1.

Utgör den omsorgsplikt som åligger Europeiska unionens administration, som ska förstås som skyldigheten att beakta samtliga relevanta omständigheter vid utövandet av dess befogenheter, en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter, vars åsidosättande kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen? Det är den principfråga som domstolen ska undersöka vid prövningen av den grund som klagandena har åberopat till stöd för deras överklagande av fyra domar från Europeiska unionens tribunal. ( 2 )

2.

I de överklagade domarna ogillade tribunalen talan om skadestånd som hade väckts av flera tillverkare av högtemperatursbeck ( 3 ) vilka påstod sig ha lidit skada till följd av att förevarande ämne felaktigt hade klassificerats som farliga för vattenmiljön. Eftersom denna klassificering var en följd av en uppenbart felaktig bedömning från Europeiska kommissionens sida, vilket framgår av tribunalens ( 4 ) och domstolens ( 5 ) tidigare domar, har det inte bestridits att den rättsakt som orsakat den åberopade skadan är rättsstridig. Att en rättsakt är rättsstridig räcker dock inte i sig för att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska aktualiseras. Ett av de villkor som ska vara uppfyllda för att så ska vara fallet är bland annat att skadan ska vara resultatet av en överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter. I det aktuella fallet uppstår således frågan om unionsadministrationens skyldighet att beakta alla relevanta omständigheter när den utövar sina befogenheter utgör en sådan regel.

3.

I artikel 3 första stycket i förordning (EG) nr 1272/2008 ( 6 ) föreskrivs följande:

”Ett ämne eller en blandning som uppfyller kriterierna för fysikaliska faror, hälsofaror eller miljöfaror enligt delarna 2–5 i bilaga I är farlig(t) och ska klassificeras med avseende på respektive faroklass enligt den bilagan.”

4.

I bilaga I till förordning nr 1272/2008 anges kriterierna för klassificering av ämnen och blandningar i de olika faroklasserna. Punkt 4.1.3.5.5 innehåller bestämmelser som beskriver en klassificeringsmetod, ”sammanräkningsmetoden”.

5.

Bakgrunden till tvisten anges i detalj i de överklagade domarna, till vilka jag hänvisar för en mer detaljerad redogörelse. ( 7 ) Med avseende på detta förfarande nöjer jag mig med att erinra om det nedanstående.

6.

Genom domen i målet Bilbaína de Alquitranes m.fl./kommissionen ( 8 ) ogiltigförklarade tribunalen förordning (EU) nr 944/2013, ( 9 ) i den mån högtemperatursbeck klassificerades som toxiskt i kategorierna Aquatic Acute 1 (H400) och Aquatic Chronic 1 (H410) (nedan kallade akut 1 och kronisk 1).

7.

I punkterna 30–34 i domen slog tribunalen fast följande:

”30 I det aktuella fallet finner tribunalen att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning i den mån den vid klassificeringen av högtemperatursbeck som farligt för vattenmiljön i kategorierna akut 1 och kronisk 1 (Aquatic Acute 1 (H400) och Aquatic Chronic 1 (H410)) på grundval av ämnets beståndsdelar har åsidosatt sin skyldighet att beakta alla relevanta faktorer och omständigheter för att korrekt bedöma nivån av de sexton [polycykliska aromatiska kolväten (nedan kallade PAH-ämnen)] som ingår i högtemperatursbeck och deras kemiska effekter.

31 Enligt punkt 7.6 i informationsdokumentet hade man vid klassificeringen av högtemperatursbeck på grundval av dess beståndsdelar utgått från antagandet att samtliga PAH-ämnen som förekom i högtemperatursbeck löste sig i vattenfasen och således var tillgängliga för vattenlevande organismer. Det nämns också att detta troligen föranleder en överskattning av toxiciteten hos högtemperatursbeck samt att denna toxicitetsbedömning, med tanke på att innehållet i [Water-Accommodated Fraction]-provet var osäkert, torde kunna betraktas som det minst gynnsamma scenariot.

32 Varken kommissionen eller [Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa)] har emellertid kunnat styrka inför tribunalen att kommissionen, i samband med att den grundade sin klassificering av högtemperatursbeck i toxicitetskategorierna akut 1 (H400) och kronisk 1 (H410) på antagandet att samtliga PAH-ämnen som förekom i högtemperatursbeck löste sig i vattenfasen och var tillgängliga för vattenlevande organismer, tog hänsyn till omständigheten att beståndsdelarna i högtemperatursbeck, enligt punkt 1.3 i informationsdokumentet, som hade rubriken ’Fysiokemiska egenskaper’, endast frigjordes i begränsad utsträckning och att ämnet var mycket stabilt.

33 För det första innehåller nämligen varken riskbedömningskommitténs yttrande eller informationsdokumentet något resonemang som ger vid handen att högtemperatursbecks låga vattenlöslighet faktiskt beaktades i samband med att det antogs att samtliga ingående PAH-ämnen löser sig i vattenfasen och är tillgängliga för vattenlevande organismer. Vidare kunde kommissionen och Echa, som svar på en skriftlig fråga från tribunalen, endast styrka att vattenlösligheten av 16 PAH-ämnen som ingick i högtemperatursbeck, betraktade vart och ett för sig, hade beaktats vid klassificeringen av högtemperatursbeck. Dessutom angav kommissionen och Echa, som svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen, endast att det hade antagits att alla PAH-ämnen som ingår i högtemperatursbeck är vattenlösliga såtillvida att undersökningen av ämnets toxicitet i vattenmiljön hade gjorts utifrån dess beståndsdelar. Denna argumentation styrker dock inte att ämnets låga vattenlöslighet hade beaktats.

34 För det andra måste det konstateras att det av punkt 1.3 i informationsdokumentet framgår att den högsta vattenlösligheten för högtemperatursbeck i förhållande till ett prov uppgick till högst 0,0014 procent. Med tanke på denna låga vattenlöslighet för högtemperatursbeck har kommissionen inte på något sätt visat att den kunde grunda den berörda klassificeringen av detta ämne på antagandet att samtliga PAH-ämnen som förekom i högtemperatursbeck löste sig i vattenfasen och var tillgängliga för vattenlevande organismer. Det framgår nämligen av tabell 7.6.2 i informationsdokumentet att de sexton PAH-ämnena i högtemperatursbeck tillsammans utgör 9,2 procent därav. Genom att anta att alla dessa PAH-ämnen är vattenlösliga, stödde sig kommissionen därför vid klassificeringen i praktiken på antagandet att 9,2 procent av högtemperatursbeck var vattenlösligt. Som framgår av punkt 1.3 i informationsdokumentet är detta värde dock inte realistiskt med hänsyn till att den högsta lösligheten utgör 0,0014 procent.”

8.

Kommissionen överklagade denna dom.

9.

Domstolen ogillade kommissionens överklagande genom sin dom av den 22 november 2017, kommissionen/Bilbaína de Alquitranes m.fl. ( 10 )

10.

I punkterna 39 och 46–55 i den domen tog domstolen bland annat hänsyn till följande:

”39 Det är visserligen riktigt att det i punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I i förordning nr 1272/2008 inte föreskrivs att andra kriterier än de som uttryckligen omnämns i denna bestämmelse ska användas. Det kan emellertid konstateras att ingen bestämmelse heller uttryckligen förbjuder att andra faktorer som kan vara relevanta vid klassificeringen av ett UVCB-ämne beaktas.

…

46 En strikt och mekanisk tillämpning av sammanräkningsmetoden under alla omständigheter kan medföra att ett UVCB-ämnens toxicitet för vattenmiljön underskattas när få beståndsdelar av detta ämne är kända. Detta resultat kan inte anses överensstämma med syftet med förordning nr 1272/2008 att skydda miljön och folkhälsan.

47 Vid tillämpningen av sammanräkningsmetoden för att avgöra om ett UVCB-ämne ska klassificeras som farligt för vattenmiljön i kategorierna akut och kronisk toxicitet är kommissionen således inte skyldig att begränsa sin bedömning till de faktorer som uttryckligen omnämns i punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I i förordning nr 1272/2008, med uteslutning av alla andra faktorer. Kommissionen ska med hänsyn till sin omsorgsplikt noggrant och opartiskt pröva alla faktorer som, fastän de inte omnämns i den aktuella bestämmelsen, ändå är relevanta.

…

50 Det skäl som anges i punkt 28 i den överklagade domen, enligt vilka ’det är ett ämne, och inte bara dess beståndsdelar, som ska uppfylla klassificeringskriterierna vid bedömningen huruvida det omfattas av kategorierna för akut eller kroniskt toxicitet’, har inte bestritts.

51 Den klassificeringsmetod som avses i punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I i förordning nr 1272/2008 vilar på antagandet att de beaktade beståndsdelarna är 100 procent vattenlösliga. På grundval av detta antagande förutsätts det genom sammanräkningsmetoden att beståndsdelarna uppnår en koncentrationsnivå inom vilken tröskelvärdet på 25 procent inte kan uppnås och består således i att beräkna den sammantagna koncentrationen av de beståndsdelar som omfattas av kategorierna akut och kronisk toxicitet, multiplicerade med respektive M-faktor som motsvarar deras toxicitetskategori.

52 Det är emellertid ofrånkomligt att metoden inte är lika tillförlitlig i situationer där den multiplicerade summan av beståndsdelar överskrider en koncentrationsnivå som motsvarar tröskelvärdet på 25 procent i en lägre andel i förhållande till observerad vattenlöslighet av det beaktade ämnet i dess helhet och den 100 procentiga hypotetiska vattenlösligheten. I sådana situationer kan sammanräkningsmetoden nämligen i vissa fall leda till ett resultat som överskrider eller underskrider det tillåtna tröskelvärdet på 25 procent beroende på om beståndsdelarnas hypotetiska vattenlöslighet eller ämnets vattenlöslighet i dess helhet beaktas.

53 Det är ostridigt att det framgår av tabell 7.6.2 i bilaga I till de informationsdokument som bilagts riskbedömningskommittéens yttrande dels att sammanräkningsmetoden ledde till resultatet 14521 procent, dels att detta resultat är 581 gånger högre än den miniminivå som krävs för att tröskelvärdet på 25 procent efter multiplicering med M-faktorn ska ha uppnåtts. Det har inte heller bestritts att det dessutom framgår av punkt 1.3 i denna handling, som har rubriken ’Fysiokemiska egenskaper’ att högtemperatursbecks maximala vattenlöslighet var 0,0014 procent, det vill säga ett värde som var ungefär 71000 gånger lägre än den hypotetiska vattenlösligheten på 100 procent som använts för de beaktade beståndsdelarna.

54 Tribunalen har således varken missuppfattat eller gjort någon felaktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att i punkt 34 i den överklagade domen slå fast att kommissionen ’[g]enom att anta att alla dessa [beståndsdelar] är vattenlösliga … därför vid klassificeringen i praktiken [stödde sig] på antagandet att 9,2 procent av högtemperatursbeck var vattenlösligt. Som framgår av punkt 1.3 i informationsdokumentet [som bilagts riskbedömningskommittéens yttrande] är detta värde dock inte realistiskt med hänsyn till att den högsta lösligheten utgör 0,0014 procent’.

55 Tribunalen har i punkt 32 i den överklagade domen konstaterat att ’[v]arken kommissionen eller [kemikaliemyndigheten] … dock [hade tagit] hänsyn till omständigheten att beståndsdelarna i högtemperatursbeck, enligt punkt 1.3 i informationsdokumentet [som bifogats riskbedömningskommittéens yttrande,] som hade rubriken ’Fysiokemiska egenskaper’, endast frigjordes i begränsad utsträckning och att ämnet var mycket stabilt’. Tribunalen har följaktligen utan att göra en felaktig rättstillämpning i punkt 30 i den överklagade domen bedömt att ’kommissionen hade gjort en uppenbart felaktig bedömning i den mån den vid klassificeringen av högtemperatursbeck som farligt för vattenmiljön i kategorierna akut 1 och kronisk 1 (Aquatic Acute 1 (H400) och Aquatic Chronic 1 (H410)) på grundval av ämnets beståndsdelar [hade] åsidosatt sin skyldighet att beakta alla relevanta faktorer och omständigheter för att korrekt bedöma nivån av de sexton beståndsdelarna … i högtemperatursbeck och deras kemiska effekter’.”

11.

Genom sex ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 23 oktober 2018 väckte klagandena och två andra bolag talan om skadestånd för att få ersättning för den skada som de påstår sig ha lidit till följd av den rättsstridiga klassificeringen av högtemperatursbeck som ett ämne i toxicitetskategorierna akut 1 (H400) och kronisk 1 (H410).

12.

Genom sex domar som meddelades den 16 december 2020, bland andra de överklagade domarna ( 11 ), ogillade tribunalen talan som väckts i dessa mål.

13.

I punkterna 70, 71, 96, 98 och 114 i den första överklagade domen slog tribunalen fast följande:

”70 För att det i förevarande mål ska kunna ha avgörande betydelse huruvida det är möjligt att till stöd för det aktuella skadeståndsyrkandet åberopa den överträdelse av regeln om sammanräkningsmetoden som låg till grund för den rättsstridiga klassificeringen av högtemperatursbeck, med motiveringen att denna klassificering föranledde nya eller förstärkta skyldigheter som påverkade sökandens rättsliga ställning, krävs det i alla händelser att den överträdelsen är att anse som tillräckligt klar i den mening som avses i ovan nämnd rättspraxis, något som tribunalen kommer att bedöma nedan.[ ( 12 )]

71 När det gäller det av sökanden i repliken framförda påståendet att kommissionen har åsidosatt den omsorgsplikt som ingår i principen om god förvaltningssed, konstaterar tribunalen att sökanden i ansökan formellt sett inte till stöd för sitt skadeståndsyrkande på ett specifikt och självständigt sätt gjorde gällande att nämnda omsorgsplikt hade åsidosatts. Detta påstående torde vidare inte heller kunna ses som en utveckling av något argument som faktiskt anfördes i ansökan. Under dessa omständigheter finner tribunalen – i linje med vad kommissionen gjorde gällande i sina synpunkter på svaren på en skriftlig fråga till sökanden i det aktuella ämnet – att skadeståndsyrkandet till den del som detta grundar sig på ett åsidosättande av omsorgsplikten inte kan upptas till sakprövning.[ ( 13 )]

…

96. När det för det första gäller det kriterium som avser graden av klarhet och precision hos den överträdda bestämmelsen, alltså avsnitt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008, framhåller tribunalen att det avsnittets lydelse är sådan att sammanräkningsmetoden framstår som en näst intill mekanisk beräkning som innebär att kommissionen kontrollerar huruvida summan av koncentrationerna (uttryckta som procenttal) av de mycket toxiska beståndsdelarna i en blandning, multiplicerade med sina respektive M‑faktorer, är lika med eller högre än 25 procent. Om så är fallet, gäller att blandningen – i det aktuella fallet högtemperatursbeck – ’ska … klassificeras’ i kategorin akut 1 eller kronisk 1 … [I] avsnitt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008 [föreskrivs det] inte explicit att några andra kriterier än de som uttryckligen omnämns i denna bestämmelse ska användas.[ ( 14 )]

…

98. Det kan därför inte anses att avsnitt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008 vid tiden för antagandet av förordning nr 944/2013 utgjorde en helt och hållet tydlig regel såvitt avsåg förekomsten av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogade över vid tillämpning av sammanräkningsmetoden. Lydelsen av nämnda bestämmelse ger inte vid handen att det föreligger ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning; i synnerhet nämns det inte att en blandnings löslighet är en faktor som ska beaktas. Därvidlag måste det konstateras att tribunalen och i synnerhet domstolen drog sin slutsats att det förelåg ett utrymme för skönsmässig bedömning, som borde ha föranlett kommissionen att beakta andra faktorer än dem som uttryckligen nämns i avsnitt 4.1.3.5.5, på grundval av överväganden som inte vare sig direkt eller uttryckligen följer av just det avsnittets lydelse. Domstolen grundade i stället sin slutsats på överväganden som rörde det mer övergripande lagstiftningssammanhanget, i synnerhet på den omständigheten att sammanräkningsmetoden inte kan anses innebära att det ska bortses från metodologiska begränsningar … Dessa tolkningssvårigheter, som gör det svårare att tillämpa sammanräkningsmetoden och som för övrigt tydligt framgår av nämnda dom, medför att kommissionens agerande inte kan anses strida på ett uppenbart och allvarligt sätt mot den överträdda rättsregeln …[ ( 15 )]

…

114. Mot bakgrund av det ovan anförda torde kommissionens fel således vara att anse som ursäktligt. Med tanke på att de relevanta bestämmelserna i bilaga I till förordning nr 1272/2008 är oklara och svårtolkade när det gäller frågan huruvida andra faktorer än dem som uttryckligen föreskrivs ska beaktas vid tillämpningen av sammanräkningsmetoden, avviker kommissionens agerande inte påtagligt från vad man rimligen kan förvänta sig av en normalt försiktig och aktsam administration i en liknande situation, det vill säga en situation som kännetecknas av vetenskaplig komplexitet knuten till klassificering av ett ämne med okänd sammansättning, såsom högtemperatursbeck, i syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för miljön. Kommissionen har inte genom sitt agerande uppenbart och allvarligt överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Således kan kommissionens fel inte anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel, varför unionens utomobligatoriska ansvar i alla händelser inte inträder i det aktuella fallet. För fullständighetens skull ska tilläggas att detta konstaterande gäller inte endast såvitt avser åsidosättandet av regeln om sammanräkningsmetoden utan även, av de skäl som har redovisats ovan, såvitt avser det påstådda åsidosättandet av omsorgsplikten.[ ( 16 )]”

14.

Klagandena har i överklagandena, som i princip har samma lydelse och är registrerade under målnummer C‑65/21 P, C‑73/21 P, C‑74/21 P och C‑75/21 P, yrkat att domstolen ska

15.

Kommissionen har, med stöd av Echa, yrkat att domstolen ska

16.

Konungariket Spanien, som har intervenerat till stöd för kommissionen, har yrkat att domstolen ska

17.

Målen har förenats vad gäller domen. Det har inte hållits någon förhandling.

18.

Klagandena överklagade de överklagade domarna genom vilka tribunalen ogillade deras respektive skadeståndstalan. I dessa domar godtog tribunalen, på grundval av domarna i målen Bilbaína de Alquitranes m.fl./kommissionen ( 17 ) och kommissionen/Bilbaína de Alquitranes m.fl. ( 18 ) (nedan kallade domarna om ogiltigförklaring), att den rättsakt som påstods ha orsakat klagandena skada var rättsstridig på grund av att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning. Tribunalen ansåg dock att felet var ursäktligt och därför inte utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel, varför unionens utomobligatoriska ansvar inte inträdde i det aktuella fallet. ( 19 )

19.

Klagandena har åberopat sex grunder till stöd för överklagandena. Som första grund har de gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den avvisade argumenten om omsorgsplikten. Såvitt avser den andra grunden har de åberopat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att det inte fanns något tydligt prejudikat. Den tredje grunden avser den felaktiga slutsatsen att de tillämpliga bestämmelserna har komplex karaktär. Klagandena har som fjärde grund gjort gällande att kriteriet om försiktighet och aktsamhet tillämpades felaktigt. Den femte grunden avser att de överklagade domarna inte är tillräckligt motiverade. Genom den sjätte grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att kommissionens tillvägagångssätt kunde vara ursäktligt på grundval av försiktighetsprincipen.

20.

I enlighet med domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande att begränsas till en analys av den första delen av den fjärde grunden. Den fjärde grundens första del tycks överlappa den första grunden, eftersom båda avser frågan om kommissionens omsorgsplikt. Det är således nödvändigt att först analysera förhållandet mellan den fjärde och den första grunden för att beakta samtliga aspekter i den problematik som är gemensam i de två grunderna.

21.

Genom den första grunden har klagandena hävdat att tribunalen felaktigt avvisade ( 20 ) deras argument om åsidosättande av omsorgsplikten. Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att förevarande argument, som hade framförts i repliken, skulle skiljas från det argument som hade anförts i ansökningarna och som avsåg att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att noggrant och opartiskt pröva samtliga faktorer som var relevanta för klassificeringen av högtemperatursbeck. Klagandena har hänvisat till domen i målet kommissionen/Bilbaína de Alquitranes m.fl., ( 21 ) i vilken domstolen slog fast att om en institution underlåter att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla relevanta omständigheter, har institutionen nödvändigtvis åsidosatt sin omsorgsplikt. Därför anser de att argumentet att omsorgsplikten har åsidosatts inte ska åberopas separat och självständigt, som om det vore ett självständigt argument. ( 22 )

22.

Kommissionen anser, med stöd av Echa, att argumentet om åsidosättande av omsorgsplikten är verkningslöst, eftersom tribunalen ogillande talan genom att konstatera att felet inte kunde anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel.

23.

Den spanska regeringen har påpekat att klagandena borde ha åberopat åsidosättandet av omsorgsplikten specifikt och självständigt i ansökningarna. Annars skulle kravet att specificera den rättsregel som har åsidosatts vara underförstått uppfyllt i alla skadeståndsyrkanden, eftersom omsorgsplikten ingår i principen om god förvaltningssed och är generellt tillämplig på institutionernas åtgärder.

24.

I den fjärde grunden gör klagandena gällande att tribunalen felaktigt slog fast att kommissionen hade handlat som en normalt försiktig och aktsam administration och att felet i klassificeringen av högtemperatursbeck var ursäktligt. I den första delen av denna grund kritiserar de tribunalen för att inte ha gjort sin analys med hänsyn till de yrkanden som hade framställts. I stället för att undersöka om vattenlösligheten uttryckligen nämndes som en av de relevanta faktorerna i förordning nr 1272/2008, borde tribunalen ha prövat huruvida kommissionen hade iakttagit den fasta rättsprincipen som innebär att samtliga relevanta faktorer ska beaktas.

25.

Kommissionen anser, med stöd av Echa, att överklagandet ska ogillas såvitt avser den fjärde grunden, eftersom den är verkningslös och överklagandet inte kan vinna bifall på den grunden. Kommissionen har dock i svarsskrivelsen anfört argument om denna grunds andra del, som inte omfattas av förevarande förslag till avgörande.

26.

Den spanska regeringen anser att det fel som åberopas i den fjärde grunden inte kan godkännas. Nämnda regering har påpekat att omsorgsprincipen kräver att det ska bedömas om det inom ramen för den aktuella administrativa åtgärden har tillämpats en lägsta godtagbar nivå av omsorg samt om förevarande nivå är skälig i förhållande till omständigheterna i det enskilda fallet, proportionerlig mot bakgrund av ärendets betydelse och överensstämmer med den omsorg som det administrativa organet vanligtvis tillämpar i liknande ärenden.

27.

Av ovanstående framgår att kommissionens omsorgsplikt har åberopats i båda grunderna i olika sammanhang. Medan denna plikt, i den första grunden, uttryckligen kvalificeras som en rättsregel som ger enskilda personer rättigheter, behandlas den i den fjärde grunden snarare som ett kriterium för att bedöma hur allvarlig överträdelsen av en rättsregel är.

28.

Oavsett den exakta formuleringen och sammanhanget ska det enligt min mening anses att i båda fallen avses kommissionens åsidosättande av samma omsorgsplikt, som ska förstås som skyldigheten att pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet, det vill säga de omständigheter som den aktuella bedömningen grundar sig på. Klagandena förklarar nämligen i den första grunden att omsorgsplikten, som de har åberopat i sina repliker, ska förstås som motsvarigheten till administrationens skyldighet att, vid utövandet av sina befogenheter, beakta alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet. Åsidosättandet av förevarande skyldighet utgör grunden för den anmärkning som är föremål för den fjärde grundens första del.

29.

Utgör förevarande skyldighet en regel som ger rättigheter åt enskilda, vars åsidosättande kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen?

30.

Det framgår av domstolens fasta praxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att tre villkor är uppfyllda, nämligen, för det första, att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (nedan kallat det första villkoret), för det andra, att det verkligen föreligger en skada och, för det tredje, att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som vidtagit rättsakten och den skada som de drabbade personerna har lidit. ( 23 )

31.

Att dessa tre villkor är kumulativa betyder att det inte kan följa något utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen om ett av dem inte är uppfyllt. ( 24 ) Det är skälet till att tribunalen i förevarande fall efter att ha konstaterat att kommissionens fel i klassificeringen av högtemperatursbeck inte utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel, slog fast att unionens skadeståndsansvar inte hade inträtt och därför inte prövade de andra villkoren för ansvaret.

32.

Både överklagandena och detta förslag till avgörande gäller det första villkoret.

33.

Villkoret har två olika delar som avser, för det första, vilken typ av regel som kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen som den åsidosätts (”rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter”) och, för det andra, hur allvarlig överträdelsen av den åsidosatta regeln ska vara (”tillräckligt klar överträdelse”). Dessa två delar utgör två undervillkor till det första villkoret, vilket innebär att det första villkoret inte är uppfyllt om ett av dem inte är uppfyllt.

34.

Domstolen har hämtat begreppet ”rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter”, som är den centrala beståndsdelen i det första villkoret, från sin praxis om medlemsstaternas skadeståndsansvar vid åsidosättanden av unionsrätten. ( 25 ) Domstolen ersatte det begrepp som tidigare användes, nämligen begreppet ”en överordnad rättsregel som avser att skydda enskilda”, och stadfäste därefter principen om parallellitet mellan dels unionens skadeståndsansvar, dels medlemsstaternas skadeståndsansvar för skador som enskilda orsakats på grund av åsidosättanden av unionsrätten. ( 26 )

35.

I domen i målet Bergaderm och Goupil/kommissionen ( 27 ) hänvisade domstolen närmare bestämt till domen i målet Brasserie du pêcheur och Factortame ( 28 ) och slog fast att förutsättningarna för statens ansvar för skada som har vållats enskilda på grund av överträdelse av gemenskapsrätten – såvida det inte finns något särskilt skäl för detta – inte får skilja sig från de förutsättningar som under jämförbara förhållanden gäller för unionens ansvar. ( 29 )

36.

Det framgår således av domstolens fasta rättspraxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar inte kan göras gällande på grund av en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, utan enbart på grund av en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. ( 30 )

37.

Såsom domstolen förklarar är syftet med denna begränsning, utan att det påverkar tillämpningen av de bestämmelser som är tillämpliga vid bedömningen av en unionsrättsakts lagenlighet, att begränsa skadeståndsansvaret till enbart situationer där ett rättsstridigt handlande från unionens institutioners, organs och byråers sida har vållat en enskild skada genom att kränka den enskildes intressen som särskilt skyddas av unionsrätten. ( 31 )

38.

I domstolens och i tribunalens praxis har begreppet ”rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter” likväl tolkats vitt. ( 32 ) Principer som säkerställer skydd för enskildas grundläggande rättigheter har kvalificerats som sådana, såsom principen om likabehandling mellan företag, principen att administrativa beslut inte har retroaktiv verkan, proportionalitetsprincipen, principen om skydd av berättigade förväntningar och principen respekt för privatlivet och familjelivet. ( 33 ) Det är endast renodlade processuella regler eller regler om behörighetsfördelning som inte anses syfta till att ge enskilda skydd. ( 34 )

39.

Domstolen har i sin praxis om den andra delen av det första villkoret preciserat att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter när den innebär att den berörda institutionen uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. ( 35 ) Bland de omständigheter som ska beaktas återfinns bland annat komplexiteten i de situationer som ska regleras, graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionsinstitutionen ges genom den regel som överträtts. ( 36 ) Avseende den sista omständigheten, när en unionsinstitution eller ett unionsorgan har ett utrymme för skönsmässig bedömning, så är det endast om den berörda instansen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning som det kan anses vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten. ( 37 )

40.

I vart fall är det generellt sett endast när det konstaterats föreligga en oegentlighet, som under liknande omständigheter inte skulle ha begåtts av en normalt försiktig och aktsam administration, som unionen kan ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar. ( 38 )

41.

Klagandenas skadeståndstalan och överklaganden avser administrationens skyldighet att beakta alla relevanta faktorer och omständigheter vid utövandet av sina befogenheter, eftersom denna skyldighet, enligt klagandena, per automatik har ett nära samband med omsorgsplikten, som följer av principen om god förvaltningssed.

42.

Denna princip (eller rättighet) föreskrivs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Om det var avgörande att en regel tjänar till att skydda enskildas intressen som särskilt skyddas av unionsrätten, för att anse att den har till syfte att ge enskilda rättigheter, skulle den omständigheten att regeln var föreskriven som en grundläggande rättighet i stadgan innebära ett slut på diskussionen om regelns karaktär. Så är emellertid inte fallet. ( 39 )

43.

Förutom den klassiska frågan om huruvida en bestämmelse i stadgan ska klassificeras som ”en rättighet eller en princip”, framgår det tydligt av domstolens praxis att ett åsidosättande av vissa rättigheter, såsom den som följer av förvaltningens skyldighet att motivera sina beslut, som uttryckligen anges i artikel 41.2 c i stadgan, inte alltid kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar. ( 40 ) Domstolen tycks därför inte själv anse att det är avgörande att regeln föreskrivs i stadgan för att rätten till god förvaltning ska kunna klassificeras som en regel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Varje skyldighet som åligger administrationen kan nämligen inte automatiskt ge upphov till en subjektiv rättighet för enskilda.

44.

Enligt tribunalen ger rätten till god förvaltning inte i sig några rättigheter åt enskilda, utom när den ger uttryck för särskilda rättigheter, såsom rätten att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid, rätten att bli hörd, rätten att få tillgång till handlingar och rätten att få motiverade beslut. ( 41 )

45.

Bland dessa särskilda rättigheter kan nämnas den rätt som motsvarar administrationens omsorgsplikt, som ska förstås som den behöriga institutionens skyldighet att med omsorg och opartiskhet undersöka alla relevanta faktorer i fallet, vilket domstolen bland annat slog fast i domen i målet Technische Universität München. ( 42 ) I domen slog domstolen dock inte fast att åsidosättandet av skyldigheten kunde medföra att unionen ådrog sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

46.

I domen Masdar (UK)/kommissionen ( 43 ) slog domstolen fast att unionsadministrationen kunde ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar på grund av rättsstridigt handlande om den inte handlar med all den omsorg som krävs och därigenom orsakar skada. ( 44 ) Domstolen slog fast att detta krav på omsorg ingår i principen om god förvaltningssed, att kravet är allmänt tillämpligt på unionsadministrationens agerande i dess kontakter med allmänheten ( 45 ) och innebär att unionsadministrationen ska handla med aktsamhet och försiktighet. ( 46 )

47.

De överväganden som domstolen gjorde i den domen gällde dock åtgärder som kommissionen hade vidtagit i ett specifikt sammanhang. Klagandens skadeståndsyrkande hade formulerats inom ett avtalsförhållande mellan å ena sidan kommissionen och dess avtalspart, å andra sidan avtalsparten och klaganden som underleverantör till avtalsparten. Till stöd för yrkandet låg bland annat påståendet att kommissionen, som använde sig av möjligheten att ställa in betalningen för ett kontrakt då det upptäckts att avtalsparten begått oegentligheter, var tvungen att visa prov på aktsamhet för att försäkra sig om att den inte skadade underleverantören. Förutom att domstolen inte delade klagandens uppfattning om innehållet i omsorgsplikten i det aktuella fallet, karaktäriserade inte domstolen, i domen, omsorgsplikten som ”en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter”.

48.

Det förefaller som om en sådan kvalificering oftare godkänns i tribunalens praxis. ( 47 ) Medan det i vissa domar är svårt att avgöra om omsorgsplikten betraktas som den rättsregel som åsidosätts eller som ett kriterium för att bedöma hur allvarligt åsidosättandet av en annan regel är, ( 48 ) har tribunalen i andra domar uttryckligen konstaterat att omsorgsplikten, eller till och med principen om god förvaltningssed, ska kvalificeras som en ”rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter”. ( 49 )

49.

Det är dock svårt att tala om en tydlig och entydig kvalificering av denna skyldighet. Tribunalen godtar själv att omsorgsplikten inte kan beaktas som en regel som ger enskilda en rättighet utan som ett av kriterierna för att anse att den oriktighet eller det fel en institution har gjort sig skyldig till ska anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, vilket således syftar till att göra ett åsidosättande av en annan unionsrättslig princip eller regel ”klart”. ( 50 )

50.

I vilket fall som helst är det långt ifrån självklart att omsorgsplikten ska kvalificeras som ”en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter”. Generaladvokaten Wahl kritiserade uttryckligen, i sitt förslag till avgörande i målet ombudsmannen/Staelen, ( 51 ) det alltför flexibla synsättet av kvalificeringen. Han uttryckte tvivel om huruvida ett åsidosättande av rätten till god förvaltning gav skulle upphov till ersättning ( 52 ) och ansåg att ”det beror på omständigheterna huruvida ett åsidosättande av [omsorgsprincipen] i ett visst fall innebär ett åsidosättande av en rättighet som en enskild har getts”. ( 53 )

51.

Jag håller med om denna slutsats.

52.

Dels vill jag erinra om ( 54 ) att den första delen av det första villkoret syftar till att begränsa skadeståndsansvaret till enbart situationer där ett rättsstridigt handlande från unionens institutioners, organs och byråers sida har vållat en enskild skada genom att kränka den enskildes intressen som särskilt skyddas av unionsrätten. Jag ser ingen anledning till att enskildas särskilda intresse av att få sina ärenden behandlade av en administration som tar hänsyn till alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet inte skulle kunna ingå i dessa särskilda intressen i det enskilda fallet. Det handlar om enskildas rätt att inte få sin situation fastställd av förvaltningen på ett godtyckligt och abstrakt sätt.

53.

Dels anser jag att det är omöjligt att analysera administrationens omsorgsplikt abstrakt utan att ta hänsyn till den konkreta situationen. Unionsadministrationens åtgärder är av olika slag. När det gäller administrationens skyldighet att beakta samtliga relevanta omständigheter, skiljer skyldigheten sig åt beroende på om det rör sig om en undersökning, ( 55 ) fullgörande av avtalsförpliktelser, ( 56 ) antagandet av delegerade akter och genomförandeakter ( 57 ) eller något annat administrativt förfarande som leder till att en enskilds rättsliga ställning fastställs. Även om det i alla dessa situationer kan hävdas att administrationen har en skyldighet att ta hänsyn till alla relevanta faktorer, kommer varje skyldighet att ha ett specifikt innehåll, vilket bestäms av de bestämmelser som är tillämpliga i det aktuella fallet.

54.

Omsorgsplikten, som är en allmän skyldighet för unionens administration, är således en skyldighet med varierande geometri. Vid varje typ av ingripande från administrationens sida ska i praktiken hänsyn först tas till alla relevanta faktorer och därefter ska det ske en analys av omfattningen av förvaltningens befogenheter och dess utrymme för skönsmässig bedömning, som bestäms av de bestämmelser som är tillämpliga i det aktuella fallet.

55.

Detta gäller särskilt när administrationen antar delegerade akter eller genomförandeakter med allmän giltighet eller enskilda rättsakter. I den situationen bestäms omfattningen av administrationens omsorgsplikt av de bestämmelser som tillämpas i det aktuella fallet, vilka bestämmer omfattningen av administrationens befogenheter och utrymme för skönsmässig bedömning. Med stöd av dem fastställer administrationen alla relevanta faktorer som ska beaktas. Det är omöjligt att analysera administrationens omsorgsplikt utan att ta hänsyn till den konkreta situation som regleras av dessa bestämmelser. Det är endast i kombination med de aktuella bestämmelserna som omsorgsplikten kan utgöra en rättsregel som ger enskilda rättigheter, vars åsidosättande kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen. ( 58 )

56.

Klagandena har till stöd för sina skadeståndsyrkanden åberopat de konstateranden som tribunalen och domstolen gjorde i domarna om ogiltigförklaring. Yrkandena ska således förstås så, att de grundar sig på åsidosättandet av kommissionens skyldighet, såsom tribunalen och domstolen konstaterade i domarna om ogiltigförklaring. Det gäller bland annat tribunalens konstaterande ( 59 ) att ”kommissionen har åsidosatt sin skyldighet att beakta samtliga relevanta faktorer och omständigheter”. ( 60 )

57.

I detta sammanhang framgår det av de delar av domarna om ogiltigförklaring som angavs i punkterna 7 och 10 ovan att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av de särskilda reglerna för att klassificera ämnen i punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008. Felet, som begicks i samband med tillämpningen av en konkret rättsregel, bestod i att kommissionen, vid klassificeringen av högtemperatursbeck, inte korrekt bedömde nivån av de sexton PAH-ämnena i högtemperatursbeck och deras kemiska effekter.

58.

Såsom klagandena med rätta har påpekat i sina repliker vid tribunalen, var det därmed kommissionens omsorgsplikt i kombination med bestämmelserna om klassificering av ämnen i punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008, som i förevarande fall var den rättsregel som gav dem rättigheter. Omfattningen av kommissionens omsorgsplikt begränsades därför av bestämmelserna i förordning nr 1272/2008.

59.

Klagandena har kritiserat tribunalen för att inte ha analyserat allvaret av kommissionens åsidosättande av omsorgsplikten, som ska förstås som skyldigheten att beakta samtliga relevanta omständigheter vid utövandet av sina befogenheter.

60.

Det är visserligen riktigt att tribunalen, i de överklagade domarna, inte uttryckligen har analyserat denna punkt. Tribunalen beslutade nämligen att avvisa argumentet att omsorgsplikten hade åsidosatts.

61.

Såsom framgår av punkt 55 ovan är det emellertid omöjligt att göra en abstrakt analys av hur allvarligt åsidosättandet av omsorgsplikten är utan att ta hänsyn till de tillämpade rättsreglerna. Dessutom är det enligt min mening inte uteslutet att analysen av hur allvarlig överträdelsen av de tillämpade rättsreglerna är samtidigt utgör en analys av hur allvarlig överträdelsen av omsorgsplikten är vid tillämpningen av dem. Så skulle det kunna förhålla sig om en sådan analys avsåg omständigheter som var av samma relevans för varje åsidosättande.

62.

Enligt min mening är så fallet här. Tribunalen ifrågasatte inte konstaterandena i domarna om ogiltigförklaring, där det angavs att den angripna rättsakten var rättsstridig på grund av att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning som bestod i att inte ha beaktat alla relevanta faktorer och omständigheter vid klassificeringen av högtemperatursbeck. Tribunalens resonemang om punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008 rör skälen till att felet hade begåtts, det vill säga varför andra relevanta omständigheter, förutom de som uttryckligen avses i denna punkt, inte hade beaktats. Analysen, som direkt avser punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008, omfattar enligt min mening automatiskt kommissionens omsorgsplikt vid tillämpningen av förevarande regel. Den omständigheten att bestämmelserna i bilaga I till förordning nr 1272/2008 är oklara och svårtolkade när det gäller frågan huruvida andra faktorer än dem som uttryckligen föreskrivs ska beaktas vid tillämpningen av punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008, är nämligen två relevanta faktorer när det gäller både överträdelsen av punkten och överträdelsen av omsorgsplikten i samband med att punkten tillämpades. Dessa omständigheter utgör samma fel som ledde till var och en av dessa överträdelser.

63.

Jag anser därför att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, trots sitt tidigare beslut att avvisa argumentet om åsidosättande av omsorgsplikten, ”för fullständighetens skull” fann ( 61 ) att konstaterandet att det inte förelåg en tillräckligt klar överträdelse av sammanräkningsmetoden även gäller, och av samma skäl, för åsidosättandet av omsorgsplikten. ( 62 )

64.

Det ska dock prövas om tribunalens bedömning att det var ett ursäktligt fel som begåtts vid tillämpningen av punkt 4.1.3.5.5 i bilaga I till förordning nr 1272/2008 är korrekt. Frågan omfattas av den fjärde grundens andra del, som inte är föremål för detta förslag till avgörande.

65.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att överklagandet ska ogillas såvitt avser den fjärde grundens första del.

66.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den fjärde grundens första del.