1.

”Hur kan jag vara häktad? Och på det här sättet till på köpet?””Så ni börjar nu igen”, sa vakten och doppade en smörgås i honungsbyttan. ”Sådana frågor svarar vi inte på.” ( 2 ) Detta utdrag ur den första scenen i ”Processen”, en berömd roman av Prag-författaren Franz Kafka, beskriver ett samhälle, styrt av en fiktiv rättsstat, där myndigheterna kan hindra en individs egen frihet utan att informera vederbörande om skälen till ett sådant beslut. M.K. försöker under hela berättelsen finna skälen till varför han anhållits (och senare dömts), men lyckas inte.

2.

Långt ifrån den av Kafka påhittade inkvisitoriska måttlösheten, har unionslagstiftaren i artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ( 3 ) kodifierat misstänkta och tilltalade personers rätt till information om skälen till deras frihetsberövande. I förevarande begäran om förhandsavgörande har Sofiyski Rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) begärt domstolen att tolka denna bestämmelse och således lämna förtydliganden beträffande vid vilken tidpunkt dessa skäl ska meddelas och vad ett sådant meddelande ska innehålla.

3.

Relevanta bestämmelser i förevarande mål är skälen 10, 14 och 28 i direktiv 2012/13, artiklarna 1, 2, 3, 4 och 6 i detta direktiv samt artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

4.

I artikel 72 i Zakon za ministerstvoto na vatreshnite raboti (lagen om inrikesministeriet) (DV nr 53 den 27 juni 2014), i den version som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1)   Polismyndigheten får häkta en person

…

4)   Den frihetsberövade personen har rätt att invända mot häktningens laglighet vid den Rayonen sad (distriktsdomstol) i vars domkrets myndigheten har sitt säte. Distriktsdomstolen ska omedelbart pröva talan och dess beslut får, enligt de villkor som föreskrivs i Administrativnoprotsesualen kodeks [(förvaltningsprocesslagen) (DV nr 30, av den 11 april 2006)], överklagas till motsvarande administrativen sad (förvaltningsdomstol, Bulgarien).

5)   Personen har, från tidpunkten för sin häktning, rätt till en advokat, och ska informeras om sin rätt att vägra en advokat samt följderna av en sådan vägran, liksom sin rätt att vägra lämna förklaringar när häktningen är grundad på punkt 1.1.

…”

5.

Enligt artikel 73 i denna lag får, för en person som har häktats enligt de villkor som avses i artikel 72.1 punkterna 1–4 i denna lag, inga andra rättigheter begränsas än rätten att röra sig fritt. Häktningen får, i detta fall, inte vara längre än 24 timmar.

6.

I artikel 74 i lagen om inrikesministeriet föreskrivs följande:

”1)   För personer som avses i artikel 72.1 ska ett skriftligt beslut (zapoved) om häktning utfärdas.

2)   I det beslut som avses i punkt 1 ska följande anges:

…

3)   Den häktade personen ska fylla i en förklaring om att han eller hon har informerats om sina rättigheter och om sin avsikt att utöva eller inte utöva sina rättigheter enligt andra stycket punkt 6 b–f. Beslutet ska undertecknas av polismyndigheten och den häktade personen.

4)   En vägran eller omöjlighet för den häktade personen att underteckna beslutet ska intygas av ett vittnes underskrift.

…

6)   En kopia av beslutet lämnas till den person som häktats mot vederbörandes underskrift.”

7.

Enligt artikel 22 i Zakon za administrativnite narushenia i nakazania (lagen om brott och administrativa påföljder) (DV nr 92 av den 28 november 1968), får förvaltningsrättsliga tvångsåtgärder vidtas i syfte att få administrativa förseelser att upphöra samt att undvika och eliminera skadliga verkningar av dessa.

8.

Artikel 21.1 i förvaltningsprocesslagen, i den version som är tillämplig i det nationella målet, har följande lydelse:

”En enskild administrativ handling är en viljeförklaring som görs antingen uttryckligen eller genom ett handlande eller en underlåtelse av en myndighet eller annat organ eller organisation som har behörighet enligt lag, personer som utövar offentliga uppdrag och offentliga tjänsteorgan, som skapar rättigheter eller skyldigheter eller direkt inskränker rättigheter, friheter eller rättsliga intressen för vissa medborgare eller vissa organisationer samt en vägran att anta en sådan handling.”

9.

I artikel 145 i lagen föreskrivs följande:

”1)   Administrativa handlingars lagenlighet får angripas vid domstol.

2)   Talan får väckas mot följande:

…”

10.

Artikel 1 i Ukaz nr904 za borba s drebnoto khuliganstvo (dekret nr 904 om bekämpning av småhuliganism) av den 28 december 1963, i den version som är tillämplig i det nationella målet, har följande lydelse:

”1)   Småhuliganism som begås av en person som har fyllt 16 år ska bestraffas genom följande administrativa påföljder:

2)   Med småhuliganism, i den mening som avses i detta dekret, avses ett beteende som strider mot dignitet, som ges uttryck genom användning av svordomar, förolämpningar eller andra obscena ageranden på offentlig plats, som är förolämpande för medborgare, myndigheter eller samhället, eller genom bråk, misshandel eller liknande gärningar, som medför störningar i av lag och ordning, men som, på grund av att de medför en ringa fara för allmänheten, inte utgör något brott i den mening som avses i artikel 325 i strafflagen.”

11.

RK, som är polistjänsteman på polisstationen i andra polisdistriktet i staden Sofia (Bulgarien) utfärdade, den 2 september 2020, ett beslut om tillämpning av en administrativ tvångsåtgärd, avseende häktning av XN för en period på upp till 24 timmar, från den 2 september 2020, kl. 11.20, på grund av en brottsmisstanke.

12.

I det aktuella beslutet, som undertecknats av polistjänstemannen RK, anges skälen till häktningen av XN enligt följande: ”artikel 72.1.1 i [lagen om inrikesministeriet]” och ”störning av den allmänna ordningen”. På baksidan av beslutet anges att XN frisläpptes den 3 september 2020, kl. 11.10, vilket har bekräftats av vederbörandes underskrift. Omedelbart efter att XN häktats gjordes en kroppsvisitering vid vilken ett protokoll upprättades. Han erhöll en förklaring att komplettera, vilken angav hans rättigheter enligt artiklarna 72, 73 och 74 i lagen om inrikesministeriet.

13.

Den 3 september 2020 väckte XN, vid Sofiyski Rayonen sad (distriktsdomstolen i Sofia), tillika den hänskjutande domstolen, en talan om invändning mot häktningsbeslutets lagenlighet.

14.

Inom ramen för utredningen av ärendet avseende denna talan, inkom skriftliga rapporter från polismyndigheten den 2, den 3 och den 4 september 2020, i vilka det angavs att XN, den 2 september 2020, cirka kl. 11.20, i egenskap av deltagare i en protestaktion i staden Sofia, framför nationalförsamlingens byggnad, försökt ta sig förbi den avspärrning som polisen gjort, genom att med sina händer och fötter slå på polistjänstemännens sköldar och rikta cyniska kommentarer till dem, vilket gjorde det nödvändigt att häkta honom. Ingen bevisning finns för att polistjänstemännens skriftliga rapporter av den 2 och 3 september tillhandahölls XN för information, vid tidpunkten för hans häktning.

15.

XN angav, i sitt skriftliga yttrande av den 2 september 2020, att han var närvarande vid protestaktionerna och att han, när spänningarna ökade, knuffades av folkmassan mot polisernas avspärrning och därefter anhölls av inrikesministeriets tjänstemän, vilka utövade olagligt fysiskt våld mot honom. Han nekar till att ha stört den allmänna ordningen.

16.

Medicinska handlingar daterade den 2 september 2020 har tillförts akten. Av dessa framgår att det, till följd av en undersökning av en specialistläkare, fastställdes att XN hade ett öppet sår på ögonlocket och runt ögat.

17.

Den 8 september 2020 upprättade en polistjänsteman på polisstationen i andra polisdistriktet i denna stad, på order av en åklagare i Sofias distrikt, mot XN en rapport i vilken fastställdes att han begått småhuliganism, vilken gavs in till Sofiyski Rayonen sad (distriktsdomstolen i Sofia) för undersökning. I denna rapport angavs att XN hade gjort sig skyldig till en administrativ förseelse enligt artikel 1.2 i dekret nr 904 om bekämpning av småhuliganism. Genom beslut av den 8 september, som meddelades av Sofiyski Rayonen sad (distriktsdomstolen i Sofia), förklarades XN oskyldig och frisläpptes på grund av att det saknades bevis för den påstådda administrativa förseelsen. Detta domstolsavgörande har vunnit laga kraft.

18.

Den hänskjutande domstolen har angett att den, inom ramen för det nationella målet, har ombetts att pröva lagenligheten av polismyndighetens beslut att faktiskt häkta XN, för en varaktighet på 24 timmar, på grund av en misstanke om brott.

19.

Den hänskjutande domstolen har preciserat att en sådan häktning av medborgare, beträffande vilka det finns uppgifter som visar att de har begått ett brott, utgör en administrativ tvångsåtgärd i den mening som avses i artikel 22 i lagen om brott och administrativa påföljder, som har karaktären av en administrativ handling, vars syfte är att undvika att den aktuella personen flyr eller begår ett brott.

20.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt artikel 74.2 i lagen om inrikesministeriet, utgör angivelse av faktiska och rättsliga skäl för häktning det huvudsakliga kravet avseende det beslut som polismyndigheten ska utfärda. Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen, Bulgarien) tolkar denna bestämmelse som tvingande och anser att det är tillåtet att dessa upplysningar inte ingår i den skriftliga handling som förordnar om häktning, utan i andra (tidigare eller senare) dokument som hör till denna, trots att dessa andra dokument inte tillhandahålls den berörda personen vid tidpunkten för begränsningen av vederbörandes rörelsefrihet. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att denna rättspraxis, som följts av de underordnade nationella domstolarna, varken är förenlig med artikel 5.1 c i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), såsom den har tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), eller med artikel 6.2 i direktiv 2012/13 eller artikel 8.1 i samma direktiv.

21.

Enligt den hänskjutande domstolen ska det beaktas att den rätt att få tillgång till handlingarna i målet för personer som har egenskap av misstänkt som föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2012/13 inte har införlivats med den bulgariska rätten och således inte garanteras dessa personer. En sådan tillgång garanteras enbart ”anklagade” personer, enligt straffprocesslagen. I avsaknad av konkret information om de faktiska och rättsliga skälen till häktningen och mot bakgrund av att rätten att få tillgång till handlingarna i målet, i vilka dessa skäl anges, inte garanteras den person som misstänkts för ha begått ett brott, saknar vederbörande således möjlighet att på ett lämpligt och effektivt sätt organisera sin rätt till försvar och vid domstol invända mot lagligheten av den akt genom vilken häktningen förordnats.

22.

Den hänskjutande domstolen undrar vidare vilka uppgifter som ska ingå i informationen om den brottsliga gärningen, i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 2012/13, som en frihetsberövad person är misstänkt för.

23.

Under dessa omständigheter har Sofiyski Rayonen sad (distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) beslutat att vilandeförklara målet och till domstolen ställa följande tolkningsfrågor:

24.

Inledningsvis ska ställning tas i frågan om huruvida direktiv 2012/13 är tillämpligt i förevarande mål.

25.

Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att enligt bulgarisk rätt utgör häktning på grundval av artikel 72.1.1 i lagen om inrikesministeriet en administrativ tvångsåtgärd, som har karaktären av en enskild administrativ handling, vilket skulle kunna antyda att det nationella målet ska betecknas som ett förvaltningsrättsligt mål och att det således inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2012/13.

26.

Enligt artikel 1 i detta direktiv fastställer det bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem. Eftersom jag inte tvivlar på att XN, när han frihetsberövades och häktades, nödvändigtvis informerades om att polismyndigheten betraktade honom som en misstänkt, ( 4 ) kommer jag kort att behandla frågan om huruvida det förfarande som ledde fram till denna begäran om förhandsavgörande är ett ”straffrättsligt förfarande” i den mening som avses i denna artikel och huruvida direktiv 2012/13 därmed ska anses vara tillämpligt i detta mål.

27.

Det ska i detta hänseende påpekas att häktning i enlighet med den bulgariska lagstiftningen enligt den hänskjutande domstolen avser medborgare för vilka det finns uppgifter som anger att de har begått ett brott. Medan den berörda personens ansvar prövas separat inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, kan en häktning endast förordnas när det finns information som visar att ett brott har begåtts och som berättigar en misstanke om att personen sannolikt har deltagit i detta.

28.

Det kan vidare konstateras att denna person, i enlighet med skäl 14 i direktiv 2012/13, grundar sitt yrkande på de rättigheter som anges i stadgan, bland annat i artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och utvecklar artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen såsom de har tolkats av Europadomstolen samt att ordet ”anklagelse” i detta direktiv används för att beskriva samma begrepp som ordet ”anklagelse” i artikel 6.1 i Europakonventionen. ( 5 )

29.

Som Europeiska kommissionen har understrukit i sitt skriftliga yttrande, har domstolen redan, i domen IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), ( 6 ) bekräftat att de rättigheter som föreskrivs i direktiv 2012/13 är tillämpliga på varje misstänkt person som har frihetsberövats eller häktats och erinrat om Europadomstolens praxis avseende tillämpligheten av de garantier som följer av den straffrättsliga delen av artikel 6 i Europakonventionen enligt vilken det är fråga om en ”anklagelse för brott” när en person officiellt har åtalats av de behöriga myndigheterna eller om de handlingar som de vidtar på grund av misstanke mot honom eller henne har betydande återverkningar på hans eller hennes situation. En person som, såsom XN i förevarande mål, har gripits (eller häktats) på grund av att han eller hon misstänks ha begått ett brott kan således anses ”anklagad för brott” och göra anspråk på skydd enligt artikel 6 i Europakonventionen. ( 7 )

30.

Av detta följer att direktiv 2012/13 är tillämpligt i det nationella målet.

32.

Den hänskjutande domstolen har genom sin första tolkningsfråga i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 8.1 i direktiv 2012/13, jämförd med artikel 6.2 i detta, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell reglering, tillämpad i enlighet med rättspraxis i den berörda medlemsstaten, enligt vilken skälen för häktning av en misstänkt eller tilltalad person inte nödvändigtvis måste anges i den skriftliga akt som förordnar häktningen, utan även kan anges i andra dokument som den berörda personen endast kommer att få tillgång till för det fall han eller hon väcker en talan vid domstol om invändning mot aktens laglighet.

33.

Innan jag påbörjar min bedömning vill jag erinra om att artikel 8.1 i detta direktiv föreskriver att den information som meddelas de misstänkta eller tilltalade personerna, i enlighet med artiklarna 3 och 6 i detta direktiv, ska registreras i enlighet med det registreringsförfarande som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rättsordning. Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att tolkningen av denna bestämmelse på något sätt skulle vara relevant för svaret på den aktuella frågan. Domstolen bör således, i sin kommande dom, omformulera frågan med hänvisning till enbart artikel 6.2 i direktiv 2012/13.

34.

Direktiv 2012/13 har, genom att föreskriva gemensamma minimiregler för rätten till information i straffrättsliga förfaranden, till syfte att förstärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna i deras respektive straffrättsliga system. ( 8 ) I artikel 1 i detta direktiv anges, såsom har nämnts ovan, att detta fastställer bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem.

35.

Som domstolen redan har fastställt, ( 9 ) framgår av artikel 3 jämförd med artikel 6 i direktiv 2012/13, att den rätt som avses i artikel 1 i detta direktiv omfattar åtminstone två separata rättigheter. För det första ska misstänkta eller tilltalade personer enligt artikel 3 i nämnda direktiv underrättas om åtminstone vissa processuella rättigheter som räknas upp i denna bestämmelse. Dessa omfattar rätten till tillgång till försvarare, rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan rådgivning, rätten att bli underrättad om anklagelsen, rätten till tolkning och översättning samt rätten att tiga. När de misstänkta eller tilltalade personerna har frihetsberövats eller häktats, medför artikel 4 i direktiv 2012/13 en skyldighet för medlemsstaterna att ge dem en skriftlig förklaring som även anger ytterligare processrättsliga rättigheter. För det andra fastställs i artikel 6 i detta direktiv regler om misstänktas och tilltalades rätt att bli informerade om anklagelsen.

36.

Artikel 6.2 i direktiv 2012/13, som är föremål för förevarande tolkningsfråga, rör bestämmelsen att misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats ska informeras om skälen till anhållandet eller häktningen, inbegripet vilken brottslig gärning som vederbörande misstänks eller anklagas för att ha begått.

37.

Det specifika syftet med denna bestämmelse är att tillåta de berörda personerna att bestrida lagenligheten av deras frihetsberövande och således skydda sig mot ett godtyckligt anhållande eller en godtycklig häktning. Detta följer av Europadomstolens praxis.

38.

Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 6.2 i direktiv 2012/13 reglerar ett villkor avseende lagenlighet av frihetsberövande och tolkningen av denna därför nödvändigtvis ska grunda sig på artikel 6 i stadgan, avseende rätten till frihet och säkerhet. De rättigheter som anges i denna ska, enligt den samstämmighetsklausul som föreskrivs i artikel 52.3 i stadgan, ha samma innebörd och räckvidd som dem som föreskrivs i artikel 5 i Europakonventionen. Europadomstolen har emellertid i fast praxis slagit fast att den informationsskyldighet som de behöriga myndigheterna har enligt artikel 5.2 i Europakonventionen ( 10 ) har till syfte att ge personer som anhållits eller häktats en rätt att vid domstol invända mot lagenligheten av deras frihetsberövande enligt artikel 5.4 i denna konvention. ( 11 )

39.

Beträffande tidpunkten då meddelandet av information om skälet till anhållandet eller häktningen ska ske, är det uppenbart att artikel 6.2 i direktiv 2012/13 inte innehåller någon anvisning. Det ska således kontrolleras huruvida en sådan anvisning kan anses framgå vid en systematisk tolkning av denna bestämmelse, med beaktande av det sätt på vilket den är kopplad till de övriga delarna av det rättssystem som inrättats genom artikel 6.

40.

I artikel 6.1 i direktiv 2012/13 anges bestämmelsen om att misstänkta och tilltalade personer, utan dröjsmål och så utförligt som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar, ska tillhandahållas information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. I skäl 28 i detta direktiv preciseras att denna information ska tillhandahållas senast före polisens första officiella förhör. I artikel 6.3 anges att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, ska tillhandahållas senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol. I artikel 6.4 i samma direktiv föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål informeras om alla ändringar i den information som tillhandahållits i enlighet med denna artikel, där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande.

41.

Mot bakgrund av syftet med den hänskjutande domstolens fråga, kommer jag att undersöka förhållandet mellan de två första punkterna i artikel 6 i direktiv 2012/13.

42.

Artikel 6.1 i denna bestämmelse anger en allmän informationsskyldighet som avser den brottsliga gärning som personen misstänks eller anklagas för att ha begått och som ska uppfyllas utan dröjsmål och så utförligt som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar. I artikel 6.2 föreskrivs en ytterligare skyldighet för de behöriga myndigheterna vid anhållande eller häktning, vilken inte är begränsad till meddelandet av information avseende den brottsliga gärning som personen misstänks eller anklagas för att ha begått, utan mer allmänt avser skälen till anhållandet eller häktningen. ( 12 ) Det är således inte förvånande att denna sistnämnda artikel inte nämner vid vilken tidpunkt den information som anges i denna ska meddelas den misstänkte eller tilltalade personen, eftersom det tidskriterium som anges i artikel 6.1 även är tillämpligt vid anhållande eller häktning.

43.

En systematisk tolkning förefaller således endast visa att de behöriga myndigheterna har en skyldighet att meddela den behöriga personen skälen till vederbörandes anhållande eller häktning så snart som det krävs för att vederbörande, om han eller hon finner det lämpligt, ska kunna bestrida lagligheten av sitt frihetsberövande, så att ett faktiskt utövande av dennes rätt till försvar tillåts och att ett rättvist förfarande kan garanteras.

44.

Samma tolkningsresultat följer av ett beaktande av domstolens fasta praxis, av vilken ett behov framgår, att ge artikel 6 i direktiv 2012/13 en ändamålsenlig verkan och preciserar att även om det inte i direktiv 2012/13 regleras hur informationen om anklagandet ska lämnas till den misstänkte eller tilltalade personen, får den emellertid inte lämnas på ett sätt som motverkar det syfte som eftersträvas genom bland annat artikel 6, vilket är att personer som misstänks för att ha begått ett brott ska kunna förbereda sitt försvar och att ett rättvist förfarande ska kunna garanteras. ( 13 )

45.

Det skulle nämligen kunna hävdas att det endast genom att denna information meddelas utan dröjsmål vid tidpunkten för frihetsberövandet eller kort efter att detta har påbörjats kan ges möjlighet åt den frihetsberövade eller häktade personen att bedöma sina möjligheter att på ett effektivt sätt bestrida häktningens laglighet och, i förekommande fall, invända mot denna genom att väcka talan vid domstol.

46.

Detta syfte skulle däremot inte kunna uppnås om informationen beträffande skälen för anhållandet eller häktningen gavs först efter att den berörda personen väckt en sådan talan. Det kan nämligen konstateras att den frihetsberövade eller häktade personen, om den var tvungen att bestrida lagenligheten av en rättsakt för att kunna få kännedom om skälen till denna, inte skulle ha haft tid att bedöma sina möjligheter att vinna framgång med sin talan eller, i förekommande fall, att förbereda den på ett effektivt sätt. Det räcker således inte att de aktuella skälen kan utläsas av handlingarna i domstolsförfarandet. ( 14 )

47.

Denna tolkning bekräftas enligt min uppfattning av fast praxis från Europadomstolen, som inleddes med domen van der Leer/Nederländerna, ( 15 ) enligt vilken den som har rätt att väcka talan och utan dröjsmål erhålla ett avgörande om huruvida häktningen av denne är laglig, inte kan utöva denna rätt på ett verkningsfullt sätt om vederbörande inte så skyndsamt som möjligt och i tillräcklig utsträckning får kännedom om skälen till varför han eller hon har frihetsberövats. ( 16 )

48.

Då Europadomstolen är medveten om att den exakta tidpunkt som ett sådant ”skyndsamhetskrav” avser inte kan fastställas på ett abstrakt sätt, har den angett att frågan om huruvida dessa skäl har meddelats den frihetsberövade eller häktade personen beror på omständigheterna i det enskilda fallet.

49.

Av denna rättspraxis följer emellertid att den polismyndighet som genomför arresteringen (eller häktningen) inte har någon skyldighet att ange skälen i deras helhet vid själva tidpunkten för arresteringen. ( 17 ) Europadomstolen har betraktat de tidsmässiga begränsningar som föreskrivs genom kravet på skyndsamhet som tillräckliga när den frihetsberövade (eller häktade) personen hade informerats om skälen till sitt frihetsberövande inom några timmar, ( 18 ) medan den hittills i fast praxis har angett att ett sådant krav åsidosatts, när denna person hade erhållit sådan information efter längre tid än cirka en dag. ( 19 )

50.

Mot bakgrund av dessa omständigheter föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan så, att artikel 6.2 i direktiv 2012/13, jämförd med artikel 6.1 i detta, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell reglering, som tillämpas i enlighet med fast rättspraxis i den berörda medlemsstaten, enligt vilken skälen till häktning av en misstänkt eller tilltalad person inte nödvändigtvis ska anges i den skriftliga akt genom vilken häktningen förordnas, utan även får anges i andra dokument som den berörda personen endast kommer att få tillgång till för det fall han eller hon vid domstol väcker talan om invändning mot aktens lagenlighet. Dessa skäl ska nämligen meddelas vederbörande så skyndsamt som krävs för att vederbörande, om han eller hon finner det lämpligt, ska kunna väcka en sådan talan och, under alla omständigheter, före det första officiella polisförhöret.

51.

Genom den andra tolkningsfrågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ska tolkas så, att den information som ska meddelas en frihetsberövad eller tilltalad person omfattar uppgifter om vid vilken tidpunkt, på vilken plats och på vilket sätt brottet har begåtts, denna persons konkreta deltagande i detta och den brottsrubricering som följer av detta, för att nämnda personens möjlighet att på ett effektivt sätt bestrida sitt frihetsberövande och därmed effektivt utöva sin rätt till försvar ska anses garanterad.

52.

Med andra ord har domstolen ombetts att klargöra vilket innehåll och vilken detaljnivå som krävs beträffande de skäl som ska meddelas den tilltalade eller häktade personen enligt artikel 6.2 i direktiv 2012/13.

53.

Som jag har angett ovan föreskriver denna bestämmelse en ytterligare informationsskyldighet, utöver den allmänna informationsskyldighet som anges i artikel 6.1 i direktiv 2012/13, och ska således tolkas i kombination med den sistnämnda artikeln. Svaret på denna tolkningsfråga tycks emellertid inte finnas i lydelsen av dessa bestämmelser. Av dessa villkor kan nämligen endast utläsas att dessa skäl, för det första, ska meddelas på ett så utförligt sätt som krävs och, för det andra, åtminstone ska ange vilken brottslig gärning som vederbörande misstänks eller anklagas för att ha begått.

54.

Det är således nödvändigt att beakta skäl 28 i direktiv 2012/13, vilket förefaller särskilt upplysande beträffande räckvidden av de i artikel 6.1–6.3 i detta direktiv föreskrivna skyldigheterna att informera misstänkta och tilltalade personer om vilket brott de anklagas för.

55.

Eftersom jag upprepade gånger kommer att hänvisa till detta skäl i följande punkter, vill jag inledningsvis erinra om att även om skälen som allmän regel inte är juridiskt bindande, ( 20 ) har domstolen ofta hämtat inspiration från dem när den tolkat bestämmelserna i en unionsrättsakt.

56.

I nämnda skäl understryks bland annat att en beskrivning av omständigheterna, inklusive, om de är kända, tid och plats, rörande den brottsliga gärning som personen i fråga misstänks ha gjort sig skyldig till eller anklagas för, och den eventuella brottsrubriceringen, bör tillhandahållas i tillräckligt utförlig form med beaktande av det skede av det straffrättsliga förfarandet i vilket beskrivningen tillhandahålls, så att man garanterar ett rättvist förfarande och möjliggör ett effektivt utövande av rätten till försvar.

57.

Jag anser således att viss ledning finns avseende räckvidden av den informationsskyldighet som åligger de behöriga myndigheterna enligt artikel 6 i direktiv 2012/13.

58.

För det första ska de uppgifter som meddelas innehålla en beskrivning av omständigheterna avseende den brottsliga gärning som personen i fråga misstänks har gjort sig skyldig till eller anklagas för och den eventuella brottsrubriceringen oberoende av vid vilket skede i förfarandet detta meddelande sker.

59.

Det kan, beträffande anhållanden eller häktningar, konstateras att det, på grund av den mångfald av situationer som kan berättiga sådana frihetsberövande åtgärder, är uppenbart att varje ansträngning som har till syfte att på ett uttömmande sätt räkna upp de omständigheter som omfattas av ”beskrivningen av omständigheterna” är dömt att misslyckas. Det förefaller emellertid rimligt att anse att en sådan beskrivning, utöver tid och plats, om de är kända, rörande den brottsliga gärning som personen i fråga misstänks ha gjort sig skyldig till eller anklagas för, bör ange på vilket sätt den berörda personen har deltagit i gärningen. ( 21 ) Vidare ska hänvisningen i nämnda skäl 28 till den eventuella brottsrubriceringen ( 22 ) tolkas så, att det även krävs att den frihetsberövade eller häktade personen ska informeras om den preliminärt fastställda brottsrubriceringen för den gärning som vederbörande misstänks ha begått.

60.

I avsaknad av ett meddelande med detta innehåll, skulle en ändamålsenlig verkan av artikel 6.2 i direktiv 2012/13, jämförd med artikel 6.1 i detta, för övrigt inte kunna garanteras. Endast ett meddelande av de, på detta sätt beskrivna, faktiska och rättsliga skälen för anhållandet eller häktningen kan således tillåta den berörda personen och/eller vederbörandes advokat att förstå varför han eller hon frihetsberövats och således, i förekommande fall, på ett effektivt sätt utöva sin rätt att bestrida lagenligheten av anhållandet eller häktningen och därmed sin rätt till försvar.

61.

För det andra varierar detaljnivån av den aktuella informationen beroende på i vilket skede i förfarandet den ska meddelas. I detta hänseende anges nämligen i skäl 28 i direktiv 2012/13 ett krav på en avvägning mellan de föreskrivna villkoren avseende dels ett rättvist förfarande och ett iakttagande av rätten till försvar, dels behov som är knutna till förfarandet. Artikel 6 i direktiv 2012/13 ska således förstås så, att den fastställer en gradering av informationsskyldigheten, enligt vilken den detaljnivå som den behöriga myndigheten måste iaktta stiger efter hand som skedet för prövningen i sak närmar sig. I artikel 6.1 föreskrivs att information ska lämnas om den brottsliga gärningen och även, vid anhållande eller häktning, omfatta samtliga skäl därtill, i den mening som avses i artikel 6.2 i direktivet, medan artikel 6.3 anger krav på detaljerad information i skedet för domstolens prövning i sak.

62.

Det framgår även av nämnda skäl 28 att meddelandet av ovannämnda information inte får påverka de pågående utredningarna, vilket innebär en förhandsbedömning av om denna information är tillräckligt utförlig. Det är nämligen inte uteslutet att den berörda myndigheten innehar information som inte kan lämnas till den anhållna eller häktade personen utan att en sådan utredning påverkas. Denna myndighet ska även finna en rättvis balans för att undvika att en sådan skada uppkommer samtidigt som den garanterar den berörda personen att tillräcklig information meddelas denna för att han eller hon ska kunna förstå skälen till sitt frihetsberövande och på ett effektivt sätt invända mot dess lagenlighet. ( 23 )

63.

Av detta följer dels att den information som föreskrivs i artikel 6.2 i direktiv 2012/13, jämförd med artikel 6.1 i detta direktiv, förefaller sakna den precisa och kompletta karaktär som krävs enligt artikel 6.3, dels att den rör samma uppgifter som dem som räknas upp i denna sistnämnda artikel.

64.

Den tolkning som jag gjort ovan förefaller bekräftas helt av rättspraxis avseende artikel 5.2 i Europakonventionen.

65.

Det framgår visserligen av denna rättspraxis att frågan om huruvida en frihetsberövad eller häktad person har erhållit tillräcklig information för att kunna göra gällande rätten att bestrida lagenligheten av sitt frihetsberövande ska bedömas utifrån de särskilda omständigheterna i målet, men domstolen har dock angett vissa principer för vägledning avseende en sådan bedömning. ( 24 )

66.

För det första utgör inte en angivelse av en rättslig grund för frihetsberövande i sig en tillräcklig information för att rätten att informeras om skälen till anhållandet eller häktningen ska anses ha iakttagits. Europadomstolen angav exempelvis i domen Murray/Förenade kungariket att artikel 5.2 i Europakonventionen hade åsidosatts genom att den polistjänsteman som hade anhållit Murray hade begränsat sig till att meddela henne vilken straffrättslig bestämmelse som låg till grund för anhållandet. ( 25 ) Vidare angav Europadomstolen, i domen Fox, Campbell och Hartley/Förenade kungariket, att den information som polisen ursprungligen hade lämnat till dessa sökande, enlig vilken de hade frihetsberövats med stöd av en specifik straffrättslig bestämmelse på grund av att de var misstänkta för terrorism, ( 26 ) inte var förenlig med denna artikel.

67.

För det andra är det nödvändigt att till den anhållna eller häktade personen, på ett enkelt och för denna person förståeligt språk, ange de rättsliga och faktiska skälen till vederbörandes frihetsberövande, för att personen ska kunna invända mot lagligheten av detta vid domstol. ( 27 ) Dessa skäl ska, utöver den brottsrubricering som preliminärt har fastställts för det påstådda brottet, ange på vilket sätt den anhållna eller häktade personen har deltagit. Det ska nämligen, återigen beträffande domen Fox, Campbell och Hartley/Förenade kungariket, erinras om att dessa sökande i ett andra skede hade informerats om deras presumerade roll i specifika kriminella gärningar och om deras förmodade tillhörighet till förbjudna organisationer, vilket, i kombination med information som meddelas senare, enligt Europadomstolen uppfyller de krav som följer av artikel 5.2 i Europakonventionen. ( 28 ) Att denna bestämmelse inte hade åsidosatts fastställdes även av Europadomstolen i domen Gasiņš/Lettland, då polisen hade förklarat för sökanden att denne var misstänkt för att ha begått mordet på J.O., att detta mord hade begåtts den 20 maj 2000 och att detta brott var straffbart enligt artikel 116 i den lettiska strafflagen. ( 29 )

68.

För det tredje har de behöriga myndigheterna inte någon skyldighet att, när den berörda personen anhålls (eller häktas), tillhandahålla vederbörande en komplett förteckning över alla anklagelser som gjorts mot honom eller henne, ( 30 ) eftersom information på denna detaljnivå först krävs vid den tidpunkt då den anklagade meddelas vilka brottsliga gärningar som läggs honom eller henne till last. ( 31 )

69.

Det är mot bakgrund av ovannämnda överväganden som den hänskjutande domstolen ska tolka artikel 74.2 i lagen om inrikesministeriet, enligt vilken ett häktningsbeslut som utfärdas enligt artikel 72.1.1 i denna lag ska innehålla ett antal uppgifter, däribland ”de faktiska och rättsliga skälen till häktningen”.

70.

Följaktligen förslår jag att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan enligt följande: Artikel 6.2 i direktiv 2012/13, jämförd med artikel 6.1 i detta direktiv, ska tolkas så, att den anhållna eller häktade personen ska erhålla all nödvändig information, utan att detta påverkar hur den pågående utredningen fortskrider, för att tillåta vederbörande att på ett effektivt sätt bestrida sitt frihetsberövande och således på ett effektivt sätt utöva sin rätt till försvar. Denna information ska, avseende skälen för anhållandet eller häktningen, innehålla en beskrivning av de faktiska omständigheterna, inbegripet tidpunkt och plats för händelserna, om dessa uppgifter är kända, samt på vilket sätt denna person har deltagit i det brott som den misstänks ha begått och den brottsrubricering som den behöriga myndigheten preliminärt har fastställt.

71.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Sofiyski Rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) har ställt enligt följande: