1

Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd har yrkat att domstolen ska upphäva de domar som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 16 december 2020, VW/kommissionen (T-243/18, ej publicerad, EU:T:2020:619) (nedan kallad den första överklagade domen) och den 16 december 2020, BT/kommissionen (T-315/19, ej publicerad, EU:T:2020:622) (nedan kallad den andra överklagade domen). Vidare har kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva tribunalens dom av den 16 december 2020, RN/kommissionen (T-442/17 RENV, EU:T:2020:618) (nedan kallad den tredje överklagade domen) (nedan gemensamt kallade de överklagade domarna). Genom dessa domar biföll tribunalen respektive talan som väckts av VW, BT och RN och ogiltigförklarade besluten av den 26 juni 2017, av den 20 juli 2018 respektive den 24 september 2014 (nedan gemensamt kallade de omtvistade besluten) genom vilka kommissionen hade avslagit ansökan om efterlevandepension med avseende på var och en av dessa personer som gjorts med stöd av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, vilka antagits genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, 1968, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 (EUT L 287, 2013, s. 15) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

2

Artikel 1d i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1.   Vid tillämpningen av dessa tjänsteföreskrifter skall all diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning vara förbjuden.

Vid tillämpningen av dessa tjänsteföreskrifter skall även andra samlevnadsformer än äktenskap behandlas som äktenskap om de uppfyller alla de villkor som fastställs i artikel 1.2 c i bilaga VII.

2.   I syfte att i praktiken säkerställa full jämställdhet i arbetslivet mellan kvinnor och män, vilket skall vara en central fråga som alltid skall beaktas vid tillämpningen av tjänsteföreskrifterna, får principen om likabehandling inte hindra Europeiska unionens institutioner från att behålla eller besluta om åtgärder som rör särskilda förmåner för att göra det lättare för det underrepresenterade könet att bedriva en yrkesverksamhet eller för att förebygga eller kompensera nackdelar i yrkeskarriären.

…

5.   Om en person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter anser sig ha blivit felaktigt behandlad därför att den princip om lika behandling som anges ovan inte har tillämpats, och påvisar fakta som ger anledning att förmoda att direkt eller indirekt diskriminering har förekommit, ankommer det på institutionen att bevisa att den inte har brutit mot principen om lika behandling. Denna bestämmelse skall inte tillämpas vid disciplinåtgärder.

6.   Tillämpningen av principen om icke-diskriminering och proportionalitetsprincipen får bara begränsas på objektiva och rimliga grunder i syfte att uppnå legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken. Dessa mål kan i synnerhet motivera att det fastställs en obligatorisk pensionsålder och en minimiålder för berättigande till avgångspension.”

3

I artikel 35 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Tjänstemännen skall hänföras till en av följande administrativa ställningar:

4

I artikel 47 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Tjänstgöringen skall upphöra vid

5

I artikel 52 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 50 ska en tjänsteman pensioneras

En tjänsteman får dock, på egen begäran och om tillsättningsmyndigheten anser det berättigat i tjänstens intresse, fortsätta att arbeta fram till 67 års ålder, eller i undantagsfall fram till 70 års ålder, och ska i så fall pensioneras automatiskt den sista dagen i den månad då han når den åldern.

…”

6

Artikel 76 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Gåvor, lån eller förskott får lämnas till en tjänsteman, en tidigare tjänsteman eller till en avliden tjänstemans rättsinnehavare som befinner sig i en särskilt svår situation, t.ex. till följd av en allvarlig eller långvarig sjukdom eller på grund av ett funktionshinder eller familjesituationen.”

7

Artikel 17 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Den efterlevande maken efter en tjänsteman vars död inträffat under den tid då han innehade någon av de administrativa tjänsteställningar som anges i artikel 35 i tjänsteföreskrifterna skall ha rätt till, förutsatt att de varit gifta i minst ett år och om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 1.1 och 22, vara berättigad till efterlevandepension som motsvarar 60 % av den avgångspension som tjänstemannen skulle ha fått om han, oberoende av tjänstgöringstidens längd eller ålder, varit berättigad till en sådan pension vid sin bortgång.

Villkoret om äktenskapets längd skall inte beaktas om det finns ett eller flera barn i äktenskapet eller i tjänstemannens eventuellt tidigare äktenskap, förutsatt att den efterlevande maken försörjer eller har försörjt barnen eller om tjänstemannens bortgång är en följd av antingen ett handikapp eller en sjukdom som han ådragit sig i tjänsten eller genom ett olycksfall.”

8

I artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 22 skall den efterlevande maken till en tidigare tjänsteman som uppbar avgångspension, förutsatt att äktenskapet ingicks innan tjänstemannen lämnade tjänstgöringen vid en institution och att det varade i minst ett år, ha rätt till en efterlevandepension som skall uppgå till 60 % av den avgångspension som tjänstemannen uppbar vid sin bortgång. Efterlevandepensionen skall vara minst 35 % av den sista grundlönen; den får dock aldrig överstiga den avgångspension som tjänstemannen uppbar vid sin bortgång.

Äktenskapets längd skall inte beaktas om det finns ett eller flera barn i ett äktenskap som tjänstemannen ingått innan han lämnade tjänsten, förutsatt att den efterlevande maken försörjer eller har försörjt dessa barn.”

9

I artikel 19 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna anges följande:

”Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 22 i denna bilaga skall den efterlevande maken till en tidigare tjänsteman som uppbar invaliditetsersättning, förutsatt att de var gifta när tjänstemannen blev berättigad till denna ersättning, ha rätt till en efterlevandepension som skall uppgå till 60 % av den invaliditetsersättning som tjänstemannen uppbar vid sin bortgång.

Efterlevandepensionen skall vara minst 35 % av den sista grundlönen; den får dock aldrig överstiga den invaliditetsersättning som tjänstemannen uppbar vid sin bortgång.”

10

I artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna anges följande:

”Det villkor om äktenskapets längd som föreskrivs i artiklarna 17a, 18, 18a och 19 skall inte beaktas om äktenskapet, även om det ingåtts efter det att tjänstemannen lämnat sin tjänst, varat i minst fem år.”

11

I artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”En tjänstemans eller tidigare tjänstemans frånskilda make skall vid dennes bortgång ha rätt till efterlevandepension enligt detta kapitel, förutsatt att han eller hon kan styrka att han eller hon vid sin före detta makes bortgång hade rätt till underhåll för egen del, enligt vad som fastställts genom dom eller officiellt registrerat gällande avtal mellan honom eller henne och den före detta maken.

Efterlevandepensionen får dock inte överstiga det underhåll som han eller hon uppbar vid tidpunkten för den före detta makens bortgång, och beloppet skall uppdateras enligt artikel 82 i tjänsteföreskrifterna.

Den frånskilda maken förlorar sin rätt till efterlevandepension om han eller hon ingår nytt äktenskap innan den före detta maken avlider. Bestämmelserna i artikel 26 skall tillämpas om han eller hon ingår nytt äktenskap efter den tidigare makens bortgång.”

12

VW, BT och RN har i förekommande fall gift sig med eller gift om sig med unionstjänstemän som inte längre var anställda vid en unionsinstitution vid tidpunkten för giftermålet eller omgiftet. De tre före detta tjänstemännen gick bort mindre än fem år efter detta datum.

13

Var och en av de tre aktuella kvinnorna ansökte, i egenskap av efterlevande maka till en tidigare unionstjänsteman, om efterlevandepension enligt kapitel 4 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

14

Genom de omtvistade besluten avslog Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) ansökningarna från VW, BT respektive RN, med motiveringen att de inte uppfyllde villkoren i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna för att kunna beviljas efterlevandepension, eftersom deras äktenskap med den avlidne tjänstemannen, som ingicks efter det att han hade lämnat sin tjänst, hade varat mindre än fem år.

15

De klagomål som framställdes av VW, BT och RN mot vart och ett av dessa beslut avslogs.

16

Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 20 april 2018 respektive den 22 maj 2019 samt personaldomstolens kansli den 17 juli 2015, väckte VW, BT och RN var för sig talan om ogiltigförklaring av de omtvistade besluten som berörde dem.

17

Europaparlamentet tilläts intervenera till stöd för kommissionens yrkanden i de tre målen. Rådet tilläts intervenera till stöd för kommissionens yrkanden i målen rörande VW och BT, medan Association internationale des anciens de l’Union européenne (AIACE) tilläts intervenera till stöd för BT:s yrkanden i det mål som rörde henne.

18

Genom dom av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163), biföll personaldomstolen talan såvitt avsåg den första grunden och ogiltigförklarade beslutet av den 24 september 2014. Kommissionen överklagade denna dom till tribunalen, som biföll överklagandet genom dom av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520). I den domen upphävde tribunalen domen av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163) och återförvisade målet till en annan avdelning vid tribunalen än den som hade avgjort överklagandet, eftersom den ansåg att målet inte var färdigt för avgörande.

19

Genom beslut av den 6 maj 2019 och den 11 mars 2019 vilandeförklarade tribunalen målen rörande VW och RN fram till dess att domstolen slutligt hade avgjort målet HK/kommissionen, C‑460/18 P.

20

Den 19 december 2019 meddelade domstolen dom i mål HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119).

21

I de tre mål som hade gett upphov till de överklagade domarna anmodade tribunalen, genom skrivelser av den 23 december 2019, parterna att yttra sig över vilka konsekvenser som kunde dras av nämnda dom från domstolen.

22

Genom de överklagade domarna ogiltigförklarade tribunalen den 16 december 2020 vart och ett av de omtvistade besluten genom att bifalla talan på den grund som anförts av VW, BT och RN och som i huvudsak avsåg att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna var rättsstridig med hänsyn till likabehandlingsprincipen samt, i målen avseende VW och RN, proportionalitetsprincipen och, i målen avseende BT och RN, principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder.

23

De överklagade domarna grundar sig på ett resonemang som i stor utsträckning är identiskt, med undantag för de överväganden som tribunalen har utvecklat i punkterna 41–46 i den tredje överklagade domen. När tribunalen prövade tvistens omfattning efter det att målet hade återförvisats till den, fann den i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), att den grund som åberopats av RN, avseende åsidosättande av principerna om likabehandling, icke-diskriminering på grund av ålder och proportionalitet, inte hade avgjorts, vilket innebar att tribunalen i slutändan var tvungen att i den tredje överklagade domen pröva samtliga grunder för ogiltigförklaring som åberopats av RN i första instans mot bakgrund av de rättsfrågor som avgjorts av tribunalen i domen av den 18 juli 2017, RN/kommissionen (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520).

24

I övrigt konstaterade tribunalen, i de tre överklagade domarna, att den situation som omfattas av artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, det vill säga efterlevande makar till en tidigare tjänsteman i unionen som ingår äktenskap innan tjänstemannen lämnar sin tjänst, var jämförbar med den situation som omfattas av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, det vill säga efterlevande makar till en tidigare tjänsteman som ingår äktenskap efter det att tjänstemannen har lämnat sin tjänst. Tribunalen fann därefter att det var fråga om liknande situationer som behandlas olika beroende på vid vilken tidpunkt äktenskapet ingås, eftersom efterlevandepension beviljas efterlevande makar under förutsättning att äktenskapet har varat i minst ett år i enlighet med artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och under förutsättning att äktenskapet varat i minst fem år i enlighet med artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Tribunalen tillade att en sådan skillnad i behandling medförde en nackdel för efterlevande makar till en tidigare tjänsteman som ingår äktenskap efter det att denne har lämnat sin tjänst jämfört med efterlevande makar till en tidigare tjänsteman som ingår äktenskap innan tjänstemannen lämnar sin tjänst. I målen avseende BT och RN konstaterade tribunalen även att det var fråga om liknande situationer som behandlas olika, vilka indirekt grundades på den tidigare tjänstemannens ålder vid den tidpunkt då äktenskapet ingicks.

25

Efter att ha angett att den särbehandling som införts genom artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrevs i ”lag”, i den mening som avses i artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), prövade tribunalen huruvida den påtalade särbehandlingen kunde motiveras av ett mål av allmänintresse och huruvida den var proportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet, bland annat mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 48 i den första och den andra överklagade domen och i punkt 70 i den tredje överklagade domen.

26

Vad gäller det mål av allmänintresse som syftar till att förebygga bedrägeri, har tribunalen, samtidigt som den har medgett att villkoret att äktenskapet måste ha varat under viss tid för att en rätt till efterlevandepension ska uppkomma gör det möjligt att säkerställa att äktenskapet inte uteslutande grundar sig på överväganden som inte har något samband med ett gemensamt livsprojekt, såsom rent ekonomiska skäl eller som har samband med erhållandet av uppehållsrätt, funnit att det inte är skäligt att anse att kravet på minst fem års äktenskap såsom föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna – vilket är fem gånger längre än det krav som föreskrivs i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och beträffande vilket det inte finns något undantag som medger ett fastställande av att det inte föreligger något bedrägeri, oavsett vilken objektiv bevisning som företes – är nödvändigt för att uppnå målet att bekämpa bedrägeri.

27

Vad gäller det mål av allmänt samhällsintresse som hänför sig till skyddet för unionens finanser, har tribunalen medgett att ett sådant mål kan anses vara legitimt, men att detta mål enligt domstolens praxis inte i sig kan motivera ett undantag från den allmänna principen om likabehandling. Tribunalen slog fast att eftersom kravet på att äktenskapet har varat viss minsta tid enligt artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte kan motiveras av syftet att bekämpa bedrägeri, kunde den särbehandling som införts genom denna bestämmelse inte heller motiveras enbart med stöd av bevarandet av unionens finanser.

28

Tribunalen fann att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna stred mot likabehandlingsprincipen samt, i målet avseende VW, proportionalitetsprincipen och, i målen avseende BT och RN, principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder. Under dessa omständigheter och såsom redan har angetts i ovan punkt 22 biföll tribunalen de invändningar om rättsstridighet som framställts av VW, BT och RN och ogiltigförklarade vart och ett av de omtvistade besluten.

29

Kommissionen har genom sina överklaganden i målen C‑116/21 P-C‑118/21 P yrkat att domstolen ska

30

Rådet har i sina överklaganden i målen C‑138/21 P och C‑139/21 P yrkat att domstolen ska

31

I målen C‑116/21 P och C‑139/21 P har VW yrkat att domstolen ska

32

BT har i målen C‑117/21 P och C‑138/21 P yrkat att domstolen ska

33

RN har i mål C‑118/21 P yrkat att domstolen ska

34

I målen C‑116/21 P-C‑118/21 P, C‑138/21 P och C‑139/21 P har parlamentet, som i egenskap av intervenient i första instans, ingett en svarsskrivelse i enlighet med artikel 172 i domstolens rättegångsregler, yrkat att domstolen ska bifalla överklagandena.

35

AIACE Internationale, som i egenskap av intervenient i första instans i målen C‑117/21 P och C‑138/21 P har ingett en svarsskrivelse i enlighet med artikel 172 i domstolens rättegångsregler, har yrkat att domstolen ska

36

I målen C‑138/21 P och C‑139/21 P har kommissionen, som i egenskap av svarande i första instans har inkommit med svarsskrivelse i enlighet med artikel 172 i domstolens rättegångsregler, yrkat att domstolen ska

37

Med tillämpning av artikel 54.2 i domstolens rättegångsregler beslutade domstolens ordförande den 13 april 2021 att förena målen C‑116/21 P-C‑118/21 P, C‑138/21 P och C‑139/21 P vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

38

Till stöd för sina överklaganden i målen C‑116/21 P och C‑117/21 P har kommissionen åberopat tre identiska grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning avseende kriterierna för bedömning av lagenligheten av unionslagstiftarens val och åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av icke-diskrimineringsprincipen. Den tredje grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 52.1 i stadgan och ett flertal åsidosättanden av motiveringsskyldigheten. I mål C‑118/21 P har kommissionen, förutom att åberopa samma grunder, även åberopat en första grund som avser felaktig rättstillämpning vid fastställandet och tillämpningen av behörigheten för den domstol till vilken målet återförvisas att pröva grunderna för talan i första instans efter det att den överklagade domen upphävts.

39

Till stöd för sina överklaganden har rådet åberopat tre identiska grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vad gäller frågan huruvida det föreligger särbehandling. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vad gäller omfattningen av tribunalens prövning av unionslagstiftarens val. Den tredje grunden avser felaktig rättstillämpning vad gäller motiveringen av särbehandlingen. I mål C‑138/21 P har rådet dessutom åberopat en fjärde grund som avser felaktig rättstillämpning och åsidosättande av motiveringsskyldigheten vad gäller tribunalens slutsatser om åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder.

40

VW, BT och RN har dessutom gjort gällande att överklagandena i respektive mål C‑116/21 P-C‑118/21 P samt, såvitt avser BT, i mål C‑138/21 P, ska avvisas.

41

VW har hävdat att innebörden och räckvidden av vissa av kommissionens grunder och argument inte är begripliga och att en kortfattad framställning av grunderna saknas i strid med artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler.

42

Kommissionen har bestritt detta argument bland annat med hänvisning till innehållet i dess överklagande.

43

Det framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga argument som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet eller grunden i fråga annars inte kan tas upp till sakprövning (dom av den 25 januari 2022, kommissionen/European Food m.fl., C‑638/19, EU:C:2022:50, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

44

I förevarande fall räcker det att påpeka att kommissionen, inom ramen för de tre grunder som den har anfört till stöd för sitt överklagande, har utvecklat en klar och detaljerad argumentation som innehåller skälen till att den anser att de punkter i den första överklagade domen som den kritiserar grundar sig på en felaktig rättstillämpning eller ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

45

I motsats till vad VW har hävdat innehåller kommissionens överklagande i övrigt en kortfattad framställning av de grunder som åberopats, i enlighet med artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler.

46

Härav följer att överklagandet i mål C‑116/21 P kan tas upp till sakprövning.

47

BT anser att överklagandena i målen C‑117/21 P och C‑138/21 P inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de motiveras av behovet av att undvika de ekonomiska följderna för unionens budget som är resultatet av konstaterandet i den andra överklagade domen att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig. Huruvida det eventuellt föreligger sådana följder är en ren sakfråga som inte uppfyller kraven i artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

48

BT anser vidare att eftersom kommissionen har åtagit sig att utbetala efterlevandepension till RN oavsett utgången av överklagandet i mål C‑118/21 P, ska denna institution, av likabehandlingsskäl, göra samma åtagande gentemot BT och VW, vilket innebär att varken kommissionen eller rådet har ett berättigat intresse av att få saken prövad och medför att överklagandena i de förenade målen således inte kan tas upp till sakprövning.

49

Kommissionen har bestritt denna argumentation och bland annat förklarat att åtagandet gentemot RN gjordes på frivillig grund enligt artikel 76 i tjänsteföreskrifterna och kan inte utsträckas till att omfatta andra personer i enlighet med principen om likabehandling. Eftersom en sådan utvidgning inte har skett i BT:s fall, ska argumentet som syftar till att visa att överklagandena inte kan tas upp till sakprövning på grund av att det saknas berättigat intresse av att få saken prövad underkännas.

50

Domstolen erinrar därvid om att det framgår av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska begränsas till rättsfrågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/SRB, C‑934/19 P, EU:C:2021:1042, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

51

I förevarande fall grundar sig överklagandena i målen C‑117/21 P och C‑138/21 P helt och hållet på rent rättsliga grunder som inte syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan endast kritiserar tribunalens rättsliga resonemang i den andra överklagade domen. När det gäller den omständigheten att kommissionen och rådet, såsom inledning eller utvikning från huvudargumenten, uppmärksammade domstolen på följderna av ett ogillande av deras överklaganden, konstaterar domstolen att sådana förklaringar, som inte i sig används till stöd för den rättsliga argumentation som riktats mot den andra överklagade domen, inte påverkar möjligheten att ta upp överklagandena till sakprövning.

52

Vad gäller invändningen om rättegångshinder på grund av att det saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad, konstaterar domstolen att detta argument grundar sig på en påstådd skyldighet för kommissionen att även bevilja BT efterlevandepension. En sådan efterlevandepension, såsom framgår av kommissionens förklaringar, beviljades RN på frivillig grund med stöd av artikel 76 i tjänsteföreskrifterna, trots att en sådan skyldighet varken följer av tjänsteföreskrifterna eller, mer allmänt, av unionsrätten. Alla beslut om en ”gåva”, i den mening som avses i denna bestämmelse, fattas nämligen inom ramen för en befogenhet att företa en skönsmässig bedömning och måste nödvändigtvis utgå från ett enskilt beslut mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet.

53

Härav följer att överklagandena i målen C‑117/21 P och C‑138/21 P kan tas upp till sakprövning.

54

RN har gjort gällande att överklagandet i mål C‑118/21 P inte kan tas upp till sakprövning. RN har gjort gällande att kommissionen inte kan överklaga en andra gång i samma mål. Varken EUF-fördraget eller stadgan för Europeiska unionens domstol innehåller någon bestämmelse som tillåter upprepade överklaganden i ett och samma mål. RN har i detta avseende även åberopat regeln om ”förbud mot att inge två överklaganden i samma mål”.

55

Kommissionen har svarat att RN:s argument saknar stöd i tillämpliga processuella bestämmelser.

56

Domstolen erinrar om att kommissionen, såsom framgår av punkt 18 ovan, i enlighet med artikel 9 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol, överklagade personaldomstolens dom av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163). Detta överklagande bifölls av tribunalen genom dom av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), och målet återförvisades, efter det att personaldomstolen upplösts den 1 september 2016, till en annan avdelning vid tribunalen än den som avgjorde överklagandet. Målet avgjordes således en andra gång i första instans, vilket resulterade i den tredje överklagade domen. Kommissionen har i enlighet med artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol överklagat sistnämnda dom.

57

Eftersom både domen av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163) och den tredje överklagade domen, var för sig, är ”slutliga avgöranden” i den mening som avses i artikel 9 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 56 i denna stadga, är det felaktigt av RN att hävda att kommissionen har ingett två överklaganden i samma mål.

58

Härav följer att överklagandet i mål C‑118/21 P kan tas upp till sakprövning.

59

Kommissionen har genom sin första grund gjort gällande att tribunalen, i punkterna 41–46 i den tredje överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i samband med fastställandet och tillämpningen av behörigheten för den domstol till vilken målet återförvisats när det gäller prövningen av de grunder som åberopades i första instans efter det att tribunalen som prövade överklagandet hade upphävt domen i första instans. Denna grund består av tre delgrunder.

60

Kommissionen har genom den första grundens första del gjort gällande att fastställandet av omfattningen av det återförvisade målet inte överlåts till den domstol till vilken målet har återförvisats. Det framgår bland annat av punkt 68 i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), att föremålet för det återförvisade målet som tribunalen skulle pröva i det mål som gav upphov till den tredje överklagade domen var klart begränsat till prövningen av den tredje grunden för talan i första instans, vilken inte innehöll något argument om att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna var rättsstridig. Tribunalen kunde således i den tredje överklagade domen inte pröva andra grunder än den tredje grunden.

61

Utöver den omständigheten att tribunalen, i punkt 42 i den tredje överklagade domen, felaktigt beaktade de grunder som åberopats till stöd för överklagandet för att fastställa om delar av domen i första instans hade ogiltigförklarats eller inte, har kommissionen dessutom hävdat att upphävandet av domen av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163) grundar sig på punkterna 51–57 i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), vilka rör tolkningen av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, medan punkterna 58–64 i denna dom utgör stöd för tribunalens resonemang angående RN:s argument till stöd för att denna bestämmelse i tjänsteföreskrifterna är rättsstridig.

62

Kommissionen anser att tribunalen således gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att tvistens omfattning, efter återförvisning, även avsåg den grund som RN hade åberopat i sin ursprungliga talan vid personaldomstolen och som avsåg åsidosättande av principerna om likabehandling och förbud mot diskriminering på grund av ålder.

63

Genom den första grundens andra del har kommissionen gjort gällande att tribunalen i den tredje överklagade domen underförstått, men med nödvändighet prövade huruvida det inte förelåg någon diskriminering i de situationer som regleras i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att tribunalen, i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), slog fast att personaldomstolens tolkning av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna utgjorde en felaktig rättstillämpning med avseende på RN:s argument om skillnaden i äktenskapets längd. Genom att i detta avseende anse att underlåtenheten att beakta äktenskapsperioden före den dag då tjänstemannen frånträdde sin tjänst inte kan visa att denna bestämmelse är rättsstridig, har tribunalen underförstått, men nödvändigtvis, ansett att räckvidden av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna var sådan att invändningen om rättsstridighet grundad på nämnda artikel 20 på grund av åsidosättande av likabehandlingsprincipen inte kunde uppkomma och att det därför inte var nödvändigt att pröva frågan om proportionaliteten, såsom tribunalen slog fast i punkt 63 i den domen. Genom att i punkt 45 i den tredje överklagade domen göra en felaktig analys av domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad,EU:T:2017:520), gjorde tribunalen således en felaktig bedömning när den i punkt 46 i den tredje överklagade domen fann att de grunder som avsåg åsidosättande av likabehandlingsprincipen samt icke-diskrimineringsprincipen och proportionalitetsprincipen inte hade avgjorts i nämnda dom av den 18 juli 2017kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520).

64

Genom den första grundens tredje del har kommissionen gjort gällande att tribunalen, genom att i punkt 112 i den tredje överklagade domen slå fast att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna bland annat innebär ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, har gjort en prövning i strid med domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520). Konstaterandet i punkt 59 i den domen om avgränsningen av tillämpningsområdet för artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och skillnaden mellan villkoren för beviljande av efterlevandepension mellan denna bestämmelse och artikel 18 i denna bilaga gör det inte möjligt att dra slutsatsen att likabehandlingsprincipen har åsidosatts.

65

RN har i första hand gjort gällande att den första grunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den inte är tillräckligt preciserad, och kommissionen logiskt sett inte kan kritisera tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning såväl i samband med fastställandet som i samband med tillämpningen av den behörighet som tillerkänns den domstol till vilken målet återförvisats. Denna brist på precision påverkar följaktligen de rättsliga argument som ligger till grund för den första grunden.

66

RN har i andra hand gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

67

Kommissionen har i sin replik hävdat att den första grunden kan tas upp till sakprövning, eftersom kommissionen inte kan begränsa sig till att endast ifrågasätta tolkningen av de principer som är föremål för överklagandet utan att även ifrågasätta den konkreta tillämpningen av dessa principer och vice versa. Kommissionen har i övrigt bestritt RN:s tolkning av den tredje överklagade domen.

68

Tvärtemot vad RN har gjort gällande konstaterar domstolen att det sätt som kommissionens första grund har formulerats varken är otillräckligt preciserad eller ologisk mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis (se punkt 43 ovan). Kommissionen har nämligen genom denna första grund i klara ordalag kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning såväl i samband med fastställandet som i samband med tillämpningen av den behörighet som tillerkänns den domstol till vilken målet återförvisats att pröva grunderna för talan i första instans efter det att den överklagade domen upphävts. Kommissionen har till stöd för denna grund utvecklat tre delgrunder som har formulerats på ett lika precist och klart sätt.

69

I den mån RN har kritiserat kommissionen för att framföra ståndpunkten att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning ”såväl” i samband med fastställandet som i samband med tillämpningen av den domstols behörighet till vilken målet återförvisats, vilket enligt RN inte skulle vara möjligt, är det tillräckligt för domstolen att konstatera att kommissionen i sitt överklagande i huvudsak har angett att tribunalen i den tredje överklagade domen inte på ett korrekt sätt definierade föremålet för och omfattningen av tvisten i det mål som anhängiggjorts vid den, på grund av att tribunalen hade gjort en felaktig tillämpning av domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN(T‑695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520) och av den rättspraxis som rör fastställandet av föremålet för och omfattningen av tvisten efter att målet återförvisats.

70

Domstolen finner således att kommissionens första grund i mål C‑118/21 P kan tas upp till sakprövning.

71

För det första kan domstolen inte godta kommissionens anmärkning att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 42 i den tredje överklagade domen. Kommissionen har nämligen gjort en felaktig tolkning av denna punkt genom att anse att tribunalen fastställde föremålet för talan och dess omfattning efter återförvisningen på grundval av de grunder som kommissionen anfört i sitt överklagande i mål T‑695/16 P. I den första meningen i punkt 42 i den tredje överklagade domen erinrar nämligen tribunalen om att domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520) innebar ett upphävande av domen av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163) efter godtagande av två av de grunder som kommissionen hade anfört. Under dessa omständigheter, och såsom RN har anfört, bör ett upphävande av personaldomstolens dom i dess helhet föranleda den domstol till vilken målet återförvisats att på nytt pröva talan i dess helhet i första instans.

72

Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 43 i den tredje överklagade domen drog slutsatsen att den på nytt var tvungen att pröva samtliga grunder om ogiltigförklaring som RN hade åberopat vid personaldomstolen, mot bakgrund av de rättsfrågor som avgjorts genom domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520) och som är bindande för tribunalen i samband med återförvisning av målet. För att komma fram till denna slutsats grundade sig tribunalen nödvändigtvis dels på den rättspraxis som det erinrades om i punkt 41 i den tredje överklagade domen och som inte har bestritts av kommissionen, dels på konstaterandet i första meningen i punkt 42 i den domen angående upphävandet i dess helhet av domen av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163). När det gäller de två sista meningarna i punkt 42 i den tredje överklagade domen, konstaterar domstolen att det endast är fråga om en erinran – som är verkningslös med avseende på denna slutsats – rörande de grunder som kommissionen åberopade i det mål som avgjordes genom domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520).

73

För det andra konstaterar domstolen att tribunalen inte heller gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 45 och 46 i den tredje överklagade domen när den fann att den i sin dom av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), inte hade avgjort de olika delarna av den andra grunden som RN åberopat i sin talan vid personaldomstolen.

74

Det framgår av punkterna 35, 55–60 och 76 i dom av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163), att personaldomstolen prövade den andra grunden för RN:s talan inte mot bakgrund av invändningen om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, utan endast med avseende på tolkningen, inom ramen för prövningen av den första grunden, av villkoret i denna bestämmelse om att äktenskapet ska ha varat viss minsta tid. Personaldomstolen avsåg i detta sammanhang att fastställa huruvida nämnda bestämmelse, i enlighet med unionsrättens principer, såsom principerna om likabehandling och icke-diskriminering, kunde tolkas så, att kommissionen var skyldig att beakta den sammanlagda tiden som de två äktenskapsperioderna för RN och hennes avlidna make varat, en tolkning som enligt personaldomstolen inte var utesluten enligt ordalydelsen i denna bestämmelse.

75

Det ska dessutom påpekas att tribunalen, i punkt 57 i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), vid prövningen av överklagandet fann att personaldomstolens tolkning av den aktuella bestämmelsen i punkterna 57 och 76 i domen av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15 P, EU:F:2016:163), utgjorde felaktig rättstillämpning, huvudsakligen av det skälet att bestämmelsens klara ordalydelse utgjorde hinder för en sådan tolkning. Tribunalen upphävde således denna dom i dess helhet.

76

Av detta följer att även om tribunalen i sin dom av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), upphävde domen av den 20 juli 2016, RN/kommissionen (F-104/15, EU:F:2016:163), var det på grund av att tribunalen underkände personaldomstolens tolkning av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna med avseende på RN:s första grund för talan och dess tolkning av likabehandlingsprincipen, och detta gjordes oberoende av RN:s invändningar om att denna bestämmelse är rättsstridig.

77

Genom detta tillvägagångssätt kunde tribunalen inte ens underförstått ta ställning till invändningarna om en sådan rättsstridighet, eftersom, i motsats till vad kommissionen har hävdat, vare sig underkännandet av personaldomstolens tolkning av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna eller den räckvidd av artiklarna 18 och 20 i denna bilaga som tribunalen fastställde, innebär att nämnda artikel 20 fortfarande inte skulle kunna förklaras vara rättsstridig med hänsyn till de argument som RN anfört inom ramen för den andra grunden för den ursprungliga talan. Om talan skulle bifallas på denna grund skulle RN – trots att hon inte kan kräva att den sammanlagda tid som hennes två äktenskap har varat ska beaktas vid tolkningen av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna – kunna få fastställt att denna bestämmelse är rättsstridig, vilket innebär att kommissionen blir skyldig att fatta ett nytt beslut i förhållande till RN, varvid kommissionen måste beakta konsekvenserna av den dom varigenom tvisten avgörs.

78

Under dessa omständigheter har kommissionen fel när den i huvudsak har gjort gällande att tribunalen i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), underförstått men med nödvändighet, underkände invändningen om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

79

Dessutom prövade inte tribunalen, i punkterna 58–64 i sin dom av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), tvärtemot vad kommissionen har hävdat, de anmärkningar som RN framfört till stöd för invändningen om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Kommissionen kan därför inte med framgång göra gällande att tribunalen i punkt 46 i den tredje överklagade domen felaktigt slog fast att den inte hade prövat den andra grunden för talan i den första domen.

80

I punkterna 58–64 i dom av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), nöjde sig tribunalen med att besvara de argument som RN hade anfört som svar på kommissionens överklagande. De två argument som RN anfört, vilka prövades i punkterna 59–61 i den överklagade domen, avser uteslutande tribunalens tolkning av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och har således inget samband med invändningen om att denna bestämmelse är rättsstridig.

81

När det gäller RN:s argument, som prövades i punkterna 62–64 i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), är det riktigt att detta argument avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen hänför sig till den andra grunden i den ursprungliga talan som avser en invändning om rättsstridighet. Tribunalen förklarar emellertid i punkt 63 i denna dom att personaldomstolen prövade frågan om ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen utifrån premissen att lydelsen i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna kunde tolkas som ett krav på att den sammanlagda tid som RN:s två äktenskap hade varat skulle beaktas. Efter att ha fastställt att personaldomstolen inte kunde utgå från en sådan premiss, slog tribunalen i detta avseende fast, även detta i punkt 63 i denna dom, att det inte var nödvändigt att pröva RN:s argument om ett påstått åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Tribunalen underkände således inte alls den andra grunden i RN:s ursprungliga talan utan nöjde sig med att inte pröva denna grund och därmed inte heller argumentet om att proportionalitetsprincipen hade åsidosatts, med hänsyn till att en sådan prövning inte omfattades av överklagandet.

82

Härav följer att tribunalen, i punkt 45 i den tredje överklagade domen, gjorde en korrekt bedömning av punkt 63 i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520) och kan därför inte kritiseras för felaktig rättstillämpning i detta avseende.

83

För det tredje har kommissionen fel när den har hävdat att tribunalen, i den tredje överklagade domen, på grund av förklaringen i den första meningen i punkt 68 i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), inte kunde pröva några andra grunder än den tredje grunden för talan som väckts vid personaldomstolen.

84

Det ska nämligen framhållas att tribunalen, i punkt 68 i denna dom, endast förklarade att den inte kunde avgöra målet med hänsyn till att personaldomstolen inte hade prövat RN:s tredje grund. Domstolen konstaterar att denna förklaring enbart hänför sig till frågan huruvida målet var färdigt för att avgöras av tribunalen inom ramen för överklagandet och inte den separata frågan angående fastställandet av tvistens föremål och omfattning efter att målet återförvisats. I detta avseende ankommer det endast på den domstol till vilken målet återförvisats och inte på överklagandeinstansen att fastställa tvistens föremål och omfattning som en följd av den dom som meddelats av överklagandeinstansen. Följaktligen kan inte en förklaring om huruvida målet är färdigt för avgörande ensamt vara avgörande för den bedömning som den domstol till vilken målet återförvisats ska göra avseende målets föremål och omfattning efter återförvisning.

85

I förevarande fall framgår det av punkt 73 ovan att tribunalen, i punkt 46 i den tredje överklagade domen, gjorde en riktig bedömning när den slog fast att den inte hade prövat de olika delarna av den andra grunden i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520) som avsåg åsidosättande av principerna om likabehandling, icke-diskriminering på grund av ålder och proportionalitet.

86

För det fjärde kan kommissionen inte vinna framgång med sitt argument att punkt 112 i den tredje överklagade domen och punkt 59 i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520) är motstridiga, eftersom det bygger på premissen, som underkändes ovan i punkt 78, enligt vilken tribunalen i domen av den 18 juli 2017, kommissionen/RN (T-695/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:520), underförstått men med nödvändighet underkände grunden om ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

87

Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grund som kommissionen har åberopat till stöd för sitt överklagande i mål C‑118/21 P.

88

Genom dessa grunder och delgrunder har kommissionen och rådet i första hand gjort gällande att tribunalen, genom de överklagade domarna, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av principen om likabehandling och icke-diskrimineringsprincipen, genom att felaktigt slå fast att de situationer som omfattas av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är lika och att det således föreligger en skillnad i behandling på grund av att olika regelverk tillämpas på dessa likvärdiga situationer.

89

Rent allmänt anser dessa institutioner, med stöd av parlamentet, att tribunalen, i punkterna 59 och 60 i den första överklagade domen, i punkterna 58 och 59 i den andra överklagade domen samt, vad gäller kommissionen, i punkterna 80 och 81 i den tredje överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att finna att tidpunkten för äktenskapets ingående var den enda avgörande faktorn för tillämpningen av artikel 18 eller artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och att de situationer som omfattas av dessa bestämmelser därför var helt likartade. Om tribunalen hade beaktat samtliga omständigheter som kännetecknar dessa situationer, borde den ha konstaterat att det föreligger en väsentlig och objektiv skillnad mellan tjänstemän i tjänst och tjänstemän som har lämnat sin tjänst vid en unionsinstitution, med hänsyn till dessa tjänstemäns respektive rättsliga ställning, bland annat med beaktande av de förstnämndas yrkesmässiga rättigheter och skyldigheter som, till skillnad från sistnämnda tjänstemän, enligt tjänsteföreskrifterna gäller under hela deras tjänstgöringstid.

90

Såväl kommissionen som rådet har särskilt framhållit den omständigheten att tjänstemän som är i tjänst, till skillnad från tidigare tjänstemän som inte längre är skyldiga att arbeta, måste betala in avgifter till pensionssystemet, uppbär en högre grundlön än den avgångspension som en tjänsteman kommer att beviljas när han eller hon går i pension, är skyldig att vara bosatt på anställningsorten och har rätt till utlandstillägg och reseersättning. Kommissionen har tillagt att tidigare tjänstemän inte längre omfattas av det gemensamma sjukförsäkringssystemet för olycksfall i arbetet. Kommissionen har vidare påpekat att det i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, i motsats till artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, föreskrivs att villkoret avseende äktenskapets längd inte ska gälla om ett barn fötts i tjänstemannens familj genom det äktenskap som tjänstemannen ingått innan han eller hon lämnade sin tjänst, vilket visar att de situationer som avses i dessa båda bestämmelser är radikalt olika. Samtliga dessa överväganden visar att situationen för en tidigare tjänsteman som gifter sig inte kräver, på samma sätt som i fallet med en tjänsteman som fortfarande är i tjänst, att den efterlevande maken erhåller en ersättningsinkomst genom att efterlevandepension beviljas.

91

Kommissionen anser även att situationen för tjänstemän i tjänst och tjänstemän som inte längre tjänstgör vid en unionsinstitution skiljer sig åt i personligt hänseende. De tjänstemän som gifter sig innan de lämnar sin tjänst är yngre än de tjänstemän som omfattas av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Vidare kan en person som gifter sig med en pensionerad tjänsteman redan anses befinna sig i en situation som kännetecknas av ekonomisk självständighet, vilket innebär att tjänstemannens dödsfall har en mer begränsad verkan än vad som är fallet för en tjänsteman som har försörjt ett hushåll under sin aktiva tjänstgöring. Kommissionen har i detta avseende understrukit att tribunalen, i punkt 51 i den första överklagade domen, i punkt 50 i den andra överklagade domen och i punkt 72 i den tredje överklagade domen tolkade punkt 69 i domen av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119) på ett felaktigt sätt. Tvärtemot vad tribunalen har funnit kan nämligen den efterlevande makens ekonomiska förmåga utgöra en relevant omständighet för unionslagstiftaren när den fastställer kriterierna för beviljande av efterlevandepension enligt artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna med beaktande av de omständigheter under vilka äktenskapet har ägt rum.

92

Kommissionen och rådet har tillagt att tribunalen gjorde fel när den, i punkt 56 i den första överklagade domen, i punkt 55 i den andra överklagade domen och, såvitt avser kommissionen, i punkt 77 i den tredje överklagade domen, beslutade att inte godta följderna av punkt 33 i domen av den 17 juni 1993, Arauxo-Dumay/kommissionen (T-65/92, EU:T:1993:47), med hänsyn till att tribunalen i sistnämnda dom framhöll skillnaden mellan de situationer som regleras i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Det resonemang som låg till grund för denna dom kunde nämligen överföras på det aktuella fallet trots skillnaden i de faktiska omständigheter som gäller i vart och ett av de nu aktuella målen.

93

Kommissionen har vidare gjort gällande att tribunalen, i punkt 58 i den första överklagade domen, i punkt 57 i den andra överklagade domen och i punkt 79 i den tredje överklagade domen, i sin bedömning felaktigt bortsåg från syftet med den minsta tid som äktenskapet ska ha varat enligt artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, det vill säga, såsom framgår av punkt 89 i domen av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119), syftet att undvika arvsavtal och följaktligen att äktenskap ingås enbart i syfte att erhålla utbetalning av en efterlevandepension utan att äktenskapet motsvarar vare sig verkliga förhållanden eller ett stabilt förhållande mellan de berörda personerna. Tribunalen har således inte iakttagit det kriterium enligt vilket man vid bedömningen av huruvida situationer är lika ska beakta samtliga omständigheter som kännetecknar dem och samtliga rättsregler som reglerar ställningen för var och en av de situationer som ska jämföras. Genom att i nämnda punkter i de tre överklagade domarna slå fast att ett äktenskap som ingåtts efter det att tjänstemannen har lämnat sin tjänst inte i väsentlig mån förändrar situationen för en efterlevande make när det gäller hans eller hennes ekonomiska rättigheter jämfört med den situation som avses i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, lämnade tribunalen ingen motivering till stöd för denna bedömning och bortsåg från risken för att ett sådant äktenskap endast är en förevändning för ingåendet av arvsavtal.

94

VW, BT, med stöd av AIACE Internationale, och RN har bestritt dessa argument.

95

Det ska inledningsvis erinras om domstolens fasta praxis enligt vilken likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan är en allmän unionsrättslig princip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan särbehandling (dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet), C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

96

Kravet på att situationerna ska vara lika för att man ska kunna konstatera att likabehandlingsprincipen har åsidosatts ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling, varvid principerna och målsättningarna på det område som rättsakten omfattas av ska beaktas. I den mån som situationerna inte är lika kan en skillnad i behandling av dem inte anses strida mot bestämmelsen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan (dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet), C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

97

Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som domstolen ska pröva kommissionens och rådets påståenden, vilka stöds av parlamentet, att tribunalen i de överklagade domarna felaktigt slog fast att de situationer som omfattas av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är lika och att det föreligger en skillnad i behandling av dessa likartade situationer beroende på vid vilken tidpunkt äktenskapet ingås.

98

Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen, i punkterna 51, 52 och 55 i den första överklagade domen, i punkterna 50, 51 och 54 i den andra överklagade domen och i punkterna 72, 73 och 76 i den tredje överklagade domen, konstaterade att artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, med förbehåll för iakttagandet av kravet på att äktenskapet ska ha varat en viss minsta tid, har till syfte att bevilja efterlevandepension till efterlevande make enbart på grundval av den rättsliga arten av bandet mellan maken och den avlidna maken. Tribunalen angav även att syftet med dessa bestämmelser är att ge den efterlevande maken en ersättningsinkomst som är avsedd att delvis kompensera förlusten av den avlidna makens inkomster, eftersom den avlidna maken är en före detta tjänsteman som inte längre är i tjänst och som således inte längre betalar in avgifter till unionens pensionssystem.

99

Tribunalen fann således att dessa två bestämmelser i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna hade ett i stort sett identiskt syfte med hänsyn till den rättspraxis som nämns ovan i punkt 96 och som tribunalen själv erinrade om i punkt 44 i den första och den andra överklagade domen samt i punkt 66 i den tredje överklagade domen. Enligt tribunalen är det viktigaste kriteriet för de berörda efterlevandepensionerna den rättsliga arten av bandet mellan den efterlevande maken, i egenskap av person som ges en rätt enligt dessa bestämmelser, och den avlidne tidigare tjänstemannen. Enligt tribunalen hänför sig den enda skillnaden vid tillämpningen av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna till villkoret att äktenskapet ska ha varat en viss minsta tid, vilket i sin tur är beroende av den dag då äktenskapet ingicks med hänsyn till tjänstemannens ställning enligt tjänsteföreskrifterna vid denna tidpunkt, vilket otvetydigt framgår av punkt 53 i den första överklagade domen, av punkt 52 i den andra överklagade domen och av punkt 74 i den tredje överklagade domen.

100

Under dessa omständigheter gjorde sig tribunalen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 59 i den första överklagade domen, i punkt 58 i den andra överklagade domen och i punkt 80 i den tredje överklagade domen fann att de situationer som omfattas av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är lika samt, i punkterna 53 och 60 i den första överklagade domen, i punkterna 52 och 59 i den andra överklagade domen samt i punkterna 74 och 81 i den tredje överklagade domen, att de situationer som omfattades av dessa bestämmelser enbart skilde sig åt vad gäller det datum då äktenskapet ingås i förhållande till tjänstemannens ställning enligt tjänsteföreskrifterna.

101

Kommissionen och rådet har emellertid, med stöd av parlamentet, för det första hävdat att de situationer som avses i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna på ett väsentligt och objektivt sätt skiljer sig åt just på grund av att tjänstemannen vid den tidpunkt då äktenskapet ingås fortfarande är i tjänst vid en unionsinstitution såvitt avser den förstnämnda bestämmelsen, medan tjänstemannen inte längre är i tjänst vid en unionsinstitution enligt den andra bestämmelsen. Tribunalen underlät således att ta tillräcklig hänsyn till detta väsentliga inslag vid sin bedömning av huruvida situationerna var lika.

102

Tribunalen gjorde emellertid en riktig bedömning när den i punkt 54 i den första överklagade domen, i punkt 53 i den andra överklagade domen och i punkt 75 i den tredje överklagade domen, angav att den rättsliga arten av bandet mellan den efterlevande maken och den avlidne tjänstemannen inte skiljer sig åt beroende på om tjänstemännen vid tidpunkten för äktenskapets ingående utövade yrkesverksamhet eller inte, och beroende på storleken på de avgifter till unionens pensionssystem som har betalats in eller som ska betalas. Såsom tribunalen konstaterade i punkt 58 i den första överklagade domen, i punkt 57 i den andra överklagade domen, och i punkt 79 i den tredje överklagade domen, kan den omständigheten att den avlidne tjänstemannen gifte sig före eller efter det att han eller hon frånträdde sin tjänst, inte i väsentlig grad ändra den efterlevande makens situation vad gäller hans eller hennes ekonomiska rättigheter, bland vilka ingår rätten till efterlevandepension som ersättningsinkomst.

103

Det ska nämligen understrykas att tidpunkten för äktenskapets ingående bestäms enbart av de framtida makarna. Detta beslut grundar sig på ett fritt val från tjänstemannens sida på grundval av ett flertal överväganden som inte nödvändigtvis innebär att hänsyn ska tas till omständigheter som har samband med utövandet av en yrkesverksamhet eller inte. I motsats till vad kommissionen och rådet har hävdat kan den omständigheten att tjänstemannen var i tjänst vid den tidpunkten således inte ha någon avgörande betydelse för bedömningen av huruvida de aktuella situationerna är lika mot bakgrund av de kriterier som det erinrats om ovan i punkt 96 och, särskilt, mot bakgrund av föremålet för och syftet med artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, vilka det erinrats om ovan i punkt 98. Tribunalens resonemang, som det erinrats om i föregående punkt, grundar sig i huvudsak på detta föremål, detta syfte och detta väsentliga inslag.

104

Det är riktigt, såsom framgår av punkt 99 i förevarande dom, att tjänstemannens ställning enligt tjänsteföreskrifterna vid den tidpunkt då äktenskapet ingås har en inverkan på kravet att äktenskapet ska ha varat under en viss minsta tid. Medan den tidsperiod som krävs endast är ett år för det fall äktenskapet ingås när tjänstemannen fortfarande är i tjänst, förlängs den till fem år för det fall tjänstemannen gifter sig efter att ha lämnat sin tjänst vid en unionsinstitution.

105

Som VW med rätta har påpekat och såsom framgår av punkterna 102 och 103 i förevarande dom, är varken tjänstemannens ställning enligt tjänsteföreskrifterna eller tidpunkten för äktenskapets ingående relevanta omständigheter vid bedömningen av huruvida situationerna är lika, eftersom de saknar direkt samband med föremålet för, syftet med och det mest väsentliga inslaget i rätten till efterlevandepension enligt artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

106

Det är av denna anledning som domstolen, när det gäller efterlevandepension enligt artikel 17 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, i likhet med vad domstolen angav i punkt 70 i domen av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119), finner, vid en analog bedömning, att beviljandet av efterlevandepension principiellt ”endast” är beroende av den rättsliga arten av det band som förenar den berörda personen med den avlidne tjänstemannen, trots att domstolen, i punkt 89 i den domen, har slagit fast att kravet på att äktenskapet ska ha varat en viss minsta tid också utgör ett villkor för att den efterlevande maken ska beviljas efterlevandepension.

107

Det är nämligen den rättsliga arten av bandet mellan makarna som ligger till grund för systemet för efterlevandepension inom unionens offentliga förvaltning, eftersom detta villkor för beviljande är gemensamt för samtliga efterlevandepensioner som avses i artiklarna 17–20 och artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Kravet på att äktenskapet ska ha varat en viss minsta tid är underordnat villkoret om den rättsliga arten av bandet mellan makarna, eftersom det endast syftar till att precisera under vilken tid rättsförhållandet ska ha fortgått för att efterlevandepension ska beviljas. Detta underordnade villkor återfinns inte heller beträffande vissa av efterlevandepensionerna, såsom de som avses i artikel 19 och 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

108

Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, i punkterna 52 och 54 i den första överklagade domen, i punkterna 51 och 53 i den andra överklagade domen och i punkterna 73 och 75 i den tredje överklagade domen, i sin motivering betonade vikten av det rättsliga bandet mellan makarna som det mest väsentliga inslaget i unionens system för efterlevandepension och drog slutsatsen att tjänstemannens ställning enligt tjänsteföreskrifterna inte inverkade på detta förhållande.

109

Kommissionen och rådet har för det andra hävdat att situationen för en före detta tjänsteman som gifter sig efter tjänstgöringens upphörande inte kräver att den efterlevande maken ges en ersättningsinkomst på samma sätt som för en tjänsteman som fortfarande är i tjänst. I detta avseende är det tillräckligt att erinra om, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 58 i den första överklagade domen, i punkt 57 i den andra överklagade domen och i punkt 79 i den tredje överklagade domen, med hänvisning till punkt 69 i domen av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119), att rätten till efterlevandepension enligt artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte är underställd några villkor om ekonomiska medel eller tillgångar som ska styrka att den efterlevande maken är oförmögen att möta sina behov och således visa att den efterlevande maken är försörjningsberoende i förhållande till den avlidna maken.

110

Kommissionen har för det tredje gjort gällande att tribunalen inte beaktade ändamålet med kravet på att äktenskapet ska ha varat en viss minsta tid, som föreskrivs i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och, såsom framgår av punkt 89 i domen av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119), består i att undvika att det ingås bedrägliga eller otillbörliga arvsavtal. Domstolen påpekar endast i detta hänseende att denna utgångspunkt inte är relevant i det skede när det ska bedömas huruvida situationerna är lika. Detta argument hänför sig nämligen till motiveringen av kravet på att äktenskapet ska ha varat kortare eller längre tid, vilket innebär att det är relevant först i samband med bedömningen av huruvida den eventuella särbehandling som konstaterats är proportionerlig.

111

När det i övrigt gäller kommissionens argument om att det förhållandet att situationerna inte är lika, bekräftas detta även av att, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, kravet på att äktenskapet ska ha varat en viss minsta tid upphör att gälla, enligt artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, när den efterlevande maken bidrar till att sörja eller har sörjt för den tidigare tjänstemannens barn, saknar denna omständighet betydelse för bedömningen av huruvida de situationer som omfattas av dessa båda artiklar är lika. Villkoret avseende barnens försörjning, som endast föreskrivs i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, har nämligen, i analogi med vad som angetts ovan i punkterna 104 och 106, samma sidoordnade karaktär som villkoret om att äktenskapet ska ha varat en viss minsta tid och träder i dess ställe. Villkoret saknar således direkt samband med föremålet för, syftet med och det väsentliga inslaget i den rätt till efterlevandepension som avses i artiklarna 18 och 20 i denna bilaga.

112

Av det ovan anförda följer, i motsats till vad kommissionen och rådet, med stöd av parlamentet, har hävdat, att tribunalens slutsatser i punkterna 59 och 60 i den första överklagade domen, i punkterna 58 och 59 i den andra överklagade domen och i punkterna 80 och 81 i den tredje överklagade domen, inte utgör felaktig rättstillämpning.

113

Mot denna bakgrund finner domstolen att kommissionens och rådets argument att tribunalen i punkt 56 i den första överklagade domen, i punkt 55 i den andra överklagade domen och, vad gäller kommissionen, i punkt 77 i den tredje överklagade domen, felaktigt underlät att följa punkt 33 i domen av den 17 juni 1993, Arauxo-Dumay/kommissionen (T-65/92, EU:T:1993:47), ska anses vara verkningslöst. Även om det antas att detta argument är välgrundat, grundar sig tribunalens slutsatser avseende frågan om huruvida situationerna är lika i tillräcklig utsträckning på motiveringen i punkterna 51–55 respektive 58 i den första överklagade domen, i punkterna 50–54 och 57 i den andra överklagade domen och i punkterna 72–76 och 79 i den tredje överklagade domen, oberoende av de överväganden som anges i punkterna 56, 57 respektive 77 i dessa domar.

114

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del och den andra grunden i mål C‑116/21 P, den första grundens tredje del och de två första delarna av den andra grunden i mål C‑117/21 P, den andra grundens tredje del och de två första delarna av den tredje grunden i mål C‑118/21 P samt den första grunden i målen C‑138/21 P och C‑139/21 P.

115

Genom dessa grunder har kommissionen och, i andra hand, rådet i huvudsak kritiserat tribunalen för att i de överklagade domarna ha gjort en felaktig rättstillämpning vad gäller domstolsprövningens omfattning.

116

Dessa båda institutioner anser, med stöd av parlamentet, att tribunalen, i punkt 48 andra meningen i de två första överklagade domarna och, vad gäller kommissionen, i punkt 70 andra meningen i den tredje överklagade domen, tillämpade unionspraxis som utvecklats i ett helt annat sammanhang än personalpolitiska val i situationer där lagstiftaren har flera valmöjligheter. Tribunalen har således, bland annat i punkt 80 i den första överklagade domen, i punkt 84 i den andra överklagade domen, vad gäller kommissionen, i punkt 105 i den tredje överklagade domen felaktigt dragit slutsatsen att unionslagstiftarens val avseende kravet på att äktenskap ska ha varat en viss minsta tid i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna var ”oskäligt”. Därigenom gjorde tribunalen en kontroll som gick längre än huruvida åtgärden i fråga var ”uppenbart olämplig eller oändamålsenlig” i förhållande till det mål som de behöriga institutionerna eftersträvar, det vill säga i förevarande fall att förebygga missbruk av rättigheter och bedrägerier samt bevara unionens finanser. Tribunalen ersatte därmed unionslagstiftarens bedömning med sin egen och överskred således gränserna för lagenlighetsprövningen.

117

Vad gäller målet att bevara unionens finanser har rådet kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att pröva artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna mot bakgrund av detta syfte i vid mening, i samband med målet att bekämpa bedrägerier. Utöver den omständigheten att tribunalen borde ha prövat huruvida denna bestämmelse var uppenbart oändamålsenlig med hänsyn till dessa mål, har rådet hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkt 83 i den första överklagade domen och i punkt 87 i den andra överklagade domen, fann att den ekonomiska jämvikten i unionens pensionssystem inte skulle äventyras även om nämnda bestämmelse inte fanns. Unionen var nämligen skyldig att utforma ett system som kunde förhindra bedrägeri till följd av skenäktenskap som ingåtts av pensionerade tjänstemän i unionen.

118

Kommissionen har vidare gjort gällande att tribunalen, trots att den angett att den stödde sin bedömning av lagenligheten av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna på artiklarna 20 och 21 i stadgan, frångick domstolens praxis enligt vilken bedömningen av en unionsrättsakts lagenlighet med avseende på de grundläggande rättigheterna under alla omständigheter inte kan grunda sig på påståenden som stöder sig på konsekvenserna av denna rättsakt i ett enskilt fall. I punkterna 77 och 78 i den första överklagade domen, i punkt 81 i den andra överklagade domen och i punkterna 101–103 i den tredje överklagade domen, framhöll tribunalen nämligen den särskilda nackdel som kan drabba vissa personer och åberopade dessutom argumentet avseende de särskilda förhållandena i förevarande faktiska omständigheter för att slå fast att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig.

119

VW anser, att kommissionen och rådet, genom att kritisera tribunalen för att ha prövat huruvida unionslagstiftarens val var ”oskäligt”, har gjort en felaktig tolkning av den första överklagade domen. Tribunalen prövade nämligen, i punkterna 69–74 i den första överklagade domen, huruvida detta val var ”uppenbart oskäligt”, i bemärkelsen ”oändamålsenlig”. VW anser att tribunalen följde den korrekta logiken i proportionalitetsbedömningen, såsom den följer av unionsdomstolarnas rättspraxis, och har hävdat att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att även om syftet att bekämpa bedrägerier ansågs legitimt, var den åtgärd som syftar till att på grundval av en icke motbevisbar presumtion föreskriva en minimitid för äktenskapets längd som är fem gånger längre än vad som krävs enligt artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna uppenbart oändamålsenlig och gick utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att det inte förekommer bedrägeri.

120

I motsats till vad kommissionen har hävdat anser VW dessutom att tribunalen, utöver de överväganden som rör hennes faktiska förhållanden och familjesituation, i punkt 61 i den första överklagade domen har angett att skillnaden i behandling medför en nackdel inte bara för VW utan mer allmänt för alla efterlevande makar till en tidigare tjänsteman som har ingått äktenskap efter det att tjänstemannen frånträtt sin tjänst och därmed för samtliga efterlevande makar som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

121

BT anser även, med stöd av AIACE Internationale, att tribunalen i punkt 61 i den andra överklagade domen uttryckte sig i allmänna ordalag, utan att specifikt hänvisa till sökandens enskilda fall och utan att anföra några argument avseende de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet.

122

BT har vidare hävdat att tribunalen, precis som domstolen i domen av den 19 december 2019, HK/kommissionen (C‑460/18 P, EU:C:2019:1119), fann att kravet på att äktenskapet ska ha varat i minst ett år i artiklarna 17 och 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte framstod som diskriminerande eller uppenbart oändamålsenligt med hänsyn till det mål som eftersträvas med beviljandet av efterlevandepension. Tribunalen var därför skyldig att pröva huruvida det krav på minst fem års äktenskap som föreskrivs i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte var diskriminerande, uppenbart oändamålsenligt eller nödvändigt för att uppnå de mål som fastställts av unionslagstiftaren. Tribunalen gjorde en noggrann sådan prövning i den andra överklagade domen.

123

RN har gjort gällande att kommissionens argument att tribunalen har missbedömt omfattningen av dess dömande befogenhet är oklart och således inte kan tas upp till sakprövning, eftersom kommissionen inte har preciserat vilket syfte som eftersträvas med efterlevandepensionen som borde ha beaktats vid bedömningen av lagenligheten av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. RN anser under alla omständigheter att tribunalen har bedömt de efterlevande makarnas situation med hänsyn till syftet att kompensera dessa efterlevande makar för inkomstbortfall till följd av den tidigare tjänstemannens dödsfall.

124

RN har vidare gjort gällande att tribunalen, i motsats till vad kommissionen har hävdat, vid bedömningen av giltigheten av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte blott avsåg tillämpningen av denna bestämmelse i förevarande fall, utan framhöll i punkterna 83 och 103 i den tredje överklagade domen, att denna bestämmelse medförde en särskild nackdel för en hel kategori av personer, nämligen efterlevande makar som ingått äktenskap med en före detta tjänsteman.

125

Domstolen konstaterar inledningsvis att kommissionens argument enligt vilka tribunalen missbedömt omfattningen av sin domstolsprövning – i motsats till vad RN har hävdat – inte är oklart och ska därför anses kunna upptas till sakprövning mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 43. Genom detta argument har kommissionen nämligen kritiserat tribunalen för att inte ha gjort en korrekt tillämpning av det kriterium mot bakgrund av vilket lagenligheten av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna skulle bedömas.

126

I sak framhåller domstolen om att tribunalen, i punkterna 46–48 i den första och den andra överklagade domen samt i punkterna 68–70 i den tredje överklagade domen, erinrade om de krav som anges i artikel 52.1 i stadgan och den rättspraxis som är tillämplig vid proportionalitetsprövningen av en skillnad i behandling. Tribunalen slog därefter fast, i punkt 49 i den första och den andra överklagade domen och i punkt 71 i den tredje överklagade domen, att om de situationer som avses i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är lika, måste det kontrolleras att det inte framstår som oskäligt för unionslagstiftaren att göra bedömningen att den skillnad i behandling som införts kan vara lämplig och nödvändig för att uppnå det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med villkoret om att äktenskap ska ha varat en viss minsta tid i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Efter att ha kommit fram till att situationerna var lika gjorde tribunalen denna bedömning utifrån punkt 65 i den första överklagade domen, punkt 66 i den andra överklagade domen och punkt 90 i den tredje överklagade domen.

127

Som kommissionen och rådet, med stöd av parlamentet, har hävdat framgår det av domstolens rättspraxis att när det gäller lagstadgade bestämmelser som de som är aktuella i detta fall och med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har i detta avseende, åsidosätts principen om likabehandling, som fastslagits i artikel 20 i stadgan, endast när lagstiftaren gör en åtskillnad som är godtycklig eller uppenbart oändamålsenlig i förhållande till det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Alvarez y Bejarano m.fl./kommissionen, C‑517/19 P och C‑518/19 P, EU:C:2021:240, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

128

Denna rättspraxis är tillämplig vid prövningen av det proportionalitetskrav som föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan.

129

I förevarande fall fann tribunalen, i punkt 49 i den första och den andra överklagade domen samt i punkt 71 i den tredje överklagade domen, att det ankom på tribunalen att pröva huruvida det inte framstod som oskäligt för unionslagstiftaren att anse att den skillnad i behandling som införts kan vara lämplig och nödvändig för att uppnå det mål av allmänintresse som eftersträvas med villkoret om att äktenskap ska ha varat en viss minsta tid i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Tribunalen borde emellertid ha begränsat sig till att kontrollera huruvida den åtskillnad som görs i denna bestämmelse, jämförd med artikel 18 i denna bilaga, inte framstod som godtycklig eller uppenbart oändamålsenlig med hänsyn till det eftersträvade målet av allmänintresse. Tribunalen missbedömde därigenom omfattningen av sin domstolsprövning genom att göra en felaktig prövning av kravet på proportionalitet och gjorde sig därmed skyldig till felaktig rättstillämpning. Om tribunalen inte hade gjort detta fel, skulle den ha varit tvungen att föra ett annat resonemang och eventuellt komma fram till andra slutsatser än dem som den kom fram till i punkterna 80, 85 och 87 i den första överklagade domen, i punkterna 84, 90 och 92 i den andra överklagade domen samt i punkterna 105, 110 och 112 i den tredje överklagade domen.

130

Denna felaktiga domstolsprövning har även fått följder i punkt 69 i den första överklagade domen, i punkt 71 i den andra överklagade domen och i punkt 94 i den tredje överklagade domen. Tribunalen prövade nämligen utifrån dessa punkter huruvida kravet på minst fem års äktenskap i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, betraktat för sig och oberoende av kravet på minst ett års äktenskap enligt artikel 18 i samma bilaga, var proportionerligt i enlighet med artikel 52.1 i stadgan, i den meningen att det inte uppenbart gick utöver vad som var nödvändigt för att uppnå det mål som unionslagstiftaren eftersträvar. Såsom framgår av punkt 128 ovan borde tribunalen, även i samband med bedömningen enligt denna bestämmelse i stadgan, ha nöjt sig med att pröva huruvida den skillnad som konstaterats i förevarande fall, det vill säga att tidskravet på för hur länge äktenskapet ska ha varat i de situationer som omfattas av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är fem gånger längre än det som föreskrivs för de situationer som omfattas av artikel 18 i denna bilaga, trots att samtliga dessa situationer är lika, ska anses vara godtyckligt eller uppenbart oändamålsenligt med hänsyn till det syfte, som är gemensamt för dessa båda bestämmelser, som eftersträvas av unionslagstiftaren.

131

Mot denna bakgrund och utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som kommissionen och rådet har anfört, godtar domstolen de två första delarna av den första grunden för överklagandet i målen C‑116/21 P och C‑117/21 P, de två första delarna av den andra grunden för överklagandet i mål C‑118/21 P och den andra grunden för överklagandet i målen C‑138/21 P och C‑139/21 P.

132

Överklagandena ska följaktligen bifallas och de tre överklagade domarna upphävas utan att det är nödvändigt att pröva den tredje grunden i mål C‑116/21 P, den andra grundens tredje del och den tredje grunden i mål C‑117/21 P, den tredje grundens tredje del och den fjärde grunden i mål C‑118/21 P, den tredje och den fjärde grunden i mål C‑138/21 P samt den tredje grunden i mål C‑139/21 P.

133

Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan denna, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

134

Med hänsyn till bland annat den omständigheten att talan om ogiltigförklaring i målen T‑243/18, T-315/19 och T-442/17 RENV stöder sig på grunder som har varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande vid tribunalen och vars prövning inte kräver någon ytterligare åtgärd för processledning eller för bevisupptagning, finner domstolen att talan är färdig för avgörande och att det finns anledning att slutligt avgöra dem.

135

För att domstolen skulle få tillgång till samtliga handlingar i målet begärde domstolens kansli, på begäran av referenten, den 21 januari 2022 att tribunalens kansli skulle översända ljudupptagningen av förhandlingarna i målen T‑243/18 och T-315/19. Tribunalens kansli biföll denna begäran den 25 januari 2022.

136

Till stöd för sin talan vid tribunalen i mål T‑243/18 åberopade VW i huvudsak två grunder. Dessa avsåg i första hand en invändning om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och, i andra hand, en felaktig tolkning av artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. VW gjorde även, i tredje hand, gällande att denna bestämmelse var rättsstridig på grund av att likabehandlingsprincipen i artikel 20 i stadgan hade åsidosatts.

137

VW har i sin första grund i mål T‑243/18 gjort gällande att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna strider mot principerna om likabehandling och proportionalitet, vilka fastslås i artikel 20 respektive artikel 52 i stadgan, genom att det i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs ett krav på minst fem års äktenskap, när det i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna endast föreskrivs ett krav på minst ett år. Detta innebär artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna på ett otillbörligt sätt berövar VW rätten till efterlevandepension.

138

Kommissionen har, med stöd av parlamentet och rådet, bestritt dessa argument.

139

Domstolen erinrar om att enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

140

Principen om likabehandling utgör dessutom en allmän unionsrättslig princip som fastslås i artikel 20 i stadgan, och icke-diskrimineringsprincipen i artikel 21.1 i stadgan är ett särskilt uttryck för denna princip (dom av den 29 oktober 2020, Veselības ministrija, C‑243/19, EU:C:2020:872, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Dessa två principer upprepas även i artikel 1d i tjänsteföreskrifterna.

141

Domstolen har redan slagit fast att förbudet mot all diskriminering på grund av ålder, som fastslås i artikel 21.1 i stadgan, är tvingande i egenskap av allmän princip i unionsrätten. Detta förbud är i sig tillräckligt för att ge enskilda en rättighet som kan åberopas som sådan i en tvist mellan dem på ett område som omfattas av unionsrätten (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller för den allmänna principen om likabehandling eller likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan.

142

Såsom redan har angetts i punkt 95 ovan kräver den allmänna principen om likabehandling av unionslagstiftaren, i enlighet med kraven i artikel 52.1 i stadgan, att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. En skillnad i behandling är motiverad när den är grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga när den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, och skillnaden står i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga (dom av den 22 maj 2014, Glatzel, C‑356/12, EU:C:2014:350, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

143

Såsom har angetts i punkt 96 i förevarande dom ska bedömningen av kravet på att situationerna ska vara lika för att avgöra om likabehandlingsprincipen har åsidosatts göras med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och särskilt utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling, varvid principerna och målsättningarna på det område som rättsakten omfattas av ska beaktas. I den mån som situationerna inte är lika kan en skillnad i behandling av dem inte anses strida mot bestämmelsen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan.

144

Det ska vidare erinras om domstolens praxis, som nämns i punkt 127 ovan, enligt vilken principen om likabehandling endast åsidosätts om unionslagstiftaren gör en godtycklig eller uppenbart oändamålsenlig åtskillnad i förhållande till det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, när det föreligger sådana regler i tjänsteföreskrifterna som är i fråga i förevarande fall och med hänsyn till unionslagstiftarens stora utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

145

Det är mot bakgrund av denna rättspraxis och kraven i artikel 52.1 i stadgan som domstolen ska pröva den invändning om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna som framställts av VW i mål T‑243/18 mot bakgrund av artiklarna 20 och 52 i stadgan.

146

Vad för det första gäller frågan huruvida de situationer som avses i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är lika, finner domstolen, av de skäl som anges i punkterna 98–113 ovan, att dessa situationer är lika.

147

För det andra ska det konstateras att unionslagstiftaren, genom att i dessa bestämmelser i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskriva olika minimikrav för äktenskapets längd, har behandlat lika situationer olika.

148

För det tredje ska det prövas huruvida denna skillnad i behandling är förenlig med artikel 20 i stadgan genom att den uppfyller de kriterier som anges i artikel 52.1 i stadgan, vilka det erinrats om i punkt 139 ovan.

149

Det är utrett att denna skillnad i behandling är föreskriven i lag, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, eftersom den följer av artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 18 i samma bilaga. I dessa bestämmelser i unionsrätten fastställs exakt kvantifierade krav på den minsta tid som ett äktenskap ska ha varat, vilket definierar omfattningen av inskränkningen i utövandet av rätten till likabehandling (se, beträffande räckvidden av kravet på att varje inskränkning i utövandet av de grundläggande rättigheterna ska vara föreskriven i lag, dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

150

Vidare är begränsningen av efterlevandepensionssystemet genom den aktuella skillnaden i behandling förenlig med det väsentliga innehållet i principen om likabehandling, i enlighet med artikel 52.1 i stadgan. Denna begränsning undergräver nämligen inte denna princip som sådan, eftersom den endast avser den begränsade frågan om det minimivillkor avseende äktenskapets längd som efterlevande makar till avlidna tjänstemän eller tidigare tjänstemän måste uppfylla för att kunna beviljas efterlevandepension, utan att dessa makar fråntas möjligheten att uppbära en sådan pension i vart och ett av de fall som avses i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

151

Nämnda begränsning svarar dessutom mot ett mål av allmänintresse i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, nämligen att förhindra missbruk av rättigheter och bedrägeri, då förbudet mot missbruk av rättigheter och bedrägeri utgör en allmän unionsrättslig princip som enskilda ska iaktta (dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl., C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 49). Domstolen har nämligen redan slagit fast att villkoret att äktenskapet måste ha varat en viss tid för att den efterlevande maken ska erhålla efterlevandepension syftar till att säkerställa att förhållandena mellan de berörda personerna är verkliga och stabila (se, för ett liknande resonameng, dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 89). Det rör sig om ett enhetligt kriterium som utan åtskillnad är tillämpligt på samtliga efterlevande makar som omfattas av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och som inte syftar till att presumera att en efterlevande make har gjort sig skyldig till missbruk eller bedrägeri, utan som syftar till att förebygga sådant missbruk eller bedrägeri.

152

När det slutligen gäller proportionalitetsprövningen ska det, inom ramen för prövningen av huruvida en bestämmelse i unionsrätten är lagenlig mot bakgrund av likabehandlingsprincipen och med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har i fråga om tjänsteföreskrifterna, kontrolleras, såsom det erinrats om ovan i punkterna 127 och 144, huruvida det utgör en åtskillnad som är godtycklig eller uppenbart oändamålsenlig i förhållande till det syfte av allmänt intresse som angetts i ovanstående punkt att det i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs minst fem års äktenskap för en efterlevande make som har gift sig med en tjänsteman efter det att denne lämnat sin tjänst, medan det endast föreskrivs minst ett års äktenskap enligt artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna för det fall äktenskap har ingåtts med en tjänsteman som fortfarande är i tjänst.

153

Domstolen har redan slagit fast att det krav på minst ett års varaktighet som föreskrivs i artikel 17 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna varken är godtyckligt eller uppenbart oändamålsenligt med hänsyn till detta syfte. Denna bedömning gäller i tillämpliga delar det krav på minst ett års varaktighet som föreskrivs i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna (se, analogt, dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 90).

154

Såsom kommissionen, med stöd av rådet och parlamentet, i huvudsak har angett i sina inlagor och under förhandlingen vid tribunalen, framstår det varken som godtyckligt eller som uppenbart oändamålsenligt att i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna kräva en längre minsta varaktighet för äktenskap än vad som föreskrivs i artikel 18 i denna bilaga. I det fall som avses i nämnda artikel 20, vilken kännetecknas av att äktenskapet ingås efter det att tjänstemannen har lämnat sin tjänst, kan nämligen incitamentet till missbruk eller bedrägeri främjas av att tjänstemannens död är mer förutsägbar och ligger närmare i tiden när tjänstemannens frånträdande från sin tjänst, såsom i förevarande fall, sker till följd av pensionering i den mening som avses i artikel 52 i tjänsteföreskrifterna.

155

Mot denna bakgrund finner domstolen att unionslagstiftaren, genom att i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna fastställa minst fem års äktenskap för att förhindra missbruk och bedrägeri, trots att det endast ställs krav på minst ett års äktenskap i de situationer som omfattas av artikel 18 i denna bilaga, inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning inte har gjort någon godtycklig eller uppenbart oändamålsenlig åtskillnad.

156

Av det ovan anförda följer att den särbehandling som införts genom artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är förenlig med artikel 20 i stadgan, utan att det är nödvändigt att pröva syftet avseende skyddet för unionens ekonomiska intressen, vilket kommissionen anförde under förhandlingen vid tribunalen.

157

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden angående en invändning om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

158

VW har i sin andra grund i mål T‑243/18 gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, med hänsyn till att denna bestämmelse enligt VW endast kan tolkas så, att den avser ett äktenskap som har ingåtts efter äktenskapsskillnad mellan andra personer. I andra hand har VW gjort gällande att nämnda bestämmelse är rättsstridig, eftersom den strider mot principerna om likabehandling och proportionalitet i artikel 20 respektive artikel 52 i stadgan.

159

Kommissionen har, med stöd av parlamentet och rådet, bestritt dessa argument och bland annat hänvisat till den klara ordalydelsen i artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Kommissionen har i sitt svaromål gjort gällande att den andra grunden inte kan tas upp till sakprövning och har i sin duplik förklarat att den avstår från denna invändning om rättegångshinder vad avser denna grunds huvuddel, samtidigt som den vidhåller invändningen vad gäller den andra grundens subsidiära del. I sistnämnda avseende har kommissionen bland annat angett att invändningen om att artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig inte kan tas upp till sakprövning på grund av att ansökan är oklar såvitt avser denna del av den andra grunden.

160

Domstolen framhåller, för det första, när det gäller den felaktiga rättstillämpning som kommissionen påstås ha gjort sig skyldig till vid tolkningen av artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna att denna artikel – såsom kommissionen har understrukit i sitt svaromål – enligt sin klara ordalydelse uteslutande reglerar rätten till efterlevandepension för frånskilda makar till en tjänsteman eller tidigare tjänsteman. Utan att det är nödvändigt att tolka uttrycket ”ingår nytt äktenskap” i tredje stycket i denna artikel, är det ostridigt att VW vid tidpunkten för makens bortgång var gift och inte frånskild från en tidigare tjänsteman, varför hon, vad gäller rätten till efterlevandepension, inte omfattades av artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, utan endast av artikel 20 i denna bilaga. Denna artikel är, såsom följer av att talan inte kan vinna bifall på den första grunden, inte rättsstridig och den berövar således inte i sig efterlevande makar som befinner sig i VW:s situation rätten till efterlevandepension under förutsättning att villkoren i nämnda artikel 20 är uppfyllda.

161

Vad för det andra gäller invändningen om att artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig, ska det erinras om att det följer av artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 i tribunalens rättegångsregler att ansökan i första instans bland annat ska innehålla uppgifter som med tillräcklig klarhet och precision anger föremålet för talan, så att svaranden kan förbereda sitt försvar och unionsdomstolen kan utöva sin kontroll. I synnerhet ska yrkandena i ansökan vara tydligt utformade för att undvika att unionsdomstolen dömer utöver vad som har yrkats (ultra petita) och för att förhindra att en anmärkning inte blir prövad (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 december 2019, WB/kommissionen, C‑271/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:1037, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

162

Även om VW:s ansökan formellt sett identifierar två delar inom ramen för den andra grunden, konstaterar domstolen att de omständigheter som är avsedda att utgöra stöd för den andra grundens andra del, som åberopats i andra hand i förhållande till den första delgrunden, är alltför summariska för att unionsdomstolen ska kunna pröva huruvida talan eventuellt kan bifallas på denna delgrund. Såväl dess rubrik som dess innehåll innehåller allmänna överväganden som inte möjliggör en noggrann prövning. I synnerhet förklaras det inte på något sätt i ansökan på vilket sätt artikel 27 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna strider mot principerna om likabehandling och proportionalitet, vilka fastslås i artikel 20 respektive artikel 52 i stadgan.

163

Av detta följer att VW:s ansökan, vad gäller den andra grundens andra del, inte uppfyller kraven i artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler och därför inte kan tas upp till sakprövning.

164

Mot bakgrund av det ovan anförda kan den andra grunden inte godtas och VW:s talan i mål T‑243/18 ska därmed ogillas.

165

BT har i mål T‑315/19, med stöd av AIACE Internationale, anfört två grunder till stöd för sin talan vid tribunalen. Den första grunden avser att kravet på minst fem års äktenskap i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridigt. Den andra grunden avser ett åsidosättande av artikel 1d i tjänsteföreskrifterna.

166

Kommissionen har, med stöd av parlamentet och rådet, bestritt dessa argument.

167

Domstolen påpekar inledningsvis att hela det resonemang som BT förde i sin ansökan vid tribunalen i huvudsak grundar sig på att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 18 i samma bilaga, innebär ett åsidosättande av principerna om likabehandling och förbud mot diskriminering på grund av ålder. BT har således, trots att hon formellt har anfört två grunder i sin ansökan, endast åberopat en enda grund som avser att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig mot bakgrund av dessa principer.

168

Det ska vidare påpekas att BT i sin replik och därefter, under förhandlingen vid tribunalen, preciserade att hon även gjorde gällande att omsorgsplikten enligt artikel 1d.6 i tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts. I ansökan nämns visserligen endast ett åsidosättande av artikel 1d, varför det skulle kunna anses att BT underförstått hänvisade till punkt 6 i denna artikel i tjänsteföreskrifterna. Det framgår emellertid inte av den argumentation som BT har utvecklat i sin ansökan till tribunalen att hon avsåg att göra gällande att omsorgsplikten åsidosatts, eftersom hennes argumentation endast var inriktad på ett åsidosättande av principerna om likabehandling och förbud mot diskriminering på grund av ålder. Det ska dessutom understrykas att kommissionen i sitt svaromål inte har uppfattat den andra grunden så, att den avser ett åsidosättande av omsorgsplikten.

169

Med tillämpning av den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 161 och med hänsyn till att kommissionen vid förhandlingen vid tribunalen gjorde gällande att den grund som avser omsorgsplikten inte kunde tas upp till prövning, finner domstolen att varken den andra grunden som avses ovan i punkt 165 eller den första grunden kan förstås så, att de omfattar ett åsidosättande av omsorgsplikten enligt artikel 1d.6 i tjänsteföreskrifterna.

170

Mot bakgrund av dessa inledande överväganden ska tribunalen pröva den enda grund i vilken det görs en invändning om att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig med hänsyn till principerna om likabehandling och förbud mot diskriminering på grund av ålder.

171

När det för det första gäller invändningen om att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig, i den del den grundar sig på ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, såsom den fastslås i artikel 20 i stadgan och som återges i artikel 1d i tjänsteföreskrifterna, hänvisar domstolen till punkterna 139–156 ovan. Av samma skäl som anges i dessa punkter ska den första delen av den enda grunden underkännas.

172

När det för det andra gäller invändningen om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, i den del den avser ett åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder, såsom den fastslås i artikel 21.1 i stadgan och som återges i artikel 1d i tjänsteföreskrifterna, påpekar domstolen att det i artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är fråga om liknande situationer, såsom angetts i punkt 146 ovan.

173

Det ska vidare påpekas att unionslagstiftaren, genom att i artiklarna 18 och 20 föreskriva olika minimikrav avseende äktenskapets längd, har gjort en indirekt särbehandling på grund av ålder.

174

Såsom har konstaterats i punkterna 99 och 154 i förevarande dom skiljer sig nämligen de situationer som omfattas av artiklarna 18 och 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna åt vad gäller tidpunkten för äktenskapets ingående i förhållande till om tjänstemannen har lämnat sin tjänst eller inte, i den mening som följer av artikel 47 i tjänsteföreskrifterna. Ett sådant upphörande av tjänstgöringen sker främst, och såsom framgår av parternas samstämmiga argument, genom tjänstemannens pensionering i den mening som avses i artikel 52 i tjänsteföreskrifterna. Med hänsyn till att det i nämnda artikel 52, såsom BT har understrukit i sin replik vid tribunalen, föreskrivs att pensionering av tjänstemän som uppbär avgångspension, i den mening som avses i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, kan ske mellan 58 och 70 år, konstaterar domstolen att de tidigare tjänstemän som avses i artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna i allmänhet har ingått äktenskap vid en högre ålder än de tidigare tjänstemän som avses i artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna.

175

Av detta följer att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 18 i samma bilaga, innebär en indirekt särbehandling på grund av tjänstemannens ålder. Det ska dock preciseras att en skillnad på 12 år i ålder, i de mest extrema fallen mellan tjänstemän, som enligt artikel 52 i tjänsteföreskrifterna kan gå i pension och uppbära avgångspension inte räcker för att denna skillnad i behandling inte ska anses grundad på ålder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Comune di Gesturi, C‑670/18, EU:C:2020:272, punkterna 26–28).

176

Domstolen hänvisar även till punkterna 148–154 ovan, och drar slutsatsen av där angivna skäl – utan att det är nödvändigt att pröva skyddet av unionens ekonomiska intressen, som kommissionen har åberopat i dupliken vid tribunalen – att den särbehandling som indirekt grundar sig på ålder, vilken införts genom artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, är förenlig med principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder, såsom den fastslås i artikel 21.1 i stadgan och som återges i artikel 1d i tjänsteföreskrifterna.

177

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den enda grundens andra del, som avser att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig med hänsyn till principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder.

178

Mot bakgrund av det ovan anförda kan tribunalen inte godta den enda grunden angående en invändning om rättsstridighet avseende artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och följaktligen ska BT:s talan i mål T‑315/19 ogillas.

179

Det ska inledningsvis erinras om att domstolen endast slutligt ska avgöra talan i den del av tvisten som det återstår för domstolen att pröva (dom av den 23 november 2021, rådet/Hamas, C‑833/19 P, EU:C:2021:950, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

180

RN åberopade tre grunder till stöd för sin talan vid tribunalen i mål T‑442/17 RENV. Eftersom tribunalen i den tredje överklagade domen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den första och den tredje grunden, och eftersom RN inom ramen för ett anslutningsöverklagande inte hade bestritt de delar av domen som avsåg dessa två grunder, påverkar domstolens upphävande av nämnda dom inte domen i den del tribunalen fann att talan inte kunde vinna bifall på dessa grunder. RN hade nämligen kunnat inge ett anslutningsöverklagande i vilket den ifrågasatte tribunalens underkännande av den första och den tredje grunden som åberopades i första instans, eftersom det i artikel 178.1 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att yrkandena i anslutningsöverklagandet ska avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, utan att räckvidden av dessa yrkanden begränsas till tribunalens avgörande såsom det framgår av domslutet, till skillnad från artikel 169.1 i rättegångsreglerna, som rör yrkandena i överklagandet. I avsaknad av ett sådant anslutningsöverklagande har den tredje överklagade domen rättskraft i den del tribunalen beslutat att inte bifalla talan såvitt avser den första och den tredje grunden (se, analogt, dom av den 23 november 2021, rådet/Hamas, C‑833/19 P, EU:C:2021:950, punkterna 81 och 82 och där angiven rättspraxis).

181

Härav följer att domstolen, inom ramen för talan i mål T‑442/17 RENV, endast ska pröva den andra grund som RN åberopat vid tribunalen. Kommissionen har vid tribunalen gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till sakprövning. Denna invändning om rättegångshinder ska emellertid ogillas av samma skäl som de som tribunalen anförde i punkterna 62 och 63 i den tredje överklagade domen, vilka kommissionen inte heller har bestritt i sitt överklagande.

182

Mot bakgrund av dessa inledande överväganden påpekar domstolen att RN genom sin andra grund har gjort gällande att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 18 i samma bilaga, är rättsstridig, eftersom den strider mot principerna om likabehandling och om förbud mot diskriminering på grund av ålder - vilka fastslås i artiklarna 20.1 och 21.1 i stadgan och vilka återges i artikel 1d i tjänsteföreskrifterna - samt proportionalitetsprincipen.

183

Kommissionen har med stöd av parlamentet bestritt denna argumentation.

184

Domstolen hänvisar härvid till punkterna 171–176 ovan och underkänner av samma skäl som i nämnda punkter den andra grunden och RN:s talan i mål T‑442/17 RENV.

185

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

186

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

187

Kommissionen och rådet har yrkat att VW ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom VW har tappat målet efter det att överklagandena har bifallits, ska VW förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta dessa båda institutioners rättegångskostnader såväl i första instans i mål T‑243/18 som i förevarande mål om överklagande i målen C‑116/21 P och C‑139/21 P.

188

Kommissionen och rådet har yrkat att BT ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom BT har tappat målen efter det att överklagandet har bifallits, ska BT förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta dessa båda institutioners rättegångskostnader såväl i första instans i mål T‑315/19 som i förevarande mål om överklagande i målen C‑117/21 P och C‑138/21 P.

189

Kommissionen har yrkat att RN ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom RN har tappat målet efter det att överklagandet har bifallits, ska RN förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader såväl i första instans i målen F-104/15 och T-442/17 RENV som i förevarande mål om överklagande i mål C‑118/21 P. Eftersom kommissionen däremot inte har yrkat att RN ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i mål T‑695/16 P, ska var och en av dessa parter förpliktas att bära sina rättegångskostnader i detta mål.

190

I artikel 184.4 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att om en intervenient i första instans inte själv har överklagat, kan denne förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande endast om denne har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. Om en sådan part har deltagit i rättegången, får domstolen besluta att parten ska bära sina rättegångskostnader.

191

I enlighet med dessa bestämmelser ska parlamentet och AIACE Internationale, intervenienter i första instans, vilka har deltagit i förfarandet vid domstolen, bära sina rättegångskostnader i samtliga mål i vilka de har intervenerat, såväl i första instans som i målen om överklagande, inbegripet, vad gäller parlamentet, målen F-104/15 och T-695/16 P.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: