Mål C‑19/21

I
och
S

mot

Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid

(begäran om förhandsavgörande
från Rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 1 augusti 2022

”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EU) nr 604/2013 – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Artiklarna 8.2 och 27.1 – Ensamkommande barn med en släkting som vistas lagligt i en annan medlemsstat – Denna medlemsstats beslut att avslå framställan om övertagande av den underårige – Den underåriges eller dennes släktings rätt till ett effektivt rättsmedel mot avslagsbeslutet – Artiklarna 7, 24 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Barnets bästa”

Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Ensamkommande barn – Släkting som vistas lagligt i en annan medlemsstat – Denna medlemsstats beslut att avslå framställan om övertagande av den underårige – Skyldighet för denna medlemsstat att ge det ensamkommande barnet rätt till ett effektivt rättsmedel mot avslagsbeslutet – Skyldighet att ge den underåriges släkting en sådan rätt – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7, 24 och 47; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artiklarna 2 h och j, 8.2 och 27.1)

(se punkterna 35, 38–46, 49, 50 och 55 samt domslutet)

Résumé

I, som är egyptisk medborgare, lämnade medan han fortfarande var underårig in en ansökan om internationellt skydd i Grekland, i vilken han uppgav att han önskade återförenas med sin farbror/morbror, S, som också är egyptisk medborgare och som vistades lagligt i Nederländerna. Mot denna bakgrund gjorde de grekiska myndigheterna en framställan om övertagande av I till de nederländska myndigheterna, med stöd av den bestämmelse i Dublin III-förordningen ( 1 ) i vilken det föreskrivs att den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ett ensamkommande barns ansökan om internationellt skydd ska vara den stat där en släkting som kan ta hand om barnet lagligt vistas, förutsatt att det är för det ensamkommande barnets bästa. Staatssecretaris ( 2 ) avslog framställan och fann vid omprövning inte skäl att ändra sitt tidigare beslut.

Efter att I och S också hade invänt mot beslutet fann staatssecretaris att det var uppenbart att invändningen inte kunde tas upp till prövning, eftersom det i Dublin III‑förordningen inte föreskrivs någon möjlighet för personer som ansöker om internationellt skydd att bestrida ett beslut om avslag på en framställan om övertagande. I och S överklagade därför detta beslut till Rechtbank Den Haag (Distriktsdomstolen i Haag, Nederländerna), och gjorde gällande att de var för sig hade rätt till ett sådant rättsmedel enligt artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen. ( 3 )

Mot denna bakgrund har domstolen i Haag bett EU-domstolen att klargöra vilka rättsmedel som ett ensamkommande barn som ansöker om internationellt skydd, och en släkting till barnet, har tillgång till mot ett beslut om avslag på en framställan om övertagande.

Domstolen (stora avdelningen) finner att artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, jämförd med artiklarna 7, 24 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ( 4 ) ålägger den medlemsstat som en framställan om övertagande ( 5 ) riktas till att ge det ensamkommande barn som har ansökt om internationellt skydd rätt till ett rättsmedel mot beslutet om avslag på framställan om övertagande, men inte en släkting till detta barn.

Domstolens bedömning

Domstolen påpekar inledningsvis att även om artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, vid en bokstavlig tolkning, enbart förefaller ge en sökande av internationellt skydd rätt att överklaga ett beslut om överföring, utesluter bestämmelsens lydelse inte att ensamkommande barn även ges rätt att överklaga ett beslut att avslå en framställan om övertagande med stöd av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen.

För att avgöra huruvida artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, jämförd med artiklarna 7, 24 och 47 i stadgan, kräver att det finns tillgång till ett rättsmedel mot ett beslut att avslå en framställan om övertagande ska denna bestämmelse tolkas inte enbart utifrån bestämmelsens lydelse utan även dess mål, allmänna systematik och det sammanhang i vilket den ingår, och särskilt hur den har utvecklats i det system i vilket den ingår.

Domstolen erinrar i detta avseende om att enligt artikel 47 första stycket i stadgan ska var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter kränkts ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln. Denna rättighet motsvaras av medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 19.1 andra stycket FEU att fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.

Vad gäller fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd och iakttagandet av det obligatoriska ansvarskriteriet i artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen, konstaterar domstolen att domstolsskyddet för ett ensamkommande barn inte kan variera beroende på om den asylsökande är föremål för ett beslut om överföring som fattats av den anmodande medlemsstaten eller om den anmodade medlemsstaten har avslagit en framställan om övertagande av denna sökande. Båda dessa beslut kan nämligen åsidosätta det ensamkommande barnets rätt enligt denna artikel att sammanföras med en släkting som kan ta hand om honom eller henne i samband med prövningen hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. Av detta följer att den underårige, i enlighet med artikel 47 första stycket i stadgan, i båda fallen ska ha rätt att väcka talan för att göra gällande att nämnda rättighet har åsidosatts.

Om I efter ankomsten till Grekland hade begett sig till Nederländerna och där lämnat in sin ansökan om internationellt skydd, och de grekiska myndigheterna i egenskap av första ankomstland hade godtagit övertagandet av honom, hade han, i enlighet med artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, obestridligen haft rätt att överklaga de nederländska myndigheternas beslut om överföring på grundval av att en av hans släktingar var bosatt i Nederländerna. I ett sådant fall skulle han således med framgång kunna göra gällande ett åsidosättande av den rättighet som han i egenskap av ensamkommande barn har enligt artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen. Vid en bokstavlig tolkning av artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen berövas däremot en sökande som stannar kvar i inresemedlemsstaten och lämnar in sin ansökan om internationellt skydd där denna möjlighet, eftersom det i en sådan situation inte har antagits något beslut om överföring.

Domstolen finner att ett ensamkommande barn måste kunna inge ett överklagande med stöd av artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, inte bara för det fall den anmodande medlemsstaten antar ett beslut om överföring, utan även för det fall den anmodade medlemsstaten vägrar att överta den berörda personen, för att kunna göra gällande ett åsidosättande av den rättighet som följer av artikel 8.2 i förordningen, särskilt som den sistnämnda bestämmelsen syftar till att säkerställa att de grundläggande rättigheter för ensamkommande barn som garanteras i artiklarna 7 och 24 respekteras fullt ut.

Artikel 27.1 i denna förordning ger däremot inte den sökandes släkting, som är bosatt i den anmodade medlemsstaten, rätt att överklaga ett sådant avslagsbeslut. Dessutom ger varken artiklarna 7 och 24.2 i stadgan eller artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen släktingen några rättigheter som denne skulle kunna göra gällande vid domstol mot ett sådant avslagsbeslut, vilket innebär att släktingen inte heller kan åberopa en rätt att överklaga ett sådant beslut med stöd av enbart artikel 47 i stadgan.

( 1 ) Artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, [s. 31]).

( 2 ) Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter för säkerhets- och justitiefrågor, Nederländerna).

( 3 ) I denna bestämmelse föreskrivs att sökanden ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller beslutet om överföring.

( 4 ) Nedan kallad stadgan.

( 5 ) Med stöd av artikel 8.2 i Dublin III-förordningen.