1.

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet ( 2 ), jämförd med artikel 3 i samma direktiv.

2.

Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan sex fordonsägare och försäkringsgivarna för de personer som är ansvariga för skador på deras fordon.

3.

Detta mål ger domstolen tillfälle att för första gången klargöra omfattningen av den skadelidandes rätt att rikta anspråk direkt mot ett försäkringsföretag när vederbörande begär ersättning för samtliga skador som orsakats av ett motorfordon.

4.

I detta förslag till avgörande kommer jag att redogöra för skälen dels till att jag anser att unionsrätten inte utgör hinder mot att en ersättning som ska betalas av ett försäkringsföretag är uteslutande ekonomisk, dels till att den ändamålsenliga verkan av direktiv 2009/103 skulle undergrävas om den skadelidandes rätt till direktanspråk begränsades eller uteslöts på grund av att det skadade fordonet inte faktiskt har reparerats.

5.

Skäl 30 i direktiv 2009/103 har följande lydelse:

6.

Artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Obligatorisk försäkring av motorfordon”, har följande lydelse:

”Om inte annat följer av artikel 5 ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är lämpliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring.

Försäkringens omfattning och villkor ska bestämmas inom ramen för de åtgärder som avses i första stycket.

Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är lämpliga för att försäkringsavtalet ska täcka även följande:

Den försäkring som avses i första stycket ska obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador.”

7.

Artikel 18 i direktivet, med rubriken ”Direktanspråk”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska se till att skadelidande parter vid olyckor vållade av ett fordon som omfattas av försäkring enligt artikel 3 har rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen.”

8.

I artikel 363.1 i kodeks cywilny (civillagen) föreskrivs följande:

”Skadan ska ersättas, enligt den skadelidandes val, antingen genom att ursprungligt skick återställs eller genom betalning av en skälig summa pengar. Om det är omöjligt att återställa till ursprungligt skick eller om det skulle medföra orimliga svårigheter eller kostnader för den ersättningsskyldiga parten är den skadelidandes rätt begränsad till ekonomisk ersättning.”

9.

I artikel 822.1 och 4 i civillagen föreskrivs följande:

”1.   I ansvarsförsäkringsavtalet förbinder sig försäkringsgivaren att utge ersättning enligt avtalet för skador som orsakats tredje man för vilka försäkringstagaren eller den försäkrade är ansvarig.

…

4.   Den person som har rätt till ersättning för en händelse som täcks av ett ansvarsförsäkringsavtal kan rikta direkt anspråk mot försäkringsgivaren.”

10.

Sex mål har anhängiggjorts vid Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (distriktsdomstolen i Warszawa, Polen). Fem av dem gäller att de försäkringsföretag – som är svarande i det nationella målet och som har det civilrättsliga ansvaret för den person som är ansvarig för en trafikolycka som orsakat skador på fordon – vägrar att, till de skadelidande som är kärande i målet vid den nationella domstolen och som har utövat sin rätt till direktanspråk enligt artikel 18 i direktiv 2009/103, ersätta reparationskostnader för dessa fordon som de inte har haft. Dessa kostnader kallas av den hänskjutande domstolen för hypotetiska reparationskostnader.

11.

Det sjätte målet skiljer sig från de föregående endast på så sätt att skadan är en följd av att en garageport föll ned och förstörde det fordon som tillhör käranden i målet vid den nationella domstolen.

12.

Tvisterna har uppkommit till följd av att de skadelidande begär ekonomisk ersättning för skador som orsakats på deras fordon baserat på en hög uppskattning av reparationskostnaderna (reservdelar och arbete), utan några bevis för de reparationskostnader som de har haft, det vill säga de faktiska kostnaderna. Försäkringsföretagen har emellertid gjort gällande att ersättningen inte får överstiga beloppet för den skada som de faktiskt har lidit, beräknat enligt den så kallade differentialmetoden. Detta belopp ska motsvara skillnaden mellan det värde som det skadade fordonet skulle ha haft om olyckan inte hade inträffat och fordonets aktuella värde, i dess skadade, reparerade eller delvis reparerade skick.

13.

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att syftet med skadeersättning enligt nationell rätt är att återställa den skadelidandes tillgångar till det värde som de skulle ha haft om skadan inte hade inträffat, utan att låta den skadelidande berika sig.

14.

Enligt polsk rättspraxis beviljar domstolarna emellertid ersättning för skador som orsakats på motorfordon med ett belopp som motsvarar hypotetiska reparationskostnader, vilka vida överstiger beloppet för den skada som den skadelidande har lidit beräknat enligt differentialmetoden. Detsamma gäller vid försäljning av det skadade fordonet, som de skadelidande aldrig skulle kunna reparera i framtiden.

15.

Enligt den hänskjutande domstolen kan denna rättspraxis, som kan kritiseras i den mån den gör det möjligt för den skadelidande att berika sig i vissa fall, motiveras av det särskilda skydd som unionsrätten ger offer för trafikolyckor. Den hänskjutande domstolen anser därför att det är nödvändigt att klargöra omfattningen av den skadelidandes rätt att rikta direkt anspråk mot försäkringsföretaget.

16.

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende anfört att det föreligger en konflikt mellan, å ena sidan, rätten till direktanspråk, i kombination med den omständigheten att den skadelidande enligt polsk rätt kan rikta anspråk direkt i två olika fall mot den som orsakat olyckan ‐ nämligen ett anspråk på ersättning och ett gällande naturaprestation ‐ i syfte att återställa det läge som rådde innan skadan uppkom, och, å andra sidan, den princip som följer av polsk obligationsrätt, enligt vilken den tjänst som utförs av en ansvarsförsäkringsgivare är en betalning, det vill säga, en ekonomisk prestation.

17.

Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för bestämmelser i nationell rätt som medför att en skadelidande, som önskar rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget, fråntas en av de möjligheter att få ersättning för skadan som föreskrivs i nationell rätt, vilket skulle få en generell avskräckande verkan.

18.

Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den skadelidande, för att effektiviteten av dennes anspråk enligt artikel 18 i direktiv 2009/103 ska kunna säkerställas, borde ha rätt att rikta anspråk mot skadevållarens försäkringsföretag för att få ersättning med ett belopp som motsvarar de kostnader som krävs för att själv låta reparera det skadade fordonet, när detta är oumbärligt. Ersättningen skulle således kunna baseras på en verklig reparation.

19.

Den hänskjutande domstolens sista fråga rör en situation i vilken det skadade fordonet inte längre kan repareras, till exempel på grund av att det har sålts. Den hänskjutande domstolen är benägen att anse att ersättningen till den skadelidande endast ska motsvara skillnaden mellan det pris som den skadelidande har erhållit för det skadade fordonet och det pris som denne skulle ha erhållit vid försäljning av fordonet i oskadat skick.

20.

Under dessa omständigheter har Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (distriktsdomstolen i Warszawa, Polen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

21.

KP och RD Sp. z o.o., två av kärandena i målet vid den nationella domstolen, SI SA, en av svarandena i målet vid den nationella domstolen, den polska, den tjeckiska och den tyska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

22.

Begäran om förhandsavgörande grundar sig på den hänskjutande domstolens konstaterande att ”den nationella ersättningsrätten … innebär en skyldighet för försäkringsföretagen att till skadelidande betala de så kallade hypotetiska reparationskostnaderna för det skadade fordonet utan någon koppling till dessa kostnaders uppkomst (i framtiden), vilket gör det möjligt för skadelidande som inte vill låta reparera sitt fordon att till följd av skadorna öka värdet på sin egendom med skillnaden mellan reparationskostnaden för det skadade fordonet och värdeminskningen på fordonet till följd av skadorna, på försäkringsföretagens bekostnad och, dessutom, på bekostnad av alla fordonsägare som betalar obligatoriska försäkringspremier”.

23.

Den hänskjutande domstolen söker således en lösning för att komma fram till en ersättning vars belopp ligger så nära som möjligt de verkliga kostnader som borde uppkomma för de skadelidande. Den hänskjutande domstolen har således påpekat att de skadelidande inte kan göra anspråk hos försäkringsgivaren på ersättning in natura för fordonet, vilket de skulle kunna göra hos skadevållaren.

24.

Detta konstaterande, av att det i polsk rätt föreligger en skillnad mellan de två sätt att rikta anspråk som står till förfogande för personer som har rätt till ersättning för en skada som orsakats på ett fordon, har föranlett den hänskjutande domstolen att ifrågasätta räckvidden och omfattningen av den rätt till direktanspråk som den skadelidande har enligt artikel 18 i direktiv 2009/103, för att säkerställa anspråkets effektivitet. Under dessa omständigheter kan begäran om förhandsavgörande tas upp till prövning.

25.

Enligt domstolens fasta rättspraxis, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, kan en begäran om förhandsavgörande inte avse skadeståndets storlek, vilket huvudsakligen regleras i nationell rätt. ( 3 )

26.

Det ska dessutom erinras om att det framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF att det begärda förhandsavgörandet måste vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som den har att avgöra. ( 4 )

27.

I förevarande fall avser ett av de sex mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen ersättning för skada som en garageport orsakat på ett fordon.

28.

Det är emellertid uppenbart att direktiv 2009/103 inte syftar till att säkerställa civilrättsligt ansvar när skadan inte orsakats av ett fordon. ( 5 ) Det syftar i själva verket till att införa ett särskilt skydd för offren på grund av allvaret av de materiella eller kroppsliga skador som de riskerar att lida till följd av den fara som är inneboende i ett motorfordons konstruktion och funktion.

29.

Dessutom föreskrivs i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103 att varje medlemsstat, såvida inget annat följer av artikel 5 i direktivet, ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att civilrättsligt ansvar för fordon som normalt är hemmahörande på dess territorium täcks av försäkring.

30.

Visserligen har begreppet användning av fordon, som är ett autonomt unionsrättsligt begrepp, tolkats av domstolen särskilt inom ramen för artikel 3 första stycket ( 6 ), med beaktande av att det objektiva skyddet för offer för olyckor orsakade av dessa fordon ständigt har eftersträvats och förstärkts av unionslagstiftaren. ( 7 )

31.

Domstolen har således slagit fast att artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att begreppet användning av fordon i artikeln inte är begränsat till att omfatta trafiksituationer, det vill säga trafik på allmän väg, och att begreppet omfattar all användning av ett fordon som överensstämmer med dess sedvanliga funktion som transportmedel. ( 8 )

32.

I detta avseende har domstolen klargjort att ett fordon används i enlighet med sin funktion som transportmedel när det förflyttar sig, men i princip även när det står parkerat mellan två resor. ( 9 )

33.

Domstolen har härav dragit slutsatsen att begreppet användning av fordon i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103 omfattar en situation där ett fordon, som är parkerat i ett privat garage i en byggnad, vilket används i enlighet med sin funktion som transportmedel, har tagit eld och orsakat en brand som har sitt ursprung i fordonets elektriska system ( 10 ). Detsamma gäller när olyckan beror på ett oljeläckage som orsakats av det aktuella parkerade fordonets mekaniska skick. ( 11 )

34.

Följaktligen är situationer där olyckan inte har sitt ursprung i fordonets egenskaper eller tekniska brister tydligt uteslutna från begreppet användning av fordon i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103.

35.

Domstolen har dessutom slagit fast att det, för att ett fordon ska undantas från kravet på obligatorisk ansvarsförsäkring enligt denna bestämmelse, krävs att fordonet officiellt har tagits ur trafik i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning. ( 12 )

36.

Det råder således inget tvivel om att tillämpningsområdet för direktiv 2009/103, såsom det tolkats av domstolen, är begränsat till obligatorisk ansvarsförsäkring för sådana skador som ett fordon kan orsaka.

37.

Denna tolkning påverkas inte av den hänskjutande domstolens argument att den ska säkerställa likabehandling i fråga om ansvarsförsäkring, vilket skulle motivera att målet hänskjuts till EU-domstolen inom ramen för tvisten om ersättning för skador som en garageport orsakat på ett fordon.

38.

Jag föreslår därför att domstolen ska slå fast att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning på denna punkt.

39.

När det gäller frågan huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning, anser jag, i likhet med vad den polska regeringen har gjort gällande, att de två första tolkningsfrågorna, som de två andra frågorna är beroende av, är hypotetiska. Den polska regeringen har gjort gällande att kärandena i målen vid den nationella domstolen endast har yrkat ekonomisk ersättning. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i just denna begränsning av formerna för ersättning av skador som orsakats av trafikolyckor. Om detta inte föreskrivs i unionsrätten anser den hänskjutande domstolen att det finns grund för att ogilla de yrkanden som framställts på grundval av en kostnadsbedömning.

40.

Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska pröva tolkningsfrågorna i deras helhet med utgångspunkten att den hänskjutande domstolen i huvudsak vill få klarhet i huruvida artikel 18 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som endast föreskriver att skadelidande ska beviljas ekonomisk ersättning när de utövar sin rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som täcker det civilrättsliga ansvaret för en person som är ansvarig för en olycka som orsakats av ett fordon, med valmöjligheten att inte styrka att det uppkommit faktiska reparationskostnader vid skada på ett annat fordon.

41.

Begäran om förhandsavgörande föranleder domstolen att definiera syftet med ett sådant direktanspråk som avses i artikel 18 i direktiv 2009/103.

42.

Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida detta direktanspråk syftar till att förplikta försäkringsgivaren (snarare än den person som är ansvarig för skadan) att, som ersättning för skadan, tillhandahålla den skadelidande den prestation som den skadevållande är skyldig, eller att direkt till den skadelidande tillhandahålla den prestation som föreskrivs i försäkringsavtalet.

43.

För det första anser jag att det är lämpligt att erinra om att den skadelidandes rätt till direktanspråk infördes genom direktiv 2000/26/EG ( 13 ), som är ett av de fyra direktiv som kodifierats genom direktiv 2009/103. ( 14 )

44.

Denna rätt har införts i följande sammanhang, vilket domstolen vid upprepade tillfällen har erinrat om:

45.

Det är inom ramen för det ständigt ökande skyddet för personer som skadats av trafikolyckor som det i direktiv 2000/26, till förmån för dessa personer, infördes en rätt att rikta anspråk direkt mot den ansvariga personens försäkringsföretag eller mot dennes företrädare i den skadelidandes bosättningsstat. ( 16 ) Syftet var att förbättra rättigheterna för personer som blivit offer för en trafikolycka utanför sin bosättningsstat ( 17 ) och att harmonisera medlemsstaternas lagar, varav det i vissa inte finns någon rätt att agera direkt mot den ansvariges försäkringsföretag. ( 18 )

46.

Genom direktiv 2005/14/EG ( 19 ) utvidgades denna rätt till direktanspråk till att omfatta alla skadelidande vid olyckor där motorfordon är inblandade för att underlätta en effektiv och snabb skadereglering och i möjligaste mån undvika kostsamma rättsprocesser. ( 20 )

47.

Detta syfte fastställdes i direktiv 2009/103, i vilket lagstiftaren erinrar om vikten av att garantera offer för trafikolyckor jämförlig behandling oavsett var i unionen olyckorna har inträffat. ( 21 ) I skäl 30 i direktivet återfinns definitionen av rätten till direktanspråk mot det försäkringsföretag som täcker det civilrättsliga ansvaret för den person som är ansvarig för en olycka med ett motorfordon, som fanns i skäl 21 i direktiv 2005/14.

48.

För det andra ska det således understrykas att denna rätt enligt detta skäl definieras som ”[r]ätten att åberopa försäkringsavtalet och rikta anspråk direkt mot försäkringsföretaget”.

49.

Av detta följer att när det obligatoriska försäkringsskyddet genomförs direkt av den skadelidande som utövar sin rätt enligt artikel 18 i direktiv 2009/103 garanterar försäkringsföretag den ansvariga personens civilrättsliga ansvar inom gränserna för det avtal bolaget ingått med personen. ( 22 ) På så sätt är de ekonomiska konsekvenserna av det civilrättsliga ansvaret täckta även om den försäkrade personligen bekostar reparationerna och även vid kroppsskada. ( 23 )

50.

När den skadelidandes rättigheter uteslutande följer av försäkringsavtalet ( 24 ) eller, med andra ord, när de beräknas på grundval av försäkringstagarens avtal, kan de endast få till följd att den skadelidande erhåller ersättning, det vill säga den ersättning som försäkringstagaren, om denne själv hade betalat ersättning till den skadelidande, skulle ha haft rätt att kräva av försäkringsföretaget, inom gränserna för avtalet dem emellan. Detta resultat överensstämmer med försäkringsföretagens verksamhet, såsom den tyska regeringen har påpekat.

51.

Denna tolkning vinner stöd av flera andra omständigheter. För det första uppfyller den skadelidandes rätt till direktanspråk syftet att reglera skador snabbt och faller inom ramen för trafikförsäkring, vars särskilda betydelse, för europeiska medborgare som kör inom unionen såväl som för försäkringsföretag, lagstiftaren har understrukit. ( 25 ) Denna aspekt av frågan i gränsöverskridande situationer understryks enligt min mening med rätta av såväl kommissionen som den tyska regeringen och talar för att en möjlighet till skadestånd in natura inte bör föreskrivas.

52.

För det andra följer principen om ekonomisk ersättning av artikel 22 i direktiv 2009/103, med rubriken ”Förfarande vid ersättningsanspråk”, i vilken de skyldigheter som åligger det försäkringsföretag till vilket den skadelidande har begärt ersättning fastställs. Denna princip kan även härledas ur den omständigheten att unionslagstiftaren har fastställt minimibelopp för försäkringsskydd ( 26 ) som utgör en väsentlig garanti för skydd för offren. ( 27 )

53.

För det tredje är försäkringsföretagen skyldiga att ersätta den skadelidande för att säkerställa en effektiv rätt till skadeersättning och därigenom skydda denne mot risken för att den person som är ansvarig för skadan blir insolvent. ( 28 )

54.

För det fjärde bör bedömningen av de skyldigheter som åligger försäkringsföretaget, gentemot vilket den skadelidande kommer att göra gällande sin rätt till direktanspråk vid domstol, vara förenlig med de unionsrättsliga bestämmelserna om domstols behörighet ( 29 ) och tillämplig lag ( 30 ) i en gränsöverskridande situation samt med reglerna för regresstalan som försäkringsgivaren kan utnyttja. ( 31 )

55.

I detta sammanhang är det därför enligt min mening inte rimligt att artikel 18 i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att den ersättning in natura som den skadelidande enligt nationell rätt kan erhålla från den som orsakat olyckan kan krävas av försäkringsgivaren. Det handlar just om att inte förväxla det direkta förhållandet mellan den skadelidande och försäkringsgivaren med det direkta förhållandet mellan den skadelidande och den ansvarige.

56.

Jag anser följaktligen att artikel 18 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs att skadelidande endast ska få ekonomisk ersättning när de utövar sin rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som täcker det civilrättsliga ansvaret för den person som är ansvarig för en olycka som orsakats av ett fordon, oberoende av vilken typ av skada som ska ersättas.

57.

Dessutom måste även andra överväganden göras för att helt besvara frågorna från den hänskjutande domstolen, som vill att ersättningen till den skadelidande, som har utövat sin rätt till direktanspråk, ska ligga så nära de faktiska kostnaderna som möjligt. ( 32 )

58.

Det följer av fast rättspraxis att storleken på skadeersättningen i huvudsak regleras i nationell rätt. ( 33 )

59.

Det ankommer således på de behöriga myndigheterna att i nationell rätt säkerställa att den skadelidandes rätt till direktanspråk är effektiv.

60.

Det system som beskrivs i KP:s och SI:s skriftliga yttranden, enligt vilka försäkringsföretagen kan införa ett system där tredje man betalar bilverkstäderna, till vilka den skadelidandes ersättning betalas ut ( 34 ), uppfyller enligt min mening det krav på skydd för skadelidande som följer av direktiv 2009/103, om systemet genomförs enligt den skadelidandes val.

61.

Jag anser därför att det är meningslöst att genom en tolkning av räckvidden av artikel 18 i direktiv 2009/103 försöka finna en lösning på problemen med att handlägga tvisterna som den hänskjutande domstolen har redogjort för ( 35 ), utöver den orättvisa som denna domstol har åberopat till följd av att den skadelidande har kunnat berika sig. ( 36 )

62.

Nationell lagstiftning får emellertid inte medföra att den skadelidandes rätt till direktanspråk berövas sin ändamålsenliga verkan enligt artikel 18 i direktiv 2009/103. ( 37 ) Så skulle dock enligt min uppfattning vara fallet om ersättningen till den skadelidande som utövar sin rätt till direktanspråk antingen utesluts eller begränsas på grund av att det skadade fordonet inte har reparerats eller har sålts, eller på grund av den skyldighet att begära reparation av fordonet från den försäkrade som försäkringsföretaget ålagt den skadelidande.

63.

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (distriktsdomstolen i Warszawa, Polen) på följande sätt.

Artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet

ska tolkas så,