1.

Genom sitt överklagande har Land Rheinland-Pfalz (delstaten Rheinland-Pfalz, Tyskland; nedan kallad delstaten) yrkat upphävande av den dom av den 19 maj 2021, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑218/18, ej publicerad, EU:T:2021:282) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken Europeiska unionens tribunal ogiltigförklarade kommissionens beslut C(2017) 5289 final av den 31 juli 2017 om statligt stöd SA.47969 (2017/N), som Tyskland har genomfört, avseende driftstöd till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2.

Den domen har inom ramen för förevarande mål också blivit föremål för två anslutningsöverklaganden, genom vilka Europeiska kommissionen respektive Deutsche Lufthansa AG (nedan kallat DLH) har yrkat att nämnda dom ska upphävas respektive att den ska upphävas till den del som det där inte fästes något avseende vid den andra invändningen i den första delen av den enda grund som DLH hade anfört i första instans.

3.

Domstolen har ännu en gång fått frågor som rör talerätt mot ett beslut genom vilket kommissionen har beslutat att avsluta det administrativa förfarandet avseende statligt stöd med hänvisning till att det inte råder något tvivel om det aktuella stödets förenlighet med den inre marknaden. Vad domstolen i detta sammanhang närmare bestämt har uppmanats att slå fast är vilken räckvidd som ska tillmätas begreppet ”berörd part” och i vilka fall det kan anses att en berörd part i sitt överklagande har gjort gällande att dess processuella rättigheter har åsidosatts. Därutöver behöver domstolen särskilt avgöra huruvida tribunalen hade fog för att använda det rättsliga begreppet ”samlat scenario” när den bedömde huruvida det granskade stödet hade överförts av sin direkta mottagare till ett annat företag. I detta förslag till avgörande kommer jag, på domstolens begäran, enbart att ta upp dessa rättsfrågor.

4.

Den 7 april 2017 anmälde Förbundsrepubliken Tyskland till kommissionen sin avsikt att bevilja driftstöd till flygplatsen Frankfurt‑Hahn på grund av att denna gick med förlust (nedan kallat det omtvistade stödet). Den flygplatsen drivs av Flughafen Frankfurt‑Hahn GmbH (nedan kallat FFHG).

5.

Genom det omtvistade beslutet gjorde kommissionen i allt väsentligt bedömningen att det saknades skäl att inleda det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF, eftersom den aktuella åtgärden visserligen utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF men var förenlig med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 c FEUF. Mer specifikt påpekade kommissionen i det omtvistade beslutet bland annat att det inte fanns några andra flygplatser i upptagningsområdet för flygplatsen Frankfurt‑Hahn.

6.

Före det omtvistade beslutet hade kommissionen antagit två andra beslut om åtgärder vidtagna av Förbundsrepubliken Tyskland till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn och Ryanair. Det första av dessa var beslut (EU) 2016/788 av den 1 oktober 2014 om det statliga stöd SA.32833 (11/C) (f.d. 11/NN) som Tyskland hade genomfört avseende finansieringen av flygplatsen Frankfurt-Hahn under perioden 2009–2011 (EUT L 134, 2016, s. 1), vilket sedermera blev föremål för tribunalens beslut av den 17 maj 2019, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑764/15, ej publicerat, EU:T:2019:349). Det andra var beslut (EU) 2016/789 av den 1 oktober 2014 om det statliga stöd SA.21121 (C‑29/08) (f.d. NN 54/07) som Tyskland hade genomfört avseende finansieringen av flygplatsen Frankfurt-Hahn och de finansiella förbindelserna mellan flygplatsen och Ryanair (EUT L 134, 2016, s. 46), vilket sedermera blev föremål för tribunalens dom av den 12 april 2019, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑492/15, EU:T:2019:252). Tribunalens ovannämnda beslut och dom överklagades, varefter domstolen ogillade överklagandena genom dom av den 15 juli 2021, Deutsche Lufthansa/kommissionen (C‑453/19 P, EU:C:2021:608), respektive dom av den 20 januari 2022, Deutsche Lufthansa/kommissionen (C‑594/19 P, EU:C:2022:40).

7.

Med anledning av ett klagomål från klaganden inledde kommissionen dessutom den 26 oktober 2018 ett formellt granskningsförfarande, registrerat under nummer SA.43260, avseende andra åtgärder till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn och Ryanair (nedan kallat Hahn IV-förfarandet).

8.

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 29 mars 2018 väckte DLH talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

9.

DLH åberopade i allt väsentligt en enda grund vid tribunalen.

10.

I den angripna domen fann tribunalen att kommissionen vid sin bedömning inte på ett korrekt sätt hade beaktat alla de kriterier avseende upptagningsområdet för flygplatsen Frankfurt‑Hahn som den i enlighet med riktlinjerna för statligt stöd till flygplatser och flygbolag (EUT C 99, 2014, s. 3) var skyldig att beakta, varför kommissionen hade gjort en otillräcklig och ofullständig prövning som inte hade gjort det möjligt att undanröja samtliga tvivel såvitt avsåg det omtvistade stödets förenlighet med den inre marknaden. Mot bakgrund av detta biföll tribunalen DLH:s talan såvitt avsåg en del av dess enda grund och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet.

11.

Delstaten har genom sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva den angripna domen och slutgiltigt ogilla talan mot det omtvistade beslutet samt förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i målet i första instans och i målet om överklagande.

12.

DLH har yrkat att domstolen ska avvisa alternativt ogilla överklagandet och förplikta delstaten att ersätta rättegångskostnaderna.

13.

Kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den angripna domen, slå fast att talan i första instans inte kan upptas till sakprövning alternativt saknar fog och förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i målet i första instans och i målet om överklagande.

14.

DLH har genom sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska upphäva den angripna domen till den del som denna innebär att talan ogillas såvitt avser den andra invändningen i den första delen av DLH:s enda grund samt förplikta delstaten att ersätta rättegångskostnaderna.

15.

Delstaten har yrkat att domstolen ska ogilla DLH:s anslutningsöverklagande, upphäva den angripna domen och slutgiltigt ogilla talan mot det omtvistade beslutet samt förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i målet i första instans och i målet om överklagande.

16.

Kommissionen har yrkat att domstolen ska avvisa alternativt ogilla DLH:s anslutningsöverklagande och förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i målet i första instans och i målet om överklagande.

17.

Kommissionen har genom sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska upphäva den angripna domen, slå fast att talan i första instans inte kan upptas till sakprövning alternativt saknar fog och förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i målet i första instans och i målet om överklagande.

18.

DLH har yrkat att domstolen ska avvisa alternativt ogilla kommissionens anslutningsöverklagande och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

19.

Delstaten har yrkat att domstolen ska bifalla kommissionens anslutningsöverklagande, upphäva den angripna domen och slutgiltigt ogilla talan mot det omtvistade beslutet samt förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i målet i första instans och i målet om överklagande.

20.

DLH, delstaten och kommissionen yttrade sig vid förhandlingen den 30 november 2022.

21.

På domstolens begäran kommer jag att ägna detta förslag till avgörande enbart åt den första grunden för delstatens huvudöverklagande och den första grunden för kommissionens anslutningsöverklagande, vilka båda avser felaktig rättstillämpning och otillräcklig motivering av den angripna domen såvitt avser DLH:s talerätt i det aktuella fallet, och åt den andra grunden för DLH:s anslutningsöverklagande, vilken avser felaktig användning från tribunalens sida av begreppet ”samlat scenario” vid fastställandet av huruvida FFHG hade överfört det granskade stödet till Ryanair och således vid bedömningen av huruvida det rådde tvivel om det omtvistade stödets förenlighet med den inre marknaden.

22.

Det resonemang som tribunalen lade till grund för sin slutsats att DLH hade talerätt, och att inget avseende därför skulle fästas vid den invändning om rättegångshinder för den talan som DLH hade väckt, har fått kritik av både delstaten och kommissionen såvitt avser tolkningen av begreppet ”berörd part” och enbart av delstaten såvitt avser DLH:s åberopande av sina processuella rättigheter.

23.

I punkterna 39–56 i den angripna domen fann tribunalen i allt väsentligt att DLH av två olika skäl var ”berörd part” i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589. ( 2 ) Till att börja med påpekade tribunalen i punkt 50 i den angripna domen att det omtvistade stödet, som hade beviljats till flygplatsen Frankfurt‑Hahn, kunde påverka konkurrenssituationen för flygplatsen i Frankfurt am Main, som är DLH:s främsta navflygplats, och därmed kunde påverka DLH:s intressen. Vidare framhöll tribunalen i punkterna 51–54 i den domen att det omtvistade stödet, genom att det hade gjort det möjligt för flygplatsen Frankfurt-Hahn att fortsätta sin verksamhet, hade gett Ryanair möjlighet att vidmakthålla det konkurrenstryck som bolaget från den flygplatsen utövade på DLH.

24.

I punkterna 61–64 i den angripna domen fann tribunalen i allt väsentligt att det följde av dess helhetsbedömning av ansökan om ogiltigförklaring att DLH hade kritiserat kommissionen för att ha åsidosatt DLH:s processuella rättigheter genom att besluta att inte inleda det formella granskningsförfarandet.

25.

Innan jag inleder min granskning av huruvida det finns fog för delstatens och kommissionens kritik, finner jag det lämpligt att redovisa några inledande synpunkter i syfte att precisera det rättsliga sammanhang där prövningen av DLH:s talerätt bör göras.

26.

Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF gäller bland annat att fysiska och juridiska personer har talerätt mot en unionsakt som inte är riktad till dem, om denna akt berör dem ”direkt och personligen”.

27.

Enligt klassisk rättspraxis gäller sammanfattningsvis att en sådan person är ”direkt berörd” om det finns ett direkt samband mellan den angripna akten och personens rättsliga ställning ( 3 ) och ”personligen berörd” om akten påverkar personen på grund av vissa för denne utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer personen från alla andra rättssubjekt. ( 4 )

28.

Som redan tidigare har påpekats, är dessa båda rekvisit av olika beskaffenhet i så måtto att rekvisitet direkt berörd huvudsakligen avser sökandens eller klagandens juridiska situation medan rekvisitet personligen berörd enbart avser dennes faktiska situation. ( 5 )

29.

Eftersom det i förevarande fall rör sig om ett beslut av kommissionen avseende statligt stöd, finns det anledning att påpeka att det inom ramen för det förfarande för kontroll av stöd som föreskrivs i artikel 108 FEUF behöver göras åtskillnad mellan å ena sidan den preliminära granskningsfas som avses i artikel 108.3 FEUF, vars enda syfte är att ge kommissionen möjlighet att bilda sig en första uppfattning om huruvida stödet är helt eller delvis förenligt med den inre marknaden, och å andra sidan den formella granskningsfas som avses i artikel 108.2 FEUF. Den formella granskningsfasen blir nödvändig när kommissionen har ”allvarliga svårigheter” att bedöma huruvida ett stöd är förenligt med den inre marknaden. I fall där det under den första granskningen inte har varit möjligt att övervinna samtliga dessa svårigheter, är kommissionen nämligen skyldig att införskaffa alla nödvändiga yttranden, så att den kommer att förfoga över fullständig information, och för det ändamålet måste den inleda det formella granskningsförfarandet. ( 6 ) Det är alltså inte förrän i samband med det förfarandet som kommissionen enligt fördraget är skyldig att ge ”berörda parter” tillfälle att yttra sig.

30.

Enligt fast rättspraxis som går tillbaka på domen i målet Cook/kommissionen ( 7 ) och domen i målet Matra/kommissionen ( 8 ) gäller att när kommissionen utan att inleda det formella granskningsförfarandet konstaterar, genom ett beslut som den antar efter att ha slutfört den preliminära fasen, att ett stöd är förenligt med den inre marknaden, kan berörda parter åtnjuta sina processuella rättigheter endast om de har möjlighet att vid unionsdomstolen föra talan mot det beslutet. En talan om ogiltigförklaring av ett sådant beslut som väcks av en ”berörd part” i den mening som avses i artikel 108.2 FEUF ska därför upptas till sakprövning, om den som har väckt talan har gjort detta i syfte att tillvarata sina processuella rättigheter enligt den bestämmelsen. ( 9 ) I ett sådant fall behöver sökanden – till skillnad från vad som gäller för den som ifrågasätter lagenligheten av ett beslut som har antagits efter det formella granskningsförfarandet – inte styrka att den har en särskild ställning i den mening som avses i den rättspraxis som bygger på domen Plaumann, vilket bland annat skulle vara fallet om dess marknadsställning ”skadades väsentligt” av det stöd som är föremål för prövning i det aktuella beslutet. ( 10 )

31.

Begreppet ”berörd part” har preciserats av unionslagstiftaren i artikel 1 h i förordning (EG) nr 659/1999, ( 11 ) vilken har efterträtts av artikel 1 h i förordning 2015/1589, där ”berörd part” definieras som ”en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer”. Detta begrepp innefattar således i synnerhet företag som är konkurrenter till mottagaren av ett stöd, men enligt fast rättspraxis omfattar det en obestämd grupp adressater. ( 12 ) Domstolen har exempelvis funnit att företag som inte är direkta konkurrenter till mottagaren av ett stöd kan anses vara ”berörda parter” om det är styrkt att det föreligger en risk för att stödet har konkret inverkan på deras situation. ( 13 )

32.

Det är mot bakgrund av dessa synpunkter som jag i det följande kommer att pröva den konkreta kritik som delstaten och kommissionen har riktat mot det resonemang som tribunalen lade till grund för sin slutsats att den kunde uppta DLH:s talan till sakprövning.

33.

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen gjorde en alltför extensiv tolkning av begreppet ”indirekt konkurrent” och sedan med ledning av denna tolkning drog den felaktiga slutsatsen att DLH var att anse som ”berörd part” i den mening som avses i domstolens praxis. Till att börja med anser kommissionen att tribunalen inte iakttog de krav som slogs fast i domen Kronoply och i domen Österrike/Scheucher-Fleisch m.fl., ( 14 ) i vilka domstolen enligt kommissionen fann att indirekt konkurrens kan anses föreligga endast om det är styrkt dels att stödmottagaren och den indirekta konkurrenten konkurrerar med varandra åtminstone såvitt avser en del av sin verksamhet, dels att stödet kan påverka den indirekta konkurrentens konkurrensställning. Vidare anser kommissionen att tribunalen underlät att fastställa några reella effekter som det aktuella stödet fick för flygplatsen i Frankfurt am Main, särskilt dess lönsamhet, och för antalet flygningar som erbjöds av DLH från flygplatsen i Frankfurt am Main respektive av Ryanair från flygplatsen Frankfurt-Hahn.

34.

Kommissionen har rätt i att tribunalen i punkterna 45 och 46 i den angripna domen förefaller ha velat beteckna relationen mellan mottagaren av det omtvistade stödet, FFHG, och sökanden, DLH, som en indirekt konkurrensrelation. Den tolkning som har gjorts i rättspraxis när det gäller huruvida ett företag som inte är en direkt konkurrent till en stödmottagare är att anse som ”berörd part” är emellertid betydligt mer extensiv än den tolkning som kommissionen har anfört.

35.

Såvitt avser kommissionens första invändning, nämligen att tribunalen inte utgick från att indirekt konkurrens kan anses föreligga endast om sökanden och stödmottagaren är konkurrenter åtminstone med avseende på en del av sin verksamhet, vill jag framhålla att denna invändning grundar sig på domen Kronoply och domen Österrike/Scheucher-Fleisch.

36.

Jag tror inte att den tolkning av dessa båda domar som kommissionen har förordat kan vinna domstolens gillande.

37.

I domen Kronoply fann domstolen att ett företag som inte konkurrerade direkt med stödmottagaren men som för sin produktionsprocess behövde samma råvara som denna var att anse som ”berörd part”. Det framgår emellertid inte på något sätt av den domen att domstolen genom att göra den bedömningen skulle ha haft för avsikt att slå fast att företag generellt skulle kunna anses som berörda parter endast om de åtminstone med avseende på en del av sin verksamhet konkurrerar med stödmottagaren.

38.

I det mål som föranledde domen Österrike/Scheucher-Fleisch bestod det aktuella stödet i bidrag som gavs inom ramen för ett program med syftet att stimulera produktion, behandling, förädling och marknadsföring av jordbruksprodukter i Österrike med hjälp av en kvalitetsmärkning. Stödet gynnade samtliga företag som var verksamma inom den för denna märkning specifika tillverknings- och distributionskedjan, däribland vissa slakteri- och styckningsföretag samt dessas kunder inom detaljhandeln.

39.

Sökandena, vilka var företag specialiserade på slakt och styckning av djur som inte omfattades av nämnda märkning, befanns vara berörda parter dels i sin egenskap av direkta konkurrenter till de företag som bedrev samma verksamheter och gynnades av kvalitetsmärkningen, dels i sin egenskap av ”indirekta konkurrenter” till detaljhandlare som omfattades av denna märkning. Domstolen fann alltså att företag som – såsom sökandena – inte var verksamma i samma led som detaljhandlarna, och således inte konkurrerade med dessa såvitt avsåg någon del av sin verksamhet, ändå kunde anses som indirekta konkurrenter till dem. ( 15 )

40.

Dessutom anser jag att dessa båda domar är att hänföra till en tendens inom praxis där domstolen – i ett bredare spektrum av situationer än vad kommissionen har hänvisat till i det aktuella fallet – har funnit att företag som inte är direkta konkurrenter till en stödmottagare ändå ska anses som ”berörda parter”. En god illustration av detta synsätt från domstolens sida återfinns i domen 3F.

41.

Vad som var i fråga i det mål som föranledde den domen var en dansk lagstiftning med bland annat beskattningsregler som var tillämplig på det danska internationella fartygsregistret. Denna lagstiftning innebar för det första att redare vilkas fartyg var registrerade i det registret fick anställa sjömän som var medborgare i tredjeländer och ge dem lön i enlighet med nationell rätt i dessa länder, det vill säga lägre lön än lönen enligt dansk rätt. För det andra var alla sjömän som var anställda på dessa fartyg undantagna från skatteplikt för inkomstskatt, vilket betydde att de ställde lägre lönekrav på redarna.

42.

I sin dom uttalade domstolen att en arbetstagarorganisation för sjöfolk kunde anses som ”berörd part” med hänvisning till att det förelåg en risk för att det aktuella stödet skulle ha en konkret inverkan på dess ”konkurrensställning”, inte på den marknad där redarna var verksamma utan på marknaden för tillhandahållande av arbetskraft och i förhållande till andra arbetstagarorganisationer för sjöfolk vilkas medlemmar var anställda på fartyg registrerade i det ovannämnda registret. ( 16 )

43.

Betraktad tillsammans med domen Kronoply och domen Österrike/Scheucher-Fleisch torde domen 3F ge vid handen att vad som krävs för att någon ska anses som ”berörd part” är att det är styrkt att beviljandet av stödet har en inverkan på dennes konkurrensställning, oaktat om denna inverkan avser en annan marknad än den där stödmottagaren är verksam.

44.

Till yttermera visso förefaller domstolens nyligen meddelade dom i målet Ja zum Nürburgring/kommissionen ( 17 ) ha inneburit en betydande utvidgning av det begreppets omfång.

45.

I den domen fann domstolen att klaganden – en förening – var att anse som ”berörd part” därför att det aktuella stödet hade beviljats, i samband med försäljningen av Nürburgring-anläggningens tillgångar, till ett privat företag som eftersträvade vinstmaximering, något som stred både mot klagandens mål av allmänintresse och mot klagandens själva existens, som var specifikt knuten till tävlingsbanan Nürburgring. ( 18 )

46.

Således kan kommissionen enligt min åsikt inte vinna gehör för sin invändning med innebörden att tribunalen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att kräva att DLH skulle styrka att bolaget åtminstone till viss del konkurrerade med flygplatsen Frankfurt-Hahn.

47.

Såvitt avser den andra invändningen, som innebär att kommissionen har kritiserat tribunalen för att underförstått ha gjort bedömningen att ett företag som inte konkurrerar med en stödmottagare kan anses vara ”berörd part” utan att det behöver ha fastställts några reella effekter av beviljandet av stödet, noterar jag att kommissionen även här har hänvisat till domen Kronoply och domen Österrike/Scheucher-Fleisch.

48.

Jag anser inte att det är möjligt att med hänvisning till dessa båda domar styrka att tribunalen, för att göra en korrekt tolkning av begreppet ”berörd part”, skulle ha behövt fastställa de effekter som det aktuella stödet fick för flygplatsen i Frankfurt am Main, särskilt dess lönsamhet, och för antalet flygningar som erbjöds av DLH från flygplatsen i Frankfurt am Main respektive av Ryanair från flygplatsen Frankfurt-Hahn.

49.

I domen Kronoply ställde sig domstolen bakom tribunalens resonemang med innebörden att sökandena hade styrkt att träpriserna hade stigit samt att det inte kunde uteslutas att beviljandet av det aktuella stödet hade fått negativa konsekvenser för dem, även om de inte hade styrkt att denna ökning berodde på stödet. Domstolen hänvisade inte till träprisökningen i syfte att fastställa en reell effekt av beviljandet av stödet, utan såsom kompletterande underlag för sin slutsats att sökandenas ställning på marknaden potentiellt kunde ha påverkats av detta beviljande. ( 19 )

50.

Såvitt avser domen Österrike/Scheucher-Fleisch kan jag inte se att domstolen i någon punkt i denna fastställde förekomsten av reella effekter på sökandena (slakteri- och styckningsföretag som inte omfattades av märkningen) av stödet till detaljhandlare.

51.

Dessutom bekräftar domen 3F och domen Nürburgring, vilka har diskuterats ovan, tvivelsutan att det inte behöver fastställas några reella effekter av ett stöd för att ett företag som inte är direkt konkurrent till mottagaren av det stödet ska kunna anses som ”berörd part”.

52.

Följaktligen anser jag att kommissionen inte kan vinna framgång med denna andra invändning.

53.

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av begreppet ”berörd part” genom att inte kräva att DLH skulle styrka att beviljandet av det aktuella stödet påverkade ”dess rättsliga intressen eller juridiska situation”.

54.

Härvidlag vill jag erinra om att det av domstolens fasta praxis framgår att begreppet ”berörd part” bland annat omfattar ett företag som inte är direkt konkurrent till stödmottagaren, om detta företag gör gällande att ”dess intressen kan påverkas av att stöd beviljas” och därvid ”styrker att det föreligger en risk för att stödet har konkret inverkan på dess situation”. ( 20 ) Däremot framgår det, som jag ser saken, inte av samma praxis att de enda företag som kan anses vara berörda parter är sådana som riskerar att ett av deras rättsliga intressen eller deras juridiska situation ska påverkas.

55.

Till stöd för sin tolkning har kommissionen anfört domen 3F och domen Nürburgring. Såvitt avser domen 3F förefaller kommissionen anse att sökanden, en arbetstagarorganisation för sjöfolk, där tillerkändes ställning som berörd part på grund av att beviljandet av stödet hade påverkat dess juridiska situation genom att ändra dess förhandlingsposition i förhållande till vissa danska redare. Detta är enligt min åsikt en felaktig tolkning av domen. Anledningen till att domstolen fann att nämnda arbetstagarorganisation var att anse som berörd part var nämligen, såsom jag har förklarat ovan, en påverkan på dess konkurrenssituation i förhållande till andra arbetstagarorganisationer för sjöfolk vid kollektivavtalsförhandlingar – en påverkan som fick konsekvenser för organisationens möjligheter att värva medlemmar. ( 21 ) Således ställde domstolen inte något krav på att sökandens juridiska situation skulle ha ändrats. Såvitt avser domen Nürburgring har kommissionen gjort gällande att den ändring av sökandens juridiska situation som motiverade att sökanden skulle anses vara ”berörd part” var att hänföra till att det mål av allmänintresse som sökanden eftersträvade blev ”i rättslig mening ouppnåeligt” på grund av att den som hade tagit emot stödet och som hade förvärvat Nürburgring-anläggningen var ett privat företag. Kommissionen förefaller därvid åsyfta den omständigheten att beviljandet av stödet skulle komma att föranleda en framtida ändring av sökandens rättsliga ställning. Själv anser jag i stället att domstolen grundade sin slutsats på att det mål som sökanden eftersträvade var oförenligt med det mål som det stödmottagande företaget eftersträvade och att domstolen därvid inte fäste något avseende exempelvis vid att sökanden så småningom eventuellt skulle komma att upplösas. ( 22 )

56.

Att det kriterium som avser ändring av sökandens rättsliga intressen eller juridiska situation saknar betydelse vid denna bedömning borde för övrigt inte väcka förvåning. Syftet med talerätten för en ”berörd part” mot ett beslut genom vilket ett stöd efter den preliminära granskningen förklaras vara förenligt med den inre marknaden är nämligen, såsom redan har påpekats i detta förslag till avgörande, att mjuka upp kravet enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF på att en sökande måste vara ”personligen berörd”, såsom domstolen har tolkat detta krav i den praxis som bygger på domen Plaumann. Ställningen som ”berörd part” är således ett uttryck för det rättsliga kriterium som är relevant vid bedömning av huruvida EUF-fördragets rekvisit personligen berörd är uppfyllt, och som redan har framhållits avser det rekvisitet sökandens faktiska – inte juridiska – situation.

57.

Mot bakgrund av detta gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 50–54 i den angripna domen grundade sin bedömning att DLH var att anse som ”berörd part” enbart på DLH:s ekonomiska intressen.

58.

De övriga invändningar som kommissionen har framställt i detta sammanhang kan enligt min åsikt inte med framgång anföras mot den tolkning som jag förordar.

59.

Att det skulle krävas en påverkan på sökandens rättsliga intressen eller juridiska situation kan nämligen – i motsats till vad kommissionen anser – inte motiveras vare sig genom analogi med den rättspraxis som rör rekvisitet direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF ( 23 ) eller genom analogi med den rättspraxis som rör begreppet ”intresse av utgången av tvisten” i artikel 40 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och kan inte heller motiveras med hänvisning till domen i målet Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci (nedan kallad domen Montessori). ( 24 )

60.

Den första av de båda ovannämnda uppsättningarna av rättspraxis rör tolkningen av rekvisitet direkt berörd och saknar därför av ovan redovisade skäl helt betydelse.

61.

Den andra uppsättningen av rättspraxis rör en bestämmelse i domstolens stadgar enligt vilken rätt att intervenera i tvister inför Europeiska unionens domstol tillkommer unionens organ och byråer liksom varje annan person, om de kan motivera att de har ett intresse av utgången av tvisten. För att anses ha ett sådant intresse måste den berörde enligt denna fasta rättspraxis ha ett direkt och faktiskt intresse av att den part till stöd för vars yrkanden vederbörande önskar intervenera vinner bifall för dessa yrkanden, vilket betyder att det måste undersökas huruvida den som har ingett en interventionsansökan berörs direkt av ett kommissionsbeslut och huruvida det står klart att denne har ett intresse av utgången av tvisten. Domstolen har, såsom kommissionen har erinrat om, i detta sammanhang framhållit att den som ansöker om att få intervenera i princip kan anses ha ett tillräckligt direkt intresse av utgången av en tvist endast om utgången av tvisten kan förändra vederbörandes rättsliga ställning. ( 25 ) Det rör sig emellertid om en bedömning som är analog med den som görs avseende rekvisitet direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Detta gör att den inte lämpar sig för tillämpning i samband med tolkningen av begreppet ”berörd part”. I alla händelser är den ovan redovisade tolkningen resultatet av en för interventionssammanhanget specifik avvägning mellan kravet på att möjliggöra en bättre prövning av mål och behovet av att undvika en mångfald enskilda interventioner som undergräver möjligheterna till en effektiv och ändamålsenlig handläggning. ( 26 )

62.

Domen Montessori ( 27 ) saknar betydelse i det aktuella sammanhanget, något som domstolen slog fast redan i domen Nürburgring. I domen Montessori var det nämligen inte fråga om huruvida en person eller ett företag var berörd part, utan om en eventuell direkt påverkan, med avseende på ett beslut av kommissionen genom vilket verkningarna av de aktuella nationella bestämmelserna om införande av en stödordning hade lämnats orörda, på den rättsliga ställningen för en klagande som påstod att dessa bestämmelser försatte honom i en ofördelaktig konkurrenssituation. ( 28 )

63.

Kommissionen och delstaten har också i flera hänseenden kritiserat de bedömningar som tribunalen i punkterna 51–54 i den angripna domen gjorde såvitt avsåg förhållandet mellan DLH och Ryanair.

64.

I synnerhet anser kommissionen att tribunalen, såvitt avsåg förekomsten av konkurrens mellan DLH och Ryanair, i punkterna 52 och 53 i den angripna domen åsidosatte sin skyldighet att bemöta kommissionens samtliga argument.

65.

Jag finner det lämpligt att inledningsvis erinra dels om att syftet med domstolens kontroll inom ramen för ett överklagande bland annat är att bedöma huruvida tribunalen på ett tillfredsställande sätt har prövat samtliga argument som klaganden hade anfört, dels om att den som gör gällande att tribunalen har underlåtit att bemöta argument som hade åberopats i första instans i allt väsentligt åberopar ett åsidosättande av den motiveringsskyldighet som följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken är tillämplig på tribunalen i kraft av artikel 53 första stycket i denna stadga och artikel 117 i tribunalens rättegångsregler. Tilläggas ska emellertid att tribunalen enligt domstolens fasta praxis inte är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet har fört behandlas vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt, utan att motiveringen kan vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning. ( 29 )

66.

I sina inlagor i första instans bestred kommissionen med emfas påståendet att Ryanairs flygningar från flygplatsen Frankfurt-Hahn konkurrerade med DLH:s flygningar till samma destinationer från flygplatsen i Frankfurt am Main.

67.

Därvid framhöll kommissionen bland annat dels att DLH använde flygplatsen i Frankfurt am Main som nav (”hub”) och att de allra flesta av dess passagerare var transitpassagerare, medan Ryanair från flygplatsen Frankfurt-Hahn anordnade lågprisflygningar ”från punkt till punkt”, dels att den förmenta bevisning som DLH hade lagt fram för tribunalen inte innehöll några uppgifter som styrkte förekomsten av en sådan konkurrens, exempelvis uppgifter om utvecklingen av passagerarantalen eller om lönsamheten för de flygförbindelser som DLH ombesörjde parallellt med Ryanair. ( 30 )

68.

De punkter i den angripna domen som avses i kommissionens invändningar, särskilt punkt 52, avspeglar emellertid ett närmast presumtionsbaserat synsätt såvitt avser förekomsten av konkurrens mellan DLH och Ryanair. Tribunalen inskränkte sig nämligen där till att slå fast att den omständigheten att de båda bolagen ombesörjde flygningar till samma destinationer var ”ägnad att ge vid handen att det förel[åg] konkurrens”. Enligt min åsikt är det inte möjligt att anse att tribunalen därigenom underförstått bemötte kommissionens argument, vilka var avsedda just att ifrågasätta huruvida det nödvändigtvis måste föreligga ett samband mellan premissen (destinationerna är desamma) och slutsatsen (konkurrens råder). Därför kan denna motivering enligt min åsikt på intet sätt anses vara tillräcklig för att kommissionen ska kunna förstå varför den inte fick gehör för sina argument eller för att domstolen ska kunna utföra sin prövning.

69.

Följaktligen är resonemanget i punkterna 51–54 i den angripna domen behäftat med en otillräcklig motivering, varför domstolen bör slå fast att det finns fog för den nu aktuella invändningen.

70.

Mot bakgrund av denna slutsats saknas det anledning att pröva de övriga invändningar avseende denna del av tribunalens resonemang som delstaten och kommissionen har framställt.

71.

Kommissionen har i allt väsentligt kritiserat tribunalen för att ha grundat sin bedömning att DLH:s talan kunde upptas till sakprövning på den påstådda konkurrensen mellan flygplatsen i Frankfurt am Main och flygplatsen Frankfurt-Hahn liksom på det omtvistade stödets inverkan på flygplatsen i Frankfurt am Main, trots att några motsvarande argument inte hade anförts i ansökan om ogiltigförklaring.

72.

Kommissionen har alltså hävdat att bevisbördereglerna har åsidosatts, men en noggrannare läsning av dess invändning ger enligt min åsikt vid handen att kommissionen i själva verket snarare önskar göra gällande att tribunalen har åsidosatt den kontradiktoriska principen.

73.

Härvidlag erinrar jag om att den kontradiktoriska principen enligt domstolens fasta praxis inte endast innebär att varje part i en tvist har rätt att få ta del av de handlingar och yttranden som motparten har ingett till rätten och att yttra sig däröver, utan även att parterna har rätt att ta del av de omständigheter som rätten prövar ex officio och som rätten har för avsikt att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver. För att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda, måste parterna nämligen kunna få kännedom om, och ha möjlighet att i ett kontradiktoriskt förfarande diskutera, både de faktiska och de rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång. ( 31 )

74.

I punkt 50 i den angripna domen förefaller tribunalen anse att flygplatsen Frankfurt-Hahn och flygplatsen i Frankfurt am Main är konkurrenter.

75.

I den del av sin ansökan om ogiltigförklaring som ägnades åt möjligheterna att uppta denna ansökan till sakprövning nämnde DLH inte någon konkurrens mellan dessa båda flygplatser utan förde ett resonemang som i stort sett helt byggde på bolagets konkurrensförhållande till Ryanair.

76.

Visserligen försökte DLH både i den inledande delen av ansökan (punkt 48) och i den del av denna som rörde det välgrundade i det omtvistade beslutet (punkterna 117 och 118) styrka att Ryanair tack vare de subventioner som bolaget hade erhållit från FFHG hade kunnat flytta verksamhet till större flygplatser, däribland flygplatsen i Frankfurt am Main, och att det bolag som förvaltar den flygplatsen på senare tid hade följt en strategi med syftet att locka dit lågprisflygbolag. I det sammanhanget kritiserade DLH hur kommissionen i sin bedömning av det berörda stödets förenlighet med den inre marknaden hade avgränsat upptagningsområdet för flygplatsen Frankfurt-Hahn, särskilt i punkt 46 i det omtvistade beslutet.

77.

Jag anser emellertid att det under dessa omständigheter endast vore en synnerligen välvillig tolkning av denna ansökan, grundad på en logisk metod med syftet att avtäcka den underförstådda men nödvändiga innebörden av formuleringarna däri, som skulle kunna motivera att tribunalen drog slutsatsen att DLH ansåg att det rådde ett konkurrensförhållande mellan dessa båda flygplatser och därmed motivera att tribunalen fann det påkallat att beakta den omständigheten vid bedömningen av huruvida DLH hade styrkt att det aktuella stödet riskerade att få en konkret inverkan på dess situation.

78.

Eftersom tribunalen alltså har åsidosatt den kontradiktoriska principen, föreslår jag att domstolen ska slå fast att det finns fog för den nu aktuella invändningen.

79.

Delstaten har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 50 i den angripna domen fann att det omtvistade stödet skulle kunna leda till ett konkurrenstryck på flygplatsen i Frankfurt am Main och att detta konkurrenstryck skulle kunna inverka negativt på den flygplatsens kunder, däribland DLH.

80.

Eftersom jag har förordat att domstolen ska slå fast att det finns fog för den föregående invändningen – om åsidosättande av bevisbördereglerna och avsaknaden av ett påstående om att ett konkurrensförhållande skulle råda mellan flygplatsen Frankfurt-Hahn och flygplatsen i Frankfurt am Main – kommer jag att se närmare på den nu aktuella invändningen enbart för den händelse att domstolen inte ställer sig bakom min slutsats.

81.

Innan jag prövar denna invändning finner jag för gott att erinra om att den i det aktuella fallet relevanta rättsliga ramen har preciserats i domstolens nyligen meddelade dom i målet Solar Ileias Bompaina.

82.

Vad som var i fråga i det målet var en grekisk lagstiftning som ledde till en sänkning av de inmatningspriser som betalades till elproducenter som använde förnybara energikällor, såsom klaganden i målet. Syftet med denna sänkning var att eliminera underskottet på ett tidigare genom lagstiftning inrättat särskilt konto avsett att finansiera inmatningspriserna för bland annat sådana producenter. Detta konto finansierades huvudsakligen genom en särskild avgift som togs ut av konsumenter och med hjälp av ytterligare källor såsom intäkterna för aktörerna på den berörda marknaden. Klaganden ansåg att denna lagstiftning innebar att elleverantörer beviljades stöd i form av att de inte behövde betala någon avgift. Om dessa leverantörer hade tvingats bidra till elimineringen av nämnda underskott, skulle klaganden enligt egen uppfattning ha befunnit sig i en ekonomiskt gynnsammare situation, eftersom det då inte skulle ha varit nödvändigt att sänka klagandens inmatningspriser.

83.

Såvitt avsåg huruvida det förelåg en risk för att stödet skulle ha en konkret inverkan på klagandens situation, uttalade domstolen i nämnda dom att skadan på klagandens intressen visserligen kunde vara endast potentiell men att det måste vara styrkt att det förelåg en risk för konkret inverkan på dessa intressen. ( 32 ) Med andra ord är det relevanta kriteriet enligt domstolen att det ska finnas ett potentiellt orsakssamband som är styrkt mellan det påstådda stödet och den konkreta påverkan på det berörda företagets intressen eller dess ställning på marknaden. ( 33 )

84.

I kraft av dessa principer fastställde domstolen tribunalens slutsats att klaganden inte hade förklarat hur det påstådda undantaget för elleverantörerna skulle ha kunnat påverka fastställandet av nya inmatningspriser för klaganden, med tanke på att de justeringar som hade gjorts huvudsakligen hade syftat till att uppväga den överkompensation som tidigare hade beviljats de berörda producenterna. ( 34 )

85.

I samband med den nu aktuella tolkningen är det lämpligt att anlägga ett längre tidsperspektiv och erinra om att det i rättspraxis – såsom jag har förklarat i punkt 30 i detta förslag till avgörande – har skett en utvidgning av kretsen av rättssubjekt som kan anses vara berörda parter till följd av att kravet på att ett sådant rättssubjekt måste stå i ett konkurrensförhållande till stödmottagaren har tagits bort.

86.

Efter denna utvidgning förefaller det som om beviskraven såvitt avser det potentiella orsakssambandet mellan ett stöd och en konkret inverkan på ett rättssubjekts situation nu utgör den skyddsvall som ska se till att det inte uppkommer någon form av allmän talerätt (actio popularis) mot sådana kommissionsbeslut som det omtvistade beslutet. Därför framstår det också för mig som om domstolen har avsett att det sambandet ska tolkas förhållandevis restriktivt, samtidigt som det måste hållas i minnet att det är tillräckligt att styrka en rent potentiell – och således inte reell – inverkan på rättssubjektets situation.

87.

Detta synsätt innebär, som jag ser saken, att det behöver styrkas att det omtvistade stödet i sig – och alltså inte enbart förekomsten av en potentiell intressekonflikt mellan stödmottagaren och ett rättssubjekt – riskerar att få en inverkan på det rättssubjektets intressen. ( 35 )

88.

I punkt 50 i den angripna domen fann tribunalen väsentligen att DLH hade ett intresse av att möjligheterna för flygplatsen i Frankfurt am Main att fungera inte äventyrades genom den inverkan på den flygplatsens konkurrensställning som eventuellt skulle kunna bli följden av beviljandet av det omtvistade stödet, eftersom nämnda flygplats var DLH:s huvudsakliga driftcentrum för flygningar och låg nära den andra flygplats som erhöll nämnda stöd.

89.

Den sålunda fastställda orsakskedjan uppvisar efter mitt förmenande en uppenbar lucka.

90.

Tribunalen angav nämligen inte någon omständighet som motiverade varför ett eventuellt konkurrenstryck på flygplatsen i Frankfurt am Main skulle föranleda negativa konsekvenser för den flygplatsens kunder, däribland DLH. Därvidlag håller jag med delstaten om att ett resonemang grundat på allmänna konkurrenspolitiska överväganden till och med skulle kunna motivera ett motsatt antagande, med tanke på att ett konkurrenstryck skulle kunna föranleda flygplatsen i Frankfurt am Main att erbjuda gynnsammare avtalsvillkor för de flygbolag som är verksamma där.

91.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen, för den händelse att den finner att inget avseende ska fästas vid den närmast föregående invändningen, ska slå fast att resonemanget i punkt 50 i den angripna domen innebär felaktig rättstillämpning och att det därför finns fog för den nu aktuella invändningen.

92.

Delstaten har kritiserat tribunalen dels för att bland annat i punkt 62 i den angripna domen ha gjort den felaktiga bedömningen att DLH i sin ansökan om ogiltigförklaring gjorde gällande att kommissionen hade åsidosatt DLH:s processuella rättigheter genom sitt beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet, dels för att inte ha motiverat det påståendet på ett korrekt sätt.

93.

Enligt fast rättspraxis ankommer det inte på tribunalen att tolka en sökandes talan, genom vilken det uteslutande ifrågasätts huruvida ett beslut om bedömning av ett stöd som sådant är välgrundat, på så sätt att denna talan i själva verket syftar till att tillvarata de processuella rättigheter som sökanden åtnjuter enligt artikel 108.2 FEUF, när denne inte uttryckligen har åberopat någon grund som har detta syfte. En sådan tolkning skulle nämligen innebära att föremålet för talan ändrades. ( 36 )

94.

I domen Kronoply och domen Österrike/Scheucher-Fleisch bekräftade domstolen att när en sökande i första instans har yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet, innebär den ovannämnda begränsningen i behörigheten att tolka grunderna för talan inte att tribunalen är förhindrad att pröva de argument i sak som en sökande har åberopat i syfte att fastställa huruvida dessa argument även utgör stöd för en annan av sökanden åberopad grund i vilken det uttryckligen görs gällande att det föreligger allvarliga svårigheter som skulle ha motiverat att det formella granskningsförfarandet inleddes. ( 37 )

95.

I domen i målet Belgien/Deutsche Post och DHL International ( 38 ) preciserade domstolen att det ur ansökan om ogiltigförklaring inte tydligt behövde kunna utläsas någon grund som klart kunde anses avse skyddet av sökandenas processuella rättigheter, utan att det var tillräckligt att sökandena enligt själva ordalydelsen i ansökan hade gjort gällande att underlåtenheten att inleda det formella granskningsförfarandet hade hindrat dem från att åtnjuta det processrättsliga skydd som de hade rätt till. Under sådana omständigheter kan en talan om ogiltigförklaring enligt domstolen upptas till sakprövning, förutsatt att tribunalen baserar sin prövning endast på de grunder för denna talan som är avsedda att styrka att kommissionen borde ha inlett det formella granskningsförfarandet. ( 39 )

96.

Omständigheterna i det nu aktuella fallet förefaller mig vara snarlika. Den talan som DLH väckte i första instans riktade sig nämligen mot kommissionens beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet. Visserligen går det inte att ur DLH:s ansökan om ogiltigförklaring tydligt utläsa någon grund som klart kan anses avse skyddet av DLH:s processuella rättigheter, men av lydelsen av den ansökan, särskilt punkterna 55 och 56 i denna, framgår likafullt att DLH framställde argument som kan förstås så, att DLH kritiserade kommissionen för att inte ha inlett det förfarandet.

97.

I den angripna domen underlät tribunalen emellertid att göra en sådan uppdelning av grunderna som domstolen har ställt krav på. Därmed gjorde sig tribunalen skyldig till felaktig rättstillämpning, varför domstolen enligt min åsikt bör slå fast att det finns fog för den nu aktuella invändningen från delstatens sida.

98.

I alla händelser förefaller det mig som om punkt 62 i den angripna domen är alltför vag och kortfattad för att kunna anses uppfylla de krav som ligger till grund för tribunalens motiveringsskyldighet. Tribunalen borde i själva verket uttryckligen ha angett de punkter i DLH:s ansökan om ogiltigförklaring som gav stöd åt tribunalens övergripande slutsats att en ”samlad bedömning” av nämnda ansökan gav vid handen att DLH hade åberopat sina processuella rättigheter.

99.

I sak har DLH bland annat kritiserat resonemanget i punkterna 129–142 i den angripna domen, som utmynnade i att tribunalen lämnade DLH:s invändningar utan avseende och slog fast att kommissionen inte var skyldig att beakta ett flertal åtgärder vidtagna till förmån för Ryanair när den bedömde huruvida det förelåg tvivel om det omtvistade stödets förenlighet med den inre marknaden. Enligt DLH var det stödet avsett att kompensera de förluster som FFHG hade åsamkats just på grund av dessa åtgärder till förmån för Ryanair, som därför i själva verket var att anse som indirekt mottagare av det omtvistade stödet, något som borde ha gett upphov till tvivel om det stödets förenlighet med den inre marknaden. Kommissionen har bestritt detta argument.

100.

Med tanke på den negativa slutsats som jag föreslår att domstolen ska dra såvitt avser tillåtligheten för DLH:s talan vid tribunalen, är mitt resonemang i det följande relevant endast för den händelse att domstolen väljer att göra en annan bedömning därvidlag.

101.

Inledningsvis ska det framhållas att tribunalens slutsats, som redovisades i punkt 140 i den angripna domen, grundade sig på två konstateranden. Till att börja med fann tribunalen i punkt 137 i den angripna domen att vissa åtgärder till förmån för Ryanair omfattades av Hahn IV-förfarandet. Vidare slog tribunalen i punkterna 138 och 139 i den domen fast att ingen av dessa åtgärder kunde anses ingå tillsammans med det omtvistade stödet i ett ”samlat scenario”.

102.

DLH har bland annat bestritt det välgrundade i att använda begreppet ”samlat scenario” för att utesluta möjligheten att det omtvistade stödet överfördes till Ryanair.

103.

Därvidlag noterar jag att tribunalen i syfte att avgöra huruvida det förelåg ett samlat scenario tillämpade tre kriterier, nämligen dels det omtvistade stödets och de aktuella åtgärdernas fördelning i tiden, dels den ändring i aktieägarstrukturen som skedde mellan ingåendet av avtalet och beviljandet av stödet, dels de olika former som åtgärderna tog sig.

104.

Av detta följer att det materiella innehållet i den prövning som tribunalen gjorde för att kontrollera huruvida det omtvistade stödet och de aktuella åtgärderna skulle anses ingå i ett ”samlat scenario” motsvarar det materiella innehållet i den bedömning som har föreskrivits i domstolens praxis när det gäller att avgöra huruvida flera på varandra följande stödåtgärder är att anse som en enda åtgärd vid tillämpningen av reglerna för statligt stöd. Domstolen har nämligen slagit fast att så kan vara fallet om de aktuella statliga ingripandena, mot bakgrund av bland annat deras tidsföljd och deras syfte samt företagets situation vid tidpunkten för ingripandena, uppvisar så nära samband att det är omöjligt att skilja dem åt. ( 40 )

105.

Förevarande grund avser emellertid inte huruvida en rad statliga ingripanden ska anses utgöra statligt stöd, utan det är ostridigt att direktbetalningen till FFHG utgör stöd. Den för denna grund centrala rättsfrågan är i stället huruvida detta stöd har en indirekt mottagare från vilken det skulle kunna återkrävas, och närmare bestämt huruvida det kan anses att stödet har överförts till Ryanair.

106.

Detta är skälet till jag är övertygad om att den rättspraxis som bygger på domen Bouygues ( 41 ) saknar betydelse i det aktuella fallet. Denna övertygelse stärks dessutom av att möjligheten att det omtvistade stödet kan ha kommit Ryanair till godo via de aktuella åtgärderna inte kan uteslutas med hänvisning till någon av de tre konstaterade omständigheterna att stödet och åtgärderna är utspridda i tiden, att stödet och åtgärderna har tagit sig olika former och att FFHG:s aktieägarstruktur har förändrats.

107.

Huruvida en sådan överföring faktiskt har skett kan avgöras endast genom tillämpning av domstolens praxis rörande begreppet indirekt fördel såsom denna praxis framgår av domen Tyskland/kommissionen, ( 42 ) domen Nederländerna/kommissionen ( 43 ) och domen Mediaset/kommissionen. ( 44 )

108.

I punkt 116 i sitt tillkännagivande om begreppet statligt stöd ( 45 ) har kommissionen sammanfattat denna rättspraxis genom att ange att den innebär att ”de förutsebara effekterna av åtgärden” ska ”prövas på förhand” och att ”[e]n indirekt fördel föreligger om åtgärden är utformad på ett sådant sätt att den kanaliserar sina sekundära effekter mot identifierbara företag eller grupper av företag”. Jag har själv nyligen instämt i kommissionens tolkning men tillagt att jag anser att förekomsten av en indirekt fördel mot bakgrund av denna praxis följer av de tillämpliga bestämmelserna eller av dessa bestämmelser tillsammans med de befintliga faktiska omständigheterna. ( 46 )

109.

Kriterierna från den rättspraxis som bygger på domen Bouygues, såsom tribunalen tillämpade dem i punkterna 138 och 139 i den angripna domen, har uppenbart ingen roll att spela i den bedömningen.

110.

Därvidlag kan man som exempel anföra domstolens dom i målet Nederländerna/kommissionen. ( 47 ) Vad som var i fråga i det målet var sammanfattningsvis dels en lagstiftning där det föreskrevs stöd i form av ersättning till innehavare av nederländska bensinstationer nära gränsen till Tyskland med syftet att minska effekterna av skillnaderna mellan punktskattesatserna i Nederländerna och Tyskland, dels ett avtal enligt vilket oljebolag som levererade till dessa bensinstationer var skyldiga att delvis kompensera innehavarna av stationerna för de kostnader som dessa åsamkades på grund av att de sänkte sina detaljistpriser i en omfattning motsvarande dessa skillnader. I domen fann domstolen att stödet hade överförts till oljebolagen trots att de aktuella åtgärderna var av olika beskaffenhet, inte fick effekter mellan samma parter och var utspridda i tiden.

111.

Jag anser därför att tribunalen borde ha tillämpat det kriterium som härrör från rättspraxis rörande begreppet indirekt fördel när den bedömde huruvida den åtgärd som innebar att det omtvistade stödet beviljades var så utformad att åtminstone en del av detta stöd kommer Ryanair till godo. Genom att i stället tillämpa kriterierna från den rättspraxis som bygger på domen Bouygues gjorde tribunalen enligt min åsikt sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

112.

Med hänsyn tagen till det ovan anförda anser jag att domstolen, för den händelse att den finner DLH:s talan vid tribunalen tillåtlig, bör slå fast att det finns fog för den andra grunden för DLH:s anslutningsöverklagande.

113.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska upphäva den angripna domen med hänvisning till de fall av felaktig rättstillämpning som tribunalen gjorde sig skyldig till vid sin prövning av DLH:s talerätt.