Mål C‑570/20

Brottmål

mot

(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike))

Domstolens dom (första avdelningen) av den 5 maj 2022

”Begäran om förhandsavgörande – Mervärdesskatt – Direktiv 2006/112/EG – Bedrägligt undanhållande av den skatt som ska betalas – Påföljder – Nationell lagstiftning som föreskriver både administrativa och straffrättsliga påföljder för samma gärning – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 49 – Artikel 50 – Principen ne bis in idem – Artikel 52.1 – Begränsningar av principen ne bis in idem – Krav på att föreskriva klara och precisa regler – Möjlighet att beakta nationella domstolars tolkning av den nationella lagstiftningen – Krav på att föreskriva regler som säkerställer att samtliga påföljder är proportionerliga – Påföljder av olika slag”

Grundläggande rättigheter – Principen ne bis in idem – Tillämpningsvillkor – En och samma överträdelse – Bedömningskriterium – Identiska materiella omständigheter – Begränsning av utövandet av denna princip – Skäl – Villkor – Iakttagande av legalitetsprincipen (inget brott utan lag och inget straff utan lag) och av principen att straffet ska vara proportionerligt i förhållande till brottet – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 49.1, 49.3, 50 och 52.1)

(se punkterna 28–36, 38–44 och 50–52)
Grundläggande rättigheter – Principen ne bis in idem – Kumulering av straffrättsliga och administrativa påföljder för samma ansvarsgrundande gärning – Skatteundandragande – Nationell lagstiftning som föreskriver en begränsning av kumulering till de allvarligaste fallen – Begränsning som endast följer av fast rättspraxis – Tillåtlighet – Villkor – Rimligen förutsebar kumulering – Krav på att föreskriva bestämmelser som säkerställer att påföljderna sammantagna är proportionerliga, även då det är fråga om påföljder av olika slag

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 50 och 52.1)

(se punkt 55 samt domslutet)

Resumé

BV, en fysisk person med skatterättslig hemvist i Frankrike, var egenföretagare och revisor fram till den 14 juni 2011. I denna egenskap var han enligt gällande rätt skattskyldig för mervärdesskatt. Till följd av genomförda kontroller av bokföringen inkom skattemyndigheten med en anmälan till Procureur de la République d’Annecy (åklagarmyndigheten i Annecy, Frankrike) och gjorde gällande att han bland annat gjort sig skyldig till oegentligheter i bokföringen och ingett felaktiga deklarationer och därigenom undanhållit 82507 euro i mervärdesskatt. BV åtalades vid Tribunal correctionnel d’Annecy (Frankrike) för skatteundandragande. Han dömdes till tolv månaders fängelse och rätten beslutade att avgörandet skulle offentliggöras på hans bekostnad.

BV överklagade domen. Till stöd för sitt överklagande gjorde BV gällande att domen stred mot principen i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( 1 ) att ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen (ne bis in idem). Han ansåg sig nämligen, för samma gärning, redan hade varit föremål för ett förfarande för efterbeskattning, vilket hade lett till ett slutligt skattetillägg som uppgick till 40 procent av den undandragna skatten. BV gjorde vid Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är hänskjutande domstol i detta mål, gällande att den nationella lagstiftningen inte uppfyller det krav på klarhet och förutsebarhet som en kumulering av förfaranden och påföljder av straffrättslig karaktär ska uppfylla. Han gjorde vidare gällande att den nationella lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som gör det möjligt att säkerställa att de ålagda påföljderna tillsammans inte är strängare än vad som är motiverat med hänsyn till den konstaterade överträdelsens allvar.

Den hänskjutande domstolen har uppgett följande. Med tillämpning av de tolkningsförbehåll som anges i rättspraxis från Conseil constititionnel (Författningsdomstolen, Frankrike) ( 2 ) begränsar fransk lagstiftning straffrättsliga förfaranden till att endast avse brott av viss svårighetsgrad för vilka den nationella lagstiftaren, förutom böter, har föreskrivit en frihetsberövande påföljd. Möjligheten att kumulera påföljder begränsas dessutom genom att det inte är tillåtet att överskrida det högsta beloppet för en av de påföljder som åläggs. Denna begränsning avser emellertid endast påföljder av samma slag, det vill säga ekonomiska påföljder. Detta tolkningsförbehåll är således inte tillämpligt vid en kumulering av skattetillägg och en frihetsberövande påföljd.

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen bett EU-domstolen att klargöra huruvida den aktuella lagstiftningen, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, uppfyller det unionsrättsliga kravet på klarhet och förutsebarhet vad gäller de omständigheter under vilka undanhållande av uppgifter i deklarationen avseende mervärdesskatt kan leda till en kumulering av förfaranden och påföljder av straffrättslig karaktär, samt huruvida sådana nationella bestämmelser uppfyller kravet att kumuleringen av sådana påföljder ska vara nödvändig och proportionerlig.

I sin dom slår EU-domstolen fast att den grundläggande rättighet som garanteras i artikel 50 i stadgan, jämförd med artikel 52.1 i stadgan, ( 3 ) inte utgör hinder för att begränsningen av den kumulering av förfaranden och påföljder av straffrättslig karaktär som föreskrivs i nationell lagstiftning för de allvarligaste fallen av bedrägligt undanhållande av skattepliktiga belopp eller underlåtenhet att lämna uppgifter i mervärdesskattedeklarationen endast följer av fast rättspraxis, förutsatt att kumuleringen i rimlig grad kan förutses vid den tidpunkt då överträdelsen begås. Dessa artiklar i stadgan utgör däremot hinder för en nationell lagstiftning som, i de fall då en ekonomisk påföljd kumuleras med en frihetsberövande påföljd, inte genom klara och precisa bestämmelser, vid behov tolkade av nationella domstolar, säkerställer att de samlade påföljderna inte är strängare än vad den konstaterade överträdelsens allvar motiverar.

Domstolens bedömning

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att stadgan, och särskilt principen ne bis in idem som föreskrivs i artikel 50 i stadgan, enligt fast rättspraxis är tillämplig på administrativa påföljder som ålagts av nationella skattemyndigheter och på straffrättsliga förfaranden avseende mervärdesskattebrott. EU-domstolen konstaterar i detta hänseende att kumuleringen av ett straffrättsligt förfarande och en slutlig administrativ påföljd av straffrättslig karaktär utgör en begränsning av den grundläggande rättighet som stadfästs genom denna princip.

EU-domstolen kontrollerar därefter om denna begränsning av den grundläggande rättighet som berörs kan vara motiverad. EU-domstolen konstaterar att möjligheten att kumulera straffrättsliga förfaranden och påföljder med administrativa förfaranden och påföljder av straffrättslig karaktär är föreskriven i lag. I detta sammanhang kräver proportionalitetsprincipen att denna lag ska vara strikt nödvändig och innehålla bestämmelser som är tillräckligt klara och precisa för att den enskilde ska kunna förutse de rättsliga följderna av sitt handlande.

Varje bestämmelse som tillåter dubbla påföljder ska dessutom iaktta de krav som är knutna till den straffrättsliga legalitetsprincipen om inget brott och inget straff utan lag, såsom den stadfästs i artikel 49.1 i stadgan, för att förhindra att den påföljdsbörda som följer av en kumulering av påföljder av straffrättslig karaktär bli tyngre än den som föreskrivs i lag för ett lagstridigt beteende. Denna princip är förenlig med den omständigheten att de villkor som uppställs för kumulering av förfaranden och påföljder av straffrättslig karaktär inte enbart följer av lagbestämmelser utan även av de nationella domstolarnas tolkning av dessa. Ett sådant gradvist klargörande av bestämmelserna om straffrättsligt ansvar genom domstols tolkning är således inte uteslutet, förutsatt att resultatet rimligen kan förutses vid den tidpunkt då överträdelsen begicks. Vilken grad av förutsebarhet som krävs på detta sätt beror i hög grad på innehållet i den text som det är fråga om, vilket område den omfattar och hur många och vilka den riktar sig till.

Conseil constitutionnel (Författningsdomstolen, Frankrike) har i detta avseende slagit fast att den kumulering av förfaranden och påföljder som föreskrivs i fransk rätt får tillämpas endast i de allvarligaste fallen av bedrägligt undanhållande av skattepliktiga belopp eller underlåtenhet att lämna uppgifter i deklarationen. Den har därvid klargjort att överträdelsens allvar kan bero på storleken på de undandragna skattebeloppen, arten av den tilltalades ageranden eller de omständigheter under vilka överträdelsen har begåtts. EU-domstolen konstaterar att denna tolkning inte i sig framstår som oförutsebar, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera i förevarande fall. EU-domstolen erinrar emellertid om att proportionalitetskravet inte iakttas om lagstiftningen i fråga om kumulering av böter och en administrativ sanktionsavgift av straffrättslig karaktär föreskriver att indrivningen av det förstnämnda beloppet endast omfattar den överskjutande delen i förhållande till det sistnämnda beloppet, men inte innehåller någon sådan regel vid kumulering av en administrativ sanktionsavgift av straffrättslig karaktär och en frihetsberövande påföljd.

( 1 ) Nedan kallad stadgan.

( 2 ) Conseil constitutionnel (Författningsdomstolen, Frankrike), avgörande av den 24 juni 2016, no 2016-545 QPC och no 2016-546 QPC, av den 22 juli 2016, no 2016-556 QPC, och av den 23 november 2018, no 2018-745 QPC.

( 3 ) I artikel 52.1 i stadgan föreskrivs följande: ”Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”