–

Gerencia Regional de Salud de Castilla y León, genom D. Vélez Berzosa, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom I. Galindo Martín och B.‑R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 45 FEUF och artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Delia och generaldirektören för Gerencia Regional de Salud de Castilla y León (Regionala hälso- och sjukvårdsmyndigheten i Kastilien och León, Spanien), angående myndighetens beslut att inte beakta den yrkeserfarenhet Delia tillägnat sig i Portugal vid beräkningen av hennes tjänstgöringstid i samband med erkännandet av hennes yrkesutveckling.

3

Kapitel I i förordning nr 492/2011 har rubriken ”Anställning, likabehandling och arbetstagarnas familjer”. Avsnitt 2 i detta kapitel har rubriken ”Anställning och likabehandling”. Artikel 7.1 i detta avsnitt har följande lydelse:

”En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om arbetstagaren skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.”

4

I artikel 44 i Ley 14/1986, General de Sanidad (allmänna hälso- och sjukvårdslagen 14/1986) av den 25 april 1986 (BOE nr 102 av den 29 april 1986, s. 15207), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, definieras det nationella hälso- och sjukvårdssystemet på följande sätt:

”1.   Alla allmännyttiga strukturer och tjänster inom hälso- och sjukvården omfattas av det nationella hälso- och sjukvårdssystemet.

2.   Det nationella hälso- och sjukvårdssystemet består av den statliga förvaltningens hälso- och sjukvårdstjänster och de autonoma regionernas hälso- och sjukvårdstjänster tillsammans, i enlighet med bestämmelserna i denna lag.”

5

Real Decreto 184/2015, por el que se regula el catálogo homogéneo de equivalencias de las categorías profesionales del personal estatutario de los servicios de salud y el procedimiento de su actualización (kungligt dekret nr 184/2015 om fastställande av en enhetlig katalog för ekvivalens av yrkeskategorier för offentligt anställda inom hälso- och sjukvården och uppdatering av dessa), av den 13 mars 2015 (BOE nr 83 av den 7 april 2015, s. 29447), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, innehåller en tabell över ekvivalenta yrkeskategorier som gör det möjligt för offentligt anställda att få tillträde till lediga tjänster vid andra hälso- och sjukvårdsinrättningar, vilket förbättrar kvaliteten av vården och effektivt säkerställer deras rörlighet inom hela det nationella hälso- och sjukvårdssystemet i enlighet med artikel 43 i Ley 16/2003, de cohesión y calidad del Sistema Nacional de Salud (lag 16/2003 om sammanhållning och kvalitet i det nationella hälso- och sjukvårdssystemet) av den 28 maj 2003 (BOE nr 128 av den 29 maj 2003, s. 20567), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet.

6

I artikel 37 i Ley 44/2003, de ordenación de las profesiones sanitarias (lag 44/2003 om organisation av vårdyrken) av den 21 november 2003 (BOE nr 280 av den 22 november 2003, s. 41442), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag 44/2003), som rör erkännande av yrkesmässig utveckling, föreskrivs följande:

”1.   Systemet för erkännande av yrkesmässig utveckling för den hälso- och sjukvårdspersonal som avses i artiklarna 6 och 7 i denna lag inrättas. Detta system består i att på ett offentligt, uttryckligt och individualiserat sätt erkänna den nivå av yrkesutveckling som en person som är yrkesverksam inom hälso- och sjukvården har uppnått i fråga om kunskaper, erfarenhet av vård, undervisning och forskning samt uppnående av vård- och forskningsmålen i den organisation inom vilken denna yrkesverksamma person tillhandahåller sina tjänster.

…

3.   Yrkesverksamma personer som är etablerade eller tillhandahåller sina tjänster inom statens territorium har rätt att frivilligt ansluta sig till nämnda system.”

7

I artikel 38 i lag 44/2003 regleras vissa allmänna principer för erkännande av yrkesutveckling enligt följande:

”1.   Hälso- och sjukvårdsmyndigheterna ska, för sina egna vårdcentraler och vårdinrättningar, reglera erkännandet av yrkesmässig utveckling, med beaktande av följande allmänna principer:

…

…”

8

Vad beträffar Comunidad Autónoma de Castilla y León (den autonoma regionen Kastilien och León, Spanien) föreskrivs det tillämpliga systemet i Decreto 43/2009, por el que se regula la carrera profesional del personal estatutario de los centros e instituciones sanitarias del Servicio de Salud de Castilla y León (dekret 43/2009 om reglering av yrkeskarriären för offentligt anställda inom vårdcentraler och vårdinrättningar tillhörande hälso- och sjukvården i Kastilien och León), av den 2 juli 2009 (BOCYL nr 125 av den 3 juli 2009, s. 20084), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat dekret 43/2009). I artikel 6 i detta dekret föreskrivs följande:

”1.   Erkännandet av yrkesutvecklingen inom hälso- och sjukvården i Kastilien och León sker enligt fyra lönegrader.

2.   Följande villkor måste vara uppfyllda för att komma i fråga för första lönegraden eller för att placeras i var och en av de högre lönegraderna:

9

Genom beslut av den 6 oktober 2017 inledde generaldirektören för den regionala hälso- och sjukvårdsmyndigheten i Kastilien och León ett ordinarie urvalsförfarande för långvarigt anställda som inte var tjänstemän, och fastställde en frist för inlämning av ansökningar, för att få tillträde till den första lönegraden i systemet för erkännande av yrkesutveckling för år 2010. Ansökan om tillträde till denna första lönegrad kunde endast lämnas in av långvarigt anställda som inte var tjänstemän, som kunde styrka en yrkeserfarenhet på fem år i egenskap av offentligt anställd och/eller inte offentligt anställd inom hälso- och sjukvården i Kastilien och León, i samma yrkeskategori som den från vilken sökanden ansöker om tillträde till den berörda kategorin för yrkesutveckling. Bland de kategorier av offentligt anställda inom hälso- och sjukvården som räknas upp i bilaga 1 till detta beslut återfinns kategorin ”sjukskötare/sjuksköterska”.

10

Den 26 oktober 2017 ingav Delia sin ansökan i denna kategori och gjorde gällande att hon den 31 december 2010 hade arbetat tio år och tre månader på tjänster inom denna yrkeskategori. Dessa tjänster omfattar den tjänstgöring som utfördes vid sjukhuset Santa María i Lissabon (Portugal) mellan den 20 november 2000 och den 25 juli 2007.

11

Genom beslut av den 25 februari 2019 medgav generaldirektören för det regionala hälso- och sjukvårdsmyndigheten i Kastilien och León att de år av yrkeserfarenhet som uppnåtts inom ramen för det spanska hälso- och sjukvårdssystemet kunde beaktas såsom de fem års yrkeserfarenhet som krävdes. Generaldirektören beaktade däremot inte den period under vilken Delia hade utfört tjänster i Portugal, med motiveringen att detta inte föreskrevs i det system för erkännande av yrkesutveckling som inrättats av den autonoma regionen Kastilien och León.

12

Denna period beaktades emellertid vid beräkningen av treårstilläggen för tillfälligt offentligt anställda.

13

Delia överklagade besluten av den 6 oktober 2017 och den 25 februari 2019 till förvaltningsdomstol och yrkade att den period under vilken dessa tjänster hade utförts inom ramen för det portugisiska nationella hälso- och sjukvårdssystemet skulle beaktas vid beräkningen av hennes tjänstetid i samband med erkännandet av hennes yrkesutveckling.

14

Juzgado de lo Contencioso-Administrativo no 3 de Valladolid (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 3 i Valladolid, Spanien) biföll överklagandet genom dom av den 16 december 2019. Den autonoma regionen Kastilien och León överklagade denna dom till Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i den autonoma regionen Kastilien och León, Spanien), den hänskjutande domstolen.

15

Enligt den hänskjutande domstolen skulle den bestämmelse som är aktuell i det nationella målet kunna anses utgöra indirekt diskriminering samt ett åsidosättande av principen om fri rörlighet för arbetstagare och av principen om likabehandling. Å andra sidan skulle denna bestämmelse kunna anses vara grundad på skäl som är oberoende av de berörda arbetstagarnas nationalitet och som motiverad av det nationella hälso- och sjukvårdssystemets struktur och organisatoriska principer samt av de särskilda målen för den organisation inom vilken hälso- och sjukvården tillhandahålls, och som proportionerlig i förhållande till dessa mål, eftersom särbehandlingen dessutom kan motiveras av att det saknas kriterier för godkännande mellan de olika hälso- och sjukvårdssystemen i medlemsstaterna.

16

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i den autonoma regionen Kastilien och León) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

17

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 45 FEUF och artikel 7 i förordning nr 492/2011 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning om erkännande av yrkesutveckling inom en medlemsstats hälso- och sjukvårdssystem som innebär att den yrkeserfarenhet som en arbetstagare har förvärvat inom den offentliga hälso- och sjukvården i en annan medlemsstat inte kan beaktas som tjänstetid. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida det i detta sammanhang är relevant att det inte finns något system på unionsnivå avseende förhandsgodkännande av allmänna kriterier för godkännande av karriärer för personal inom hälso- och sjukvården mellan de olika medlemsstaterna.

18

Det ska inledningsvis erinras om att unionsrätten i enlighet med artikel 168.7 FEUF inte utgör hinder för medlemsstaterna att anta bestämmelser för att organisera sin hälso- och sjukvård. Medlemsstaterna ska emellertid, när de utövar denna befogenhet, iaktta unionsrätten, särskilt bestämmelserna i EUF-fördraget om de grundläggande rättigheterna. Enligt dessa bestämmelser får medlemsstaterna inte införa eller bibehålla obefogade inskränkningar i utövandet av dessa friheter inom området för hälso- och sjukvård (dom av den 20 december 2017, Simma Federspiel, C‑419/16, EU:C:2017:997, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

19

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande är det enligt den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte möjligt att beakta den period under vilken den berörda arbetstagaren har tillhandahållit tjänster inom den allmänna hälso- och sjukvården i en annan medlemsstat, för att denne ska kunna få tillträde till en lönegrad inom ramen för erkännandet av dennes yrkesutveckling.

20

Enligt den regionala hälso- och sjukvårdsmyndigheten i Kastilien och León är det inte bara anställningsperioder som fullgjorts i andra medlemsstater i unionen som lämnas utan avseende, utan även de anställningsperioder som fullgjorts i Spanien vid hälso- och sjukvårdsinrättningar som inte är funktionellt och organisatoriskt integrerade i den spanska hälso- och sjukvården. Ingen arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat behandlas följaktligen annorlunda än en spansk arbetstagare vad gäller yrkesutveckling. Denna lagstiftning hindrar inte arbetstagare från andra medlemsstater i unionen från att få tillträde till den yrkeskategori som är aktuell i det nationella målet och är inte diskriminerande gentemot dem, eftersom den även är tillämplig på spanska arbetstagare.

21

Domstolen erinrar i detta hänseende om att bestämmelserna i EUF-fördraget om fri rörlighet för personer syftar till att underlätta för medlemsstaternas medborgare att utöva all slags yrkesverksamhet inom Europeiska unionen, och de utgör hinder för åtgärder som kan innebära att dessa medborgare missgynnas när de önskar bedriva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat (dom av den 11 juli 2019, A, C‑716/17, EU:C:2019:598, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

22

Domstolen ska först pröva huruvida den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet utgör hinder för den fria rörligheten för arbetstagare som är förbjudet enligt artikel 45.1 FEUF.

23

Det följer i detta hänseende av rättspraxis att nationella bestämmelser som medför att en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat hindras eller avskräcks från att lämna sin ursprungsstat för att utöva sin rätt till fri rörlighet utgör inskränkningar i denna frihet, även om de tillämpas oberoende av de berörda arbetstagarnas nationalitet (dom av den 11 juli 2019, A, C‑716/17, EU:C:2019:598, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

24

Artikel 45 FEUF har dessutom bland annat till syfte att förhindra att en arbetstagare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet och varit anställd i mer än en medlemsstat utan sakliga skäl missgynnas i förhållande till en arbetstagare som endast har utövat förvärvsverksamhet i en enda medlemsstat (dom av den 12 maj 2021, CAF, C‑27/20, EU:C:2021:383, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

25

Den fria rörligheten för personer skulle nämligen inte genomföras fullt ut om medlemsstaterna kunde underlåta att tillämpa denna bestämmelse på de av deras medborgare som har utnyttjat de möjligheter som unionsrätten föreskriver och som med stöd av dessa har förvärvat yrkesmässiga kvalifikationer i en annan medlemsstat än den där de är medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, Onofrei, C‑218/19, EU:C:2020:1034, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

26

Domstolen har således slagit fast att en nationell föreskrift som innebär att tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som har fullgjorts i en annan medlemsstat än den migrerande arbetstagarens ursprungsmedlemsstat inte beaktas till fullo, kan medföra att den fria rörligheten för arbetstagare blir mindre attraktiv, i strid med artikel 45.1 FEUF (dom av den 23 april 2020, Land Niedersachsen (Relevant anställningstid hos en tidigare arbetsgivare), C‑710/18, EU:C:2020:299, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

27

Domstolen konstaterar således att en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken endast den yrkeserfarenhet som den som ansöker om yrkesutveckling har förvärvat vid spanska hälso- och sjukvårdsinrättningar kan beaktas, i samma yrkeskategori som den från vilken vederbörande ansöker om tillträde till den berörda kategorin för yrkesutveckling, kan avskräcka en arbetstagare från att utöva sin rätt till fri rörlighet enligt artikel 45 FEUF. En sådan arbetstagare avskräcks från att lämna sin ursprungsmedlemsstat för att arbeta eller etablera sig i en annan medlemsstat, om detta innebär att han eller hon fråntas möjligheten att få den yrkeserfarenhet som förvärvats i denna andra medlemsstat beaktad.

28

Domstolen finner således att spanska migrerande arbetstagare som avser att arbeta i yrkeskategorin ”sjukskötare/sjuksköterska” på en vårdinrättning eller en vårdcentral i en annan medlemsstat än Spanien avskräcks från att göra detta om den likvärdiga yrkeserfarenhet som de har förvärvat där inte beaktas vid bedömningen av deras yrkesutveckling när de återvänder till Spanien.

29

Härefter erinrar domstolen om att det i artikel 45.2 FEUF föreskrivs att den fria rörligheten för arbetstagare innebär att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. Denna bestämmelse konkretiseras i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 i vilken det anges att en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat inom en annan medlemsstats territorium ska åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare (dom av den 2 mars 2017, Eschenbrenner, C‑496/15, EU:C:2017:152, punkt 32).

30

Det ska även erinras om att likabehandlingsprincipen, som är inskriven i såväl artikel 45 FEUF som artikel 7 i förordning nr 492/2011, förbjuder inte bara direkt diskriminering på grund av nationalitet, utan också varje form av indirekt diskriminering som, med tillämpning av andra särskiljningskriterier, i praktiken leder till samma resultat (dom av den 2 mars 2017, Eschenbrenner, C‑496/15, EU:C:2017:152, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

31

Domstolen har i detta sammanhang preciserat att en bestämmelse i nationell rätt, även om den är tillämplig på alla arbetstagare utan åtskillnad med avseende på nationalitet, ska anses vara indirekt diskriminerande i den mån den till sin natur kan påverka arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater i högre grad än landets egna medborgare och följaktligen riskerar att särskilt missgynna de förstnämnda, såvida det inte finns sakliga skäl för bestämmelsen och den står i proportion till det mål som eftersträvas (dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

32

För att en åtgärd ska anses vara indirekt diskriminerande krävs det inte att den gynnar alla nationella medborgare eller endast missgynnar medborgare i andra medlemsstater med uteslutande av nationella medborgare (dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken, C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

33

I förevarande fall kan den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, i och med att den inte beaktar den yrkeserfarenhet som en migrerande arbetstagare har förvärvat inom hälso- och sjukvården i en annan medlemsstat än Spanien, påverka migrerande arbetstagare i högre grad än nationella arbetstagare genom att särskilt missgynna migrerande arbetstagare, eftersom dessa med stor sannolikhet har förvärvat sin yrkeserfarenhet i en annan medlemsstat än Spanien innan de tillträdde tjänster inom hälso- och sjukvården i denna sistnämnda medlemsstat. En migrerande arbetstagare som – hos arbetsgivare etablerade i en annan medlemsstat än Spanien – har förvärvat en relevant och lika lång yrkeserfarenhet som den som förvärvats av en arbetstagare som har arbetat under hela sin karriär vid de motsvarande spanska hälso- och sjukvårdsinrättningarna missgynnas således på grund av att det inte tas hänsyn till denna yrkeserfarenhet för att denna arbetstagare ska kunna få tillträde till en lönegrad inom ramen för erkännandet av hans eller hennes yrkesutveckling (se, analogt, dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken, C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 28).

34

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet utgör en begränsning av den fria rörligheten för arbetstagare som i princip är förbjuden enligt artikel 45 FEUF och artikel 7.1 i förordning nr 492/2011.

35

Enligt fast rättspraxis kan nationella åtgärder som kan göra det svårare eller mindre lockande att utöva de grundläggande friheter som garanteras av EUF-fördraget endast tillåtas om det mål som eftersträvas med åtgärderna är av allmänintresse, om åtgärderna är ägnade att säkerställa förverkligandet av målet och om de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta (dom av den 20 december 2017, Simma Federspiel, C‑419/16, EU:C:2017:997, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

36

Det ska framhållas att det inom ramen för ett förfarande som har anhängiggjorts vid EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra frågan avseende vilka mål som eftersträvas med den nationella lagstiftningen (dom av den 20 december 2017, Simma Federspiel, C‑419/16, EU:C:2017:997, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

37

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet eftersträvar det mål av allmänintresse som består i att säkerställa målen för och organisationen av den nationella hälso- och sjukvården. I samband med erkännandet av en arbetstagares yrkesutveckling är det inte bara tjänstetiden som ska beaktas, utan det krävs även att vissa tjänster har tillhandahållits inom en viss yrkeskategori och vid en särskild hälso- och sjukvårdsinrättning som har som ändamål att förverkliga målen för den organisation inom vilken dessa tjänster tillhandahålls. Det är emellertid svårt att bedöma i vilken utsträckning mål i en annan medlemsstat har förverkligats.

38

Den regionala hälso- och sjukvårdsmyndigheten i Kastilien och León har angett att eftersom de arbetsuppgifter som är utmärkande för den yrkeskategori inom vilken de berörda tjänsterna tillhandahålls ska bedömas i samband med erkännandet av yrkesutvecklingen och eftersom de arbetsuppgifter som utförs utanför det spanska hälso- och sjukvårdssystemet kan uppfylla kvalitetsnormer eller mål som är lägre än de som krävs i det spanska hälso- och sjukvårdssystemet, medför ett beaktande av dessa sistnämnda arbetsuppgifter att det sker ett erkännande av yrkesutveckling för anställda som har tillhandahållit vissa tjänster som inte uppfyller dessa kvalitetsnormer eller dessa mål.

39

Den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet skulle således i huvudsak vara motiverad av att det saknas harmonisering på unionsnivå av formerna för att beakta förvärvad yrkeserfarenhet och av att det saknas kriterier för jämförelse mellan kvalitetsnormerna, principerna och målen för hälso- och sjukvårdssystemen.

40

EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa på vilken nivå den vill säkerställa skyddet för folkhälsan och på vilket sätt denna nivå ska uppnås. Eftersom denna nivå kan variera mellan medlemsstaterna ska medlemsstaterna medges ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende (dom av den 20 december 2017, Simma Federspiel, C‑419/16, EU:C:2017:997, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

41

Av detta följer att det mål som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i förevarande mål, det vill säga att säkerställa målen för och organisationen av den nationella hälso- och sjukvården, i egenskap av ett folkhälsopolitiskt mål knutet till en förbättring av vårdkvaliteten inom det berörda hälso- och sjukvårdssystemet och till att uppnå en hög hälsoskyddsnivå, kan anses utgöra ett mål av allmänintresse i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 35 ovan.

42

Även om ett sådant mål av allmänintresse kan godtas, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, krävs det dessutom, för att den inskränkning av den fria rörligheten för arbetstagare som denna nationella bestämmelse medför ska vara motiverad, att inskränkningen är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

43

Mot bakgrund av handlingarna i målet och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, förefaller det inte som om att beaktandet av den berörda vårdutövarens tjänstetid och den individuella nivå som denne uppnått i fråga om kunskaper, erfarenhet av vård, undervisning och forskning samt uppnåendet av de mål som avser vård och forskning i den berörda organisationen kan anses utgöra en olämplig åtgärd för att uppnå det mål avseende ett förstärkt skydd för folkhälsan som den påstås eftersträva.

44

Vad gäller bedömningen av huruvida den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet är absolut nödvändig, ska den hänskjutande domstolen beakta att erkännandet av den yrkeserfarenhet som den berörda arbetstagaren har förvärvat inom ett hälso- och sjukvårdssystem i en annan medlemsstat inte generellt kan anses utgöra ett hinder för att uppnå ett sådant mål.

45

Den hänskjutande domstolen ska vidare beakta den omständigheten att denna yrkeserfarenhet skulle kunna erkännas enligt ett förfarande som ger den berörde möjlighet att visa att den yrkeserfarenhet som förvärvats i andra medlemsstater är likvärdig, på samma sätt som detta, såsom framgår av handlingarna i målet, är möjligt enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet för att erhålla treårstillägg för tillfälligt offentligt anställda.

46

I en situation som inte omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22), men som omfattas av artikel 45 FEUF, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, ska den berörda mottagande medlemsstaten nämligen iaktta sina skyldigheter i fråga om erkännande av yrkeskvalifikationer (dom av den 3 mars 2022, Sosiaali- ja terveysalan lupa- ja valvontavirasto (Grundutbildning för läkare), C‑634/20, EU:C:2022:149, punkt 41).

47

Domstolen har således slagit fast att myndigheterna i den mottagande medlemsstaten, till vilka en unionsmedborgare har lämnat in en ansökan om tillstånd att utöva ett yrke som, enligt den nationella lagstiftningen, för tillträde förutsätter innehav av ett utbildningsbevis eller yrkeskvalifikationer, eller praktisk erfarenhet, ska beakta samtliga de utbildningsbevis, examensbevis och andra behörighetsbevis, liksom den relevanta erfarenhet som sökanden har förvärvat, genom att göra en jämförelse mellan å ena sidan den kompetens som intygas genom dessa behörighetsbevis och denna erfarenhet och å andra sidan de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen (dom av den 3 mars 2022, Sosiaali- ja terveysalan lupa- ja valvontavirasto (Grundutbildning för läkare), C‑634/20, EU:C:2022:149, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

48

Om det av den jämförande bedömningen av examensbevisen framgår att de kunskaper och kvalifikationer som intygas genom det utländska examensbeviset motsvarar dem som krävs enligt de nationella bestämmelserna, är den mottagande medlemsstaten skyldig att erkänna att nämnda examensbevis uppfyller de villkor som föreskrivs i dessa bestämmelser. Om jämförelsen däremot visar att kunskaperna och kvalifikationerna endast delvis motsvarar dem som krävs, har den mottagande medlemsstaten rätt att kräva att den berörda personen bevisar att han eller hon har förvärvat de kunskaper och kvalifikationer som saknas (dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkt 57, och dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 39).

49

Av detta följer att den regionala hälso- och sjukvårdsmyndigheten i Kastilien och León inte kan vinna framgång med argumentet att det inom unionen inte finns något gemensamt system för organisationen av hälso- och sjukvårdstjänsterna i medlemsstaterna.

50

Mot bakgrund av dessa överväganden ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 45 FEUF och artikel 7 i förordning nr 492/2011 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning om erkännande av yrkesutveckling inom en medlemsstats hälso- och sjukvård som hindrar att den yrkeserfarenhet som en arbetstagare har förvärvat inom en annan medlemsstats hälso- och sjukvård beaktas vid beräkningen av arbetstagarens anställningstid, såvitt den inskränkning av den fria rörligheten för arbetstagare som föreskrivs i denna lagstiftning inte uppfyller ett mål av allmänintresse, säkerställer att detta mål uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

51

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artikel 45 FEUF och artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning om erkännande av yrkesutveckling inom en medlemsstats hälso- och sjukvård som hindrar att den yrkeserfarenhet som en arbetstagare har förvärvat inom en annan medlemsstats hälso- och sjukvård beaktas vid beräkningen av arbetstagarens anställningstid, såvitt den inskränkning av den fria rörligheten för arbetstagare som föreskrivs i denna lagstiftning inte uppfyller ett mål av allmänintresse, säkerställer att detta mål uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.