1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 9 september 2020, Italien/kommissionen (T‑437/16, EU:T:2020:410) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen meddelandet om allmänt uttagningsprov – Epso/AD/322/16 – Handläggare inom området revision (AD 5/AD 7) (EUT C 171 A, 2016, s. 1) (nedan kallat det omtvistade meddelandet om uttagningsprov).

2

Följande föreskrivs i artikel 1 i rådets förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som ska användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 1958, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 16), i dess lydelse enligt rådet förordning (EU) nr 517/2013 av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1/58):

”Följande språk ska vara officiella språk och arbetsspråk för [Europeiska] unionens institutioner: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, italienska, iriska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.”

3

I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:

”Skriftliga handlingar som en medlemsstat eller en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion ställer till [unionens] institutioner får efter avsändarens val avfattas på något av de officiella språken. Svaret ska lämnas på samma språk.”

4

Artikel 6 i nämnda förordning har följande lydelse:

”[Unionens] institutioner får i sina arbetsordningar föreskriva närmare villkor för hur denna reglering av språkanvändningen skall tillämpas.”

5

Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) kommer till uttryck genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, 1968, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 (EUT L 287, 2013, s. 15).

6

Avdelning I i tjänsteföreskrifterna, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, innehåller artiklarna 1–10c.

7

I artikel 1d i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.   Vid tillämpningen av dessa tjänsteföreskrifter skall all diskriminering på grund av bland annat … språk … vara förbjuden.

…

6.   Tillämpningen av principen om icke-diskriminering och proportionalitetsprincipen får bara begränsas på objektiva och rimliga grunder i syfte att uppnå legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken. …”

8

Artikel 2 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1.   Varje institution skall fastställa vem inom institutionen som skall utöva de befogenheter som enligt dessa tjänsteföreskrifter tillkommer tillsättningsmyndigheten.

2.   En eller flera institutioner får emellertid överlåta tillsättningsmyndighetens befogenheter, helt eller delvis, till en annan institution eller till ett interinstitutionellt organ, dock inte beslut som gäller tillsättning, befordran eller förflyttning av tjänstemän.”

9

Avdelning III i tjänsteföreskrifterna har rubriken ”Tjänstemännens karriär”.

10

Kapitel 1 i denna avdelning, vilket har rubriken ”Rekrytering”, innehåller artiklarna 27–34. Artikel 27 första stycket lyder enligt följande:

”Rekryteringen ska vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen har högsta kompetens, prestationsförmåga och integritet samt är rekryterade över största möjliga geografiska område bland medborgarna i unionens medlemsstater. Inga tjänster ska vara förbehållna medborgare från en viss medlemsstat.”

11

I artikel 28 i tjänsteföreskrifterna anges följande:

”En tjänsteman får tillsättas endast om han

…

…

12

Bilaga III till tjänsteföreskrifterna har rubriken ”Förfarande vid uttagningsprov”. I artikel 1 föreskrivs följande:

”1.   Meddelande om uttagningsprov skall utarbetas av tillsättningsmyndigheten i samråd med Gemensamma kommittén.

I meddelandet skall följande anges:

…”

13

Artikel 7 i denna bilaga innehåller följande bestämmelse:

”1.   Efter samråd med kommittén för tjänsteföreskrifterna skall institutionerna bemyndiga Europeiska rekryteringsbyrån [(Epso)] att vidta de åtgärder som behövs för att se till att samma krav tillämpas för uttagningsförfarandena för unionens tjänstemän …”

14

Epso upprättades genom Europaparlamentets, rådets, kommissionens, domstolens, revisionsrättens, Ekonomiska och sociala kommitténs, Regionkommitténs och EU-ombudsmannens beslut 2002/620/EG av den 25 juli 2002 (EGT L 197, 2002, s. 53).

15

Enligt artikel 2.1 första meningen i detta beslut ska Epso bland annat ha de urvalsbefogenheter som genom bilaga III till tjänsteföreskrifterna tilldelas tillsättningsmyndigheterna vid de institutioner som undertecknat nämnda beslut.

16

I artikel 4 sista meningen i beslut 2002/620 anges att en eventuell talan inom det område som beslutet omfattar ska föras mot kommissionen.

17

Den 27 februari 2015 offentliggjorde Epso i Europeiska unionens officiella tidning ett dokument med rubriken ”Allmänna bestämmelser för allmänna uttagningsprov” (EUT C 70 A, 2015, s. 1). På den första sidan anges att ”[d]essa bestämmelser utgör en del av meddelandet om uttagningsprov och tillsammans med meddelandet utgör de den bindande ramen för uttagningsförfarandet”.

18

I punkt 1.3 i de allmänna bestämmelserna, som har rubriken ”Behörighetskrav”, anges följande beträffande språkkunskaper:

”…

Enligt långvarig praxis inom EU-institutionerna när det gäller intern kommunikation är det engelska, franska och tyska som används mest. Det är också dessa språk som oftast behövs i extern kommunikation och i handläggning av ärenden.

Valet av andraspråk för uttagningsproven har fastställts i tjänstens intresse, som kräver att nyanställda omedelbart ska kunna börja utföra sina arbetsuppgifter och kommunicera väl i sitt dagliga arbete. Om så inte är fallet, är det stor risk för att institutionerna inte fungerar effektivt.

För att alla ska behandlas lika måste alla sökande, även de som har engelska, franska eller tyska som första officiella språk, göra vissa delprov på sitt andraspråk, som ska väljas bland dessa tre språk. Genom att på detta sätt bedöma de sökandes särskilda kompetens kan institutionerna bilda sig en uppfattning om deras förmåga att omedelbart kunna börja arbeta i en omgivning som nära liknar den som de skulle arbeta i. Dessa bestämmelser påverkar inte möjligheterna till fortbildning i språk för att kunna arbeta på ett tredje språk i enlighet med artikel 45.2 i tjänsteföreskrifterna …”

19

I punkterna 1–13 i den överklagade domen redogjorde tribunalen för innehållet i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov på följande sätt:

…

…

20

Republiken Italien väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 5 augusti 2016, talan om ogiltigförklaring av det omtvistade meddelandet om uttagningsprov. Konungariket Spanien intervenerade till stöd för Republiken Italiens yrkanden.

21

Republiken Italien bestred lagenligheten av två delar i de språkregler som hade inrättats genom det omtvistade meddelandet om uttagningsprov, genom vilka valet av andraspråk i uttagningsprovet begränsades till tyska, engelska och franska och genom vilka det bestämdes vilka språk som ska användas vid kommunikationen mellan de sökande och Epso.

22

Tribunalen prövade först den tredje och den sjunde grunden tillsammans, vilka avsåg den första delen av dessa språkregler.

23

Tribunalen påpekade i punkt 62 i den överklagade domen att begränsningen av valet av andraspråk i det uttagningsprov som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov (nedan kallad begränsningen av valet av andraspråk för uttagningsprovet eller den aktuella begränsningen) utgör en särbehandling på grund av språk, vilken i princip är förbjuden enligt artikel 1d.1 i tjänsteföreskrifterna, med tillägget att en sådan särbehandling kan vara motiverad.

24

Följaktligen prövade tribunalen, i punkterna 63–199 i den överklagade domen, huruvida denna begränsning var motiverad.

25

Vid denna bedömning prövade tribunalen, i punkterna 80–100 i den överklagade domen, de tre skäl som hade anförts i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov för att motivera den aktuella begränsningen av valet av andraspråk.

26

Tribunalen fann, i punkt 88 i den överklagade domen, att varken budgetmässiga och operativa begränsningar eller den särskilda karaktären hos utvärderingscentrumets delprov kunde motivera den konstaterade särbehandlingen.

27

I detta sammanhang konstaterade tribunalen, i punkt 91 i den överklagade domen, att även om kravet att nyanställda direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter eventuellt skulle kunna motivera en begränsning till just dessa tre språk, så kan varken skäl som avser budgetmässiga och operativa begränsningar eller som avser uttagningsförfarandets natur motivera en sådan begränsning.

28

Vad gäller det första av dessa tre skäl påpekade tribunalen, i punkterna 93 och 94 i den överklagade domen, att övervägandena i inledningen och punkt 1 i) i bilaga II till det omtvistade meddelandet om uttagningsprov, även om dessa överväganden tyder på att det ligger i tjänstens intresse att nyanställda ska kunna utföra sina arbetsuppgifter och kommunicera effektivt från och med att de tillträder sin tjänst, så är dessa, inte i sig tillräckliga för att styrka att den aktuella tjänsten, det vill säga tjänsten som handläggare inom området revision vid de institutioner som berörs av det omtvistade meddelandet, i de konkreta fallen kräver tillräckliga kunskaper i engelska, franska eller tyska, men inte kunskaper i de övriga av unionens officiella språk.

29

Vidare fann tribunalen, i punkterna 95–98 i den överklagade domen, att denna bedömning inte vederlades av beskrivningen av de arbetsuppgifter som de godkända sökandena skulle utföra, såsom de angavs i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov. Det framgår nämligen inte redan på grundval av denna beskrivning att de tre språk till vilka valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet var begränsat skulle göra det möjligt för de personer som hade godkänts i dessa uttagningsprov att direkt ta sig an sina arbetsuppgifter. Tribunalen ansåg att det inte finns någon uppgift i meddelandet om uttagningsprov som visar att dessa tre språk faktiskt använts vid utförandet av de arbetsuppgifter som anges i bilaga I till meddelandet om uttagningsprov eller när man förbereder presentationer, leder diskussioner och skriver rapporter, i den mening som avses i inledningen till bilaga II till meddelandet. Det framgår inte heller vare sig av nämnda meddelande eller av uppgifterna i handlingarna i förevarande mål att samtliga de tre ovannämnda språken faktiskt används i kontakter mellan de handläggare som arbetar med revision och de enheter eller tjänstegrenar som är föremål för revision eller i informationsutbytet med behöriga myndigheter.

30

Tribunalen förklarade därför, i punkt 100 i den överklagade domen, att kravet på att nyanställda direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter inte kan motivera en sådan begränsning, eftersom beskrivningen i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov är så vag och allmänt hållen och eftersom det inte anges några konkreta uppgifter till stöd för begränsning av valet av andraspråk i detta uttagningsprov.

31

Under dessa omständigheter prövade tribunalen därefter huruvida de omständigheter som kommissionen hade anfört som stöd härför kan anses visa att den aktuella begränsningen, med hänsyn till de lediga tjänsternas särskilda karaktär, på ett objektivt och rimligt sätt motiverades av behovet att förfoga över handläggare som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter.

32

För det första undersökte tribunalen, i samband med denna prövning, i punkterna 106–149 i den överklagade domen, omständigheterna avseende kommissionens interna praxis i språkhänseende, nämligen

33

Vad särskilt gäller meddelande SEC(2000) 2071/6 undersökte tribunalen detta i punkterna 112–117 i den överklagade domen, varefter den, i punkt 113 i denna dom, konstaterade att meddelandet syfte ”i huvudsak är att utvärdera kommissionskollegiets olika beslutsförfaranden, såsom dessa har fastställts i kommissionens arbetsordning, i dess lydelse vid den tidpunkt då meddelandet utfärdades, och att föreslå en förenkling av dessa. Det är i ett sådant sammanhang och med hänvisning till en bestämd typ av förfarande, nämligen det skriftliga förfarandet, som det i punkt 2.2 i det aktuella meddelandet anges att ’handlingarna ska skickas ut på kommissionens tre arbetsspråk’, utan att närmare ange vilka dessa är. Även om denna hänvisning innehåller uttrycket ’arbetsspråk’ räcker detta inte för att fastställa att engelska, franska och tyska är de språk som faktiskt används av kommissionens samtliga avdelningar i deras dagliga arbete”. Efter att i punkterna 114–116 i nämnda dom ha påpekat att räckvidden av denna hänvisning dessutom hade nyanserats i andra avsnitt i meddelande SEC(2000) 2071/6, drog tribunalen, i punkt 117 i samma dom, slutsatsen att det utifrån detta meddelande ”[inte var möjligt att] dra några användbara slutsatser om den faktiska användningen av engelska, franska och tyska i kommissionens dagliga arbete eller, i ännu högre grad, vid utförandet av de arbetsuppgifter som avses i [det omtvistade meddelandet om uttagningsprov]”.

34

I punkt 118 i den överklagade domen tillade tribunalen att detta konstaterande inte påverkas av de andra texter som ligger till grund för kommissionens bedömning av meddelande SEC(2000) 2071/6, det vill säga kommissionens arbetsordning, tillämpningsföreskrifterna till denna och dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”, genom att i tur och ordning undersöka dessa tre rättsakter i punkterna 119–121 i den domen.

35

I punkt 132 i den överklagade domen påpekade tribunalen i detta avseende att de dokument som avses i punkt 34 i förevarande dom, betraktade som en helhet, inte kan anses utgöra tillämpningsföreskrifter – i arbetsordningen – för de allmänna språkregler som fastställs i förordning nr 1, i den mening som avses i artikel 6 i den förordningen. Såsom kommissionen också har preciserat ”återspeglar dessa texter endast en omfattande administrativ praxis inom denna institution som består i att använda tyska, engelska och franska som språk på vilka handlingar ska göras tillgängliga för att underställas kommissionskollegiets godkännande”. Efter att bland annat ha konstaterat, i punkterna 133 och 134 i den överklagade domen, att i synnerhet handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”, i handboken för operativa förfaranden, inte kan anses som ett beslut från kommissionens ordförande varigenom det fastställs vilka språk som ska användas i de handlingar som ska föreläggas kommissionskollegiet, påpekade tribunalen, i punkt 135 i den domen, att kommissionen hade medgett att det inte existerade något internt beslut om fastställande av kommissionens arbetsspråk.

36

Efter att ha gjort dessa ”inledande klargöranden” konstaterade tribunalen därefter, i punkt 136 i den överklagade domen, att eftersom syftet med dessa texter endast är att definiera vilka språk som behövs för att kunna genomföra kommissionens olika beslutsförfaranden, kunde ingen av de texter som kommissionen hade ingett motivera begränsningen av valet av andraspråk för det omtvistade uttagningsprovet till tyska, engelska och franska med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter som utmärker de tjänster som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

37

Tribunalen preciserade i detta avseende, i punkt 137 i den överklagade domen, att det inte framgår av dessa texter att det finns ett nödvändigt samband mellan kommissionens beslutsförfaranden, bland annat dem som äger rum inom kommissionskollegiet, och de arbetsuppgifter som de godkända sökandena från det omtvistade uttagningsprovet ska utföra. Även om det antas att ledamöterna vid en viss institution uteslutande använder ett eller vissa språk vid sina överläggningar, kan det nämligen inte utan ytterligare förklaringar presumeras att en nyanställd tjänsteman som inte behärskar något av dessa språk inte omedelbart kan utföra sitt arbete på ett ändamålsenligt sätt vid den ifrågavarande institutionen.

38

Tribunalen påpekade dessutom, i punkt 138 i den överklagade domen, att det inte heller framgår av de texter som kommissionen hade ingett att samtliga tre språk som betecknas som förfarandespråk faktiskt används av kommissionens tjänsteavdelningar i deras dagliga arbete. Vidare låter meddelande SEC(2000) 2071/6 förstå att det inte är den avdelning som är materiellt ansvarig för utarbetandet av en handling, utan generaldirektoratet för översättning, som utarbetar de versioner av denna handling på de förfarandespråk som krävs för att de ska kunna översändas till kommissionskollegiet. I punkt 139 i den överklagade domen tillade tribunalen att eftersom ingen tjänsteman är skyldig att ha tillfredsställande kunskaper i samtliga de tre språk som anges i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov är det svårt att föreställa sig att arbetet med att utarbeta ett förslag till en rättsakt på de språk som krävs för att översända förslaget till kommissionskollegiet vid ett och samma tillfälle kommer att fördelas mellan ett motsvarande antal tjänstemän inom den avdelning som ansvarar för utarbetandet av förslaget. Efter att i punkterna 140–143 i den överklagade domen ha underkänt kommissionens argument avseende meddelande SEC(2006) 1489 final fann tribunalen dessutom, i punkterna 144–148 i samma dom, att de texter som kommissionen hade ingett långt ifrån visade att det uteslutande är de tre ”förfarandespråken” som används i de aktuella förfarandena.

39

Mot bakgrund av denna bedömning fann tribunalen, i punkt 149 i den överklagade domen, att de aktuella texterna inte visade att den aktuella begränsningen stod i proportion till de reella krav som tjänsten ställer och därmed kunde styrka, med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter som är utmärkande för de tjänster som avses i meddelandet, att det ligger i tjänstens intresse att nyanställda direkt kan börja utföra sina arbetsuppgifter.

40

För det andra prövade tribunalen, i punkterna 150–165 i den överklagade domen, uppgifterna om vilka språk som används av kommissionens personal som arbetar med revision.

41

Till att börja med analyserade tribunalen, i punkterna 152–163 i den överklagade domen, bilagan med rubriken ”Dati sulla diffusione dell’inglese, del francese e del tedesco utilizzate come lingue veicolari dal personale della Commissione in funzione nel settore dell’audit al 30.09.2016” (Uppgifter om användningen av engelska, tyska och franska som kommunikationsspråk för anställda inom kommissionen verksamma på revisionsområdet per den 30 september 2016). I punkt 157 i denna dom konstaterade tribunalen att dessa uppgifter varken i sig eller i kombination med de texter som hade undersökts i punkterna 106–149 i nämnda dom, gör det möjligt att fastställa vilket eller vilka kommunikationsspråk som de olika berörda avdelningarna faktiskt använder i sitt dagliga arbete, eller ens det eller de språk som är absolut nödvändiga för att utföra revisioner. Tribunalen ansåg därför att man utifrån dessa uppgifter inte kunde fastställa vilket eller vilka språk som medför att de godkända sökandena från det uttagningsprov som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov ska anses vara handläggare som direkt kan ta sig an arbetsuppgifterna, förutsatt att de har tillfredsställande kunskaper i detta eller dessa språk. I punkt 158 i samma dom tillades att av samma skäl var de kompletterande upplysningar som kommissionen hade lämnat beträffande språkkunskaperna hos den personal som arbetar inom revision och som hör till tjänstegrupp AST och kategorin kontraktsanställda inte relevanta för lösningen av den aktuella tvisten.

42

Efter att i punkt 159 i den överklagade domen ha erinrat om sin rättspraxis, enligt vilken en begränsning av valet av andraspråk för sökande till ett uttagningsprov till ett begränsat antal av de officiella språken inte kan anses vara sakligt motiverad och proportionerlig när det, bland dessa språk, utöver språk i vilka kunskaper är önskvärda eller till och med nödvändiga, finns andra språk som inte ger de sökande som eventuellt väljs ut från ett uttagningsprov någon särskild fördel förhållande till ett annat officiellt språk, slog tribunalen, i punkt 160 i den överklagade domen, fast att även om det antas att språkkunskaperna hos personal i aktiv tjänst kan tyda på att en nyanställd, för att direkt kunna delta i den interna kommunikationen, måste behärska ett språk som är särskilt utbrett bland denna personal, så kunde de aktuella uppgifterna inte motivera den begränsning av valet av andraspråk som hade gjorts i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

43

Tribunalen påpekade i detta avseende, i punkt 161 i den överklagade domen, att det av en analys av uppgifterna avseende de språk som sökandena har angett som ”språk 1” och ”språk 2” framgår att det endast är tillfredsställande kunskaper i engelska som kan anses ge de sökande som eventuellt väljs ut från det aktuella uttagningsprovet en fördel. Dessa uppgifter gör det däremot inte möjligt att förklara varför en sökande som exempelvis har fördjupade kunskaper i italienska och tillfredsställande kunskaper i tyska omedelbart skulle kunna delta i den interna kommunikationen, medan en sökande som har fördjupade kunskaper i italienska och tillfredsställande kunskaper i nederländska inte skulle kunna göra detta. Vad vidare gäller uppgifterna avseende ”språk 3” angav tribunalen, i punkt 162 i den överklagade domen, att även om innehållet i dessa uppgifter inte på något sätt ändrar denna bedömning, så kan de i vilket fall som helst inte beaktas, eftersom det inte framgår av den bilaga som kommissionen hade ingett att den personal som avses där redan har visat prov på sin förmåga att arbeta på sitt tredje språk.

44

Tribunalen fann således, i punkt 163 i den överklagade domen, att uppgifterna om språkkunskaperna hos den kommissionspersonal som arbetar med revision inte kan motivera den aktuella begränsningen med hänvisning till målet om att godkända sökande direkt ska kunna börja utföra sina arbetsuppgifter.

45

Vad vidare rör det dokument kommissionen hade ingett med uppgifter som hade samlats in från dess avdelning för internrevision, av vilket det, enligt denna institution, framgår att samråd med andra avdelningar endast äger rum på engelska och franska, medan de slutliga revisionsrapporterna endast antas på engelska, förklarade tribunalen, i punkterna 164 och 165 i den överklagade domen, att detta dokument inte kan anses vara relevant för lösningen av den aktuella tvisten, eftersom det inte innehåller några upplysningar som visar att tyska används som arbetsspråk eller kommunikationsspråk vid de berörda avdelningarna.

46

För det tredje analyserade tribunalen, i punkterna 166–187 i den överklagade domen, de omständigheter som rör revisionsrättens verksamhet. Vad gäller revisionsrättens beslut 22/2004 av den 25 maj 2004 om bestämmelser för översättning av dokument för revisionsrättens sammanträden, gruppmöten och möten i förvaltningskommittén (nedan kallat beslut 22/2004), konstaterade tribunalen, till att börja med, i punkt 172 i nämnda dom, att detta beslut inte är relevant, eftersom det inte innehåller några upplysningar som visar att tyska används som arbetsspråk eller kommunikationsspråk vid revisionsrättens tjänsteavdelningar.

47

Därefter analyserade tribunalen, i punkterna 175–179 i den överklagade domen, skrivelsen från revisionsrättens ordförande av den 11 november 1983, med bilagor, närmare bestämt ett protokoll från det sammanträde med en begränsad krets som hölls den 12 oktober 1982 och en skrivelse från revisionsrättens ordförande, daterad samma dag, angående reglerna för tolkning och den praktiska organisationen av revisionsrättens sammanträden (nedan tillsammans kallat skrivelsen av den 11 november 1983). I punkt 177 i den överklagade domen kom tribunalen fram till att det av dessa handlingar inte går att fastställa vilket eller vilka arbetsspråk eller kommunikationsspråk som används vid de avdelningar till vilka de godkända sökandena i det uttagningsprov som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov skulle rekryteras.

48

Slutligen analyserade tribunalen, i punkterna 181–187 i den överklagade domen, en tabell, ingiven av kommissionen, med rubriken ”LINGUE PARLATE DAL PERSONALE DELLA CORTE DEI CONTI IN SERVIZIO AL 30.09.2016” (Språk som talas av revisionsrättens personal i aktiv tjänst per den 30 september 2016). Tribunalen påpekade, i punkt 185 i samma dom, att denna handling inte heller gör det möjligt att fastställa för vilket eller vilka språk det går att slå fast att godkända sökandena från det uttagningsprov som avses i det omtvistade meddelandet, genom tillfredsställande kunskaper i detta eller dessa språk, därigenom direkt kan börja utföra sina arbetsuppgifter, eftersom de, i likhet med kommissionens uppgifter om sin personal, endast sammanfattar vilka språkkunskaper olika kategorier av tjänstemän vid revisionsrätten har.

49

Under dessa omständigheter drog tribunalen, i punkterna 187 och 188 i den överklagade domen, slutsatsen att det, i likhet med vad som är fallet med de uppgifter som kommissionen hade lämnat vad gäller dess interna praxis på språkområdet, inte var möjligt att fastställa att den aktuella begränsningen är motiverad med hänsyn till målet att de handläggare som rekryteras direkt ska kunna ta sig an sina arbetsuppgifter.

50

För det fjärde prövade tribunalen, i punkterna 189–196 i den överklagade domen, uppgifterna om hur vanligt det är att tyska, engelska och franska talas och studeras som främmande språk i Europa, genom att, i punkterna 195 och 196 i den överklagade domen, slå fast att dessa uppgifter varken i sig eller tillsammans med andra uppgifter i handlingarna i målet, kan motivera den aktuella begränsningen, eftersom dessa uppgifter på sin höjd eventuellt kan påvisa att denna begränsning är proportionerlig, om det kan anses framgå att denna begränsning svarar mot behovet att anställa sökande som direkt kan ta sig an arbetsuppgifterna, vilket kommissionen inte har visat.

51

Med beaktande av samtliga omständigheter som kommissionen hade anfört fann tribunalen, i punkterna 197–199 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade visat att begränsningen av sökandenas val av andraspråk var objektivt motiverad och stod i proportion till det grundläggande mål som eftersträvas, nämligen att rekrytera handläggare som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter. Det är nämligen inte tillräckligt att försvara principen om en sådan begränsning genom att hänvisa till det stora antalet officiella språk inom unionen och till behovet av att välja ett mer begränsat antal språk, eller till och med ett enda språk, som interna kommunikationsspråk eller ”arbetsspråk”. Med hänsyn till artikel 1d.1 och 1d.6 i tjänsteföreskrifterna måste det finnas sakliga skäl för valet av ett eller flera specifika språk, med uteslutande av alla andra språk.

52

Tribunalen biföll följaktligen talan såvitt avsåg den tredje och den sjunde grunden och ogiltigförklarade det omtvistade meddelandet om uttagningsprov i den del valet av andraspråk för uttagningsprovet hade begränsats till tyska, engelska och franska.

53

Därefter prövade tribunalen den sjätte grunden rörande den andra delen av de ifrågasatta språkreglerna, avseende åsidosättande av artikel 18 FEUF, artikel 24 fjärde stycket FEUF, artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 1 och 2 i förordning nr 1/58 och artikel 1d.1 och 1d.6 i tjänsteföreskrifterna. I punkt 222 i den överklagade domen biföll tribunalen talan på denna grund och ogiltigförklarade det omtvistade meddelandet om uttagningsprov i den del det begränsade valet av språk som ska användas i kommunikationen mellan sökandena och Epso till enbart tyska, engelska och franska.

54

Tribunalen biföll följaktligen, i punkt 223 i den överklagade domen, talan och ogiltigförklarade det omtvistade meddelandet om uttagningsprov i dess helhet. Tribunalen preciserade dessutom, i punkterna 225–230 i den överklagade domen, att denna ogiltigförklaring, av de skäl som anges i samma punkter, inte får påverka de rekryteringar som redan hade gjorts på grundval av reservlistor som hade upprättats efter det aktuella urvalsförfarandet.

55

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

56

Republiken Italien och Konungariket Spanien har yrkat att domstolen ska

57

Kommissionen har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande.

58

Den första och den andra grunden avser lagenligheten av begränsningen av valet av andraspråk i uttagningsprovet till tyska, engelska och franska, medan den tredje grunden avser lagenligheten av begränsningen av de språk som kan användas i kommunikationen mellan de sökande som berörs av det omtvistade meddelandet om uttagningsprov och Epso.

59

Den första grunden, som består av tre delar, avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 1d.6 i tjänsteföreskrifterna och vid fastställandet av kommissionens motiveringsskyldighet samt påstående att tribunalen även har åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

60

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen, vid sin prövning av de omständigheter som rör kommissionens interna praxis på språkområdet och de språk som denna institutions handläggare inom området revision använder, utan motivering tillämpade rättsstridiga kriterier för att bedöma huruvida dessa omständigheter visade att den aktuella begränsningen var motiverad, det vill säga, i punkt 137 i den överklagade domen, ett kriterium om att en nyanställd tjänsteman måste ha förmåga att omedelbart utföra ett ”ändamålsenligt arbete” hos den rekryterande institutionen och, i punkterna 159–161 i samma dom, premissen att vissa av det begränsade antalet språk inte ger en sådan tjänsteman en ”särskild fördel”. Att grunda sig på dessa kriterier innebär emellertid att man helt underlåter att beakta tjänstens intresse av att nyanställda direkt ska kunna ta sig an sina arbetsuppgifter.

61

Vad särskilt gäller det kriterium som anges i punkt 137 i den överklagade domen har kommissionen för det första gjort gällande att eftersom tjänstens intresse kräver rekrytering av sökande som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter, är den omständigheten att dessa sökande ändå kan utföra ett ”ändamålsenligt arbete” inte relevant.

62

Kravet att nyanställd personal omedelbart ska kunna ta sig an sina arbetsuppgifter syftar nämligen till att säkerställa kontinuiteten i förhållande till den personal som tjänstgör vid den tjänsteavdelning hos vilken de ska börja arbeta och är mer långtgående än kravet att ha förmåga att omedelbart utföra ett ändamålsenligt arbete.

63

För det andra har kommissionen gjort gällande att tribunalen inte har definierat vad som omfattas av begreppet ”ändamålsenligt arbete” eller styrkt konstaterandet att det skulle vara möjligt att utföra sådant arbete. Detta beteende strider mot motiveringsskyldigheten.

64

För det tredje är det ”omöjligt” att en sökande som nyligen har rekryterats, och som inte behärskar något av de tre språk som enligt det omtvistade meddelandet om uttagningsprov är godkända som andraspråk, kan utföra ett användbart arbete inom en institution där det politiska och vägledande organet, det vill säga kommissionskollegiet, fattar sina interna beslut endast på ett av dessa tre språk. Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att tribunalens hänvisning till punkterna 121 och 122 i domen av den 15 september 2016, Italien/kommissionen (T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495), är felaktig, eftersom Ständiga representanternas kommitté (Coreper), till vilket det hänvisas i dessa punkter, är ett organ som specifikt föreskrivs i artikel 16.7 FEU och som skiljer sig från övriga institutioner. Förevarande mål rör emellertid medlemmar av en och samma institution, som omfattar både kollegiet och institutionens olika tjänsteavdelningar. Den specifika karaktären hos de uppgifter som ska utföras inom tjänstegrenarna påverkar dessutom inte den omständigheten att det i slutändan är tjänsteavdelningarna som lägger fram alla utkast till rättsakter till kommissionskollegiet.

65

För det fjärde har tribunalen överskridit gränserna för sin domstolsprövning genom att anse att kommissionen borde ha lämnat mer utförliga förklaringar för att motivera den aktuella begränsningen, utan att ens motivera en sådan bedömning.

66

Republiken Italien och Konungariket Spanien har bestritt dessa argument.

67

Det ska erinras om att enligt domstolens fasta praxis ska unionens institutioner ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet, och särskilt när de fastställer kriterierna för den kompetens som krävs för de tjänster som ska tillsättas och när de – på grundval av dessa kriterier och i tjänstens intresse – bestämmer villkoren och formerna för anordnandet av uttagningsprov. Institutionerna måste således – precis som Epso, vid utövandet av de befogenheter som Epso har tilldelats av institutionerna, ha rätt att utifrån sina behov avgöra vilken kompetens som lämpligen bör krävas av de sökande i ett uttagningsprov för att institutionerna ska kunna organisera sin verksamhet på ett ändamålsenligt och rimligt sätt (dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 88).

68

Institutionerna ska emellertid vid tillämpningen av tjänsteföreskrifterna se till att artikel 1d i desamma iakttas, vilken förbjuder all diskriminering på grund av språk. Även om punkt 6 i denna artikel förvisso innehåller en möjlighet att begränsa detta förbud, så är sådana begränsningar, enligt nämnda bestämmelse, endast tillåtna ”på objektiva och rimliga grunder” och om de svarar mot ”legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken” (dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 89).

69

Unionsinstitutionernas stora utrymme för eget skön vad gäller hur de organiserar sina tjänsteavdelningar, liksom Epsos utrymme för eget skön i de sammanhang som beskrivs i punkt 68 i förevarande dom, begränsas således av artikel 1d i tjänsteföreskrifterna, varför den särbehandling på grund av språk som är resultatet av att språkreglerna för ett uttagningsprov innehåller en begränsning till ett visst antal officiella språk endast kan godtas om en sådan begränsning är sakligt motiverad och står i proportion till de reella krav som tjänsten ställer. Dessutom måste varje begränsning av valet av andraspråk för ett uttagningsprov vara grundat på klara, objektiva och förutsebara kriterier som är sådana att de sökande kan förstå skälen till detta villkor och att unionsdomstolen kan pröva om villkoret är lagenligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkterna 90–93 och där angiven rättspraxis).

70

Det ankommer på den institution som har begränsat språkreglerna i ett urvalsförfarande till ett begränsat antal av unionens officiella språk att visa att en sådan begränsning verkligen är ägnad att tillgodose reella krav avseende de arbetsuppgifter som de anställda personerna kommer att utföra, att den står i proportion till dessa behov och att den grundar sig på klara, objektiva och förutsebara kriterier, medan det ankommer på tribunalen att göra en konkret prövning av huruvida begränsningen är objektivt motiverad och proportionerlig med hänsyn till nämnda behov (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkterna 93 och 94).

71

Unionsdomstolen ska vid denna prövning inte bara pröva huruvida de bevis som har åberopats är materiellt riktiga, utan även pröva om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de styrker de slutsatser som har dragits (dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 104).

72

Genom den första delen av förevarande grund har kommissionen i huvudsak kritiserat tribunalen för att ha prövat huruvida det var motiverat att begränsa valet av andraspråk i uttagningsprovet med hänsyn till ett annat syfte än syftet med det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

73

Domstolen konstaterar att denna kritik grundar sig på en felaktig tolkning av punkterna 137 och 159–161 i den överklagade domen, vars innehåll det har erinrats om i punkterna 37, 42 och 43 i förevarande dom.

74

Det framgår nämligen av dessa punkter i den överklagade domen, sedda i sitt sammanhang, att det är med hänsyn till ”behovet att rekrytera handläggare som direkt kan ta sig an arbetsuppgifterna”, vilket bland annat anges i punkt I i) i bilaga II till det omtvistade meddelandet om uttagningsprov som motivering till en sådan begränsning, som tribunalen prövade huruvida de omständigheter som kommissionen hade lagt fram avseende dess interna språkpraxis och de språk som denna institutions personal inom området revision använder kan anses visa att denna begränsning är objektivt motiverad och proportionerlig.

75

För det första vad gäller punkt 137 i den överklagade domen har tribunalen, genom att slå fast att ”[det inte kan antas], utan ytterligare förklaringar, att en nyanställd tjänsteman som inte behärskar något av dessa språk inte skulle kunna börja arbeta direkt på ett ändamålsenligt sätt vid den ifrågavarande institutionen”, inte på något sätt har ifrågasatt tjänstens intresse av att förfoga över handläggare som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter, utan tvärtom försökt att fastställa huruvida de uppgifter som kommissionen hade lagt fram avseende sin interna språkpraxis visar att det för att tillgodose detta intresse, med hänsyn till de särskilda funktionella egenskaperna hos de tjänster som omfattas av det aktuella meddelandet om uttagningsprov och de språk som de berörda tjänsteavdelningarna faktiskt använder i sitt dagliga arbete, var nödvändigt att begränsa valet av andraspråk i dessa uttagningsprov till tyska, engelska och franska (se även, avseende tribunalens praxis som citeras i denna punkt 137, dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 106).

76

Dessutom har tribunalen genom detta tillvägagångssätt varken åsidosatt sin motiveringsskyldighet eller överskridit gränserna för sin domstolsprövning.

77

I enlighet med den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 70 och 71 i förevarande dom gjorde tribunalen nämligen en riktig bedömning, utan att överskrida gränserna för sin prövning, när den prövade huruvida begränsningen av valet av språk var objektivt motiverad av behovet av att rekrytera handläggare som omedelbart kunde ta sig an sina arbetsuppgifter och huruvida den språkkunskapsnivå som krävdes stod i proportion till tjänstens faktiska behov.

78

När det gäller kommissionens argument avseende dess egna beslutsförfaranden och dess kritik mot tribunalen för att felaktigt ha hänvisat till domen av den 15 september 2016, Italien/kommissionen (T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495), och för att ha slagit fast att de arbetsuppgifter som berördes av det omtvistade meddelandet om uttagningsprov var av specifik karaktär för att underkänna motiveringen avseende behovet att förfoga över handläggare som direkt kan ta sig an arbetsuppgifterna, ska det till att börja med noteras att tribunalen granskade samtliga texter som kommissionen hade lagt fram, och att den efter denna granskning drog slutsatsen att det inte fanns någon nödvändig koppling mellan kommissionens beslutsförfaranden och det revisionsarbete som det är tänkt att de godkända sökande från det aktuella uttagningsprovet ska ägna sig åt. Kommissionen kan inte vinna framgång med sina invändningar mot denna slutsats genom att endast hävda att det skulle vara ”omöjligt” att använda ett annat språk än de tre aktuella språken.

79

Även om punkt 121 i domen av den 15 september 2016, Italien/kommissionen (T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495), till vilken det hänvisas i punkt 137 i den överklagade domen, rör kommissionens argument avseende de språk som används inom Coreper, ska det påpekas att tribunalen i punkt 122 i samma dom även fann, i allmänna ordalag, när det gäller argument om att ett eller flera språk används som ”överläggningsspråk” vid en unionsinstitution, att det inte kan antas, utan ytterligare förklaringar, att den omständigheten att en nyanställd tjänsteman inte behärskar något av dessa språk gör att denne inte direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter på ett ändamålsenligt sätt vid den ifrågavarande institutionen. Av detta följer att kommissionen i vilket fall som helst inte har fog för att hävda att tribunalen därigenom har åsidosatt sin egen rättspraxis.

80

Vad slutligen gäller den specifika karaktären på de arbetsuppgifter som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov konstaterar domstolen att tribunalen, i punkt 137 i den överklagade domen, förklarade att motiveringen avseende behovet att förfoga över handläggare som direkt kan ta sig an arbetsuppgifterna inte hade styrkts.

81

Tribunalen nöjde sig härvidlag med att, i enlighet med vad som angetts i punkterna 69 och 70 i förevarande dom, göra den prövning som är nödvändig för att fastställa vilka språkkunskaper som objektivt sett kan krävas av kommissionen i tjänstens intresse, med avseende på de särskilda arbetsuppgifter som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

82

För det andra, vad gäller kommissionens invändningar mot punkterna 159–161 i den överklagade domen, ska det påpekas att det, i enlighet med den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 70 i förevarande dom, ankom på kommissionen att visa att begränsningen av valet av andraspråk i uttagningsprovet verkligen var ägnad att tillgodose reella krav avseende de arbetsuppgifter som de anställda personerna kan antas komma att utföra.

83

Det var just detta som tribunalen, i punkterna 159–161 i den överklagade domen, kontrollerade genom att konstatera att de uppgifter som kommissionen hade lämnat avseende språkkunskaperna hos institutionens personal som arbetar med revision på sin höjd ger stöd för slutsatsen att goda kunskaper i engelska skulle kunna ge de godkända sökandena i det omtvistade uttagningsprovet en fördel i den interna kommunikationen och således göra det möjligt för dem att omedelbart ta sig an sina arbetsuppgifter med avseende på denna kommunikation. Denna slutsats gäller dock inte för kunskaper i franska och tyska.

84

Tribunalen gjorde följaktligen en riktig bedömning när den slog fast att kommissionen inte hade styrkt att tillfredsställande kunskaper i ett av dessa två andra språk ger en fördel, vad avser behovet att förfoga över handläggare som direkt kan ta sig an arbetsuppgifterna.

85

Eftersom ingen av anmärkningarna kan godtas, kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

86

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att på ett överdrivet strikt sätt definiera skyldigheten att, i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov, motivera den aktuella begränsningen och omfattningen av bevisbördan för att motivera samma begränsning.

87

För det första är den bevisbörda som tribunalen ålade kommissionen för att styrka att denna motivering håller måttet mycket mer omfattande än den grad av precision som krävs enligt rättspraxis. Tribunalen slog nämligen, i den sista meningen i punkt 113, i den första meningen i punkt 138 och i punkt 157 i den överklagade domen, fast att kommissionen inte hade styrkt att de tre språk som kunde beaktas som andraspråk i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov faktiskt var de tre språk som dagligen används av denna institutions ”samtliga avdelningar” i deras dagliga arbete.

88

För det andra krävde tribunalen, i punkt 144 i den överklagade domen, att det skulle visas att det ”uteslutande” är dessa tre språk som används i kommissionens beslutsförfaranden, trots att det i detta meddelande anges att unionsinstitutionerna inte uteslutande, utan endast huvudsakligen, använder dessa språk. Tribunalen borde således ha kontrollerat huruvida dessa tre språk verkligen är de mest använda vid institutionen och inte huruvida de är de enda språk som används. Dessutom begick tribunalen samma fel i punkterna 159–161 i den överklagade domen, genom att lägga till ett bedömningskriterium enligt vilket det är nödvändigt att bedöma huruvida de tre aktuella språken ger sökande från de omtvistade uttagningsproven en ”särskild fördel”.

89

För det tredje, och i motsats till vad tribunalen angav i den sista meningen i punkt 147 i den överklagade domen, ankommer det inte på kommissionen att identifiera vilket av de tre språk som kan användas, samtidigt som den relativa betydelsen av vart och ett av dessa språk saknar relevans.

90

För det fjärde har kommissionen kritiserat tribunalen för att, i punkt 193 i den överklagade domen, ha underkänt samtliga statistiska uppgifter som kommissionen hade lagt fram, med motiveringen att det inte kan antas att de ger en korrekt bild av språkkunskaperna hos de potentiella sökandena till det aktuella uttagningsprovet.

91

Enligt denna institution avser beviskravet, enligt domstolens praxis, identifiering av de officiella språk som är vanligast förekommande inom unionen. Begränsningen av valet av andraspråk i uttagningsprovet motiveras således av objektiva omständigheter avseende användningen av olika språk. Detta gör det möjligt att skäligen dra slutsatsen att dessa uppgifter motsvarar de språkkunskaper som personer som önskar delta i unionsinstitutionernas uttagningsprov har. Under dessa omständigheter ankommer det inte på kommissionen att bevisa att ett sådant samband föreligger.

92

Den första meningen i punkt 197 i den överklagade domen bygger dessutom på en felaktig rättstillämpning, eftersom den vilar på samma felaktiga premiss.

93

För det femte har kommissionen slutligen gjort gällande att tribunalen, i punkt 139 i den överklagade domen, gjorde rent hypotetiska bedömningar genom att avsevärt minska räckvidden av meddelande SEC(2000) 2071/6.

94

Republiken Italien och Konungariket Spanien har bestritt dessa argument.

95

För det första måste, såsom framgår av punkt 69 i förevarande dom, varje villkor beträffande specifika språkkunskaper vara grundat på klara, objektiva och förutsebara kriterier som är sådana att de sökande kan förstå skälen till detta villkor och unionsdomstolen kan pröva om villkoret är lagenligt.

96

Motiveringen av ett beslut som har fattats av en av unionens institutioner, ett av dess organ eller en av dess byråer är av särskild betydelse, eftersom den ger den som berörs av beslutet möjlighet att med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan mot beslutet och gör det möjligt för den behöriga domstolen att utföra sin prövning. Den utgör således en av förutsättningarna för att den i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanterade domstolsprövningen ska vara effektiv (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

97

Vad rör begränsningen av valet av andraspråk i ett meddelande om uttagningsprov har domstolen förklarat att det ankommer på tribunalen att undersöka huruvida detta meddelande, de allmänna bestämmelserna för allmänna uttagningsprov eller den bevisning som ingetts av kommissionen innehåller några ”konkreta indikationer” på att denna begränsning, objektivt sett, är motiverat av tjänstens intresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 95).

98

Tribunalen gjorde således rätt när den gjorde en sådan prövning i den överklagade domen och – i punkt 100 i densamma, efter den prövning som hade gjorts bland annat i punkterna 93–99 i samma dom, vars innehåll har återgetts i punkterna 28 och 29 i förevarande dom – slog fast att även om hänsyn tas till beskrivningen av arbetsuppgifterna i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov, så kan behovet att nyanställda direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter, vilket framförs i detta meddelande, inte motivera en begränsning av valet av andraspråk i uttagningsprovet till endast tyska, engelska och franska, eftersom beskrivningen är så vag och allmänt hållen och eftersom meddelandet inte innehåller några konkreta uppgifter till stöd för denna uppfattning.

99

Kommissionen har dessutom i sitt överklagande understrukit att den inte bestrider punkterna 86–100 i den överklagade domen.

100

För det andra, i den mån som kommissionen har kritiserat tribunalen för att ha ålagt den en oproportionerlig bevisbörda, framgår det av punkterna 70 och 71 i förevarande dom dels att kommissionen var tvungen att visa att begränsningen av valet av andraspråk i uttagningsprovet verkligen var ägnad att tillgodose reella krav avseende de arbetsuppgifter som de anställda personerna kommer att utföra, att den är proportionerlig i förhållande till dessa behov och att den är grundad på klara, objektiva och förutsebara kriterier, dels att tribunalen var tvungen att konkret pröva huruvida denna begränsning var objektivt motiverad och proportionerlig mot bakgrund av nämnda behov, genom att kontrollera inte bara den materiella riktigheten av de bevis som kommissionen hade åberopat, deras tillförlitlighet och konsekvens, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas vid bedömningen huruvida nämnda begränsning är motiverad och om dessa bevis är ägnade att stödja de slutsatser som dragits av dem.

101

Det var just detta som tribunalen gjorde när den, i punkterna 106–199 i den överklagade domen, prövade de uppgifter som kommissionen hade lagt fram till stöd för sitt krav att de nyanställda direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter.

102

För det första, vad gäller de anmärkningar som riktats mot den sista meningen i punkt 113, den första meningen i punkt 138 och punkt 157 i den överklagade domen, vars innehåll har återgetts i punkterna 33, 38 och 41 i förevarande dom, konstaterar domstolen att tribunalen, i motsats till vad kommissionen har hävdat, inte på något sätt krävde att denna institution, för att styrka att den aktuella begränsningen var motiverad, skulle visa att tyska, engelska och franska används av samtliga dess avdelningar i deras dagliga arbete.

103

I punkt 113 i den överklagade domen har tribunalen således endast prövat kommissionens argument att meddelande SEC(2000) 2071/6, och särskilt punkt 2.2 i detta meddelande, begränsar antalet arbetsspråk vid denna institution till tre, varefter tribunalen, särskilt med beaktande av det sammanhang denna punkt förekommer i, som rör kommissionskollegiets beslutsfattande genom skriftligt förfarande, förklarade att den enda omständigheten att det hänvisas till ”kommissionens tre arbetsspråk” inte räcker för att fastställa att detta argument är välgrundat.

104

Enligt samma logik konstaterade tribunalen, i punkterna 136–138 i den överklagade domen, med avseende på samtliga omständigheter som kommissionen hade anfört avseende dess interna praxis på språkområdet, att syftet med dessa texter endast är att definiera vilka språk som behövs för att kunna genomföra kommissionens olika beslutsförfaranden och att det inte framgår av dessa texter att det finns ett nödvändigt samband mellan dessa förfaranden och de arbetsuppgifter som de godkända sökandena från det omtvistade uttagningsprovet ska utföra, eller att samtliga tre språk som betecknas som ”förfarandespråk” faktiskt används av kommissionens avdelningar i deras dagliga arbete, varför dessa uppgifter inte kan motivera den aktuella begränsningen med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter som utmärker de tjänster som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

105

I punkt 157 i den överklagade domen påpekade tribunalen dessutom att de uppgifter som kommissionen hade lämnat om språkkunskaperna hos institutionens personal som arbetar med revision varken i sig eller i kombination med uppgifter om dess interna språkpraxis gör det möjligt att fastställa vilka kommunikationsspråk som de olika tjänstegrenar som hade lämnat dessa uppgifter faktiskt använder i sitt dagliga arbete eller ens vilka språk som är oundgängliga för att utföra de arbetsuppgifter som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov, och att dessa uppgifter följaktligen inte gör det möjligt att fastställa med hjälp av tillfredsställande kunskaper i vilket eller vilka språk som de godkända sökandena från det omtvistade uttagningsprovet direkt kan börja utföra sina arbetsuppgifter.

106

Det följer således av punkterna 113, 138 och 157 i den överklagade domen, jämförda med det sammanhang i vilka de ingår, att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den kontrollerade huruvida de omständigheter som kommissionen hade lagt fram till stöd för påståendet att de nyanställda direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter visar att tyska, engelska och franska är de språk som faktiskt används av personalen vid den enhet där de godkända sökande i princip är tänkta att arbeta, vid utförandet av deras regelmässiga arbetsuppgifter, varför tillfredsställande kunskaper i minst ett av dessa tre språk är både nödvändigt och tillräckligt för att de godkända sökande ska kunna börja utföra sina arbetsuppgifter direkt.

107

För det andra gäller samma överväganden även den anmärkning som riktats mot tribunalens bedömning, i punkt 144 i den överklagade domen, enligt vilket, under alla omständigheter, och oberoende av huruvida det finns ett samband mellan kommissionens beslutsförfaranden och de specifika arbetsuppgifter som avses i det omtvistade meddelandet, varför de uppgifter som kommissionen hade lagt fram avseende sin interna språkpraxis långt ifrån visar att det uteslutande är de tre ”förfarandespråken” som används. I punkt 144 angav tribunalen endast, för fullständighetens skull, att de aktuella omständigheterna inte kan utgöra stöd för slutsatsen att dessa förfaranden är begränsade till dessa tre språk. Möjligheten för personalen – vid den avdelning som de sökande i ett uttagningsprov förväntas tjänstgöra – att utföra regelbundna arbetsuppgifter på andra språk än de språk på vilka valet av andraspråk i uttagningsprovet är begränsat, kan i förekommande fall vara av sådant slag att det kan ifrågasättas huruvida det är nödvändigt för dessa sökande att behärska ett av dessa språk för att omedelbart kunna ta sig an sina arbetsuppgifter.

108

Kommissionens anmärkning att tribunalen, i punkterna 159–161 i den överklagade domen, krävde att tillfredsställande kunskaper i ett av de i det omtvistade meddelandet godkända språken som andraspråk skulle ge godkända sökande en särskild fördel, grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

109

Tribunalen konstaterade nämligen, i punkt 161 i den överklagade domen, att de uppgifter som kommissionen hade lämnat avseende språkkunskaperna hos institutionens personal som arbetar med revision på sin höjd kan leda till slutsatsen att goda kunskaper i engelska hos de godkända sökandena i det omtvistade uttagningsprovet skulle kunna ge dem en fördel i den interna kommunikationen och således göra det möjligt för dem att omedelbart ta sig an sina arbetsuppgifter med avseende på denna kommunikation. Denna slutsats gäller dock inte för kunskaper i franska och tyska.

110

Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den fann att kommissionen inte hade lyckats visa att tillfredsställande kunskaper i tyska eller franska, i motsats till en språkkombination som innehåller ett annat av unionens officiella språk, är oundgängliga för att säkerställa att man uppnår målet att förfoga över handläggare som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter.

111

För det tredje framgår det av det ovan anförda att det inte går att slå fast att tribunalen gjorde fel när den, i sista meningen i punkt 147 i den överklagade domen, slog fast att de skrivelser från kommissionens generalsekreterare som kommissionen hade ingett till tribunalen, och som, i enlighet med handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”, medger permanenta undantag inom vissa områden genom att tillåta att det läggs fram förslag till rättsakter på ett enda ”förfarandespråk”, inte gör det möjligt att dra användbara slutsatser, eftersom dessa skrivelser inte identifierar vilket av dessa språk som konkret får användas.

112

För det fjärde, vad gäller kommissionens anmärkning mot punkterna 193 och 197 i den överklagade domen, konstaterar domstolen att denna anmärkning grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Till att börja med har tribunalen, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, inte alls helt underkänt tanken att man bör beakta statistiska uppgifter om de mest studerade språken år 2012 på grundskolenivå av det skälet att kommissionen inte hade visat att dessa uppgifter korrekt återspeglar språkkunskaperna hos de potentiella sökandena i det omtvistade uttagningsprovet, utan endast påpekat att bevisvärdet av dessa uppgifter är mindre på grund av att de avser samtliga unionsmedborgare, inklusive personer som inte har uppnått myndighetsåldern.

113

Kommissionen har inte heller bestritt tribunalens bedömning, i punkt 194 i den överklagade domen, att det enda dessa statistikuppgifter kan bevisa är att antalet potentiella sökande vars situation påverkas av den aktuella begränsningen är mindre än detta antal vore om valet hade varit begränsat till andra språk.

114

Slutligen, och framför allt, kan dessa uppgifter, såsom tribunalen påpekade i punkt 195 i den överklagade domen, på sin höjd påvisa att den ifrågavarande begränsningen av valet av andraspråk är lämplig och nödvändig för att uppnå målet att förfoga över godkända sökande som omedelbart kan ta sig an sina arbetsuppgifter. Eftersom tribunalen, bland annat i punkterna 149 och 188 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen inte hade lagt fram någon sådan bevisning, kunde inte de statistiska uppgifterna om de mest studerade språken visa att denna begränsning var objektivt motiverad med hänsyn till detta syfte.

115

För det femte har kommissionen, genom att ifrågasätta tribunalens bedömning i punkt 139 i den överklagade domen, vilken återges i punkt 38 i förevarande dom, vilken kommissionen anser vara hypotetisk, och genom att göra gällande att tribunalen avsevärt minskade räckvidden av meddelande SEC(2000) 2071/6, inte åberopat någon felaktig rättstillämpning, utan yrkat att domstolen ska ersätta tribunalens bedömning av denna bevisning med sin egen.

116

Det framgår emellertid av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor och att tribunalen således är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande (beslut av den 27 januari 2022, FT m.fl./kommissionen, C‑518/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:70, punkt 12 och där angiven rättspraxis).

117

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

118

Kommissionen har hävdat att tribunalen, i punkterna 132–135 i den överklagade domen, minskade värdet av den bevisning som kommissionen hade lagt fram avseende sin interna praxis på språkområdet, och detta på grundval av ett felaktigt bedömningskriterium, nämligen förekomsten av en bindande rättsakt som definierar den berörda institutionens arbetsspråk. Det framgår emellertid varken av artikel 1d.6 i tjänsteföreskrifterna eller av domstolens rättspraxis att endast sådana rättsakter kan motivera en begränsning av valet av andraspråk i ett uttagningsprov.

119

Dessutom utgör såväl skrivelsen från kommissionens generalsekreterare om genomförandet av meddelande SEC(2000) 2071/6 som handlingen ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” i handboken för operativa förfaranden ”interna regler”, i den mening som avses i punkt 2 i bilaga II till det omtvistade meddelandet om uttagningsprov, i den mån de är bindande för denna institution.

120

Republiken Italien och Konungariket Spanien har tillbakavisat denna argumentation.

121

Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 71–73 i sitt förslag till avgörande grundar sig den tredje delen av den första grunden, enligt vilken tribunalen har nedvärderat bevisningen avseende kommissionens interna praxis på språkområdet genom att anse att endast en bindande rättsakt kan motivera en sådan språkbegränsning som den som föreskrivs i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov, på en felaktig tolkning av punkterna 132–135 i den överklagade domen, vars innehåll det har erinrats om i punkt 35 i förevarande dom.

122

Det framgår nämligen av dessa punkter, jämförda med punkterna 136–149 i den överklagade domen, vilka domstolen har redogjort för i punkterna 36–39 i förevarande dom, att det var först som en inledande precisering som tribunalen med rätta konstaterade att dessa omständigheter inte kan förstås som tillämpningsföreskrifter för de allmänna språkreglerna, i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 1/58, samtidigt som den därefter gjorde en grundlig prövning av huruvida nämnda omständigheter kan motivera den aktuella begränsningen. Tribunalens slutsats att så inte är fallet avser således inte avsaknaden av ett internt beslut om fastställande av arbetsspråk inom kommissionen, vilket tribunalen påpekade i punkt 135 i den överklagade domen och som för övrigt inte har bestritts av kommissionen, utan den omständigheten att det enda syftet med dessa uppgifter är att definiera de språk som är nödvändiga för att kommissionens olika beslutsförfaranden ska kunna genomföras.

123

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del.

124

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

125

Den andra grunden består av sju delar genom vilka kommissionen har gjort gällande att tribunalen missuppfattat bevisningen och gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

126

Domstolen erinrar inledningsvis om att invändningar avseende de faktiska omständigheterna och bedömningen av dessa i det överklagade avgörandet kan tas upp till prövning inom ramen för ett mål om överklagande om det görs gällande att det av handlingarna i målet framgår att tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna är materiellt oriktig eller att tribunalen har missuppfattat bevisningen (dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet, C‑229/05 P, EU:C:2007:32, punkt 35).

127

Det ska härvidlag påpekas att om en klagande gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen, så ska klaganden, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i rättegångsreglerna, ange exakt vilka bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen. Dessutom måste sådan en missuppfattning framstå som uppenbar redan på grundval av handlingarna i målet, utan att någon ny bedömning av omständigheterna eller bevisningen behöver göras (dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 43).

128

Dessutom gäller att även om en missuppfattning av bevisningen kan bestå i en tolkning av en handling som strider mot dess innehåll, ska detta på ett uppenbart sätt framgå av handlingarna i målet vid domstolen och det krävs att det är uppenbart att tribunalen har överskridit ramarna för en skälig bedömning av denna bevisning. I detta avseende är det således inte tillräckligt att föreslå en annan tolkning än den som tribunalen har gjort av bevisningen, för att visa att det skett en sådan missuppfattning (dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 44).

129

Det är mot bakgrund av dessa principer som domstolen kommer att pröva den andra grundens sju delar.

130

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 112–117 och 138 i den överklagade domen, har missuppfattat innebörden och räckvidden av meddelande SEC(2000) 2071/6. För det första har kommissionen, vad avser punkt 113 i den överklagade domen, understrukit att detta meddelande inte endast utgör en utvärdering av denna institutions beslutsprocesser, utan klart begränsar dess arbetsspråk till tre, såsom framgår av punkt 2.2 i detta meddelande.

131

För det andra innebär hänvisningen i punkt 2.2 till den omständigheten att ett dokument kan godkännas på det språk som äger vitsord inte, i motsats till vad tribunalen fann i punkt 115 i den överklagade domen, att skyldigheten att även godkänna detta dokument på ett av de tre arbetsspråken därigenom upphör.

132

För det tredje kan översättningstjänstens deltagande inte tillmätas den betydelse som tribunalen har tillmätt den i punkterna 116 och 138 i den överklagade domen. Översättningstjänstens deltagande syftar nämligen endast till att säkerställa en effektivare förvaltning av resurserna inom de olika tjänsteavdelningarna och ändrar inte det faktum att bland annat den avdelning som har utarbetat utkastet till en rättsakt som ska underställas kommissionskollegiet, med hänsyn till dess aktiva deltagande i beslutsförfarandet och skyldigheten att följa de språkregler som nämns i punkt 4 i nämnda meddelande, måste förfoga över tjänstemän som behärskar de tre arbetsspråken.

133

Republiken Italien och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna delgrund inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen endast har begärt att domstolen ska göra en ny bedömning av den bevisning som kommissionen hade ingett till tribunalen, utan att visa att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

134

Domstolen konstaterar, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, att tribunalen, vid sin prövning av meddelande SEC(2000) 2071/6, i punkterna 112–117 och 138 i den överklagade domen, vars innehåll har återgetts i punkterna 33 och 38 i förevarande dom, inte på något sätt har missuppfattat detta meddelande.

135

Det ska i detta hänseende påpekas att det följer av punkt 1.2 i meddelande SEC(2000) 2071/6 att syftet med detta meddelande är att identifiera de sätt och metoder som gör beslutsförfarandena mer effektiva och öppna för insyn. I detta syfte anges i punkterna 2 och 3 i meddelandet vilka förfaranden som är tillämpliga, medan punkt 4 innehåller förslag om på vilka sätt förfarandet ska förenklas och punkt 5 anger andra åtgärder som ska vidtas. Vad särskilt gäller punkt 2.2 i detta meddelande har sökanden bland annat påpekat att inom ramen för det skriftliga förfarandet ”[ska handlingarna] skickas ut på kommissionens tre arbetsspråk”, medan den beslutstext som ska antas inom ramen för förfarandet genom bemyndigande ska ”presenteras på ett enda arbetsspråk och/eller i dess giltiga version”.

136

Det är således uppenbart att tribunalen inte missuppfattade meddelande SEC(2000) 2071/6 när den, i punkt 113 i den överklagade domen, konstaterade att syftet med detta meddelande ”i huvudsak är att utvärdera kommissionskollegiets olika beslutsförfaranden … och föreslå en förenkling av dessa” och att ”[d]et är i ett sådant sammanhang och med hänvisning till en bestämd typ av förfarande, nämligen det skriftliga förfarandet”, som punkt 2.2 i meddelandet, som har citerats korrekt i utdrag, hänvisar till ”arbetsspråk”. Tribunalen överskred inte heller på något sätt gränserna för en skälig bedömning av denna punkt 2.2 när den fann att enbart denna hänvisning inte var tillräcklig för att fastställa att tyska, engelska och franska är de språk som kommissionens tjänsteavdelningar faktiskt använder i sitt dagliga arbete.

137

Detsamma gäller tribunalens konstaterande i punkt 115 i den överklagade domen, som endast troget återger punkt 2.2 i meddelande SEC(2000) 2071/6 vad gäller de språkregler som är tillämpliga inom ramen för förfarandet genom bemyndigande, och bedömningen i punkt 114 i den domen, att sistnämnda regler nyanserar räckvidden av denna hänvisning. Detta konstaterande påverkas inte heller av punkt 4 i meddelandet, som kommissionen har hänvisat till, i vilken det bland annat anges att de föreslagna åtgärderna även kommer att leda till en förenkling av språkkraven i fråga om beslut, genom att påpeka att när en rättsakt antas genom skriftligt förfarande ska ”förslaget vara tillgängligt åtminstone på kommissionens arbetsspråk”, medan det i fråga om beslut som fattas genom ett förfarande för bemyndigande eller för delegering anges att ”texten endast krävs på språket eller språken hos den eller de parter till vilka beslutet är riktat”.

138

Tribunalen har inte heller missuppfattat punkt 5.2 i meddelande SEC(2000) 2071/6, med rubriken ”Förenklade språkregler”, genom att, i punkt 116 i den överklagade domen, påpeka att det av denna punkt ”framgår vilken roll kommissionens generaldirektorat för översättning har, eftersom den preciserar att ‘en av de viktigaste orsakerna till dröjsmål med att inleda eller slutföra skriftliga förfaranden och förfaranden genom bemyndigande är inhämtandet av översättningar, inbegripet texter som reviderats av juristlingvister’, vilket gör det nödvändigt att i tid översända de berörda handlingarna till [detta generaldirektorat]”, och med beaktande av att det i punkt 114 i denna dom anges att punkt 5.2 således också är av sådan art att den begränsar räckvidden för hänvisningen till kommissionens ”arbetsspråk”.

139

Tribunalen missuppfattade följaktligen inte meddelande SEC(2000) 2071/6 när den, i punkt 117 i den överklagade domen, fann att punkt 2.2 i detta meddelande inte gör det möjligt att dra några användbara slutsatser om den faktiska användningen av tyska, engelska och franska i kommissionens dagliga arbete eller, än mindre, vid utförandet av de arbetsuppgifter som avses i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

140

Tribunalen missuppfattade inte heller på något sätt punkt 5.2 i nämnda meddelande när den, i punkt 138 i den överklagade domen, fann att det i denna punkt antyds att det inte är den avdelning som är materiellt ansvarig för utarbetandet av en handling, utan generaldirektoratet för översättning, som utarbetar olika versioner av denna handling på de förfarandespråk som krävs för att de ska kunna översändas till kommissionskollegiet, eftersom den ansvariga avdelningen endast har till uppgift att kontrollera den översatta texten.

141

Eftersom tribunalen inte har missuppfattat bevisningen, omfattas den betydelse som tribunalen har tillmätt någon av de möjligheter som uttryckligen anges i nämnda meddelande av bevisvärderingen, vilken till sin natur inte omfattas av domstolens behörighet i ett mål om överklagande.

142

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

143

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 119–126 i den överklagade domen, missuppfattade sambandet mellan arbetsordningen, tillämpningsföreskrifterna för denna arbetsordning, meddelande SEC(2000) 2071/6 och handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”.

144

Tribunalen har nämligen gjort en selektiv tolkning av tillämpningsföreskrifterna för arbetsordningen genom att inte anse att kommissionens ordförande kan fastställa de språk på vilka handlingarna ska vara tillgängliga, med beaktande av de minimibehov som kollegiets ledamöter har eller de behov som är förenade med antagandet av en rättsakt.

145

Kommissionens ordförande har emellertid tillämpat denna möjlighet genom att anta meddelande SEC(2000) 2071/6.

146

Även om det i meddelandet inte anges exakt vilka tre arbetsspråk som ledamöterna i kollegiet ska använda, bekräftar detta meddelande vilken intern praxis som gäller för användningen av tyska, engelska eller franska i kommissionens beslutsförfaranden.

147

Republiken Italien och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna del av den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen i praktiken begär att domstolen ska göra en ny bedömning av den bevisning som den hade åberopat vid tribunalen, utan att visa att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

148

Domstolen konstaterar att kommissionen inte har bestritt att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 119–126 i den överklagade domen, erinrade om de relevanta bestämmelserna i arbetsordningen och dess tillämpningsföreskrifter innan den analyserade innehållet i handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”.

149

Kommissionen har således kritiserat tribunalen för att ha begränsat sig till att påminna härom, trots att den borde ha ansett att dessa handlingar bekräftar att tyska, engelska och franska används som arbetsspråk.

150

Domstolen konstaterar emellertid att det inte bara är så att kommissionen ifrågasätter bedömningen av nämnda handlingar, utan att visa på vilket sätt tribunalen skulle ha missuppfattat dem, kommissionens argument vilar dessutom på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

151

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande har tribunalen nämligen inte på något sätt begränsat sig till att redogöra för innehållet i de relevanta bestämmelserna i dessa handlingar. Tvärtom har tribunalen gjort en fullständig bedömning av dessa omständigheter, tillsammans med de övriga omständigheter som rör kommissionens interna praxis på språkområdet, inbegripet de som rör meddelande SEC(2000) 2071/6, genom att konstatera dels, i punkt 132 i den överklagade domen, att dessa texter ”[endast återspeglar] en sedan länge fastställd administrativ praxis inom denna institution, enligt vilken engelska, franska och tyska används som de språk på vilka handlingar ska göras tillgängliga för att kunna underställas kommissionskollegiet för godkännande”, dels att det, i punkterna 137 och 138 i samma dom, konstateras att det inte framgår av nämnda texter eller av andra handlingar i målet, ”att det finns ett nödvändigt samband mellan kommissionens beslutsförfaranden, bland annat dem som äger rum inom kommissionskollegiet, och de arbetsuppgifter som de utvalda sökandena från det omtvistade uttagningsprovet ska utföra” eller att ”samtliga tre språk som betecknas som förfarandespråk faktiskt används av kommissionens avdelningar i deras dagliga arbete”. Det var av detta skäl som tribunalen, i punkt 149 i nämnda dom, slog fast att dessa texter inte visar att den aktuella begränsningen står i proportion till de reella krav som tjänsten ställer och därmed kan anses styrka, med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter som är utmärkande för de tjänster som avses i detta meddelande, att det ligger i tjänstens intresse att nyanställda direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter.

152

Kommissionen har således i själva verket begränsat sig till att göra gällande att de handlingar som den har åberopat kan tolkas på ett annat sätt än tribunalen har tolkat dem, vilket, såsom det erinrats om i punkt 128 i förevarande dom, inte utgör bevis för att dessa handlingar har missuppfattats.

153

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

154

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 145–149 i den överklagade domen, har missuppfattat innebörden och räckvidden av handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”.

155

Kommissionen har särskilt gjort gällande att tribunalen vid sin bedömning av denna handling uppenbart har bortsett från två aspekter. Tribunalen underlät således dels att beakta att undantagsreglerna snarare bekräftar än vederlägger att det finns en regel om tre förfarandespråk, dels att nämnda handling otvetydigt bekräftar att det var institutionens tjänsteavdelningar som var skyldiga att iaktta språkkraven i denna.

156

Republiken Italien och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna del av den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen i praktiken begär att domstolen ska göra en ny bedömning av den bevisning som den kommissionen hade åberopat vid tribunalen, utan att visa att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

157

Domstolen konstaterar att kommissionen genom denna anmärkning begär att domstolen ska ersätta tribunalens bedömning av handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” med sin egen bedömning, utan att kommissionen har visat att tribunalen uppenbart har överskridit ramarna för en skälig bedömning av denna handling.

158

Detta argument utgör således inte, såsom det har erinrats om i punkt 128 i förevarande dom, bevis för en missuppfattning av handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”.

159

Under dessa omständigheter kan den andra grundens tredje del inte tas upp till prövning.

160

Kommissionen har hävdat att tribunalen, när den, i punkt 132 i den överklagade domen, angav att meddelande SEC(2000) 2071/6, arbetsordningen och dess tillämpningsföreskrifter samt handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” återspeglar administrativ praxis, därigenom bortsåg från att det i dessa handlingar fastställs en tvingande regel för kommissionens antagande av rättsakter.

161

Under dessa omständigheter missuppfattade tribunalen, i punkterna 132–137 och 139 i den överklagade domen, dessa handlingar genom att förneka att dessa handlingar utgör interna regler som omfattas av punkt 2 i bilaga II till det omtvistade meddelandet om uttagningsprov, varför det ankom på tribunalen att beakta desamma vid bedömningen av lagenligheten av den motivering som hade framförts avseende huruvida den aktuella begränsningen var objektiv och proportionerlig.

162

Republiken Italien och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna del av den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen i praktiken begär att domstolen ska göra en ny bedömning av den bevisning som den hade åberopat vid tribunalen, utan att visa att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

163

Det ska inledningsvis erinras om att tribunalen, i punkterna 136 och 137 i den överklagade domen, konstaterade att de handlingar som nämns i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen hade till enda syfte att definiera vilka språk som är nödvändiga för att kommissionens olika beslutsförfaranden ska kunna genomföras, men att det inte var möjligt att fastställa det nödvändiga sambandet mellan dessa förfaranden och de arbetsuppgifter som det är tänkt att de godkända sökandena i det omtvistade uttagningsprovet ska utföra.

164

Kommissionen anser att tribunalen, med hänsyn till språkreglernas bindande verkan inom denna institution, inte utan att missuppfatta dessa handlingar kunde dra slutsatsen att det inte förelåg något sådant samband.

165

Det framgår av punkt 122 i förevarande dom att tribunalen, i motsats till vad kommissionen tycks anse, inte kom fram till denna slutsats utifrån premissen att de språkregler som är tillämpliga på de olika beslutsförfarandena inte är bindande inom denna institution.

166

Vidare har kommissionen inte visat att tribunalen, när den kom fram till denna slutsats, uppenbart överskred ramarna för en skälig bedömning av dessa handlingar, som den, i motsats till vad kommissionen tycks göra gällande, bedömde var för sig och i sin helhet.

167

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens fjärde del.

168

Kommissionen anser att tribunalen, i punkterna 140–143 i den överklagade domen, missuppfattade meddelande SEC(2006) 1489 final och särskilt dess bilaga med rubriken ”Regler för översättning efter år 2006”.

169

Kommissionen har särskilt kritiserat tribunalen för att den, genom att, i punkt 141 i den överklagade domen, påpeka att dessa översättningsregler hänför sig till handlingar avfattade på tyska, engelska och franska, men inte som originalspråk, utan som målspråk, underlät att beakta den omständigheten att dessa tre språk är de språk som används vid översättning av handlingar för internt bruk och att det endast var till dessa språk som den största delen av de handlingar som var avsedda för sådan användning skulle översättas. Det var således på grundval av översättningen av ett dokument till ett av dessa språk som institutionens avdelningar skulle arbeta.

170

Den omständigheten att vissa handlingar översätts till samtliga officiella språk saknar betydelse i detta avseende, eftersom en sådan översättning endast avser handlingar som är avsedda för externt bruk.

171

Dessutom utgör prövningen av argumentet om ”grå” översättningar, i punkt 142 i den överklagade domen, ytterligare en missuppfattning, eftersom tribunalen härigenom koncentrerat sig på innehållet i en ytterst begränsad punkt i den aktuella handlingen, utan att ta hänsyn till den större räckvidd som återstoden av handlingen ger.

172

Republiken Italien och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna del av den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen i praktiken begär att domstolen ska göra en ny bedömning av den bevisning som den har åberopat vid tribunalen, utan att visa att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

173

I punkterna 140–143 i den överklagade domen fann tribunalen att dess egen bedömning av meddelande SEC(2000) 2071/6, arbetsordningen och dess tillämpningsföreskrifter samt av handlingen med rubriken ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” inte kunde ifrågasättas genom de argument som kommissionen grundade på meddelande SEC(2006) 1489 final och i synnerhet dess bilaga med rubriken ”Regler för översättning efter år 2006”, det vill säga att det härav framgår, vad avser dokument för internt bruk, att det endast krävs en översättning till engelska, franska och tyska, utöver det eventuella autentiska språket, och att kommissionens avdelningar dessutom är tvungna att göra översättningar med hjälp av personalens språkkunskaper, så kallade ”grå” översättningar.

174

Tribunalen påpekade i punkt 141 i den överklagade domen att innehållet i meddelande SEC(2006) 1489 final inte vederlägger, utan tvärtom bekräftar, bedömningen i punkterna 137 och 138 i den domen. I dessa ”Regler för översättning efter år 2006”, som återges i bilagan till detta meddelande, nämns nämligen endast tyska, engelska och franska som de målspråk till vilka vissa kategorier av handlingar ska översättas, utan att något källspråk anges. För de flesta av de kategorier av handlingar som avses i denna bilaga föreskrivs för övrigt översättning till samtliga officiella språk, medan översättning till endast tyska, engelska och franska i själva verket utgör ett undantag.

175

I punkt 142 i den överklagade domen konstaterade tribunalen vidare att argumentet om ”grå” översättningar inte stöds av några uppgifter om exakt hur stor del denna typ av översättning är i förhållande till den totala mängden översättningar som kommissionen producerar. Även om det i punkt 2.2 i meddelande SEC(2006) 1489 final anges att det ”i brist på tillförlitliga indikatorer är extremt svårt att kvantifiera dessa översättningar”, görs det emellertid, i punkt 3.1, en uppskattning för år 2007, enligt vilken de översättningar som generaldirektoratet för översättning producerar motsvarar 1700000 sidor, medan andelen ”grå” översättningar uppgår till 100000 sidor. Eftersom den sistnämnda sifferuppgiften emellertid rör samtliga andra avdelningar vid kommissionen som inte tillhör detta generaldirektorat, är det mer än uppenbart att de ”grå” översättningarna endast utgör en mycket liten mängd med hänsyn till den volym som nämnda direktorat producerar. Slutligen finns det framför allt ingen uppgift i målet som visar att det är till just ovannämnda tre språk som dessa ”grå” översättningar görs.

176

Domstolen konstaterar att kommissionen inte har visat att tribunalens bedömning i dessa punkter i den överklagade domen av meddelande SEC(2006) 1489 final och dess bilaga med rubriken ”Regler för översättning efter år 2006” är uppenbart felaktig. Kommissionen har i stället endast gjort gällande att dessa texter kan tolkas på ett annat sätt än tribunalen har tolkat dem.

177

Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens femte del.

178

Kommissionen anser att tribunalen, med hänsyn till kommissionens invändning, inom ramen för den första grunden, att tribunalens definition av kriterierna för bevisvärdering är felaktig, såsom denna framgår av punkterna 157–161 i den överklagade domen, har missuppfattat, i punkterna 157–163 i denna dom, de uppgifter om vilka språk som används av medlemmar av kommissionens personal som arbetar med revision, genom att slå fast att dessa uppgifter inte kunde visa att kunskaper i ett av de tre aktuella språken gör det möjligt för godkända sökanden från det aktuella uttagningsprovet att direkt ta sig an sina arbetsuppgifter. Kommissionen har i detta avseende erinrat om att det är för att beskriva den arbetssituation i vilken de godkända sökandena från det omtvistade uttagningsprovet ska utföra sina arbetsuppgifter som den har lämnat statistiska uppgifter om det andraspråk och det tredje språk som behärskas av handläggare som arbetar med revision.

179

Tribunalen kunde således inte förneka att dessa uppgifter var relevanta utan att bortse från deras karaktär, eftersom de visar att kombinationen av de tre språk som hade valts ut som andraspråk i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov gör det möjligt för personalen att på ett effektivt sätt kommunicera med varandra, vilket säkerställer att godkända sökande direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter.

180

Tribunalen kunde inte heller nöja sig med att använda ett rent kvantitativt kriterium vid bedömningen av dessa uppgifter, för att därav dra slutsatsen att endast kunskaper i engelska ger en fördel i den språkmiljö som råder vid de av kommissionens avdelningar som berörs av det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

181

I motsats till vad tribunalen fann i punkt 162 i den överklagade domen är uppgifterna om det tredje språk som personalen vid de berörda tjänsteavdelningarna behärskar nämligen relevanta för att ge den en så exakt bild som möjligt av denna språkmiljö.

182

Republiken Italien och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna del av den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen i praktiken begär att domstolen ska göra en ny bedömning av den bevisning som kommissionen redan hade åberopat vid tribunalen, utan att visa att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

183

Det ska erinras om att tribunalen, i punkt 157 i den överklagade domen, konstaterade att de uppgifter som kommissionen hade lagt fram inte gjorde det möjligt att fastställa vilket eller vilka kommunikationsspråk som de olika avdelningarna, från vilka uppgifterna härrör, faktiskt använder i sitt dagliga arbete. För övrigt utvidgade tribunalen detta konstaterande, i punkt 158 i den överklagade domen, till uppgifterna om språkkunskaperna hos den personal som arbetar med revision samt uppgifter om språkkunskaperna i tjänstegruppen AST och kategorin kontraktsanställda.

184

Tribunalen framhöll dessutom, i punkterna 159–161 i den överklagade domen, att det framgick av de uppgifter som kommissionen hade lämnat att kunskaper i tyska och franska, till skillnad från kunskaper i engelska, inte medför någon särskild fördel i förhållande till kunskaper i något annat av unionens officiella språk, utifrån behovet att förfoga över handläggare som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter.

185

Såsom framgår av punkterna 82–84, 105 och 108–110 i förevarande dom gjorde tribunalen således en riktig bedömning när den utgick ifrån ett sådant krav när den prövade huruvida den aktuella begränsningen var motiverad.

186

I synnerhet ska det, i enlighet med punkterna 108 och 109 i förevarande dom, understrykas att kommissionen misstolkar den överklagade domen när den kritiserar tribunalen för att, i punkterna 159 och 161 i den överklagade domen, ha grundat sig på begreppet fördel. I stället för att begränsa sig till en kvantitativ bedömning av de uppgifter som kommissionen hade lagt fram, påpekade tribunalen i denna del av den överklagade domen nämligen med rätta att kunskaper i tyska och franska inte är mer motiverade än kunskaper i något annat av unionens språk.

187

När det gäller de uppgifter som avses i punkt 162 i den överklagade domen, avseende de uppgifter om språkkunskaper som hade lämnats av handläggare inom de befattningar som anges i det omtvistade meddelandet om uttagningsprov vad gäller deras tredje språk, ska det påpekas att dessa uppgifter nämndes i förbifarten, ”även om [deras innehåll] inte på något sätt ändrar bedömningen i punkt 161 [i den överklagade domen]”.

188

Eftersom den motivering som anges i punkt 162 i den överklagade domen är överflödig, är invändningarna om att dessa uppgifter har missuppfattats, liksom påståendena om en motstridig motivering i denna punkt, verkningslösa.

189

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens sjätte del.

190

Kommissionen har understrukit att beslut 22/2004 och meddelandet av den 11 november 1983 ska läsas tillsammans för att bedöma huruvida det är nödvändigt för sökandena till det omtvistade uttagningsprovet att ha tillfredsställande kunskaper i ett av de tre språk som kan beaktas som andraspråk enligt det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

191

Tribunalen har emellertid, genom att begränsa sig till en individuell läsning av dessa handlingar, felaktigt dragit slutsatsen att dessa handlingar inte är relevanta för att identifiera de kommunikationsspråk som används vid revisionsrätten.

192

Enligt kommissionen gör de statistiska uppgifterna om de språk som används av revisionsrättens personal det möjligt att konstatera att tyska, engelska och franska är de språk som oftast används som kommunikationsspråk inom denna institution. Det var således endast genom att missuppfatta dessa uppgifter som tribunalen kunde anse att de inte motiverade den aktuella begränsningen i förhållande till målet att förfoga över handläggare som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter.

193

Republiken Italien och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna del av den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen i praktiken begär att domstolen ska göra en ny bedömning av den bevisning som den hade åberopat vid tribunalen, utan att visa att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

194

För det första ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 173, 174 och 177 i den överklagade domen, konstaterade att beslut 22/2004 och skrivelsen av den 11 november 1983 endast fastställde de regler om översättning och tolkning som var tillämpliga vid revisionsrättens sammanträden, varför dessa handlingar inte gjorde det möjligt att dra några användbara slutsatser om vilka arbetsspråk eller kommunikationsspråk som används av alla revisionsrättens avdelningar.

195

Tribunalen erinrade vidare, i punkt 173 i den överklagade domen, om syftet med beslut 22/2004, vilket, såsom framgår av dess rubrik, är att fastställa ”regler för översättning av dokument för revisionsrättens sammanträden, gruppmöten och möten i förvaltningskommittén”.

196

Tribunalen konstaterade dessutom, i punkt 177 i den överklagade domen, att skrivelsen av den 11 november 1983 avsåg reglerna för tolkning vid revisionsrättens ledamöters sammanträden.

197

Kommissionen har emellertid inte bestritt att tribunalen gjort en korrekt beskrivning av syftet med beslut 22/2004 och skrivelsen av den 11 november 1983. Kommissionen hävdar ändå att tribunalen har gjort en felaktig bedömning av dessa handlingar, utan att för den skull hävda att tribunalen har missuppfattat dem.

198

För det andra ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 178 och 179 i den överklagade domen, har understrukit att skrivelsen av den 11 november 1983 har ett helt annat syfte än beslut 22/2004, varför kommissionen inte kan vinna framgång med sitt argument att tyska, genom denna skrivelse, lades till de två ”formuleringsspråken/reläspråken”, som enligt detta senare beslut var engelska och franska. Även om det antas att nämnda skrivelse återspeglar en praxis som fortfarande gäller för tolkning vid revisionsrättens ledamöters sammanträden, kvarstår ändå faktum att, såsom framgår av skrivelsens ordalydelse, en sådan situation i så fall har uppstått genom en överenskommelse mellan dessa ledamöter och genom deras ”goda vilja”, vilket är omständigheter som när som helst kan förändras.

199

Följaktligen går det inte att göra gällande att den överklagade domen grundar sig på en isolerad tolkning av beslut 22/2004. Dessutom har kommissionen inte styrkt att tribunalen, i punkt 179 i den överklagade, gjort en uppenbart felaktig bedömning av detta beslut eller skrivelsen av den 11 november 1983.

200

För det tredje, och av de skäl som anges i punkterna 184–186 i förevarande dom, kan tribunalen inte klandras för att ha missuppfattat de uppgifter som kommissionen lagt fram vad gäller språkkunskaperna hos revisionsrättens personal, när den, i punkt 187 i den överklagade domen, konstaterade att dessa uppgifter inte kan motivera den aktuella begränsningen med hänvisning till målet om att godkända sökande direkt ska kunna ta sig an sina arbetsuppgifter.

201

Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjunde delgrunden, ska överklagandet ogillas såvitt avser den andra grunden i dess helhet.

202

Kommissionen har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den biföll talan i första instans. Tribunalen har dels gjort en felaktig rättslig bedömning av motiveringen till den aktuella begränsningen, dels missuppfattat den bevisning som denna institution hade lagt fram, vilket lett felaktig rättstillämpning vad avser den andra delen av det omtvistade meddelandet om uttagningsprov.

203

Republiken Italien och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte har motiverats på ett självständigt sätt utan endast upprepar argumentet om felaktig rättstillämpning vad gäller den aktuella begränsningen.

204

Det följer av bedömningen av den första och den andra grunden för överklagandet att kommissionen inte har visat att det förekommit felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen.

205

Eftersom den tredje grunden vilar på samma påståenden, kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den grunden.

206

Av det ovan anförda följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet, eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de anförda grunderna.

207

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

208

Republiken Italien har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Republiken Italiens yrkande bifallas.

209

I enlighet med artikel 184.4 i rättegångsreglerna får domstolen besluta att en intervenient i första instans, som inte själv har överklagat det där meddelade avgörandet, ska bära sina rättegångskostnader när denna intervenient har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. I förevarande fall har Konungariket Spanien, som intervenerade i första instans, utan att själv ha överklagat, deltagit i den skriftliga och muntliga delen av förfarandet vid domstolen, och har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Konungariket Spanien ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: