel 11 i minősített adat védelméről szóló 2009. évi CLV. törvény (2009 års lag CLV om skydd av sekretessbelagda uppgifter) föreskrivs följande:

”1.   Den berörda personen har rätt att få tillgång till sina personliga uppgifter som har status som nationella sekretessbelagda uppgifter genom tillstånd som utfärdas av den behöriga myndigheten och utan att det krävs någon personlig säkerhetsprövning. Den berörda personen ska innan vederbörande får tillgång till nationella sekretessbelagda uppgifter, avge en skriftlig sekretessförklaring och följa bestämmelserna om skydd av sådana uppgifter.

2.   Beslutet om beviljande av tillgång till uppgifterna ska fattas av den behöriga myndigheten efter ansökan från den berörda personen och inom en frist på 15 dagar. Den behöriga myndigheten får neka tillgång till uppgifterna om sådan tillgång skulle skada det allmänna intresse som ligger till grund för sekretessen. Den behöriga myndigheten ska ange skälen till att tillgång till uppgifterna nekas.

3.   För det fall tillgång till uppgifterna nekas, kan den berörda personen överklaga beslutet till en förvaltningsdomstol. …”

18

I artikel 12.1 i denna lag anges följande:

”Den myndighet som är ansvarig för de sekretessbelagda uppgifterna får neka den berörda personen rätten att få tillgång till dennas personliga uppgifter om det allmänna intresse som ligger till grund för sekretessen skulle äventyras genom utövandet av denna rätt.”

19

GM dömdes år 2002 av en ungersk domstol till fängelse för narkotikahandel.

20

Under den period då han avtjänade detta fängelsestraff lämnade han år 2005 in en asylansökan i Ungern. Till följd av denna ansökan tillerkändes han status som ”mottagen”, men han förlorade därefter denna status år 2010.

21

Efter det att GM hade lämnat in en ny asylansökan beviljades han flyktingstatus genom dom av den 29 juni 2012 av Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern).

22

Genom beslut av den 15 juli 2019 beslutade generaldirektoratet att återkalla GM:s flyktingstatus och att neka honom status som subsidiärt skyddsbehövande, samtidigt som principen om non-refoulement tillämpades. Beslutet fattades på grundval av ett icke-motiverat yttrande från Alkotmányvédelmi Hivatal (Myndigheten för grundlagsskydd, Ungern) och Terrorelhárítási Központ (Centrum för bekämpning av terrorism, Ungern) (nedan gemensamt kallade de specialiserade myndigheterna). I detta yttrande anförde de båda myndigheterna att GM:s vistelse i landet äventyrade den nationella säkerheten.

23

GM överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen.

24

Den hänskjutande domstolen ifrågasätter huruvida den ungerska lagstiftningen om tillgång till sekretessbelagda uppgifter är förenlig med artikel 23 i direktiv 2013/32 och med vissa bestämmelser i stadgan.

25

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det framgår av praxis från Kúria (Högsta domstolen, Ungern) att den berörda personens processuella rättigheter, i en sådan situation som den aktuella i det nationella målet, säkerställs av den omständigheten att det är möjligt för den behöriga domstolen att ta del av de konfidentiella uppgifter som yttrandet från de specialiserade myndigheterna grundar sig på när den bedömer lagenligheten av beslutet om internationellt skydd.

26

Varken den berörda personen eller dennas ombud har emellertid, med tillämpning av den ungerska lagstiftningen, någon konkret möjlighet att yttra sig över dessa myndigheters omotiverade yttrande. Även om de visserligen har rätt att inge en ansökan om tillgång till konfidentiella uppgifter avseende denna person, kan de inte under några omständigheter i administrativa förfaranden eller domstolsförfaranden använda de konfidentiella uppgifter som de har beviljats tillgång till.

27

Den hänskjutande domstolen ifrågasätter vidare förenligheten med unionsrätten av den regel som föreskrivs i ungersk rätt, enligt vilken generaldirektoratet är skyldigt att följa ett icke-motiverat yttrande från de specialiserade myndigheterna, utan att själv kunna pröva tillämpningen av undantagen i det mål som den har att avgöra, vilket innebär att den endast kan motivera sitt eget beslut genom att hänvisa till detta icke-motiverade yttrande. Den hänskjutande domstolen anser nämligen dels att dessa specialiserade myndigheter inte uppfyller villkoren i direktiv 2013/32 för att göra en sådan prövning eller för att fatta ett sådant beslut, dels att den aktuella nationella bestämmelsen kan utgöra hinder för tillämpningen av de rättssäkerhetsgarantier som följer av unionsrätten.

28

Den hänskjutande domstolen undrar slutligen i vilken mån det, vid bedömningen av huruvida status som subsidiärt skyddsbehövande eventuellt ska beviljas efter återkallande av flyktingstatus, är möjligt att beakta en fällande brottmålsdom som avtjänats sexton år tidigare och som de myndigheter som beviljat flyktingstatus redan kände till men inte beaktade för att neka sådan status.

29

Mot denna bakgrund beslutade Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

30

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 11.2, 12.1, 12.2, 23.1, 45.1 och 45.3–45.5 i direktiv 2013/32, jämförda med artiklarna 41 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den berörda personen eller dennas rådgivare, när ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd eller om återkallande av ett sådant skydd grundas på sådana uppgifter vilkas röjande skulle äventyra den ifrågavarande medlemsstatens nationella säkerhet, endast kan få tillgång till dessa uppgifter efter att ha beviljats tillstånd därtill, inte delges ens väsentliga delar av de skäl på grundval av vilka sådana beslut har antagits och inte under några omständigheter vid administrativa förfaranden eller domstolsförfaranden får använda de uppgifter som de kunnat få tillgång till.

31

Det ska inledningsvis påpekas att även om den hänskjutande domstolen i första och andra tolkningsfråga hänvisar till artiklarna 11.2, 12.1, 12. 2, 45.1, 45.3 och 45.5 i direktiv 2013/32, är dessa bestämmelser inte direkt relevanta för att besvara dessa frågor, eftersom frågorna i huvudsak avser villkoren för att få tillgång till den information som finns i akten, vilka anges i artikel 23.1 i direktivet.

32

Däremot ska artikel 45.4 i direktiv 2013/32, som avses i den första frågan, beaktas för att besvara den första och den andra frågan. I denna bestämmelse preciseras nämligen att artikel 23.1 i direktivet är tillämplig i förfaranden för återkallande av internationellt skydd, så snart den behöriga myndigheten har fattat ett beslut om att återkalla detta skydd.

33

Det framgår således av artikel 45.4 i direktivet att de regler som fastställs i artikel 23.1 i detta inte endast gäller vid prövning av en ansökan om internationellt skydd, utan även vid förfaranden för återkallande av detta skydd.

34

Vad därefter gäller artikel 41 i stadgan, vilken den hänskjutande domstolen hänvisar till i den andra tolkningsfrågan, framgår det tydligt av bestämmelsens lydelse att denna inte riktar sig till medlemsstaterna utan endast till unionens institutioner, organ och byråer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Minister van Buitenlandse Zaken, C‑225/19 och C‑226/19, EU:C:2020:951, punkt 33 samt där angiven rättspraxis).

35

Samtidigt återspeglar artikel 41 i stadgan en allmän princip i unionsrätten, som är tillämplig på medlemsstaterna när de tillämpar denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Minister van Buitenlandse Zaken, C‑225/19 och C‑226/19, EU:C:2020:951, punkt 34 samt där angiven rättspraxis).

36

Denna princip ska således beaktas för att klargöra vilka skyldigheter som åligger medlemsstaterna vid genomförandet av artikel 23.1 i direktivet.

37

I artikel 23.1 första stycket i direktiv 2013/32 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att en juridisk rådgivare eller en annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare som bistår eller företräder en sökande i enlighet med villkoren i nationell rätt har tillgång till den information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut.

38

Enligt artikel 23.1 andra stycket i direktivet får medlemsstaterna emellertid göra undantag för sådana fall där offentliggörande av uppgifter eller källor skulle äventyra, bland annat, den nationella säkerheten eller säkerheten för dessa källor.

39

I en sådan situation ska medlemsstaterna dels, enligt artikel 23.1 andra stycket a i direktivet, ge de domstolar som är behöriga att pröva lagenligheten av ett beslut om internationellt skydd tillgång till uppgifterna eller källorna, dels, enligt artikel 23.1 b i direktivet, fastställa förfaranden i nationell rätt som garanterar att sökandens rätt till försvar iakttas.

40

Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 44 och 45 i sitt förslag till avgörande avser den första och den andra frågan inte behöriga domstolars befogenhet, utan iakttagandet av den berörda personens rätt till försvar. Frågorna avser följaktligen endast tolkningen av den skyldighet som föreskrivs i artikel 23.1 andra stycket b i direktiv 2013/32.

41

Omfattningen av denna skyldighet preciseras visserligen i artikel 23.1 tredje stycket i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna, när det gäller led b i andra stycket i denna artikel, i synnerhet får bevilja den berörda personens rådgivare som har genomgått säkerhetskontroll tillgång till uppgifterna som tillförts akten eller källorna i fråga, vilkas röjande skulle äventyra den nationella säkerheten, i den mån dessa uppgifter eller källor är relevanta för prövningen av ansökan eller beslutet om att återkalla internationellt skydd.

42

Det framgår emellertid tydligt av ordalydelsen i artikel 23.1 tredje stycket, och särskilt av den omständigheten att orden ”i synnerhet” används, att införandet av det förfarande som anges i denna bestämmelse inte är den enda möjlighet som står till buds för medlemsstaterna för att iaktta artikel 23.1 andra stycket b i direktiv 2013/32. Medlemsstaterna är således inte skyldiga att införa ett sådant förfarande.

43

Eftersom det i direktiv 2013/32 inte preciseras på vilket sätt medlemsstaterna ska säkerställa att den berörda personens rätt till försvar iakttas när dennas rätt att få tillgång till akten begränsas med tillämpning av artikel 23.1 andra stycket i direktivet, omfattas de konkreta reglerna för de förfaranden som fastställts i detta syfte av den nationella rättsordningen i varje medlemsstat, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, analogt, dom av 4 juni 2020, C.F. (Skattekontroll), C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 34, och dom av den 9 september 2020, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist), C‑651/19, EU:C:2020:681, punkt 34 samt där angiven rättspraxis).

44

När medlemsstaterna genomför unionsrätten är de skyldiga att säkerställa både att de krav som följer av rätten till god förvaltning efterlevs, såsom har framhållits i punkt 35 i denna dom, och att rätten till ett effektivt rättsmedel iakttas i enlighet med artikel 47 första stycket i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe, C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 34, och av den 14 maj 2020, Agrobet CZ, C‑446/18, EU:C:2020:369, punkt 43). Av dessa rättigheter följer iakttagandet av den berörda personens rätt till försvar, under det administrativa förfarandet respektive vid ett eventuellt domstolsförfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2014, Mukarubega, C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 45, och dom av den 11 mars 2020, SF (Europeiska arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 58).

45

Vad för det första gäller det administrativa förfarandet framgår det av domstolens fasta rättspraxis att iakttagandet av rätten till försvar innebär att medlemsstaternas myndigheter, när de vidtar åtgärder som faller inom unionsrättens tillämpningsområde, ska bereda den person som ett beslut riktar sig till, när beslutet påtagligt påverkar dennas intressen, tillfälle att på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter med avseende på de uppgifter som myndigheten avser att lägga till grund för sitt beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 39, och dom av den 3 juni 2021, Jumbocarry Trading, C‑39/20, EU:C:2021:435, punkt 31).

46

Detta krav syftar bland annat till att, inom ramen för ett förfarande om internationellt skydd, göra det möjligt för den beslutande myndigheten att göra en individuell bedömning med full kännedom om samtliga relevanta uppgifter och omständigheter, vilket förutsätter att den person till vilken beslutet är riktat ska kunna rätta till fel eller göra gällande uppgifter avseende sin personliga situation som ger stöd för att beslutet ska fattas, att det inte ska fattas eller att det ska ges ett visst innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2017, M, C‑560/14, EU:C:2017:101, punkt 32 och 37, samt dom av den 26 juli 2017, Sacko, C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 35).

47

Eftersom nämnda krav nödvändigtvis förutsätter att den berörda personen, i förekommande fall genom en rådgivare, ges en konkret möjlighet att få kännedom om de omständigheter som myndigheten avser att lägga till grund för sitt beslut, innebär rätten till försvar en rätt att få tillgång till samtliga uppgifter i akten under det administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkterna 51–53 och där angiven rättspraxis).

48

Vad för det andra gäller domstolsförfarandet innebär iakttagandet av rätten till försvar, vilken främst är relevant inom ramen för överklaganden i ärenden avseende internationellt skydd, (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, Sacko, C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 32), att den berörda personen kan få kännedom inte enbart om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, utan även om samtliga uppgifter i akten på vilka myndigheten har grundat sitt beslut, för att kunna utveckla sin talan på ett ändamålsenligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 53, och dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl., C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 61 samt där angiven rättspraxis).

49

Den kontradiktoriska principen som utgör en del av den rätt till försvar som avses i artikel 47 i stadgan, innebär dessutom att parterna i en rättegång har rätt att få ta del av all bevisning och alla yttranden som ingetts till domstolen i syfte att påverka avgörandet samt att yttra sig däröver (dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Detta förutsätter att den person som är föremål för ett beslut om internationellt skydd måste kunna få kännedom om de uppgifter i akten som har ställts till förfogande för den domstolen som ska pröva överklagandet mot det beslutet.

50

Skyldigheten i artikel 23.1 andra stycket b i direktiv 2013/32 är visserligen endast tillämplig när den berörda personens rätt att få tillgång till akten har begränsats av något av de skäl som anges i denna bestämmelse. Rätten till försvar utgör emellertid inte någon absolut rättighet och den tillhörande rätten att få tillgång till akten kan således begränsas, på grundval av en avvägning mellan, å ena sidan, den berörda personens rätt till god förvaltning samt till ett effektivt rättsmedel, och, å andra sidan, de intressen som åberopas för att motivera att den berörda personen ska nekas tillgång till någon uppgift i akten, särskilt när dessa intressen avser den nationella säkerheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkterna 54, 57 och 64 samt där angiven rättspraxis).

51

Denna avvägning får emellertid inte, mot bakgrund av nödvändigheten av att iaktta artikel 47 i stadgan, leda till att den berörda personen inte längre kan utöva sin rätt till försvar på ett verkningsfullt sätt och att rätten att överklaga enligt artikel 45.3 i direktiv 2013/32 urholkas, bland annat genom att personen, eller i förekommande fall dennas rådgivare, inte ges information om det väsentliga innehållet i de skäl som utgör grund för ett beslut som fattats angående honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 65).

52

Denna avvägning kan däremot leda till att vissa uppgifter i akten inte ska lämnas ut till den berörda personen när utlämnandet av dessa uppgifter direkt och särskilt kan äventyra statens säkerhet genom att ett sådant utlämnande bland annat kan innebära fara för personers liv, hälsa och frihet eller avslöja undersökningsmetoder som särskilt används av nationella säkerhetsmyndigheter och därigenom allvarligt hindra, eller till och med omöjliggöra, dessa myndigheters framtida arbete (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2013, ZZ, C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 66).

53

Även om medlemsstaterna med stöd av artikel 23.1 andra stycket i direktiv 2013/32 kan neka den berörda personen direkt tillgång till samtliga uppgifter i akten, bland annat med hänsyn till den nationella säkerheten, kan denna bestämmelse inte, utan att effektivitetsprincipen, rätten till en god förvaltning och rätten till ett effektivt rättsmedel åsidosätts, tolkas så, att de behöriga myndigheterna tillåts försätta personen i en situation där varken personen själv eller dennas rådgivare på ett ändamålsenligt sätt kan få kännedom om det väsentliga innehållet i de avgörande uppgifter som tillförts akten, i förekommande fall inom ramen för ett särskilt förfarande för att bevara den nationella säkerheten.

54

Det kan i detta sammanhang konstateras att när utlämnandet av uppgifter som ingår i akten har begränsats med hänsyn till den nationella säkerheten, säkerställs inte iakttagandet av den berörda personens rätt till försvar på ett tillräckligt sätt genom möjligheten för denna person att under vissa villkor beviljas tillstånd att få ta del av dessa uppgifter tillsammans med ett fullständigt förbud mot att använda uppgifter som erhållits på detta sätt under det administrativa förfarandet eller vid ett eventuellt domstolsförfarande.

55

Det framgår nämligen av de krav som följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, vilka det erinrats om i punkterna 45–49 i förevarande dom, att rätten att få tillgång till de uppgifter som har tillförts akten syftar till att göra det möjligt för den berörda personen, i förekommande fall genom en rådgivare, att inför behöriga myndigheter eller domstolar lägga fram sina synpunkter på dessa uppgifter och deras relevans för det beslut som har antagits eller kommer att antas.

56

Ett förfarande som ger den berörda personen eller dennas rådgivare möjlighet att få tillgång till dessa uppgifter, samtidigt som de förbjuds att använda uppgifterna under det administrativa förfarandet eller vid ett eventuellt domstolsförfarande, är således inte tillräckligt för att tillvarata denna persons rätt till försvar. Ett sådant förfarande innebär således inte att en medlemsstat kan anses iaktta den skyldighet som föreskrivs i artikel 23.1 andra stycket b i direktiv 2013/32.

57

Med beaktande av att det framgår av beslutet om hänskjutande och av den ungerska regeringens yttrande att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet grundar sig på det antagandet att den berörda personens rätt till försvar säkerställs i tillräcklig mån genom den behöriga domstolens möjlighet att få tillgång till akten, ska det understrykas att en sådan möjlighet inte kan ersätta att den berörda personen eller dennas rådgivare får tillgång till uppgifterna i akten.

58

Bortsett från den omständigheten att denna möjlighet inte är tillämplig under det administrativa förfarandet, innebär iakttagandet av rätten till försvar inte att den behöriga domstolen får tillgång till samtliga uppgifter som är relevanta för att kunna döma i målet, utan att den berörda personen, i förekommande fall genom en rådgivare, kan tillvarata sina intressen genom att yttra sig över dessa uppgifter.

59

Denna bedömning vinner för övrigt stöd av den omständigheten att det framgår av själva lydelsen i artikel 23.1 andra stycket i direktiv 2013/32 att unionslagstiftaren har ansett att behöriga domstolars tillgång till de uppgifter som tillförts akten och fastställandet av förfaranden som garanterar att den berörda personens rätt till försvar iakttas utgör två separata och kumulativa skyldigheter.

60

Av ovanstående överväganden följer att den första och den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 23.1 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 45.4 i samma direktiv och mot bakgrund av den allmänna unionsrättsliga principen om rätt till god förvaltning samt artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den berörda personen eller dennas rådgivare, när ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd eller om återkallande av ett sådant skydd grundas på sådana uppgifter vilkas röjande skulle äventyra den ifrågavarande medlemsstatens nationella säkerhet, endast kan få tillgång till dessa uppgifter efter att ha beviljats tillstånd därtill, inte delges ens väsentliga delar av de skäl på grundval av vilka sådana beslut har antagits och inte under några omständigheter vid administrativa förfaranden eller domstolsförfaranden får använda de uppgifter som de kunnat få tillgång till.

61

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 14.4 a och 17.1 d i direktiv 2011/95 samt artiklarna 4, 10.2, 45.1, 45.3 och 45.4 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den beslutande myndigheten, när organ med specialiserade uppgifter avseende den nationella säkerheten genom ett icke-motiverat yttrande har konstaterat att en person utgör ett hot mot denna säkerhet, är systematiskt skyldiga att neka denna person subsidiärt skydd eller att återkalla internationellt skydd som tidigare beviljats denna person, på grundval av detta yttrande.

62

Det ska inledningsvis påpekas att medlemsstaterna enligt direktiv 2013/32 ska tillerkänna ”den beslutande myndigheten” en särskild roll. Detta begrepp definieras i artikel 2 f i direktivet som en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat, som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.

63

I artikel 4.1 första meningen i direktivet föreskrivs således att medlemsstaterna för alla förfaranden ska utse en beslutande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av ansökningarna enligt detta direktiv.

64

Det framgår dessutom av artikel 45 i direktiv 2013/32 att det ankommer på den beslutande myndigheten att besluta huruvida det finns anledning att återkalla internationellt skydd.

65

I skäl 16 i detta direktiv anges i detta avseende att det är av yttersta vikt att beslut om alla ansökningar om internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om internationellt skydd.

66

För detta ändamål föreskrivs i artikel 4.1 andra meningen i direktivet att medlemsstaterna ska se till att den beslutande myndigheten förses med de resurser som krävs, inbegripet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina uppgifter i enlighet med detta direktiv. Denna skyldighet konkretiseras i artikel 4.3 i direktivet genom att mer detaljerade krav på personalens utbildning och kunskaper föreskrivs.

67

Unionslagstiftaren har således avsett att garantera att den prövning av en ansökan om internationellt skydd som görs av en administrativ myndighet eller en myndighet med specifika resurser och personal som är specialiserad på området, utgör ett grundläggande skede i de gemensamma förfaranden som tillämpas av medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den16 juli 2020, Addis, C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 61). Det ankommer även på en sådan myndighet att besluta om det finns anledning att återkalla det internationella skyddet.

68

Enligt artikel 4.2 i direktiv 2013/32 får medlemsstaterna visserligen föreskriva att en annan myndighet än den beslutande myndigheten ska vara ansvarig för vissa uppgifter som är uttömmande uppräknade inom området internationellt skydd. Det kan emellertid konstateras att dessa uppgifter inte kan utsträckas till att pröva ansökningar om internationellt skydd eller att återkalla detta skydd. Sådana uppgifter ska således med nödvändighet tillfalla den beslutande myndigheten.

69

Det framgår för övrigt uttryckligen av artikel 10.2 och 10.3 i direktiv 2013/32 att förfarandet för att pröva en ansökan om internationellt skydd ska genomföras av den beslutande myndigheten och avslutas, efter en korrekt prövning, genom ett beslut som fattas av denna myndighet.

70

Vad särskilt gäller beaktandet av ett eventuellt hot mot den nationella säkerheten, ska det påpekas att medlemsstaterna enligt artikel 14.4 a i direktiv 2011/95 får återkalla status som beviljats en flykting om det finns skälig anledning att betrakta vederbörande som en fara för säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

71

I artikel 17.1 d i direktivet föreskrivs vidare att en tredjelandsmedborgare inte uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande om det finns synnerliga skäl för att anse att han eller hon utgör en fara för samhället eller säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

72

Tillämpningen av var och en av dessa bestämmelser förutsätter att den behöriga myndigheten i varje enskilt fall har gjort en prövning av de exakta omständigheter som myndigheten har kännedom om i syfte att fastställa huruvida det föreligger synnerliga skäl att anta att situationen för den berörda personen, som för övrigt uppfyller kraven för att beviljas flyktingstatus, omfattas av något av de fall som avses i nämnda bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2017, Lounani, C‑573/14, EU:C:2017:71, punkt 72, och av den 13 september 2018, Ahmed, C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 55).

73

Denna bedömning utgör en integrerad del av förfarandet för internationellt skydd, vilket ska genomföras i enlighet med direktiven 2011/95 och 2013/32, och kan inte, i motsats till vad den ungerska regeringen har hävdat, begränsas till att endast avse bedömningen av den berörda personens behov av internationellt skydd.

74

Det framgår således av definitionerna av uttrycken ”flykting” och ”person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande” i artikel 2 d och f i direktiv 2011/95 att de avser en person som inte bara har behov av internationellt skydd, men som dessutom inte omfattas av tillämpningsområdet för de undantag som anges i detta direktiv.

75

Det ankommer följaktligen endast på den beslutande myndigheten att, under domstolskontroll, bedöma samtliga relevanta fakta och omständigheter, inklusive de som avser tillämpningen av artiklarna 14 och 17 i direktiv 2011/95, och efter denna prövning fatta sitt beslut i frågan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, F, C‑473/16, EU:C:2018:36, punkterna 40 och 41).

76

I artikel 11.2 i direktiv 2013/32 föreskrivs för det andra att när en ansökan avslås med avseende på flyktingstatus och/eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska de faktiska och rättsliga skälen för detta anges i myndighetens beslut.

77

Enligt artikel 45.3 i direktivet ska de faktiska och rättsliga skälen anges i den behöriga myndighetens beslut att återkalla det internationella skyddet.

78

I sådana fall ska de skäl som har föranlett den behöriga myndigheten att fatta sitt beslut således anges i detta beslut.

79

Det följer av det ovan anförda, avseende såväl den beslutande myndighetens roll som den motiveringsskyldighet den är bunden av, att denna myndighet inte med giltig verkan kan begränsa sig till att verkställa ett beslut som har antagits av en annan myndighet, som den är skyldig att följa enligt den nationella lagstiftningen, och enbart på denna grund anta ett beslut varigenom subsidiärt skydd nekas eller ett tidigare beviljat internationellt skydd återkallas.

80

Den beslutande myndigheten ska tvärtom ha tillgång till samtliga relevanta uppgifter och, med beaktande av dessa uppgifter, göra sin egen bedömning av de faktiska omständigheterna, för att fatta sitt beslut i frågan och avge en fullständig motivering till detta.

81

Det framgår för övrigt av ordalydelsen i artikel 14.4 a i direktiv 2011/95 att myndigheten förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida hänsyn till den ifrågavarande medlemsstatens nationella säkerhet ska leda till återkallande av flyktingstatus, vilket utesluter att den omständigheten att ett hot mot denna säkerhet konstateras automatiskt innebär en sådan återkallelse.

82

Ovannämnda konstateranden utesluter visserligen ingalunda att en del av de uppgifter som den behöriga myndigheten använder för att göra sin bedömning kan tillhandahållas av organ med specialiserade uppgifter avseende den nationella säkerheten, på eget initiativ eller på begäran av den beslutande myndigheten. Dessutom kan vissa uppgifter i förekommande fall omfattas av sekretess enligt de undantag som anges i artikel 23.1 i direktiv 2013/32.

83

Vad gäller den beslutande myndighetens egna uppgifter ska räckvidden av dessa uppgifter och deras relevans för det kommande beslutet emellertid fritt bedömas av denna myndighet. Den beslutande myndigheten är således inte skyldig att grunda sig på ett icke-motiverat yttrande från ett organ med specialiserade uppgifter avseende den nationella säkerheten, vilket har gjorts på grundval av en bedömning av de faktiska omständigheterna som myndigheten inte har delgetts.

84

Den ungerska regeringen har gjort gällande att den roll som dessa organ har tilldelats uteslutande omfattas av medlemsstaternas behörighet enligt artiklarna 72 FEUF och 73 FEUF. Det ska härvid erinras om att dessa bestämmelser inte kan tolkas på ett sådant sätt, att medlemsstaterna, enbart genom att åberopa sitt ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten, ges rätt att inte tillämpa en unionsbestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juli 2020, Stadt Frankfurt am Main, meddelar, C‑18/19, EU:C:2020:511, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

85

Den ungerska regeringen har i detta avseende emellertid gjort allmänna iakttagelser, utan att visa att Ungerns specifika situation skulle motivera att den roll som tilldelats de beslutande myndigheterna i vissa fall begränsas.

86

Den tredje och den fjärde frågan ska således besvaras enligt följande. Artiklarna 4.1, 4.2, 10.2, 10.3, 11.2 och 45.3 i direktiv 2013/32, jämförda med artiklarna 14.4 a och 17.1 d i direktiv 2011/95, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den beslutande myndigheten, när organ med specialiserade uppgifter avseende den nationella säkerheten genom ett icke-motiverat yttrande har konstaterat att en person utgör ett hot mot denna säkerhet, är systematiskt skyldig att neka denna person subsidiärt skydd eller att återkalla internationellt skydd som tidigare beviljats denna person, på grundval av detta yttrande.

87

Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 17.1 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en sökande, med stöd av denna bestämmelse, nekas status som subsidiärt skyddsbehövande på grund av en brottmålsdom som de behöriga myndigheterna redan kände till, när dessa myndigheter, efter ett tidigare förfarande, beviljade sökanden flyktingstatus som därefter har återkallats.

88

I artikel 17.1 b i direktiv 2011/95 föreskrivs att en tredjelandsmedborgare inte ska beviljas subsidiärt skydd om det finns synnerliga skäl för att anse att han eller hon har förövat ett allvarligt brott.

89

Skälet för undantag från subsidiärt skydd enligt denna bestämmelse avser mer allmänt ett allvarligt brott och är således inte begränsat, vare sig geografiskt, i tiden eller vad gäller typen av brott (dom av den 13 september 2018, Ahmed, C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 47, och dom av den 2 april 2020, Kommissionen/Polen, Ungern och Republiken Tjeckien (Mekanism för tillfällig omplacering av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑715/17, C‑718/17 och C‑719/17, EU:C:2020:257, punkt 155).

90

I artikel 17.1 b i direktiv 2011/95 föreskrivs således inte på något sätt att det allvarliga brott som avses i bestämmelsen ska ha begåtts nyligen eller, för det fall sökanden har inlett flera förfaranden i följd för att beviljas internationellt skydd, att ett allvarligt brott som inte har ansetts motivera tillämpning av undantaget vid ett första förfarande inte längre kan beaktas i ett senare skede. Den omständigheten att uttrycket ”uppfyller inte” används i denna bestämmelse tyder tvärtom på att den beslutande myndigheten inte har något utrymme för skönsmässig bedömning när den väl har konstaterat att den berörda personen har förövat ett allvarligt brott.

91

Det framgår inte heller av några andra bestämmelser i direktiven 2011/95 eller 2013/32 att den beslutande myndigheten i framtiden, efter återkallande av flyktingstatus, skulle vara bunden av bedömningar som gjorts gällande tillämpningen av ett undantag under det förfarande som ledde till beviljandet av flyktingstatus.

92

Samtidigt får den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten endast åberopa undantaget i artikel 17.1 b i direktiv 2011/95 – vilket avser sökande av internationellt skydd som har begått ett allvarligt brott – efter att i varje enskilt fall ha gjort en fullständig prövning av de exakta omständigheter som myndigheten har kännedom om i syfte att avgöra huruvida det föreligger synnerliga skäl att anta att de handlingar som begåtts av den berörda personen, som för övrigt uppfyller kraven för att beviljas flyktingstatus, omfattas av detta undantag. Bedömningen av överträdelsens allvar kräver en fullständig prövning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall (dom av den 2 april 2020, Kommissionen/Polen, Ungern och Republiken Tjeckien (Mekanism för tillfällig omplacering av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑715/17, C‑718/17 och C‑719/17, EU:C:2020:257, punkt 154).

93

Den femte frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 17.1 b i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en sökande, med stöd av denna bestämmelse, nekas status som subsidiärt skyddsbehövande på grund av en brottmålsdom som de behöriga myndigheterna redan kände till, när dessa myndigheter, efter ett tidigare förfarande, beviljade sökanden flyktingstatus som därefter har återkallats.

94

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: