Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
av den 20 oktober 2022 (1)
Mål C‑423/21
Grand Production d.o.o.
mot
GO4YU GmbH,
DH,
GO4YU d.o.o,
MTEL Austria GmbH
(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike))
”Begäran om förhandsavgörande – Immaterialrätt – Direktiv 2001/29/EG – Upphovsrätten i informationssamhället – Artikel 3.1 – Överföring till allmänheten – Streamingplattform – Tillgång till skyddat innehåll via virtuella privata nät (VPN) – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 7 punkt 2 – Behörighet om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”
Inledning
1. Ur teknisk synvinkel är internet ett världsomspännande kommunikationsmedel: från var som helst på jorden kan man få tillgång till en webbplats eller skicka ett meddelande till en person som befinner sig på en annan plats. Det förhåller sig emellertid annorlunda ur ett juridiskt perspektiv. Internet, liksom varje manifestation av mänsklig verksamhet, regleras av lag, och denna är i sig territoriell. Dess räckvidd beror på den territoriella behörigheten för den myndighet som fastställer denna reglering. Dessutom kan olika manifestationer av verksamheter på internet vara föremål för enskilda personers ekonomiska rättigheter eller personliga rättigheter. Dessa rättigheter, eller utövandet av dem, kan också vara territoriellt begränsade.
2. Det finns därför en grundläggande motsägelse mellan, å ena sidan, internets gränsöverskridande och världsomspännande karaktär och, å andra sidan, de territoriellt begränsade rättigheter och skyldigheter som är förknippade med de olika typer av verksamheter som bedrivs med hjälp av internet. Denna motsägelse kan försöka lösas på två sätt: antingen genom att ”territorialisera” internet genom att ”geografiskt blockera åtkomsten” (engelska geoblocking), eller genom att utvidga myndigheternas territoriella behörighet till fler länder, vilket gör det möjligt för dem att reglera den verksamhet som bedrivs på internet globalt.
3. I förevarande mål ska EU-domstolen ta ställning till frågor som rör de två ovannämnda metoderna för att lösa denna motsägelse.
Tillämpliga bestämmelser
4. I artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(2) föreskrivs följande:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”
5. Artikel 6.1 i förordningen har följande lydelse:
”Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag … .”
6. Slutligen föreskrivs följande i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
…
2) Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.
…”
7. I artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället(3) anges följande:
”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”
Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
8. Grand Production d.o.o., som är ett bolag som bildats enligt serbisk rätt, producerar audiovisuella underhållningsprogram som sänds på serbiskt territorium av det serbiska programföretaget Prva Srpska Televizija.
9. GO4YU d.o.o Beograd som också är ett bolag bildat enligt serbisk rätt, driver en internetbaserad streamingplattform på vilken programföretagets program vidaresänds, på grundval av avtal med Prva Srpska Televizia. Denna plattform är tillgänglig både inom och utanför Serbien.
10. GO4YU GmbH (nedan kallat GO4YU (Österrike)) och MTEL Austria GmbH, som är bolag som bildats enligt österrikisk rätt, tillhandahåller i Österrike tjänster inom marknadsföring av GO4YU Beograds streamingplattform, samt kundrelationer, inklusive undertecknande av avtal och mottagande av betalningar. MTEL Austria är ett dotterbolag till GO4YU Beograd. DH är styrelseordförande och enda aktieägare i GO4YU (Österrike).
11. GO4YU Beograd har inte rätt att på internet utanför Serbien och Montenegro vidaresända underhållningsprogram som producerats av Grand Production. Bolaget måste därför blockera åtkomsten till dessa program för internetanvändare utanför de båda ländernas territorium. Dessa användare kan emellertid kringgå denna blockering via en så kallad VPN-tjänst (virtuellt privat nätverk). En sådan tjänst gör det möjligt för användaren att ansluta sig till internet via en särskild server (”VPN-server”) som döljer IP-adressen och därmed även användarens fysiska plats.(4) Genom att använda sig av denna tjänst kan användare utanför Serbien och Montenegro således ”låtsas” att de befinner sig i dessa länder och på så sätt kringgå den blockering för åtkomst som används av GO4YU Beograd.
12. Enligt Grand Production Company är GO4YU Beograd medvetet om möjligheten att kringgå den geografiska blockering för åtkomst, som den använder, via en VPN-tjänst. Från och med den 30 april 2020 till och med den 15 juni 2020 kunde klagandens underhållningsprogram dessutom ses i Österrike via GO4YU Beograds streamingplattform utan blockering för åtkomst.
13. På begäran av Grand Production av den 28 september 2020 utfärdade Handelsgericht Wien (Handelsdomstolen i Wien, Österrike) ett beslut om intermistiska åtgärder mot GO4YU Beograd och MTEL Austria som innebar ett förbud för dem att till allmänheten på Österrikes territorium överföra underhållningsprogram som producerats av det förstnämnda företaget. Däremot avslog domstolen begäran om liknande interimistiska åtgärder avseende dessa två bolag i den mån den sträckte sig utanför Österrikes territorium, och begäran avseende de båda andra motparterna (det vill säga DH och GO4YU (Österrike)) i dess helhet.
14. Detta beslut ändrades delvis genom ett beslut av Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) av den 28 januari 2021, genom vilket Grand Productions begäran avslogs i sin helhet i den mån den gällde MTEL Austria. Endast den interimistiska åtgärd som meddelats gentemot GO4YU Beograd och som var begränsad till Österrikes territorium, förblev därför i kraft.
15. Grand Production överklagade det sistnämnda beslutet till den hänskjutande domstolen och yrkade att en interimistisk åtgärd som innebär ett förbud mot överföring till allmänheten i hela världen av de program som bolaget producerar ska tillämpas gentemot samtliga motparter.
16. Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1. Ska begreppet ’överföring till allmänheten’ i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv [2001/29] tolkas så, att det är frågan om en sådan överföring från en direkt operatör av en streamingplattform (som i det nu aktuella fallet inte är etablerad i unionen) som
– själv beslutar om innehållet och kryptering av de tv-sändningar som denne sprider och ansvarar för det tekniska genomförandet,
– innehar samtliga administratörsrättigheter för streamingplattformen,
– kan påverka vilka tv-program slutanvändarna kan ta emot via tjänsten, dock utan att kunna påverka programinnehållet,
– utgör den enda kontrollpunkten för vilka program och vilket innehåll som kan ses vid vilken tidpunkt på vilka territorier,
när
– användarna inte enbart erhåller tillgång till programinnehåll, vars online-användning de respektive rättighetsinnehavarna har samtyckt till, utan även till sådant skyddat innehåll där något motsvarande samtycke inte har lämnats, och
– den direkta operatören av streamingplattformen är medveten om att dennes tjänst även möjliggör en mottagning av skyddat programinnehåll utan rättighetsinnehavarnas samtycke, genom att slutkunderna använder VPN-tjänster som ger sken av att slutkundernas IP-adresser och utrustning befinner sig i områden för vilka det föreligger ett samtycke från rättighetsinnehavaren, men det emellertid
– det i flera veckor faktisk var möjligt att även utan VPN-tunnel ta emot skyddat programinnehåll via streamingplattformen utan rättighetsinnehavarnas samtycke?
2. Om fråga 1 besvaras jakande:
Ska begreppet ’överföring till allmänheten’, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv [2001/29], tolkas så, att det även är frågan om en sådan överföring från tredje män som genom avtal och/eller i associationsrättsligt hänseende är anknutna till den i fråga 1 beskrivna operatören av en plattform (i det nu aktuella fallet med säte i unionen), vilka, utan att själva ha något inflytande på kryptering och på program och innehåll i de sändningar som tillhandahålls på streamingplattformen,
– gör reklam för operatörens streamingplattform och dennes tjänster och/eller
– tecknar provabonnemang med kunderna som automatiskt upphör efter 15 dagar och/eller
– tillhandahåller service till streamingplattformens kunder i egenskap av kundtjänst och/eller
– på sin webbplats erbjuder betalabonnemang på streamingplattformen från den direkta operatören och sedan agerar som avtalspart och som betalningsmottagare i förhållande till kunderna, varvid betalabonnemangen tecknas på ett sådant sätt att en uttrycklig hänvisning, om att vissa program inte är tillgängliga, endast lämnas när en kund vid avtalsslutet uttryckligen uppger att denne vill se dessa program, men någon förhandsinformation inte lämnas om kunden inte uppger detta, respektive ställer en konkret fråga?
3. Ska artikel 2 a och e samt artikel 3.1 i direktiv [2001/29] jämförda med artikel 7.2 i förordning [1215/2012] tolkas så, att vid ett påstått intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter som den medlemsstat i vilken talan har väckts ska garantera, är den domstol vid vilken talan har väckts – eftersom territorialitetsprincipen utgör hinder mot inhemska domstolars behörighet för vad gäller intrång som begås i utlandet – endast behörig att pröva den skada som har orsakats i den aktuella medlemsstaten, eller har denna domstol även en möjlighet eller en skyldighet att pröva påståenden från den skadelidande upphovsmannen som avser gärningar som har begåtts utanför dess territorium (över hela världen)?
17. Begäran om förhandsavgörande inkom till EU-domstolen den 12 juli 2021. Som svar på EU-domstolens begäran om förtydligande, som inkom till EU-domstolen den 11 juli 2022, ändrade den hänskjutande domstolen den första tolkningsfrågan genom att ersätta ordet ”emellertid” med ”eller” i den näst sista strecksatsen i denna fråga. Den första frågan om förhandsavgörande har således slutligen följande lydelse:
”Ska begreppet ’överföring till allmänheten’ i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv [2001/29] tolkas så, att det är frågan om en sådan överföring från en direkt operatör av en streamingplattform (som i det nu aktuella fallet inte är etablerad i unionen) som
– själv beslutar om innehållet och kryptering av de tv-sändningar som denne sprider och ansvarar för det tekniska genomförandet,
– innehar samtliga administratörsrättigheter för streamingplattformen,
– kan påverka vilka tv-program slutanvändarna kan ta emot via tjänsten, dock utan att kunna påverka programinnehållet,
– utgör den enda kontrollpunkten för vilka program och vilket innehåll som kan ses vid vilken tidpunkt på vilka territorier,
när
– användarna inte enbart erhåller tillgång till programinnehåll, vars online-användning de respektive rättighetsinnehavarna har samtyckt till, utan även till sådant skyddat innehåll där något motsvarande samtycke inte har lämnats, och
– den direkta operatören av streamingplattformen är medveten om att dennes tjänst även möjliggör en mottagning av skyddat programinnehåll utan rättighetsinnehavarnas samtycke, genom att slutkunderna använder VPN-tjänster som ger sken av att slutkundernas IP-adresser och utrustning befinner sig i områden för vilka det föreligger ett samtycke från rättighetsinnehavaren, eller[(5)]
– i flera veckor faktisk var möjligt att även utan VPN-tunnel ta emot skyddat programinnehåll via streamingplattformen utan rättighetsinnehavarnas samtycke?”
18. Parterna i det nationella målet och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Dessa parter svarade också skriftligen på EU-domstolens frågor. EU-domstolen beslutade att målet skulle avgöras utan förhandling.
Bedömning
19. Den hänskjutande domstolen har ställt tre tolkningsfrågor till EU-domstolen i det aktuella målet. Den första frågan avser omfattningen av det ansvar som operatören av en streamingplattform(6) har för överföring av upphovsrättsskyddat innehåll till allmänheten på plattformen utan rättighetsinnehavarnas tillstånd. Den andra frågan gäller det eventuella ansvaret för aktörer som samarbetar med denna operatör. Slutligen avser den tredje frågan omfattningen av behörigheten för medlemsstaternas domstolar när det gäller intrång i upphovsrätten. Jag kommer att behandla dessa frågor i den ordning som de har ställts.
Den första tolkningsfrågan
20. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att en operatör som driver en streamingplattform som genomför vidaresändning på internet av en tv-sändning gör intrång i den ensamrätt till överföring av verk till allmänheten som föreskrivs i denna bestämmelse när
a) användare kringgår den geografiska blockeringen till åtkomsten via en VPN-tjänst så att skyddade verk blir tillgängliga inom Europeiska unionens territorium utan att den som driver ovannämnda plattform har tillstånd från rättighetsinnehavaren, eller
b) skyddade verk var tillgängliga på ovannämnda plattform utan begränsning inom Europeiska unionens territorium utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren.
21. Denna fråga aktualiserar två grundläggande frågeställningar, nämligen, för det första, om operatören av en streamingplattform på vilken ett tv-program vidaresänds genomför en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 och, för det andra, om operatören av en sådan plattform ska hållas ansvarig på grund av att användarna får tillgång till skyddat innehåll genom att kringgå operatörens tillämpning av begränsningar av åtkomsten. Låt mig börja med den första frågeställningen.
Vidaresändning av tv-sändningar på internet såsom överföring till allmänheten
22. EU-domstolen har redan haft tillfälle att slå fast att ”[u]ttrycket ’överföring till allmänheten’ i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att det omfattar en vidaresändning av verk som ingår i en markbunden tv-sändning:
– som utförs av ett annat företag än det ursprungliga programföretaget, och
– som genom direktuppspelning via internet är tillgängligt för detta företags abonnenter, vilka kan motta denna vidaresändning genom att koppla upp sig till företagets server,
– fastän dessa abonnenter befinner sig inom mottagningsområdet för den markbundna tv-sändningen och lagligen kan ta emot denna med en tv-mottagare.”(7)
23. I detta sammanhang är det värt att klargöra att förbehållet i sista strecksatsen i denna punkt i domen av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. (C‑607/11, EU:C:2013:147), angående den situation där abonnenterna till en operatör som tillhandahåller vidaresändningstjänster på internet befinner sig i mottagningsområdet för markbundna tv-sändningar, inte innebär att detta beslut endast är tillämpligt på sådana situationer. Detta förbehåll var nödvändigt för att bemöta argumentet om att det inte finns någon så kallad ny publik, det vill säga en publik som skiljer sig från den publik som den ursprungliga tv-sändningen riktade sig till. EU-domstolen ansåg att denna omständighet var irrelevant, eftersom vidaresändningen på internet sker med andra tekniska medel än den ursprungliga tv-sändningen.(8) Om en vidaresändning på internet tvärtom även är tillgänglig utanför det område där den ursprungliga tv-sändningen mottogs,(9) riktar den sig med nödvändighet till en bredare publik än den nämnda tv-sändningen. En sådan vidaresändning utgör således a fortiori en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.
24. Det är inte heller relevant om vidaresändningen på internet sker samtidigt med och utan ändringar i förhållande till den ursprungliga tv-sändningen (live streaming), vilket var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. (C‑607/11, EU:C:2013:147), eller om den till exempel skjuts upp i tiden. Kriteriet för att en sådan vidaresändning ska betraktas som en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 är nämligen det tekniska sätt på vilket den görs, och det faktum att den görs av en annan aktör än det ursprungliga tv-bolaget.
25. Slutligen bör det påpekas att även om vidaresändningen av den ursprungliga tv-sändningen på internet ur teknisk synvinkel är sekundär och beroende av denna sändning, är den handling som består i överföring till allmänheten, som en vidaresändning utgör, ur rättslig synvinkel till sin natur separat och oberoende i förhållande till denna sändning. Den omständigheten att den ursprungliga tv-sändningen är riktad till ett område utanför Europeiska unionen, och därmed utanför det territoriella tillämpningsområdet för direktiv 2001/29, utgör således inte hinder för att en vidaresändning av denna sändning på internet ska anses utgöra en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet, i den mån denna vidaresändning är tillgänglig inom det territorium där direktivet är tillämpligt.
26. Av det ovan anförda följer att i den situation som beskrivs i punkt 20 b i förevarande förslag till avgörande, det vill säga när ett skyddat verk, som är föremål för en ursprunglig tv-sändning utanför Europeiska unionen, utan begränsningar är tillgängligt inom Europeiska unionen via den streamingplattform på vilken vidareöverföringen av sändningen sker, genomför operatören av denna plattform en överföring till allmänheten av dessa verk, varvid denna överföring omfattas av den ensamrätt som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2001/29. En sådan överföring till allmänheten av verk utgör således, när den sker utan samtycke från upphovsrättsinnehavaren , ett intrång i denna ensamrätt.
Ansvar för användares kringgående av begränsningar av tillgången till upphovsrättsligt skyddade verk på internet
27. Jag kommer nu att pröva den mer komplexa frågan, nämligen frågan om det ansvar som åvilar operatören av en streamingplattform i den situation som beskrivs i punkt 20 i detta förslag till avgörande under punkt a. I denna situation tillämpar operatören av streamingplattformen, med iakttagande av upphovsrättsinnehavarens rättigheter, en geografisk blockering för åtkomst till skyddade verk på ett territorium där det inte finns något tillstånd för att överföra verk till allmänheten, i detta fall inom hela Europeiska unionen, men användarna kringgår denna blockering via en VPN-tjänst som gör det möjligt för dem att få tillgång till verken som om de befann sig på det territorium som omfattas av tillståndet för överföring till allmänheten, det vill säga på Serbiens eller Montenegros territorium.
28. Geografisk blockering för åtkomst hör till kategorin instrument i den så kallade DRM-tekniken (digital rights management).(10) Det handlar om olika typer av skydd som syftar till att förhindra att innehåll i digitalt (elektroniskt) format används på ett sätt som strider mot viljan hos den som tillhandahåller innehållet. Syftet med detta skydd är att ”korrigera” egenskaper hos det digitala dataformatet som är oönskade ur innehållsleverantörernas synvinkel, nämligen möjligheten att till praktiskt taget ingen kostnad framställa ett obegränsat antal perfekta kopior och att överföra dem (särskilt via internet) över alla avstånd. När det gäller innehåll som sprids på internet kan instrument för förvaltning av digitala rättigheter, till exempel i form av geografisk blockering av åtkomsten, också tjäna till att överbrygga detta överföringsmediums globala karaktär och möjliggöra dess virtuella uppdelning i geografiska zoner, vilket jag nämnde i inledningen till detta förslag till avgörande.
29. Instrument för förvaltning av digitala rättigheter används i allmänhet för att skydda upphovsrätten och förhindra att skyddade verk som sprids i digitalt format används olagligt eller helt enkelt på ett av rättighetsinnehavaren oönskat sätt. De används även som verktyg för förvaltning av upphovsrätt till sådana verk, genom att de gör det möjligt att ta ut en särskild avgift för olika former av spridning av ett och samma verk, uppdelning av marknaden och så kallad ”prisdiskriminering” för de olika delarna av verket eller slutligen uttag av avgifter för innehåll som tillhandahålls på webbplatser.
30. Instrument för förvaltning av digitala rättigheter som syftar till att skydda och förvalta upphovsrätt, skyddas själva av unionsrätten. Enligt artikel 6 i direktiv 2001/29 ska medlemsstaterna utvidga det rättsliga skyddet till ”effektiva tekniska åtgärder”, vilket enligt definitionen av detta begrepp i punkt 3 i samma artikel omfattar instrument för förvaltning av digitala rättigheter.
31. EU-domstolen har även vid flera tillfällen påpekat att instrument för förvaltning av digitala rättigheter kan ge upphov till rättsverkningar i unionsrätten, inbegripet, vilket är särskilt intressant i förevarande mål, när det gäller definitionen av begreppet ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.
32. I domen av den 13 februari 2014, Svensson m.fl. (C‑466/12, EU:C:2014:76), slog EU-domstolen fast att ”tillhandahållandet på en webbplats av klickbara länkar till verk, som är fritt tillgängliga på en annan webbplats, inte utgör överföring till allmänheten på sådant sätt som avses i denna bestämmelse”.(11) EU-domstolen klargjorde att en fritt tillgänglig webbplats riktar sig till samtliga internetanvändare, så att en hänvisning till ett verk på den webbplatsen inte ger en ny publik åtkomst till det.(12)
33. En webbplats som skyddas av en begränsning av åtkomsten(13) är däremot endast riktad till kunderna, det vill säga till personer som lagligen har fått tillgång till den. Att kringgå denna begränsning och tillgängliggöra de skyddade verk som finns däri för andra personer, även genom en länk från en annan webbplats, innebär att tillgång möjliggörs för en ny publik och utgör en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.(14) Enligt EU-domstolen kan användningen av instrument för förvaltning av digitala rättigheter på internet således ange en krets av personer (allmänheten) till vilka en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 är riktad.(15)
34. I det mål som avgjordes genom domen av den 10 november 2016, Vereniging Openbare Bibliotheken (C‑174/15, EU:C:2016:856), medgav EU-domstolen att utlåning av e-böcker kunde omfattas av det undantag för offentliga bibliotek som föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2006/115/EG.(16) Ett villkor för detta tillstånd var att ett instrument för förvaltning av digitala rättigheter användes som medförde att utlåning av elektroniska kopior liknade utlåning av fysiska exemplar.(17)
35. Slutligen slog EU-domstolen, i domen av den 9 mars 2021, VG Bild-Kunst (C‑392/19, EU:C:2021:181), fast att ”den omständigheten att upphovsrättsligt skyddade verk som med upphovsrättsinnehavarens tillstånd har gjorts tillgängliga och fritt åtkomliga för allmänheten på en annan webbplats integreras i en tredje parts internetsida, genom tekniken med inbäddning, utgör en överföring till allmänheten, i den mening som avses i [artikel 3.1 i direktiv 2001/29], om integreringen sker genom att skyddsåtgärder mot inbäddning som har vidtagits eller ålagts av rättighetsinnehavaren kringgås”.(18) EU-domstolen fann nämligen att rättsinnehavaren, genom att tillämpa ett tekniskt skydd mot inbäddning av ett skyddat verk som görs tillgängligt på internet, begränsar den krets av personer som verket görs tillgängligt för till användarna av den webbplats där den ursprungliga överföringen ägde rum.(19)
36. Jag anser att ett liknande resonemang kan tillämpas på de geografiska blockeringar av åtkomsten som är aktuella i förevarande mål. Om upphovsrättsinnehavaren (eller dennes licenstagare) har tillämpat en sådan typ av blockering, är dess överföring endast riktad till den krets av personer som får tillgång till det skyddade innehållet från det område som upphovsrättsinnehavaren definierat (det vill säga det område där åtkomsten inte är blockerad). Rättighetsinnehavaren genomför därför inte någon överföring till allmänheten på det övriga territoriet.
37. Om underhållningsprogram som producerats av Grand Production på den streamingplattform som ägs av GO4YU Beograd är föremål för en geografisk blockering av åtkomst på ett sådant sätt att tillgång till dem i princip endast kan fås från Serbien och Montenegro, genomför GO4YU Beograd inte någon överföring av dessa program till allmänheten inom Europeiska unionen.
38. Det är emellertid allmänt känt att det varken i den virtuella världen eller i den verkliga världen finns några skydd som inte kan kringgås eller omintetgöras. Detta kan enbart vara mer eller mindre svårt. Detta gäller även för geografiska blockeringar av åtkomst. Olika typer av tekniska åtgärder, inklusive VPN-tjänster, gör det möjligt att kringgå dessa blockeringar, särskilt genom att virtuellt ändra användarens plats. Även om det finns tekniska medel för att motverka sådana metoder är de inte och kommer förmodligen aldrig att vara helt effektiva – utvecklingen av intrångstekniker ligger alltid ett steg före utvecklingen av säkerhetstekniker.
39. Detta innebär dock inte att en aktör vars geografiska blockering av åtkomst till ett skyddat verk kringgås av användare genomför en överföring av verket till allmänheten på det territorium där åtkomsten till verket är blockerad. En sådan slutsats skulle omöjliggöra förvaltning av upphovsrätt på internet på territoriell nivå - all överföring till allmänheten av ett verk på internet skulle i princip behöva vara av global karaktär.
40. Jag anser att ett liknande synsätt som det som EU-domstolen antog i målen avseende hyperlänkar bör antas här. Om en hyperlänk leder till att en begränsning av åtkomsten till upphovsrättsskyddat innehåll kringgås, är det den person som infogar hyperlänken som är ansvarig för att innehållet görs tillgängligt för en ny publik, och inte operatören av den webbplats där den ursprungliga överföreningen ägde rum och vars begränsningar av tillgången har överträtts.
41. Ett särdrag hos detta fall är att det inte finns någon tredje part som gör de program som Grand Production producerar tillgängliga för användare i strid med den geografiska blockeringen av åtkomst som GO4YU Beograd tillämpar. Det är användarna själva som kringgår denna blockering genom att få tillgång till programmen i fråga utan förmedling.(20)
42. Jag anser emellertid inte att detta är ett tillräckligt skäl för att hålla GO4YU Beograd ansvarigt för denna situation. Grand Production har troligen rätt när bolaget hävdar att GO4YU Beograd är medvetet om att dess geografiska blockering av åtkomst kringgås via VPN-tjänster. Grand Production är dock också medvetet om detta. Användarnas kringgående av olika typer av skydd är en inneboende risk i spridningen av upphovsrättsligt skyddade verk i digital form, särskilt på internet. Genom att tillåta GO4YU Beograd att överföra sina program för allmänheten på en streamingplattform på ett visst territorium var Grand Production tvunget att ta hänsyn till att ett visst antal användare kan få tillgång till dem från länder utanför detta område.
43. Detta innebär emellertid inte att GO4YU Beograd är ansvarigt för att dessa program görs allmänt tillgängliga för dessa användare. Enligt logiken i EU-domstolens praxis, som det redogjorts för ovan, är det viljan hos den aktör som gör överföringar till allmänheten, såsom den framgår av de tekniska åtgärder som tillämpas, som bestämmer den avsedda kretsen av personer till vilka överföringen riktas.
44. Det skulle endast förhålla sig annorlunda om GO4YU Beograd avsiktligt hade tillämpat en ineffektiv geografisk blockering av åtkomst för att i själva verket göra det möjligt för personer utanför det territorium där GOYU Beograd har rätt att göra program som producerats av Grand Produktion tillgängliga för allmänheten på ett lättare sätt jämfört med de möjligheter som objektivt finns på internet, särskilt i förhållande till VPN-tjänster som är allmänt tillgängliga. Under sådana omständigheter måste det anses att GO4YU Beograd vidtar åtgärder - med full vetskap om konsekvenserna av dessa - för att ge sina kunder tillgång till ett skyddat verk när kunderna i princip inte skulle kunna använda verket om de inte vidtog sådana åtgärder.(21) Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa detta. Parterna i licensavtalet kan i detta avtal emellertid komma överens om mer långtgående skyldigheter för licenstagaren när det gäller begränsningar av tillgången till det innehåll som är föremål för avtalet.
Svar på den första tolkningsfrågan
45. Mot denna bakgrund föreslår jag att den första tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att en operatör som driver en streamingplattform som utför vidaresändning på internet av en tv-sändning inte gör intrång i den ensamrätt till överföring av verk till allmänheten som föreskrivs i denna bestämmelse när användarna kringgår en geografisk blockering för åtkomst via en VPN-tjänst, så att skyddade verk finns tillgängliga på Europeiska unionens territorium utan att upphovsrättsinnehavaren har gett operatören av ovannämnda plattform tillstånd till detta. En sådan operatör gör däremot intrång i denna ensamrätt då de skyddade verken finns tillgängliga på ovannämnda plattform utan begränsning på Europeiska unionens territorium utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren.
Den andra tolkningsfrågan
46. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att en aktör som är knuten till en operatör av en streamingplattform, på vilken upphovsrättsligt skyddade verk görs tillgängliga, som gör reklam för denna plattform, ingår avtal med kunderna om de tjänster som denna operatör tillhandahåller och ger kundstöd till dessa kunder, men som inte har något inflytande vare sig på det innehåll som görs tillgängligt på plattformen eller på de begränsningar av tillgången som tillämpas på plattformen för att skydda tredje mans upphovsrätt, även gör en överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse.
47. Svaret på denna fråga kan enligt min mening utläsas ur EU-domstolens befintliga praxis rörande överföring till allmänheten av upphovsrättsligt skyddade verk i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.
48. I mitt förslag till avgörande i målet Stim och SAMI (C‑753/18, EU:C:2020:4), har jag redan haft tillfälle att påpeka att även om EU-domstolen i sin praxis har fastställt att det föreligger överföring till allmänheten som i många fall går längre än enbart direkt överföring av ett verk, är det gemensamma draget i alla dessa situationer den direkta kopplingen mellan användarens handling och överföringen till allmänheten av upphovsrättsskyddade verk. Denna direkta koppling är det centrala inslaget, utan vilket det inte är möjligt att tala om överföring till allmänheten av sådana verk.(22) Samtidigt som EU-domstolen delade mitt förslag till svar på tolkningsfrågan i det målet, fann den att uthyrning av bilar utrustade med radiomottagare inte utgör överföring till allmänheten i den mening som avses i bland annat artikel 3.1 i direktiv 2001/29.(23)
49. Ovannämnda slutsatser påverkas inte av EU-domstolens senare praxis avseende överföring till allmänheten av upphovsrättsligt skyddade verk i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29. EU-domstolen slog i synnerhet i sin dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando (C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503), fast att operatören av en videodelningsplattform eller av en plattform för fillagring och fildelning (med kränkning av upphovsrätten) genomför en överföring till allmänheten av skyddade verk endast när operatören faktiskt känner till det olagliga tillgängliggörandet av skyddat innehåll på dess plattform och avstår från att skyndsamt radera detta innehåll eller blockera åtkomsten till detsamma, eller när nämnde operatör, trots att denne visste eller borde ha vetat att skyddat innehåll ofta olagligen görs tillgängligt för allmänheten via plattformen av plattformens användare, avstår från att genomföra lämpliga tekniska åtgärder som man kan förvänta sig av en normalt aktsam operatör i dennes situation för att på ett trovärdigt och effektivt sätt motverka intrång i upphovsrätten på denna plattform, eller deltar i urvalet av skyddat innehåll som olagligen görs tillgängligt för allmänheten, på sin plattform tillhandahåller verktyg som är specifikt avsedda för att underlätta olaglig delning av sådant innehåll eller medvetet främjar sådan delning.(24) Enbart tillhandahållandet av en tjänst bestående i tillgängliggörande på internet av en plattform som möjliggör spridning av upphovsrättsligt skyddade verk kan däremot inte i sig räcka för att fastställa att operatören av en sådan plattform gör en överföring till allmänheten av sådana verk i den mening som avses i nämnda artikel 3.1 i direktiv 2001/29, även om användarna utan en sådan plattform inte skulle kunna sprida dessa verk.(25)
50. I förevarande fall finns det inget sådant direkt samband mellan den verksamhet som bedrivs av de enheter som berörs av den andra tolkningsfrågan och de verk som överförs till allmänheten på den streamingplattform som GO4YU Beograd driver, inklusive de underhållningsprogram som produceras av Grand Production. Dessa enheter bidrar utan tvekan till att plattformen fungerar genom att vara förmedlare mellan plattformen och dess kunder. Det kan till och med anses att deras verksamhet är nödvändig för att dessa kunder ska kunna få tillgång till det innehåll som sprids på den plattformen, eftersom det för detta ändamål är nödvändigt att ingå ett abonnemangsavtal. Dessa enheter har däremot inget inflytande över det innehåll som sprids på denna plattform och har inte heller någon möjlighet att förhindra eventuella upphovsrättsintrång.
51. Den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har nämnt i sin andra fråga, att kunderna inte informeras i början om att ett visst innehåll inte är tillgängligt på plattformen, inklusive de underhållningsprogram som produceras av Grand Production, påverkar inte denna slutsats. Det förhållandet att kunderna inte informeras om att visst innehåll inte är tillgängligt på plattformen ändrar inte på något sätt det faktum att sådant innehåll inte är tillgängligt. Det finns enligt min mening inte heller något uppenbart orsakssamband mellan avsaknaden av information till kunderna om att detta innehåll inte fanns tillgängligt och kundernas benägenhet att kringgå den geografiska blockeringen av åtkomsten som ligger till grund för att avsaknaden av tillgång. Dessutom, som jag angav ovan, anser jag att operatören av streamingplattformen, och således än mindre andra aktörer som är anknutna till den, inte är ansvariga för användarnas kringgående av tekniska begränsningar av tillgången till upphovsrättsligt skyddade verk.
52. De enheter som är knutna till operatören av en sådan plattform kan eventuellt hållas accessoriskt ansvariga för att de underlättar eller deltar i ett intrång i upphovsrätten när ett intrång i dessa rättigheter har konstaterats. Detta ansvar har dock inte harmoniserats i unionsrätten utan omfattas uteslutande av medlemsstaternas nationella lagstiftning.
53. Mot denna bakgrund föreslår jag att den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att en aktör som är knuten till en operatör av en streamingplattform på vilken upphovsrättsligt skyddade verk görs tillgängliga, som gör reklam för plattformen, ingår avtal med kunderna om de tjänster som denna operatör tillhandahåller och ger kundstöd till kunderna, men som inte har något inflytande vare sig på det innehåll som görs tillgängligt på plattformen eller på de begränsningar av tillgången som tillämpas på plattformen i syfte att skydda tredje mans upphovsrätt, inte gör någon överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse.
Den tredje tolkningsfrågan
54. Den tredje frågan gäller omfattningen av behörigheten för medlemsstaternas domstolar i mål avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar för intrång i upphovsrätten. Enligt lydelsen av den hänskjutande domstolens fråga rör det sig om tolkningen av artikel 2 a och e samt artikel 3.1 i direktiv 2001/29, jämförda med artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.
55. Den hänskjutande domstolen har förklarat att frågan bottnar i de tvivel som den har om EU-domstolens praxis. EU-domstolen har slagit fast att när det gäller ett påstått intrång i upphovsrätt som är skyddad i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, så är denna domstol, med hänvisning till platsen för skadans uppkomst (Erfolgsort på tyska), behörig att pröva en talan om skadestånd för intrång i dessa rättigheter på grund av att skyddade verk görs tillgängliga på en webbplats som är tillgänglig inom dess domkrets, men endast i den mån skadan har orsakats inom den medlemsstatens territorium.(26)
56. EU-domstolen har emellertid även slagit fast att en person som hävdar att dess personlighetsskydd har kränkts genom att oriktiga uppgifter har publicerats på internet och genom att kommentarer om denna person inte har avlägsnats, kan väcka talan, med yrkande om rättelse av uppgifterna, avlägsnande av kommentarerna och ersättning för hela den skada personen lidit, vid domstolarna i den medlemsstat där denne har centrum för sina intressen. En sådan person kan emellertid inte väcka talan, med yrkande om rättelse av de oriktiga uppgifterna och avlägsnande av kränkande kommentarer, vid domstolarna i varje medlemsstat där den information som tillgängliggjorts på internet är eller var tillgänglig.(27)
57. Den hänskjutande domstolen vill i förevarande mål få klarhet i om – med hänsyn till saken i det nationella målet som inte är ett skadeståndsyrkande utan en begäran om interimistiska åtgärder i form av ett förbud mot överföring till allmänheten på internet av klagandens verk – domsrätten för den domstol vid vilken talan väckts ska fastställas i enlighet med den förstnämnda domen, det vill säga att denna domsrätt är begränsad till Österrike, eller i enlighet med den andra domen, med den följden att de österrikiska domstolarna skulle vara behöriga att vidta säkerhetsåtgärder med världsomspännande räckvidd.
58. Jag tvivlar dock på att denna tolkningsfråga kan tas upp till sakprövning, eftersom EU-domstolen enligt min mening inte kan ge den hänskjutande domstolen ett svar som skulle vara användbart för utgången i den tvist som är anhängig vid nämnda domstol. Detta tvivel tycks för övrigt delas av parterna i det nationella målet.
59. För det första har ovan nämnd praxis från EU-domstolen utvecklats på grundval av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012,(28) som den hänskjutande domstolen också har hänvisat till i sin fråga. I denna bestämmelse föreskrivs att domstolen på den ort där den händelse som orsakade skadan inträffade är behörig i mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden. Det är i detta sammanhang som EU-domstolen i sin rättspraxis har definierat omfattningen av behörigheten för medlemsstaternas domstolar. Denna bestämmelse är däremot inte tillämplig i det nationella målet.
60. GO4YU Beograd har sitt säte i Serbien, det vill säga utanför unionens territorium, medan artikel 7 i förordning nr 1215/2012 endast är tillämplig på svarande som har hemvist (eller säte) i medlemsstaterna. Däremot ska behörigheten för domstolarna i varje medlemsstat i käromål mot personer som inte har hemvist i en medlemsstat regleras, i enlighet med artikel 6.1 i förordningen, enligt lagstiftningen i den medlemsstaten.
61. De övriga svarandena i det nationella målet har sitt säte eller sitt hemvist i Österrike, det vill säga i den medlemsstat där den hänskjutande domstolen är belägen. De österrikiska domstolarnas behörighet i mål mot dessa svarande bestäms inte av artikel 7.2, eftersom denna bestämmelse är tillämplig på personer mot vilka talan väcks vid domstolarna i en annan medlemsstat än den stat där de har sin hemvist, utan av artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan väckas vid domstolarna i den staten. Behörigheten för domstolarna i den medlemsstaten är av allmän karaktär och är i princip inte begränsad, i alla fall inte genom behörighetsreglerna.(29) EU-domstolens praxis som nämnts ovan i punkterna 55 och 56 i detta förslag till avgörande, kan således inte tillämpas här.
62. På samma sätt kan denna rättspraxis inte tillämpas om de österrikiska domstolarna är behöriga att pröva talan mot GO4YU Beograd, med tillämpning av österrikisk lag enligt artikel 6.1 i förordning nr 1215/2012, på grund av att denna talan är kopplad till talan mot de övriga svarandena.(30) Behörighetens omfattning på denna grund ska nämligen motsvara den behörighet som följer av artikel 4.1 i förordningen. Detta är i vilket fall som helst en fråga om tolkning av nationell lagstiftning.(31)
63. För det andra har den hänskjutande domstolen inte klargjort hur tillämpningen av det resonemang som EU-domstolen förde i sin dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan (C‑194/16, EU:C:2017:766), skulle leda till att de österrikiska domstolarna skulle ha obegränsad behörighet.
64. Det finns inget som tyder på att Grand Productions intressecentrum ligger i Österrike och inte i Serbien, där företaget har sitt säte. Parterna i det nationella målet har dessutom själva, i sina svar på EU-domstolens fråga, förklarat att doktrinen om intressecentrum inte är tillämplig i det aktuella fallet.
65. Vid en analog tillämpning av EU-domstolens slutsats att eftersom uppgifter och innehåll som publiceras på en webbplats är tillgängliga överallt och räckvidden av en spridning på internet alltså i princip är obegränsad, är dock ett yrkande om rättelse av sådana uppgifter och avlägsnande av sådant innehåll odelbart och kan följaktligen endast framställas vid en domstol som är behörig att pröva en skadeståndstalan i dess helhet, och inte vid en domstol som saknar denna behörighet,(32) så saknar den tredje tolkningsfrågan föremål. Enligt detta konstaterande måste nämligen varje yrkande om rättelse eller avlägsnande av innehåll på internet(33) framställas vid den domstol som har territoriellt obegränsad behörighet, som först ska bestämmas på grundval av de relevanta bestämmelserna, i förevarande fall österrikiska behörighetsregler, jämförda med artikel 6.1 i förordning nr 1215/2012. Det finns därför inte längre något behov av att fundera över omfattningen av denna domstols behörighet.
66. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att den tredje tolkningsfrågan ska avvisas.
Förslag till avgörande
67. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att de tolkningsfrågor som ställts av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen i Österrike) besvaras på följande sätt:
1) Artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället
ska tolkas så,
att en operatör som driver en streamingplattform som utför vidaresändning på internet av en tv-sändning inte gör intrång i den ensamrätt till överföring av verk till allmänheten som föreskrivs i denna bestämmelse när användarna kringgår en geografisk blockering för åtkomst via en tjänst för virtuella privata nät (VPN-tjänst), så att skyddade verk finns tillgängliga på Europeiska unionens territorium, utan att upphovsrättsinnehavaren har gett operatören av ovannämnda plattform tillstånd till detta. En sådan operatör gör däremot intrång i denna ensamrätt då de skyddade verken finns tillgängliga på ovannämnda plattform utan begränsning på Europeiska unionens territorium utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren.
2) Artikel 3.1 i direktiv 2001/29
ska även tolkas så,
att en aktör som är knuten till operatören av en streamingplattform på vilken upphovsrättsligt skyddade verk görs tillgängliga, och som gör reklam för denna plattform, ingår avtal med kunderna om de tjänster som denna operatör tillhandahåller och ger kundstöd till dessa kunder, men som inte har något inflytande vare sig på det innehåll som görs tillgängligt på plattformen eller på de begränsningar av tillgången som tillämpas på plattformen i syfte att skydda tredje mans upphovsrätt, inte gör någon överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse.
1 Originalspråk: polska.
2 EUT L 351, 2012, s. 1.
3 EGT L 167, 2001, s. 10.
4 Användaren är verksam på internet under en VPN-serverns IP-adress och plats.
5 Min kursivering. I originalet ”oder”.
6 Det bör klargöras att det här inte rör sig om en plattform där användarna kan publicera innehåll, utan om en webbplats vars operatör helt och hållet bestämmer över det innehåll som görs tillgängligt där, vilket kommissionen också med rätta har påpekat,
7 Dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. (C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 1 i domslutet).
8 Dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. (C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 39).
9 Så är fallet i det aktuella målet, där en tv-sändning som riktar sig till det serbiska territoriet är tillgänglig via internet även utanför detta territorium, särskilt inom Europeiska unionen.
10 Se vidare vad gäller geografiska blockeringar till åtkomst och de rättsliga konsekvenserna av att kringgå dem: Kra-Oz, T., ”Geoblocking and the Legality of Circumvention”, IDEA – The Journal of the Franklin Pierce Center for Intellectual Property, band 57 (2017), s. 385–430; Trimble, M., ”Copyright and Geoblocking: The Consequences of Eliminating Geoblocking”, Boston University Journal of Science & Technology Law, band 25 (2019), s. 476–502.
11 Punkt 1 i domslutet. Min kursivering.
12 Dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl. (C‑466/12, EU:C:2014:76, punkterna 27 och 28).
13 Det vill säga en viss typ av instrument för förvaltning av digitala rättigheter.
14 Dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl. (C‑466/12, EU:C:2014:76, punkterna 27 och 31).
15 Se, för ett liknade resonemang, dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke (C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 36).
16 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28).
17 Dom av den 10 november 2016, Vereniging Openbare Bibliotheken (C‑174/15, EU:C:2016:856, punkterna 51–53 i domskälen och punkt 1 i domslutet).
18 Domslutet. Min kursivering.
19 Dom av den 9 mars 2021, VG Bild-Kunst (C‑392/19, EU:C:2021:181, punkterna 42–43).
20 Naturligtvis finns det mellanhänder här i form av VPN-tjänsteleverantörer. Det rör sig dock om mellanhänder för tillgång till internet och inte specifikt för överföring av upphovsrättsligt skyddade verk. De förefaller vara mellanhänder som avses i artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1).
21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2017, Stichting Brein (C‑527/15, EU:C:2017:300, punkt 31).
22 Se mitt förslag till avgörande i målet Stim och SAMI (C‑753/18, EU:C:2020:4, punkterna 24–35).
23 Dom av den 2 april 2020, Stim och SAMI (C‑753/18, EU:C:2020:268, domslutet).
24 Dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando (C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 1 i domslutet).
25 Dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando (C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkterna 77–79).
26 Dom av den 22 januari 2015, Hejduk (C‑441/13, EU:C:2015:28, domslutet).
27 Dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan (C‑194/16, EU:C:2017:766, domslutet).
28 Eller på grundval av motsvarande artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), som har upphävts och ersatts av förordning nr1215/2012.
29 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Glawischnig-Piesczek (C‑18/18, EU:C:2019:458, punkterna 85–86 och fotnot 42 och där angiven litteratur).
30 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran inte förklarat på vilken grund de österrikiska domstolarna har förklarat sig vara behöriga att pröva talan mot GO4YU Beograd. Möjligheten för en person som har sitt säte i ett tredjeland att väcka talan verkar dock finnas i österrikisk rätt (se Petz, T., och Toshiyuki, K., ”Intellectual Property and Private International Law: Comparative Perspectives”, Bloomsbury Publishing (UK), 2012, s. 310 och följande sida).
31 I förevarande fall är artikel 8.1 i förordning nr 1215/2012 inte tillämplig, eftersom denna artikel, i likhet med artikel 7 i samma förordning, endast är tillämplig på svarande med hemvist (säte) i en medlemsstat (se, analogt, dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 3 i domslutet).
32 Dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan (C‑194/16, EU:C:2017:766, punkt 48).
33 På motsvarande sätt gäller detta även för ett yrkande om ett förbud mot att göra upphovsrättsskyddade verk tillgängliga på internet.