–

DIMCO Dimovasili M.I.K.E., genom S. Papageorgiou, D. Tsarapatsanis och P. Yatagantzidis, dikigoroi,

–

Greklands regering, genom S. Charitaki, A. Magrippi, K. Nasopoulou och K. Boskovits, samtliga i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, genom J. Rodríguez de la Rúa Puig, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Katsimerou och M. Jáuregui Gómez, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2, artikel 4.1 led 1.1, artikel 7.4, artikel 8 i och bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 97/23/EG av den 29 maj 1997 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tryckbärande anordningar (EGT L 181, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 av den 29 september 2003 (EUT L 284, 2003, s. 1) (nedan kallat direktiv 97/23).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan DIMCO Dimovasili M.I.K.E. (nedan kallat Dimco) och Ypourgos Perivallontos kai Energeias (miljö- och energiministeriet, Grekland). Målet rör lagenligheten av en ministerförordning av den 20 mars 2012 om godkännande av naturgasanslutningar inomhus med ett driftstryck på maximalt 500 mbar.

3

I skälen 3 och 6 i direktiv 97/23 anges följande:

…

4

I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”, föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv gäller för konstruktion, tillverkning och bedömning av överensstämmelse för tryckbärande anordningar och aggregat vars högsta tillåtna tryck PS överstiger 0,5 bar.

2.   I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

5

I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Övervakning av marknaden”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att de tryckbärande anordningar och aggregat som anges i artikel 1 inte kan släppas ut på marknaden och tas i bruk om de utgör en risk för hälsa och säkerhet för människor och, i förekommande fall, husdjur eller egendom när de installeras och underhålls på lämpligt sätt och används ändamålsenligt.

2.   Bestämmelserna i detta direktiv skall inte inverka på medlemsstaternas rätt att, med beaktande av bestämmelserna i fördraget, föreskriva de krav som de anser vara nödvändiga för att säkerställa skydd för människor, och, i synnerhet, arbetstagare vid användning av tryckbärande anordningar eller aggregat, under förutsättning att detta inte medför någon förändring av dessa anordningar eller aggregat i förhållande till detta direktiv.”

6

Artikel 3 i direktiv 97/23 har rubriken ”Tekniska krav”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”De tryckbärande anordningar som anges i [led] 1.1, 1.2, 1.3 och 1.4 skall uppfylla de väsentliga kraven i bilaga I …”

7

I artikel 4 i direktivet, med rubriken ”Fri rörlighet”, föreskrivs följande i punkt 1 led 1.1:

”Medlemsstaterna får inte med hänvisning till risker som härrör från tryck förbjuda, begränsa eller hindra utsläppande på marknaden eller ibruktagande enligt de förutsättningar som angetts av tillverkaren av tryckbärande anordningar eller aggregat enligt vad som anges i artikel 1, om anordningarna eller aggregaten uppfyller bestämmelserna i detta direktiv och är försedda med CE-märkning som visar att de har undergått en bedömning av överensstämmelse i enlighet med artikel 10.”

8

Enligt artikel 7 i direktivet, med rubriken ”Kommittén för tryckbärande anordningar”, ska en medlemsstat, om den med hänvisning till allvarliga säkerhetsskäl anser att en tryckbärande anordning eller en grupp av tryckbärande anordningar ska omfattas av artikel 3 i eller bilaga II till direktiv 97/23, så ska den begära att Europeiska kommissionen, biträdd av Ständiga kommittén, vidtar nödvändiga åtgärder. I enlighet med artikel 7.4 kan denna kommitté också behandla varje annan fråga som berör genomförandet och den praktiska tillämpningen av detta direktiv och som tas upp av dess ordförande, antingen på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat.

9

I artikel 8.1 i samma direktiv, med rubriken ”Skyddsklausul”, föreskrivs att om en medlemsstat konstaterar att en tryckbärande anordning eller ett aggregat som anges i artikel 1 och som försetts med CE-märkning och används på avsett vis, riskerar att äventyra säkerheten för människor och, i förekommande fall, husdjur eller egendom, ska medlemsstaten vidta alla åtgärder som krävs för att dra in anordningen eller aggregatet från marknaden, förbjuda dess utsläppande på marknaden, dess ibruktagande eller användning eller begränsa dess fria rörlighet. Medlemsstaten ska omedelbart underrätta kommissionen om denna åtgärd och ange orsakerna till sitt beslut.

10

Bilaga I till direktiv 97/23 har rubriken ”Väsentliga säkerhetskrav”. I del 1, med rubriken ”Allmänt”, föreskrivs följande:

…”

11

Genom ministerbeslut D3/Α’/oik.6598 av den 20 mars 2012 godkände statssekreteraren för miljö, energi och klimatförändringar förordningen om naturgasledningar inomhus med ett driftstryck på maximalt 500 mbar och fastställde riktlinjer för undersökning, utrustning, installation, inspektion, provning, säkerhet och drift av inomhusnät och anslutningar för naturgasförbrukare (FEK B ’976, 28.3.2012) (nedan kallad förordningen av den 20 mars 2012).

12

I artikel 1.2.4 i förordningen föreskrivs följande:

”Metoderna för installation av gasledningar omfattas inte av [tillämpningsområdet för direktiv 97/23 eller andra direktiv] och fastställs i förevarande förordning med beaktande av landets särdrag (exempelvis seismiska fenomen).”

13

Bilaga 9 till förordningen har rubriken ”Specifikationer för ledningsnätet”. I punkt P.9.5.6.9 i denna bilaga föreskrivs följande:

”Ledningsdragning genom hålrum

Om ledningar installeras i hålrum, till exempel i undertak, ska det tomma utrymmet vara ventilerat, till exempel med hjälp av

Det rekommenderas att nätverket svetsas och, om möjligt, skyddas av kanaler.”

14

I punkt P.9.5.8.2 i bilaga 9 till samma förordning föreskrivs följande:

”Gasledningar får inte dras i betongplattor eller under golvbeläggningar. De får installeras i kanaler, tomma utrymmen i undertak eller mellan ljudisolerande skivor (eller liknande) ovanför undertaket, förutsatt att samma skyddsåtgärder vidtas mot korrosion som för underjordiska ledningar.”

15

Dimco bedriver handel, import och distribution av högteknologiska produkter som används för att installera naturgas i byggnader. Bolaget importerar flexibla gasledningar av rostfritt stål från Förenade kungariket och säljer dem i Grekland.

16

Den 16 maj 2012 väckte Dimco talan vid Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland) och yrkade att ett antal bestämmelser i förordningen av den 20 mars 2012 skulle ogiltigförklaras. Dimco gjorde bland annat gällande att dessa bestämmelser syftar till att främja användningen av konventionella gasledningar av stål och koppar, och missgynnar de gasledningar som Dimco saluför, vilket gör det praktiskt taget omöjligt att använda, och därmed saluföra, de gasledningar som bolaget importerar. Dimco anser således att punkt 1.2.4 i denna förordning samt punkterna P.9.5.6.9 och P.9.5.8.2 i bilaga 9 till samma förordning strider mot artikel 4.1 led 1.1 i direktiv 97/23.

17

Dimco har i detta avseende understrukit att de gasledningar som bolaget saluför är CE-märkta. Det framgår av bilaga I till och artikel 4.1 led 1.1 i direktiv 97/23 att de ytterligare villkor och krav som ställs med hänsyn till skyddet mot seismiska fenomen inte är tillämpliga på gasledningar som är försedda med CE-märkning och vars tillverkare i sina bruksanvisningar intygar att de är säkra för installation och användning.

18

Den hänskjutande domstolen anser att bestämmelserna i förordningen av den 20 mars 2012, i vilka det föreskrivs villkor och begränsningar för installationsmetoderna för gasledningar, med hänsyn till landets särdrag och i synnerhet seismiska fenomen, har sin grund i artikel 2 i direktiv 97/23 och är förenliga med denna artikel. Enligt den hänskjutande domstolen är dessa villkor och krav förenliga med artikel 36 FEUF, eftersom de är tillämpliga utan åtskillnad på alla ledningstyper, oavsett vilket material de är tillverkade av eller deras ursprungsland, och har ansetts nödvändiga av den nationella myndighet som är behörig att säkerställa människors hälsa och säkerhet samt är förenliga med proportionalitetsprincipen, samtidigt som de inte medför krav på förändring av de anordningar som saluförs av klaganden i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen anser således att den grund för ogiltigförklaring som har anförts av klaganden i det nationella målet mot dessa bestämmelser skulle kunna avfärdas. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida vissa bestämmelser i förordningen av den 20 mars 2012 är förenliga med artikel 4.1 led 1.1 i direktiv 97/23, jämförd med artikel 7.4 och artikel 8 i och bilaga I till samma direktiv.

19

Mot denna bakgrund beslutade Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

20

Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 led 1.1 i och bilaga I till direktiv 97/23, jämförda med artikel 2 i samma direktiv, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i syfte att garantera personers säkerhet, i synnerhet mot seismiska fenomen, föreskriver vissa villkor för installation av tryckbärande anordningar, inbegripet sådana anordningar som försetts med CE‑märkning.

21

Det ska för det första erinras om att det i artikel 1.1 i direktiv 97/23 föreskrivs att direktivet gäller för konstruktion, tillverkning och bedömning av överensstämmelse för tryckbärande anordningar, varvid det i artikel 3 i samma direktiv föreskrivs att sådana anordningar ska uppfylla vissa väsentliga tekniska krav som anges i bilaga I till nämnda direktiv.

22

Det framgår således av dessa bestämmelser, jämförda med skäl 6 i direktiv 97/23, att direktivet syftar till att harmonisera de väsentliga kraven på konstruktion och tillverkning av tryckbärande anordningar, vad gäller risker som härrör från tryck, så att dessa anordningar kan få CE‑märkning (se, analogt, dom av den 17 december 2020, Tyskland/kommissionen, C‑475/19 P och C‑688/19 P, EU:C:2020:1036, punkt 70), och inte villkoren för installation av nämnda anordningar.

23

I bilaga 1 till direktiv 97/23 anges visserligen vilka väsentliga tekniska krav som den tryckbärande anordningen måste uppfylla enligt artikel 3 i samma direktiv. Under avsnittet ”Allmänt” i denna bilaga anges i punkt 1.1 att ”tryckbärande anordningar ska konstrueras, tillverkas, kontrolleras och, i förekommande fall, utrustas och installeras på ett sådant sätt att deras säkerhet garanteras”. Villkoren för installation av sådana anordningar enligt denna bestämmelse förklaras emellertid endast i form av en hänvisning till andra texter som är tillämpliga på detta område. I denna bilaga fastställs således inga särskilda villkor för installation av nämnda anläggningar.

24

Detsamma gäller hänvisningen till normala installations- och användningsförhållanden i artikel 2.1 i direktiv 97/23, enligt vilken medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att tryckbärande anordningar inte kan släppas ut på marknaden och tas i bruk om de utgör en risk för hälsa och säkerhet för människor ”när de installeras och underhålls på lämpligt sätt och används ändamålsenligt”. I denna bestämmelse uppställs inte heller något villkor avseende installationen av sådana anläggningar.

25

Vad för det andra gäller artikel 4.1 led 1.1 i direktiv 97/23 framgår det av denna bestämmelse att medlemsstaterna inte kan använda risker som härrör från tryck som grund för att förbjuda, begränsa eller hindra utsläppande på marknaden eller ibruktagande enligt de förutsättningar som angetts av tillverkaren av tryckbärande anordningar, om anordningarna uppfyller bestämmelserna i detta direktiv och är försedda med CE-märkning, med risk att annars äventyra det mål att harmonisera de nationella bestämmelser som eftersträvas med direktivet vad gäller dessa risker. Bestämmelsen förbjuder däremot inte medlemsstaterna att, i syfte att förhindra andra risker än risker som härrör från tryck, vidta åtgärder som gör att sådana anläggningar kan släppas ut på marknaden och tas i bruk utan att de utgör en fara för människors hälsa och säkerhet.

26

För det tredje föreskrivs det i artikel 2.2 i direktiv 97/23 uttryckligen att bestämmelserna i detta direktiv inte ska inverka på medlemsstaternas rätt att, med beaktande av bestämmelserna i fördraget, föreskriva de krav som de anser vara nödvändiga för att säkerställa skydd för människor, särskilt vid användningen av dessa anordningar, under förutsättning att detta inte medför någon förändring av dessa anordningar eller aggregat, om de överensstämmer med nämnda direktiv.

27

Bland de särskilda bestämmelser i fördraget som medlemsstaterna är skyldiga att iaktta vid utövandet av sina befogenheter enligt artikel 2.2 i direktiv 97/23 är det med hänsyn till detta direktivs syfte, nämligen att undanröja hinder mot den fria rörligheten för tryckbärande anordningar på den inre marknaden, lämpligt att särskilt beakta artiklarna 34 och 36 FEUF, som reglerar den fria rörligheten för varor och som förbjuder kvantitativa importrestriktioner mellan medlemsstaterna samt åtgärder med motsvarande verkan.

28

Det följer av fast rättspraxis att åtgärder som vidtas av en medlemsstat och som syftar eller leder till att varor från andra medlemsstater behandlas mindre förmånligt, ska betraktas som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner, vilka är förbjudna enligt artikel 34 FEUF. Detta gäller också varje annan åtgärd som hindrar tillträdet till marknaden i en medlemsstat för varor med ursprung i andra medlemsstater, såvida åtgärderna inte kan motiveras objektivt av något av de skäl av allmänintresse som räknas upp i artikel 36 FEUF eller av tvingande hänsyn till allmänintresset. I båda dessa fall måste de nämnda nationella åtgärderna vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2009, kommissionen/Italien, C‑110/05, EU:C:2009:66, punkterna 37 och 59 och där angiven rättspraxis).

29

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att de villkor som uppställs i förordningen av den 20 mars 2012, nämligen skyldigheten att ventilera de utrymmen där naturgasledningarna är installerade och förbudet mot att installera sådana ledningar i betongplattor och under golvbeläggningen så att de förblir tillgängliga, inte medför någon ändring av den utrustning som klaganden i målet vid den nationella domstolen saluför, vilket dessutom inte ifrågasätts av parterna i målet, och syftar till att garantera människors säkerhet med hänsyn till risker som beror på yttre påverkan på anordningarna, såsom seismiska fenomen.

30

Den hänskjutande domstolen anser dessutom att bestämmelserna i förordningen av den 20 mars 2012 är förenliga med artikel 36 FEUF, eftersom de är tillämpliga på alla typer av gasledningar, oberoende av det material som används eller ursprungslandet, har bedömts vara nödvändiga av den behöriga nationella myndigheten för att garantera människors hälsa och säkerhet och är förenliga med proportionalitetsprincipen.

31

Mot bakgrund av ovanstående ska den hänskjutande domstolens frågor besvaras enligt följande. Artikel 4.1 led 1.1 i och bilaga I till direktiv 97/23, jämförda med artikel 2.2 i samma direktiv, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i syfte att garantera personers säkerhet, i synnerhet mot seismiska fenomen, föreskriver vissa villkor för installation av tryckbärande anordningar, såsom rörsystem avsedda för transport av gas, inbegripet sådana anordningar som försetts med CE-märkning, förutsatt att denna lagstiftning inte medför någon ändring av dessa anordningar och inte utgör ett sådant hinder som är förbjudet enligt artiklarna 34 och 36 FEUF.

32

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 4.1 led 1.1 i och bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 97/23/EG av den 29 maj 1997 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tryckbärande anordningar, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 av den 29 september 2003, jämförda med artikel 2.2 i samma direktiv, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i syfte att garantera personers säkerhet, i synnerhet mot seismiska fenomen, föreskriver vissa villkor för installation av tryckbärande anordningar, såsom rörsystem avsedda för transport av gas, inbegripet sådana anordningar som försetts med CE-märkning, förutsatt att denna lagstiftning inte medför någon ändring av dessa anordningar och inte utgör ett sådant hinder som är förbjudet enligt artiklarna 34 och 36 FEUF.