–

TP, genom F. Rocheteau, avocat,

–

Frankrikes regering, genom A. Daniel och A.-L. Desjonquères, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, inledningsvis genom I. Herranz Elizalde och S. Jiménez García, därefter genom I. Herranz Elizalde, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, inledningsvis genom C. Valero och M. Wilderspin, därefter genom C. Valero, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107, och rättelser i EUT L 344, 2012, s. 3; EUT L 60, 2013, s. 140, och EUT L 243, 2019, s. 9).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, V A och Z A (nedan kallade klagandena i det nationella målet), som är XA:s barn, och, å andra sidan, TP, som är XA:s maka. Målet handlar om ett yrkande om att en boutredningsman ska utses för att handha förvaltningen av hela kvarlåtenskapen efter XA.

3

I skälen 7, 27, 30, 43 och 82 i förordning nr 650/2012 anges följande:

…

…

…

…

4

Förordningens kapitel II har rubriken ”Behörighet”. Detta kapitel innehåller bland annat artiklarna 4–6, 10 och 15.

5

I förordningens artikel 4, med rubriken ”Allmän behörighet”, föreskrivs följande:

”Domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet.”

6

I förordningens artikel 5, med rubriken ”Avtal om val av domstol”, föreskrivs följande i punkt 1:

”När den lag som i enlighet med artikel 22 har valts av den avlidne att tillämpas på arvet är lagen i en medlemsstat, får de berörda parterna avtala om att en domstol eller domstolarna i den medlemsstaten ska ha exklusiv behörighet att pröva alla arvsfrågor.”

7

Artikel 6 i förordning nr 650/2012 har rubriken ”Avvisande av talan vid lagval”. I denna artikel föreskrivs följande:

”När den lag som i enlighet med artikel 22 har valts av den avlidne att tillämpas på arvet är lagen i en medlemsstat, gäller följande för den domstol vid vilken talan väckts enligt artikel 4 eller 10:

8

I förordningens artikel 10, med rubriken ”Subsidiär behörighet”, föreskrivs följande:

”1.   När den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat ska domstolarna i den medlemsstat där tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara behöriga att pröva arvsmålet i dess helhet om

2.   Om ingen domstol i en medlemsstat är behörig i enlighet med punkt 1 ska domstolarna i den medlemsstat där tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara behöriga att fatta beslut om dessa tillgångar.”

9

I artikel 15, med rubriken ”Prövning av behörighetsfrågan”, i samma förordning föreskrivs följande:

”Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser en arvsfråga som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning ska domstolen självmant förklara sig obehörig.”

10

Förordningens kapitel III har rubriken ”Tillämplig lag”. I detta kapitel återfinns artikel 21 som har rubriken ”Allmän regel”. I nämnda artikel 21 föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat anges i denna förordning ska den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet vara lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död.

2.   Om det undantagsvis framgår av alla omständigheter i fallet att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än den vars lag skulle vara tillämplig enligt punkt 1, ska lagen i den andra staten vara tillämplig på arvet.”

11

Artikel 22 i förordning nr 650/2012 har rubriken ”Lagval”. I punkt 1 i denna artikel 22 föreskrivs följande:

”En person får låta rätten till sitt arv i dess helhet styras av lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död.

…”

12

Den franske medborgaren XA avled den 3 september 2015 i Frankrike. Sedan år 1981 var han bosatt i Förenade kungariket där han år 1996 ingick äktenskap med TP. Efter att han blivit sjuk återvände XA till Frankrike för att från och med augusti 2012 bo tillsammans med ett av sina barn i en lägenhet som förvärvats två månader tidigare via ett fastighetsbolag som han var delägare i.

13

XA efterlämnade makan TP, medborgare i Förenade kungariket, samt tre barn från ett tidigare äktenskap, nämligen YA och klagandena i det nationella målet. Efter YA:s frånfälle har klagandena i det nationella målet uppgett sig vara rättighetsinnehavare efter sin bror. XA ägde kvarlåtenskap i Frankrike.

14

Klagandena i det nationella målet väckte talan mot TP vid fransk domstol och yrkade att rätten skulle utse en boutredningsman som skulle handha förvaltningen av hela kvarlåtenskapen efter den avlidne. De gjorde därvid gällande att artikel 4 i förordning nr 650/2012 var tillämplig samt att den avlidne vid sin död hade hemvist i Frankrike.

15

Genom interimistiskt beslut av den 12 december 2017 förklarade sig ordföranden för Tribunal de grande instance de Nanterre (Förstainstansdomstolen i Nanterre, Frankrike) behörig att med stöd av artikel 4 i förordning nr 650/2012 pröva yrkandena i målet. Således utnämnde rätten en boutredningsman.

16

Genom dom av den 21 februari 2019 upphävde Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles, Frankrike) underrättens beslut. Med tillämpning av förordning nr 650/2012 uttalade appellationsdomstolen att franska domstolar inte var behöriga att fatta beslut om arvet efter den avlidne i dess helhet enligt artikel 4 i förordning nr 650/2012. Som skäl för sitt avgörande angav appellationsdomstolen i huvudsak att den avlidne fortfarande hade hemvist i Förenade kungariket vid sin död.

17

Klagandena i det nationella målet överklagade denna dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är hänskjutande domstol i målet. De gjorde bland annat gällande att Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta artikel 10 i förordning nr 650/2012 som föreskriver att domstolarna i den medlemsstat där tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ska vara subsidiärt behöriga att pröva arvsmålet i dess helhet, trots att den avlidne vid sin död inte hade hemvist i Frankrike men var medborgare i den medlemsstaten och ägde tillgångar där.

18

Den hänskjutande domstolen har inledningsvis påpekat att klagandena inte åberopat artikel 10 i förordning nr 650/2012 i målet vid Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles). Följaktligen uppkommer frågan huruvida appellationsdomstolen, som konstaterade att XA var fransk medborgare och vid sin död ägde kvarlåtenskap i Frankrike, var skyldig att ex officio pröva rekvisiten för sin subsidiära behörighet enligt nämnda artikel 10.

19

Den hänskjutande domstolen har därvid påpekat följande. I artikel 15 i förordning nr 650/2012 föreskrivs att en domstol i en medlemsstat – då talan väcks vid den domstolen avseende en arvsfråga som domstolen inte är behörig att ta upp enligt förordningen – självmant får förklara sig obehörig; samtidigt preciseras det inte i nämnda bestämmelse om det ankommer på nämnda domstol att i förväg pröva alla möjliga behörighetsgrundande kriterier, det vill säga såväl rekvisiten för allmän behörighet som rekvisiten för subsidiär behörighet. I synnerhet anges det inte i förordningen om prövningen av subsidiär behörighet är fakultativ.

20

Å ena sidan har den hänskjutande domstolen betonat att det genom förordning nr 650/2012 inrättats ett system för tvistelösning vid behörighetskonflikter. De domstolar i medlemsstaterna där talan väckts ska ex officio använda sig av detta tvistlösningssystem när tvisten omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde. Det torde emellertid inte vara logiskt om de domstolar i medlemsstaterna där talan väckts – efter att de ex officio tillämpat förordningen för att slita en behörighetskonflikt – kunde förklara sig obehöriga till förmån för domstol i tredjeland enbart på grundval av förordningens artikel 4, utan att därvid först pröva om de har subsidiär behörighet på grundval av artikel 10 i samma förordning. Det torde således i sammanhanget vara mer logiskt om nämnda domstolar där talan väckts är skyldiga att, även ex officio, pröva samtliga möjliga behörighetsgrundande kriterier.

21

Å andra sidan har den hänskjutande domstolen påpekat att de behörighetsgrunder som anges i artikel 10 i förordning nr 650/2012, vilka däri betecknas som ”subsidiär behörighet”, utgör ett undantag från den princip som genomsyrar förordningen, nämligen den om att behörig domstol ska tillämpa domstolslandets egen lag. När en domstol i en medlemsstat med stöd av artikel 10 ansett sig vara behörig, ska den nämligen likväl tillämpa lagen i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist, med mindre än att det utifrån samtliga omständigheter i målet framgår att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat, enligt artikel 21.2 i förordningen, eller uttryckligen hade avgett en lagvalsförklaring om att lagen i en annan stat ska tillämpas, enligt artikel 22 i förordningen. Det kan således svårligen godtas att en forumregel som har kvalificerats som ”subsidiär” måste tillämpas av domstol i en medlemsstat där talan väckts, även om parterna inte åberopat densamma.

22

I artikel 15 i förordning nr 650/2012 föreskrivs visserligen uttryckligen en skyldighet för den domstol som saknar behörighet att självmant förklara sig obehörig. Däremot finns det inte någon motsvarande bestämmelse i förordningen som ålägger domstolen att ex officio pröva om den är behörig. Arvsrättsliga regler är, i den mening som avses i förordningen, dispositiva i så måtto att parterna enligt förordningen, när den lag som har valts av den avlidne att tillämpas på arvet är lagen i en medlemsstat, får avtala om att en domstol eller domstolarna i den medlemsstaten ska ha exklusiv behörighet att pröva alla arvsfrågor (artikel 5 i förordning nr 6650/2012) samt i så måtto att dessa domstolar får fortsätta att utöva behörighet även om parterna i målet inte var parter i avtalet om val av domstol om dessa går i svaromål vid dessa domstolar utan att bestrida deras behörighet (artikel 9 i förordningen).

23

Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 10.1 a i förordning [nr 650/2012] tolkas så, att när den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat, ska domstolen i en medlemsstat där den avlidne inte hade hemvist, men som konstaterar att den avlidne var medborgare i denna stat och ägde tillgångar där, ex officio pröva huruvida den har sådan subsidiär behörighet som föreskrivs i nämnda bestämmelse?”

24

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 10.1 a i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat ex officio ska pröva sin behörighet med stöd av regeln om subsidiär behörighet i denna bestämmelse när domstolen, då talan väckts med stöd av regeln om allmän behörighet i förordningens artikel 4, konstaterar att den saknar behörighet enligt denna artikel 4.

25

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) ansåg att den avlidne hade sin sista hemvist i Förenade kungariket och inte i Frankrike. Såsom framgår av skäl 82 i förordning nr 650/2012 har Förenade kungariket – i enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF‑fördraget – inte deltagit i antagandet av denna förordning. För övrigt framgår det inte att Förenade kungariket, vid XA:s frånfälle, utnyttjat möjligheten att i enlighet med artikel 4 i detta protokoll meddela sin avsikt att godta nämnda förordning. Vid den tidpunkten var Förenade kungariket, även om landet var medlem i Europeiska unionen, således inte bundet av förordning nr 650/2012 och därmed ägde förordningen inte heller tillämpning gentemot detta land. Såvitt gäller tolkningen av artikel 10 i förordningen finner EU-domstolen emellertid att de behörighetsregler som föreskrivs i denna bestämmelse kan vara tillämpliga när den avlidne vid sin död hade hemvist i en sådan medlemsstat som inte var bunden av förordningen. Under förutsättning att även övriga rekvisit i nämnda bestämmelse är uppfyllda, finner EU-domstolen således att situationen i det nationella målet kan omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.

26

Det är i detta avseende utrett att klagandena i det nationella målet inte har åberopat artikel 10 i förordning nr 650/2012 vare sig i första eller i andra instans. Den hänskjutande domstolen har således ställt sin tolkningsfråga enbart för att få klarhet i huruvida en domstol i en medlemsstat, där talan väckts med stöd av artikel 4 i förordning nr 650/2012, enligt denna förordning är skyldig att ex officio pröva om den är behörig utifrån rekvisiten i förordningens artikel 10.1 a, eller om nämnda domstol kan förklara sig sakna behörighet när käranden inte åberopat denna bestämmelse som grund för den domstolens behörighet.

27

Enligt fast rättspraxis ska bestämmelser om domstols behörighet, i den mån de inte hänvisar till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsernas innebörd och tillämpningsområde, ges en självständig och enhetlig tolkning i hela unionen, som ska vidtas inte bara med hänsyn till bestämmelsernas ordalydelse, utan även till det sammanhang i vilket bestämmelserna ingår och syftet med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2018, Oberle, C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

28

Vad för det första gäller ordalydelsen av artikel 10.1 a i förordning nr 650/2012, påpekar EU-domstolen följande. Denna bestämmelse innehåller en behörighetsregel som innebär att när den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat, ska domstolarna i den medlemsstat där tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara behöriga att pröva arvsmålet i dess helhet om den avlidne var medborgare i den medlemsstaten vid sin död.

29

Det framgår således av ordalydelsen av artikel 10.1 a i förordning nr 650/2012 att följande två rekvisit ska vara uppfyllda för att domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga när den avlidne vid sin död inte hade hemvist i denna medlemsstat: dels ska tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen vara belägna i den medlemsstaten, dels ska den avlidne vid sin död ha varit medborgare i den medlemsstaten. Däremot finns det ingenting i bestämmelsens ordalydelse som ger vid handen att den avlidne eller en sakägare måste ha vidtagit några åtgärder för att en sådan domstol ska vara behörig. Såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkterna 67 och 68 i sitt förslag till avgörande finner EU-domstolen att användningen av uttrycket ”ska … vara behöriga” tvärtom tyder på att de behörighetsregler som föreskrivs i artikel 10.1 i förordningen är obligatoriska.

30

Vad för det andra gäller det sammanhang som artikel 10.1 a i förordning nr 650/2012 ingår i, påpekar EU-domstolen följande. Artikel 10 återfinns i förordningens kapitel II som innehåller ett antal behörighetsregler i arvsrättsliga spörsmål. I artikel 10 föreskrivs närmare bestämt behörighetsregler som är subsidiära i förhållande till den allmänna behörighetsregel som föreskrivs i artikel 4. Enligt denna artikel 4 är det domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist som ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet.

31

Vad för det tredje gäller syftet med artikel 10 i förordning nr 650/2012, påpekar EU-domstolen följande. Artikel 10 ska läsas mot bakgrund av skäl 30 i förordningen, där det anges att det finns anledning att ”säkerställa att domstolarna i alla medlemsstater får utöva behörighet på samma grunder när det gäller arv efter personer som inte hade sin hemvist i en medlemsstat vid sin död”. Enligt skäl 30 bör man därvid i förordningen ”uttömmande, i hierarkisk ordning, förteckna de grunder på vilka sådan subsidiär behörighet får utövas”.

32

I och med att syftet med förordning nr 650/2012 bland annat är att säkerställa en enhetlig tillämpning av reglerna om internationell domsrätt i arvsrättsliga spörsmål, är det enda syftet med såväl artikel 4 i förordningen som artikel 10.1 däri att fastställa enhetliga kriterier för domstols behörighet att fatta beslut om arvet i dess helhet. Dessa bestämmelser erbjuder i detta avseende inte någon möjlighet för berörda parter att utifrån sina egna intressen välja forum i en medlemsstat, annat än enligt artikel 5 i förordningen då den avlidne valt vilken lag som ska tillämpas på arvet efter densamme.

33

Såsom även påpekats av generaladvokaten i punkterna 47 och 65 i förslaget till avgörande, finns det inte något hierarkiskt förhållande mellan forumregeln i artikel 4 i förordning nr 650/2012 och forumregeln i artikel 10 däri. Dessa båda bestämmelser reglerar nämligen olika situationer. Likaledes finner EU-domstolen att den omständigheten att den behörighet som grundas på artikel 10 i förordningen kvalificeras som ”subsidiär” inte betyder att artikel 10 skulle vara mindre obligatorisk än förordningens artikel 4, som handlar om allmän behörighet.

34

Användningen av ordet ”ändå” i artikel 10.1 i förordning nr 650/2012 tyder på att denna bestämmelse avser en forumregel som är likvärdig med och kompletterar den allmänna forumregeln i artikel 4 i förordningen. Detta innebär att för det fall det visar sig att artikel 4 inte är tillämplig, så ska det prövas huruvida rekvisiten i artikel 10 är uppfyllda.

35

Denna tolkning vinner dessutom stöd i det syfte som eftersträvas med förordning nr 650/2012. Såsom framgår av skäl 7 däri är förordningens syfte att underlätta en välfungerande inre marknad genom att man undanröjer hindren för fri rörlighet för de personer som vill hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan, särskilt genom att man i det europeiska området för rättvisa på ett effektivt sätt skyddar rättigheterna för arvingar, testamentstagare, övriga till den avlidne närstående personer och borgenärer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf, C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 35).

36

För detta ändamål föreskrivs i förordning nr 650/2012 regler om internationell domsrätt för arv i dess helhet. Dessa regler grundar sig på objektiva kriterier. Ur den synvinkeln bidrar artikel 10.1 i förordningen till att säkerställa att arvingar, testamentstagare, övriga till den avlidne närstående personer och borgenärer kan få sin sak prövad vid domstol, då den aktuella situationen har nära anknytning till en medlemsstat särskilt på grund av att tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen finns belägna i den medlemsstaten.

37

För att bidra till effektiv arvstvistelösning syftar förordning nr 650/2012 till att främja en enhetlig handläggning av arvsmål och arvsärenden. EU-domstolen har vid ett flertal tillfällen uttalat att en tolkning av förordningens bestämmelser som medför en splittring av arvet skulle strida mot målen med förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2018, Oberle, C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 56, och dom av den 16 juli 2020, E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv), C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 41).

38

Denna arvsrättsliga universalitetsprincip ligger även till grund för forumregeln i artikel 10.1 i förordning nr 650/2012, eftersom det däri fastställs att medlemsstaternas domstolar ska vara behöriga att ”pröva arvsmålet i dess helhet”.

39

EU-domstolen har redan uttalat att respekten för domarnas självständighet i sin yrkesutövning kräver att domstolen i fråga ska kunna pröva sin internationella behörighet mot bakgrund av alla uppgifter som den har tillgång till, samtidigt som man eftersträvar målet att säkerställa god rättskipning, vilket ligger till grund för unionsbestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 64, och dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding, C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 45).

40

Med hänsyn till det mål som eftersträvas med förordning nr 650/2012, nämligen att säkerställa en god rättskipning, finns det inget som hindrar att samma principer gör sig gällande då den domstol vid vilken talan väckts prövar om den är behörig vid tillämpningen av förordningens regler om internationell domsrätt i arvsrättsliga spörsmål.

41

Reglerna om subsidiär behörighet i artikel 10.1 i förordning nr 650/2012 främjar uppnåendet av detta mål avseende god rättskipning. Tillämpningen av denna bestämmelse kan således inte vara beroende av att den inte har åberopats av någon av parterna i det aktuella förfarandet.

42

Såsom även påpekats av generaladvokaten i punkt 87 i förslaget till avgörande, finner EU-domstolen att artikel 10 i förordning nr 650/2012 ska tolkas mot bakgrund av artikel 15 i förordningen, på så sätt att även om den domstol vid vilken talan väckts inte enligt denna artikel 10 är skyldig att aktivt söka efter faktiska omständigheter för att avgöra sin behörighet i ett visst mål, så är nämnda domstol enligt denna artikel skyldig att, med beaktande av i målet ostridiga omständigheter, fastställa med stöd av vilken grund som den är behörig; denna grund kan eventuellt vara en annan än den som åberopats av käranden.

43

Det ska särskilt påpekas att för att den domstol vid vilken talan väckts ska kunna förklara sig obehörig på sätt som anges i artikel 15 i förordning nr 650/2012 så krävs det att den först prövar alla de kriterier som anges i kapitel II i förordning nr 650/2012. Det ska därvid även påpekas att denna domstol – vid denna prövning – ska pröva om den eventuellt är behörig mot bakgrund av samtliga uppgifter som den har tillgång till. En sådan prövning kan således inte företas enbart med beaktande av den forumregel som uttryckligen åberopats av parterna.

44

Denna tolkning vederläggs inte av den hänskjutande domstolens argument att artikel 10 i förordning nr 650/2012 utgör ett undantag från principen om att behörig domstol ska tillämpa domstolslandets egen lag, vilket innebär att den domstol vid vilken talan väckts har att tillämpa lagen i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist. Såsom även påpekats av generaladvokaten i punkt 70 i förslaget till avgörande, finner EU-domstolen nämligen att det i skäl 27 i förordningen angivna syftet att behörig domstol ska tillämpa sin egen lag inte är ovillkorligt.

45

Det är visserligen riktigt att det i skäl 27 i förordning nr 650/2012 anges att reglerna i förordningen är tänkta att se till att den myndighet som handlägger arvet i de flesta fall kommer att tillämpa den egna lagstiftningen. Detta till trots innehåller denna förordning inte något krav på eller någon garanti för att behörig domstol kommer att tillämpa domstolslandets egen lag. Att det inte ovillkorligen är så att behörig domstol kommer att tillämpa domstolslandets egen lag vinner stöd dels i orden ”i de flesta fall” i skäl 27 i förordningen, dels i den omständigheten att unionslagstiftaren, i skäl 43 i förordningen, själv har angett att de bestämmelser om behörighet som fastställs i denna förordning i vissa fall kan leda till en situation där den domstol som är behörig att fatta beslut om arvet inte kommer att tillämpa sin egen lagstiftning.

46

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 10.1 a i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat ex officio ska pröva sin behörighet med stöd av regeln om subsidiär behörighet i denna bestämmelse när domstolen, då talan väckts med stöd av regeln om allmän behörighet i förordningens artikel 4, konstaterar att den saknar behörighet enligt denna artikel 4.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 10.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat ex officio ska pröva sin behörighet med stöd av regeln om subsidiär behörighet i denna bestämmelse när domstolen, då talan väckts med stöd av regeln om allmän behörighet i förordningens artikel 4, konstaterar att den saknar behörighet enligt denna artikel 4.