–

Telekom Deutschland GmbH, genom T. Bosch, Rechtsanwalt, och C. Koenig, Universitätsprofessor,

–

Bundesnetzagentur für Elektrizität, Gas, Telekommunikation, Post und Eisenbahnen, genom C. Mögelin och F. Groß, båda i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller och D. Klebs, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och A. Pagáčová, samtliga i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, genom M. Tassopoulou, O. Patsopoulou och D. Tsangaraki, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

–

Österrikes regering, genom A. Posch, G. Kunnert och J. Schmoll, samtliga i egenskap av ombud,

–

Finlands regering, genom M. Pere, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braun, L. Nicolae och D. Schaffrin, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1–3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen (EUT L 310, 2015, s. 1, och rättelse, EUT L 27, 2016, s. 14).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Telekom Deutschland GmbH (nedan kallat Telekom) och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland), företrädd av Bundesnetzagentur für Elektrizität, Gas, Telekommunikation, Post und Eisenbahnen (federala byrån för el-, gas-, telekommunikations-, post- och järnvägsnäten, Tyskland) (nedan kallad Bundesnetzagentur). Målet rör ett beslut i vilket Bundesnetzagentur konstaterat att ett taxealternativ strider mot skyldigheter som följer av unionsrätten och förbjuder att klausuler som syftar till att begränsa bredbandstillgången bibehålls eller införs.

3

I skälen 6, 8 och 9 i förordning 2015/2120 anges följande:

…

4

Artikel 1 i förordningen har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”. I artikel 1.1 föreskrivs följande:

”I denna förordning fastställs gemensamma regler för att skydda likvärdig och icke-diskriminerande behandling av trafiken vid tillhandahållande av internetanslutningstjänster och därtill kopplade rättigheter för slutanvändare.”

5

Artikel 3 i nämnda förordning har rubriken ”Skydd för öppen internetanslutning”. I punkterna 1–3 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Slutanvändare ska ha rätt att via sin internetanslutningstjänst ha tillgång till och distribuera information och innehåll, använda och tillhandahålla applikationer och tjänster och använda terminalutrustning efter eget val, oavsett var slutanvändaren eller leverantören befinner sig och oavsett informationens, innehållets, applikationens eller tjänstens lokalisering, ursprung eller destination.

…

2.   Överenskommelser mellan leverantörer av internetanslutningstjänster och slutanvändare om kommersiella och tekniska villkor och de egenskaper för internetanslutningstjänster, såsom pris, datavolymer och datahastighet, och eventuella affärsmetoder som tillämpas av leverantörer av internetanslutningstjänster, får inte begränsa utövandet av slutanvändares rättigheter som anges i punkt 1.

3.   Leverantörer av internetanslutningstjänster ska behandla all trafik likvärdigt, utan diskriminering, begränsningar eller störanden, och oberoende av sändare och mottagare, det innehåll användarna tar del av eller distribuerar, de applikationer eller tjänster som används eller tillhandahålls eller den terminalutrustning som används.

Det första stycket ska inte hindra leverantörer av internetanslutningstjänster från att genomföra rimliga trafikstyrningsåtgärder. För att anses vara rimliga ska sådana åtgärder vara öppna, icke-diskriminerande och proportionella och ska inte grundas på kommersiella överväganden utan på [objektivt] sett skilda krav på tjänstens tekniska kvalitet för specifika kategorier av trafik. Sådana åtgärder får inte övervaka det specifika innehållet och får inte bibehållas längre än vad som är nödvändigt.

Leverantörer av internetanslutningstjänster får inte tillämpa trafikstyrningsåtgärder som går utöver de som anges i andra stycket och får i synnerhet inte blockera, sakta ned, ändra, begränsa, störa, försämra eller diskriminera specifikt innehåll, specifika applikationer eller tjänster eller specifika kategorier av dessa, utom när det är nödvändigt, och endast så länge det är nödvändigt, för att

6

Telekom är ett företag som är verksamt inom sektorn för informationsteknologi och kommunikation. Sedan den 19 april 2017 erbjuder Telekom slutkunderna, vad avser vissa baspaket, ett kompletterande alternativ (även kallat ”Add-on option”) med så kallad ”nolltaxa” med namnet ”Stream On” (som ursprungligen fanns i varianterna ”StreamOn Music”, ”StreamOn Music&Video”, ”MagentaEINS StreamOn Music&Video” och ”MagentaEINS StreamOn Music&Video”). Aktiveringen av detta alternativ gör att datamängder som förbrukas genom ljud- och videoströmning, som sprids av Telekoms partnerföretag, inte avräknas från den datamängd som ingår i baspaketet och vars fullständiga konsumtion i allmänhet leder till en minskning av överföringshastigheten.

7

Genom att aktivera taxealternativet ”StreamOn” accepterar slutkunden en begränsning av bandbreddstillgången till högst 1,7 Mbit/s för videoströmning, oavsett om det rör sig om videoinspelningar som sprids av partnerföretagen eller av andra leverantörer.

8

Slutanvändaren kan när som helst avaktivera och återaktivera detta taxealternativ. Om han eller hon inte återaktiverar nämnda alternativ inom 24 timmar, så återställs automatiskt de standardparametrar som gäller för detta alternativ, det vill säga att avräkning inte sker från den datamängd som ingår i baspaketet samt att bandbreddstillgången begränsas.

9

Telekom kräver inte någon ersättning från innehållspartnerföretagen, men partnerskapet med dessa förutsätter såväl att de tekniska villkor som individuellt fastställts av Telekom iakttas som att ett avtal ingås.

10

När det aktuella taxealternativet används gör Telekom en dubbel identifiering av det innehåll som slutkunden förbrukar för att kontrollera dels om det rör sig om videoströmning, dels huruvida det innehåll som tillhandahålls denna kund omfattas av tillämpningsområdet för detta taxealternativ. Denna identifiering görs på grundval av IP-adresser (Internetprotokoll-adresser) och URL (Uniform Resource Locator; generell resurspekare), protokoll, SNI (Server Name Indication; angivelse av serverns namn) och med hjälp av en filtrering med mönstermatchning.

11

I beslut av den 15 december 2017 slog Bundesnetzagentur fast att det aktuella taxealternativet inte uppfyller villkoren i artikel 3.3 i förordning 2015/2120, eftersom det är förenat med en sänkning av dataöverföringshastigheten för videoströmning till högst 1,7 Mbit/s. Dessutom angavs att villkoren för att vidta en trafikstyrningsåtgärd enligt artikel 3.3 andra stycket eller tredje stycket led a–c inte var uppfyllda i det aktuella fallet.

12

Bundesnetzagentur förbjöd Telekom dels att begränsa bredbandstillgången för videoströmning som omfattas av nämnda taxealternativ, dels att använda klausuler som föreskriver en sänkt överföringshastighet, såväl i avtal som ingås med innehållsleverantörer, som i avtal som ingås med slutkunderna.

13

Bundesnetzagentur fann vid omprövning den 8 juni 2018 inte skäl att ändra det tidigare beslutet. Telekom väckte då talan om ogiltigförklaring vid den hänskjutande domstolen, Verwaltungsgericht Köln (Förvaltningsdomstolen i Köln, Tyskland).

14

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida villkoren för att använda det taxelaternativ som Telekom erbjuder är förenliga med artikel 3 i förordning 2015/2120.

15

Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgericht Köln (Förvaltningsdomstolen i Köln), som ansåg att en tolkning av unionsrätten var nödvändig för att avgöra det nationella målet, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

16

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3 i förordning 2015/2120 ska tolkas så, att begränsning av bredbandstillgången på grund av ett taxealternativ med så kallad ”nolltaxa” har aktiverats, som tillämpas på videoströmning, oavsett om videofilmerna sprids av partnerföretag eller av andra innehållsleverantörer, är förenlig med de skyldigheter som följer av punkt 3 i denna artikel.

17

Det ska inledningsvis preciseras att ett taxealternativ med så kallad nolltaxa är en affärsmetod som innebär att en internetleverantör tillämpar en nolltaxa eller en ännu förmånligare taxa på hela eller en del av den datatrafik som är kopplad till en specifik applikation eller kategori av specifika applikationer som erbjuds av internetleverantörens partnerföretag. Denna trafik avräknas således inte från den mängd data som ingår i baspaketet. Ett sådant taxealternativ, som erbjuds inom ramen för ett begränsat paket, gör att internetleverantörer kan komma med ett mer attraktivt erbjudande.

18

De frågor som har ställts till domstolen, vilka syftar till att ge den hänskjutande domstolen möjlighet att uttala sig om lagenligheten av de användarvillkor som gäller för ett taxealternativ med så kallad nolltaxa, bygger således på antagandet att ett sådant taxealternativ i sig är förenligt med unionsrätten, bland annat med artikel 3 i förordning 2015/2120, genom vilken lagstiftaren har avsett att fastställa principerna om öppenhet och neutralitet på internet.

19

I artikel 3.1 i förordning 2015/2120, jämförd med skäl 6 i samma förordning, anges att slutanvändare inte bara har rätt att få tillgång till information och innehåll, att använda applikationer och tjänster, att sprida information och innehåll, utan även att tillhandahålla applikationer och tjänster.

20

Enligt artikel 3.2 i förordning 2015/2120 får avtal mellan leverantörer av internetanslutningstjänster och slutanvändare, samt de affärsmetoder som tillämpas av dessa leverantörer, inte begränsa utövandet av slutanvändarnas rättigheter såsom dessa anges i punkt 1 i samma artikel.

21

I artikel 3.3 första stycket i förordning 2015/2120 föreskrivs först att leverantörer av internetanslutningstjänster ska behandla all trafik likvärdigt, utan diskriminering, begränsningar eller störanden, oberoende, bland annat, av vilka applikationer eller tjänster som används.

22

I andra stycket i artikel 3.3 anges vidare att första stycket i bestämmelsen inte ska hindra leverantörer av internetanslutningstjänster från att genomföra rimliga trafikstyrningsåtgärder. Det preciseras däri att för att sådana åtgärder ska anses vara rimliga ska de, för det första, vara öppna, icke-diskriminerande och proportionella, för det andra, inte grundas på kommersiella överväganden utan på objektiva tekniska skillnader mellan vissa kategorier av trafik och, för det tredje, inte övervaka innehållet och inte bibehållas längre än vad som är nödvändigt.

23

Slutligen föreskrivs i tredje stycket i samma bestämmelse att leverantörer av internetanslutningstjänster inte får tillämpa trafikstyrningsåtgärder som går utöver de som anges i andra stycket och de får i synnerhet inte blockera, sakta ned, ändra, begränsa, störa, försämra eller diskriminera specifika applikationer, specifika kategorier av applikationer, specifika tjänster eller specifika kategorier av tjänster, utom när detta är nödvändigt, och i så fall under en begränsad tid, för att följa unionens lagstiftningsakter eller en med unionsrätten förenlig nationell lagstiftning, eller åtgärder som ger verkan åt sådana unionslagstiftningsakter eller sådan nationell lagstiftning, bevara robustheten och säkerheten i nätet, tjänster som tillhandahålls via det nätet och slutanvändarnas terminalutrustning, förhindra en överbelastning av nätet eller lindra effekterna av en sådan överbelastning.

24

Såsom framgår av artikel 1 i förordning 2015/2120 syftar dessa olika bestämmelser till att skydda likvärdig och icke-diskriminerande behandling av trafiken vid tillhandahållande av internetanslutningstjänster och därtill kopplade rättigheter för slutanvändare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2020, Telenor Magyarország, C‑807/18 och C‑39/19, EU:C:2020:708, punkterna 23–27).

25

Det ska för det första erinras om att domstolen har haft tillfälle att precisera att när en internetleverantörs beteende är oförenligt med artikel 3.3 i förordning 2015/2120, är det möjligt att avstå från att pröva huruvida detta beteende är förenligt med de skyldigheter som följer av artikel 3.2 i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2020, Telenor Magyarország, C‑807/18 och C‑39/19, EU:C:2020:708, punkt 28).

26

Följaktligen kan ett åsidosättande av skyldigheten att behandla all trafik lika inte motiveras med hänvisning till principen om avtalsfrihet, som erkänns i artikel 3.2 i samma förordning.

27

För det andra har domstolen även understrukit att artikel 3.3 i förordning 2015/2120 utgör hinder mot varje åtgärd som strider mot skyldigheten att likabehandla trafiken när en sådan åtgärd grundas på affärsmässiga överväganden.

28

Domstolen vill till att börja med påpeka att, såsom framgår av punkt 21 i förevarande dom, artikel 3.3 i förordning 2015/2120, jämförd med skäl 8 i samma förordning, ålägger leverantörer av internetanslutningstjänster en allmän skyldighet att behandla trafik likvärdigt och utan diskriminering, begränsningar eller störanden, från vilken det inte i något fall får göras undantag genom de affärsmetoder som tillämpas av dessa leverantörer eller genom de överenskommelser som ingåtts av dessa leverantörer med slutanvändarna (dom av den 15 september 2020, Telenor Magyarország, C‑807/18 och C‑39/19, EU:C:2020:708, punkt 47).

29

Det framgår vidare av artikel 3.3 andra stycket i förordning 2015/2120 och av skäl 9 i samma förordning, mot bakgrund av vilket nämnda stycke ska tolkas, att leverantörer av internetanslutningstjänster visserligen är skyldiga att iaktta denna allmänna skyldighet men att de har möjlighet att vidta rimliga trafikstyrningsåtgärder. Denna möjlighet är emellertid underkastad villkoret att sådana åtgärder bland annat ska grundas på ”[objektivt] sett skilda krav på tjänstens tekniska kvalitet för specifika kategorier av trafik” och inte på ”kommersiella överväganden”. Varje åtgärd som en leverantör av internetanslutningstjänster vidtar gentemot en slutanvändare, och som utan att grundas på objektiva skillnader leder till att innehåll, applikationer och tjänster som tillhandahålls av olika innehålls-, applikations- och tjänsteleverantörer inte behandlas likvärdigt och utan diskriminering, ska i synnerhet anses grundas på sådana ”kommersiella överväganden” (dom av den 15 september 2020, Telenor Magyarország, C‑807/18 och C‑39/19, EU:C:2020:708, punkt 48).

30

Ett taxealternativ med så kallad nolltaxa, som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, gör emellertid, på grundval av affärsmässiga överväganden, en åtskillnad inom internettrafiken, genom att trafik som går till partnerföretagens applikationer inte avräknas från den mängd data som ingår i baspaketet. En sådan affärsmetod uppfyller följaktligen inte den allmänna skyldigheten enligt artikel 3.3 första stycket i förordning 2015/2120 att behandla all trafik lika, utan diskriminering, begränsningar eller störanden.

31

Det ska understrykas att detta åsidosättande, som följer av själva beskaffenheten av ett sådant taxealternativ på grund av det incitament som följer därav, kvarstår oberoende av huruvida det finns en möjlighet att fritt få tillgång till det innehåll som tillhandahålls av internetleverantörens partnerföretag, efter det att den mängd data som ingår i baspaketet har förbrukats.

32

Det saknar dessutom betydelse huruvida ett sådant taxealternativ omfattas av ett avtal, i den mening som avses i artikel 3.2 i förordning 2015/2120, såsom det har erinrats om i punkt 26 i förevarande dom, eller om taxealternativet syftar till att tillgodose en faktisk efterfrågan från kunden eller innehållsleverantören.

33

Slutligen kan de undantag som föreskrivs för trafikstyrningssåtgärder inte beaktas, eftersom sådana åtgärder, i enlighet med artikel 3.3 andra stycket i förordning 2015/2120, inte får grunda sig på en internetleverantörs affärsstrategier.

34

Det framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att den begränsning av bredbandstillgången som avses i samtliga frågor som den hänskjutande domstolen har ställt endast är tillämplig på grund av att kunden aktiverat ett taxealternativ med så kallad nolltaxa.

35

Eftersom ett sådant taxealternativ strider mot de skyldigheter som följer av artikel 3.3 i förordning 2015/2120, kvarstår denna motsättning, oberoende av formen eller typen av användarvillkor som gäller för de erbjudna taxealternativen, såsom i det nationella målet aktuella begränsningen av bredbandstillgången.

36

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 3 i förordning 2015/2120 ska tolkas så, att en begränsning av bredbandstillgången på grund av att ett taxealternativ med så kallad ”nolltaxa” har aktiverats, och som tillämpas på videoströmning, oavsett om videofilmerna sprids av partnerföretag eller av andra innehållsleverantörer, är oförenlig med de skyldigheter som följer av punkt 3 i denna artikel.

37

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen ska tolkas så, att en begränsning av bredbandstillgången på grund av att ett taxealternativ med så kallad ”nolltaxa” har aktiverats, och som tillämpas på videoströmning, oavsett om videofilmerna sprids av partnerföretag eller av andra innehållsleverantörer, är oförenlig med de skyldigheter som följer av punkt 3 i denna artikel.