—

ogiltigförklara kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1835 (1) i den utsträckning det undantar från unionsfinansiering vissa utgifter som uppkommit för Förenade kungarikets ackrediterade betalningsorgan enligt Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och enligt Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) på grund av angiven brist såvitt avser definitionen av aktiv jordbrukare – närstående företag, och

—

förplikta kommissionen att ersätta Förenade kungarikets rättegångskostnader.

—

För det första gjorde kommissionen en felaktig tolkning av lydelsen i artikel 9.2 a. Bestämmelsen utesluter inte betalning till en sökande enbart på grund av att vederbörande ingår i en större grupp av företag, där ett annat företag som ingår i gruppen bedriver icke godkänd verksamhet.

—

För det andra har sökanden hävdat att lydelsen i denna bestämmelse inte kan ha den mening som kommissionen har tillskrivit den. Vad gäller syntaxen, är det uppenbart att det som är förbjudet är att gruppen själv bedriver verksamheten i fråga. Detta villkor uppfylls inte om den som söker direktstöd är ett företag som (i sig och som sådant) uppfyller definitionen av jordbrukare i artikel 4.1 a, men som inte (i sig och som sådant) bedriver den relevanta verksamheten.

—

För det tredje stöds Förenade kungarikets tolkning av det faktum att formuleringen i artikel 9.2 a motsvarar definitionen i artikel 4.1 a av begreppet ”jordbrukare”. En ”jordbrukare” kan bestå av antingen (a) en enda (fysisk eller juridisk) person som bedriver jordbruksverksamhet eller (b) en grupp av sådana fysiska eller juridiska personer. I det senare fallet kommer den enda ”jordbrukaren” i den mening som avses i artikel 4.1 a att bestå av ett kollektiv av fysiska eller juridiska personer. Meningen bör inte läsas på så sätt att aspekten ”närstående enheter” införs i artikel 4.1 a, vilket innebär att en sådan betydelse inte bör ges artikel 9.2 a.

—

För det fjärde förefaller uttrycket ”grupp av fysiska eller juridiska personer” förekommer på andra ställen i förordningen, men kommissionen verkar inte konsekvent tolka det uttrycket i linje med sin tolkning av artikel 9.2 a. Förenade kungariket har hävdat att den aktuella meningen klart måste tolkas enhetligt i hela förordning nr 1307/13.

—

För det femte har Förenade kungariket hävdat att det finns ytterligare ett språkligt problem med kommissionens tolkning. Hänvisningen till ”fysisk” person i den aktuella meningen är överflödig. I själva verket skulle det räcka att bara hänvisa till ”grupper av juridiska personer”. En fysisk person kan aldrig ägas av en annan fysisk eller juridisk person, och de kan inte heller vara förknippade med någon annan sådan person på samma sätt som ett företag kan vara närstående till ett annat företag.

—

För det sjätte stödjer ändamålsenliga eller teleologiska överväganden Förenade kungarikets ståndpunkt och undergräver kommissionens resonemang. I skäl 10 anges nämligen att direktstöd inte bör beviljas ”fysiska eller juridiska personer om inte dessa personer kan visa att deras jordbruksverksamhet inte är marginell”. Detta angreppssätt överensstämmer helt med Storbritanniens tolkning av artikel 9.2 a och strider mot kommissionens tolkning.

—

Slutligen medges i artikel 9.2 c ett undantag från förbudet i artikel 9.2 a när den sökande (vare sig det är fråga om en enskild person eller en grupp) omfattas av punkterna a–c. Under förutsättning att den sökande kan bevisa att dess jordbruksverksamhet ”inte är obetydlig” omfattas vederbörande av punkt b. Det är därför uppenbart att lagstiftarens avsikt inte varit att som sådant utesluta direktstöd till fysiska eller juridiska personer som bedriver icke godkänd verksamhet.