Förenade målen C‑704/20 och C‑39/21

Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid

mot

C
och
B (C‑704/20)

och

mot

Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C‑39/21)

(begäran om förhandsavgörande från Raad van State och Rechtbank Den Haag, zittingsplaats 's-Hertogenbosch (Nederländerna))

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 8 november 2022

”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Förvar av tredjelandsmedborgare – Grundläggande rätt till frihet – Artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Villkor för att beslutet om förvar ska vara lagligt – Direktiv 2008/115/EG – Artikel 15 – Direktiv 2013/33/EU – Artikel 9 – Förordning (EU) nr 604/2013 – Artikel 28 – Prövning av lagligheten av beslut om placering i förvar och kvarhållande i förvar – Prövning ex officio – Grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel – Artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna”

Begäran om förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor – Frihetsberövad person – Målets utgång kan påverka detta frihetsberövande – Frihetsberövandet upphör – Tillämpningen av detta förfarande upphör

(Domstolens stadga, artikel 23a; domstolens rättegångsregler, artikel 107)

(se punkterna 53–55 och 57–59)
Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Begreppet förvar enligt dessa rättsakter – Liknande innebörd – Tvångsåtgärd som innebär att sökanden fråntas sin rörelsefrihet och isoleras från resten av befolkningen till följd av att han eller hon åläggs att stanna kvar inom ett begränsat och slutet område

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artikel 28; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artiklarna 15 och 16, och 2013/33, artikel 2 h)

(se punkterna 72 och 73)
Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare – Omfattningen av domstolens prövning av huruvida villkoren för att förvaret ska vara lagligt är uppfyllda – Skyldighet för den rättsliga myndigheten att, mot bakgrund av handlingarna i målet, såsom de kompletterats och förtydligats under det kontradiktoriska förfarandet inför den, ex officio pröva huruvida det finns ett laglighetsvillkor som inte är uppfyllt

(Stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 6 och 47; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artikel 28.4; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.2 och 15.3, och 2013/33, artikel 9.3 och 9.5)

(se punkterna 81–88 och 94 samt domslutet)

Resumé

B, C och X, tre tredjelandsmedborgare, togs i förvar i Nederländerna inom ramen för förfaranden som avsåg prövning av en ansökan om internationellt skydd, överföring till den medlemsstat som var ansvarig för att genomföra en sådan prövning respektive återvändande på grund av att vistelsen i Nederländerna var olaglig.

De berörda personerna har i domstol bestritt besluten att ta dem i förvar eller att hålla kvar dem i förvar. De hänskjutande domstolarna, som dömer i första respektive andra instans, undrar hur omfattande prövningen av huruvida de berörda åtgärderna är lagliga ska vara.

Alla förvarsåtgärder som föreskrivs i unionsrätten – det vill säga i mottagandedirektivet ( 1 ), i Dublin III‑förordningen ( 2 ) och i återvändandedirektivet ( 3 ) – omfattas nämligen i Nederländerna av förvaltningsprocessrätten, enligt vilken domstolarna i princip inte ex officio får pröva huruvida det berörda beslutet om förvar iakttar sådana villkor för laglighet som den berörde inte har åberopat.

De hänskjutande domstolarna frågar sig huruvida en sådan situation är förenlig med unionsrätten och särskilt med den grundläggande rätten till frihet och den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel. ( 4 ) De har därför vänt sig till EU-domstolen med var sin begäran om förhandsavgörande för att få klarhet i huruvida de enligt unionsrätten är skyldiga att ex officio pröva alla de villkor som ett beslut om förvar ska uppfylla för att vara lagligt, inklusive de villkor vars uppfyllande den berörda personen inte har bestritt.

Domstolen (stora avdelningen) slår fast att en rättslig myndighet som ska pröva huruvida villkoren i unionsrätten för att ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare ska vara lagligt har iakttagits, enligt återvändandedirektivet ( 5 ), mottagandedirektivet ( 6 ) och Dublin III‑förordningen ( 7 ), jämförda med stadgan ( 8 ), i samband med denna prövning, mot bakgrund av de omständigheter i målet som denna rättsliga myndighet har kännedom om, såsom de kompletterats och förtydligats under det kontradiktoriska förfarandet inför den, ex officio ska pröva huruvida ett laglighetsvillkor som inte åberopats av den berörda personen har uppfyllts.

Domstolens bedömning

Domstolen preciserar i detta hänseende, för det första, att ett beslut om förvarstagande eller kvarhållande i förvar, som utgör ett allvarligt ingrepp i rätten till frihet, endast kan fattas med iakttagande av allmänna och abstrakta regler som fastställer villkoren och formerna för förvaret. Dessa regler, som finns dels i unionens rättsakter, ( 9 ) dels i bestämmelser i nationell rätt som genomför nämnda rättsakter, utgör bestämmelser som fastställer villkoren för att förvaret ska vara lagligt, även mot bakgrund av rätten till frihet. I enlighet med dessa bestämmelser ska den berörda personen omedelbart friges om det framgår att villkoren för att förvaret ska vara lagligt inte har uppfyllts eller inte längre är uppfyllda.

För det andra anger domstolen, vad gäller rätten till ett effektivt domstolsskydd för tredjelandsmedborgare som hålls i förvar i en medlemsstat, att varje medlemsstat, enligt de relevanta bestämmelserna i unionsrätten, ( 10 ) ska föreskriva att det, när beslutet om förvarstagande har fattats av en förvaltningsmyndighet, skyndsamt ska genomföras en domstolsprövning av försvarsbeslutets laglighet ex officio eller på begäran av den berörda personen. Vad gäller kvarhållande i förvar innebär nämnda rättighet ( 11 ) att det ska ske en regelbunden omprövning eller kontroll, som ska äga rum ”med lämpliga tidsintervall” och avse huruvida villkoren för förvarets laglighet fortfarande är uppfyllda. Eftersom unionsrätten utan undantag kräver att en kontroll av att villkoren för förvarets laglighet är uppfyllda ska ske ”med lämpliga tidsintervall”, är den behöriga myndigheten skyldig att göra denna prövning ex officio, även om den berörda personen inte har begärt det.

Unionslagstiftaren har således inte begränsat sig till att fastställa gemensamma materiella normer, utan har även infört gemensamma processuella regler som syftar till att säkerställa att det i varje medlemsstat finns ett system som gör det möjligt för den behöriga rättsliga myndigheten att, i förekommande fall efter en prövning ex officio, frige den berörda personen så snart det framgår att förvaret av honom eller henne inte är, eller inte längre är, lagligt.

För att ett sådant skyddssystem på ett effektivt sätt ska säkerställa iakttagandet av de stränga villkor som ska vara uppfyllda för att en förvarsåtgärd ska vara laglig, måste den behöriga rättsliga myndigheten kunna pröva alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter för att pröva huruvida åtgärden är laglig. Den ska i detta syfte kunna beakta både de faktiska omständigheter och den bevisning som åberopats av den administrativa myndighet som fattat det ursprungliga beslutet om förvar och de omständigheter, bevis och yttranden som den berörda personen eventuellt har ingett. Den måste också kunna undersöka alla övriga omständigheter som är relevanta för beslutet om den anser att det är nödvändigt, genom att, med stöd av nationell rätt, vidta de processuella åtgärder som den anser nödvändiga.

På grundval av dessa omständigheter ska denna myndighet, i förekommande fall, fastställa huruvida ett laglighetsvillkor som följer av unionsrätten har åsidosatts, även om den berörda personen inte har påstått att ett sådant åsidosättande har ägt rum. Denna skyldighet påverkar inte skyldigheten att ge var och en av parterna tillfälle att yttra sig över detta villkor i enlighet med den kontradiktoriska principen.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) (nedan kallat mottagandedirektivet).

( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III-förordningen).

( 3 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98) (nedan kallat återvändandedirektivet).

( 4 ) Såsom de stadgas i artikel 6 respektive artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

( 5 ) Artikel 15.2 och 15.3 i återvändandedirektivet.

( 6 ) Artikel 9.3 och 9.5 i mottagandedirektivet.

( 7 ) Artikel 28.4 i Dublin III-förordningen.

( 8 ) Artiklarna 6 och 47 i stadgan.

( 9 ) Se artikel 15.1, 15.2 andra stycket och 15.4–15.6 i återvändandedirektivet, artiklarna 8.2, 8.3, 9.1, 9.2 och 9.4 i mottagandedirektivet och artikel 28.2–28.4 i Dublin III-förordningen.

( 10 ) Se artikel 15.2 tredje stycket i återvändandedirektivet och artikel 9.3 i mottagandedirektivet, vilken med stöd av artikel 28.4 i Dublin III-förordningen även är tillämplig i samband med överföringsförfaranden som regleras i den förordningen.

( 11 ) Artikel 15.3 i återvändandedirektivet och artikel 9.5 i mottagandedirektivet, vilken med stöd av artikel 28.4 i Dublin III-förordningen även är tillämplig i samband med överföringsförfaranden som regleras i den förordningen.