1.

Denna begäran om förhandsavgörande, som getts in av Areios Pagos (Högsta domstolen, Grekland), rör tolkningen av artikel 34.1 och artikel 45.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. ( 2 )

2.

Förevarande begäran om förhandsavgörande har gjorts inom ramen för ett mål avseende erkännande och verkställighet av en domstol i en medlemsstat av avgöranden som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat, vilka medfört att de parter som hade väckt talan vid en annan domstol i den förstnämnda medlemsstaten avskräckts från att fullfölja förfarandet vid den domstolen.

3.

Begäran om förhandsavgörande kommer att föranleda domstolen att fastställa huruvida ett erkännande och verkställande av ett förpliktande för dessa klagande att ersätta rättegångskostnaderna för det förfarandet, grundat på ett åsidosättande av ett transaktionsavtal som innebar ett avslut på en tidigare talan som klagandena väckt och som meddelats av den domstol som utsetts i detta avtal, kan vägras på grund av att de anses strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public), i den mening som avses i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001.

4.

Jag kommer att ange skälen till varför jag anser att en tillämpning även ska göras av de principer som lett domstolen till slutsatsen att ett ”anti-suit injunction”, det vill säga ett föreläggande i syfte att förbjuda en person att väcka talan eller fullfölja ett förfarande vid domstolarna i en annan medlemsstat, inte är förenligt med det system som inrättats genom förordning nr 44/2001.

5.

Artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:

”En dom ska inte erkännas om

6.

I artikel 45.1 i denna förordning föreskrivs följande:

”Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs enligt artikel 43 eller 44 får avslå en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphäva verkställighetsförklaringen endast på någon av de grunder som anges i artiklarna 34 och 35. Den ska meddela sitt avgörande utan dröjsmål.”

7.

Den 3 maj 2006 sjönk fartyget Alexandros T. och gick förlorat med sin last utanför bukten Port Elizabeth (Sydafrika). Bolagen Starlight Shipping Company ( 3 ) och Overseas Marine Enterprises Inc. ( 4 ), ägare respektive driftansvarig för detta fartyg, begärde försäkringsersättning av fartygets försäkringsgivare, på grund av deras försäkringsavtal, för inträffandet av den försäkrade skadan.

8.

Eftersom dessa försäkringsgivare vägrade betala försäkringsersättningen, väckte Starlight samma år i Förenade kungariket talan mot dem vid den behöriga domstolen och inledde, med en av försäkringsgivarna, ett skiljeförfarande. Medan dessa förfaranden pågick slöt Starlight, OME och fartygets försäkringsgivare förlikningsavtal, ( 5 ) genom vilka förfarandena mellan parterna avslutades. Försäkringsgivarna betalade, för inträffandet av den försäkrade skadan, den försäkringsersättning som angavs i försäkringsavtalen, som slutgiltig uppgörelse avseende förlusten av fartyget Alexandros T.

9.

Dessa avtal godkändes den 14 december 2007 och den 7 januari 2008 av den engelska domstol vid vilken målet pågick. Den förordnade att alla senare förfaranden avseende det berörda målet till följd av samma talan skulle avbrytas.

10.

Efter att dessa avtal slutits, väckte Starlight och OME samt de övriga ägare och fysiska personer som representerar dem rättsligt vid Polymeles Protodikeio Peiraios (Förstainstansdomstolen i Pireus, Grekland) flera talan den 21 april 2011 och den 13 januari 2012, bland annat mot Charles Taylor Adjusting Limited, ( 6 ) en juridisk och teknisk rådgivningsbyrå, som hade stått för försvaret för fartyget Alexandros T:s försäkringsgivare beträffande Starlights yrkanden vid den engelska domstolen, och mot FD, chef för denna byrå.

11.

Genom nya talan som grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, yrkade Starlight och OME ersättning för såväl de materiella som de ideella skador som de påstod sig ha lidit till följd av de falska och nedsättande uppgifter som fartygets försäkringsgivare och deras ombud var ansvariga för. Starlight och OME gjorde gällande att dessa försäkringsgivares anställda och företrädare, när det ursprungliga förfarandet för betalning av den ersättning som försäkringsgivarna var skyldig fortfarande pågick och vägran att betala ut försäkringsersättningen bestod, i närvaro av Ethnikí Trápeza tis Elládos (grekiska riksbanken), som var hypoteksborgenär i förhållande till ägaren till det fartyg som hade förlist, och på försäkringsmarknaden bland annat hade spridit ett falskt rykte om att förlusten av fartyget berodde på allvarliga brister i detta, som dess ägare kände till.

12.

Under år 2011, medan dessa förfaranden pågick, väckte fartygets försäkringsgivare och deras ombud, däribland Charles Taylor och FD, vilka var försvarare i dessa förfaranden, talan mot Starlight och OME vid en engelsk domstol och yrkade fastställande av att de förfaranden som hade inletts i Grekland utgjorde överträdelser av förlikningsavtalen samt fastställelsebeslut i detta hänseende och gottgörelse.

13.

Efter rättegång i alla instanser vid de engelska domstolarna, avkunnades den 26 september 2014 en dom och två beslut av High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen's Bench (handelsavdelningen), Förenade kungariket (nedan kallad High Court)), ( 7 ) grundade på innehållet i förlikningsavtalen och på den klausul om val av domstol genom vilken denna domstol utsågs och genom vilka klaganden beviljades betalning av en ersättning knuten till det förfarande som inletts i Grekland och de kostnader som de haft i England. ( 8 )

14.

Monomeles Protodikeio Peiraios, Naftiko Tmima (förstainstansdomstol med ensamdomare i Pireaus, sjörättsavdelningen, Grekland) beviljade Charles Taylors och FD:s ansökan av den 7 januari 2015 om att dessa avgöranden skulle erkännas och förklaras delvis verkställbara i Grekland, i enlighet med förordning nr 44/2001.

15.

Den 11 september 2015 väckte Starlight och OME talan ( 9 ) mot detta beslut vid Monomeles Efeteio Peiraios Naftiko Tmima (förstainstansdomstol med ensamdomare i Pireaus, sjörättsavdelningen, Grekland).

16.

Genom en dom av den 1 juli 2019 biföll nämnda domstol deras talan med motiveringen att de avgöranden av vilka erkännande och verkställande begärts innehåller ”näst intill förbud att väcka och vidhålla talan” som utgör hinder för de berörda parterna för att väcka talan vid de grekiska domstolarna, i strid med artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ( 10 ) samt artikel 8.1 och artikel 20 i Syntagma (den grekiska grundlagen). Dessa bestämmelser utgör kärnan i begreppet ”grunderna för rättsordningen (ordre public)” i Grekland.

17.

Charles Taylor och FD överklagade denna dom vid Areios Pagos (Högsta domstolen, Grekland). De anser att High Courts dom och beslut inte uppenbart strider mot varken grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public) eller Europeiska unionens rättsordning (ordre public) och åsidosätter inte deras grundläggande principer. De har gjort gällande att den omständigheten att de beviljats en preliminär ersättning, för de förfaranden som inleddes i Grekland innan de aktuella rättsliga talan väcktes vid de engelska domstolarna, inte innebar något förbud för de berörda parterna mot att fortsätta att väcka talan vid de grekiska domstolarna eller för dessa domstolar att garantera dem ett domstolsskydd. Följaktligen gjordes en felaktig bedömning när High Courts dom och beslut behandlades som ”förbud att väcka och vidhålla talan”.

18.

Mot denna bakgrund har Areios Pagos (Högsta domstolen, Grekland) beslutat att vilandeförklara målet och till domstolen ställa följande tolkningsfrågor:

19.

Charles Taylor och FD, Starlight och OME, den grekiska och den spanska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

20.

Genom den första tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen i huvudsak önskat får klarhet i huruvida artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat kan vägra att erkänna och verkställa ett avgörande med anledning av att det strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) av det skälet att detta avgörande utgör hinder för fortgåendet av ett förfarande som pågår vid en annan domstol i denna medlemsstat, i den mån avgörandet innebär att en av parterna beviljas en preliminär ekonomisk ersättning för sina kostnader till följd av att detta förfarande har inletts, dels på grund av att föremålet för detta förfarande omfattas av ett förlikningsavtal, vilket har ingåtts lagligen och godkänts av domstol i den medlemsstat där nämnda avgörande meddelades, dels på grund av att den domstol i den andra medlemsstaten vid vilken detta förfarande har inletts inte är behörig på grund av en prorogationsklausul och exklusiv behörighet.

21.

I förevarande mål meddelades High Courts dom och beslut av vilka erkännande och verkställande har begärts vid den grekiska domstolen den 26 september 2014. Förordning nr 44/2001 är tillämplig i tiden (ratione temporis) på det nationella målet. ( 11 )

22.

Denna förordning innehåller specifika bestämmelser på området erkännande och verkställande av beslut om vilka det ska erinras, ( 12 ) varvid det bör påpekas att de inte alla återgavs i förordning nr 1215/2012.

23.

I förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”[e]n dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas”. ( 13 ) Om frågan huruvida en dom ska erkännas eller inte är föremål för tvist, kan en part, som gör gällande att domen ska erkännas få fastställt att domen ska erkännas. ( 14 ) Beträffande verkställighet av domen, föreskrivs i artikel 38 i denna förordning ett förfarande genom ansökan om förklaring att domen är verkställbar i en annan medlemsstat än den där domen meddelats. ( 15 )

24.

I detta skede görs ingen prövning i sak. ( 16 )

25.

I enlighet med artikel 45.1 i förordning nr 44/2001, är det endast inom ramen för en talan mot beslutet avseende den ansökan om verkställighetsförklaring som föreskrivs i artikel 43.1 ( 17 ) i denna förordning, som en domstol får avslå en ansökan om en sådan förklaring eller upphäva verkställighetsförklaringen på någon av de grunder för att vägra erkännande som anges i artiklarna 34 och 35 i denna förordning.

26.

I artikel 34 i förordning nr 44/2001 anges fyra allmänna grunder för att inte erkänna en dom. ( 18 ) Artikel 34.1 avser den situation där ”ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande”. Enligt artikel 35.3 i denna förordning omfattas inte behörighetsreglerna av de åsyftade grunderna för rättsordningen (ordre public). ( 19 )

27.

Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i hur detta kriterium ska tillämpas, mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det mål som den har att avgöra.

28.

Flera omständigheter avseende förfarandet och innehållet i de aktuella avgörandena bör understrykas.

29.

Beslutet om hänskjutande avser tolkningen av grunden för vägran att erkänna och verkställa ett beslut på grund av att ett sådant erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i ett förfarande som präglas av följande särdrag:

30.

Den hänskjutande domstolens frågor har uppkommit på grund av innehållet i High Courts dom och beslut, som grundar sig på Charles Taylors och FD:s ansökan.

31.

För det första grundar sig dessa avgöranden på två faktorer. För det första fastställdes, genom dom, att den talan som väckts i Grekland innebar ett åsidosättande av förlikningsavtalen. ( 20 ) Dessa avtal slöts mellan de parter mot vilka förfarandet i England riktade sig och inom ramen för skiljeförfarandet genom påstående om att de hade deltagit i ett kollektivt brott. Verkan av dessa avtal är att varje eventuell talan som väcks mot dessa parter, på samma grunder som dem som låg till grund för de förfaranden som inleddes mot dem i Grekland, redan har avgjorts genom dessa avtal, enligt den regel som gäller för gemensamma skadevållare.

32.

Vidare har det, i beslut, även angetts att den talan som väckts vid den grekiska domstolarna stred mot regeln om exklusiv behörighet för viss domstol.

33.

För det andra förpliktades Starlight och OME, genom två separata beslut, att betala följande:

34.

För det tredje anges ytterligare omständigheter i High Courts beslut av vilka erkännande och verkställighetsförklaring har yrkats vid de grekiska domstolarna. Den hänskjutande domstolen har således erinrat om följande:

35.

Mot denna bakgrund uppkommer frågan om hur de avgöranden av vilka erkännande och verkställighet har begärts ska klassificeras.

36.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att den dom och de beslut som meddelats av High Court, vars exklusiva behörighet fastställdes av parterna inom ramen för förlikningsavtalen, avgör vilka verkningar dessa ska ha för det förfarande som pågår vid de grekiska domstolarna.

37.

Visserligen riktar sig inte dessa beslut direkt till den grekiska domstolen och förbjuder inte uttryckligen att det förfarande som har inletts vid den fortgår. De innehåller emellertid motiveringar till den grekiska domstolens behörighet avseende de förlikningsavtal som slutits mellan parterna, betalningsförelägganden, inbegripet ett interimistiskt beslut om förskottsbetalning, som är avskräckande genom att dess belopp inte är slutgiltigt och beror på hur förfarandet utvecklas. ( 25 ) Vidare åtföljs besluten av sanktioner och förelägganden som är oskiljaktiga, i syfte att säkerställa att de verkställs. ( 26 ) De har riktats personligen till Starlight och OME för att de skulle upphöra med sitt agerande i strid med förlikningsavtalen som innehåller klausulen om val av domstol. ( 27 )

38.

Mot bakgrund av alla dessa omständigheter förefaller det berättigat att den hänskjutande domstolen klassificerar High Courts dom och beslut som ”näst intill processfientliga förelägganden” ( 28 ) och mer specifikt avser skadeståndsavgörande av vilka erkännande och verkställighet har yrkats.

39.

Följaktligen anser jag att den hänskjutande domstolen gör rätt i att tvivla på huruvida verkningarna av ett eventuellt erkännande och en eventuell verkställighet av dessa avgöranden är förenliga med förordning nr 44/2001 och att hänvisa till domstolens praxis avseende meddelande av en ”anti-suit injunction” ( 29 ) i syfte att ange en motivering till varför avgörandena strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public).

40.

Domstolen har i fast praxis ( 30 ) slagit fast att unionsrätten på området domstolsbehörighet utgör hinder för ett föreläggande av en domstol i syfte att förbjuda en person att inleda eller fullfölja ett förfarande vid en domstol i en annan medlemsstat ( 31 ) eftersom det inskränker den domstolens behörighet att pröva ett mål som har anhängiggjorts vid den. Att blanda sig i behörigheten för en domstol i en annan medlemsstat är nämligen oförenligt med Brysselkonventionens system och med förordning nr 44/2001, som grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende.

41.

Vidare har domstolen avfärdat vissa grunder som gjorts gällande för att motivera ett sådant ingrepp:

42.

Således följer av denna rättspraxis en numera fastställd allmän princip, enligt vilken varje domstol vid vilken en talan har anhängiggjorts själv, i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga på den domstolen, prövar huruvida den är behörig att pröva den tvist som har anhängiggjorts vid den ( 34 ) och en part inte, vid äventyr att sanktionsåtgärder vidtas, får fråntas sin möjlighet att väcka talan vid en domstol i en medlemsstat som själv ska pröva om den är behörig. ( 35 )

43.

Domstolen har i sin praxis erinrat om att undantag från denna allmänna bestämmelse är tillåtna inom de gränser som fastställs i förordning nr 44/2001, att de endast gäller skedet för erkännande eller verkställande av avgöranden och att de har till syfte att garantera tillämpningen av vissa bestämmelser om särskild eller exklusiv behörighet som endast föreskrivs i denna förordning. ( 36 )

44.

Följaktligen anser jag att det av detta kan dras slutsatsen att unionslagstiftaren har ansett att avtal mellan parter som åtar sig att lösa sina meningsskiljaktigheter genom skiljedomsförfaranden eller utser en domstol som ska lösa dem inte ska påverka tillämpningen av principen att domstolars behörighet inte kan prövas av en annan domstol. ( 37 )

45.

Domstolen har ännu inte uttalat sig om denna sistnämnda situation. ( 38 ) Enligt min uppfattning får, analogt med vad domstolen slog fast, på skiljedomsområdet, i domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali, ( 39 ) en part som har väckt talan vid en domstolen i en medlemsstat som anser att den klausul om val av domstol som den har avtalat om inte är tillämplig inte fråntas det domstolsskydd som denne har rätt till. ( 40 )

46.

Grunden för förbudet avseende ”anti-suit injunctions” inom unionen, nämligen ömsesidigt förtroende mellan domstolarna, liksom avsaknaden av särskilda bestämmelser i förordning nr 1215/2012, vilken ersatte förordning nr 44/2001, berättigar utvidgningen av domstolens praxis till att omfatta situationer där en domstol har getts exklusiv behörighet genom ett avtal mellan parterna. ( 41 ) På detta sätt garanteras denna förordnings ändamålsenliga verkan. ( 42 )

47.

Den bedömning av om ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) som föreskrivs i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ( 43 ) avser de rättsverkningar som den utländska domen skulle få om den erkänns och verkställs, ( 44 ) mot bakgrund av en europeisk tolkning av grunderna för rättsordningen (ordre public). ( 45 )

48.

Enligt domstolens praxis ska artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett hinder för genomförandet av ett av de grundläggande målen med denna förordning. Den ska således endast tillämpas i undantagsfall. Det ankommer på domstolen att kontrollera gränserna inom vilka en domstol i en medlemsstat kan tillämpa detta begrepp för att inte erkänna en dom från en annan medlemsstat. ( 46 )

49.

Vad gäller grunderna för den processuella rättsordningen (ordre public), ( 47 ) har domstolen gjort en bred tolkning av begreppet i denna artikel 34.1, genom att ange att det kan tillämpas i situationer där rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har åsidosatts. ( 48 )

50.

I förevarande mål avser den hänskjutande domstolens fråga erkännande och verkställande av domar, vilka bland annat grundats på åsidosättande av en i förlikningsavtal föreskriven klausul om val av domstol, vilka meddelats av de domstolar som parterna utsett, som fastställer de ekonomiska konsekvenserna. ( 49 ) I synnerhet medför dessa beslut en skyldighet för parterna i dessa avtal som inte valt denna domstol i första hand att i förhand betala en ersättning för de kostnader som de övriga parterna ådragit sig i en annan medlemsstat.

51.

Dessa domar, som inte meddelats interimistiskt, åtföljdes av åtgärder avsedda att säkerställa verkställandet av dem och föreskriver ett beviljande av ytterligare ersättningar för det fall förfarandet fullföljs vid den grekiska domstolen. Nämnda domar går således långt utöver en tolkning av förlikningsavtalen och en egen behörighetsprövning av den domstol som parterna i dessa avtal utsett. ( 50 )

52.

Således medför i synnerhet High Courts beslut, mot bakgrund av det sammanhang i vilket de meddelats, obestridligen att de berörda parterna är tvungna att återkalla sin talan. På samma sätt hindras indirekt möjligheten för den domstol vid vilken talan har väckts i sak och som, enligt förordning nr 44/2001, är behörig att besluta om sin egen behörighet, att slutföra förfarandet och besluta om rättegångskostnaderna i målet vid den och om eventuella yrkanden om ersättningar i samband därmed.

53.

Eftersom det ankommer på den domstolen att göra en övergripande bedömning av förfarandet och samtliga omständigheter, ( 51 ) har den hänskjutande domstolen enligt min uppfattning gjort en riktig bedömning när den angett att ett erkännande och verkställande av High Courts dom och beslut uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i det land vars domstol parterna har valt och gjort gällande att den grundläggande principen, inom unionens rättsområde som grundar sig på ömsesidigt förtroende, ( 52 ) enligt vilken varje domstol ska uttala sig om sin egen behörighet, har åsidosatts. Det ska erinras om att denna princip har föranlett domstolen att ange att den, under alla omständigheter, utgör hinder för avgöranden som innebär ett direkt eller indirekt förbud mot fullföljandet av ett förfarande som inletts i en annan medlemsstat.

54.

Med andra ord kan, på grund av den systematiska grunden för detta förbud, avvikelser från detta inte godtas, vid äventyr av att ett avgörande som skulle ha varit förbjudet inom ramen för en direkt talan medför verkningar.

55.

Således föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan jakande och, följaktligen, fastställa att det inte är nödvändigt att pröva den andra tolkningsfrågan.

56.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Areios Pagos (Högsta domstolen, Grekland) har ställt på följande sätt:

Artikel 34.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

ska tolkas så,

att en domstol i en medlemsstat får vägra att erkänna och verkställa ett avgörande på grund av att det strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) genom att detta avgörande utgör hinder för att ett förfarande som pågår vid en annan domstol i den medlemsstaten fullföljs, då det beviljar en av parterna en preliminär ekonomisk ersättning för rättegångskostnaden i detta förfarande, med motiveringen dels att föremålet för detta förfarande omfattas av ett förlikningsavtal, som har ingåtts lagligen och godkänts av den domstol i den medlemsstaten som har meddelat avgörandet, dels att domstolen i den andra medlemsstaten, vid vilken detta förfarande har inletts, inte är behörig på grund av en klausul om en domstols exklusiva behörighet.