1.

Vilken typ av elförbrukning ska vara befriad från skatt på elektricitet när denna förbrukning är avsedd för framställning av elektricitet? Detta är i huvudsak den fråga som domstolen har ombetts att besvara inom ramen för denna begäran om förhandsavgörande, som rör tolkningen av artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96/EG. ( 2 )

2.

Denna begäran har framställt inom ramen för en tvist mellan RWE Power AG och Hauptzollamt Duisburg (Tullmyndigheten i Duisburg, Tyskland) (nedan kallad Hauptzollamt) angående denna myndighets nekande av skattebefrielse för den elektricitet som RWE Power använde, under åren 2003 och 2004, i sin utvinning av energiprodukter i dagbrott och i sina energikraftverk inom ramen för dess verksamhet avseende framställning av elektricitet.

3.

Finanzgericht Düsseldorf (skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) har i huvudsak bett domstolen att klargöra omfattningen av den befrielse från skatt på elektricitet som avses i artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96, i vilken bland annat föreskrivs att ”elektricitet som används för att framställa elektricitet och … för att upprätthålla möjligheten till elproduktion” ska vara befriad från skatt på elektricitet (nedan kallad den omtvistade skattebefrielsen). Det rör sig närmare bestämt om att fastställa huruvida och på vilka villkor, inom ramen för framställning av elektricitet av brunkol från dagbrott, användningen av elektricitet i de led som föregår och följer på elektricitetsframställningen – vilket, i teknisk mening, innebär förfarandet för omvandling av en energiprodukt till elektrisk energi – får omfattas av den omtvistade skattebefrielsen.

4.

Det ska, i detta hänseende, erinras om att domstolen redan har haft tillfälle att tolka såväl artikel 14.1 ( 3 ) som artikel 21.3 ( 4 ) i direktiv 2003/96, då den hänskjutande domstolen har anfört att även denna sistnämnda bestämmelse är relevant. Domstolens praxis avseende artikel 14.1 i direktiv 2003/96 avsåg emellertid ”energiprodukter” som obestridligen användes för att framställa elektricitet, det vill säga situationer som skiljer sig från situationen i förevarande mål, där den aktuella frågan specifikt rör fastställandet av olika förfaranden som utgör en sådan ”framställning”. Detta mål kommer således att leda domstolen att ytterligare förtydliga tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

5.

I artikel 1 i direktiv 2003/96 föreskrivs att energiprodukter och elektricitet ska beskattas i medlemsstaterna i överensstämmelse med detta direktiv.

6.

I artikel 2.1 i nämnda direktiv föreskrivs att termen ”energiprodukter” i detta direktiv ska tillämpas på bland annat produkter enligt KN-nummer 2702.

7.

Artikel 14.1 a i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska … bevilja skattebefrielse för följande användningsområden, på villkor som medlemsstaterna ska fastställa i syfte att säkerställa en korrekt och lättfattlig tillämpning av sådana skattebefrielser och i syfte att förhindra varje form av skatteflykt, undandragande av skatt eller missbruk:

8.

I artikel 21.3 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Förbrukningen av energiprodukter inom ett anläggningsområde som tillhör en verksamhet som framställer energiprodukter ska inte anses medföra skattskyldighet om förbrukningen utgörs av energiprodukter som framställts inom ett område som tillhör den verksamheten. Medlemsstaterna får även behandla förbrukningen av elektricitet och andra energiprodukter som inte framställts inom ett område som tillhör den verksamheten och förbrukningen av energiprodukter och elektricitet inom ett område som tillhör en verksamhet som framställer bränsle som används för att framställa elektricitet som något som inte ska medföra skattskyldighet. Om förbrukningen inte rör framställningen av energiprodukter och i synnerhet om den rör drift av fordon ska detta anses medföra skattskyldighet.”

9.

Skatt på elektricitet regleras bland annat i Stromsteuergesetz (lagen om skatt på elektricitet) av den 24 mars 1999 ( 5 ) (nedan kallad StromStG). Denna lag har sedan antagandet ändrats flera gånger. Eftersom det nationella målet rör beskattningsåren 2003 och 2004, är de tillämpliga versionerna av lagen den ändrade versionen enligt lagen av den 30 december 2002 respektive den ändrade versionen enligt lagen av den 29 december 2003. ( 6 )

10.

I 9 § punkt 1 led 2 StromStG föreskrivs, i de versioner som är tillämpliga i förevarande mål, att elektricitet som används för elproduktion ska undantas från elskatt.

11.

I 11 § StromStG bemyndigas Bundesministerium der Finanzen (det federala finansministeriet, Tyskland) att genom förordning bland annat anta bestämmelser för att genomföra de skattefördelar som föreskrivs i 9 § i denna lag.

12.

Den relevanta förordningen från finansministeriet – nämligen Verordnung zur Durchführung des Stromsteuergesetzes (förordning om genomförande av lagen om elektricitet) av den 31 maj 2000 ( 7 ) (nedan kallad StromStV) – föreskriver i dess 12 § punkt 1 led 1 att begreppet ”elektricitet som används för elproduktion”, i den mening som avses i 9 § punkt 1 led 2 i samma förordning, omfattar elektricitet som tekniskt förbrukas i sido- och hjälpanläggningar till en elproduktionsenhet, bland annat för vattenrening, vattenförsörjning till ånggeneratorn, ventilation, bränsleförsörjning och rökgasrening.

13.

RWE Power drev, i det område i Rhenlandet där det utvinns brunkol, tre separata dagbrott. I dessa dagbrott utvann bolaget till övervägande del brunkol för elproduktion i sina kraftverk och, till 10 procent, för framställning av brunkolsbriketter och brunkolspulver i sina fabriker. ( 8 )

14.

Under år 2004 förbrukade RWE Power elektricitet i dagbrotten som bolaget använde på följande sätt: i) I vattenpumpar för att sänka grundvattennivån, ii) i stora maskiner såsom skovelhjulsgrävmaskiner, vilka användes för att gräva upp obehandlad brunkol och schaktmassor, samt andra grävmaskiner, som återfyllde en annan del av dagbrottet med schaktmassor, iii) för belysning av dagbrottet och iv) för att transportera det obehandlade brunkolet med eldrivna godståg på egna spår och på eldrivna transportband, med vilka såväl obehandlad brunkol som schaktmassor transporterades.

15.

Driften av RWE Powers kraftverk var utformad för en oavbruten elproduktion. För att säkerställa denna oavbrutna elproduktion hade RWE Power bunkrar i vilka brunkolet förvarades och sedan allteftersom matades in i pannorna i kraftverken. Brunkolet lagrades inledningsvis i en bunker i varje dagbrott. Från denna transporterades kolet till kraftverksbunkrarna via transportband eller med elektriska lok på företagets järnväg på extra breda sträckor. Dessa hade en lagringskapacitet för en till två dagars drift vid kraftverket. Från dessa lastades kolet med hjälp av eldrivna kolgrävmaskiner till ett transportband. Via en efterföljande bandvåg kom det obehandlade kolet fram till krossningsanläggningar. Den krossade brunkolet lagrades sedan i pannbunkern.

16.

År 2004 förordnade Hauptzollamt om en skatterevision hos RWE Power som bland annat omfattade skatt på elektricitet för åren 2003 och 2004. Vid denna kontroll fastställdes, i en rapport av den 20 maj 2009, att behandlingen av brunkolet skulle betraktas som framställning av bränsle och därmed beskattas. Denna slutsats gällde även all elektricitet som användes för att utvinna och transportera obehandlad brunkol. Således skulle skatt även tas ut på elektricitet som användes för kolgrävmaskiner, transportband och kolkvarnar.

17.

Den 8 oktober 2009 utfärdade Hauptzollamt ett taxeringsbeslut på grundval av rapporten av den 20 maj 2009 och krävde, i enlighet med fastställelserna från skatterevisionen, att RWE Power skulle betala den skatt på elektricitet som myndigheten ansåg hade uppkommit.

18.

Efter att RWE Powers begäran om omprövning av detta beslut hade avslagits väckte bolaget talan vid den hänskjutande domstolen.

19.

RWE Power gjorde vid den hänskjutande domstolen gällande att enligt direktiv 2003/96 ska all elektricitet som krävs för att framställa elektricitet omfattas av den omtvistade skattebefrielsen. Enligt direktivet och enligt 12 § punkt 1 led 1 StromStV, ska nämligen, i princip, alla sido- och hjälpanläggningar utan vilka en elproduktionsanläggning inte kan fungera omfattas av befrielsen från skatt på elektricitet. Således skulle användningen av elektricitet för elproduktion från brunkol, det vill säga ungefär 90 procent av den elektricitet som använts, vara skattefri enligt 9 § punkt 1 led 2 StromStG, eftersom den användes för elproduktion. ( 9 ) Brunkol skulle således anses utgöra bränsle, med följd att användning av elektricitet som användes för utvinning och transport av denna i dagbrottet också skulle undantas från skatteplikt. RWE har angett att driften av ett brunkolkraftverk utgör en enhetlig process, från kolutvinningen till bortskaffandet av de avfallsprodukter som nödvändigtvis uppkommer. Dagbrott och brunkolkraftverk bildar en kontinuerlig ekonomisk och teknisk enhet för elproduktion, vilken inte på ett konstlat sätt kan delas in i självständiga enstaka verksamheter, och den omtvistade elförbrukningen är nödvändig för att säkerställa en elproduktion utan avbrott.

20.

Hauptzollamt anser i huvudsak att enligt artikel 14.1 a i direktiv 2003/96, är elektricitet som används för att framställa elektricitet undantagen från elskatt om den förbrukas i sido- och hjälpanläggningar för elproduktion i teknisk mening. Enligt Hauptzollamt är emellertid endast elektricitet som har en direkt koppling till och är nödvändig för elproduktionen – såsom den som används när bränslet matas in i pannans brännare från kolkvarnarna – undantagen. Undantaget är däremot inte enligt Hauptzollamt tillämpligt på en indirekt användning av elektricitet i vissa anläggningar med hjälp av vilka brunkolet vidarebehandlas genom sönderdelning, malning och torkning.

21.

Den hänskjutande domstolen har uttryckt tveksamhet beträffande omfattningen av den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96 och har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

22.

Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från RWE Power, Hauptzollamt och Europeiska kommissionen.

23.

Den hänskjutande domstolen har, genom dessa båda tolkningsfrågor, bett EU-domstolen att förtydliga räckvidden av den omtvistade skattebefrielsen, och särskilt ange huruvida och på vilka villkor, inom ramen för elproduktion av brunkol från dagbrott, användningen av elektricitet för förfaranden i föregående och efterföljande led i elproduktionen får omfattas av denna skattebefrielse.

24.

Närmare bestämt gäller den första tolkningsfrågan elektricitet som används för åtgärder som vidtas innan brunkolet lagras i pannbunkrarna och omvandlas till elektricitet, nämligen i) utvinning av brunkol i dagbrott och ii) behandlingen av denna i kraftverken (krossning, avlägsnande av främmande delar och finfördelning till den storlek som är nödvändig för driften av pannan). Den andra tolkningsfrågan rör elektricitet som förbrukas vid åtgärder som har till syfte att säkerställa en kontinuerlig elproduktion, bland annat i) transport av brunkol till kraftverken (med eldrivna godståg på egna spår och på eldrivna transportband) och ii) lagring.

25.

Det ska inledningsvis erinras om att direktiv 2003/96 har till syfte att inrätta ett harmoniserat system för beskattning av energiprodukter och elektricitet, inom ramen för vilket det i regel ska ske en minimibeskattning, för att främja en väl fungerande inre marknad inom energisektorn och särskilt undvika snedvridning av konkurrensen. ( 10 )

26.

I detta syfte har unionslagstiftaren, när det gäller just elproduktion, valt ( 11 ) att ålägga medlemsstaterna att beskatta den elektricitet som levereras, ( 12 ) och att som en följd av detta från skatteplikt undanta de energiprodukter som används för att framställa denna elektricitet, i syfte att undvika en dubbelbeskattning av elektricitet. ( 13 ) Enligt artikel 4.1 och artikel 10 i direktiv 2003/96 är från och med den 1 januari 2004, såvida inget undantag föreskrivs ( 14 ), minimiskattenivåerna för elektricitet 0,5 euro per MW/h (för yrkesmässig användning) och 1 euro per MW/h (för icke-yrkesmässig användning). ( 15 )

27.

I detta hänseende föreskrivs i artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96 ett tvingande undantag från skattesystemet, dels för ”energiprodukter” som används för att framställa elektricitet, dels för ”elektricitet” som används för att framställa elektricitet eller för att upprätthålla möjligheten till elproduktion. Enligt andra meningen i denna bestämmelse får medlemsstaterna dock av miljöpolitiska skäl beskatta dessa produkter utan att iaktta bestämmelserna om minimiskattenivåer i detta direktiv. I förevarande mål är nämnda bestämmelse inte tillämplig, eftersom Förbundsrepubliken Tyskland inte har utnyttjat denna möjlighet ( 16 ).

28.

Domstolen har redan haft tillfälle att tolka tillämpningsområdet av artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96 två gånger. I sin dom Cristal Union slog domstolen fast att det tvingande undantag som föreskrivs i denna bestämmelse är tillämpligt på energiprodukter såsom naturgas som används för att framställa elektricitet i kraftvärmeverk ( 17 ). Vidare tolkade domstolen i domen Turbogás denna bestämmelse så att naturgas och dieselolja som används för termisk elproduktion är undantagna från skatteplikt. ( 18 )

29.

De mål som ledde fram till dessa båda ovannämnda domar skiljer sig emellertid från det nationella målet, eftersom de avsåg en tillämpning av den omtvistade skattebefrielsen på ”energiprodukter”, vars användning för framställning av elektricitet inte hade bestritts. I förevarande mål är emellertid den produkt som kan befrias från skatt inte ”energiprodukten” utan ”elektriciteten” och vidare är föremålet för tvisten just huruvida denna elektricitet ska anses ingå i förfarandet för elproduktion, i den mening som avses i den omtvistade skattebefrielsen.

30.

Den hänskjutande domstolen önskar, genom sin första tolkningsfråga, för det första få klarhet i huruvida artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96 ska tolkas så, att undantaget från skatteplikt för ”elektricitet som används vid framställningen av elektricitet” även omfattar den elektricitet som används i samband med utvinning av brunkol i ett dagbrott samt senare förfaranden för omvandling och behandling av brunkolet i kraftverk (det vill säga krossning, avlägsnande av främmande delar och finfördelning till den storlek som är nödvändig för driften av pannan).

31.

Enligt Hauptzollamt ska den första tolkningsfrågan besvaras nekande. Hauptzollamt har i huvudsak gjort gällande att en strikt tolkning av denna bestämmelse, såsom krävs enligt domstolens praxis, skulle leda till att endast förbrukning av elektricitet som är nära kopplad till elproduktionen undantas, vilket de facto skulle utesluta den elektricitet som används inom ramen för utvinning och behandling av energiprodukterna.

32.

RWE Power anser, tvärtom, att den första tolkningsfrågan ska besvaras jakande. Enligt detta bolag omfattas elektricitet som används för utvinning av brunkol, för vidarebehandling, av den omtvistade skattebefrielsen, eftersom alla dessa åtgärder är nödvändiga och ingår i förfarandet för elproduktion.

33.

Kommissionen instämmer i huvudsak med Hauptzollamt när det gäller elektricitet som används för utvinning av brunkol, men anser att den omtvistade skattebefrielsen dock skulle kunna tillämpas på behandlingarna av brunkol, när dessa åtgärder är nödvändiga för användningen av kraftverkens pannor.

34.

Av nedanstående skäl ansluter jag mig till detta sistnämnda resonemang.

35.

Det ska erinras om att bestämmelserna om skattebefrielse i direktiv 2003/96 enligt fast rättspraxis ska ges en självständig tolkning på grundval av deras lydelse samt direktivets systematik och ändamål. ( 19 ) Mot bakgrund av denna inledande självständiga tolkning ska det prövas huruvida utvinningen av brunkol i dagbrott och vidarebehandlingen i kraftverk ska omfattas av den omtvistade skattebefrielsen.

36.

För det första framgår det av lydelsen av artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96 att medlemsstaterna har en skyldighet att från den skatt på elektricitet som föreskrivs i detta direktiv undanta bland annat ”energiprodukter och elektricitet som används för att framställa elektricitet” (den första situationen) och ”elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion” (den andra situationen).

37.

Det kan i detta hänseende för det första, beträffande den första situationen, som rör förfarandet för elproduktion, konstateras att direktiv 2003/96 med tydlighet fastställer de ”energiprodukter” som omfattas av undantaget från skatteplikt, genom att, i artikel 2.1 ge en uttömmande förteckning över dessa produkter med hänvisning till deras KN-nummer. ( 20 ) Nämnda direktiv ger emellertid ingen precisering av begreppet ”användning för framställning av elektricitet”, då detta begrepp inte definieras i direktivet eller med hänvisning till medlemsstaternas nationella lagstiftning. ( 21 ) För det andra, vad gäller den andra situationen, det vill säga elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion ( 22 ), preciseras inte heller detta begrepp i direktiv 2003/96.

38.

Eftersom direktivet ( 23 ) inte innehåller någon definition av begreppet ”användning för framställning av elektricitet”, ska ordens betydelse och räckvidd fastställas i överensstämmelse med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som de ingår i. ( 24 )

39.

Det kan i detta hänseende, för det första, konstateras att det av ovannämnda ord tydligt framgår att den elektricitet som är undantagen ska förstås som den elektricitet som används i syfte att framställa elektricitet. Av detta följer att den omtvistade skattebefrielsen således inte omfattar elektricitet som endast används vid tidpunkten för framställningen av elektricitet och inte direkt tjänar till att tillåta eller möjliggöra själva förfarandet för denna framställning. ( 25 ) En sådan elkonsumtion skulle, exempelvis, kunna omfatta konsumtionen i ett elkraftverks administrativa byggnader.

40.

Det ska vidare påpekas att skillnaden mellan de båda situationerna avseende den omtvistade skattebefrielsen – det vill säga elektricitet som används ”för att framställa elektricitet” å ena sidan och ”för att upprätthålla möjligheten till elproduktion” å andra sidan – antyder att den verksamhet som avser framställning inte kan betraktas som verksamhet för att upprätthålla möjligheten till denna produktion. ( 26 )

41.

Slutligen anser jag, eftersom lydelsen av artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96 inte anger vilka olika typer av elkonsumtion som kan omfattas av den omtvistade skattebefrielsen, att begreppet ”användning för framställning av elektricitet” ska bedömas med beaktande av dess särdrag. Ett sådant synsätt förefaller dessutom rimligt eftersom den generiska karaktären av begreppet ”framställning av elektricitet” gör det möjligt att särskilja tillämpningen av undantaget utifrån metoden för framställning av denna elektricitet. ( 27 ) Det är mot denna bakgrund som domstolen medgett att denna bestämmelses lydelse på intet sätt talar för att den omtvistade skattebefrielsen inte ska anses omfatta energiprodukter som används i ett kraftvärmeverk för att producera både elektricitet och värme ( 28 ).

42.

Hursomhelst gör den omtvistade skattebefrielsens lydelse inte det möjligt att med säkerhet fastställa huruvida den elektricitet som är avsedd att användas i förfarandena i det led som föregår själva framställningen av elektricitet, däribland vid utvinningen av brunkol och vidarebehandlingen av detta i kraftverken, ska undantas som en del av förfarandet för ”framställning av elektricitet”, i den mening som avses i artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96.

43.

För det andra, vad gäller systematiken i direktiv 2003/96, ska det erinras om att direktivet, då beskattning av energiprodukter och elektricitet är huvudregeln, inte syftar till att införa allmänna skattebefrielser. Eftersom artikel 14.1 i direktiv 2003/96 innehåller en uttömmande uppräkning av de tvingande undantag från skatteplikt som medlemsstaterna ska tillämpa i samband med beskattning av energiprodukter och elektricitet, kan den inte tolkas extensivt, eftersom den harmoniserade beskattning som införts genom detta direktiv i så fall skulle bli helt verkningslös. ( 29 )

44.

Domstolen har även slagit fast att det framgår av systematiken i direktiv 2003/96 att den skyldighet att bevilja skattebefrielse för energiprodukter som används för att framställa elektricitet som föreskrivs i artikel 14.1 a första meningen i direktivet är tvingande för medlemsstaterna, med undantag för två specialfall, nämligen dem som föreskrivs i artikel 14.1 a andra meningen och i artikel 21.5 tredje stycket i detta direktiv. ( 30 ) Detta innebär att tillämpningen av detta undantag inte kan påverkas av fakultativa bestämmelser i samma direktiv, såsom artikel 21.3 andra meningen i samma direktiv.

45.

Även om den omtvistade skattebefrielsen ska tolkas restriktivt, eftersom elektriciteten förbrukas för att framställa elektricitet, eller för att upprätthålla möjligheten till sådan produktion, är detta undantag ovillkorligt och ska genomföras.

46.

För det tredje, när det gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2003/96, ska det inledningsvis erinras om att det i detta direktiv föreskrivs ett system för harmoniserad beskattning av energiprodukter och elektricitet i ett dubbelt syfte, nämligen dels att främja en väl fungerande inre marknad för energi, i synnerhet genom att undvika snedvridning av konkurrensen, ( 31 ) dels främja uppnåendet av miljöpolitiska mål. ( 32 )

47.

När det gäller det första syftet, särskilt vad avser syftet att undvika snedvridningar av konkurrensen, ska det påpekas att om den energi som ett kraftverk använder för elproduktion inte skulle vara skattebefriad enligt den omtvistade skattebefrielsen, så uppstår en risk för dubbelbeskattning, eftersom även den elektricitet som härigenom produceras också ska beskattas, enligt artikel 1 i detta direktiv ( 33 ). Detta syfte innebär således att genomförandet av den omtvistade skattebefrielsen skulle kunna leda till en skillnad i behandlingen mellan olika enheter för framställning av elektricitet. ( 34 ) Ett eventuellt utvidgande av tillämpningsområdet för undantaget från skatt på elektricitet för en viss typ av framställning av elektricitet skulle nämligen kunna vara till nackdel för företag som framställer elektricitet från andra sorters energiprodukter som eventuellt skulle bli dubbelbeskattade. Vidare föreligger det en risk för diskriminering mellan producenterna av energi från samma energiprodukt, när de insatsvaror som är nödvändiga för produktionen, vilka kräver en behandling som innebär en elförbrukning, importeras av endast en del av dessa producenter.

48.

Vidare är det, beträffande målet avseende miljöskydd, ostridigt att framställning av elektricitet från brunkol innebär ett flertal skyldigheter som föreskrivs i miljöskyddsbestämmelser, vilka har till syfte att energiprodukter ska användas på renast möjliga sätt. Det kan således inte uteslutas att den omtvistade skattebefrielsen kan påverka genomförandet av dessa skyldigheter, när dessa innebär en behandling av energiprodukten genom användning av elektricitet, i syfte att möjliggöra en grönare energiproduktion.

49.

Det är mot bakgrund av dessa allmänna överväganden som de omtvistade förbrukningarna ska bedömas.

50.

För det första, när det gäller elektricitet som förbrukas för utvinning av brunkol i ett dagbrott, anser jag inledningsvis att även om detta förfarande visserligen sker med det (slutliga) ändamålet att framställa elektricitet, kan det emellertid inte, mot bakgrund av det allmänna språkbruket av begreppet ”framställning av elektricitet”, betraktas som en del av framställningen av elektricitet, i den mening som avses i den omtvistade skattebefrielsen. Den elektricitet som används vid utvinningen har nämligen till syfte att producera obehandlad brunkol som, i enlighet med artikel 2.1 b i direktiv 2003/96 utgör en ”energiprodukt”. ( 35 ) Den omtvistade skattebefrielsen gäller emellertid endast framställning av elektricitet, och inte ”framställning av energiprodukter”. ( 36 ) Vidare skulle lagstiftaren, om den hade önskat skattebefria denna typ av förbrukning, ha angett detta mer uttryckligt, exempelvis genom formuleringen ”elektricitet som används för framställning av en energiprodukt”, såsom den i huvudsak gjorde inom ramen för det fakultativa undantaget i artikel 21.3 andra meningen i direktivet. Denna tolkning skulle även överensstämma med den restriktiva tolkning som ska göras av tillämpningsområdet för den omtvistade skattebefrielsen. Dessutom skulle det, mot bakgrund av målet att inte skapa snedvridning av konkurrensen, vara lämpligt att särskilja förfarandet för utvinning av en energiprodukt från framställningen av elektricitet. Annars skulle det kunna ske en skillnad i behandlingen mellan företag som driver kraftverk och som utvinner brunkol för framställning av elektricitet, på grund av olika skattebördor. ( 37 )

51.

Enligt detta resonemang skulle, när det obehandlade brunkolet lagras i bunkrarna, framställningen av det anses vara avslutad. Följaktligen kan förbrukning av elektricitet i tidigare skeden, som är kopplad till driften av vattenpumpar som används för att sänka grundvattennivån, för driften av stora maskiner såsom skovelhjulsgrävmaskiner, som används för att gräva upp obehandlad brunkol och schaktmassor, samt andra grävmaskiner som återfyller en annan del av dagbrottet med schaktmassor, liksom för belysning av dagbrottet, inte omfattas av den omtvistade skattebefrielsen.

52.

Denna slutsats kan, enligt min uppfattning, inte vederläggas med hänsyn till de faktiska omständigheterna, som RWE Power har angett, för att visa att kraftverken för energiframställning från brunkol och dagbrotten utgör en odelbar helhet. Även om det är sannolikt att en kolkraftcentral endast kan drivas där brunkol finns att användas som energikälla, eftersom leverans av brunkol inte görs på långa avstånd och den brunkol som behövs för förbränningen inte kan köpas på marknaden, ( 38 ) räcker inte detta konstaterande för att behandla utvinningen av brunkol som att den utgör en oskiljbar del av omvandlingen av brunkol till elektricitet. Även om sådana påståenden skulle kunna tala för en bredare tillämpning av den omtvistade skattebefrielsen specifikt beträffande marknaden för energiframställning från brunkol, finner denna tolkning inte stöd i texten i direktiv 2003/96, vilket är mer allmängiltigt och inte beaktar särdragen i marknaden för energi från brunkol.

53.

För det andra, beträffande elektricitet som används för vidarebehandling av brunkolet i elektriska kraftverk, anser jag att från och med den tidpunkt brunkolet, i dess obehandlade form, klassificeras som ”energiprodukt”, bör den elektricitet som förbrukas inom ramen för varje förfarande som sker i samma anläggning eller, åtminstone, i sido- och hjälpanläggningar, som avser omvandling och vidarebehandling av brunkolet i elektriska kraftverk, medföra ett undantag från skatt på elektricitet, eftersom dessa behandlingar inte längre bidrar till framställningen av ”energiprodukten”, utan direkt till framställningen av elektricitet ( 39 ).

54.

Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida dessa förfaranden faktiskt är nödvändiga beroende på typ av kolkraftverk ( 40 ). RWE Power drev, i detta hänseende, tre typer av kraftverk, som brände olika typer av brunkol, nämligen ”rosteldade pannor”, ”fluidbäddspannor” och ”kolpulverpannor som drevs med brunkolspulver”. Det tycks vara ostridigt att, med undantag för den första sorten (rosteldad panna), som är obsolet, är en vidarebehandling av brunkolet nödvändig för att uppfylla de industriella och miljöskyddsrelaterade skyldigheterna och föreskrifterna, såväl för fluidbäddspannor som för kolpulverpannor. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida ovannämnda behandlingar faktiskt motsvarar de föreskrivna kraven och de aktuella pannorna. I detta sammanhang får de eventuella praktiska svårigheterna med att identifiera vilken del av elektriciteten som används för behandling av brunkol respektive andra ändamål under inga omständigheter befria medlemsstaterna från deras skyldighet att ovillkorligt undanta energi som används för att tillverka elektricitet, enligt den omtvistade skattebefrielsen ( 41 ).

55.

Av detta följer att den omtvistade skattebefrielsen skulle kunna tillämpas på sådana förfaranden som krossning, avlägsnande av främmande delar och finfördelning, när dessa förfaranden är nödvändiga för att använda brunkol i de specifika pannorna i ett kraftverk för att framställa elektricitet, och uteslutande används för detta ändamål.

56.

Slutligen, och för fullständighetens skull, anser jag att denna tolkning inte kan påverkas av bestämmelserna i artikel 21.3 andra meningen i direktiv 2003/96, mot bakgrund av vilka den hänskjutande domstolen har bett domstolen att tolka den omtvistade skattebefrielsen.

57.

Det ska erinras om att enligt artikel 21.3 första meningen i direktiv 2003/96 ska förbrukningen av energiprodukter inom ett anläggningsområde som tillhör en verksamhet som framställer energiprodukter inte anses medföra skattskyldighet om förbrukningen utgörs av energiprodukter som framställts inom ett område som tillhör den verksamheten. Den andra meningen i samma punkt, till vilken den hänskjutande domstolen specifikt har hänvisat, föreskriver bland annat att medlemsstaterna även får behandla förbrukningen av elektricitet som inte framställts inom ett område som tillhör en verksamhet som framställer energiprodukter och förbrukningen av energiprodukter och elektricitet inom ett område som tillhör en verksamhet som framställer bränsle som används för att framställa elektricitet som något som inte ska medföra skattskyldighet.

58.

Det ska inledningsvis erinras om att den ovannämnda bestämmelsen ger medlemsstaterna en möjlighet. Det rör sig således om ett fakultativt undantag från skattskyldigheten, som den tyska lagstiftaren inte har tillämpat. Således kan ett frivilligt system inte utgöra en avgörande omständighet för att fastställa räckvidden av de tvingande skattebefrielserna, såsom den omtvistade skattebefrielsen. Eftersom denna medför en skyldighet för medlemsstaterna att införa ett ovillkorligt undantag för energiprodukter som används för framställning av elektricitet, kan ett frivilligt system, såsom det som föreskrivs i artikel 21.3 andra meningen i direktiv 2003/96, endast ha en kompletterande karaktär. ( 42 )

59.

Vidare anser jag, under förutsättning att RWE Powers olika verksamheter bedrivs ”inom ett anläggningsområde som tillhör en verksamhet”, i den mening som avses i artikel 21 i direktiv 2003/96, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, att uttaget av elektricitet på dagbrottsanläggningen för utvinning av brunkol kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 21.3 andra meningens första del i detta direktiv. Således kan medlemsstaterna anse att ”förbrukningen av elektricitet som inte [har framställts] inom ett anläggningsområde som tillhör en verksamhet som framställer energiprodukter” inte utgör en beskattningsbar händelse. Denna tolkning överensstämmer med det synsätt som förespråkas avseende utvinning av brunkol, eftersom det fakultativa undantag som föreskrivs i artikel 21.3 andra meningen i direktiv 2003/96 inte skulle ha någon mening eller något existensberättigande, om detta undantag redan var tvingande enligt artikel 14.1 a första meningen i detta direktiv.

60.

Jag föreslår således att den första tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Den omtvistade skattebefrielsen, som avser ”elektricitet som används för att framställa elektricitet”, ska tolkas så, att detta undantag endast omfattar elektricitet som används för förfaranden som är nödvändiga och som direkt bidrar till förfarandet för elproduktionen, varför utvinning av energiprodukter ska uteslutas, men förfaranden som äger rum vid samma anläggning eller, åtminstone, i sido- och hjälpanläggningar, som uteslutande avser omvandling och vidarebehandling av brunkolet i elektriska kraftverk, ska inkluderas.

61.

Den hänskjutande domstolen önskar, genom sin andra tolkningsfråga, i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 14.1 a första meningen i direktiv 2003/96, mot bakgrund av artikel 21.3 tredje meningen i samma direktiv, kan tolkas så, att undantaget för skatt på ”elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion” även omfattar elektricitet som används för drift av bunkringsanläggningar och transportmedel, vilka är nödvändiga för en kontinuerlig drift av kraftverken.

62.

Enligt Hauptzollamt ska även denna andra tolkningsfråga besvaras nekande, eftersom användning av elektricitet för drift av bunkringsanläggningar och transportmedel inte får undantas från skatteplikt, då undantaget ”för att upprätthålla möjligheten till elproduktion” endast är en förlängning av undantaget för ”elektricitet som används vid framställningen av elektricitet” och därmed endast kan avse för förfaranden för vilka användningen av elektricitet även är undantagen på grund av att den används för framställningen av elektricitet.

63.

Däremot anser RWE Power att denna fråga ska besvaras jakande, bland annat eftersom hänvisningen till ”att upprätthålla möjligheten till elproduktion” markerar att den skattebefriade elektriciteten går utöver förfarandet för energiomvandling och omfattar elektricitet som används i de led som föregår och följer på detta.

64.

Kommissionen anser att bunkring och transport av brunkol inte ingår i förfarandet för framställning av elektricitet, i strikt mening, och därför ska uteslutas från den omtvistade skattebefrielsen.

65.

Av följande skäl förespråkar jag ett nyanserat synsätt, enligt vilket det är möjligt att godta att elektricitet som avser transport av brunkol till kraftverken och bunkring i dessa kraftverk kan omfattas av den omtvistade skattebefrielsen, om det visas att dessa förfaranden är direkt kopplade till, och nödvändiga för, upprätthållandet av det aktuella kraftverkets produktionskapacitet.

66.

Det ska för det första påpekas att åtskillnaden mellan de båda situationerna i den omtvistade skattebefrielsen – det vill säga elektricitet som används ”för att framställa elektricitet”, å ena sidan, och den som används ”för att upprätthålla möjligheten till elproduktion”, å andra sidan – antyder att verksamhet som rör upprätthållandet av möjligheten inte sammanfaller med verksamhet som avser framställning. Detta innebär, i motsats till vad Hauptzollamt i huvudsak har gjort gällande, att den elektricitet som är skattebefriad enligt den andra situationen inte (nödvändigtvis) omfattas av förfarandet för energiomvandling, varför elektricitet som används i leden före och efter energiomvandlingen också kan vara befriade från skatt, om den används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion.

67.

Vidare bekräftas denna tolkning av förarbetena till direktiv 2003/96. Kommissionen hade nämligen, i sitt ursprungliga förslag, endast föreskrivit en skattebefrielse för ”[e]nergiprodukter som används för elproduktion samt värme som genereras vid elproduktion”, ( 43 ) vilket i huvudsak motsvarar den första situationen i den omtvistade skattebefrielsen. Rådet valde emellertid att skriva in den andra situationen i denna skattebefrielse i direktivtexten först efter att den ursprungliga texten redan hade antagits. För att detta tillägg ska ha en mening och inte ska betraktas som överflödigt, har direktivets författare nödvändigtvis önskat skapa en ny orsak till skattebefrielse som går utöver den som kommissionen angav i sitt förslag.

68.

Det bör vidare upprepas att den skattebefrielse som föreskrivs avseende den andra situationen, liksom när det gäller den första situationen, ska tolkas restriktivt. Därmed kan det först när det faktiskt har visats att det finns en direkt koppling mellan upprätthållandet av produktionen och den förbrukade elektriciteten erkännas att denna skattebefrielse är tillämplig.

69.

I förevarande mål framgår det av beslutet om hänskjutande att driften av RWE Powers kraftverk var utformad för en oavbruten elproduktion. Det är nämligen fastställt att RWE Power, för att säkerställa en oavbruten elproduktion, hade bunkrar i tre olika storlekar med olika funktioner, från vilka brunkolen efter hand matades in i pannorna i kraftverken. Brunkolen lagrades, närmare bestämt, först i varje dagbrott i en bunker med en lagringskapacitet för sex dagars drift och transporterades, därefter, till kraftverksbunkrarna som hade en lagringskapacitet för en till två dagars drift av kraftverket. Mot bakgrund av denna faktiska beskrivning, som endast den hänskjutande domstolen är behörig att bedöma, förefaller både lagringsförfarandena och transportförfarandena vara avsedda att säkerställa en oavbruten elproduktion och ett upprätthållande av denna möjlighet. Vid äventyr av att frånta uttrycket ”elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion” dess mening, anser jag emellertid att dessa förfaranden ska omfattas av den omtvistade skattebefrielsen.

70.

Denna slutsats kan, enligt min uppfattning, inte påverkas av bestämmelserna i artikel 21.3 tredje meningen i direktiv 2003/96, som föreskriver att om förbrukningen av energiprodukter inte rör framställningen av energiprodukter, och i synnerhet om den rör drift av fordon, ska denna förbrukning anses utgöra en beskattningsbar händelse som medför skattskyldighet. Till att börja med avser denna bestämmelse nämligen ”förbrukning av energiprodukter” för ändamål som inte rör framställningen av energiprodukter, såsom att transportera personal till arbetsplatserna på RWE Powers anläggning. I förevarande mål rör emellertid alla de aktuella förbrukningarna förbrukning av elektricitet och har inte, med undantag för förbrukningen för utvinning av brunkol, till syfte att framställa energiprodukter, utan elektrisk energi. Under alla omständigheter framgår det av den plats som den tredje meningen har i direktiv 2003/96 att nämnda bestämmelse inte är avsedd att begränsa de skattebefrielser som omnämns i den första och den andra meningen i samma bestämmelse. ( 44 )

71.

Mot denna bakgrund föreslår jag att den andra tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Den omtvistade skattebefrielsen, som avser ”elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion”, ska tolkas så, att den endast omfattar elektricitet som används i förfaranden som är nödvändiga och direkt bidrar till förfarandet för upprätthållande av möjligheten till elproduktion, vilket kan omfatta förfaranden genom vilka energiprodukterna lagras eller transporteras till kraftverken.

72.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) på följande sätt: