FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALDVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 20 april 2023 ( 1 )

Förenade målen C‑228/21, C‑254/21, C‑297/21, C‑315/21 och C‑328/21

Ministero dell'Interno – Dipartimento per le libertà civili e l'immigrazione – Unità Dublino

mot

CZA

(begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien))

och

mot

Ministero dell'Interno – Dipartimento per le libertà civili e l'immigrazione – Unità Dublino

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Roma (Domstolen i Rom, Italien))

och

XXX.XX

mot

Ministero dell'Interno – Dipartimento per le libertà civili e l'immigrazione – Unità Dublino

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Firenze (Domstolen i Florens, Italien))

och

mot

Ministero dell'Interno – Dipartimento per le Libertà civili e l'Immigrazione – Unità Dublino

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien))

och

mot

Ministero dell'Interno – Dipartimento per le libertà civili e l'immigrazione – Unità Dublino

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Trieste (Domstolen i Trieste, Italien))

”Begäranden om förhandsavgörande – Gemensam politik avseende asyl och subsidiärt skydd – Förordning (EU) nr 604/2013 – Återtagandeförfarande – Åsidosättande av skyldigheten att lämna ut den gemensamma broschyren enligt artikel 4 och att genomföra den personliga intervjun enligt artikel 5 – Förordning (EU) nr 603/2013 – Åsidosättande av informationsskyldigheten enligt artikel 29 – Följder för beslutet om överföring – Risk för indirekt refoulement – Ömsesidigt förtroende – Domstolsprövning av beslutet om överföring”

Innehållsförteckning

	I. Inledning
	II. Tillämpliga bestämmelser
	A. Unionsrätt
	1. Dublin III-förordningen
	2. Eurodacförordningen
	3. Skyddsdirektivet
	4. Förfarandedirektivet
	5. Förordning nr 1560/2003
	B. Italiensk rätt
	III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande
	A. Mål C‑228/21
	B. Mål C‑254/21
	C. Mål C‑297/21
	D. Mål C‑315/21
	E. Mål C‑328/21
	IV. Förfarandet vid domstolen
	V. Rättslig bedömning
	A. Den gemensamma broschyren och den personliga intervjun
	1. Informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen
	a) Övertagande- och återupptagandeförfarandena i Dublinsystemet
	b) Informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen gäller även under återtagandeförfarandet
	1) Lydelsen av och systematiken i artikel 4 i Dublin III-förordningen
	2) Syftet med artikel 4 i Dublin III-förordningen
	i) Relevansen av informationen i den gemensamma broschyren för sökande i samband med återtagandeförfarandet
	– Ansvarskriterier som även ska beaktas under återtagandeförfarandet
	– Allmän information om Dublinsystemet
	ii) Praktiska aspekter
	3) Föreligger en informationsskyldighet även om en ny ansökan inte lämnas in i den andra medlemsstaten?
	4) Slutsats i denna del
	c) Följderna av en överträdelse av informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen under återtagandeförfarandet
	1) Huruvida artikel 4 i Dublin III-förordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring under återtagandeförfarandet
	2) Vilka följder får överträdelser av artikel 4 i Dublin III-förordningen för beslutet om överföring
	3) Slutats i denna del
	2. Informationsskyldigheten enligt artikel 29 i Eurodacförordningen
	a) Informationsskyldigheten enligt artikel 29 i Eurodacförordningen gäller även under återtagandeförfarandet
	b) Följderna av en överträdelse av informationsskyldigheten enligt artikel 29 i Eurodacförordningen i återtagandeförfarandet, samt huruvida en sådan överträdelse kan göras gällande inom ramen för detta förfarande
	c) Slutsats i denna del
	3. Den personliga intervjun enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen
	a) Skyldigheten att genomföra den personliga intervjun enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen föreligger även under återtagandeförfarandet
	b) Följderna av en överträdelse av skyldigheten att genomföra en personlig intervju enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen i samband med återtagandeförfarandet
	1) Huruvida artikel 5 i Dublin III-förordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring under återtagandeförfarandet
	2) Vilka följder överträdelser av artikel 5 i Dublin III-förordningen får för beslutet om överföring
	i) Möjligheten att avhjälpa fel under domstolsförfarandet och följderna av att nya relevanta omständigheter åberopas
	ii) Verkan av överföringsbeslutet om det inte överklagas
	c) Slutsats i denna del
	B. Indirekt refoulement
	1. Presumtionen att alla medlemsstater respekterar de grundläggande rättigheterna och villkoren för att motbevisa denna presumtion
	2. Diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III-förordningen
	3. Slutsats i denna del
	VI. Förslag till avgörande

I. Inledning

Det gemensamma europeiska asylsystemet grundas på principen att en asylansökan som en tredjelandsmedborgare eller statslös person lämnar in i Europeiska unionen enbart prövas av en enda medlemsstat. Vilken medlemsstat detta är ska fastställas i enlighet med förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (nedan kallad Dublin III-förordningen). ( 2 )

För att förhindra sekundära förflyttningar och motstridiga beslut föreskriver nämnda förordning inte bara att den materiella prövningen av en asylansökan, utan även själva förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för denna prövning (enligt artikel 1 i Dublin III-förordningen nedan kallad ansvarig medlemsstat), ska genomföras av en enda medlemsstat.

Dublin III-förordningen bygger på den grundläggande tanken att asylsökande ska vara delaktiga i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat. ( 3 ) I detta syfte ska asylsökande informeras om Dublinsystemet, förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat och ansvarskriterierna, genom en gemensam broschyr som utarbetas av kommissionen. Broschyren ska i synnerhet göra det möjligt för dem att under förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat lämna information som är relevant för detta förfarande.

Men hur förhåller det sig i återtagandeförfaranden, det vill säga när en asylsökande efter att ha ansökt om asyl i en första medlemsstat rest ut från denna medlemsstat och därefter lämnat in en ny asylansökan i en andra medlemsstat eller vistas där, varpå den andra medlemsstaten anmodar den första att återta den berörda personen? Måste den andra medlemsstaten också överlämna den gemensamma broschyren, trots att det endast är den första medlemsstaten som är behörig att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig eller denna medlemsstat till och med redan gjort en sådan fastställelse? Och om det föreligger en skyldighet att lämna ut broschyren även i samband med återtagandeförfarandet: Vilka konsekvenser får det för lagenligheten av den andra medlemsstatens beslut att överlämna den berörda personen till den första medlemsstaten om denna skyldighet inte iakttagits?

5.	De ovannämnda frågorna som besvarats på skilda sätt av de italienska domstolarna utgör grunden för den första övergripande frågeställningen som uppkommer i tre av de förevarande fem begärandena om förhandsavgörande. ( 4 )

Den andra frågeställningen som tagits upp i ett av de ovannämnda tre besluten att begära förhandsavgörande, samt i de två andra besluten om hänskjutande, ( 5 ) rör principen om ömsesidigt förtroende, och således själva kärnan i Dublinsystemet. Det rör sig om frågan huruvida domstolarna i den anmodande medlemsstaten inom ramen för domstolskontrollen av ett överföringsbeslut får pröva huruvida det föreligger en risk för brott mot principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten när det inte finns några systematiska brister i denna medlemsstat som ger anledning att betvivla att asyl- och domstolssystemet är lagenligt.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Dublin III-förordningen

7.	I Dublin III-förordningen ( 6 ) fastställs kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat.

Skälen 3–5 och 14–19 samt skäl 32 i Dublin III-förordningen har följande lydelse:

”(3)

Europeiska rådet enades … om att arbeta för att inrätta [ett gemensamt europeiskt asylsystem, (Ceas)], grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951 … kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, och på så sätt säkerställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse, det vill säga att principen om non-refoulement upprätthålls. Utan att det påverkar ansvarskriterierna i denna förordning betraktas i detta avseende medlemsstaterna, som alla iakttar principen om non-refoulement, som säkra länder för tredjelandsmedborgare.

(4)	I slutsatserna från Tammerfors förklarades också att Ceas på kort sikt bör omfatta ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan.

(5)

En sådan metod bör bygga på objektiva kriterier, som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt.

…

(14)	I enlighet med Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör respekten för familjelivet vara en fråga av största vikt för medlemsstaterna vid tillämpningen av denna förordning.

(15)	Om en och samma medlemsstat gör en samlad prövning av ansökningar om internationellt skydd från medlemmar i samma familj kan det säkerställas att ansökningarna prövas grundligt, att de beslut som fattas i dessa ärenden blir enhetliga och att medlemmar i samma familj inte skiljs från varandra.

(16)

För att säkerställa full respekt för principen om familjens enhet och hänsyn till barnets bästa, bör förekomsten av ett beroendeförhållande mellan en sökande och dennes barn, syskon eller förälder på grund av sökandens graviditet eller moderskap, hälsotillstånd eller höga ålder göras till ett bindande ansvarskriterium. Om sökanden är ett ensamkommande barn bör även närvaron av en familjemedlem eller en släkting som kan ta hand om honom eller henne, på en annan medlemsstats territorium, göras till ett bindande ansvarskriterium.

(17)

Varje medlemsstat bör kunna frångå ansvarskriterierna, särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl, för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående och pröva en ansökan om internationellt skydd som den staten har mottagit eller som lämnats in i en annan medlemsstat, även om de inte skulle vara ansvariga för prövningen enligt de bindande kriterierna i denna förordning.

(18)

En personlig intervju med sökanden bör hållas för att underlätta fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd. Sökanden bör omedelbart efter det att ansökan om internationellt skydd har lämnats in underrättas om tillämpningen av denna förordning och om att intervjun i syfte att underlätta arbetet med att fastställa ansvarig medlemsstat även ger sökanden möjlighet att lämna information om familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående som befinner sig i medlemsstaterna, för att underlätta den ansvariga medlemsstatens bedömningsprocess.

(19)

För att garantera ett effektivt skydd av den berörda individens rättigheter är det viktigt att fastställa rättssäkerhetsgarantier och rätten till ett effektivt rättsmedel i samband med beslut om överföring till den ansvariga medlemsstaten, särskilt i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För att säkerställa respekten för internationell rätt bör ett effektivt rättsmedel för sådana beslut omfatta prövning såväl av tillämpningen av denna förordning som av den rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till vilken den sökande överförs.

…

(32)	I fråga om behandlingen av personer som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning är medlemsstaterna bundna av sina förpliktelser enligt internationella rättsliga instrument, inklusive relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.”

I artikel 1 i Dublin III-förordningen anges förordningens syfte:

”I denna förordning fastställs kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person (nedan kallad den ansvariga medlemsstaten).”

10.	Artikel 2 i Dublin III-förordningen innehåller definitioner och i dess led b definieras en ansökan om internationellt skydd som en ”ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2011/95/EU”.

11.

Artikel 3 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd” och har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.

2. Om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval av kriterierna i denna förordning inte kan fastställas, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först lämnades in ansvara för prövningen.

Om det är omöjligt att överföra en sökande till den medlemsstat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat fortsätta att undersöka de kriterier som anges i kapitel III för att fastställa huruvida en annan medlemsstat kan utses som ansvarig.

Om överföringen i enlighet med denna punkt inte kan göras till någon medlemsstat som utsetts på grundval av kriterierna i kapitel III eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades in, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig bli ansvarig medlemsstat.

3. Varje medlemsstat behåller möjligheten att skicka en sökande till ett säkert tredjeland om inte annat följer av de bestämmelser och garantier som föreskrivs i direktiv 2013/32/EU.”

12.

Artikel 4 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Rätt till information” och föreskriver följande:

”1. Omedelbart efter det att en ansökan om internationellt skydd har lämnats in i den mening som avses i artikel 20.2 i en medlemsstat ska dess behöriga myndigheter underrätta sökanden om tillämpningen av denna förordning, särskilt om

syftena med denna förordning och konsekvenserna av att lämna in en ny ansökan i en annan medlemsstat samt konsekvenserna av att förflytta sig från en medlemsstat till en annan under de skeden när den ansvariga medlemsstaten enligt denna förordning fastställs och ansökan om internationellt skydd prövas,

kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat, och rangordningen mellan dessa kriterier, de olika stegen i förfarandet, och deras varaktighet, samt att en ansökan om internationellt skydd som har lämnats in i en medlemsstat kan leda till att denna medlemsstat blir ansvarig enligt denna förordning även om detta inte grundar sig på dessa kriterier,

c)	den personliga intervjun enligt artikel 5 och möjligheten att lämna information om närvaron av familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående i medlemsstaterna, inklusive på vilket sätt sökanden kan lämna denna information,

d)	möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett beslut om överföring och, i tillämpliga fall, ansöka om avbrytande av överföringen,

e)	det faktum att medlemsstaternas behöriga myndigheter kan komma att utbyta uppgifter om honom eller henne i det enda syftet att tillämpa de skyldigheter som följer av denna förordning,

rätten att få åtkomst till uppgifter som rör sökanden och att begära att sådana uppgifter rättas om de är oriktiga eller raderas om de är olagligen behandlade, samt förfarandena för utövande av dessa rättigheter, inklusive kontaktuppgifter till de myndigheter som avses i artikel 35 och till de nationella tillsynsmyndigheter som är ansvariga att pröva frågor om skydd av personuppgifter.

2. Den information som avses i punkt 1 ska tillhandahållas sökanden skriftligt, på ett språk denne förstår eller rimligen kan förväntas förstå. Medlemsstaterna ska använda sig av den gemensamma broschyr som utarbetats för ändamålet i enlighet med punkt 3.

Om det är nödvändigt för att sökanden ska kunna ta till sig informationen, ska den även tillhandahållas muntligen, till exempel i samband med den personliga intervju som avses i artikel 5.

3. Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta en gemensam broschyr samt en särskild broschyr för ensamkommande barn som innehåller åtminstone den information som avses i punkt 1 i denna artikel. Denna gemensamma broschyr ska även innehålla information om tillämpningen av förordning (EU) nr 603/2013 och särskilt i vilket syfte en sökandes uppgifter kan komma att behandlas inom Eurodac. Den gemensamma broschyren ska utformas på ett sådant sätt att den möjliggör för medlemsstaterna att komplettera den med ytterligare medlemsstatsspecifik information. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2 i denna förordning.”

13.

Artikel 5 i Dublin III-förordningen föreskriver att den fastställande medlemsstaten ska genomföra en personlig intervju med sökanden i syfte att underlätta förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat och reglerar formerna för denna intervju. Punkt 1 i nämnda bestämmelse har följande lydelse:

”1. I syfte att underlätta förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska den fastställande medlemsstaten genomföra en personlig intervju med sökanden. Intervjun ska också ge sökanden möjlighet att ta till sig den information som denne tillhandahållits i enlighet med artikel 4.”

14.

Artikel 7 i Dublin III-förordningen som finns i förordningens kapitel III (”Kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat”) har rubriken ”Kriteriernas rangordning”. Punkterna 1 och 3 i bestämmelsen har följande lydelse:

”1. Kriterierna för att fastställa ansvarig medlemsstat ska tillämpas i den ordning de anges i detta kapitel.

…

3. Vid tillämpningen av kriterierna i artiklarna 8, 10 och 16 ska medlemsstaterna beakta alla tillgängliga bevis angående närvaron på en medlemsstats territorium av familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående till sökanden, på villkor att dessa bevis läggs fram innan en annan medlemsstat samtycker till att överta eller återta den berörda personen i enlighet med artiklarna 22 respektive 25 och att sökandens tidigare ansökningar om internationellt skydd ännu inte blivit föremål för ett första beslut i sak.”

15.	I artiklarna 8–10 och 16 i Dublin III-förordningen regleras hur den behöriga medlemsstaten ska fastställas i situationer, i synnerhet beträffande underåriga eller personer i beroendeställning, där sökanden redan har familjemedlemmar i en medlemsstat.

16.

Artikel 17 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Diskretionär bedömning” och i första stycket i dess punkt 1 föreskrivs följande:

”1. Genom undantag från artikel 3.1 får varje medlemsstat besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning.”

17.

Artikel 18 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Den ansvariga medlemsstatens skyldigheter” och föreskriver följande:

”1. Den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att

a)	på de villkor som anges i artiklarna 21, 22 och 29 överta en sökande som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat,

b)	på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta en sökande vars ansökan är under prövning och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,

c)	på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har återkallat en ansökan under prövning och lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,

d)	på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansökan har avslagits och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd.

2. Den ansvariga medlemsstaten ska i de situationer som avses i punkt 1 a och b pröva eller slutföra prövningen av den ansökan om internationellt skydd som den sökande lämnat in.

…

I de fall som omfattas av punkt 1 d ska den ansvariga medlemsstaten, om ansökan endast har avslagits i första instans, säkerställa att den berörda personen har eller har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel, i enlighet med artikel 46 i direktiv 2013/32/EU.”

18.

Artikel 19 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Ansvarets upphörande” och har följande innehåll:

”1. Om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd till sökanden, ska de skyldigheter som anges i artikel 18.1 överföras till den medlemsstaten.

2. De skyldigheter som anges i artikel 18.1 ska upphöra om den ansvariga medlemsstaten, när den anmodas att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat medlemsstaternas territorium under minst tre månader, om han eller hon inte har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av den ansvariga medlemsstaten.

En ansökan som lämnas in efter en period av frånvaro som avses i första stycket ska betraktas som en ny ansökan, som ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat.

3. De skyldigheter som anges i artikel 18.1 c och d ska upphöra om den ansvariga medlemsstaten, efter att ha blivit anmodad att ta tillbaka en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat medlemsstaternas territorium i enlighet med ett beslut om återsändande eller ett avlägsnandebeslut som medlemsstaten fattat efter det att ansökan återkallats eller avslagits.

En ansökan som lämnas in efter det att ett avlägsnandebeslut har verkställts ska betraktas som en ny ansökan, som ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat.”

19.

I kapitel VI i Dublin III-förordningen (”Förfaranden för övertagande och återtagande”) regleras inledandet av förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat (avdelning I), förfarandet vid framställningar om övertagande om en medlemsstat som har mottagit en ansökan om internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska ansvara för prövningen av denna ansökan (avdelning II), och förfarandet vid framställningar om återtagande när den berörda personen lämnar in en ny ansökan om internationellt skydd eller vistas utan uppehållstillstånd i en medlemsstat, efter att redan ha lämnat in en sådan ansökan i en annan medlemsstat, och den förstnämnda medlemsstaten anmodar den andra medlemsstaten att återta personen i fråga (avdelning III).

20.

Artikel 20 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Inledande av förfarandet” och återfinns i avdelning I med samma rubrik i kapitel VI. Punkterna 1, 2 och punkt 5 första stycket i nämnda bestämmelse har följande lydelse:

”1. Förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska inledas när en ansökan om internationellt skydd första gången lämnas in i en medlemsstat.

2. En ansökan om internationellt skydd ska anses inlämnad vid den tidpunkt då en formell ansökan från den sökande eller en rapport från myndigheterna inkom till de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten. Om ansökan inte är skriftlig, bör rapporten upprättas så snart som möjligt efter avsiktsförklaringen.

…

5. En sökande som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd eller som där har lämnat in en ansökan om internationellt skydd efter att ha återkallat sin första ansökan som lämnats in i en annan medlemsstat under förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat, ska återtas av den medlemsstat där den ansökan om internationellt skydd först lämnades in, enligt villkoren i artiklarna 23, 24, 25 och 29, i syfte att avsluta förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat.”

21.

Artikel 21 i Dublin III-förordningen hör till avdelning II (”Förfarande vid framställningar om övertagande”) i förordningens kapitel VI, har rubriken ”Framställan av övertagande” och föreskriver följande i punkt 1:

”1. Om en medlemsstat som har mottagit en ansökan om internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda medlemsstaten så snart som möjligt och i vart fall inom tre månader från det att asylansökan lämnades in enligt artikel 20.2 anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden.

Utan hinder av första stycket ska framställan, vid en träff i Eurodac på grundval av uppgifter som registrerats i enlighet med artikel 14 i förordning (EU) nr 603/2013, göras inom två månader från det att den träffen registrerades, i enlighet med artikel 15.2 i den förordningen.

Om framställan om övertagande av en sökande inte görs inom de tidsfrister som anges i första och andra styckena, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnades in ansvara för prövningen.”

22.

Artikel 23 (”Framställan om återtagande om en ny ansökan har lämnats in i den anmodande medlemsstaten”), artikel 24 (”Framställan om återtagande om en ny ansökan inte har lämnats in i den anmodande medlemsstaten”) och artikel 25 (”Svar på en framställan om återtagande”) i Dublin III-förordningen finns i avdelning III (”Förfaranden vid framställningar om återtagande”) i kapitel VI och har i relevanta delar följande lydelse:

”Artikel 23

1. Om en medlemsstat som mottagit en ny ansökan om internationellt skydd från en person som avses i artikel 18.1 b, c eller d anser att en annan medlemsstat ska vara ansvarig enligt artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den andra medlemsstaten att återta den personen.

…

3. Om framställan om återtagande inte görs inom de tidsperioder som anges i punkt 2 ska ansvaret för prövningen av ansökan om internationellt skydd åligga den medlemsstat där den nya ansökan lämnades in.

Artikel 24

1. Om en medlemsstat inom vars territorium en person som avses i artikel 18.1 b, c eller d vistas utan uppehållstillstånd och där någon ny ansökan om internationellt skydd inte har lämnats in, anser att en annan medlemsstat ska ha ansvaret enligt artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den medlemsstaten att återta den personen.

Artikel 25

1. Den anmodade medlemsstaten ska utföra nödvändiga kontroller och meddela beslut om framställan att återta den berörda personen så fort som möjligt…”

23.

Artikel 26 i Dublin III-förordningen, med rubriken ”Meddelande av ett beslut om överföring”, har följande lydelse:

”1. Om den anmodade medlemsstaten samtycker till att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten meddela den berörda personen beslutet att överföra honom eller henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall, om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. Om den berörda personen företräds av en juridisk eller annan rådgivare kan medlemsstaten välja att meddela beslutet till en sådan juridisk eller annan rådgivare i stället för till den berörda personen och, i tillämpliga fall, underrätta den berörda personen om beslutet.

2. Det beslut som avses i punkt 1 ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel, vilket i tillämpliga fall inbegriper rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för genomförandet av överföringen och ska vid behov innehålla information om den plats och den dag på vilken den berörda personen ska infinna sig, om den personen beger sig till den ansvariga medlemsstaten på egen hand.

Medlemsstaterna ska säkerställa att uppgifter om personer eller enheter som kan tillhandahålla rättsligt bistånd till den berörda personen lämnas till den berörda personen tillsammans med det beslut som avses i punkt 1, om de uppgifterna inte redan har tillhandahållits.

3. Om den berörda personen inte biträds eller företräds av en juridisk eller annan rådgivare ska medlemsstaten informera honom eller henne om de viktigaste delarna av beslutet, som alltid ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel och de tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel på ett språk som den berörda personen förstår eller rimligen kan förväntas förstå.”

24.

Artikel 27 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Rättsmedel” och dess punkt 1 har följande lydelse:

”1. En sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller det beslut om överföring.”

25.

Artikel 29 i Dublin III-förordningen har rubriken ”Närmare bestämmelser och tidsfrister”. I punkt 2 i nämnda artikel föreskrivs följande:

”2. Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.”

2. Eurodacförordningen

26.	I förordning (EU) nr 603/2013 (nedan kallad Eurodacförordningen) ( 7 ) föreskrivs att en databas för jämförelse av uppgifter om fingeravtryck ska inrättas, för en effektiv tillämpning av Dublin III-förordningen.

27.

Artikel 9.1 första stycket i Eurodacförordningen föreskriver följande:

”1. Varje medlemsstat ska genast ta fingeravtryck av alla fingrar av varje person som ansöker om internationellt skydd och som är 14 år eller äldre och så snart som möjligt, dock senast 72 timmar efter det att hans eller hennes ansökan om internationellt skydd som avses i artikel 20.2 i förordning (EU) nr 604/2013 lämnats in, överföra uppgifterna tillsammans med de uppgifter som avses i artikel 11 b–g i den här förordningen till det centrala systemet.”

28.

Artikel 17.1 första stycket i Eurodacförordningen föreskriver följande:

”1. En medlemsstat får, för att kontrollera om en tredjelandsmedborgare eller statslös person som befunnits uppehålla sig olagligen på dess territorium tidigare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat, till det centrala systemet överföra uppgifter om fingeravtryck som den har tagit av varje sådan tredjelandsmedborgare eller statslös person som är 14 år eller äldre, tillsammans med det referensnummer som används av den medlemsstaten.”

29.

Artikel 29 i Eurodacförordningen rör den registrerades rättigheter. Artikel 29.1 och 29.2 i Eurodacförordningen föreskriver att de registrerade ska få viss information om syftet med och förfarandet för att ta fingeravtryck och punkt 3 i nämnda artikel föreskriver att en gemensam broschyr för detta ska utarbetas:

”1. En person som omfattas av artikel 9.1, 14.1 eller 17.1 ska av ursprungsmedlemsstaten skriftligen och där så är nödvändigt muntligen informeras av ursprungsmedlemsstaten om följande, på ett språk som han eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå:

…

Ändamålen med behandlingen av uppgifterna i Eurodac, inklusive en redogörelse för målen för [Dublin III-förordningen] i enlighet med artikel 4 i den förordningen och en förklaring i begriplig form, uttryckt med ett klart och tydligt språk, om att medlemsstaterna och Europol kan få åtkomst till Eurodac för brottsbekämpande ändamål.

…

(2) …

När det gäller en person som omfattas av artikel 17.1 ska den information som avses i punkt 1 den här artikeln inte ges senare än vid den tidpunkt då de uppgifter som rör honom eller henne överförs till det centrala systemet. …

3. En gemensam broschyr, som ska innehålla minst de uppgifter som avses i punkt 1 i den här artikeln samt de som avses i artikel 4.1 i [Dublin III-förordningen], ska utarbetas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 44.2 i den förordningen.

Broschyren ska vara tydlig och lättbegriplig och avfattad på ett språk som den berörda personen förstår eller rimligen kan förväntas förstå.

Broschyren ska utformas på ett sådant sätt att medlemsstaterna kan komplettera den med ytterligare medlemsstatsspecifik information. Denna medlemsstatsspecifika information ska omfatta åtminstone information om den registrerades rättigheter och möjligheten att få hjälp från nationella tillsynsmyndigheter samt kontaktuppgifter till den registeransvarige och de nationella tillsynsmyndigheterna.”

30.

Artikel 37 i Eurodacförordningen har rubriken ”Skadeståndsskyldighet” och föreskriver följande i punkterna 1 och 3:

”1. Varje person eller medlemsstat som har lidit skada till följd av en olaglig behandling eller av något annat handlande som är oförenligt med denna förordning har rätt till ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för den uppkomna skadan. Den medlemsstaten ska helt eller delvis befrias från detta ansvar om den bevisar att den inte är ansvarig för den händelse som vållade skadan.

…

3. Skadeståndsanspråk mot en medlemsstat för skador som avses i punkterna 1 och 2 ska regleras genom den nationella lagstiftningen i den medlemsstat som är svarande.”

3. Skyddsdirektivet

31.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (nedan kallat skyddsdirektivet) ( 8 ) reglerar kriterierna för när en ansökan om internationellt skydd ska beviljas.

32.

Artikel 2 i skyddsdirektivet innehåller definitioner och i led h definieras en ansökan om internationellt skydd som ”en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför detta direktivs tillämpningsområde och som kan omfattas av en separat ansökan”.

33.

Artikel 8 i skyddsdirektivet har rubriken ”Internt skydd” och reglerar undantag från behovet av internationellt skydd om en sökande kan söka skydd i en del av ursprungslandet:

”1. Medlemsstaterna får som ett led i bedömningen av en ansökan om internationellt skydd besluta att en sökande inte är i behov av internationellt skydd om han eller hon i en del av ursprungslandet

a)	inte känner någon välgrundad fruktan för förföljelse eller löper någon verklig risk för att lida allvarlig skada, eller

b)	har tillgång till skydd mot förföljelse eller allvarlig skada enligt definitionen i artikel 7,

och han eller hon på ett säkert och lagligt sätt kan resa till och beviljas rätt till inresa i den delen av landet och rimligen kan förväntas bosätta sig där.

2. Vid prövning av om en sökande känner en välgrundad fruktan för förföljelse eller löper en verklig risk för att lida allvarlig skada, eller har tillgång till skydd mot förföljelse eller allvarlig skada i en del av ursprungslandet i enlighet med punkt 1, ska medlemsstaterna, när de fattar beslut om ansökan, beakta de allmänna omständigheter som råder i den delen av landet och sökandens personliga förhållanden i enlighet med artikel 4. För detta ändamål ska medlemsstaterna se till att exakt och aktuell information inhämtas från relevanta källor, såsom FN:s flyktingkommissariat och Europeiska stödkontoret för asylfrågor.”

34.

I kapitel V föreskriver skyddsdirektivet som en förutsättning för subsidiärt skydd att det föreligger en ”allvarlig skada”. Enligt artikel 15 c utgörs det av

”c)	allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt”

4. Förfarandedirektivet

35.

Artikel 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (nedan kallat förfarandedirektivet) ( 9 ) har rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”. Punkt 1 och punkt 2 a i nämnda bestämmelse föreskriver följande:

”1. Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt förordning (EU) nr 604/2013 behöver inte medlemsstaterna pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel.

2. Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

a)	en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd”.

5. Förordning nr 1560/2003

36.

Artikel 16a i förordning (EG) nr 1560/2003, ( 10 ) kommissionens genomförandeförordning för Dublinsystemet, i dess ändrade lydelse enligt Dublin III-förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 118/2014, ( 11 ) har rubriken ”Informationsbroschyr för personer som har ansökt om internationellt skydd” och i punkterna 1 och 4 föreskrivs följande:

”1. En gemensam broschyr med information till alla som ansöker om internationellt skydd rörande bestämmelserna i [Dublin III-förordningen] och tillämpningen av [Eurodacförordningen] finns i bilaga X.

…

4. Information för tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som hittas och vistas olagligt i en medlemsstat finns i bilaga XIII.”

37.

Broschyren i bilaga X i förordning nr 1560/2003 innehåller bland annat följande information i del A som har rubriken ”Information om Dublinförordningen för personer som ansöker om internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i förordning (EU) nr 604/2013” (fetstil i enlighet med originalet):

”Du har bett oss att skydda dig eftersom du anser att du har tvingats att lämna ditt eget land på grund av förföljelse, krig eller risk för allvarlig skada. Enligt lagen kallas detta ”en ansökan/begäran om internationellt skydd” och du kallas ”sökande”. Personer som ansöker om skydd kallas ofta ”asylsökande”.

Det faktum att du ansökte om asyl här garanterar inte att vi kommer att pröva din ansökan här. Vilket land som ska pröva din ansökan avgörs genom en av Europeiska unionens lagar som är känd som Dublinförordningen. Enligt denna lag ansvarar endast ett land för att pröva din begäran.

…

Innan din asylansökan kan behandlas, måste vi fastställa om vi ansvarar för att pröva den eller om ett annat land är ansvarigt – detta kallas Dublinförfarandet. Dublinförfarandet kommer inte att behandla dina skäl för att ansöka om asyl. Det kommer endast att behandla frågan om vilket land som ansvarar för att fatta beslut om din asylansökan.

…

Om våra myndigheter beslutar att vi ansvarar för att fatta beslut om din asylansökan, innebär det att du får stanna i landet och att din ansökan prövas här. Arbetet med att pröva din ansökan kommer då att börja omedelbart.

Om det beslutas att ett annat land ansvarar för din ansökan, kommer vi att försöka skicka dig till det landet så snart som möjligt så att ansökan kan bedömas där. …

I lagen fastställs olika orsaker till varför ett land kan få ansvara för handläggningen av din ansökan. Orsakerna ordnas efter betydelse i lagen och börjar med om du har en familjemedlem närvarande i det Dublinlandet, om du har eller har haft en visering eller ett uppehållstillstånd som utfärdats av ett Dublinland eller om du har rest till eller genom ett annat Dublinland, antingen lagligt eller irreguljärt.

Det är viktigt att du underrättar oss så snart som möjligt om du har familjemedlemmar i ett annat Dublinland. Om din make, maka eller ditt barn är asylsökande eller har beviljats internationellt skydd i ett annat Dublinland, kan det landet vara ansvarigt för att pröva din asylansökan.

Vi kan välja att pröva din ansökan här i landet, även om en sådan prövning inte är vårt ansvar enligt kriterierna i Dublinförordningen. Vi kommer inte att skicka dig till ett land där det har fastställs att dina mänskliga rättigheter kan kränkas.

…

Du kan säga att du inte är nöjd med ett beslut om att sändas till ett annat Dublinland, och kan överklaga beslutet inför en domstol. Du kan också be att få stanna kvar i landet till dess att överklagandet eller omprövningen har avgjorts.

Om du inte fullföljer din asylansökan och flyttar till ett annat Dublinland, kommer du förmodligen att sändas tillbaka till det första landet eller det ansvariga landet.

Det är därför viktigt att du stannar här när du ansöker om asyl till dess att vi har beslutat 1) vem som ansvarar för att pröva din asylansökan och/eller 2) att pröva din asylansökan hos oss.

…

Om vi anser att ett annat land kan ansvara för att pröva ansökan kommer du att få mer information om detta förfarande och hur det påverkar dig och dina rättigheter.”

38.

I bilaga X i förordning nr 1560/2003 föreskrivs att del B av broschyren bland annat ska innehålla följande ”Information till sökande av internationellt skydd som befinner sig i ett Dublinförfarande”:

”Du har fått denna broschyr eftersom du har ansökt om internationellt skydd (asyl) i detta land eller i ett annat Dublinland, men de lokala myndigheterna tror att ett annat land kan vara ansvarigt för att pröva din ansökan.

Vilket land som ska pröva din ansökan avgörs enligt en av Europeiska unionens lagar som kallas Dublinförordningen. Detta kallas ”Dublinförfarandet”. Denna broschyr försöker besvara de vanligaste frågorna som du kan tänkas ha om detta förfarande.

…

Dublinförfarandet fastställer vilket land som ansvarar för att pröva din asylansökan. Det innebär att du kan överföras härifrån till ett annat land som ansvarar för att pröva din ansökan.

…

KOM IHÅG: Det är inte meningen att du ska flytta till ett annat Dublinland. Om du flyttar till ett annat Dublinland, kommer du att skickas tillbaka hit eller till ett land där du tidigare har ansökt om asyl. Att du inte fullföljer din ansökan här kommer inte att ändra vilket land som är ansvarigt. Om du flyr eller gömmer dig, riskerar du att tas i förvar.

…

Hur kommer myndigheterna att fastställa vilket land som ansvarar för att pröva min ansökan?

Det finns olika orsaker till varför ett land kan vara ansvarigt för att pröva din ansökan. Dessa orsaker ordnas efter betydelse i lagen. Om en orsak inte är relevant, övervägs följande orsak och så vidare.

Orsakerna har samband med följande faktorer och ordnas efter betydelse:

–	Du har en familjemedlem (make eller maka, barn under 18 år) som har beviljats internationellt skydd eller är asylsökande i ett annat Dublinland.

Det är därför viktigt att du informerar oss om du har familjemedlemmar i ett annat Dublinland innan ett första beslut fattas om din asylansökan. Om ni vill återförenas i samma land måste du och din familjemedlem ge in detta önskemål skriftligen.

…

Vad gäller om jag är beroende av någons vård eller om någon är beroende av mig?

Ni kan återförenas i samma land där din mor, din far, ditt barn eller ditt syskon befinner sig om samtliga villkor nedan är uppfyllda:

–	De är lagligen bosatta i ett Dublinland.

–	En av er är gravid eller har ett nyfött barn, är allvarligt sjuk eller har en allvarlig funktionsnedsättning eller är gammal.

–	En av er är beroende av den andras vård och denna person är kapabel att ta hand om honom eller henne.

Det land där ditt barn, ditt syskon eller din förälder är bosatt bör normalt godta ansvaret för att pröva ansökan, förutsatt att familjeanknytningen existerade i ditt ursprungsland. Man kommer också att be dig att skriftligen ange att ni båda önskar återförenas.

Du kan be om denna möjlighet om du redan är i det land där ditt barn, ditt syskon eller din förälder befinner sig eller om du befinner dig i ett annat land än det där dina släktingar är bosatta. I det här fallet innebär det att du måste resa till det landet, om du inte har ett hälsotillstånd som hindrar dig att resa under en längre tid.

Förutom denna möjlighet kan du under asylförfarandet be att få ansluta dig till en familjemedlem av humanitära skäl, familjeskäl eller kulturella skäl. Om detta godtas, kan du behöva flytta till det land där din familjemedlem befinner sig. I så fall ber man också om ditt skriftliga medgivande. Det är viktigt att du informerar oss om eventuella humanitära skäl till att din ansökan ska granskas här eller i ett annat land.

…

–	Om du ansöker om asyl för första gången i ett Dublinland men det finns anledning att anta att ett annat Dublinland bör pröva din asylansökan, kommer vi att sända en framställning om att det andra landet övertar ärendet.

…

–	Om du redan har ansökt om asyl i ett annat Dublinland än det där du befinner dig, kommer vi att sända en framställning till det andra landet om återtagande

…

Om du däremot inte ansökte om asyl i det landet och din föregående asylansökan i ett annat land har avslagits genom ett slutligt beslut, kan vi antingen välja att skicka en framställning till det ansvariga landet att återta dig eller att gå vidare med att återsända dig till ditt ursprungsland eller det land där du är fast bosatt eller ett säkert tredjeland.

…

Det ansvariga landet kommer att behandla dig som en asylsökande och du kan utnyttja alla relaterade rättigheter. Om du aldrig har ansökt om asyl tidigare i det landet, kommer du att kunna ansöka efter din ankomst.

…”

39.

Broschyren enligt bilaga XIII i förordning nr 1560/2003 innehåller ”Information för tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som befunnits olagligt i en medlemsstat i enlighet med artikel 29.3 i [Eurodacförordningen]”:

”Om det visar sig att du vistas olagligt i ett Dublinland, kan myndigheterna ta dina fingeravtryck och överföra dem till en databas över fingeravtryck som heter Eurodac. Detta görs endast för att se om du redan har ansökt om asyl. Dina fingeravtryck lagras inte i Eurodac-databasen men om du redan har ansökt om asyl i ett annat land, kan du skickas tillbaka till det landet.

…

Om våra myndigheter anser att du kan ha ansökt om internationellt skydd i ett annat land som skulle kunna ansvara för att pröva ansökan, kommer du att få mer information om det förfarande som följer och hur det påverkar dig och dina rättigheter ( 12 ).”

B. Italiensk rätt

40.

I italiensk rätt reglerar artikel 3 i Decreto legislativo nr 25/2008 av den 28 januari 2008 om genomförande av direktiv 2005/85/EG, som har upphävts och ersatts av direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (GURI nr 40 av den 16 februari 2008), i dess ändrade lydelse, överklaganden av överföringsbeslut inom ramen för Dublinsystemet.

III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande

A. Mål C‑228/21

41.

Sökanden i mål C‑228/21, CZA, ansökte om internationellt skydd i Italien efter att tidigare ha lämnat in en sådan ansökan i Slovenien. Den behöriga italienska myndigheten, närmare bestämt Dublinenheten vid inrikesministeriet, gjorde därefter en framställan om återtagande till Slovenien i enlighet med artikel 18.1 b i Dublin III-förordningen. Slovenien samtyckte till framställan. Därpå meddelades ett överföringsbeslut enligt artikel 26 i Dublin III-förordningen mot CZA, genom vilket han underrättades om beslutet att överföra honom till Slovenien.

42.

CZA överklagade beslutet med åberopande av att den informationsskyldighet som föreskrivs i artikel 4 i Dublin III-förordningen hade åsidosatts. Domstolen i första instans, Tribunale di Catanzaro (Domstolen i Catanzaro, Italien), biföll talan. Den behöriga myndigheten kunde inte visa att den hade tillhandahållit CZA den informationsbroschyr som föreskrivs i artikel 4 i Dublin III-förordningen. Domstolen fann att det inte var tillräckligt att förete protokollet från den personliga intervjun, vilket upprättades på grundval av artikel 5 i förordningen, och att tillhandahålla en annan informationsbroschyr vid tidpunkten då ansökan om internationellt skydd formellt ingavs i Italien. Domstolen ansåg således att överföringsbeslutet var ogiltigt, eftersom den informationsskyldighet som föreskrivs i artikel 4 i Dublin III-förordningen hade åsidosatts.

43.

Inrikesministeriet överklagade beslutet till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) som genom beslut av den 29 mars 2021, som inkom den 8 april 2021, har förklarat förfarandet vilande och hänskjutit följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

Ska artikel 4 i förordningen tolkas så, att ett överklagande, i den mening som avses i artikel 27 i [Dublin III-förordningen], mot ett överföringsbeslut som en medlemsstat har antagit i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 26 i förordningen och på grundval av den återtagandeskyldighet som avses i artikel 18.1 b i samma förordning, kan avse enbart det faktum att den stat som har antagit överföringsbeslutet inte har tillhandahållit den informationsbroschyr som avses i artikel 4.2 i förordningen?

2.	Ska artikel 27 i förordningen, jämförd med skäl 18 och 19 samt artikel 4 i samma förordning, tolkas så, att ett effektivt rättsmedel vid ett konstaterat åsidosättande av skyldigheterna enligt artikel 4 innebär att rätten ska besluta om ogiltigförklaring av överföringsbeslutet?

Om fråga 2 besvaras nekande önskas svar på om artikel 27 i förordningen, jämförd med skäl 18 och 19 samt artikel 4 i nämnda förordning, ska tolkas så, att ett effektivt rättsmedel vid ett konstaterat åsidosättande av skyldigheterna i artikel 4 innebär att rätten ska pröva överträdelsens betydelse mot bakgrund av de omständigheter som klaganden har gjort gällande och gör det möjligt att fastställa överföringsbeslutet i samtliga fall då skäl saknas till att fatta ett överföringsbeslut med annat innehåll?

B. Mål C‑254/21

44.

I mål C‑254/21 lämnade DG, en afghansk medborgare, in en andra ansökan om internationellt skydd i Italien efter att hans första ansökan om internationellt skydd som lämnats in i Sverige hade avslagits slutgiltigt. På grundval av en träff i Eurodac gjorde det italienska inrikesministeriet därefter en framställan om återtagande enligt artikel 18.1 d i Dublin III-förordningen till de svenska myndigheterna, som samtyckte till denna. De italienska myndigheterna fattade därpå beslut om överföring till Sverige.

45.

DG överklagade beslutet till Tribunale di Roma (Domstolen i Rom, Italien) och har gjort gällande att artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 17.1 i Dublin III-förordningen åsidosatts. DG har som skäl angett att det föreligger en risk för indirekt refoulement till Afghanistan via Sverige och att han riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i Afghanistan. Italiens befogenhet att skydda honom från indirekt refoulement följer av artikel 17 i Dublin III-förordningen.

46.

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Roma (Domstolen i Rom, Italien) att förklara förfarandet vilande och genom beslut av den 12 april 2021, som inkom den 22 april 2021, hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

Medför rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i [stadgan] att artiklarna 4 och 19 i stadgan, under de omständigheter som föreligger i det nationella målet, också ska innefatta skydd mot risken för indirekt refoulement till följd av överföring till en EU-medlemsstat som inte har några systematiska brister i den mening som avses i artikel 3.2 i [Dublin III-förordningen] (om det inte finns andra ansvariga medlemsstater på grundval av de kriterier som anges i kapitel III och IV) och som redan har prövat och avslagit den första ansökan om internationellt skydd?

Ska domstolen i den medlemsstat som den andra ansökan om internationellt skydd lämnats in i, vilken har att pröva ett överklagande enligt artikel 27 i [Dublin III-förordningen] och således är behörig att bedöma överföringen inom unionen men inte att avgöra ansökan om internationellt skydd, anse att det föreligger en risk för indirekt refoulement till ett tredjeland, när den medlemsstat i vilken den första ansökan om internationellt skydd lämnats in har gjort en annan bedömning av begreppet ”internt skydd” i den mening som avses i artikel 8 i direktiv 2011/95/EU?

Är bedömningen av [risken för] indirekt refoulement, till följd av att två medlemsstater har gjort olika tolkningar av behovet av ”internt skydd”, förenlig med artikel 3.1 (andra meningen) i förordningen och med det generella förbudet mot att låta tredjelandsmedborgare bestämma vilken EU-medlemsstat som ansökan om internationellt skydd ska lämnas in i?

Vid jakande svar på ovanstående frågor:

Innebär den omständigheten att domstolen i den stat där sökanden har lämnat in den andra ansökan om internationellt skydd, efter det att den första ansökan avslagits, gör bedömningen att det föreligger en [risk för] indirekt refoulement att artikel 17.1 i förordningen om ”diskretionär bedömning” ska tillämpas?

Vilka kriterier ska den domstol vid vilken ett rättsmedel [enligt] artikel 27 i förordningen utövats tillämpa för att kunna bedöma risken för indirekt refoulement, utöver dem som anges i kapitel III och IV, med hänsyn tagen till att en sådan risk redan har uteslutits av det land som prövade den första ansökan om internationellt skydd?

C. Mål C‑297/21

47.

I mål C‑297/21 lämnade XXX.XX, en afghansk medborgare, in en andra ansökan om internationellt skydd i Italien efter att hans första ansökan om internationellt skydd som lämnats in i Tyskland hade avslagits slutgiltigt och sökanden hade delgivits ett slutgiltigt beslut om avlägsnande i sistnämnda stat. På grundval av en träff i Eurodac gjorde det italienska inrikesministeriet därefter en framställan om återtagande enligt artikel 18.1 d i Dublin III-förordningen till de tyska myndigheterna, som samtyckte till denna.

48.

Sökanden överklagade överföringsbeslutet som meddelats mot honom till Tribunale di Firenze (Domstolen i Florens, Italien). Han anser att det överklagade beslutet strider mot artikel 4 i stadgan samt mot artikel 3.2 och artikel 17.1 i Dublin III-förordningen, eftersom det föreligger en risk för indirekt refoulement till Afghanistan via Tyskland och han riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i Afghanistan. Han anser därför att Italien är ansvarigt enligt artikel 17 i Dublin III-förordningen.

49.

Under dessa omständigheter beslutade Tribunale di Firenze (Domstolen i Florens, Italien) att förklara förfarandet vilande och genom beslut av den 29 april 2021, som inkom den 10 maj 2021, hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

I första hand ställs följande fråga: Ska artikel 17.1 i [Dublin III-förordningen], i enlighet med artiklarna 19 och 47 i [stadgan] och artikel 27 i [Dublin III-förordningen], tolkas så, att domstolen i den medlemsstat, som har att pröva ett överklagande av Dublinenhetens beslut, får slå fast att det är den stat som ska verkställa överföringen på grundval av artikel 18.1 d som är behörig, om det har konstaterats att det i den ansvariga medlemsstaten föreligger en risk för åsidosättande av principen om non-refoulement genom utvisning av sökanden till dennes ursprungsland, där han eller hon skulle riskera att dödas eller utsättas för omänsklig och förnedrande behandling?

I andra hand ställs följande fråga: Ska artikel 3.2 i [Dublin III-förordningen], i enlighet med artiklarna 19 och 47 i [stadgan] och artikel 27 i [Dublin III-förordningen], tolkas så, att domstolen får slå fast att det är den stat som ska verkställa överföringen i enlighet med artikel 18.1 d i nämnda förordning som är behörig, om det har konstaterats

a)	att det i den ansvariga medlemsstaten föreligger en risk för åsidosättande av principen om non-refoulement genom utvisning av sökanden till dennes ursprungsland, där han eller hon skulle riskera att dödas eller utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling,

b)	att det inte går att verkställa överföringen till någon annan stat som har utsetts på grundval av kriterierna i kapitel III i [Dublin III-förordningen]?

D. Mål C‑315/21

50.

I mål C‑315/21 lämnade PP, som är född i Pakistan, in en ansökan om internationellt skydd i Italien efter att han dessförinnan hade lämnat in en motsvarande ansökan i Tyskland. Det italienska inrikesministeriet gjorde därefter en framställan om återtagande enligt artikel 18.1 b i Dublin III-förordningen till de tyska myndigheterna som godtog denna som en framställan om återtagande enligt artikel 18.1 d i Dublin III-förordningen. Därefter meddelade det italienska inrikesministeriet ett beslut om överföring av PP till Tyskland.

51.

PP överklagade detta beslut till Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien) och beviljades tillfälligt uppskov med verkställighet av beslutet efter ansökan därom. Som skäl åberopade han för det första att de informationsskyldigheter som följer av artiklarna 4 och 5 i Dublin III-förordningen åsidosatts och för det andra att det föreligger en risk för indirekt refoulement via Tyskland till Pakistan, där han löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling. Dublinenheten vid inrikesministeriet bestred dessa argument och tillhandahöll bevis för att den personliga intervjun som föreskrivs enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen hade genomförts med PP.

52.

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien) att förklara förfarandet vilande och genom beslut av den 14 april 2021, som inkom den 17 maj 2021, hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

Ska artiklarna 4 och 5 i [Dublin III-förordningen] tolkas på så sätt att åsidosättandet av dessa bestämmelser i sig medför att ett beslut som överklagas med stöd av artikel 27 i [Dublin III-förordningen] är rättsstridigt, oberoende av vilka faktiska konsekvenser åsidosättandet har för beslutets innehåll och för fastställandet av ansvarig medlemsstat?

Ska artikel 27 i [Dublin III-förordningen], jämförd med artikel 18.1 a eller med artikel 18.1 b–d och med artikel 20.5 i Dublin III-förordningen, tolkas på så sätt att den avser överklagandeförfaranden med olika föremål, olika invändningar som kan framställas inom ramen för en domstolsprövning och olika former av åsidosättanden av informationsskyldigheten och skyldigheten att genomföra den personliga intervjun enligt artiklarna 4 och 5 i [Dublin III-förordningen]?

Om fråga 2 besvaras jakande, ska artiklarna 4 och 5 i [Dublin III-förordningen] då tolkas på så sätt att de däri föreskrivna garantierna avseende information enbart gäller i de fall som avses i artikel 18.1 a men inte i samband med återtagandeförfarandet, eller ska dessa bestämmelser tolkas på så sätt att inom ramen för det sistnämnda förfarandet föreligger det åtminstone en skyldighet att informera om ansvarets upphörande enligt artikel 19 eller om systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande, vilka kan medföra en sådan risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och som det hänvisas till i artikel 3.2 i Dublin III-förordningen?

Ska artikel 3.2 tolkas på så sätt att ”systematiska brister i asylförfarandet” även omfattar eventuella konsekvenser av ett slutligt beslut om avslag på ansökan om internationellt skydd som antagits av en domstol i den medlemsstat som verkställer återtagandet, om den domstol vid vilken ett rättsmedel enligt artikel 27 i [Dublin III-förordningen] utövats anser att klaganden löper en verklig risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling om nämnda medlemsstat skickar tillbaka vederbörande till ursprungslandet, också med beaktande av att det förmodas föreligga en utbredd väpnad konflikt i den mening som avses i artikel 15 c i direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011?

E. Mål C‑328/21

53.

I mål C‑328/21 meddelade det italienska inrikesministeriet ett beslut om överföring av sökanden GE, som kommer från Irak, till Finland, efter att det konstaterats att GE uppehållit sig olagligt i Italien och en träff i Eurodac visade att han tidigare hade ansökt om internationellt skydd i Finland. Efter en framställan om återtagande enligt artikel 18.1 b i Dublin III-förordningen erkände Finland sig som ansvarigt enligt artikel 18.1 d i samma förordning.

54.

GE överklagade överföringsbeslutet till Tribunale di Roma (Domstolen i Rom, Italien), som förklarade sig sakna behörighet och överförde målet till Tribunale di Trieste (Domstolen i Trieste, Italien). GE gjorde i synnerhet gällande att informationsskyldigheterna enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen och artikel 29 i Eurodacförordningen åsidosatts.

55.

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Trieste (Domstolen i Trieste, Italien) att förklara förfarandet vilande och genom beslut av den 2 april 2021, som inkom den 26 maj 2021, hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

Vilka rättsliga följder får det enligt unionsrätten för beslut om överföring i samband med ett återtagandeförfarande enligt avdelning III kapitel VI i förordning (EU) nr 604/2013, om staten har underlåtit att lämna de uppgifter som föreskrivs i artikel 4 i [Dublin III-förordningen] och artikel 29 i [Eurodacförordningen]?

För det fall att ett fullständigt och effektivt rättsmedel har utövats med avseende på överföringsbeslutet ställs i synnerhet följande frågor till EU-domstolen:

2.1 Ska artikel 27 i [Dublin III-förordningen] tolkas på så sätt

–

att underlåtenhet att tillhandahålla den informationsbroschyr som avses i artikel 4.2 och 4.3 i [Dublin III-förordningen] till en person som befinner sig i en sådan situation som avses i artikel 23.1 i [Dublin III-förordningen] i sig medför att överföringsbeslutets ogiltighet inte kan avhjälpas (och eventuellt även att den medlemsstat till vilken personen har lämnat in sin nya ansökan är behörig att pröva ansökan om internationellt skydd), eller

–	att det ankommer på klaganden att vid en rättslig prövning styrka att förfarandet hade fått en annan utgång om han eller hon hade fått informationsbroschyren?

2.2. Ska artikel 27 i [Dublin III-förordningen] tolkas på så sätt

–

att underlåtenhet att tillhandahålla den informationsbroschyr som föreskrivs i artikel 29 i [Eurodacförordningen] till en person som befinner sig i en sådan situation som avses i artikel 24.1 i [Dublin III-förordningen] i sig medför att överföringsbeslutets ogiltighet inte kan avhjälpas (och eventuellt även att personen därmed ska ges möjlighet att lämna in en ny ansökan om internationellt skydd), eller

–	att det ankommer på klaganden att vid en rättslig prövning styrka att förfarandet hade fått en annan utgång om han hade fått informationsbroschyren?

IV. Förfarandet vid domstolen

56.	De hänskjutande domstolarna i målen C‑254/21, C‑297/21, C‑315/21 och C‑328/21 har ansökt om att målen ska handläggas skyndsamt enligt artikel 105 i domstolens rättegångsregler eller att målen ska avgöras med förtur med stöd av artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

57.	Genom beslut av den 14 juni och 6 juli 2021 avslog domstolens ordförande dessa ansökningar.

58.	Den 6 juli 2021 beslutade domstolens ordförande att förena målen C‑228/21, C‑254/21, C‑297/21, C‑315/21 och C‑328/21 vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.

59.	Tyskland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Europeiska kommissionen och klagandena i målen C‑297/21 och C‑328/21 har inkommit med skriftliga yttranden.

60.	Italien, kommissionen och klagandena i målen C‑297/21 och C‑328/21 deltog vid den gemensamma muntliga förhandlingen den 8 juni 2022.

V. Rättslig bedömning

61.

Omständigheterna i de fem nationella mål som ligger till grund för förevarande förfarande om förhandsavgörande kännetecknas av att de berörda asylsökandena först har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en medlemsstat och därefter har rest till Italien, där de antingen har lämnat in en ytterligare ansökan om internationellt skydd (målen C‑228/21, C‑254/21, C‑297/21 och C‑315/21) eller vistats utan uppehållstillstånd (mål C‑328/21, i vilket det dock är omtvistat huruvida klaganden i målet har lämnat in en ny ansökan i Italien eller inte, se i detta hänseende punkterna 98 och 123 i förevarande förslag till avgörande). Därefter har den behöriga italienska myndigheten anmodat de medlemsstater i vilka de berörda personerna tidigare lämnat in ansökningar om internationellt skydd att återta dem och meddelat överföringsbeslut enligt artikel 26 i Dublin III-förordningen beträffande dessa personer. Dessa överföringsbeslut är nu föremål för prövning vid de nationella domstolarna.

62.

Mot denna bakgrund framgår det – som nämndes inledningsvis – att frågorna som hänskjutits till domstolen genom de aktuella besluten om förhandsavgörande rör två övergripande frågeställningar: För det första är det fråga om skyldigheten att lämna information och att överlämna den gemensamma broschyren i enlighet med artikel 4 i Dublin III-förordningen respektive artikel 29 i Eurodacförordningen, samt skyldigheten att genomföra en personlig intervju enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen (målen C‑228/21, C‑315/21 och C‑328/21) (se nedan del A). För det andra behöver det klargöras huruvida domstolarna i den anmodande medlemsstaten inom ramen för ett överklagande av ett överföringsbeslut får pröva om det föreligger en risk för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten när det inte finns några systematiska brister i denna medlemsstat (målen C‑254/21, C‑297/21 och C‑315/21) (se nedan del B).

A. Den gemensamma broschyren och den personliga intervjun

63.

De hänskjutande domstolarna har ställt sina frågor i målen C‑228/21, C‑315/21 och C‑328/21 för att få klarhet i huruvida skyldigheterna att ge information till sökandena och att lämna ut den gemensamma broschyren i enlighet med artikel 4 i Dublin III-förordningen och artikel 29 i Eurodacförordningen, samt skyldigheten att genomföra en personlig intervju enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen, inte endast gäller inom ramen för det förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat som genomförs i samband med den första ansökan om internationellt skydd i en medlemsstat, utan även under återtagandeförfarandet. Sistnämnda förfarande genomförs om en asylsökande lämnar in en ytterligare ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat eller befinner sig på dess territorium och denna medlemsstat planerar att överföra sökanden till den första medlemsstaten.

64.

Om de ovannämnda skyldigheterna även gäller inom ramen för återtagandeförfarandet så vill de hänskjutande domstolarna dessutom veta huruvida ett överklagande av ett beslut om överföring kan grundas på en överträdelse av dessa skyldigheter och vilka följder en sådan överträdelse får för överföringsbeslutet.

65.	Eftersom artikel 4 i Dublin III-förordningen (se nedan avsnitt 1), artikel 29 i Eurodacförordningen (se nedan avsnitt 2) respektive artikel 5 i Dublin III-förordningen (se nedan avsnitt 3) alla rör olika aspekter är det lämpligt att behandla bestämmelserna i tur och ordning.

1. Informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen

66.

Frågan huruvida skyldigheterna att tillhandahålla information och lämna ut den gemensamma broschyren enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen även gäller inom ramen för återtagandeförfarandet ställs uttryckligen i den andra delen av den andra frågan i mål C‑315/21, men aktualiseras även indirekt i samband med frågorna som ställts i målen C‑228/21 och C‑328/21. Dessa frågor rör nämligen vilka följder en överträdelse av nämnda skyldigheter får för överföringsbeslutet i återtagandeförfarandet och förutsätter således att de är tillämpliga.

67.

Jag kommer inledningsvis redogöra för skillnaderna mellan övertagande- och återtagandeförfarandet samt de olika situationerna där sistnämnda förfarande tillämpas (se nedan punkt a). Jag kommer därefter förklara varför den aktuella informationsskyldigheten även gäller under återupptagandeförfarandet (se nedan punkt b). Slutligen kommer jag att behandla frågan huruvida en överträdelse av denna skyldighet kan ifrågasättas inom ramen för ett överklagande av överföringsbeslutet och vilka följder en sådan överträdelse får (se nedan punkt c).

a) Övertagande- och återupptagandeförfarandena i Dublinsystemet

68.

Enligt artikel 20.1 i Dublin III-förordningen ska förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat inledas när en ansökan om internationellt skydd första gången lämnas in i en medlemsstat. Om denna medlemsstat bedömer att en annan medlemsstat är ansvarig får den förstnämnda medlemsstaten anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden (artikel 18.1 a jämförd med artikel 21.1 i Dublin III-förordningen).

69.

Återtagandeförfarandet enligt artiklarna 23 och 24 i Dublin III-förordningen är däremot tillämpligt på personer som, efter att de lämnat in en ansökan i en medlemsstat, reser in i en annan medlemsstat och lämnar in en ytterligare ansökan eller vistas utan uppehållstillstånd i den medlemsstaten. I en sådan situation kan den sistnämnda medlemsstaten anmoda medlemsstaten som tidigare behandlade personens ansökan att återta den personen.

70.

Under återtagandeförfarandet är det nödvändigt att skilja på två olika fall, vilket den hänskjutande domstolen i mål C‑315/21 har gjort: För det första tillämpas detta förfarande på situationer där personer som lämnat in en ansökan i den första medlemsstaten och därefter lämnat denna medlemsstat innan förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat slutförts (artikel 20.5 i Dublin III-förordningen). Denna situation föreligger inte i de nationella målen.

71.

För det andra ska återtagandeförfarandet tillämpas i fall där personer som under den materiella prövningen av asylansökan, eller efter att ansökan har avslagits av den ansvariga medlemsstaten, reser till en annan medlemsstat och lämnar in en ytterligare ansökan där eller vistas i den medlemsstaten utan uppehållstillstånd (artikel 18.1 b–d i Dublin III-förordningen). ( 13 ) Denna situation överensstämmer med omständigheterna i de aktuella nationella målen.

b) Informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen gäller även under återtagandeförfarandet

72.

Artikel 4.1 i Dublin III-förordningen föreskriver att myndigheterna ska underrätta sökanden om tillämpningen av denna förordning och om vissa relevanta aspekter ”omedelbart efter det att en ansökan om internationellt skydd har lämnats in i den mening som avses i artikel 20.2 i en medlemsstat”. Denna information finns i en gemensam broschyr som kommissionen utarbetat i enlighet med artikel 4.2 och 4.3 i Dublin III-förordningen i genomförandeförordning nr 118/2014.

73.	Nedan ska jag inledningsvis behandla Dublin III-förordningens ordalydelse och systematik (se nedan punkt 1), därefter syftet med artikel 4 i förordningen (se nedan punkt 2) och slutligen en situation där ingen ny ansökan lämnas in i den andra medlemsstaten (se nedan punkt 3).

1) Lydelsen av och systematiken i artikel 4 i Dublin III-förordningen

74.	Det framgår av lydelsen av artikel 4.1 i Dublin III-förordningen att det med avseende på informationsskyldigheten inte görs någon åtskillnad mellan den första ansökningen och andra därpå följande ansökningar om internationellt skydd, eller mellan övertagande- och återtagandeförfarandet.

75.

Visserligen har artikel 20 i Dublin III-förordningen rubriken ”Inledande av förfarandet” och i dess punkt 1 föreskrivs att förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska inledas när en ansökan om internationellt skydd första ( 14 ) gången lämnas in i en medlemsstat. Punkt 2 i nämnda bestämmelse reglerar däremot allmänt när en ansökan om internationellt skydd (som definieras i artikel 2 b i Dublin III-förordningen och artikel 2 h i skyddsdirektivet) ska anses inlämnad och omfattar inte endast den första ansökan. Det följer även av artikel 23.2 andra stycket i Dublin III-förordningen som hänvisar till artikel 20.2. Artikel 23 gäller emellertid endast om en ny ansökan om internationellt skydd har lämnats in och omfattar således uttryckligen inte den första ansökan.

76.	Ur en systematisk synvinkel har artikel 4 i Dublin III-förordningen placerats i kapitel II som har rubriken ”Allmänna principer och garantier”. Bestämmelserna i kapitlet gäller således för hela förordningens tillämpningsområde och inte endast för en viss typ av förfaranden.

2) Syftet med artikel 4 i Dublin III-förordningen

77.

Vad gäller syftet med informationsskyldigheten har kommissionen och Italien invänt att det framgår av skäl 18 i Dublin III-förordningen att det är att underlätta fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för den materiella prövningen av en ansökan om internationellt skydd. Återtagandeförfarandet tillämpas emellertid huvudsakligen i situationer där den ansvariga medlemsstaten redan fastställts. Därför är det inte heller nödvändigt att lämna all information om fastställande av ansvarig medlemsstat under detta förfarande. Tvärtom måste det vara tillräckligt att informera de berörda personerna om de aspekter som fortfarande är relevanta i detta stadium av förfarandet. Till stöd för sitt resonemang har kommissionen och Italien i synnerhet åberopat domstolens dom i målet H. och R. (nedan kallad domen H. och R.). ( 15 )

78.

Vad gäller kommissionens och Italiens argumentation, ska det medges att förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat redan avslutats i de situationer som omfattas av artikel 18.1 b–d i Dublin III-förordningen (ovan punkt 71) och att denna medlemsstat redan har påbörjat den materiella prövningen av ansökan eller till och med redan avslutat den. I domen H. och R. fastslog domstolen därför att det inte ska göras en ny tillämpning av bestämmelserna som reglerar förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat i ett sådant fall. ( 16 )

79.

Även i den situation som avses i artikel 20.5 i Dublin III-förordningen (ovan punkt 70), när förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig fortfarande pågår i den anmodade medlemsstaten, är den anmodande medlemsstaten i princip inte skyldig att pröva huruvida den anmodade medlemsstaten är ansvarig. Tvärtom behöver den endast pröva huruvida kriterierna i artikel 20.5 är uppfyllda, det vill säga huruvida en första ansökan lämnats in i den anmodade medlemsstaten och den staten redan har inlett ett förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat men ännu inte avslutat det. ( 17 )

80.

Detta innebär emellertid inte att det är uteslutet att vissa ansvarskriterier fortfarande måste beaktas i samband med återtagandeförfarandet. Som jag kommer att gå in på närmare längre fram har domstolen redan uttryckligen slagit fast detta med avseende på flera ansvarskriterier, vilket även kommissionen och Italien har medgett. Dessutom omfattar informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen inte endast kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat, utan även allmän information om hur Dublinsystemet fungerar. All denna information finns i den gemensamma broschyren. Att tillämpa en selektiv informationsskyldighet under återtagandeförfarandet, såsom kommissionen och Italien har föreslagit, framstår mot denna bakgrund inte som förenligt med Dublin III-förordningens mål (se nedan punkt i) och inte heller som praktiskt genomförbart (se nedan punkt ii).

i) Relevansen av informationen i den gemensamma broschyren för sökande i samband med återtagandeförfarandet

– Ansvarskriterier som även ska beaktas under återtagandeförfarandet

81.

Under återtagandeförfarandet behöver den anmodande medlemsstaten inte längre ex officio pröva kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat enligt kapitel III i Dublin III-förordningen. ( 18 ) Det innebär emellertid inte att den medlemsstaten får blunda inför omständigheter som en sökande anför och som fortfarande i detta stadium av förfarandet kan tala mot en överföring av personen till den anmodade medlemsstaten. Därför är det viktigt att även under återtagandeförfarandet informera sökanden om möjligheten att lägga fram sådana uppgifter genom att överlämna den gemensamma broschyren.

82.

Detta gäller i synnerhet när ansvaret övergår till den anmodande medlemsstaten enligt artikel 19 ( 19 ), artikel 23.3 ( 20 ) och artikel 29.2 ( 21 ) i Dublin III-förordningen, när det finns systematiska brister i den anmodade medlemsstaten (artikel 3.2 andra stycket ( 22 )) eller, i särskilda fall som rör sökandens hälsotillstånd, där det finns en risk att själva överföringen av personen till den anmodade medlemsstaten i sig kan utgöra omänsklig behandling. ( 23 ) När det gäller situationer där sökanden lämnat den anmodade medlemsstaten innan förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat slutförts (artikel 20.5, ovan punkt 70) har domstolen dessutom fastslagit att det ännu under återtagandeförfarandet är möjligt att göra gällande att den anmodande medlemsstaten är ansvarig med stöd av kriterierna i artiklarna 8–10. ( 24 )

83.

Dessutom kan sökanden i återupptagandeförfarandet (såväl i de situationer som omfattas av artikel 20.5 (ovan punkt 70) som i de situationer som omfattas av artikel 18.1 b–d i Dublin III-förordningen (ovan punkt 71)) särskilt lägga fram bevis angående närvaron på den anmodande medlemsstatens territorium av familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående till sökanden som kan leda till att kriterierna i artiklarna 8, 10 och 16 i Dublin III-förordningen tillämpas. Enligt artikel 7.3 ska medlemsstaterna nämligen beakta sådana bevis på villkor att de läggs fram innan en annan medlemsstat samtycker till att överta eller återta ( 25 ) den berörda personen i enlighet med artiklarna 22 respektive 25 ( 26 ) och att sökandens tidigare ansökningar om internationellt skydd ännu inte blivit föremål för ett första beslut i sak.

84.	Det framgår således av lydelsen av och syftet med artikel 7.3 i Dublin III-förordningen att den även är tillämplig i samband med återtagandeförfarandet. Såvitt framgår ifrågasattes detta inte i domen H. och R., eftersom domstolen inte behandlade nämnda bestämmelse i denna dom.

85.	Även i den gemensamma broschyren påpekas uttryckligen att sökande ska informera myndigheterna om vederbörande har familjemedlemmar i ett annat Dublinland ”innan ett första beslut fattas om [deras] asylansökan”, ( 27 ) utan att begränsa denna möjlighet med avseende på övertagandeförfarandet.

86.	Detta är också följdriktigt.

87.

Dublin III-förordningen har visserligen som mål att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat och därigenom garantera att asylansökningar behandlas skyndsamt. ( 28 ) Asylansökningar kan därför i tillämpliga fall prövas av en annan medlemsstat än den som är ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i samma förordning. ( 29 ) Detta är oproblematiskt, då det presumeras att den behandling som personer som beviljats internationellt skydd kan förvänta sig i respektive medlemsstat är förenlig med kraven i stadgan, i Genèvekonventionen ( 30 ) och i Europakonventionen. ( 31 ) Tack vare harmoniseringen på unionsnivå får asylsökande i stor utsträckning sina ansökningar prövade enligt samma regler. ( 32 ) Följaktligen ska det i princip inte ifrågasattas vilken medlemsstat som är ansvarig när detta en gång fastställts.

88.

Det är emellertid nödvändigt att avvika från denna princip med hänsyn till vikten som rätten till skydd för familjelivet har när sökanden i enlighet med artikel 7.3 i Dublin III-förordningen lägger fram bevis angående närvaron av familjemedlemmar till sökanden i en annan medlemsstat än den som först fastställts som ansvarig.

89.

Denna bestämmelse tar nämligen hänsyn till rätten till skydd för familjelivet. Enligt kommissionens förslag till Dublin III-förordningen ska den stärka rätten till familjeåterförening och förhindra att en sökande överförs till en annan medlemsstat, trots att principen om bevarandet av familjens enhet innebär att en annan medlemsstat är ansvarig. ( 33 ) I skälen 14–16 i Dublin III-förordningen bekräftas betydelsen av respekten för familjelivet vid tillämpningen av denna förordning. Enligt nämnda skäl är syftet med att en och samma medlemsstat gör en samlad prövning av ansökningar om internationellt skydd från medlemmar i samma familj att säkerställa att de beslut som fattas i dessa ärenden blir enhetliga och att medlemmar i samma familj inte skiljs från varandra.

90.	Informationen som sökanden får under återtagandeförfarandet genom den gemensamma broschyren syftar således även och i synnerhet till att skydda sökandens rätt till familjeliv.

– Allmän information om Dublinsystemet

91.

Underlåtelsen att lämna ut den gemensamma broschyren i samband med återtagandeförfarandet strider dessutom mot målen med Dublin III-förordningen. Förordningen grundas nämligen på strävan att stärka asylsökandenas rättigheter, på bästa möjliga sätt säkerställa deras delaktighet i förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat ( 34 ) och informera dem om hur Dublinsystemet fungerar för att motverka sekundära förflyttningar. ( 35 )

92.

Informationsskyldigheten enligt artikel 4.1 i Dublin III-förordningen rör således inte endast kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat (led b). Tvärtom omfattar de även Dublinsystemets systematik, i synnerhet konsekvenserna av att lämna in en ny ansökan och konsekvenserna av att förflytta sig från en medlemsstat till en annan, den personliga intervjun enligt artikel 5 och möjligheten att lämna information om närvaron av familjemedlemmar, samt möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett beslut om överföring (leden a, c och d).

93.

Det råder inget tvivel om att det är meningsfullt att de berörda personerna får denna allmänna information om Dublinsystemet även under återtagandeförfarandet. Den gemensamma broschyren innehåller för övrigt en uttrycklig hänvisning till sökande i återtagandeförfarandet: ”Om du redan har ansökt om asyl i ett annat Dublinland än det där du befinner dig, kommer vi att sända en framställning till det andra landet om återtagande .” ( 36 ) Därför finns det inte heller någon risk för att sökandena får det felaktiga intrycket att den anmodande medlemsstaten under alla omständigheter ex officio kommer att fastställa ansvarig medlemsstat på nytt på grund av att broschyren lämnas ut en gång till under återtagandeförfarandet.

ii) Praktiska aspekter

94.

Att lämna selektiv information till sökanden i enlighet med kommissionens och Italiens förslag framstår dessutom som svårt att genomföra, eftersom det bara finns en enda gemensam broschyr. I många fall har myndigheterna i den andra medlemsstaten (i synnerhet innan sökningen i Eurodac, se i detta hänseende punkt 115 och 116 nedan) inte heller någon möjlighet att omedelbart få vetskap om i vilken situation sökanden faktiskt befinner sig och vilka omständigheter som vederbörande fortfarande kan åberopa. Den systematiska kommunikationen med hjälp av den gemensamma broschyren i återtagandeförfarandet är däremot en tydlig, enkel och rättssäker lösning som garanterar att samtliga asylsökande under alla omständigheter – vid behov ännu en gång – får all information som är relevant för deras specifika situation.

95.

Det kan visserligen antas att en sökande som lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en andra medlemsstat redan har fått den gemensamma broschyren i samband med att den första ansökan lämnades in i den första medlemsstaten. Det kan emellertid inte uteslutas att myndigheterna i enskilda fall glömmer att lämna ut broschyren eller att det är värdefullt med en påminnelse om denna information. I vart fall kommer det i regel att vara svårt för myndigheterna i den andra medlemsstaten att kontrollera huruvida sökanden redan har fått broschyren vid ett tidigare tillfälle.

96.

Och slutligen medför inte heller skyldigheten att lämna ut den gemensamma broschyren (eventuellt en andra gång) under återtagandeförfarandet orimligt arbete för den anmodande medlemsstaten. Den måste nämligen hursomhelst ha den gemensamma broschyren tillgänglig i samtliga språkversioner för att kunna lämna ut den till sökande som lämnar in sin första ansökan om internationellt skydd hos den statens myndigheter.

3) Föreligger en informationsskyldighet även om en ny ansökan inte lämnas in i den andra medlemsstaten?

97.

För fullständighetens skull ska det påpekas att återtagandeförfarandet inte endast omfattar situationer där en sökande efter att ha lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en första medlemsstat även lämnar in en sådan ansökan i en ytterligare medlemsstat. Tvärtom tillämpas återtagandeförfarandet även i situationer där en sökande, efter att ha lämnat in en ansökan i en medlemsstat, reser till en annan medlemsstat och vistas där utan uppehållstillstånd och utan att lämna in en ny ansökan (artikel 24 jämförd med artikel 20.5 och artikel 18.1 b–d i Dublin III-förordningen).

98.

Det framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter att situationen i mål C‑328/21 är just sådan. GE, den berörda personen i nämnda mål, har däremot gjort gällande att han endast klassificerats som en person som visas olagligen i landet till följd av att de italienska myndigheterna inte tagit emot hans ansökan om internationellt skydd i enlighet med gällande regler. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att utreda om så är fallet med beaktande av att kraven på vad som anses som en ansökan om internationellt skydd inte får tolkas alltför strikt och formalistiskt. ( 37 )

99.

Det framgår av själva lydelsen av artikel 4.1 i Dublin III-förordningen att skyldigheten att tillhandahålla informationen som anges där endast aktualiseras ”[o]medelbart efter det att en ansökan om internationellt skydd har lämnats in i den mening som avses i artikel 20.2”. Den kan därför inte utvidgas till att omfatta fall där en sökande efter att ha lämnat in en första ansökan i en medlemsstat reser till en annan medlemsstat och endast vistas i den staten utan uppehållstillstånd och utan att lämna in en ytterligare ansökan.

100.

Med hänsyn till vad som anförts ovan framstår det visserligen som meningsfullt att lämna ut broschyren med information om Dublinsystemets funktion även i sådana situationer. Det kan i synnerhet hjälpa de berörda personerna att förklara för myndigheterna om de vill lämna in en ansökan om internationellt skydd. Att lämna ut broschyren även i detta fall vore emellertid endast en god förvaltningspraxis som medlemsstaterna kan välja att tillämpa, dock utan att vara formellt förpliktade att göra det enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen.

4) Slutsats i denna del

101.

Det följer av vad som anförts ovan att artikel 4 i Dublin III-förordningen ska tolkas på så sätt att skyldigheten att tillhandahålla informationen enligt nämnda bestämmelse gäller såväl i de situationer som omfattas av artikel 20.1, jämförd med artikel 18.1 a, som i de situationer som omfattas av artikel 20.5, jämförd med artikel 18.1 b–d i samma förordning, omedelbart efter det att en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 20.2 har lämnats in.

c) Följderna av en överträdelse av informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen under återtagandeförfarandet

102.

De hänskjutande domstolarna har i huvudsak ställt frågorna i målen C‑228/21 och C‑328/21, samt den första och andra frågan i mål C‑315/21, för att få klarhet i, för det första, huruvida överträdelser mot informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen under återtagandeförfarandet kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av överföringsbeslutet (se nedan punkt a). För det andra vill de få ett klargörande av huruvida sådana överträdelser i sig innebär att detta beslut ska ogiltigförklaras eller om den behöriga domstolen ska pröva huruvida de har påverkat beslutets innehåll i det enskilda fallet (se nedan punkt b).

1) Huruvida artikel 4 i Dublin III-förordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring under återtagandeförfarandet

103.

Frågan huruvida överträdelser av artikel 4 i Dublin III-förordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring ska besvaras jakande. Domstolen har nämligen redan slagit fast att det finns en möjlighet att överklaga ett beslut om överföring enligt artikel 27.1 i Dublin III-förordningen, vilket kan innefatta en prövning av tillämpningen av förordningen, inbegripet iakttagandet av de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs däri. ( 38 )

104.

Kommissionens ståndpunkt att överträdelser av informationsskyldigheten endast kan göras gällande om de påverkat innehållet i överföringsbeslutet kan däremot inte godtas. Det skulle nämligen leda till att bedömningen av huruvida ett överklagande av ett överföringsbeslut kan tas upp till sakprövning blandas samman med den materiella prövningen av beslutet.

2) Vilka följder får överträdelser av artikel 4 i Dublin III-förordningen för beslutet om överföring

105.

I motsats till vad GE har gjort gällande inom ramen för mål C‑328/21 innebär möjligheten att åberopa överträdelser av artikel 4 i Dublin III-förordningen emellertid inte med nödvändighet att beslutet om överföring ska ogiltigförklaras och att ansvaret för att pröva ansökan övergår till den anmodande medlemsstaten. GE anser att så måste vara fallet vid överträdelser av artikel 4 på samma sätt som vid överträdelser mot bestämmelserna om frister i artikel 21.1 tredje stycket, artikel 23.3, artikel 24.3 och artikel 29.2 i Dublin III-förordningen.

106.

Just en sådan rättsföljd föreskrivs emellertid inte med avseende på artikel 4 i Dublin III-förordningen. Tvärtom föreskriver förordningen inga rättsföljder alls i det avseendet. I detta fall bestäms rättsföljderna enligt nationell rätt. I detta sammanhang är medlemsstaterna skyldiga att iaktta likvärdighets- och effektivitetsprinciperna. Villkoren i nationell rätt får i synnerhet inte inverka menligt på den ändamålsenliga verkan av Dublin III-förordningen. ( 39 )

107.

Den standard som unionsrätten ålägger medlemsstaterna att iaktta i detta hänseende framgår av rättspraxis beträffande kränkningar av rätten till försvar. För att en sådan kränkning, i synnerhet av rätten att yttra sig, ska leda till ogiltigförklaring av det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet krävs enligt unionsrätten att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om detta fel inte hade förelegat. ( 40 )

108.

Som framgått ovan är syftet med informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen att informera berörda personer om hur Dublinsystemet fungerar och om deras rättigheter inom detta system. Informationen syftar i synnerhet till att de under återtagandeförfarandet ska veta att de kan åberopa vissa argument för att bestrida överföringen till den fastställande medlemsstaten eller den ansvariga medlemsstaten.

109.

Trots detta kan omständigheten att de berörda personerna inte tillhandahållits denna information inte i sig motivera antagandet att överföringsbeslutet med nödvändighet är felaktigt och därför ska ogiltigförklaras. Såsom Tyskland har gjort gällande är det nämligen möjligt att under ett senare skede i förfarandet, särskilt vid den personliga intervjun (se artikel 4.2 andra stycket i Dublin III-förordningen) kompensera för den uteblivna informationen. Det kan ske genom att myndigheterna under den personliga intervjun ställer frågor som innebär att relevant information framkommer, i synnerhet huruvida familjemedlemmar vistas i den anmodande eller i en tredje medlemsstat, vilket eventuellt kan innebära att artiklarna 8, 10 eller 16 i Dublin III-förordningen är tillämpliga. På samma sätt ska myndigheterna under denna intervju ställa frågor om sådana omständigheter som kan leda till slutsatsen att det föreligger en risk för brott mot artikel 4 i stadgan i den anmodade medlemsstaten eller i samband med transporten dit, eller på annat sätt låta sådana uppgifter komma fram under intervjun.

110.

För att den omständigheten att broschyren inte lämnats ut ska leda till att överföringsbeslutet ogiltigförklaras måste det således ha visats att information som talar mot överföring till den anmodade medlemsstaten inte kunde framställas under den personliga intervjun till följd av att den berörda personen inte fått den gemensamma broschyren och därför inte visste att denna information är relevant. Dessutom måste det vara omöjligt att avhjälpa detta förfarandefel under domstolsförfarandet (se nedan punkt 141).

111.

Såsom Tyskland har gjort gällande kan bevisbördan beträffande följderna av ett fel i förfarandet inför den ansvariga myndigheten i den anmodande medlemsstaten emellertid inte endast åligga sökanden. Tvärtom ankommer det på domstolen som prövar överklagandet av beslutet om överföring att pröva om det aktuella återtagandeförfarandet, med hänsyn till de specifika faktiska och rättsliga omständigheterna i målet, hade kunnat leda till ett annat resultat på grund av att de berörda tredjelandsmedborgarna hade kunnat åberopa omständigheter som påverkar innehållet i beslutet om överföring. ( 41 )

112.

I mål C‑328/21 vill den hänskjutande domstolen genom sin första fråga få ett allmänt klargörande av vilka rättsföljder en överträdelse av artikel 4 i Dublin III-förordningen får för ett beslut om överföring, oavsett om ett överklagande ingetts eller ej. Utan en domstolsprövning kan den omständigheten att broschyren inte tillhandahållits emellertid inte medföra att beslutet om överföring är ogiltigt i kraft av själva lagen (ipso jure). Enligt artikel 26.2 måste detta beslut likväl omfatta information om tillgängliga rättsmedel. Enligt punkt 3 i nämnda bestämmelse ska medlemsstaten, om den berörda personen inte biträds av en juridisk rådgivare, inte endast informera honom eller henne om tillgängliga rättsmedel på ett språk som den berörda personen förstår, utan även om de viktigaste delarna av beslutet. Denna information kan endast vara till nytta om den berörda personen (senast) i detta sammanhang även får den information som framgår av den gemensamma broschyren.

3) Slutats i denna del

113.

Det följer av vad som anförts ovan att överträdelser av artikel 4 i Dublin III-förordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av överföringsbeslutet under återtagandeförfarandet. Sådana överträdelser kan dock endast leda till att beslutet om överföring ogiltigförklaras om den omständigheten att informationen som avses i nämnda bestämmelse inte tillhandahållits har lett till att uppgifter som talar mot överföring till den anmodade medlemsstaten inte kunde framställas, och detta fel i förfarandet inte kan avhjälpas under domstolsförfarandet som avser detta beslut i enlighet med artikel 27.

2. Informationsskyldigheten enligt artikel 29 i Eurodacförordningen

114.	I mål C‑328/21 vill den hänskjutande domstolen få ett klargörande av vilka följder en överträdelse av skyldigheten att lämna ut broschyren i enlighet med artikel 29 i Eurodacförordningen får för beslutet om överföring.

115.

För att garantera genomförandet av Dublinsystemet föreskriver Eurodacförordningen inrättandet av en databas med uppgifter, i synnerhet om fingeravtryck, om personer som ansöker om internationellt skydd, eller inreser eller vistas illegalt i medlemsstater. Denna databas hjälper i synnerhet medlemsstaterna att ta reda på om en sådan person redan har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat. Artikel 29 föreskriver att den registrerade ska informeras om ändamålen med och villkoren för behandlingen av uppgifterna och att en gemensam broschyr ska upprättas även i detta sammanhang.

a) Informationsskyldigheten enligt artikel 29 i Eurodacförordningen gäller även under återtagandeförfarandet

116.

Det är ostridigt att skyldigheten att lämna ut broschyren enligt artikel 29 i Eurodacförordningen är tillämplig även i återtagandeförfarandet. Det gäller både när en ny ansökan om internationellt skydd lämnas in i den andra medlemsstaten (artikel 9) och när en person vistas illegalt i en medlemsstat (artikel 17). I båda fallen överförs nämligen den registrerade personens uppgifter om fingeravtryck till databasen, vilket innebär att informationsskyldigheten enligt artikel 29 är tillämplig. Eurodacsystemet är avsett just för situationer där en medlemsstat överför en persons uppgifter om fingeravtryck till den centrala databasen för att ta reda på om vederbörande redan har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat. Om det visar sig vara fallet kan den förstnämnda medlemsstaten därefter göra en framställan om återtagande av den berörda personen till den sistnämnda medlemsstaten.

117.	Av detta skäl innehåller den gemensamma broschyr som avses i artikel 29 i Eurodacförordningen även följande påpekande: ”om du redan har ansökt om asyl i ett annat land, kan du skickas tillbaka till det landet.” ( 42 )

b) Följderna av en överträdelse av informationsskyldigheten enligt artikel 29 i Eurodacförordningen i återtagandeförfarandet, samt huruvida en sådan överträdelse kan göras gällande inom ramen för detta förfarande

118.

Syftet med informationsskyldigheten enligt artikel 29 i Eurodacförordningen är att informera den registrerade om ändamålen med och villkoren för behandlingen av uppgifterna i Eurodacsystemet. Rätten att få tillgång till broschyren är således en rättighet som rör personuppgiftsskyddet och inte en processuell rättighet som avser återupptagandeförfarandet enligt Dublin III-förordningen. Broschyren ska främja personuppgiftsskyddet och inte bidra till ett mer lyckat resultat av överföringsförfarandet. Därför kan ett åsidosättande av denna rätt inte påverka utgången av överföringsförfarandet.

119.

Artikel 37 i Eurodacförordningen föreskriver att varje person som har lidit skada till följd av handlande som är oförenligt med denna förordning har rätt till ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för den uppkomna skadan. Medlemsstaterna ska föreskriva effektiva rättsmedel i detta avseende. I detta sammanhang framstår det som mycket möjligt (men inte nödvändigt) att en överträdelse av artikel 29 i Eurodacförordningen (också) kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av beslutet om överföring.

120.

I linje med den rättspraxis som det hänvisats till i punkterna 107 och 111 ovan ska en överträdelse av denna bestämmelse emellertid endast medföra att beslutet om överföring ogiltigförklaras om förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om detta fel inte hade förelegat och felet inte kan avhjälpas genom att den berörda parten hörs under domstolsförfarandet. Det framstår dock som osannolikt att den omständigheten att informationen enligt artikel 29 i Eurodacförordningen inte tillhandahållits skulle kunna leda till att en uppgift som är relevant för innehållet i överföringsbeslutet inte kunde läggas fram.

c) Slutsats i denna del

121.

Mot denna bakgrund kan det konstateras att artikel 29 jämförd med artikel 9.1 och artikel 17.1 i Eurodacförordningen ska tolkas på så sätt att skyldigheten att tillhandahålla den information som avses i nämnda bestämmelser gäller såväl i de situationer som omfattas av artikel 20.1, jämförd med artikel 18.1 a, som i de situationer som omfattas av artikel 20.5, jämförd med artikel 18.1 b–d, i Dublin III-förordningen. Överträdelser av artikel 29 i Eurodacförordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring enligt artikel 26 i Dublin III-förordningen. Sådana överträdelser medför emellertid endast att överföringsbeslutet ska ogiltigförklaras om en omständighet som talar mot överföringen till den anmodade medlemsstaten inte kunde framställas till följd av att den aktuella informationen inte tillhandahållits och detta fel inte kan avhjälpas under domstolsförfarandet.

3. Den personliga intervjun enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen

122.

I mål C‑315/21 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida skyldigheten att genomföra en personlig intervju med sökanden enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen även gäller i samband med återtagandeförfarandet, och om så är fallet, vilka följder ett åsidosättande av denna skyldighet har för beslutet om överföring. Denna fråga är emellertid inte avgörande för utgången i det aktuella målet, eftersom det framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter att den personliga intervjun genomförts med sökanden.

123.

I mål C‑328/21 nämner den hänskjutande domstolen artikel 5 i Dublin III-förordningen i sitt beslut om hänskjutande, men däremot inte i tolkningsfrågorna. GE, den berörda parten i målet vid den nationella domstolen, har gjort gällande att han felaktigt inte klassificerats som sökande (se ovan punkt 98). Det ankommer på den hänskjutande domstolen att utreda om så är fallet. Under den muntliga förhandlingen har GE gjort gällande att de italienska myndigheterna inte genomfört en personlig intervju med honom.

124.

Av nedan angivna skäl anser jag att en personlig intervju måste genomföras under återtagandeförfarandet oberoende av huruvida en ny ansökan lämnats in i den anmodande medlemsstaten eller inte. Jag anser följaktligen att det under alla omständigheter är relevant att klargöra följderna av ett åsidosättande av denna skyldighet i mål C‑328/21.

125.

Frågan huruvida en personlig intervju ska genomföras i samband med återtagandeförfarandet och, om så är fallet, vilka konsekvenser det får för beslutet om överföring om den inte genomförs, ställs dessutom i det just nu pågående målet C‑80/22, som dock inte är föremål för förevarande förfarande. ( 43 )

126.	I de tre andra målen som nu är aktuella (C‑228/21, C‑254/21 och C‑297/21) har intervjun däremot antingen genomförts (mål C‑228/21), eller så har de hänskjutande domstolarna inte lämnat några närmare uppgifter i det hänseendet.

127.	Jag kommer först att ta upp varför skyldigheten att genomföra en personlig intervju enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen även gäller i samband med återtagandeförfarandet (se nedan punkt a) innan jag behandlar vilka konsekvenser överträdelser av denna skyldighet får (se nedan punkt b).

a) Skyldigheten att genomföra den personliga intervjun enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen föreligger även under återtagandeförfarandet

128.

Kommissionen och Italien anser – i linje med deras ståndpunkt med avseende på informationsskyldigheten enligt artikel 4 i Dublin III-förordningen – att det inte föreligger en skyldighet att genomföra en personlig intervju enligt artikel 5 i samband med återtagandeförfarandet. De har anfört att syftet med intervjun är att underlätta fastställandet av ansvarig medlemsstat, vilket emellertid inte längre är aktuellt under återtagandeförfarandet.

129.

Kommissionen och Italien har visserligen rätt i att skäl 18 och artikel 5.1 i Dublin III-förordningen föreskriver att en personlig intervju ska hållas med sökanden för fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig. Som angetts ovan i punkterna 78, 79 och 81 finns det inte längre anledning för den anmodande medlemsstaten att ex officio göra en sådan fastställelse under återtagandeförfarandet.

130.

I linje med resonemanget i punkterna 81–90 är det emellertid inte möjligt att härav dra slutsatsen att de behöriga myndigheterna kan avstå från den personliga intervjun i samband med återtagandeförfarandet. Som anges i nämnda punkter kan sökanden fortfarande lägga fram uppgifter som ifrågasätter huruvida den anmodade medlemsstaten är ansvarig och som kan utgöra hinder för att meddela ett överföringsbeslut under återtagandeförfarandet.

131.	Dessutom framgår det av fast praxis att rätten till försvar, som omfattar rätten att yttra sig under hela förfarandet, utgör en grundläggande unionsrättslig princip. Därför ska denna rätt iakttas även när den tillämpliga lagstiftningen inte uttryckligen föreskriver en sådan formföreskrift. ( 44 )

132.

Rätten att yttra sig innebär visserligen inte att det i princip alltid är nödvändigt med en personlig intervju, utan det är i vissa fall även möjligt att iaktta denna rätt skriftligen. När det gäller tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som är föremål för ett Dublinförfarande är det emellertid nödvändigt att deras rätt att yttra sig iakttas inom ramen för en personlig intervju. Det är nämligen det enda sättet att säkerställa att dessa personer förstår Dublinsystemet och kan lägga fram alla uppgifter som är relevanta för fastställande av ansvarig medlemsstat.

133.

Detta bekräftas även av praxis som rör liknande situationer som omfattas av förfarandedirektivet. I domen i målet Addis fastslog domstolen att det inte under några omständigheter är tillåtet att avstå från den personliga intervjun med sökanden som föreskrivs enligt nämnda direktiv. Den personliga, muntliga intervjun med sökanden har nämligen en avgörande betydelse i detta sammanhang. Om intervjun inte genomförs och denna omständighet inte heller kan rättas under det rättsliga förfarandet så leder det till att det berörda beslutet ska ogiltigförklaras och ärendet återförvisas till den behöriga myndigheten. ( 45 ) Det gäller i synnerhet när en ansökan avvisas till följd av att en annan medlemsstat redan har beviljat internationellt skydd (artikel 33.2 a i nämnda direktiv). ( 46 )

134.

I förfarandedirektivet regleras visserligen förfarandet för materiell prövning av asylansökningar, medan Dublin III-förordningen endast omfattar förfarandet för fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för denna prövning. Trots detta är situationen som omfattas av artikel 33.2 a i nämnda direktiv (ansökningar som inte kan tas upp till prövning till följd av att en annan medlemsstat redan har beviljat internationellt skydd) jämförbar med de i återtagandeförfarandet enligt Dublin III-förordningen. Vid tillämpning av artikel 33.2 a i förfarandedirektivet måste medlemsstaten som anser att en ansökan inte kan tas upp till prövning genom den personliga intervjun säkerställa att det inte finns en risk för brott mot artikel 4 i stadgan om sökanden skulle överföras till den medlemsstat som redan beviljat honom eller henne internationellt skydd. ( 47 )

135.

På samma sätt syftar den personliga intervjun i samband med återtagandeförfarandet enligt Dublin III-förordningen till att ta reda på huruvida den anmodande medlemsstaten måste avstå från en överföring till den anmodade medlemsstaten. Det kan bland annat vara till följd av en risk för brott mot artikel 4 i stadgan i den anmodade medlemsstaten eller till följd av bevis på närvaron av familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående till sökanden på den anmodande medlemsstatens territorium (se ovan punkterna 82–85). De situationer som anges i artikel 33.2 i förfarandedirektivet, där medlemsstaterna inte behöver pröva ansökningar om internationellt skydd i sak, kompletterar enligt punkt 1 i nämnda bestämmelse de fall då en ansökan inte prövas enligt Dublin III-förordningen. För övrigt antogs båda regelverken på samma dag i samband med den övergripande omarbetningen av det gemensamma europeiska asylsystemet.

136.

Följaktligen är den anmodande medlemsstaten skyldig att ge den berörda personen tillfälle att yttra sig vid en personlig intervju även under ett återtagandeförfarande enligt Dublin III-förordningen, innan ett beslut om överföring meddelas. Det gäller oberoende av huruvida personen lämnat in en ny ansökan om internationellt skydd eller inte. Såsom GE har anfört är det särskilt viktigt för att undvika att en tredjelandsmedborgare eller statslös person anses vistas olagligt i landet, trots att vederbörande egentligen hade för avsikt att lämna in en ansökan om internationellt skydd.

137.

Emellertid föreskriver artikel 5.2 i Dublin III-förordningen – såsom Tyskland har gjort gällande – att den personliga intervjun inte behöver genomföras under vissa omständigheter. Så är fallet om sökanden har avvikit (led a) eller sökanden redan har tillhandahållit den information som är relevant för att fastställa ansvarig medlemsstat (led b). I det sistnämnda fallet behöver medlemsstaten endast ge sökanden möjlighet att lägga fram all ytterligare information som är relevant innan beslut fattas om att överföra sökanden.

138.

Med hänsyn till den nyss framhållna betydelsen av den personliga intervjun i Dublinförfarandet ska denna bestämmelse tolkas på så sätt att det måste finnas en effektiv möjlighet att lägga fram all ytterligare information som är relevant. Mot bakgrund av detta och av alla andra omständigheter ska det ske en bedömning i varje enskilt fall av huruvida det är motiverat att avstå från den personliga intervjun.

b) Följderna av en överträdelse av skyldigheten att genomföra en personlig intervju enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen i samband med återtagandeförfarandet

1) Huruvida artikel 5 i Dublin III-förordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring under återtagandeförfarandet

139.

Om man godtar uppfattningen att skyldigheten att genomföra en personlig intervju enligt artikel 5 i Dublin III-förordningen gäller även under återtagandeförfarandet, följer det av den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 103 att det även är möjligt att åberopa att det skett en överträdelse av denna skyldighet inom ramen för ett överklagande av överföringsbeslutet.

2) Vilka följder överträdelser av artikel 5 i Dublin III-förordningen får för beslutet om överföring

140.

Såsom angetts ovan i punkt 107 följer det av fast rättspraxis att en kränkning av rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, endast kan leda till att det beslut som antagits till följd av det administrativa förfarandet ogiltigförklaras om förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om detta fel inte hade förelegat.

141.

Emellertid har domstolen i domen Addis, som nämnts ovan i punkterna 133–135, redan klargjort att denna rättspraxis inte gäller i förhållande till rätten att bli hörd enligt förfarandedirektivet. ( 48 ) I ett sådant fall behöver den omständigheten att rätten att yttra sig har åsidosatts under det administrativa förfarandet inte med nödvändighet medföra att beslutet ska undanröjas och ärendet återförvisas till den behöriga myndigheten. Åsidosättandet av rätten att yttra sig kan emellertid endast avhjälpas om det är möjligt att i efterhand kompensera avsaknaden av den muntliga intervjun genom hörandet under domstolsförfarandet med beaktande av tvingande rättssäkerhetsgarantier och de omständigheter som sökanden redogör för i detta sammanhang inte kan föranleda en ändring av beslutet i sak. Om en sådan intervju inte kan garanteras under domstolsförfarandet ska beslutet däremot ogiltigförklaras och ärendet återförvisas till den behöriga myndigheten. ( 49 )

142.

Som angetts ovan i punkterna 134 och 135 är situationen som låg till grund för domen i målet Addis jämförbar med den i förevarande mål. Åsidosättandet av skyldigheten att genomföra en personlig intervju kan således inte utgöra ett förfarandefel inom ramen för återtagandeförfarandet enligt Dublin III-förordningen som endast ska beaktas om beslutet hade kunnat bli annorlunda utan detta fel. Det förhåller sig tvärtom så, att en sådan överträdelse inte påverkar giltigheten av överföringsbeslutet endast för det fall att den berörda personen kan höras i efterhand under domstolsförfarandet. I detta sammanhang uppkommer frågan vad följderna blir när nya relevanta uppgifter läggs fram (se nedan punkt i). Om beslutet om överföring däremot inte överklagas så kan det vinna laga kraft även utan att en personlig intervju genomförs, under förutsättning att den berörda personen fått effektiv information om vilka rättsmedel som fanns att tillgå (se nedan punkt ii).

i) Möjligheten att avhjälpa fel under domstolsförfarandet och följderna av att nya relevanta omständigheter åberopas

143.

Av det ovan anförda följer att det i en situation där det inte var motiverat att avstå från den personliga intervjun i enlighet med artikel 5.2 i Dublin III-förordningen (se ovan punkterna 137 och 138) är det endast möjligt att avhjälpa förfarandefelet bestående i att denna intervju inte genomfördes i samband med återtagandeförfarandet genom att hålla denna intervju under det domstolsförfarande som inletts för att överklaga överföringsbeslutet. Om detta kan garanteras enligt tillämplig nationell lagstiftning (vilket GE i det aktuella målet har gjort gällande är tveksamt enligt italiensk rätt) kan beslutet om överföring fastställas under förutsättning att de omständigheter som sökanden redogör för i detta sammanhang inte kan föranleda en ändring av beslutet i sak. I annat fall ska beslutet om överföring ogiltigförklaras.

144.

När det gäller uppgifter som rör rätten till familjeliv ska det påpekas att artikel 7.3 i Dublin III-förordningen visserligen föreskriver att bevis angående närvaron på en medlemsstats territorium av familjemedlemmar eller andra släktingar till sökanden ska beaktas ”på villkor att [de] läggs fram innan en annan medlemsstat samtycker till att överta eller återta den berörda personen … och att sökandens tidigare ansökningar om internationellt skydd ännu inte blivit föremål för ett första beslut i sak”. Enligt artikel 26.1 kan ett beslut om överföring emellertid meddelas först när den anmodade staten har samtyckt till att överta eller återta sökanden, vilket således innebär att domstolsprövningen av detta beslut med nödvändighet sker först efter att sådant samtycke medgetts. ( 50 )

145.

Med hänsyn till vikten av att skydda rätten till familjeliv, vilket är ändamålet med artikel 7.3 (se ovan punkterna 88 och 89), är det emellertid fortfarande nödvändigt att beakta bevis angående närvaron av sökandens familjemedlemmar på en medlemsstats territorium, även om de läggs fram inom ramen för domstolsprövningen av överföringsbeslutet, förutsatt att skälet till att de framförs för sent kan tillskrivas den anmodande medlemsstaten. Den omständigheten att den anmodade medlemsstaten samtyckt till en framställan om övertagande eller återtagande utgör nämligen inte hinder för att en sökande i samband med överklagandet av ett beslut om överföring av vederbörande åberopar en felaktig tillämpning av ett av de i kapitel III i Dublin III-förordningen angivna kriterierna för att fastställa ansvarig medlemsstat. ( 51 ) I samma riktning pekar även att det måste vara möjligt för den sökande att inom ramen för ett överklagande eller annat rättsmedel åberopa omständigheter som inträffat efter det att beslutet om överföring antogs. ( 52 )

146.

Om det till följd av information som framkommer under den personliga intervjun med den berörda personen under domstolsförfarandet visar sig att beslutet om överföring ska ogiltigförklaras framstår i synnerhet två alternativ som tänkbara: Antingen stannar sökanden kvar i den anmodande medlemsstaten om den visar sig vara ansvarig, eller så är en tredje medlemsstat ansvarig, till exempel eftersom familjemedlemmar till sökanden vistas där. I denna situation uppkommer frågan huruvida fristerna enligt artikel 21, artikel 23 eller artikel 24 för att göra en framställan om övertagande eller återtagande till denna medlemsstat kan återställas.

147.

Målet med dessa frister är att asylansökningar ska behandlas skyndsamt. Detta mål motiverar att dessa ansökningar i förekommande fall prövas av en annan medlemsstat än den som pekas ut som ansvarig enligt kriterierna i kapitel III i Dublin III-förordningen. ( 53 ) Därför kan en framställan om återtagande i princip inte göras med giltig verkan efter utgången av de tillämpliga fristerna och ansvaret övergår på den medlemsstat där en ny ansökan om internationellt skydd har lämnats in. ( 54 )

148.

Det måste emellertid vara möjligt att göra ett undantag från denna princip om den tredje medlemsstatens ansvar grundas på närvaron av sökandens familjemedlemmar på den statens territorium. Såsom visats i punkterna 88 och 89 ska möjligheten att även på ett sent stadium åberopa bevis angående närvaron av familjemedlemmar skydda sökandens rätt till familjeliv. Det ska förhindra att sökandens ansökningar prövas i en annan medlemsstat än i den där hans eller hennes familjemedlemmar vistas. Detsamma måste gälla i ett fall där skälet till att de relevanta omständigheterna åberopas för sent ska tillskrivas den anmodande medlemsstaten som inte gett en sökande tillfälle att yttra sig i tid. ( 55 )

ii) Verkan av överföringsbeslutet om det inte överklagas

149.

Om beslutet om överföring inte överklagas kan åsidosättandet av skyldigheten att genomföra en personlig intervju, i likhet med vad som gäller för ett åsidosättande av informationsskyldigheten (se ovan punkt 112), inte leda till att beslutet om överföring är ogiltigt i kraft av själva lagen (ipso jure). Ett åsidosättande av skyldigheten att genomföra den personliga intervjun är visserligen ett allvarligt förfarandefel. Om den berörda personen emellertid inte överklagar, trots att en giltig besvärshänvisning har lämnats i enlighet med de krav som ställs på en sådan och på ett sätt som säkerställer att personen förstår Dublinsystemet (se ovan punkt 112), framstår det som motiverat att beslutet ska vinna laga kraft. Det gäller i synnerhet då artikel 26.2 andra stycket föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att uppgifter om personer eller enheter som kan tillhandahålla rättsligt bistånd till den berörda personen lämnas till vederbörande om dessa uppgifter inte redan har tillhandahållits.

c) Slutsats i denna del

150.

Av det ovan anförda följer att artikel 5 i Dublin III-förordningen jämförd med den unionsrättsliga principen om iakttagande av rätten till försvar ska tolkas på så sätt att den personliga intervjun som avses i nämnda bestämmelse ska genomföras såväl i de situationer som omfattas av artikel 20.1, jämförd med artikel 18.1 a, som i de situationer som omfattas av artikel 20.5, jämförd med artikel 18.1 b–d, i samma förordning. Detta gäller oberoende av om en ansökan om internationellt skydd har lämnats in i den anmodande medlemsstaten. Överträdelser av artikel 5 kan åberopas inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring enligt artikel 26. Sådana överträdelser leder dock inte nödvändigtvis till att beslutet om överföring ska ogiltigförklaras, förutsatt att den personliga intervjun kan genomföras i efterhand med iakttagande av tvingande rättssäkerhetsgarantier i samband med domstolsprövningen av beslutet i fråga i enlighet med artikel 27, och det framkommer att de omständigheter som sökanden redogjort för i det sammanhanget inte kan föranleda att beslutet ska ändras i sak. Om beslutet om överföring inte överklagas kan det fastställas trots att den personliga intervjun inte har genomförts, förutsatt att den berörda personen har informerats i vederbörlig ordning om tillgängliga rättsmedel.

B. Indirekt refoulement

151.

De hänskjutande domstolarna har ställt frågorna i målen C‑254/21 och C‑297/21, samt den tredje frågan i mål C‑315/21, för att få klarhet i huruvida de inom ramen för den rättsliga prövningen av ett överföringsbeslut som meddelats under återtagandeförfarandet även ska bedöma risken för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten (det vill säga risken för ”indirekt refoulement”). Omständigheterna i målen vid de nationella domstolarna är sådana att de berörda personernas ansökningar om internationellt skydd redan prövats i sak av de anmodade medlemsstaterna (Sverige och Tyskland) och avslagits. De hänskjutande domstolarna har därför ställt frågan huruvida de får eller ska pröva om det föreligger en risk för att de anmodade medlemsstaterna återsänder de berörda personerna till sina hemländer, där de i sin tur riskerar att dödas eller utsättas för omänsklig behandling.

152.

De olika frågorna som de hänskjutande domstolarna ställt i detta avseende kan sammanfattas på följande sätt: Ska artikel 3.1 och 3.2, artikel 17.1 och artikel 27 i Dublin III-förordningen, jämförda med artiklarna 4, 19 och 47 i stadgan, tolkas på så sätt

–

att en domstol i den anmodande medlemsstaten inom ramen för prövningen av ett beslut om överföring som meddelats under återtagandeförfarandet får eller ska pröva risken för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten, även om det inte finns några systematiska brister där i den mening som avses i artikel 3.2 i Dublin III-förordningen, ( 56 )

–	att den aktuella domstolen i den anmodande medlemsstaten får eller ska fastställa att denna medlemsstat är ansvarig om domstolen anser att det föreligger en risk för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten, ( 57 )

–

att den aktuella domstolen i den anmodande medlemsstaten ska fastställa att det föreligger en verklig risk för indirekt refoulement till ett tredjeland när den gjort en annan tolkning av begreppet ”internt skydd” i den mening som avses i artikel 8 i skyddsdirektivet än den anmodade medlemsstaten, ( 58 )

–

att ”systematiska brister i asylförfarandet” i den mening som avses i artikel 3.2 i Dublin III-förordningen även omfattar konsekvenserna av ett beslut om avslag på ansökan om internationellt skydd meddelat av den anmodade medlemsstaten, om den behöriga domstolen i den anmodande medlemsstaten anser att klaganden löper en verklig risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling om vederbörande skickas tillbaka till ursprungslandet, bland annat med beaktande av att det förmodas föreligga en utbredd väpnad konflikt i den mening som avses i artikel 15 c i skyddsdirektivet i det aktuella fallet. ( 59 )

153.	Dessutom vill den hänskjutande domstolen i mål C‑254/21 få klarhet i vilka kriterier den i tillämpliga fall ska tillämpa för att bedöma risken för refoulement i den anmodade medlemsstaten, efter att en sådan risk redan har uteslutits av den staten. ( 60 )

1. Presumtionen att alla medlemsstater respekterar de grundläggande rättigheterna och villkoren för att motbevisa denna presumtion

154.

Enligt artikel 3.1 i Dublin III-förordningen ska en ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person på en medlemsstats territorium prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig. Som Tyskland har gjort gällande är det nämligen en grundläggande princip i Dublinsystemet att det endast ska finnas en medlemsstat i Europeiska unionen som prövar en ansökan om internationellt skydd. Syftet med detta är i synnerhet att rationalisera och påskynda asylförfarandet och förebygga sekundära förflyttningar.

155.

Detta system grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende. Denna princip kräver att varje medlemsstat, utom i exceptionella fall, presumerar att alla andra medlemsstater iakttar unionsrätten och i synnerhet de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten. Följaktligen ska det inom ramen för det gemensamma europeiska asylsystemet och i synnerhet Dublin III-förordningen presumeras att den behandling som asylsökande erhåller i varje medlemsstat överensstämmer med kraven i stadgan, Genèvekonventionen och Europakonventionen. ( 61 ) I överensstämmelse härmed framgår det av skäl 3 i Dublin III-förordningen att medlemsstaterna, som alla iakttar principen om non-refoulement, betraktas som säkra länder för tredjelandsmedborgare.

156.

Inom ramen för Dublinsystemet är medlemsstaterna således, enligt unionsrätten, principiellt skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna. Det innebär att medlemsstaterna är förhindrade inte bara att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även, förutom i exceptionella fall, att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar. ( 62 )

157.

Presumtionen att de andra medlemsstaterna respekterar de grundläggande rättigheterna kan emellertid motbevisas. Såsom domstolen har konstaterat kan det inte uteslutas att asylsystemet i praktiken stöter på betydande svårigheter att fungera i en viss medlemsstat, och att det därför finns en allvarlig risk för att sökande som överförs till denna medlemsstat behandlas på ett sätt som inte är förenligt med deras grundläggande rättigheter. ( 63 ) Därför föreskriver artikel 3.2 i Dublin III-förordningen, som kodifierar denna rättspraxis, att en sökande inte får överföras till en medlemsstat om det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan. ( 64 )

158.

Denna bestämmelse har sedermera kompletterats av EU-domstolen på följande sätt: Den domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut om överföring är – när den domstolen har tillgång till uppgifter som har lagts fram av den berörda personen för att visa att det finns en risk för kränkningar av artikel 4 i stadgan – skyldig att bedöma om vederbörande i samband med själva överföringen, under asylförfarandet eller efter avslutandet av detta förfarande, till följd av systematiska eller generella brister eller brister som rör vissa kategorier av personer i den ansvariga medlemsstaten, skulle löpa en allvarlig risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling. ( 65 )

159.

I enlighet med förbudet i artikel 4 i stadgan åligger det medlemsstaterna att inte genomföra överföringar enligt Dublinsystemet till en medlemsstat när de inte kan bortse från sådana brister i den staten. En överföring av en asylsökande inom ramen för Dublin III-förordningen får genomföras endast under förutsättning att överföringen inte medför en verklig risk för att den berörde utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan. ( 66 )

160.

Eftersom detta avsteg från det ömsesidiga förtroendet är ett undantag, är det likväl endast motiverat i fall där det finns bevis för att de brister som föreligger i den anmodade medlemsstaten överstiger en särskilt allvarlig nivå. ( 67 ) I synnerhet måste dessa brister vara av allmän och systematisk karaktär. Bristerna ska inte endast avse myndigheternas handläggning av enskilda ärenden, utan vara systematiska och generella. Däremot kan varje kränkning av en grundläggande rättighet som den ansvariga medlemsstaten gör sig skyldig till inte påverka de andra medlemsstaternas skyldighet att följa bestämmelserna i Dublin III-förordningen. ( 68 )

161.

För det första vore det nämligen inte förenligt med Dublinsystemets mål och funktionssätt om varje överträdelse av de relevanta bestämmelserna – i synnerhet skyddsdirektivet – skulle utgöra hinder för överföring av en asylsökande till den ansvariga medlemsstaten. Det skulle inte enbart urholka de skyldigheter som föreskrivs i Dublin III-förordningen beträffande fastställandet av ansvarig medlemsstat och således lamslå hela Dublinsystemet. Det är faktiskt fråga om ”själva syftet med unionen och med genomförandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, och i synnerhet med det gemensamma europeiska asylsystemet som grundas på ömsesidigt förtroende och en presumtion om att andra medlemsstater iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheterna”. ( 69 )

162.

För det andra och framför allt är det emellertid – under förutsättning att det inte finns några systematiska brister – inte heller nödvändigt att en (påstådd) felaktig tillämpning av de relevanta asylbestämmelserna leder till att en överföring av en sökande till den anmodade medlemsstaten avbryts. Om det inte finns några systematiska brister, i synnerhet inte hos rättsväsendet, föreligger en presumtion om att varje beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd som meddelas i den anmodade medlemsstaten kan bli föremål för en rättslig prövning inför domstol som garanterar den berörda personens grundläggande rättigheter. För beslut enligt artikel 18.1 d, såsom det nu aktuella, föreskrivs detta dessutom uttryckligen i artikel 18.2 tredje stycket i Dublin III-förordningen.

163.

Dessutom kan, såsom Frankrike anfört, domstolen i en anmodande medlemsstat egentligen inte slutgiltigt bedöma risken för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten enbart på grund av att den medlemsstaten avslagit ansökan om internationellt skydd. Ett sådant avslagsbeslut medför nämligen inte med nödvändighet att sökanden skickas tillbaka till sitt ursprungsland. ( 70 ) Först måste den anmodade medlemsstaten nämligen meddela ett beslut om återvändande enligt artikel 6 i återvändandedirektivet 2008/115/EG. ( 71 ) Det ska dessutom finnas tillgång till ett effektivt rättsmedel mot detta beslut enligt artikel 13 i samma direktiv. Om det finns en välgrundad anledning att förmoda att den berörda personen skulle utsättas för en verklig risk att behandlas på ett sätt som strider mot artikel 4 i stadgan om denne återsänds krävs det att ett sådant rättsmedel har suspensiv verkan. ( 72 ) Den hänskjutande domstolen i mål C‑297/21 har emellertid angett att ett slutgiltigt beslut om återvändande redan har meddelats mot sökanden i den anmodade medlemsstaten.

164.

När det gäller tillämpningen av de materiella asylrättsliga bestämmelserna och asylförfarandet grundas Dublinsystemets funktion, såsom redan påpekats i punkt 87, på att bestämmelserna angående detta system i stor utsträckning harmoniserats på unionsnivå, vilket framför allt skett genom skyddsdirektivet och förfarandedirektivet. Härav följer att det i princip kan förutsättas att asylsökande i stor utsträckning får sina ansökningar prövade enligt samma regler oavsett vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansökan. ( 73 ) Trots detta är det oundvikligt att olika bedömningar görs i enskilda fall, eftersom det ligger i sakens natur att tillämpningen av lagen på det enskilda fallet inte alltid klart och entydigt leder till samma resultat.

165.

Dessutom utesluter den unionsrättsliga harmoniseringen av asylreglerna inte att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Som Frankrike har gjort gällande föreskriver i synnerhet artikel 8 i skyddsdirektivet, som anförts av den hänskjutande domstolen i mål C‑254/21, att medlemsstaterna får besluta att en sökande inte är i behov av internationellt skydd om han eller hon i en del av ursprungslandet som vederbörande kan resa till har tillgång till skydd mot förföljelse. Omvänt får medlemsstaterna enligt skäl 14 och artikel 3 i skyddsdirektivet införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som ska betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för att fastställa innebörden av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med detta direktiv.

166.

Inom ramen för det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna kan – under förutsättning att det inte finns systematiska brister i den anmodade medlemsstaten –meningsskiljaktigheter mellan myndigheterna och domstolarna i den anmodande och den anmodade medlemsstaten beträffande tolkningen av de materiella villkoren för beviljande av internationellt skydd inte kvalificeras som systematiska brister. De kan inte heller leda till att ansvaret för den materiella prövningen av ansökan övergår till den anmodande medlemsstaten.

167.

I den mån som det finns sådana meningsskiljaktigheter med avseende på tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser ankommer det på domstolarna i den medlemsstat som är ansvarig enligt Dublin III-förordningen att hänskjuta ärendet till EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF. Om en medlemsstat anser att en annan medlemsstat tillämpar nämnda förordning felaktigt och underlåter att hänskjuta frågor till domstolen i strid med artikel 267 tredje stycket FEUF, har den förstnämnda medlemsstaten möjlighet att inleda ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 259 FEUF. Det ankommer däremot inte på domstolarna i en medlemsstat som inte är den ansvariga att själva inträda i denna roll och göra en (påstått) nödvändig rättelse avseende den tolkning av en bestämmelse som den ansvariga medlemsstaten gjort.

168.

Av det som anförts ovan följer att domstolarna i den anmodande medlemsstaten i samband med deras prövning av beslutet om överföring enligt artikel 27 i Dublin III-förordningen – på villkor att det inte finns brister i den anmodade medlemsstatens rättsväsende – inte får pröva huruvida det föreligger en risk för en överträdelse av principen om non-refoulement i denna medlemsstat. Det skulle nämligen i praktiken utgöra en prövning i sak av ansökan om internationellt skydd, vilket emellertid inte tillåts inom ramen för domstolsprövningen av beslutet om överföring enligt artikel 27 i Dublin III-förordningen.

169.

Domen i målet C. K. m.fl., ( 74 ) som diskuterats av flera parter i de aktuella målen, påverkar inte ovanstående slutsats. I nämnda dom slog domstolen visserligen fast att en överföring av en asylsökande kan vara otillåten även när det inte föreligger några systematiska brister i den anmodade medlemsstaten. Den domen avsåg dock en situation där överföringen som sådan till den anmodade medlemsstaten – och därmed oberoende av omständigheterna i den medlemsstaten – till följd av den berörda personens hälsotillstånd eventuellt kunde medföra en behandling som inte var förenlig med artikel 4 i stadgan. Följaktligen har domstolen slagit fast att principen om ömsesidigt förtroende iakttas till fullo i en sådan situation även om den anmodande medlemsstaten avstår från överföringen, eftersom den uteblivna överföringen under dessa omständigheter inte påverkar presumtionen att grundläggande rättigheter iakttas i alla medlemsstater. ( 75 )

170.

Denna situation överensstämmer emellertid inte – med förbehåll för de hänskjutande domstolarnas fortsatta prövning – med omständigheterna i de nu aktuella målen. Det innebär att ett avstående från en överföring under de aktuella omständigheterna i de nationella målen på den grunden att det är osäkert om beslutet om överföring är lagenligt, utan att denna osäkerhet grundas på systematiska brister i den anmodade medlemsstaten, skulle undergräva principen om ömsesidigt förtroende.

171.

Mot denna bakgrund har domstolarna i den anmodande medlemsstaten under de aktuella omständigheterna en unionsrättslig skyldighet att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna. De får därför inte pröva om de andra medlemsstaterna faktiskt har iakttagit de grundläggande rättigheter som garanteras inom unionen.

2. Diskretionär bedömning enligt artikel 17.1 i Dublin III-förordningen

172.

Som nyss har nämnts föreskriver artikel 3.1 i Dublin III-förordningen att en ansökan om internationellt skydd ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställts som ansvarig. Med avvikelse från denna bestämmelse föreskriver artikel 17.1 i samma förordning att varje medlemsstat får besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning.

173.

Som komplettering till frågorna rörande artikel 3.2 i Dublin III-förordningen vill de hänskjutande domstolarna i målen C‑254/21 och C‑297/21 veta huruvida den anmodande medlemsstaten är skyldig att tillämpa bestämmelsen om diskretionär bedömning i artikel 17.1 om det föreligger en risk för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten. Dessutom är de osäkra på om de under dessa omständigheter kan kräva att myndigheterna i den anmodande medlemsstaten tillämpar nämnda bestämmelse.

174.

Som angetts ovan får varken myndigheterna eller domstolarna i den anmodande medlemsstaten pröva huruvida det föreligger en risk för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten när det inte finns några systematiska brister i denna medlemsstat. Härav följer att i ett sådant fall får domstolen i den anmodande medlemsstaten inte kräva att myndigheterna i den anmodade medlemsstaten tillämpar bestämmelsen om diskretionär bedömning i artikel 17.1 i Dublin III-förordningen.

175.

För fullständighetens skull ska det påpekas att domstolen redan har klargjort att tillämpningen av nämnda bestämmelse är fakultativ för medlemsstaterna och inte är föremål för några särskilda villkor. ( 76 ) Syftet med denna befogenhet är i stället att bevara medlemsstaternas befogenheter vid utövandet av rätten att bevilja internationellt skydd. Den ska ge varje medlemsstat rätt att själv, på grundval av politiska, humanitära eller praktiska överväganden, bestämma om den ska pröva en ansökan om internationellt skydd trots att den inte är ansvarig enligt de kriterier som föreskrivs i förordningen. I detta avseende har medlemsstaterna getts ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. ( 77 ) Unionsrätten förpliktar således aldrig medlemsstaterna att tillämpa denna bestämmelse, ens på grundval av humanitära skäl som rör sökandens hälsotillstånd eller överväganden rörande barnets bästa. ( 78 )

176.

Detta motiveras av att Dublinsystemet, såsom angetts ovan, grundas på antagandet att alla medlemsstater respekterar de grundläggande rättigheterna. Därför ska det presumeras att alla medlemsstater tar tillräcklig hänsyn till humanitära överväganden. Detta förtroende kan som redan nämnts endast rubbas om det finns systematiska brister som ger anledning till tvivel i just detta avseende. Under sådana omständigheter grundas den anmodande medlemsstatens ansvar emellertid på artikel 3.2 i Dublin III-förordningen, vilket innebär att det inte är nödvändigt att hänvisa till artikel 17.1.

177.

Domstolen har visserligen fastställt att om en medlemsstat beslutar att inte tillämpa artikel 17.1 i Dublin III-förordningen kan det i tillämpliga fall bestridas i samband med ett överklagande av beslutet om överföring. ( 79 ) Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över vid tillämpningen av nämnda bestämmelse, kräver unionsrätten emellertid endast en domstolskontroll som är begränsad till en prövning av om det gjorts en uppenbart felaktig bedömning. Sådana uppenbart felaktiga bedömningar kan emellertid i sin tur endast föreligga om den anmodande medlemsstaten beslutat att den inte ansvarar för prövningen av en ansökan om internationellt skydd, trots att det finns systematiska brister i den anmodade medlemsstaten och villkoren för att tillämpa artikel 3.2 i samma förordning således är uppfyllda.

178.

Detta påverkar inte de nationella domstolarnas rätt att förplikta medlemsstaterna att bevilja nationellt skydd med stöd av förmånligare bestämmelser i den nationella lagstiftningen, under förutsättning att det är möjligt enligt nationell rätt och det är förenligt med bestämmelserna i skyddsdirektivet. ( 80 )

3. Slutsats i denna del

179.

Det följer av ovanstående överväganden att artikel 3.1 och 3.2, artikel 17.1 och artikel 27 i Dublin III-förordningen, jämförda med artiklarna 4, 19 och 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den domstol i den anmodande medlemsstaten som har att pröva ett överklagande av ett beslut om överföring inte får pröva huruvida det föreligger en risk för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten när det inte finns några systematiska brister i denna medlemsstat som ger anledning att betvivla att det finns en effektiv domstolskontroll av de åtgärder som gör det möjligt att avlägsna en asylsökande som har fått avslag på sin ansökan. Meningsskiljaktigheter mellan myndigheterna och domstolarna i den anmodande och den anmodade medlemsstaten beträffande tolkningen av de materiella villkoren för beviljande av internationellt skydd utgör inte systematiska brister.

180.	Denna slutsats medför att det saknas anledning att besvara fråga 4b) i mål C‑254/21 som omnämns i punkt 153.

VI. Förslag till avgörande

181.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna på följande sätt:

1. Artikel 4 i Dublin III-förordningen ska tolkas på så sätt att skyldigheten att tillhandahålla informationen enligt nämnda bestämmelse gäller såväl i de situationer som omfattas av artikel 20.1, jämförd med artikel 18.1 a, som i de situationer som omfattas av artikel 20.5, jämförd med artikel 18.1 b–d, i samma förordning, omedelbart efter det att en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 20.2 har lämnats in. Överträdelser av artikel 4 i Dublin III-förordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av överföringsbeslutet under återtagandeförfarandet. Sådana överträdelser leder emellertid endast till att beslutet om överföring ska ogiltigförklaras om det förhållandet att informationen som avses i nämnda bestämmelse inte tillhandahållits har lett till att en omständighet som talar mot överföring till den anmodade medlemsstaten inte kunde åberopas, och denna brist inte kan avhjälpas inom ramen för ett överklagande av beslutet i enlighet med artikel 27.

2. Artikel 29 jämförd med artikel 9.1 och artikel 17.1 i Eurodacförordningen ska tolkas på så sätt att skyldigheten att tillhandahålla den information som avses i nämnda bestämmelser gäller i de situationer som omfattas såväl av artikel 20.1, jämförd med artikel 18.1 a, som i de situationer som omfattas av artikel 20.5, jämförd med artikel 18.1 b–d, i Dublin III-förordningen. Överträdelser av artikel 29 i Eurodacförordningen kan göras gällande inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring enligt artikel 26 i Dublin III-förordningen. Sådana överträdelser medför emellertid endast att överföringsbeslutet ska ogiltigförklaras om en omständighet som talar mot överföringen till den anmodade medlemsstaten inte kunde framställas till följd av att den aktuella informationen inte tillhandahållits, och denna brist inte kan avhjälpas under domstolsförfarandet.

3. Artikel 5 i Dublin III-förordningen, jämförd med den unionsrättsliga principen om iakttagande av rätten till försvar, ska tolkas på så sätt att den personliga intervjun som avses i nämnda bestämmelse ska genomföras såväl i de situationer som omfattas av artikel 20.1, jämförd med artikel 18.1 a, som i de situationer som omfattas av artikel 20.5, jämförd med artikel 18.1 b–d, i samma förordning. Detta gäller oberoende av om en ansökan om internationellt skydd har lämnats in i den anmodande medlemsstaten. Överträdelser av artikel 5 kan åberopas inom ramen för ett överklagande av ett beslut om överföring enligt artikel 26. Sådana överträdelser leder dock inte nödvändigtvis till att beslutet om överföring ska ogiltigförklaras, förutsatt att den personliga intervjun kan genomföras i efterhand med iakttagande av tvingande rättssäkerhetsgarantier i samband med domstolsprövningen av beslutet i fråga i enlighet med artikel 27, och det framkommer att de omständigheter som sökanden redogjort för i det sammanhanget inte kan föranleda att beslutet ska ändras i sak. Om beslutet om överföring inte överklagas kan det fastställas trots att den personliga intervjun inte har genomförts, förutsatt att den berörda personen har informerats i vederbörlig ordning om tillgängliga rättsmedel.

4. Artikel 3.1 och 3.2, artikel 17.1 och artikel 27 i Dublin III-förordningen, jämförda med artiklarna 4, 19 och 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den domstol i den anmodande medlemsstaten som har att pröva ett överklagande av ett beslut om överföring inte får pröva huruvida det föreligger en risk för en överträdelse av principen om non-refoulement i den anmodade medlemsstaten när det inte finns några systematiska brister i denna medlemsstat som ger anledning att betvivla att det finns en effektiv domstolskontroll av de åtgärder som gör det möjligt att avlägsna en asylsökande som har fått avslag på sin ansökan. Meningsskiljaktigheter mellan myndigheterna och domstolarna i den anmodande och den anmodade medlemsstaten beträffande tolkningen av de materiella villkoren för beviljande av internationellt skydd utgör inte systematiska brister.

( 1 ) Originalspråk: tyska.

( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 (EUT L 180, 2013, s. 31).

( 3 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash (C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 51).

( 4 ) Målen C‑228/21, C‑315/21 och C‑328/21. Liknande frågor ställs även i de nu pågående målen C‑80/22 och C‑217/22 som dock inte omfattas av förevarande förfarande.

( 5 ) Målen C‑254/21, C‑297/21 och C‑315/21.

( 6 ) Se ovan punkt 1 och fotnot 2.

( 7 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1).

( 8 ) EUT L 337, 2011, s. 9.

( 9 ) EUT L 180, 2013, s. 60.

( 10 ) Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3).

( 11 ) Kommissionens genomförandeförordning av den 30 januari 2014 om ändring av förordning (EG) nr 1560/2003 (EUT L 39, 2014, s. 1).

( 12 ) ”Informationen finns i del B i bilaga X.”

( 13 ) När det gäller åtskillnaden mellan de två situationerna som avses i punkterna 70 och 71, se även domen H. och R., punkterna 46–52, och dom av den 12 januari 2023, B. och F. (Överföringsfrist – Flera ansökningar) (C‑323/21–C‑325/21, EU:C:2023:4, punkterna 47–50)

( 14 ) Min kursivering.

( 15 ) Dom av den 2 april 2019, H. och R. (C‑582/17 och C‑583/17, EU:C:2019:280).

( 16 ) Domen H. och R., punkterna 51, 52, 65–67 och 80.

( 17 ) Domen H. och R., punkterna 61–63 och 80.

( 18 ) Domen H. och R., punkterna 54–80.

( 19 ) Dom av den 7 juni 2016, Karim (C‑155/15, EU:C:2016:410, punkt 27).

( 20 ) Se analogt artikel 21.1 i Dublin III-förordningen, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab (C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 55).

( 21 ) Dom av den 25 oktober 2017, Shiri (C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 46).

( 22 ) Dom av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 87–89 och 98).

( 23 ) Dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. (C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkterna 65, 66, 73, 74 och 96).

( 24 ) Domen H. och R., punkterna 81–84.

( 25 ) Min kursivering.

( 26 ) Min kursivering.

( 27 ) Fetstil i originalet. Se punkt 38 i förevarande förslag till avgörande.

( 28 ) Se skälen 4 och 5 i Dublin III-förordningen och dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. (C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 57), och dom av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 58).

( 29 ) Se dom av den 25 oktober 2017, Shiri (C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 31), dom av den 13 november 2018, X och X (C‑47/17 och C‑48/17, EU:C:2018:900, punkterna 69 och 70), och dom av den 12 januari 2023, B. och F. (Överföringsfrist – Flera ansökningar) (C‑323/21–C‑325/21, EU:C:2023:4, punkt 55).

( 30 ) Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, vilken undertecknades i Genève den 28 juli 1951, United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr. 2545 (1954).

( 31 ) Se dom av den 21 december 2011, NS (C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78–80), och dom av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 82); se även punkt 155 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

( 32 ) Dom av den 10 december 2013, Abdullahi (C‑394/12, EU:C:2013:813, punkterna 54 och 55).

( 33 ) Se kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat (Omarbetning), KOM/2008/0820 slutlig, s. 8 och 12: ”Avskaffande av möjligheten att skicka tillbaka en sökande på vilken ett av kriterierna rörande familjens enhet kan tillämpas vid tidpunkten för den senaste ansökan, på villkor att den medlemsstat som mottog den första ansökan inte redan har fattat beslut i saken. Syftet är särskilt att se till att eventuella nya uppgifter om den asylsökandes familjesituation kan beaktas på vederbörligt sätt av den medlemsstat på vars territorium den asylsökande befinner sig, i enlighet med de skyldigheter som föreskrivs i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. … Rätten till familjeåterförening kommer att förstärkas avsevärt, särskilt genom att man utvidgar förordningens tillämpningsområde till att omfatta personer som ansöker om eller åtnjuter subsidiärt skydd, gör återförening av släktingar i beroendeställning och, under vissa förutsättningar, förbjuda återsändande av en sökande på vilka ett av kriterierna för familjeåterförening är tillämpligt vid tidpunkten för hans eller hennes senaste ansökan. Dessa garantier kommer inte endast att innebära en högre skyddsnivå för asylsökande, utan även bidra till att minska antalet sekundära förflyttningar, då större hänsyn kommer att tas till varje asylsökandes personliga situation under förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat.” (Fetstil i originalet.)

( 34 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash (C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 47–51), och dom av den 26 juli 2017, Mengesteab (C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 58).

( 35 ) Se i detta avseende motiveringen i kommissionens förslag till Dublin III-förordningen (fotnot 33 i förevarande förslag till avgörande), s. 7 och 11:”… Bättre information till personer som ansöker om internationellt skydd om Dublinförordningens innebörd kommer att göra de sökande mer medvetna om förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat, vilket bland annat skulle kunna bidra till att minska problemen med sekundära förflyttningar. … I synnerhet kommer en bättre information till de asylsökande om tillämpningen av denna förordning och om deras rättigheter och skyldigheter inom ramen för denna att göra det möjligt för dem att på ett effektivare sätt försvara sina rättigheter. Samtidigt kan sådan information bidra till att minska de sekundära förflyttningarna, eftersom de asylsökande kommer att bli mer benägna att följa systemet.” (Fetstil i originalet.)

( 36 ) Fetstil i originalet. Se punkt 38 i förevarande förslag till avgörande.

( 37 ) Se, i detta avseende, dom av den 26 juli 2017, Mengesteab (C‑670/16, EU:C:2017:587, punkterna 76–103).

( 38 ) Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab (C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 48), dom av den 2 april 2019, H. och R. (C‑582/17 och C‑583/17, EU:C:2019:280, punkt 40), och dom av den 12 januari 2023, B. och F. (Överföringsfrist – Flera ansökningar) (C‑323/21–C‑325/21, EU:C:2023:4, punkt 91); se särskilt angående artikel 5 i Dublin III-förordningen dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash (C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 53).

( 39 ) Se dom av den 10 september 2013, G. och R. (C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkterna 35 och 36), dom av den 16 juli 2020, Addis (C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 57), och dom av den 15 april 2021, Belgiska staten (Omständigheter som hänför sig till tiden efter beslutet om överföring) (C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 42).

( 40 ) Se dom av den 10 september 2013, G. och R. (C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

( 41 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2013, G. och R. (C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 40), och, i ett annat sammanhang, dom av den 7 november 2013, Gemeinde Altrip m.fl. (C‑72/12, EU:C:2013:712, punkterna 52 och 53); se även dom av den 1 oktober 2009, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet (C‑141/08 P, EU:C:2009:598, punkt 94), dom av den 25 oktober 2011, Solvay/kommissionen (C‑109/10 P, EU:C:2011:686, punkt 57), och dom av den 16 januari 2019, kommissionen/United Parcel Service (C‑265/17 P, EU:C:2019:23, punkt 56).

( 42 ) Se punkt 39 i förevarande förslag till avgörande.

( 43 ) I ett annat pågående mål, C‑217/22, uppkommer däremot frågan vilka följder det får för beslutet om överföring att den anmodade medlemsstaten inte genomfört intervjun.

( 44 ) Se dom av den 22 november 2012, M. (C‑277/11, EU:C:2012:744, punkterna 81–87 och där angiven rättspraxis), dom av den 10 september 2013, G. och R. (C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 32 och där angiven rättspraxis), och dom av den 5 november 2014, Mukarubega (C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkterna 42–50 och där angiven rättspraxis).

( 45 ) Dom av den 16 juli 2020 (C‑517/17, EU:C:2020:579, punkterna 70 och 71).

( 46 ) Dom av den 16 juli 2020, Addis (C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 74).

( 47 ) Dom av den 16 juli 2020, Addis (C‑517/17, EU:C:2020:579, punkterna 49–54).

( 48 ) Dom av den 16 juli 2020 (C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 70).

( 49 ) Dom av den 16 juli 2020, Addis (C‑517/17, EU:C:2020:579, punkterna 56–74).

( 50 ) Se dom av den 26 juli 2017, A.S. (C‑490/16, EU:C:2017:585, punkt 33).

( 51 ) Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash (C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 61), och dom av den 26 juli 2017, A.S. (C‑490/16, EU:C:2017:585, punkterna 27–35).

( 52 ) Se dom av den 15 april 2021, Belgiska staten (Omständigheter som hänför sig till tiden efter beslutet om överföring) (C‑194/19, EU:C:2021:270, punkterna 36 och där angiven rättspraxis), och dom av den 12 januari 2023, B. och F. (Överföringsfrist – Flera ansökningar) (C‑323/21–C‑325/21, EU:C:2023:4, punkterna 92–95).

( 53 ) Se dom av den 25 oktober 2017, Shiri (C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 31), dom av den 13 november 2018, X och X (C‑47/17 och C‑48/17, EU:C:2018:900, punkterna 69 och 70), och dom av den 12 januari 2023, B. och F. (Överföringsfrist – Flera ansökningar) (C‑323/21–C‑325/21, EU:C:2023:4, punkt 55).

( 54 ) Se, angående artikel 23 i Dublin III-förordningen, dom av den 5 juli 2018, X (C‑213/17, EU:C:2018:538, punkterna 34 och 35); angående artikel 24, dom av den 25 januari 2018, Hasan (C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 77; se, angående situationen där en ny ansökan inte lämnas in i den andra medlemsstat, punkt 86 och följande punkter).

( 55 ) För en situation där en ny frist börjar löpa för en framställan om återtagande, eftersom ansvaret under tiden har övergått till en tredje medlemsstat utan att skälet till detta ska tillskrivas den anmodande medlemsstaten, se dom av den 12 januari 2023, B. och F. (Överföringsfrist – Flera ansökningar) (C‑323/21–C‑325/21, EU:C:2023:4, punkt 85).

( 56 ) Frågorna 1 och 3 i mål C‑254/21 och frågorna 1 och 2 i mål C‑297/21.

( 57 ) Fråga 4a) i mål C‑254/21 och frågorna 1 och 2 i mål C‑297/21.

( 58 ) Fråga 2 i mål C‑254/21.

( 59 ) Fråga 3 i mål C‑315/21.

( 60 ) Fråga 4b) i mål C‑254/21.

( 61 ) Dom av den 21 december 2011, NS (C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78–80), och dom av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 82).

( 62 ) Se, i det avseendet, analogt yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454, punkt 192), dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 41).

( 63 ) Dom av den 21 december 2011, NS (C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 81), och dom av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 83).

( 64 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 86).

( 65 ) Dom av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 87–90).

( 66 ) Dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. (C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkterna 60 och 65).

( 67 ) Dom av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 91).

( 68 ) Dom av den 21 december 2011, NS (C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 82).

( 69 ) Se dom av den 21 december 2011, NS (C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 83–85).

( 70 ) Se dom av den 17 december 2015, Tall (C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 56)), och dom av den 19 juni 2018, Gnandi (C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 55).

( 71 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

( 72 ) Dom av den 18 december 2014, Centre public d'action sociale d'Ottignies-Louvain-La-Neuve (C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 52 och 53), dom av den 17 december 2015, Tall (C‑239/14, EU:C:2015:824, punkterna 54, 57 och 58), dom av den 19 juni 2018, Gnandi (C‑181/16, EU:C:2018:465, punkterna 54 och 56), och dom av den 26 september 2018, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (Suspensiv verkan av ett rättsmedel) (C‑180/17, EU:C:2018:775, punkterna 28 och 29).

( 73 ) Se dom av den 10 december 2013, Abdullahi (C‑394/12, EU:C:2013:813, punkterna 54 och 55).

( 74 ) Dom av den 16 februari 2017 (C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127).

( 75 ) Dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. (C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkterna 65, 66, 73 och 91–96). Se även, i tillämpliga delar och för ett liknande resonemang, dom av den 12 april 2023, Presidente del Consiglio dei Ministri m.fl. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C-699/21, EU:C:2023:295, punkterna 39 och 42).

( 76 ) Se dom av den 30 maj 2013, Halaf (C‑528/11, EU:C:2013:342, punkt 36), och dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. (C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 58).

( 77 ) Se dom av den 30 maj 2013, Halaf (C‑528/11, EU:C:2013:342, punkt 37), dom av den 10 december 2013, Abdullahi (C‑394/12, EU:C:2013:813, punkt 57), dom av den 4 oktober 2018, Fathi (C‑56/17, EU:C:2018:803, punkt 53), och dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. (C‑661/17, EU:C:2019:53, punkterna 58–60).

( 78 ) Se dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. (C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkterna 88 och 97), och dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. (C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 71).

( 79 ) Dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. (C‑661/17, EU:C:2019:53, punkterna 78, 79 och 86).

( 80 ) Se dom av den 9 november 2010, B (C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 113–121), dom av den 18 december 2014, M'Bodj (C‑542/13, EU:C:2014:2452, punkterna 42–46), dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova (C‑652/16, EU:C:2018:801, punkterna 69–71), och dom av den 9 november 2021, Förbundsrepubliken Tyskland (Sammanhållning av familjer) (C‑91/20, EU:C:2021:898, punkterna 38–40 och 46).