1.

I ett mål om författningsstridighet som handlar om huruvida vissa bestämmelser i en lag som har anpassat de italienska bestämmelserna till rambeslut 2002/584/RIF ( 2 ) strider mot den rätt till hälsa som garanteras i den italienska författningen, har Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) vänt sig till EU-domstolen för att den ska tolka det rambeslutet.

2.

Denna begäran ger EU-domstolen tillfälle att på nytt uttala sig om skälen för att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder. Den ska i synnerhet uttala sig om huruvida praxis enligt domen av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, ( 3 ) analogt kan tillämpas på ett verkställande av en europeisk arresteringsorder som kan medföra en allvarlig risk för den eftersökta personens hälsa.

3.

Domstolen ska således pröva om de skäl för att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som föreskrivs i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584, ska utökas med ytterligare ett skäl som grundas på skyldigheten att iaktta artiklarna 3, 4 och 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och i så fall på vilka villkor.

4.

I artikel 3 (”Människans rätt till integritet”) har punkt 1 följande lydelse:

”Var och en har rätt till fysisk och mental integritet.”

5.

I artikel 4 (”Förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling”) föreskrivs följande:

”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling.”

6.

Artikel 35 (”Hälsoskydd”) har följande lydelse:

”Var och en har rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och praxis. En hög nivå av skydd för människors hälsa ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder”.

7.

Skäl 10 har följande lydelse:

”Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen [FEU], vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.1 i fördraget, och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel.”

8.

I skäl 12 anges följande:

”Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 [FEU] och återspeglas i [stadgan], särskilt kapitel VI i denna. …”

9.

I skäl 13 anges följande:

”Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.”

10.

Artikel 1 (”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”) har följande lydelse:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i [FEU].”

11.

I artikel 15 (”Beslut om överlämnande”) föreskrivs följande:

”1.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

2.   Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.

3.   Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.”

12.

I artikel 23 (”Tidsfrist för överlämnande av personen”) föreskrivs följande:

”1.   Den eftersökte ska överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna ska komma överens om.

2.   Den eftersökte personen skall överlämnas senast tio dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den europeiska arresteringsordern.

3.   Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda medlemsstaternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. Utlämningen ska äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

4.   Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. Utlämningen ska äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.

5.   När de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut skall personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot.”

13.

Artikel 23.3 i Legge 22 aprile 2005, n. 69, ( 4 ) har följande lydelse:

”När det föreligger humanitära skäl eller allvarliga skäl att tro att överlämnandet innebär en fara för personens liv eller hälsa kan överrättens ordförande eller den av ordföranden utsedda domaren genom motiverat beslut skjuta upp verkställandet av beslutet om överlämnande, vilket justitieministern utan dröjsmål ska underrättas om.”

14.

Općinski sud u Zadru (Stadsdomstolen i Zadar, Kroatien) utfärdade den 9 september 2019 en europeisk arresteringsorder för lagföring av E. D. L., som åtalats för innehav och försäljning av narkotika. Brottet begicks på kroatiskt territorium år 2014.

15.

E. D. L.:s försvarare inkom med läkarintyg till Corte d’appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano, Italien). Enligt dessa hade E. D. L. psykiska störningar som även var kopplade till tidigare narkotikamissbruk. En rättspsykiatrisk undersökning visade att E. D. L. led av en psykos som krävde fortsatt behandling och att det förelåg en stor självmordsrisk i händelse av fängelsestraff.

16.

Mot bakgrund av denna undersökning ansåg Corte d’appello di Milano att en överföring av E. D. L. till Kroatien genom verkställighet av den europeiska arresteringsordern skulle avbryta möjligheterna till behandling och därmed förvärra hans allmänna hälsotillstånd och innebära en verklig risk för hans hälsa.

17.

Samma domstol fann emellertid att skyldigheten att verkställa en europeisk arresteringsorder endast begränsas av de skäl för att vägra verkställighet som på ett uttömmande sätt fastställs i artiklarna 18 och 18-bis i lag nr 69/2005, medan det inte fastställs något allmänt skäl att vägra verkställighet för att förhindra att den eftersöktes grundläggande rättigheter åsidosätts, däribland rätten till hälsa. Corte d’appello di Milano beslutade därför att vilandeförklara förfarandet och hänsköt en rad frågor om författningsstridighet till Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien).

18.

Corte costituzionale (Författningsdomstolen) beslutade mot denna bakgrund att ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 1.3 i rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder, jämförd med artiklarna 3, 4 och 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas på så sätt att den verkställande rättsliga myndigheten, om den anser att överlämnandet av en person som lider av en allvarlig, kronisk och potentiellt obotlig sjukdom skulle innebära en risk för att personen drabbas av en allvarlig hälsoskada, ska begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar uppgifter som innebär att det kan uteslutas att denna risk föreligger och, om sådana försäkringar inte erhålls inom rimlig tid, ska vägra att överlämna personen?”

19.

Begäran om förhandsavgörande inkom till EU-domstolens kansli den 22 november 2021. Domstolen beslutade att målet skulle handläggas med förtur.

20.

Skriftliga yttranden har getts in av E. D. L., den kroatiska, den finländska, den italienska, den nederländska, den polska och den rumänska regeringen samt Europeiska kommissionen.

21.

E. D. L., den italienska, den polska och den rumänska regeringen samt kommissionen närvarade vid förhandlingen den 27 september 2022.

22.

Corte costituzionale (Författningsdomstolen) har beskrivit den aktuella situationen på följande sätt i dess egenskap av högst uttolkare av den italienska författningen och samtidigt domstol i en medlemsstat som är bunden av unionsrättens tolkning:

23.

För att undvika en bristande överensstämmelse mellan den nationella författningen och unionsrätten, har den hänskjutande domstolen bett EU-domstolen att göra en tolkning av unionsrätten som gör det möjligt att iaktta de krav som följer av den italienska författningen och för att den på så sätt ska kunna utöva sin egen prövningsrätt.

24.

I denna samarbetsanda föreslår Corte costituzionale (Författningsdomstolen) att dess fråga skulle kunna besvaras på så sätt att det som EU-domstolen har slagit fast rörande rambeslut 2002/584 när verkställandet av en europeisk arresteringsorder medför att den eftersöktes grundläggande rättigheter åsidosätts, även om det inte föreskrivs ett visst skäl för att vägra verkställighet, analogt kan tillämpas i förevarande mål.

25.

Corte costituzionale hänvisar bland annat till domen Aranyosi och Căldăraru i fråga om risken för att verkställandet av en europeisk arresteringsorder ska utsätta den berörda personen för i) omänsklig eller förnedrande behandling i samband med frihetsberövandet i den utfärdande medlemsstaten till följd av systematiska eller allmänna brister eller brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande, samt ( 9 ) ii) en risk för att utsättas för ett förfarande som inte tar hänsyn till garantierna i artikel 47 i stadgan till följd av systematiska och allmänna brister avseende oavhängigheten hos domstolarna i den utfärdande medlemsstaten. ( 10 )

26.

Rambeslut 2002/584 syftar, genom inrättandet av ett nytt, förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna. ( 11 )

27.

Principen om ömsesidigt erkännande utgör en ”hörnsten” i detta system och den kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584. Medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av denna princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. ( 12 ) De rättsliga myndigheterna har i princip endast möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om de kan åberopa något av de skäl som på ett uttömmande sätt räknas upp i rambeslutet. ( 13 )

28.

Verkställighet av en europeisk arresteringsorder utgör huvudregeln och möjligheten att vägra verkställighet har utformats som ett undantag som ska tolkas strikt. ( 14 )

29.

Domstolen medger emellertid att principen om erkännande och principen om ömsesidigt förtroende får begränsas ”under exceptionella omständigheter”. ( 15 ) Den har erinrat om att det, såsom framgår av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, ”inte [kan] påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de bland annat är stadfästa i stadgan”. ( 16 )

30.

I linje med detta erinrade domstolen om att den ”redan funnit att den verkställande rättsliga myndigheten, under vissa villkor, har rätt att avsluta överlämnandeförfarandet enligt rambeslut 2002/584 när ett sådant överlämnande riskerar att leda till att den eftersökta personen utsätts för en omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan”. ( 17 )

31.

Orsaken är det absoluta förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling som är nära förknippat med respekten för människans värdighet (artikel 1 i stadgan) ( 18 ) och som därför inte kan ge vika för sådana mål som de som ligger till grund för det rättsliga samarbetet. ( 19 )

32.

Risken för att artikel 4 i stadgan åsidosätts kan i undantagsfall motivera att ett överlämnande av en person som är eftersökt med stöd av en europeisk arresteringsorder skjuts upp eller nekas. Dessförinnan ska den verkställande rättsliga myndigheten kontrollera att det verkligen föreligger en sådan risk i det fall som den har att pröva.

33.

Åsidosättandet av artikel 4 (och artikel 47) ( 20 ) i stadgan har hittills tagits upp i samband med systematiska eller allmänna brister i de utfärdande medlemsstaterna.

34.

EU-domstolen har betonat att det inte räcker att slå fast att det föreligger en allmän eller abstrakt risk för att man ska få vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder och än mindre för att man genomgående ska få vägra att verkställa alla europeiska arresteringsorder från en medlemsstat där det anses finnas sådana systematiska eller allmänna brister. ( 21 )

35.

Mot bakgrund av att det bara kan vara den konkreta risk som särskilt rör den eftersökta personen som är relevant, ska den verkställande rättsliga myndigheten enligt domen Aranyosi och Căldăraru göra en prövning i två steg:

36.

Ett konstaterande av systematiska eller allmänna brister är nödvändigt, inte minst med tanke på att mot ett påstående om ett åsidosättande av rättigheter i den utfärdande staten, står den principiella presumtion som ligger till grund för hela systemet för straffrättsligt samarbete, nämligen att alla medlemsstater iakttar de grundläggande rättigheterna.

37.

Denna presumtion innebär att medlemsstaterna är förhindrade, inte bara att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även, förutom i exceptionella fall, att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar. ( 22 )

38.

Eftersom det rör sig om överträdelser vars trovärdighet motsägs av presumtionen att alla medlemsstater iakttar rättigheterna i stadgan, är det till att börja med nödvändigt att styrka att det i den stat som utfärdat den europeiska arresteringsordern har konstaterats sådana allmänna eller systematiska brister att grunden för den presumtionen kan ifrågasättas.

39.

Jag anser att den så kallade tvåstegsprövningen har ett mycket tydligt ursprung och att den ska användas i det sammanhang för vilket den har utformats. En sådan prövning är viktig när risken för att den eftersökta personens rättigheter åsidosätts beror på allmänna omständigheter som i det ideala fallet är omöjliga i en medlemsstat, nämligen att det råder bristfälliga förhållanden under frihetsberövanden eller att dess domstolar inte är oberoende.

40.

Om det trots det görs gällande att sådana omständigheter i själva verket föreligger i den utfärdande medlemsstaten, får de verkställande rättsliga myndigheterna inte bortse från det, men de får heller inte godta detta påstående utan minsta grund, det vill säga utan ett minimum av trovärdighet. Mot bakgrund av de påstådda omständigheternas beskaffenhet, måste det styrkas att det föreligger ett sammanhang med allmänna brister där dessa omständigheter särskilt berör det konkreta fall som den europeiska arresteringsordern rör.

41.

I det här aktuella fallet beror däremot risken för den eftersökta personens hälsa

42.

För att bedöma hur stor och omfattande denna risk är, anser jag att det inte är nödvändigt att granska hela hälso- och sjukvårdssystemet eller fängelsesystemet i den utfärdande medlemsstaten. Det som är viktigt är att pröva om den eftersökta personen kommer att tillförsäkras den sjukvård som han eller hon eventuellt behöver. För att göra en sådan prövning är det inte nödvändigt att på förhand göra en bedömning av hälso- och sjukvårdssystemet/fängelsesystemet som helhet, utan det som ska bedömas är vilka möjligheter till vård som den eftersökta personen rimligen kan förväntas få.

43.

Det handlar alltså inte om att avge ett utlåtande om hälso- och sjukvårdssystemet i en medlemsstat, utan om att undersöka möjligheterna för en viss person att få lämplig vård, oavsett hur effektivt det system inom ramen för vilket han kan erbjudas vården är i sig.

44.

Frågan huruvida det finns allmänna eller systematiska brister kan visserligen ha betydelse. Om så är fallet är det troligt att det även påverkar den eftersökta personen, vilket prövas i det andra steget i den metod som bygger på domen Aranyosi och Căldăraru.

45.

Även om ingen har gjort gällande att det föreligger sådana brister, ska det emellertid göras en bedömning av om det finns en specifik risk för den eftersökta personen (med hänsyn till hans situation, omständigheterna kring hans överföring till den utfärdande medlemsstaten och de möjligheter till vård som kommer att finnas för honom efter att han har överlämnats).

46.

Denna bedömning rör alltså det andra steget i den så kallade tvåstegsmetoden och inte en självständig förhandsbedömning som görs i ett första steg, vilket jag anser är helt onödigt att pröva här.

47.

I princip finns det inget som hindrar att ett åsidosättande av artikel 4 i stadgan beror på de systematiska eller allmänna förhållandena under frihetsberövanden som den eftersökta personen kan komma att utsättas för. ( 23 ) Såsom kommissionen har påpekat, ( 24 ) är det emellertid inte nödvändigt att bedöma dessa förhållanden när risken för den eftersökta personens hälsa inte direkt beror på dem

48.

Jag vill här tillägga följande:

49.

Mot bakgrund av detta är det varken nödvändigt eller lämpligt att göra en prövning i det första av de två steg som förespråkas i domen Aranyosi och Căldăraru.

50.

Hänvisningen till artikel 4 i stadgan skulle i princip ha kunnat godtas om den eftersökta personen hade uppvisat så allvarliga sjukdomssymtom att ett verkställande av en europeisk arresteringsorder skulle kunna innebära en överhängande risk för en avsevärd och irreversibel försämring av hans eller hennes hälsotillstånd, ( 27 ) som skulle kunna äventyra hans eller hennes liv.

51.

Under sådana exceptionella omständigheter skulle ett överlämnande kunna anses utgöra en omänsklig behandling, beroende på den sjuka personens särskilda förhållanden, ( 28 ) även om det inte finns några systematiska eller allmänna brister i den utfärdande staten. ( 29 )

52.

Det exceptionella i situationen beror således inte på de allmänna förhållandena under frihetsberövanden eller på hälso- och sjukvården i sig i den utfärdande medlemsstaten, utan på själva överlämnandet, i den mån det i sig kan medföra en överhängande fara för den eftersökta personens liv och hälsa.

53.

I själva verket är de problem som den här konstaterade hälsorisken ger upphov till (risk för självmord om personen frihetsberövas) inte beroende av i vilken medlemsstat gripandet och den eventuella efterföljande fängelsevistelsen äger rum, i samband med en europeisk arresteringsorder. Jag anser heller inte att omständigheterna i förevarande mål är sådana att ett överlämnande skulle kunna betecknas som en omänsklig behandling, mot bakgrund av att det hittills inte framkommit något som visar att den eftersökta personen inte skulle kunna få tillgång till nödvändig vård i den stat som utfärdat den europeiska arresteringsordern.

54.

Under alla förhållanden måste man här bemöda sig om att försöka hitta en lösning på problemet med psykiatriska risker i samband med frihetsberövanden (vilka finns i alla medlemsstater) som inte bara bygger på en hänvisning till artikel 4 i stadgan. ( 30 )

55.

I annat fall skulle domstolens svar kunna tolkas på så sätt att ett frihetsberövande eller en placering i fängelse av personer med självmordsrisk i sig utgör en omänsklig behandling och därmed i princip utgör ett åsidosättande av förbudet i artikel 4 i stadgan, mot bakgrund av att det är ett absolut förbud. Med den nuvarande utformningen av unionsrätten anser jag inte att den ståndpunkten kan godtas.

56.

Förutom artikel 4 i stadgan hänvisar den hänskjutande domstolen till människans rätt till integritet (artikel 3 i stadgan) och rätten till hälsoskydd (artikel 35 i stadgan). Vissa av dem som har inkommit med yttrande i förevarande mål, exempelvis E. D. L. och den finländska, den polska, den rumänska och den italienska regeringen, har byggt sina argument på dessa tre rättigheter. Den nederländska regeringen har däremot bara hänvisat till artikel 4 i stadgan.

57.

Jag anser inte att artikel 35 i stadgan är tillämplig i förevarande mål, eftersom det inte handlar om en sådan tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård, på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och rättspraxis, som säkerställer en hög skyddsnivå för människors hälsa.

58.

Vad beträffar artikel 3 i stadgan skulle rätten till psykisk integritet eventuellt kunna beröras, men inte på grund av brister i vården eller under frihetsberövanden i den utfärdande staten, vilket ingen har gjort gällande, utan på grund av den påstådda avsaknaden av lämplig behandling för den psykiska störning som den eftersökta personen lider av enligt sakkunnigutlåtandet vid den italienska appellationsdomstolen.

59.

Det resonemang jag fört ovan rörande artikel 4 i stadgan kan även tillämpas på artikel 3.

60.

Det som för enkelhetens skull brukar kallas Aranyosi och Căldăraru-doktrinen utgör ett exempel på rättskapande från EU-domstolens sida som bygger på rättspraxis och som motiveras av behovet av att hitta ett sätt att skydda människans grundläggande rättigheter i fall som lagstiftaren inte uttryckligen har föreskrivit när det gäller europeisk arresteringsorder.

61.

I artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 föreskrivs tydligt att det ”inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU]”. Genom den förs en mekanism in för att fullborda systemet, vilken läggs ovanpå de särskilda åtgärderna för att skydda vissa grundläggande rättigheter som avspeglas i rambeslutet. ( 31 )

62.

Eftersom det presumeras att alla medlemsstater iakttar de grundläggande rättigheterna, kunde unionslagstiftaren knappast förutse allmänna eller systematiska brister som kunde medföra att den eftersöktes grundläggande rättigheter åsidosattes.

63.

Det var därför som det med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 var nödvändigt att utforma skäl för att i undantagsfall vägra verkställighet som hängde samman med sådana överträdelser som kunde bli följden av allmänna eller systematiska brister.

64.

Om ett ”nytt” skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder som grundas på överväganden som hänger samman med personens hälsotillstånd godtogs, skulle detta emellertid, såsom påpekades vid förhandlingen, innebära ett slag mot systemet med den europeiska arresteringsordern. Det skulle kunna leda till en mängd olika argument från de berörda personernas sida och därmed hämma systemet för överlämnande till den utfärdande medlemsstaten.

65.

Jag anser inte att förteckningen över skäl för att vägra verkställighet behöver utökas med ett på rättspraxis grundat skäl som avser hälsorisker: man behöver inte vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder när det räcker att skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen. Det sistnämnda är just den mekanism som föreskrivs i rambeslut 2002/584 för fall som det nu aktuella.

66.

Enligt artikel 23.4 i rambeslutet kan överlämnandet i undantagsfall skjutas upp tillfälligt”av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa”.

67.

Denna formulering ger upphov till svårigheter, som har tagits upp av den hänskjutande domstolen och påpekats av praktiskt taget samtliga dem som yttrat sig i målet vid EU-domstolen. Jag anser emellertid inte att svårigheterna är så stora att de inte kan övervinnas genom en noggrann (och inte en kreativ) tolkning av bestämmelsen.

68.

Corte costituzionale (Författningsdomstolen) menar att eftersom artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 bara föreskriver att överlämnandet ”undantagsvis” får skjutas upp i situationer av rent tillfällig karaktär, är den inte förenlig med situationer där det föreligger allvarliga kroniska sjukdomar med obestämd varaktighet. ( 32 )

69.

Den menar vidare att i sådana fall riskerar uppskovet med verkställandet av den europeiska arresteringsordern att fortsätta under en obestämd tid, vilket innebär att överlämnandeförfarandet fråntas all ändamålsenlig verkan. Upprepade uppskov med verkställighet av ett beslut om överlämnande på grund av kroniska hälsotillstånd skulle medföra att den berörda personen hölls kvar i en situation med fortsatt osäkerhet kring sitt framtida öde, vilket strider mot kravet på att garantera att varje förfarande som kan ha inverkan på den personliga friheten ska ha en rimlig tidsfrist. ( 33 )

70.

I linje med detta har den kroatiska och den nederländska regeringen och kommissionen påpekat att ett uppskov enligt artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 bara får ske efter att beslutet om verkställighet av den europeiska arresteringsordern har fattats, men inte när beslut om själva verkställigheten fattas.

71.

Jag medger att dessa argument väger tungt. Jag anser emellertid att möjligheterna att tolka bestämmelsen sträcker sig längre än vad som anförts av den hänskjutande domstolen och av dem som deltog i förhandlingen har förespråkat.

72.

Min utgångspunkt är att avsaknaden av ett uttryckligt skäl för att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i den nationella lagen (eller i artiklarna 3 och 4 i rambeslut 2002/584) inte utgör hinder för skyldigheten i artikel 1.3 i rambeslutet. För att uppfylla denna skyldighet måste den (domstol) som tolkar bestämmelsen i möjligaste mån eftersträva en i materiellt hänseende likvärdig lösning och använda sig av de bestämmelser som lagstiftaren själv har föreskrivit.

73.

Enligt min uppfattning innehåller artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 de verktyg som krävs för denna materiellt sett likvärdiga lösning. Dess innehåll medger en tolkning som, hur extensiv och ambitiös den än är, alltid i större mån iakttar lagstiftarens avsikt än vad ett nytt praxisskapat skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder gör. Det är med andra ord lämpligare att anpassa den konkreta bestämmelsens innebörd och räckvidd än att genom rättspraxis skapa en ny bestämmelse vid sidan om den.

74.

Om artikel 23.4 tolkas mot bakgrund av rambeslut 2002/584 kan den som nämnts tillhandahålla den lösning som krävs enligt artikel 1.3 i fall som det här aktuella.

75.

Ett argument som talar för att artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 är lämplig för att uppfylla kravet i artikel 1.3 i rambeslutet är att den innehåller formuleringen ”överlämnandet … skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa”.

76.

Denna hänvisning innehåller en betydande skillnad jämfört med artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584. De (tvingande eller fakultativa) skäl för att vägra verkställighet som föreskrivs i de artiklarna hänger samman med objektiva omständigheter, det vill säga med de brott som föranlett utfärdandet av den europeiska arresteringsordern eller med olika skeden i de straffrättsliga förfaranden som brotten har gett eller kan komma att ge upphov till. ( 34 )

77.

Att utöka förteckningen i artikel 3 i rambeslut 2002/584 med ytterligare ett skäl för att vägra verkställighet (vilket måste vara tvingande, med hänsyn till den grundläggande rättighetens karaktär) som grundas på en risk för att artiklarna 3 eller 4 i stadgan överträds, är förenat med uppenbara svårigheter i ett system för att vägra verkställighet som bygger på rättslig sammankoppling av de straffrättsliga systemen i samtliga medlemsstater.

78.

Om det inte fanns någon annan lösning skulle de svårigheterna sannolikt inte ha varit tillräckligt stora för att förhindra att det i rättspraxis hade skapats ett nytt skäl för att vägra verkställighet, såsom skedde i målet Aranyosi och Căldăraru som jag tidigare har redogjort för. I det här aktuella fallet går det emellertid att använda sig av den lösning som erbjuds i artikel 23.4 i rambeslut 2002/584. Den lösningen är effektiv, bland annat av följande skäl:

79.

Jag anser att artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 kan användas för att besvara den hänskjutande domstolens frågor.

80.

För det första innehåller den ett kriterium för att fastställa den nedre gränsen för hur allvarlig risken ska vara (”fara för den eftersöktes liv och hälsa”) i förhållande till artiklarna 3 och 4 i stadgan. ( 35 )

81.

För det andra inrättas genom bestämmelsen en kommunikationskanal mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten i samband med en europeisk arresteringsorder, och det som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i är hur denna ska hanteras.

82.

Även om kommunikationen mellan de två rättsliga myndigheterna enligt nämnda bestämmelse inte handlar om huruvida det föreligger skäl för att vägra verkställighet, utan om när den eftersökta personen ska överlämnas, anser jag att det inte finns något som hindrar att den tidigareläggs till den tidpunkt då den verkställande myndigheten ska besluta om huruvida överlämnandet ska skjutas upp.

83.

Genom informationsutbytet kan den verkställande rättsliga myndigheten få förklaringar från den utfärdande myndigheten om huruvida det finns sjukvård att tillgå på häkten och anstalter som kan tillgodose den eftersökta personens medicinska behov.

84.

Mot bakgrund av att den utfärdande myndigheten dittills inte haft kännedom om den eftersökta personens hälsotillstånd, kan den dialogen leda till att myndigheten, på eget initiativ eller på uppmaning av den verkställande myndigheten, eventuellt omprövar den europeiska arresteringsorderns relevans, med beaktande av en (ny) faktor som har betydelse för bedömningen av proportionaliteten. ( 36 )

85.

Vid bedömningen av de omständigheter som ligger till grund för proportionalitetsprövningen (om den europeiska arresteringsordern utfärdades för att lagföra personen eller för att denne ska avtjäna ett straff, brottets svårighetsgrad och andra faktorer) ska således den eftersökta personens hälsotillstånd också beaktas. Denna bedömning kan leda till att den europeiska arresteringsordern (tillfälligt eller slutgiltigt) återkallas, men även till att den kvarstår, om den utfärdande myndigheten trots allt bestämmer sig för att gå vidare med överlämnandeförfarandet.

86.

Jag anser att artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 i sådana här fall möjliggör ett system för kommunikation mellan rättsliga myndigheter som liknar det som enligt artikel 15 i rambeslut 2002/584 får användas innan beslut fattas om huruvida den europeiska arresteringsordern ska verkställas.

87.

De uppgifter som är relevanta med avseende på artikel 15 i rambeslut 2002/584 är visserligen, enligt artikelns ordalydelse, de som är nödvändiga för att myndigheten ska kunna ”besluta om överlämnandet”, det vill säga huruvida de villkor för överlämnande är uppfyllda som bland annat föreskrivs i artiklarna 3–5 i rambeslut 2002/584. ( 37 )

88.

Det finns emellertid, enligt min uppfattning, inget som hindrar att man använder sig av informationsutbyten när det är lämpligt för att bedöma den risk som är avgörande för om överlämnandet ska skjutas upp, även efter ett beslut om uppskov, om det finns allvarliga humanitära skäl för det. ( 38 )

89.

För att värna om den eftersökta personens rättigheter, vilket är självklart, men även för att värna om unionens berättigade intresse av att förhindra att personer undkommer straff, vilket är ett av syftena med systemet med en europeisk arresteringsorder, ( 39 ) ska den verkställande rättsliga myndigheten besluta huruvida överlämnandet ska skjutas upp på grundval av alla uppgifter som är nödvändiga för att den ska ha tillräcklig kännedom om omständigheterna.

90.

Om det för att få en sådan kännedom krävs en nära och smidig kommunikation med den utfärdande rättsliga myndigheten, är det lämpligt att använda sig av mekanismen i artikel 15.2 i ramdirektiv 2002/584, även om verkställighet redan har beviljats.

91.

Uppskovet kan således avse en verkställighet som redan har beslutats efter att ha passerat det ”filter” som utgörs av skälen för att vägra verkställighet i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584. Den allvarliga hälsorisken blir på så sätt ett skäl som förutsätter att verkställighet av den europeiska arresteringsordern har beviljats och som motiverar ett beslut att skjuta upp den.

92.

Vad beträffar åtgärdens varaktighet föreskrivs i artikel 23.4 i rambeslut 2002/584 att ett överlämnande kan skjutas upp ”tillfälligt” och att verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum ”så snart dessa [allvarliga humanitära] skäl inte längre föreligger”.

93.

Uppskovets tillfälliga karaktär hänger således samman med villkoret att de humanitära skäl som motiverar uppskovet fortfarande föreligger. Dessa kan försvinna eller korrigeras av olika skäl (i synnerhet kan den eftersökta personens tillstånd förbättras).

94.

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat ( 40 ) finns det i fall där uppskovet förlängs under alla förhållanden inget som hindrar att den fortlöpande dialogen mellan de berörda rättsliga myndigheterna gör det möjligt att hitta andra särskilda lösningar. ( 41 )

95.

Det är bara om uppskovet skulle förlängas under en längre tid än vad som är rimligt, vilket är något som det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att bedöma i dialog med den utfärdande rättsliga myndigheten, ( 42 ) som den förstnämnda myndighetens beslut om överlämnande får upphävas.

96.

Således anser jag att följande bör gälla:

97.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska ge Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) följande svar:

”Artiklarna 1.3 och 23.4 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, jämförda med artiklarna 3, 4 och 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas på följande sätt:

Om den verkställande rättsliga myndigheten finner att ett överlämnande av en eftersökt person som lider av en allvarlig kronisk och potentiellt obotlig sjukdom kan innebära en risk för att personen drabbas av en allvarlig hälsoskada, bör den inhämta upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten som gör det möjligt att utesluta en sådan risk och, i förekommande fall, i undantagsfall tillfälligt skjuta upp överlämnandet av personen så länge denna allvarliga risk kvarstår.”