1.

Direktiv 90/270/EEG ( 2 ) (nedan kallat bildskärmsdirektivet) antogs 1990, när arbete vid bildskärm inte var så utbrett. I direktivet föreskrivs vissa bildskärmsrelaterade krav för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Ur ett samtida perspektiv har direktivet inslag som kan framstå som självklara eller till och med nostalgiska, som att skrivmaskiner inte ingår i dess tillämpningsområde. ( 3 ) Bildskärmsdirektivet fastställer emellertid också rättigheter som är mycket mer relevanta i en tid när bildskärmsarbete är allmänt förekommande. Detta är fallet när det gäller exempelvis rättigheter som följer av direktivets artikel 9.3, om en arbetstagares rätt till ”speciella synkorrigerande hjälpmedel” för arbete vid datorskärm.

2.

Det är denna rättighet som det tvistas om i det nu aktuella målet. Klaganden, vars syn hade försämrats, köpte nya synkorrigerande glasögon efter att ha besökt en specialistläkare. Hans arbetsgivare vägrade att stå för kostnaden för glasögonen. Detta ledde till en tvist vid Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien), den hänskjutande domstolen.

3.

Den hänskjutande domstolen är bland annat osäker på huruvida uttrycket speciella synkorrigerande hjälpmedel, såsom det anges i artikel 9.3 i bildskärmsdirektivet, omfattar synkorrigerande glasögon.

4.

Vid en första anblick kan detta förefalla mindre angeläget, men EU-domstolens tolkning av begreppet kommer att få vidare konsekvenser, inte bara för klagandens hälsa, utan också för skyddet i den nationella lagstiftningen av alla arbetstagare som måste arbeta vid datorskärmar.

5.

Artikel 9 i bildskärmsdirektivet har rubriken ”Skydd av arbetstagarnas ögon och syn” och föreskriver följande:

”1.   Arbetstagarna skall ha rätt att få genomgå en lämplig ögon- och synundersökning som utförs av en person med tillräckliga kvalifikationer

2.   Arbetstagarna har rätt att få genomgå en synundersökning hos en ögonläkare om resultaten av den undersökning som avses i punkt 1 visar att det är nödvändigt.

3.   Om resultaten av den undersökning som avses i punkt 1 eller av den undersökning som avses i punkt 2 visar att … det är nödvändigt och om synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk inte kan användas, skall arbetstagarna få speciella synkorrigerande hjälpmedel som är lämpliga för arbetet.

4.   Åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel får under inga förhållanden medföra [några extra kostnader för arbetstagaren].

5.   Skyddet av arbetstagarnas ögon och syn får ges som en del av den allmänna sjukvården.”

6.

Klaganden i det nationella målet är anställd av det rumänska generalinspektoratet för immigration (nedan kallat inspektoratet). I hans uppgifter ingår att utföra arbete vid bildskärm. Klaganden har gjort gällande att detta arbete, i kombination med andra riskfaktorer, har lett till en betydande försämring av hans syn, vilket på rekommendation av en specialistläkare krävde att han bytte glasögon.

7.

Klaganden har angett att den rumänska offentliga sjukvården inte kunde ersätta honom summan på 2629 rumänska lei (RON) (cirka 543 euro den dag då talan väcktes), motsvarande värdet av det speciella synkorrigerande hjälpmedlet och av kassakvitton som visar kostnaden för glasögon, glas, glasögonbågar och arbetskostnad. Klaganden ställde en begäran på beloppet till inspektoratet, sin arbetsgivare, vilken avslogs.

8.

Därefter, den 19 juni 2020, väckte klaganden talan vid Tribunalul Cluj (Förstainstansdomstolen i Cluj, Rumänien) mot sin arbetsgivare för att förplikta den parten att betala det yrkade beloppet. Tribunalul Cluj ogillade hans talan, på grundval av att de rättsliga villkoren för en sådan återbetalning inte var uppfyllda. Den relevanta lag som införlivar bildskärmsdirektivet ( 4 ) gav inte rätt till återbetalning av kostnader för speciella synkorrigerande hjälpmedel, utan endast rätt att få sådana hjälpmedel om det är nödvändigt att använda dem.

9.

Klaganden överklagade domen till Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj), den hänskjutande domstolen i förevarande mål.

10.

Den hänskjutande domstolen anser det nödvändigt med en tolkning av ”speciella synkorrigerande hjälpmedel” enligt artikel 9 i bildskärmsdirektivet, eftersom begreppet inte definieras i direktivet. Den anser även att begreppet måste tolkas så, att det omfattar glasögon, i de fall arbetstagare vars syn har försämrats till följd av deras arbetsförhållanden är i behov av glasögon. Den hänskjutande domstolen hyser dessutom tvivel vad gäller frågan om ”speciella synkorrigerande hjälpmedel” i artikel 9 i bildskärmsdirektivet är hjälpmedel som uteslutande används på arbetsplatsen, eller om de också kan användas utanför arbetsplatsen.

11.

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

12.

Inspektoratet, den italienska och den rumänska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen. Muntlig förhandling har inte begärts, och någon sådan har inte heller hållits.

13.

Domstolen har begärt att mitt förslag till avgörande koncentreras till den första tolkningsfrågan från den hänskjutande domstolen. Med hjälp av denna fråga söker den hänskjutande domstolen vägledning om huruvida begreppet speciella synkorrigerande hjälpmedel i artikel 9 i bildskärmsdirektivet ska tolkas så, att det inte omfattar synkorrigerande glasögon.

14.

För att besvara denna fråga kommer jag att gå till väga på följande sätt: Jag kommer först att lämna några inledande anmärkningar med avseende på det sammanhang som bildskärmsdirektivet ingår i, och som därmed påverkar tolkningen av det (A). Därefter kommer jag att föreslå en tolkning av speciella synkorrigerande hjälpmedel, i syfte att besvara frågan om uttrycket omfattar synkorrigerande glasögon och av vilket slag (B).

15.

Bildskärmsdirektivet är ett av tjugo ( 5 ) särdirektiv (”dotterdirektiv”) ( 6 ) som antagits enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EG (nedan kallat ramdirektivet). ( 7 )

16.

Precis som en mor formar sitt barns syn på livet har det övergripande syftet med ramdirektivet trängt igenom i bildskärmsdirektivet, också i det specifika området arbete vid bildskärm. ( 8 ) Det är därför nödvändigt att kortfattat redogöra för ramdirektivet.

17.

Ramdirektivet antogs med stöd av artikel 118a i EEG-fördraget (numera artikel 153 FEUF), den rättsliga grunden för socialpolitiska åtgärder. ( 9 ) Domstolen ansåg att den bestämmelsen ger unionen vidsträckta befogenheter att anta åtgärder till skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. ( 10 )

18.

Med ikraftträdandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) bekräftades arbetstagares hälsa och säkerhet vara en grundläggande rättighet som erkänns i den europeiska rättsordningen. I stadgans artikel 31.1 föreskrivs att ”[v]arje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden”. Det är intressant att notera att det i förklaringarna till stadgan anges att artikel 31.1 inspirerades av ramdirektivet. ( 11 ) Det kan därmed slås fast att det direktivet sedan dess antagande har varit ett uttryck för en grundläggande rättighet som endast kodifierades genom stadgan.

19.

I linje med ovanstående har domstolen fastställt att bestämmelserna i och tillämpningsområdet för ramdirektivet kräver en bred tolkning. ( 12 ) Samtidigt måste eventuella undantag från dess tillämpningsområde, eller från tillämpningsområdet för andra direktiv som syftar till att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet, begränsas. ( 13 )

20.

Ramdirektivet har det tydliga syftet att främja förbättringar av hälso- och säkerhetsförhållandena i arbetet, ( 14 ) och detta syfte ska uppnås genom två typer av åtgärder enligt särdirektiven: åtgärder för att förebygga risker för arbetstagarnas hälsa i farliga arbetsmiljöer, ( 15 ) och åtgärder som syftar till att anpassa hälso- och säkerhetsförhållandena för särskilda grupper av arbetstagare. ( 16 )

21.

Det är mot bakgrund av detta delade syfte, att både anpassa och förhindra situationer kopplade till arbetstagarnas hälsa och säkerhet, ( 17 ) som artikel 9 i bildskärmsdirektivet måste tolkas. ( 18 )

22.

Syftena med bildskärmsdirektivet, tolkade mot bakgrund av den rättsliga ram som direktivet är en del av, erkänner behovet av att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet genom att identifiera och korrigera deras synbesvär.

23.

Genom artikel 9 i direktivet omvandlas det övergripande skyddande syftet till rättigheter för arbetstagaren. Dessa rättigheter omfattar rätt till diagnostiska undersökningar och till speciella synkorrigerande hjälpmedel om sådana behövs.

24.

I artikel 9.1 fastställs alltså först att arbetstagare som använder bildskärmar har rätt att genomgå ögon- och synundersökningar före och under bildskärmsarbetet. ( 19 ) Artikel 9.2 ger sedan arbetstagarna rätt till en medicinsk uppföljning hos en ögonläkare, om det är nödvändigt. Om resultaten av någon av dessa undersökningar föranleder det, och under förutsättning att synkorrigerande hjälpmedel för normalt bruk inte kan användas, har arbetstagarna enligt artikel 9.3 rätt att få speciella synkorrigerande hjälpmedel, utan någon som helst kostnad. ( 20 )

25.

Den hänskjutande domstolen önskar genom den första tolkningsfrågan få klarhet i om begreppet speciella synkorrigerande hjälpmedel även inbegriper synkorrigerande glasögon.

26.

Inledningsvis kan viss insikt fås genom att studera bildskärmsdirektivets rättsliga bakgrund. Såsom kommissionen har påpekat innehöll det ursprungliga förslaget till direktiv begreppet glasögon, vilket dock kom att ersättas av det bredare begreppet synkorrigerande hjälpmedel. ( 21 ) Detta begrepp omfattar alltså inte bara glasögon, utan förmodligen också andra typer av hjälpmedel som kan korrigera synbesvär eller förhindra synskador (till exempel blåljusfilter).

27.

Samtidigt som bildskärmsdirektivet skiljer mellan ”normala” och ”speciella” versioner av synkorrigerande hjälpmedel, inkluderar således båda begreppen glasögon. Vad som ska förstås med speciella synkorrigerande hjälpmedel, eller enklare uttryckt vad speciella glasögon är, definieras emellertid inte utan måste tolkas. Det är denna tolkning som jag nu övergår till.

28.

Av åtskillnaden mellan normala och speciella synkorrigerande hjälpmedel, i kombination med utformningen av artikel 9, vilken endast medger tillhandahållande av speciella synkorrigerande hjälpmedel efter att de har konstaterats nödvändiga i undersökningarna enligt punkterna 1 och 2, och när normala synkorrigerande hjälpmedel inte lämpligen svarar mot det konstaterade behovet, följer tydliga kriterier för bedömningen av vilka sorters glasögon som kan omfattas av begreppet speciella synkorrigerande hjälpmedel.

29.

Dessa kriterier är dels att normala synkorrigerande hjälpmedel inte kan användas, och dels att det speciella synkorrigerande hjälpmedlet är ”lämplig[t] för arbetet”.

30.

När det gäller det första kriteriet tycks en tolkning e contrario av lydelsen i artikel 9.3 i bildskärmsdirektivet fastställa att normala synkorrigerande hjälpmedel är sådana som bärs i det dagliga livet utanför arbetsplatsen och som inte har någon särskild koppling till arbete vid bildskärm. Vid en sådan tolkning skulle till exempel ett årligt, rutinmässigt linsbyte för en person som redan bär glasögon och som har varit närsynt sedan han eller hon var barn ingå i kategorin normalt synkorrigerande hjälpmedel.

31.

Den andra delen av det första kriteriet, att normala synkorrigerande hjälpmedel ”inte kan användas”, innebär att för att betraktas som ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel måste hjälpmedlet gå utöver vad ett normalt synkorrigerande hjälpmedel skulle avhjälpa i det dagliga livet och sannolikt vara inriktat på att korrigera synbesvär som hindrar arbetet i fråga. Linser som förskrivs av en läkare eller optometrist och vars syfte är att korrigera allmänna ögonproblem eller synbesvär, men som också lämpar sig för arbete vid bildskärm – utan att ha förskrivits med hänsyn till sådant arbete – skulle därmed betraktas som ett normalt synkorrigerande hjälpmedel. Däremot skulle så kallade terminalglasögon som förskrivits särskilt för bildskärmsarbete anses vara ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel. ( 22 )

32.

Det andra kriteriet, begreppet ”lämpliga för arbetet” i artikel 9.3 i bildskärmsdirektivet, som följer omedelbart efter begreppet speciella synkorrigerande hjälpmedel, tycks tala för att det efter bedömningarna enligt artikel 9.1 och 9.2 i direktivet är nödvändigt med förskrivning av ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel för att korrigera det konstaterade synbesväret. Korrigeringen är nödvändig antingen för att möjliggöra inledande eller fortsättning av bildskärmsarbete eller för att förhindra ytterligare försämrad syn. Med andra ord motiveras speciella synkorrigerande hjälpmedel precis på grund av att de gör det möjligt för en person att arbeta vid bildskärm. Om personen inte arbetade vid bildskärm skulle andra glasögon vara lämpliga.

33.

För att rätten till ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel ska inträda är det inte nödvändigt, vilket hävdades av motparten i målet vid den nationella domstolen, att det skulle vara omöjligt att utföra bildskärmsarbete utan sådana glasögon. En sådan tolkning skulle motsäga både det förebyggande och avhjälpande syftet med lagstiftningen om hälsa och säkerhet i arbetet.

34.

Det skulle även strida mot de syftena och mot den breda tolkning som domstolen har tillämpat med avseende på lagstiftningen om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen ( 23 ) att hävda att rätten till ett speciellt synkorrigerande hjälpmedel uppkommer först om den försämrade synen har orsakats av att ha arbetat vid bildskärm.

35.

Ett sådant orsakssamband kan, vid ett första påseende, verka ha antytts i punkt 28 i domen av den 24 oktober 2002, kommissionen/Italien (C‑455/00, EU:C:2002:612). Domstolen konstaterade att de speciella synkorrigerande hjälpmedel som föreskrivs i artikel 9.3 i bildskärmsdirektivet ”syftar till att reparera redan uppkomna skador”. Den punkten i domen kan emellertid inte läsas utan att ta hänsyn till sammanhanget i det målet. Domen är ett resultat av ett överträdelseförfarande som kommissionen inledde mot Republiken Italien på grund av ett felaktigt genomförande av artikel 9 i bildskärmsdirektivet. Den avsåg bland annat påstådd underlåtelse från Republiken Italiens sida att införliva de villkor som fastställs i artikel 9.3 i bildskärmsdirektivet, under vilka arbetsgivare ska tillhandahålla speciella synkorrigerande hjälpmedel.

36.

I punkt 28 besvarade domstolen den italienska regeringens argument om att de bestämmelser i italiensk rätt som införlivar artikel 9 i bildskärmsdirektivet måste tolkas tillsammans med bestämmelserna i den nationella lagstiftningen om personlig skyddsutrustning, som närmare angav de villkor under vilka en arbetsgivare var skyldig att tillhandahålla personlig skyddsutrustning. Användningen av begreppet skada förefaller komma från domstolens jämförelse, i den punkten, mellan speciella synkorrigerande hjälpmedel och personlig skyddsutrustning, och den skada som den senare ska förhindra. Denna uppfattning stöds av punkt 29 i samma dom, där domstolen återigen pekade på skillnaden mellan speciella synkorrigerande hjälpmedel och personlig skyddsutrustning, och de risker som ska förebyggas med den senare, ( 24 ) för att tillbakavisa den italienska regeringens sammanblandning av de två. Punkt 28 i domen ska därmed läsas ur denna synvinkel.

37.

Även om domstolen, i den aktuella domen, införde uttrycket skada (ett begrepp som inte används i bildskärmsdirektivet) angav den inte att skada måste ha orsakats av arbetet vid bildskärm. Domstolen förefaller snarare mena att sådana synkorrigerande hjälpmedel måste reparera ”redan uppkomna” skador. Synbesvär (det begrepp som används i bildskärmsdirektivet) måste förvisso förekomma som ett villkor för att en rätt till speciella synkorrigerande hjälpmedel ska uppkomma, antingen för att möjliggöra arbete vid bildskärm eller för att förhindra ytterligare synförsämring. Orsaken till synbesvären måste emellertid inte vara arbetet vid bildskärm.

38.

Själva uppbyggnaden av artikel 9 verkar också tala för att synbesvären inte behöver ha orsakats av bildskärmsarbete för att rätten till speciella synkorrigerande hjälpmedel ska inträda. Även om det i artikel 9.1 tredje strecksatsen i direktivet särskilt anges att synbesvär som kan ha föranletts av arbete vid bildskärm motiverar genomförande av en synundersökning, och kan leda till tillhandahållande av speciella synkorrigerande hjälpmedel enligt artikel 9.3 i direktivet, kan en sådan undersökning också genomföras innan bildskärmsarbete inleds, eller med jämna mellanrum därefter, i enlighet med artikel 9.1 första respektive andra strecksatsen i bildskärmsdirektivet. ( 25 )

39.

Ingen av strecksatserna visar på ett orsakssamband mellan eventuella synbesvär och arbete vid bildskärm. Alla strecksatserna i artikel 9.1 i bildskärmsdirektivet kan dock leda till tillhandahållande av speciella synkorrigerande hjälpmedel enligt artikel 9.3 i direktivet, förutsatt att det kan fastställas en koppling till ”arbetet” i enlighet med samma artikel.

40.

Med beaktande av de två kriterier som anges ovan, omfattas glasögonen i det nu aktuella målet som klaganden har köpt av motpartens ”skyldighet enligt artikel 9.3”?

41.

Även om det slutligen ankommer på den hänskjutande domstolen att besvara den frågan förefaller det mig som att svaret borde vara jakande.

42.

För det första har den hänskjutande domstolen angett att klaganden i det nationella målet sökte råd hos en specialistläkare till följd av sin kraftigt försämrade syn, vilket förefaller uppfylla de alternativa nödvändiga förutsättningarna enligt artikel 9.1 och 9.2 i bildskärmsdirektivet. För det andra rekommenderades klaganden att byta glasögon. För det tredje innebär ett sådant byte av glasögon att de glasögon som redan användes av klaganden i det nationella målet inte längre var lämpliga för att korrigera hans syn – i synnerhet med tanke på hans översynthet och ålderssynthet –, vilket är nödvändigt för att arbeta vid bildskärm.

43.

Mot bakgrund av ovanstående framstår logiken bakom skyldigheten i artikel 9.3 i bildskärmsdirektivet vara tillämplig: motparten måste förse klaganden med glasögon som korrigerar hans försämrade syn och möjliggör för honom att fortsätta arbeta vid bildskärm.

44.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan som ställts av Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien) på följande sätt:

Uttrycket speciella synkorrigerande hjälpmedel som används i artikel 9 i rådets direktiv 90/270/EEG av den 29 maj 1990 om minimikrav för säkerhet och hälsa i arbete vid bildskärm (femte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) bör tolkas så, att det omfattar synkorrigerande glasögon, under förutsättning att glasögonen avser korrigera specifika synbesvär för att utföra arbete vid bildskärm.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida glasögonen i det nu aktuella målet uppfyller dessa krav.