–

Kroatiens regering, genom G. Vidović Mesarek, i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och I. Gavrilova, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Heller och M. Mataija, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5 led 3 och 22 led 5 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Hrvatske Šume d.o.o., Zagreb, ett bolag med säte i Kroatien, som trätt i stället för Hrvatske Šume javno poduzeće za gospodarenje šumama i šumskim zemljištima u Republici Hrvatskoj p.o., Zagreb, och å andra sidan BP SE Hamburg, ett bolag med säte i Tyskland, som trätt i stället för Deutsche BP AG, som i sin tur trätt i stället för The Myanmar/Burmah Oil (Deutschland) GmbH, angående återkrav på grund av obehörig vinst av ett belopp som oriktigt betalats ut i ett verkställighetsförfarande som senare ogiltigförklarats.

3

I skälen 2, 8, 11 och 12 i förordning nr 44/2001 anges följande:

…

…

4

I artikel 2.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

5

I artikel 3 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.

2.   Särskilt de nationella bestämmelser om domstols behörighet som återfinns i bilaga I får inte tillämpas mot en sådan person.”

6

I artikel 5 i förordningen, som ingår i avsnitt 2 med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…

…”

7

I artikel 22 i förordning nr 44/2001, som ingår i avsnitt 6 med rubriken ”Exklusiv behörighet”, föreskrivs följande:

”Följande domstolar skall, oberoende av parternas hemvist, ha exklusiv behörighet:

…

8

I skäl 34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) föreskrivs följande:

”Kontinuiteten mellan [konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen)], förordning … nr 44/2001 och denna förordning bör säkerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller Europeiska unionens domstols tolkning av bestämmelserna i [Brysselkonventionen] och de förordningar som ersätter den.”

9

Artikel 66 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

”1.   Denna förordning ska tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015.

2.   Utan hinder av artikel 80 ska förordning (EG) nr 44/2001 även fortsättningsvis tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts, officiella handlingar som har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari 2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för den förordningen.”

10

”I artikel 80 första stycket i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:

Denna förordning upphäver förordning … nr 44/2001.”

11

I skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) anges följande:

”Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [förordning nr 44/2001] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.”

12

Artikel 2 i förordning nr 864/2007 har rubriken ”Utomobligatoriska förpliktelser”. I artikel 2.1 föreskrivs följande:

”I denna förordning skall skada omfatta alla följder av skadeståndsgrundande händelser (tort/delict), obehörig vinst, tjänst utan uppdrag (negotiorum gestio) eller oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo).”

13

I artikel 10 i förordningen, med rubriken ”Obehörig vinst”, föreskrivs följande:

”1.   Om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i obehörig vinst, inbegripet mottagande av felaktigt utbetalda belopp, rör ett förhållande som råder mellan parterna, till exempel som har sin grund i ett avtal eller en skadeståndsgrundande händelse, som har nära anknytning till den obehöriga vinsten, skall den lag tillämpas som reglerar det förhållandet.

2.   Om tillämplig lag inte kan avgöras på grundval av punkt 1 och parterna har sin vanliga vistelseort i samma land när den händelse inträffar som ger upphov till obehörig vinst, skall lagen i det landet tillämpas.

3.   Om tillämplig lag inte kan avgöras på grundval av punkt 1 eller 2 skall den vara lagen i det land där den obehöriga vinsten gjordes.

4.   Om det framgår av de samlade omständigheterna i fallet att den utomobligatoriska förpliktelse som har sin grund i obehörig vinst har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkterna 1, 2 och 3, skall lagen i det landet tillämpas.”

14

Artikel 12 i förordningen har rubriken ”Oaktsamhet vid ingående av avtal”. Artikel 12.1 stadgar följande:

”Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i diskussioner som föregår ingåendet av ett avtal, oavsett om avtalet faktiskt ingicks eller inte, skall vara den lag som är tillämplig på avtalet eller som skulle ha tillämpats för avtalet om det hade ingåtts.”

15

Enligt ett verkställighetsbeslut från Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb, Kroatien) beviljades motparten i det nationella målet den 11 mars 2003 indrivning av en fordran på 3792600,87 kroatiska kuna (HRK) (ungefär 500000 euro) genom överföring från klagandens konto. Klaganden väckte då talan för att få fastställt att verkställighetsförfarandet var ogiltigt. I den processen meddelade Vrhovni sud (Högsta domstolen, Kroatien) den 21 maj 2009 en lagakraftvunnen dom, där den slog fast att verkställigheten var ogiltig. Motparten, som gjort en obehörig vinst, var därmed skyldig att till klaganden återbetala de felaktigt utbetalda beloppen jämte lagstadgad ränta.

16

Till följd av denna dom kunde klaganden enligt nationell processrätt inte begära återbetalning inom ramen för samma verkställighetsförfarande, eftersom fristen på ett år från verkställighetsdagen för att framställa en sådan begäran hade löpt ut. Den 1 oktober 2014 inledde klaganden därför ett separat domstolsförfarande för återbetalning av det felaktigt betalda beloppet, vid Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb, Kroatien). Den instansen förklarade sig sakna behörighet, enligt förordning nr 1215/2012. Den fann att i avsaknad av en särskild behörighetsregel skulle den allmänna regeln om internationell behörighet tillämpas och att domstolarna i svarandens hemvistmedlemsstat, det vill säga Tyskland, därmed var internationellt behöriga.

17

Klaganden i det nationella målet överklagade beslutet från Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb) till den hänskjutande domstolen, Visoki trgovački sud (Handelsöverdomstolen, Kroatien). Den hänskjutande domstolen anser att domstolen i första instans felaktigt tillämpade förordning nr 1215/2012, eftersom denna enligt artikel 66.1 i förordningen endast ska tillämpas på rättsliga förfaranden som inletts från och med den 10 januari 2015. Förfarandet i det nationella målet inleddes dock tidigare än så. Det är därför förordning nr 44/2001 som är tillämplig i tiden (ratione temporis).

18

Den hänskjutande domstolen frågar sig för det första vad som är den riktiga tolkningen av ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”, och ger uttryck för osäkerhet beträffande tolkningen av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001. Den gör gällande att rättsfiguren obehörig vinst ska anses vara hänförlig till begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden, vilket i princip motiverar att den bestämmelsen tillämpas i det nationella målet och att kroatisk domstol därmed är internationellt behörig. Tillämpningen av nämnda bestämmelse försvåras dock av att det anknytningsmoment som anges i bestämmelsen är den skadeståndsgrundande händelsen och att det vid obehörig vinst inte föreligger någon skadeståndsgrundande händelse.

19

EU-domstolens praxis ger inte något svar på denna fråga, även om vissa omständigheter kan vara relevanta. Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt domen av den 28 januari 2015, Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37), omfattar begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” varje talan som syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett ”avtal” i den mening som avses i artikel 5 led 1 i förordning nr 44/2001. Likaså slog domstolen i sin dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana (C‑572/14, EU:C:2016:286), fast att artikel 5 led 3 i denna förordning ska tolkas så, att en talan om betalning som ”rimlig kompensation” i den mening som avses i artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 2001, 167, s. 10) omfattas av begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden. I sitt förslag till avgörande i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich (C‑102/15, EU:C:2016:225) föreslog generaladvokat Wahl däremot att domstolen skulle tolka artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 så, att en talan om återbetalning av ett felaktigt betalt belopp med åberopande av obehörig vinst inte kan anses avse skadestånd utanför avtalsförhållanden.

20

För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarlagt hur artikel 22 led 5 i förordning nr 44/2001, som är tillämplig på verkställighet av domar, ska tolkas, eftersom förevarande talan om återbetalning av felaktigt betalda belopp ingår i ett verkställighetsförfarande. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att klaganden har inlett ett separat domstolsförfarande endast av den anledningen att den frist som föreskrivs i nationell rätt för att begära återbetalning inom ramen för ett verkställighetsförfarande har löpt ut.

21

Mot denna bakgrund beslutade Visoki trgovački sud (Handelsöverdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22

Domstolen erinrar för det första om att förordning nr 1215/2012 enligt artikel 80 första meningen upphäver och ersätter förordning nr 44/2001, som i sin tur ersatte den ovan i punkt 9 nämnda Brysselkonventionen. Domstolens tolkning av bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 eller i konventionen gäller därför även för bestämmelserna i förordning nr 44/2001 när dessa bestämmelser kan anses vara ”likvärdiga”. Ett sådant förhållande föreligger bland annat mellan å ena sidan artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen och i förordning nr 44/2001 och å andra sidan artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Wikingerhof, C‑59/19, EU:C:2020:950, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

23

Vad för det andra gäller fastställandet av vilken lagstiftning som är tillämplig i tiden (ratione temporis) i det nationella målet, ska det påpekas att artikel 66.2 i förordning nr 1215/2012 föreskriver att förordning nr 44/2001 även fortsättningsvis ska tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts, officiella handlingar som har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari 2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för den förordningen.

24

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att huvudförfarandet om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp inleddes vid kroatisk domstol den 1 oktober 2014.

25

Av detta följer att förordning nr 44/2001 är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i det nationella målet, precis som den hänskjutande domstolen ansett.

26

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 22 led 5 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst omfattas av den exklusiva behörighet som föreskrivs i denna bestämmelse när talan har väckts på grund av att fristen för återbetalning av belopp som felaktigt betalats i ett verkställighetsförfarande har löpt ut inom ramen för samma verkställighetsförfarande.

27

Det ska i detta hänseende erinras om att medan artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 föreskriver som huvudregel att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, innehåller förordningen även särskilda regler som gör det möjligt för käranden att i vissa fall väcka talan mot svaranden vid domstol i en annan medlemsstat.

28

De särskilda behörighetsreglerna för dessa alternativa forum ska dock tolkas restriktivt och de får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen anges i förordningen (dom av den 4 oktober 2018, Feniks, C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

29

Det är således endast som undantag från huvudregeln som artikel 22 led 5 i förordning nr 44/2001 föreskriver att domstolarna i den medlemsstat där en dom har verkställts eller ska verkställas har exklusiv behörighet om talan avser verkställighet, oavsett hemvisten. Eftersom den utgör ett undantag från huvudregeln i fråga om domstols behörighet får den bestämmelsen inte ges en mer vidsträckt tolkning än vad som krävs med hänsyn till dess syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, E.ON Czech Holding, C‑560/16, EU:C:2018:167, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis).

30

Det framgår av skälen 2 och 11 i förordningen att den syftar till att göra reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område enhetligare genom behörighetsbestämmelser som har en hög grad av förutsebarhet. Denna förordning syftar således till att främja rättssäkerheten genom att stärka rättsskyddet för personer bosatta inom Europeiska unionen, så att en kärande utan svårighet kan avgöra vid vilken domstol han eller hon ska väcka talan och en svarande rimligtvis kan förutse var talan kan väckas mot honom eller henne (dom av den 7 mars 2018, E.ON Czech Holding, C‑560/16, EU:C:2018:167, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

31

Enligt domstolens praxis omfattar tillämpningsområdet för artikel 22 led 5 i förordning nr 44/2001 förfaranden som syftar till att ta ställning till invändningar avseende begagnande av tvångsmedel, utmätning eller handräckning avseende lös eller fast egendom för att säkerställa ett konkret genomförande av domar och officiella handlingar (se, analogt, dom av den 3 september 2020, Supreme Site Services m.fl., C‑186/19, EU:C:2020:638, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

32

En talan om återbetalning på grund av obehörig vinst syftar däremot inte till en prövning av en invändning avseende begagnande av tvångsmedel, utmätning eller handräckning avseende lös eller fast egendom för att säkerställa ett konkret genomförande av en dom eller officiell handling, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkten ovan. Det är en självständig talan som i sig varken är ett verkställighetsförfarande eller ett överklagande av ett sådant förfarande. Härav följer att en sådan talan inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22 led 5 i förordning nr 44/2001, även om den obehöriga vinsten är följden av en ogiltigförklaring av en tvångsverkställighet.

33

I förevarande fall har den kroatiska regeringen anfört att det finns ett nära samband mellan det förfarande vid den nationella domstolen om återbetalning av felaktigt betalda belopp som inletts på grund av obehörig vinst och verkställighetsförfarandet, eftersom, för det första, ogiltigheten hos det domstolsavgörande som angripits i verkställighetsförfarandet är grunden för den obehöriga vinsten och, för det andra, återbetalning av det felaktigt utbetalda beloppet hade kunnat begäras inom ramen för verkställighetsförfarandet om fristen för detta inte hade löpt ut, utan att den sistnämnda omständigheten på något sätt beror på försumlighet från klagandens sida.

34

Det ska emellertid påpekas att såväl den allmänna systematiken i förordning nr 44/2001, som leder till en restriktiv tolkning av artikel 22, som kravet på att förordningens bestämmelser ska tolkas på ett sätt som främjar förutsebarheten, i enlighet med skäl 11 i förordningen, leder till att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst, som väckts på grund av att fristen löpt ut för att inom ramen för ett verkställighetsförfarande kräva återbetalning av belopp som felaktigt betalats i detta verkställighetsförfarande, inte kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22 led 5 i förordningen.

35

Domstolen har dessutom, beträffande artikel 16.5 i Brysselkonventionen, vars lydelse återkommer i artikel 22 led 5 i förordning nr 44/2001, slagit fast att det huvudsakliga skälet till att domstolarna på den ort där domen ska verkställas har exklusiv behörighet är att det enbart ankommer på domstolarna i den medlemsstat där verkställigheten begärs att tillämpa de regler som styr exekutionsmyndighetens åtgärder i den staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler, C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 26).

36

I avsaknad av en ansökan om verkställighet omfattas en talan om återbetalning grundad på obehörig vinst inte av tillämpningsområdet för artikel 22 led 5 i förordning nr 44/2001.

37

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 22 led 5 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst inte omfattas av den exklusiva behörighet som föreskrivs i denna bestämmelse, även om talan har väckts på grund av att en begäran av återbetalning av belopp som felaktigt betalats under ett verkställighetsförfarande inte kan framställas inom ramen för samma verkställighetsförfarande eftersom fristen har löpt ut.

38

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst omfattas av den behörighet som föreskrivs i denna bestämmelse.

39

I artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 fastställs att domstolarna i svarandens medlemsstat har generell behörighet, medan artikel 5 leden 1 a och 3 innehåller särskilda behörighetsregler för talan som avser avtal respektive skadestånd utanför avtalsförhållanden som gör det möjligt för käranden att väcka talan vid domstolar i andra medlemsstater. Dessa särskilda behörighetsregler ska tolkas restriktivt, såsom det erinras om i punkt 28 ovan.

40

De två särskilda behörighetsreglerna i nämnda bestämmelser ska dessutom ges en självständig tolkning, med beaktande av systematiken i och syftena med förordning nr 44/2001, för att säkerställa att denna tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater. Detta krav, som bland annat gäller för avgränsningen av tillämpningsområdena för dessa båda bestämmelser, innebär att begreppen ”avtal” och ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” inte kan förstås som hänvisningar till hur det rättsförhållande som är föremål för prövning i det nationella målet kvalificeras enligt tillämplig nationell rätt (se, analogt, dom av den 24 november 2020, Wikingerhof, C‑59/19, EU:C:2020:950, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

41

När det gäller en talan som avser avtal gör artikel 5 led 1 a i sistnämnda förordning det möjligt för käranden att väcka talan vid domstolen på uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, medan artikel 5 led 3 i samma förordning föreskriver att talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden kan väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.

42

Vad särskilt gäller talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden ska det påpekas att enligt domstolens fasta praxis omfattar begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”, i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal i den mening som avses i artikel 5 led 1 a i denna förordning (se, analogt, dom av den 24 november 2020, Wikingerhof, C‑59/19, EU:C:2020:950, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

43

För att avgöra om en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst ska anses avse skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5 led 3 i denna förordning ska det följaktligen prövas om två villkor är uppfyllda: för det första att talan inte har något samband med ett avtal i den mening som avses i artikel 5 led 1 a i förordningen, och för det andra att talan syftar till att göra gällande svarandens ansvar.

44

Vad gäller det första villkoret omfattar en talan som avser avtal i den mening som avses i sistnämnda artikel varje talan som grundar sig på en förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2020, Ellmes Property Services, C‑433/19, EU:C:2020:900, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

45

Som generaladvokaten påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande, är den återbetalningsskyldighet som käranden gör gällande i samband med en talan som grundar sig på obehörig vinst i regel inte en följd av ett frivilligt åtagande från svarandens sida gentemot käranden. Denna skyldighet har tvärtom uppkommit oberoende av den berikade partens vilja. En sådan talan om återbetalning avser därför i princip inte avtal, i den mening som avses i artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001.

46

Denna tolkning stöds av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 jämförd med artikel 2 i förordning nr 864/2007. Den sistnämnda bestämmelsen reglerar lagval medan den förstnämnda bestämmelsen reglerar domsrätt. Dessa två förordningar ska i möjligaste mån tolkas på ett konsekvent sätt. Artikel 2.1 i förordning nr 864/2007 föreskriver att en återbetalningsskyldighet som har sin grund i obehörig vinst ska betraktas som en utomobligatorisk förpliktelse, som omfattas av förordningen och som enligt artikel 10 i förordningen omfattas av särskilda lagvalsregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkterna 45 och 46).

47

För att ge den hänskjutande domstolen ett fullständigt svar ska det emellertid tilläggas, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 48–52 i sitt förslag till avgörande, att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst under vissa omständigheter kan ha ett nära samband med ett avtalsförhållande mellan parterna i tvisten och följaktligen anses omfattas av begreppet ”talan som avser avtal” i den mening som avses i artikel 5 led 1 a i förordningen.

48

Här nämns den situationen att yrkandet om återbetalning på grund av obehörig vinst har samband med ett redan existerande avtalsförhållande mellan parterna. Så är till exempel fallet, som generaladvokaten påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande, när käranden gör gällande en obehörig vinst som har ett nära samband med en avtalsförpliktelse som denne anser vara ogiltig eller som svaranden inte har fullgjort, eller som käranden anser sig ha ”fullgjort i överkant”, för att motivera sin rätt till återbetalning.

49

Domstolen har redan tidigare slagit fast att ett krav på återgång av prestationer enligt ett ogiltigt avtal är en sådan situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM, C‑366/13, EU:C:2016:282, punkterna 55 och 58).

50

Att göra en sådan koppling är för övrigt förenligt med de mål om närhet och god rättskipning som eftersträvas med artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001, och som innebär att den domstol som är behörig för frågor avseende avtalet ska kunna pröva följderna av avtalets ogiltighet, underlåtenhet att fullgöra avtalet eller dess ”fullgörelse i överkant” och följaktligen eventuella återbetalningar som följer därav, när det finns en särskilt nära anknytning mellan talan och domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, i den mening som avses i denna bestämmelse.

51

Av det ovan anförda följer att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst inte avser avtal och att den därmed uppfyller det första villkoret i punkt 43 ovan, såvida inte talan har ett nära samband med ett redan existerande avtalsförhållande mellan parterna.

52

Vad gäller det andra villkoret i samma punkt 43 ska det prövas om en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst syftar till att göra gällande ett ansvar för svaranden.

53

Domstolen har slagit fast att så är fallet när svaranden kan hållas ansvarig för en skadevållande handling, i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, genom att denne gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet som strider mot en skyldighet eller ett lagstadgat förbud. Skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden kan nämligen endast komma i fråga om det kan fastställas ett orsakssamband mellan skadan och den omständighet som ligger till grund för skadan (se dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana, C‑572/14, EU:C:2016:286, punkterna 40, 41 och 50 och där angiven rättspraxis).

54

Det ska tilläggas, som generaladvokaten påpekat i punkt 61 i sitt förslag till avgörande, att dessa preciseringar gäller utan åtskillnad för alla former av utomobligatoriskt skadeståndsansvar, utan att det finns anledning att särskilt skilja ut mål om ”kvasidelikt”. Förutom att uttrycket kvasidelikt inte alls förekommer i de danska, estniska, nederländska, portugisiska, slovakiska, finska och svenska språkversionerna av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, avser begreppet kvasidelikt situationer där den skadeståndsgrundande händelsen beror på oaktsamhet eller underlåtenhet snarare än situationer där det inte föreligger någon skadeståndsgrundande händelse. En talan kan således inte avse skadestånd utanför avtalsförhållanden när svarandens ansvar i fråga inte grundar sig på förekomsten av en skadeståndsgrundande händelse, i den mening som avses i punkten ovan.

55

En begäran om återbetalning på grund av obehörig vinst grundar sig på en förpliktelse som inte har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse. Denna förpliktelse uppkommer nämligen oberoende av svarandens agerande, vilket innebär att det inte finns något orsakssamband mellan skadan och en eventuell rättsstridig handling eller underlåtenhet som svaranden gjort sig skyldig till.

56

En talan om återbetalning på grund av obehörig vinst kan således inte anses avse skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001.

57

Denna slutsats påverkas inte av domen av den 21 april 2016, Austro-Mechana (C‑572/14, EU:C:2016:286), i vilken domstolen fann att ett yrkande från en upphovsrättsorganisation avseende skyldigheten att betala en ”rimlig kompensation”, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, som enligt nationell rätt åligger företag som yrkesmässigt och mot betalning i första led saluför inspelningsmedier i landet, avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001. Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 72 i sitt förslag till avgörande hade nämligen den förpliktelse som låg till grund för den talan sin grund i en skadeståndsgrundande händelse, nämligen den skada som upphovsrättsinnehavarna lidit till följd av privatkopiering på de saluförda inspelningsmedierna.

58

Det ska vidare påpekas att det är möjligt att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst varken avser avtal i den mening som avses i artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001 eller skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5 led 3 i denna förordning. Så är nämligen fallet när detta yrkande inte har ett nära samband med ett redan existerande avtalsförhållande mellan parterna i den aktuella tvisten.

59

I en sådan situation omfattas en talan om återbetalning grundad på obehörig vinst av behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, i enlighet med huvudregeln i artikel 2.1 i förordning nr 44/2001.

60

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras med att artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst inte omfattas av den behörighetsgrund som föreskrivs i den bestämmelsen.

61

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: