1)

Innebär en korrekt tolkning av artikel 267 FEUF att en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, är skyldig att hänskjuta tolkningsfrågor kring den unionsrätt som är aktuell i det nationella målet, även om den nationella domstolen – med beaktande av den unionsrättsliga terminologin och den unionsrättsliga betydelsen av orden i den berörda bestämmelsen, den unionsrättsliga ramen för denna bestämmelse och de mål om skydd som eftersträvas med densamma samt med hänsyn tagen till unionsrättens utvecklingsstadium vid den tidpunkt då den aktuella bestämmelsen ska tillämpas i det nationella målet – inte hyser något tolkningstvivel om vilken betydelse som ska tillmätas den aktuella unionsbestämmelsen, men på det subjektiva planet i förhållande till andra rättsinstansers bedömning inte på ett detaljerat sätt kan redogöra för att den egna tolkningen är den samma som domstolarna i de övriga medlemsstaterna och EU-domstolen skulle göra om de hade att fatta beslut om en identisk fråga?

För det fall EU-domstolen skulle slå fast att skyldigheten att begära förhandsavgörande i enlighet med artikel 267 FEUF inte får frångås, om det inte på ett detaljerat sätt kan redogöras för att den tolkning som görs är den samma som domstolarna i de övriga medlemsstaterna och EU-domstolen skulle göra om de hade att fatta beslut om den fråga som är relevant i det nationella målet – när det beaktas att denna redogörelse rör andra rättsinstansers subjektiva bedömning och inte kan lämnas i det fall som Consiglio di Stato har att pröva – hänskjuts även följande tolkningsfrågor:

2)

Utgör den korrekta tolkningen av artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF samt av den harmoniserade rättsliga ram som följer av direktiven 2002/19/EG, (1) 2002/20/EG, (2) 2002/21/EG (3) och 2002/22/EG (4), särskilt av artikel 8.2 och 8.4 i direktiv 2002/21/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140/EG (5), artikel 3 i direktiv 2002/20/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140/EG, och artiklarna 20–22 i direktiv 2002/22/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136/EG, hinder för en nationell lagstiftning såsom den som följer av artiklarna 13, 70 och 71 i lagstiftningsdekret nr 259/03, jämförda med artikel 2.12 h och 2.12 l i lag nr 481/95 och med artikel 1.6 a.2 i lag nr 249/97, enligt vilken den nationella regleringsmyndigheten i sektorn för elektronisk kommunikation har befogenheten att föreskriva i) att förnyelse- och faktureringsintervallet för erbjudandena för mobil telefoni inte får vara kortare än fyra veckor, varvid de ekonomiska aktörer som tillämpar ett annat förnyelse- och faktureringsintervall än en månad är skyldiga att utan dröjsmål via ett sms informera användaren om att erbjudandet har förnyats, ii) att förnyelse- och faktureringsintervallet för erbjudandena avseende fast telefoni ska motsvara en eller flera månader, och iii) att intervallet avseende fast telefoni ska tillämpas vid kombinerade erbjudanden för mobil och fast telefoni?

3)

Utgör den korrekta tolkningen och tillämpningen av proportionalitetsprincipen, jämförd med artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF, samt av den harmoniserade rättsliga ram som följer av direktiven 2002/19/EG, 2002/20/EG, 2002/21/EG och 2002/22/EG, särskilt av artikel 8.2 och 8.4 i direktiv 2002/21/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140/EG, artikel 3 i direktiv 2002/20/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140/EG, och artiklarna 20–22 i direktiv 2002/22/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136/EG (6), hinder för att den nationella regleringsmyndigheten i sektorn för elektronisk kommunikation vidtar regleringsåtgärder i syfte att föreskriva i) att förnyelse- och faktureringsintervallet för erbjudandena för mobil telefoni inte får vara kortare än fyra veckor, varvid de ekonomiska aktörer som tillämpar ett annat förnyelse- och faktureringsintervall än en månad är skyldiga att utan dröjsmål via ett sms informera användaren om att erbjudandet har förnyats, ii) att förnyelse- och faktureringsintervallet för erbjudandena avseende fast telefoni ska motsvara en eller flera månader, och iii) att intervallet avseende fast telefoni ska tillämpas vid kombinerade erbjudanden för mobil och fast telefoni?

4)

Utgör den korrekta tolkningen och tillämpningen av principerna om icke-diskriminering och likabehandling, jämförda med artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF, samt av den harmoniserade rättsliga ram som följer av direktiven 2002/19/EG, 2002/20/EG, 2002/21/EG och 2002/22/EG, särskilt av artikel 8.2 och 8.4 i direktiv 2002/21/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140/EG, artikel 3 i direktiv 2002/20/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140/EG, och artiklarna 20–22 i direktiv 2002/22/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136/EG, hinder för att den nationella regleringsmyndigheten i sektorn för elektronisk kommunikation vidtar regleringsåtgärder i syfte att föreskriva i) att förnyelse- och faktureringsintervallet för erbjudandena för mobil telefoni inte får vara kortare än fyra veckor, varvid de ekonomiska aktörer som tillämpar ett annat förnyelse- och faktureringsintervall än en månad är skyldiga att utan dröjsmål via ett sms informera användaren om att erbjudandet har förnyats, ii) att förnyelse- och faktureringsintervallet för erbjudandena avseende fast telefoni ska motsvara en eller flera månader, och iii) att intervallet avseende fast telefoni ska tillämpas vid kombinerade erbjudanden för mobil och fast telefoni?