Mål C‑700/20

London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association Limited

mot

Kingdom of Spain

(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court))

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 20 juni 2022

”Begäran om förhandsavgörande – Rättsligt samarbete på privaträttens område – Förordning (EG) nr 44/2001 – Erkännande av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat – Grunder för icke-erkännande – Artikel 34.3 – Dom som inte är förenlig med en tidigare dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande – Villkor – Den dom som meddelats tidigare och som återger ordalydelsen i en skiljedom iakttar bestämmelserna och de grundläggande målen för förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 34.1 – Erkännande som uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande – Villkor”

Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Tillämpningsområde – Områden som inte omfattas – Skiljeförfarande – En nationell domstols erkännande och verkställighet av en skiljedom – Dom som återger ordalydelsen i en skiljedom – Fråga som omfattas av tillämplig nationell respektive internationell rätt – Undantag från tillämpningsområdet

(Konvention av den 27 september 1968, artikel 1.4; rådets förordning nr 44/2001, artikel 1.2 d)

(se punkterna 43–45 och 47)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av domar – Begreppet dom – Dom som återger ordalydelsen i en skiljedom – Omfattas – Villkor – Kontroll av att de grundläggande bestämmelserna och målen i förordning nr 44/2001 iakttas – Föreligger inte – Dom som inte kan utgöra hinder för erkännande av en dom från en annan medlemsstat

(Rådets förordning nr 44/2001, skäl 16 och artiklarna 27, 32 och 34.3)

(se punkterna 48–50, 53–57 och 71–73 samt punkt 1 i domslutet)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Behörighet vid försäkringstvister – Mål – Skydd av den svagare parten

(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 34.3)

(se punkterna 59–62)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Litispendens – Målen gäller samma parter och respektive talan rör samma sak – Skyldighet att avvisa talan för den domstol vid vilken talan inte väckts först – Villkor

(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 27)

(se punkterna 64, 68 och 69)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av domar – Skäl för avslag – Åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande – Begrepp – Rättskraft för den dom som meddelats tidigare – Dom som återger ordalydelsen i en skiljedom – Otillämplighet av artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 på denna dom – Saknas

(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 34.1 och 34.3)

(se punkterna 77–80 samt punkt 2 i domslutet)

Sammanfattning

Efter att oljetankern Prestige förlist år 2002 utanför den spanska kusten, vilket orsakade allvarliga miljöskador, inleddes ett straffrättsligt förfarande i Spanien mot bland annat fartygets kapten.

Inom ramen för detta förfarande har flera juridiska personer, däribland spanska staten, väckt civilrättslig talan mot kaptenen och ägarna till Prestige och mot London P&I Club, försäkringsgivare för fartyget och dess ägare. Samtliga svarande har förklarats vara civilrättsligt ansvariga av spanska domstolar. Genom beslut om verkställighet av den 1 mars 2019 fastställde Audiencia Provincial de A Coruña (Provinsdomstolen i La Coruña, Spanien) de belopp som varje kärande, inbegripet spanska staten, hade rätt att kräva av respektive svarande.

Efter att nämnda civilrättsliga processer inletts vid spanska domstolar inledde London P&I Club ett skiljeförfarande i Förenade kungariket i syfte att få fastställt att Konungariket Spanien, i enlighet med skiljedomsklausulen i det försäkringsavtal som ingåtts med ägarna till Prestige, var skyldigt att framställa sina yrkanden inom ramen för detta skiljeförfarande, istället för i Spanien, och att London P&I Clubs ansvar som försäkringsgivare under alla förhållanden inte kunde göras gällande vad gällde den spanska staten. I försäkringsavtalet angavs det nämligen att den försäkrade, i enlighet med klausulen ”pay to be paid” (betala för att få betalt), först skulle betala den skadelidande den ersättning som den försäkrade var skyldig att betala, innan denne kunde erhålla beloppet från försäkringsgivaren. Skiljedomstolen biföll detta yrkande, eftersom den ansåg att engelsk rätt var tillämplig på avtalet. London P&I Club väckte med stöd av den nationella lagen om skiljeförfaranden ( 1 ) talan vid High Court of Justice ( 2 ). Den 22 oktober 2013 tillät High Court of Justice verkställighet av skiljedomen på det nationella territoriet, och meddelade samma dag en dom med samma lydelse som skiljedomen. Konungariket Spaniens överklagande av detta tillstånd ogillades.

Konungariket Spanien ansökte därefter om, och beviljades, erkännande i Förenade kungariket, med stöd av artikel 33 i förordning nr 44/2001 ( 3 ), av beslutet om verkställighet från provinsdomstolen i La Coruña av den 1 mars 2019. London P&I Club överklagade emellertid detta erkännande till High Court of Justice.

Efter att High Court of Justice begärt förhandsavgörande, förtydligar EU-domstolen bland annat under vilka förutsättningar en dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat och som återger ordalydelsen i en skiljedom kan utgöra en dom, i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 ( 4 ), som i den medlemsstaten kan utgöra hinder för erkännande av en dom som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat.

Domstolens bedömning

Domstolen finner att en dom som återger ordalydelsen i en skiljedom omfattas av undantaget för skiljeförfaranden i förordning nr 44/2001 ( 5 ) och att den följaktligen inte kan omfattas av det ömsesidiga erkännandet mellan medlemsstaterna och röra sig inom unionens rättsliga område i enlighet med bestämmelserna i nämnda förordning.

En sådan dom kan emellertid anses utgöra en dom, i den mening som avses i artikel 34.3 i samma förordning, som i den medlemsstat där den har meddelats kan utgöra hinder för att erkänna en dom som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat, om den domen är oförenlig med den förstnämnda domen. Begreppet ”dom” har nämligen getts en vid definition i förordning nr 44/2001. Vidare har artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 ett specifikt syfte, nämligen att skydda integriteten i en medlemsstats interna rättsordning och garantera att dess samhällsordning inte störs av skyldigheten att erkänna en dom från en annan medlemsstat som är oförenlig med en dom som har meddelats, avseende samma parter, av en domstol i förstnämnda medlemsstat.

Det förhåller sig emellertid annorlunda om den skiljedom vars lydelse återges i den domen har meddelats under omständigheter som inte skulle ha gjort det möjligt att, med iakttagande av de grundläggande bestämmelserna och målen i förordning nr 44/2001, anta ett domstolsavgörande som omfattas av förordningens tillämpningsområde.

Samtliga mål som eftersträvas med förordningen återspeglas nämligen i de principer som ligger till grund för det civilrättsliga samarbetet inom unionen, bland annat rättssäkerhet för enskilda, god rättskipning, minimerad risk för samtidiga förfaranden samt ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna. Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen, som ligger till grund för förordningens bestämmelser om erkännande av domstolsavgöranden, omfattar inte skiljedomstolars avgöranden eller domstolsavgöranden i vilka dessa avgörandes lydelse återges.

Domstolen konstaterar att innehållet i den skiljedom som är aktuell i det nationella målet inte hade kunnat bli föremål för ett domstolsavgörande som omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 utan att åsidosätta två grundläggande bestämmelser i förordningen avseende dels den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i ett försäkringsavtal, dels litispendens.

När det gäller den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i ett försäkringsavtal kan en prorogationsklausul som avtalats mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare inte göras gällande mot en skadelidande avseende en skada som omfattas av en försäkring, vilken skadelidande önskar väcka talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden direkt mot försäkringsgivaren vid domstolen på den ort där skadan inträffade eller vid domstolen på den ort där den skadelidande har sin hemvist. Av detta följer att en annan domstol än den vid vilken direkt talan redan har väckts inte ska förklara sig behörig med stöd av en sådan skiljedomsklausul. Detta för att säkerställa det syfte som eftersträvas med förordning nr 44/2001, det vill säga att skydda de skadelidande mot den berörda försäkringsgivaren. Detta syfte skulle emellertid äventyras om en dom som återger ordalydelsen i en skiljedom i vilken en skiljedomstol förklarat sig behörig på grundval av en sådan skiljedomsklausul skulle kunna anses utgöra en ”dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande” i den mening som avses i artikel 34.3 i nämnda förordning.

Vad gäller litispendens motsvarar de omständigheter som kännetecknar de båda förfarandena i de nationella målen i Spanien och Förenade kungariket just en situation där den domstol vid vilken talan väckts senare är skyldig att självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, och därefter, när denna behörighet fastställts, självmant avvisa talan till förmån för den domstolen ( 6 ). Vid den tidpunkt då skiljedomsförfarandet inleddes pågick redan ett förfarande vid spanska domstolar. Detta förfarande involverade samma parter, bland annat spanska staten och London P&I Club, och London P&I Club hade redan underrättats om tvistemålsförfarandena som inletts vid spanska domstolar. Dessa förfaranden rör dessutom samma sak, nämligen ett eventuellt ansvar för London P&I Club gentemot den spanska staten. Domstolen finner följaktligen att den ankommer på den domstol vid vilken talan väckts med yrkande om att den ska meddela en dom med samma lydelse som en skiljedom att kontrollera huruvida de grundläggande bestämmelserna och målen i förordning nr 44/2001 har iakttagits, i syfte att förhindra ett kringgående av dessa. Att ett skiljeförfarande avslutas i strid med den relativa verkan av en skiljedomsklausul som infogats i ett försäkringsavtal, och med reglerna om litispendens, utgör ett sådant kringgående. Eftersom en sådan kontroll inte ägde rum vid de berörda domstolarna i Förenade kungariket, kan den dom som återger innehållet i skiljedomen inte utgöra hinder i det nationella målet för erkännande av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat.

Domstolen hade även tillfrågats huruvida alternativt, under sådana omständigheter som dem i det nationella målet, ett eventuellt hinder för att i Förenade kungariket erkänna beslutet om verkställighet från provinsdomstolen i La Coruña av den 1 mars 2019 skulle kunna följa av artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ( 7 ). Domstolen finner att denna bestämmelse inte gör det möjligt att vägra att erkänna eller verkställa en dom som har meddelats i en annan medlemsstat på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public), med motiveringen att den sistnämnda domen innebär ett åsidosättande av rättskraften hos en dom med samma lydelse som en skiljedom. Unionslagstiftaren har nämligen genom artikel 34.3 och 34.4 i förordningen uttömmande reglerat frågan om rättskraft av en dom som meddelats tidigare.

( 1 ) Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfaranden).

( 2 ) High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning), Förenade kungariket) (nedan kallad High Court of Justice).

( 3 ) Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

( 4 ) Enligt artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 ska en dom inte erkännas om den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande.

( 5 ) Artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001.

( 6 ) Enligt artikel 27 i förordning nr 44/2001.

( 7 ) Enligt denna bestämmelses ordalydelse ska en dom inte erkännas om ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande.