1.

Huvudsyftet med den gemensamma resolutionsmekanismen (SRM), ( 2 ) som utgör den andra pelaren i bankunionen, är att se till att bankers fallissemang inom bankunionen hanteras effektivt och medför minst möjliga kostnader för skattebetalarna och realekonomin. Ett beslut om att inleda ett bankresolutionsförfarande fattas av Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), ett EU-organ som har till uppgift att se till att den gemensamma resolutionsmekanismen fungerar effektivt och följdriktigt. På operativ nivå genomförs ett sådant beslut i samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna.

2.

SRB har en gemensam resolutionsfond (SRF) som ska finansiera resolutionsåtgärder. Denna fond finansieras genom bidrag från kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom euroområdet. ( 3 ) Överföringen av bidrag regleras på unionsnivå genom ett mellanstatligt avtal. ( 4 )

3.

Finansieringen kommer att vara helt ömsesidig i slutet av år 2023, eftersom bidragen då kommer att gå enbart till resolutionsfonden och inte längre till en, för varje år allt mindre, del till de nationella resolutionsmyndigheterna. Hur dessa bidrag ska beräknas har varit föremål för många diskussioner och utdragna förhandlingar mellan medlemsstaterna. ( 5 )

4.

Bidragen beräknas årligen, så att SRF efter denna åttaårsperiod ska förfoga över medel som motsvarar minst 1 procent av de garanterade insättningarna i samtliga institut som är auktoriserade i alla deltagande medlemsstater. Nämnda årliga bidrag får emellertid inte överstiga 12,5 procent av målnivån.

5.

Ett instituts bidrag beräknas schablonmässigt utifrån institutets storlek och/eller justeras till det aktuella institutets riskprofil. ( 6 )

6.

En bankresolution innebär således inte bara att de ekonomiska och budgetrelaterade kostnaderna för eventuella framtida fallissemang hos banker kan minskas. Syftet är även att moderera vissa riskbeteenden hos instituten, av vilka de främsta har varit garanterade räddning av de offentliga myndigheterna och i slutänden skattebetalarna, samt följaktligen minska sannolikheten för att fallissemang inträffar genom att begränsa denna moraliska risk.

7.

SRB fastställde i beslut av den 11 april 2017 om förhandsbidrag till SRF för 2017 (SRB/ES/SRF/2017/05) ( 7 ) vilket förhandsbidrag som varje institut, däribland Landesbank Baden-Würtemberg (nedan kallad LBBW), skulle betala för år 2017.

8.

LBBW väckte talan vid Europeiska unionens tribunal vilken genom dom av den 23 september 2020, Landesbank Baden-Württemberg/SRB, ( 8 ) ogiltigförklarade det omtvistade beslutet i den del det rörde denna bank.

9.

Europeiska kommissionen, som var intervenient i första instans, och SRB har var för sig överklagat denna dom.

10.

Överklagandena ger domstolen möjlighet att uttala sig dels om formerna för bestyrkande av bilagan till ett beslut av SRB, dels om formerna för beräkning av förhandsbidragen vilken ska genomföras av SRB inom ramen för resolutionsmekanismen.

11.

Klaganden har i synnerhet yrkat att domstolen under alla omständigheter ska uttala sig om lagenligheten av bestämmelserna i delegerad förordning 2015/63 om beräkning av förhandsbidragen. Tribunalen fann nämligen att dessa bestämmelser var rättsstridiga på grund av att beräkningsmetoden i sig var icke-transparent till följd av skyldigheten att inte röja affärshemligheter som framkom genom att siffror från andra institut beaktades och att denna icke-transparens medförde ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF.

12.

Jag föreslår för det första att domstolen ska upphäva den överklagade domen i den del tribunalen åsidosatte den kontradiktoriska principen vid bedömningen av bestyrkandet av bilagan till det omtvistade beslutet och i den del tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i fråga om räckvidden av motiveringsskyldigheten och lagenligheten av delegerad förordning 2015/63. För det andra föreslår jag att domstolen ska överta målet avseende dessa två frågor och, genom en ny prövning i sak, ogiltigförklara det omtvistade beslutet i den del det rör LBBW, i avsaknad av tillräckligt bestyrkande av bilagan till detta beslut och i avsaknad av tillräcklig motivering av nämnda beslut. Jag föreslår även att domstolen ska avvisa invändningen om rättsstridighet avseende de ifrågasatta bestämmelserna i delegerad förordning 2015/63, förutsatt att SRB säkerställer en större transparens i fråga om vissa summor av konfidentiella uppgifter från utomstående.

13.

I artikel 102.1 och 102.2 i direktiv 2014/59 föreskrivs följande:

”1.   Senast den 31 december 2024 ska medlemsstaterna säkerställa att de finansiella tillgångarna för deras finansieringsarrangemang uppgår till minst 1 % av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium. Medlemsstaterna får fastställa målnivåer som är högre än det beloppet.

2.   Under den inledande tidsperiod som avses i punkt 1, ska bidrag till de finansieringsarrangemang som tas upp i enlighet med artikel 103 fördelas så jämnt som möjligt över perioden tills målnivån uppnås …”

14.

I artikel 103 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   För att kunna uppnå den målnivå som anges i artikel 102 ska medlemsstaterna säkerställa att bidrag samlas in minst en gång per år från institut som är auktoriserade på deras territorium, inbegripet unionsfilialer.

2.   Bidraget från varje institut ska vara proportionellt mot dess skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar när de gäller de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar för alla auktoriserade institut inom medlemsstatens territorium.

De bidragen ska justeras i förhållande till institutens riskprofil, i enlighet med det kriterium som antas enligt punkt 7.

…

7.   Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 115 för att specificera begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil enligt vad som avses i punkt 2, i den här artikeln med hänsyn till följande:

…”

15.

Följande föreskrivs i artikel 67 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010: ( 9 )

”1.   Härmed inrättas en [SRF]. Den ska finansieras i enlighet med de regler om överföring av medel som insamlats på nationell nivå till [SRF] som fastställs i avtalet [om överföring av och ömsesidighet för bidragen till SRF].

2.   Nämnden får bara använda [SRF:s] medel för att säkerställa en effektiv tillämpning av de resolutionsverktyg och utövande av resolutionsbefogenheter som avses i del II avdelning I, och i enlighet med de resolutionsmål och principer för resolution som avses i artiklarna 14 och 15. Under inga omständigheter får unionens budget eller nationella budgetar belastas för [SRF:s] kostnader eller förluster.

3.   Nämnden ska vara [SRF:s] ägare.

4.   De bidrag som avses i artiklarna 69, 70 och 71 ska insamlas från enheter som avses i artikel 2 av de nationella resolutionsmyndigheterna och överföras till [SRF] i enlighet med avtalet [om överföring av och ömsesidighet för bidragen till SRF].”

16.

I artikel 69.1 och 69.2 i förordningen anges följande:

”1.   Vid utgången av en inledande period på åtta år räknat från och med den 1 januari 2016 … ska de disponibla finansiella medlen i [SRF] uppgå till minst 1 % av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater.

2.   Under den inledande period som avses i punkt 1, ska bidrag till [SRF] som beräknas i enlighet med artikel 70 och som uppbärs i enlighet med artikel 67.4 fördelas så jämnt som möjligt över tiden tills målnivån uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på de bidragande institutens finansiella ställning.”

17.

I artikel 70.1 och 70.2 i förordning föreskrivs följande:

”1.   De enskilda bidragen från varje institut ska samlas in minst en gång per år och ska beräknas i proportion till beloppet av samma instituts skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar, som andel av de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar från alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier.

2.   Nämnden ska varje år, efter att ha hört [Europeiska centralbanken (ECB)] eller den nationella behöriga myndigheten, och i nära samarbete med de nationella resolutionsmyndigheterna, beräkna de enskilda bidragen för att säkerställa att de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 % av målnivån.

Varje år ska beräkningen av de enskilda institutens bidrag baseras på

…”

18.

Artikel 4 i delegerad förordning 2015/63 har följande lydelse:

”1.   Resolutionsmyndigheterna ska, på grundval av de uppgifter som instituten lämnar i enlighet med artikel 14, fastställa de årliga bidrag som ska betalas av varje institut i förhållande till dess riskprofil, genom att tillämpa den metodik som anges i detta avsnitt.

2.   Resolutionsmyndigheten ska fastställa det årliga bidrag som avses i punkt 1 på grundval av den årliga målnivån för finansieringsarrangemanget för resolution, med beaktande av den målnivå som enligt artikel 102.1 i direktiv 2014/59/EU ska uppnås senast den 31 december 2024 och utifrån det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år, beräknat kvartalsvis, för samtliga institut som auktoriserats på dess territorium.”

19.

I artikel 5 i den delegerade förordningen anges vilka principer som gäller för riskjustering av det grundläggande årliga bidraget.

20.

I artikel 6 i den delegerade förordningen fastställs riskpelare och riskindikatorer, vars relativa viktning fastställs i artikel 7 i samma delegerade förordning.

21.

I artikel 9 i delegerad förordning 2015/63 anges följande:

”1.   Resolutionsmyndigheten ska fastställa multiplikatorn för ytterligare riskjustering för varje institut genom att kombinera de riskindikatorer som avses i artikel 6 i enlighet med den formel och de förfaranden som anges i bilaga I.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10 ska resolutionsmyndigheten för varje bidragsperiod fastställa det årliga bidrag som ska betalas av varje institut genom att multiplicera det grundläggande årliga bidraget med multiplikatorn för ytterligare riskjustering i enlighet med den formel och de förfaranden som anges i bilaga I.

3.   Multiplikatorn för riskjustering ska variera mellan 0,8 och 1,5.”

22.

Följande anges i artikel 3.1 och 3.4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/747 av den 17 december 2015 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller kriterierna för beräkning av förhandsbidrag och vad gäller de omständigheter och villkor under vilka betalning av extraordinära efterhandsbidrag får skjutas upp helt eller delvis: ( 10 )

”1.   När nämnden bedömer fasen i konjunkturcykeln och hur procykliska bidrag kan påverka de bidragande institutens finansiella ställning i enlighet med artikel 69.2 i förordning … nr 806/2014 ska den beakta åtminstone följande indikatorer:

…

4.   Nivån på de årliga bidragen får under en viss bidragsperiod bara vara relativt sett lägre än genomsnittet för de årliga bidragen, beräknade i enlighet med artiklarna 69.1 och 70.2 i förordning … nr 806/2014, om nämnden verifierar att målnivån baserat på försiktiga prognoser kan nås vid utgången av den inledande perioden.”

23.

LBBW är ett kreditinstitut i Tyskland som är knutet till Sparkassen-Finanzgruppes (sparbankernas finansgrupp, Tyskland) institutionella skyddssystem.

24.

Den 26 januari 2017 inkom LBBW till den tyska resolutionsmyndigheten Bundesanstalt für Finanzmarktstabilisierung (Federala myndigheten för stabilisering av finansmarknaderna, Tyskland) (nedan kallad FMSA) med sin deklaration inför beräkningen av förhandsbidraget för år 2017.

25.

I det omtvistade beslutet fastställde SRB, i sin verkställande session, i enlighet med artiklarna 54.1 b och 70.2 i förordning nr 806/2014, vilket förhandsbidrag som varje institut, däribland LBBW, skulle betala för år 2017.

26.

FMSA informerade LBBW, genom meddelande om uppbörd av den 21 april 2017 som togs emot den 24 april 2017, om att SRB hade fastställt LBBW:s förhandsbidrag till SRF för år 2017 och angav vilket belopp som skulle betalas till Restrukturierungsfonds (strukturfonden, Tyskland). Till meddelandet om uppbörd fogade FMSA två handlingar, en tysk version av det omtvistade beslutet, utan den bilaga som nämns i beslutet, och ett dokument med rubriken ”Detaljer angående (den riskjusterade) beräkningen: Förhandsbidrag till [SRF] för år 2017”.

27.

LBBW väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 juni 2017.

28.

Kommissionen ansökte om att få intervenera till stöd för SRB:s yrkanden genom handling som inkom till tribunalens kansli den 29 september 2017. Denna ansökan beviljades genom beslut av den 13 november 2017.

29.

Tribunalen beslutade följande:

30.

Tribunalen medgav att LBBW hade talerätt på den grunden att SRB:s beslut om beräkning av förhandsbidragen till SRF visserligen riktar sig till de nationella resolutionsmyndigheterna, men att de institut som ska betala dessa avgifter direkt och personligen berörs av dessa beslut. Tribunalen medgav också att invändningen om rättsstridighet mot vissa bestämmelser i delegerad förordning 2015/63 kunde tas upp till prövning.

31.

Tribunalen erinrade om att unionsdomstolen är skyldig att ex officio pröva den fråga avseende tvingande rätt som rör åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, vilket inbegriper avsaknad av bestyrkande av den angripna rättsakten eller bristfällig motivering. Därefter slog tribunalen fast att kravet på bestyrkande av den angripna rättsakten inte var uppfyllt i det aktuella fallet. Tribunalen fann nämligen att bilagan, som innehöll uppgifter om förhandsbidragsbeloppen, utgjorde en väsentlig del av beslutet och att den inte på något sätt var oupplösligt knuten till nämnda beslut, som var det enda som var försett med en underskrift.

32.

För den goda rättskipningens skull prövade tribunalen även talan på de tre andra grunder som LBBW åberopat, det vill säga åsidosättande av motiveringsskyldigheten, åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd och en invändning om rättsstridighet avseende vissa bestämmelser i delegerad förordning 2015/63.

33.

Beträffande åsidosättandet av SRB:s motiveringsskyldighet fann tribunalen, utan att ifrågasätta att de uppgifter om de andra instituten som beaktats vid beräkningen av bidragen var konfidentiella, att det omtvistade beslutet, utöver allmänt hållna förklaringar, i princip inte innehöll några uppgifter om beräkningen av LBBW:s bidrag. Tribunalen ansåg således att beräkningen av bidraget i sig var icke-transparent, då den var baserad på ömsesidig betingelse mellan dessa uppgifter som inte kunde lämnas ut. Tribunalen drog slutsatsen att den använda beräkningsmetoden inverkade menligt på LBBW:s möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt bestrida det omtvistade beslutet.

34.

Tribunalen godtog också LBBW:s invändning om rättsstridighet avseende vissa bestämmelser i delegerad förordning 2015/63. Tribunalen slog fast att den icke-transparens i beräkningen som gjorde att LBBW inte kunde kontrollera att den var riktig åtminstone delvis var resultatet av den beräkningsmetod som kommissionen hade fastställt i den delegerade förordningen, utan att ha varit tvungen till det enligt förordning nr 806/2014 eller direktiv 2014/59, vad beträffar förhandsbidragen till finansieringsarrangemanget för resolutionen.

35.

Mot bakgrund av det ovan anförda slog tribunalen fast att det omtvistade beslutet, i den del det rörde LBBW, även skulle ogiltigförklaras på grund av att motiveringsskyldigheten och rätten till ett effektivt domstolsskydd hade åsidosatts.

36.

Kommissionen har i sitt överklagande i mål C‑584/20 P yrkat att domstolen ska

37.

Kommissionen har i sitt överklagande i mål C‑621/20 P yrkat att domstolen ska

38.

LBBW har yrkat att överklagandena ska ogillas och att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

39.

Domstolens ordförande beslutade den 4 och den 8 december 2020 att bevilja kommissionens och SBR:s respektive begäran om att målen ska handläggas skyndsamt enligt artiklarna 133–136 i domstolens rättegångsregler.

40.

Domstolens ordförande beslutade den 12 februari 2021 att förena målen C‑584/20 P och C‑621/20 P med avseende på det muntliga förfarandet och domen.

41.

Fédération bancaire française (Franska bankfederationen, Frankrike) beviljades rätt att intervenera till stöd för LBBW:s yrkanden genom beslut av den 25 februari 2021.

42.

Konungariket Spanien beviljades rätt att intervenera till stöd för SRB:s och kommissionens yrkanden genom beslut av den 12 mars 2021.

43.

Kommissionen har anfört fem grunder till stöd för sitt överklagande i målet C‑584/20 P. Genom den första grunden har kommissionen anfört att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna och åsidosatt den kontradiktoriska principen och SRB:s rätt till försvar. Den andra grunden avser en felaktig rättstillämpning som kommissionen anser att tribunalen gjorde sig skyldig till genom att förklara att invändningen om rättsstridighet avseende delegerad förordning 2015/63 kunde tas upp till prövning utan att motivera denna slutsats. Genom den tredje grunden har kommissionen anfört att tribunalen gjort en felaktig tolkning av artikel 69.1 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 i den del som rör målnivån och det årliga grundbeloppet. Den fjärde grunden avser en oriktig tolkning av artiklarna 4–7 och 9 i delegerad förordning 2015/63 samt av bilaga I till denna förordning, i den del anpassningen av bidragen till riskprofilen betecknats som ”ömsesidig betingelse”. Den femte grunden avser en oriktig utvidgning av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF.

44.

SBR har anfört två grunder i sitt överklagande i målet C‑621/20 P. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler, missuppfattning av bevisningen och åsidosättande av SRB:s rätt till en rättvis rättegång. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 296 FEUF och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

45.

Den första grunden för vart och ett av överklagandena kan prövas tillsammans. Likaså kan den andra grunden för SRB:s överklagande och den femte grunden för kommissionens överklagande prövas tillsammans.

46.

Kommissionen har anfört att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den slog fast att en väsentlig del av det omtvistade beslutet, nämligen bilagan med de enskilda förhandsbidragsbeloppen, inte var bestyrkt då den inte var oupplösligt knuten till detta beslut, vilket var det enda som hade undertecknats av SRB:s ordförande.

47.

Kommissionen anser att detta uttalande visar att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheter som lagts fram för tribunalen. För det första hänförde sig det undertecknade omtvistade beslutet direkt till beslutets bilaga. För det andra översändes detta undertecknade beslut tillsammans med bilagan med ett och samma e-postmeddelande till ledamöterna i SRB:s verkställande session, vilket för det tredje ledde till ett gemensamt godkännande genom e-post. För det fjärde hänförde sig ärendebladet till två elektroniska handlingar som var försedda med samma kodnummer, och för det femte innebar den handskrivna underskriften på detta ärendeblad tillsammans med den handskrivna underskriften på beslutet att bilagan bestyrktes. Kommissionen har angett att dessa omständigheter skapar ett ”allmänt intryck som motsvarar en presumerad anknytning” som tribunalen har bortsett från. Tribunalen ansåg också att SRB:s argument med denna innebörd, vilket fördes fram vid förhandlingen vid tribunalen, fördes fram för sent.

48.

Kommissionen har också klandrat tribunalen för att den åsidosatte den kontradiktoriska principen och SBR:s rätt till försvar genom att inte ge parterna möjlighet att yttra sig om en grund för ogiltigförklaring som tribunalen tog upp ex officio och som avsåg den omständigheten att bilagan till det undertecknade omtvistade beslutet inte var oupplösligt knuten till detta beslut, i synnerhet som beslutsprocessen utmynnade i en samlad handling med ett unikt kodnummer.

49.

SRB har för sin del gjort gällande att frågan om bestyrkandet av bilagan till det omtvistade beslutet inte togs upp i LBBW:s ansökan i första instans, vare sig i samband med åtgärderna för processledning och bevisupptagning, vilka endast avsåg förfarandet för antagandet av detta beslut och framläggandet av en fullständig kopia av detta, eller i förhandlingsrapporten, trots att LBBW under förfarandet hade gett uttryck för tvivel i fråga om bestyrkandet av uppgifterna i denna bilaga och SRB vid förhandlingen hade förklarat bestyrkandeprocessen i dokumentationssystemet ARES (Advanced Records System), i vilket beslutets brödtext och bilaga lades in efter det skriftliga förfarandet och ur vilket ärendebladet genererades, vilket tillsammans med brödtexten i det omtvistade beslutet undertecknades för hand av SRB:s ordförande och försågs med datum och beslutsnummer.

50.

SRB anser att tribunalen åsidosatte artikel 85.3 i rättegångsreglerna när den avvisade de påpekanden som gjordes vid förhandlingen vilka ändå för det första gav stöd för de svar som lämnats med anledning av de åtgärder som tribunalen hade beslutat om, för det andra bemötte LBBW:s påståenden den 6 november 2019 om avsaknad av bestyrkande, för det tredje besvarade tribunalens frågor vid förhandlingen och för det fjärde inte hade kunnat läggas fram tidigare på grund av att frågan om bestyrkande togs upp av tribunalen ex officio enbart vid förhandlingen.

51.

SRB har också klandrat tribunalen för att den missuppfattade bevisningen i den del tribunalen slog fast att ärendebladet inte innehöll någon uppgift som visade att bilagan till det omtvistade beslutet fanns tillgänglig i ARES och att det inte fanns någon uppgift som gjorde det möjligt att fastställa att denna bilaga var oupplösligen knuten till detta beslut som hade undertecknats för hand av SRB:s ordförande.

52.

SRB anser slutligen att tribunalen åsidosatte SRB:s rätt till en rättvis rättegång genom att ex officio ta upp en grund utan att bereda SRB möjlighet att ta del av den före förhandlingen, utan att godta den bevisning som åberopades vid förhandlingen och utan att senast vid den tidpunkten ha angett att bevisningen för bestyrkandet var otillräcklig.

53.

LBBW har gjort gällande att frågan om bestyrkandet av bilagan till det omtvistade beslutet varit omdiskuterad från och med den första åtgärden för processledning vilken avsåg framläggande av en fullständig kopia av detta beslut, inklusive dess bilaga, vilket bekräftas av den andra åtgärden för processledning där framläggandet av beslutet i dess ursprungliga format efterfrågades. LBBW menar att i och med att domstolens praxis om bestyrkande av beslut var gammal ( 11 ) borde SRB och kommissionen ha redogjort för kopplingen mellan bilagan och beslutet samt för referenskoden och ARES i sina svar på åtgärderna för bevisupptagning. LBBW har av detta dragit slutsatsen att grunden avseende åsidosättande av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler ska underkännas och att SRB i varje fall lade fram nya omständigheter och argument vid förhandlingen, utan tidigare avisering, varvid LBBW inte kunde göra gällande sin ståndpunkt, i strid med den kontradiktoriska principen.

54.

LBBW har också anfört att grunden avseende missuppfattning av bevisning ska underkännas, eftersom SRB inte har styrkt att det undertecknade omtvistade beslutet och dess bilaga var oupplösligen knutna till varandra utan i stället endast har föreslagit en annan tolkning av de handlingar som lagts fram och samtidigt på ett allmänt sätt kritiserat tribunalens bedömning av bevisningen. LBBW har angett att tribunalen inte missuppfattade bevisningen när den först konstaterade att numret på ärendebladet motsvarade en intern referenskod utan bevisvärde med avseende på bestyrkande, att de bifogade handlingar som anges i detta ärendeblad inte var identifierade och slutligen att kopplingen mellan ordet ARES och den hänvisning som anges på ärendebladet inte var styrkt.

55.

Klagandena har inte bestritt den rättspraxis som åberopats av tribunalen, enligt vilken en grund avseende tvingande rätt ska prövas ex officio av unionsdomstolen om den rör åsidosättande av väsentliga formföreskrifter ( 12 ) vilka bland annat omfattar underlåtenhet att bestryka en rättsakt. ( 13 )

56.

Syftet med ett bestyrkande är att trygga rättssäkerheten genom att fastställa den antagna texten så att det råder visshet om dess upphovsman och dess innehåll. Ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter kan medföra en ogiltigförklaring av beslutet utan att det krävs några bevis för annan skada. ( 14 ) Denna rättspraxis tillämpades i samband med ett bestridande av förhandsbidragen för år 2016, ( 15 ) utan att de ogiltigförklaringar som meddelades på denna grund överklagades till domstolen.

57.

En grund som tagits upp ex officio av unionsdomstolen ska emellertid som alla grunder läggas fram för parterna för ett kontradiktoriskt förfarande. Även om detta förfarande kan genomföras i samband med åtgärder för processledning, ( 16 ) beslut om bevisupptagning eller till följd av muntliga frågor, ( 17 ) måste det vara möjligt att fastställa att det genomförts.

58.

I det nu aktuella fallet har LBBW inte tagit upp frågan om bestyrkandet som en grund för ogiltigförklaring, även om LBBW i sitt svar på det första beslutet om bevisupptagning gav uttryck för tvivel i fråga om ”säkerheten i beslutsprocessen och autenticiteten hos uppgifterna i bilagorna” på grund av att det översändes i elektronisk form till ledamöterna i SRB, och i fråga om karaktären av den bifogade filen (i Excel-format) som kunde ändras när som helst, vilket inte kunde garantera ”att det slutliga beräkningsresultatet var riktigt …, inte ens hos [SRB]”.

59.

Det framgår inte heller av de handlingar som härrör från tribunalen (åtgärder för processledning, beslut om bevisupptagning, förhandlingsrapport, förhandlingsprotokoll, den överklagade domen) att tribunalen verkligen såg till att grunden blev föremål för ett kontradiktoriskt förfarande mellan parterna.

60.

I överklagandet och vid förhandlingen i domstolen har SRB emellertid hävdat att frågan om bilagans bestyrkande togs upp vid förhandlingen i tribunalen, eftersom det är det skäl som SRB anfört för att motivera varför bevisningen avseende ARES lades fram så sent.

61.

Domstolen har redan slagit fast att tribunalen åsidosatt den kontradiktoriska principen genom att ogiltigförklara ett beslut med stöd av en grund avseende tvingande rätt som prövats ex officio utan att dessförinnan, under det skriftliga eller det muntliga förfarandet, ha berett parterna tillfälle att yttra sig över grunden. ( 18 )

62.

Det är vidare utrett att begäran om framläggande av handlingar i varje fall avsåg en fullständig kopia av det omtvistade beslutet, inbegripet bilagan, och filerna i det ursprungliga formatet. Som erinras om ovan i punkt 56, avser bestyrkandet i synnerhet innehållet i detta beslut. SRB:s resonemang håller således inte i den del SRB har anfört att syftet med att tribunalen begärde att vissa handlingar skulle läggas fram var att kontrollera hur det omtvistade beslutet hade antagits, inte vad det innehöll. SRB lade för övrigt själv fram ärendebladet under den skriftliga delen av förfarandet, vilket endast var intressant för att visa att det fanns en koppling mellan detta beslut och dess bilaga.

63.

De handlingar som lades fram under den skriftliga delen tycks således ha underkastats ett kontradiktoriskt förfarande. Därmed uppkommer frågan huruvida parternas uttalanden om genomförandet av förhandlingen kan räcka för att styrka att det förekommit en anmodan att diskutera den grund som tribunalen tog upp ex officio vid förhandlingen.

64.

Som jag ser det närmar vi oss den yttersta gränsen för vad som kan betraktas som bevis för en inbjudan till ett kontradiktorisk förfarande om en grund som tagits upp ex officio. I och med att det inte anges någonstans i tribunalens handlingar att parterna underrättades om denna grund som tagits upp ex officio och domstolen inte har tillgång till inspelningarna från förhandlingen i tribunalen, ( 19 ) anser jag att det, trots parternas uttalanden vid domstolen, är omöjligt att slå fast att tribunalen iakttog den kontradiktoriska principen, SRB:s rätt till försvar och rätten till en rättvis rättegång. ( 20 )

65.

Därmed finns det anledning att undersöka om det fel som tribunalen begick fick några följder. Det bör undersökas huruvida det förhåller sig så, att utgången inte skulle ha kunnat bli en annan även om felet i fråga inte hade förekommit, varför åsidosättandet av den kontradiktoriska principen inte hade kunnat påverka innehållet i den överklagade domen och inte hade kunnat skada SRB:s intressen. ( 21 )

66.

Frågan om bestyrkandet av bilagan till det omtvistade beslutet vilar på en bedömning av de handlingar som lagts fram. Således skulle tribunalen företa en verklig bedömning som kunde bestridas av parterna.

67.

Det är därmed inte uteslutet att tribunalens bedömning skulle ha kunnat bli annorlunda om SRB hade beretts tillfälle att yttra sig över bestyrkandet av denna bilaga och följaktligen att ett iakttagande av den kontradiktoriska principen skulle ha kunnat påverka innehållet i den överklagade domen.

68.

Detta utgör skäl att upphäva den överklagade domen.

69.

Domstolens behörighet att kontrollera tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna omfattar bland annat frågan om den materiella oriktigheten av denna bedömning utifrån handlingarna i målet, missuppfattningen av bevisningen, den rättsliga kvalificeringen av denna och frågan huruvida bestämmelserna om bevisbördan och bevisningen har iakttagits. ( 22 )

70.

Det framgår också av fast rättspraxis att en sådan missuppfattning bland annat föreligger när tribunalen uppenbart har överskridit gränserna för en rimlig bedömning av bevisningen. ( 23 ) Det har preciserats att en sådan missuppfattning ska framgå uppenbart av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen. ( 24 ) Det räcker inte att visa att en handling skulle kunna tolkas på ett annat sätt än vad tribunalen gjort. ( 25 )

71.

I det nu aktuella fallet var det ostridigt mellan parterna, vid prövningen av de handlingar som lades fram under det skriftliga förfarandet vid tribunalen, att bilagan till det omtvistade beslutet, i vilken anges de belopp som varje institut ska betala, inte hade undertecknats, vare sig fysiskt eller elektroniskt, och att den inte var försedd med någon referens utan enbart datumet den 10 april 2017. I ärendebladet angavs inte heller vilka handlingar som bifogades, vilket innebär att de inte kan identifieras.

72.

Tribunalen missuppfattade således inte bevisningen när den hävdade att bilagan till det omtvistade beslutet inte var oupplösligen knuten till beslutet efter att ha fastställt att det inte var möjligt att med visshet knyta den till det undertecknade beslutet eller till det undertecknade ärendebladet (i motsats till det undertecknade beslutet vars nummer angavs på ärendebladet) och att det inte heller var möjligt att hävda att denna bilaga verkligen hade fogats till det omtvistade beslutet, och inte heller vilken version som hade lagts fram för SRB:s ledamöter och godkänts vid den elektroniska omröstningen.

73.

Anmärkningen om att bevisningen missuppfattades kan följaktligen inte godtas.

74.

SRB anser att tribunalen enligt artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler borde ha godtagit den åberopade bevisningen, eftersom SRB fram till förhandlingen inte kände till att frågan om bestyrkande av bilagan till det omtvistade beslutet var föremål för diskussion.

75.

Enligt tribunalens praxis avseende denna bestämmelse kan bevisning som åberopas godtas i två fall, om den som åberopar bevisningen inte kunnat få tillgång till bevisningen i fråga innan den skriftliga delen av förfarandet avslutats eller om motparten lagt fram uppgifter så sent att det är motiverat att komplettera handlingarna i målet för att säkerställa iakttagandet av den kontradiktoriska principen. ( 26 )

76.

Under förhandlingen vid tribunalen lade SRB endast fram ett argument, någon ny bevisning åberopades inte. Artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler var därför inte tillämplig. Anmärkningen om ett åsidosättande av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler kan inte godtas.

77.

Kommissionen anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den förklarade att invändningen om rättsstridighet avseende delegerad förordning 2015/63 kunde tas upp till prövning. Kommissionen anser att eventuella oriktigheter i den delegerade förordningen kan hänföras till de överordnade rättsakterna, det vill säga förordning nr 806/2014 och direktiv 2014/59, och att LBBW därför även borde ha bestritt lagenligheten av dessa rättsakter, som delegerad förordning 2015/63 endast ”kompletterar” i den mening som avses i artikel 290.1 FEUF.

78.

Kommissionen har också anfört att den överklagade domen är bristfälligt motiverad, på grund av användningen av orden ”till viss del” eller ”i synnerhet”, vilket innebär en brist på klarhet i fråga om vilka ändringar som bör vidtas i delegerad förordning 2015/63.

79.

Kommissionen efterfrågar i vart fall en sakprövning av invändningen om rättsstridighet.

80.

SRB har ställt sig bakom kommissionens resonemang.

81.

LBBW anser att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att invändningen om rättsstridighet avseende artiklarna 4–7 och 9 i delegerad förordning 2015/63 samt bilaga I till den delegerade förordningen kunde tas upp till sakprövning, eftersom dessa bestämmelser inte grundar sig på tvingande bestämmelser i direktiv 2014/59 och i förordning nr 806/2014.

82.

LBBW menar att varken artikel 103.2 och 103.7 i direktiv 2014/59, som rör principer som ska vara vägledande vid beräkningen av bidragen, eller artiklarna 69.1 och 70.2 i förordning nr 806/2014, som rör målnivån och den årliga övre gränsen, ställer några krav på att bidraget ska justeras utifrån riskprofilen med utgångspunkt i riskprofilen för alla de andra institut som ska betala bidragen. Tvärtom ger dessa bestämmelser kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning som innebär att kommissionen när den antog delegerad förordning 2015/63 kunde ha valt en justeringsmetod som enbart tog hänsyn till uppgifter för det aktuella institutet, som är fallet i samband med mikrotillsyn och för beräkningen av bidragen till finansieringen av insättningsgarantisystemen.

83.

LBBW menar att principerna om jämlikhet och proportionalitet inte heller kräver ett jämförande förhållningssätt, eftersom dessa principer kan iakttas precis lika väl med en beräkningsmetod som enbart grundar sig på uppgifter för det aktuella institutet. Denna metod skulle också göra det möjligt att iaktta det aktuella institutets rätt till ett effektivt domstolsskydd.

84.

LBBW anser att den överklagade domen är tillräckligt motiverad för att domstolen ska kunna göra sin domstolskontroll, eftersom användningen av orden ”i synnerhet” och ”till en del” visar att tribunalens prövning endast avsåg frågan om lagenligheten av delegerad förordning 2015/63 och det är kommissionen som ska värdera konsekvenserna av rättsstridigheten.

85.

I andra hand anser LBBW att det omtvistade beslutet är behäftat med mycket bristfällig motivering som enbart kan tillskrivas administrativa missförhållanden hos SRB, oavsett om delegerad förordning 2015/63 är rättsstridig, eftersom SRB inte motiverade sin användning av det utrymme för skönsmässig bedömning som SRB hade.

86.

Frågorna om delegerad förordning 2015/63 uppfyller kraven i överordnade bestämmelser, vilket inte bestreds i ansökan i första instans, avser inte, tvärtemot vad kommissionen anser, frågan om invändningen om rättsstridighet kan tas upp till prövning utan huruvida den är välgrundad. Tribunalen behandlade denna fråga inom ramen för sakprövningen av denna invändning och kan således inte klandras varför anmärkningen kan underkännas.

87.

Tribunalen gjorde dessutom en riktig bedömning när den slog fast att den justeringsmetod som kommissionen valt i delegerad förordning 2015/63 inte hade införts mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014. Följande kriterier är nämligen de enda som följer av dessa rättsakter och som reglerar kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om riskjusteringen:

88.

Dessa kriterier utgör i sig inget hinder för att man använder sig av en annan justeringsmetod, till exempel en metod som bygger på uppgifter om risken enbart för det berörda institutet, förutsatt att man därefter gör en proportionell justering av de enskilda bidragen för att komma fram till vilken kvotstorlek som krävs utifrån den årliga målnivån. Antalet riskindikatorer är i detta avseende likgiltigt, i och med att de viktas sinsemellan.

89.

Anmärkningen att den överklagade domen är bristfälligt motiverad i punkterna 129 och 147, som rör invändningen om rättsstridighet, kan också underkännas, eftersom tribunalen mycket väl har motiverat på vilket sätt den beräkningsmetod som SRB använde sig av enligt delegerad förordning 2015/63 blev icke-transparent i och med användningen av uppgifter från utomstående institut som inte var tillgängliga, utan att denna metod föreskrivs vare sig i direktiv 2014/59 eller i förordning nr 806/2014. Tribunalen förklarade också i punkt 140 i den överklagade domen att invändningen om rättsstridighet, i och med att den endast avsåg delegerad förordning 2015/63, inte hindrade tribunalen från att fastställa att metoden för beräkning av förhandsbidragen var rättsstridig ”åtminstone vad beträffar den del av metoden som rör justeringen utifrån riskprofil och som fastställts i delegerad förordning 2015/63.” Tribunalens prövning avsåg således enbart frågan om delegerad förordning 2015/63 var rättsstridig.

90.

Överklagandet i mål C‑584/20 P kan således inte bifallas såvitt avser den andra grunden.

91.

Kommissionen har klandrat tribunalen för att den slog fast att det var möjligt att det (årliga) högsta beloppet på 12,5 procent av målnivån vilket ska uppnås år 2023, inte uppnåddes genom en kumulering av förhandsbidragen för ett givet år.

92.

Kommissionen har anfört att både den sammanlagda målnivån (minst 1 procent av de garanterade insättningarna ( 31 )) och de årliga målnivåerna (högst 12,5 procent av den sammanlagda målnivån, eftersom målnivån ska uppnås på åtta år ( 32 )) ska betraktas som något som ofrånkomligen ska beräknas i förväg och att SRB, som EU-organ, inte är behörigt att ändra dem. Därför krävs det en proportionell fördelning av detta belopp som fastställs årligen mellan alla berörda institut, vilket enligt kommissionen motiverar den föreskrivna beräkningsmetoden sett utifrån de principer som ligger till grund för den.

93.

LBBW anser att lydelsen i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 möjliggör en kumulering av de årliga bidragen under 12,5 procent av den sammanlagda målnivån. LBBW anser att SRB uttryckligen ges ett utrymme för skönsmässig bedömning i artikel 69.2 i förordningen, där det anges att ”bidrag till [SRB] fördelas så jämnt som möjligt över tiden tills målnivån uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan få på de bidragande institutens finansiella ställning.”

94.

LBBW har också angett att artikel 3.1 och 3.4 i delegerad förordning 2017/747 föreskriver kriterier för bedömning av fasen i konjunkturcykeln och hur procykliska bidrag kan påverka institutens finansiella ställning och på vilka villkor SRB kan fastställa en årlig bidragsnivå som är lägre än genomsnittet för de årliga bidragen. LBBW menar att dessa två omständigheter gör det möjligt att hävda att SRB har ett utrymme för skönsmässig bedömning och att procentsatsen 12,5 procent av målnivån får sänkas under vissa förutsättningar.

95.

Det framgår entydigt av ordvalet i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 att det sammanlagda årliga förhandsbidragsbeloppet inte får överstiga 12,5 procent av målnivån. Denna omständighet i sig innebär att det inte är möjligt att bestrida tribunalens bedömning i punkt 139 i den överklagade domen, att denna artikel inte innehåller något förbud mot att det sammanlagda bidragsbeloppet eventuellt, för det aktuella året, uppgår till mindre än 12,5 procent av nämnda målnivå.

96.

Argumentet att det följer av artikel 69.1 i förordningen – där det föreskrivs en sammanlagd målnivå som utgör ”minst 1 % av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater” – att den årliga satsen på 12,5 procent av denna målnivå samtidigt skulle vara både en nedre och en övre gräns, kan inte godtas.

97.

Detta argument skulle nämligen endast vara meningsfullt om den sammanlagda målnivån fastställdes en gång för alla i början av åttaårsperioden och delades upp i åtta delar på 12,5 procent.

98.

Så är emellertid inte fallet, eftersom det framgår av artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63 att ”[r]esolutionsmyndigheten ska fastställa det årliga bidrag som avses i punkt 1 på grundval av den årliga målnivån för finansieringsarrangemanget för resolution … och utifrån det genomsnittliga beloppet av garanterade insättningar under föregående år, beräknat kvartalsvis, för samtliga institut som auktoriserats på dess territorium.” Den årliga målnivån beror således på den genomsnittliga storleken på de garanterade insättningarna under det föregående året vilken kan variera. ( 33 )

99.

Även om SRB i själva verket inte är behörigt att fastställa en målnivå som understiger 1 procent eller ett sammanlagt årligt bidragsbelopp över 12,5 procent, har SRB ändå, som LBBW har visat, nödvändiga befogenheter för att beakta dels fasen i konjunkturcykeln och den inverkan som de procykliska bidragen kan ha på de bidragande institutens finansiella ställning för att fördela de årliga bidragen så enhetligt som möjligt, ( 34 ) dels försiktiga prognoser som säkerställer att målnivån kan nås i slutet av den inledande perioden för att fastställa en årlig bidragsnivå som understiger genomsnittet för de årliga bidragen. ( 35 )

100.

Således finns det ingenting som hindrar SRB från att fastställa ett sammanlagt årligt bidragsbelopp under 12,5 procent av målnivån. Överklagandet i mål C‑584/20 P kan därmed inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

101.

Kommissionen har klandrat tribunalen för att den i punkt 100 i den överklagade domen betecknade beräkningen som i sig icke-transparent ”eftersom den är baserad på ömsesidig betingelse mellan dessa [konfidentiella] uppgifter”. Kommissionen menar nämligen att tribunalen blandade ihop beräkningen av grundbidragen, som är ”ömsesidigt betingade” av varandra, eftersom de fastställs proportionerligt, och grundbidragens anpassning till risknivån, som motsvarar en annan metod för jämförelse mellan instituten. Denna jämförelse följer av lagstiftningsbestämmelser om riskjustering (i synnerhet i steg 2, punkt 3 i bilaga I till delegerad förordning 2015/63).

102.

Kommissionen har även kritiserat den bristfälliga motiveringen i den överklagade domen i den del tribunalen slog fast att vissa artiklar i delegerad förordning 2015/63 var rättsstridiga utan att närmare precisera rättsstridigheten för var och en av dessa bestämmelser.

103.

LBBW har anfört att kommissionens kritik vilar på en konstlad åtskillnad mellan jämförelse och ömsesidig betingelse, eftersom justeringen utifrån riskprofil medför en jämförelse eller en ömsesidig betingelse mellan uppgifterna. LBBW anser vidare att det inte är nödvändigt att använda sig av en icke-transparent mekanism enligt artikel 69.1 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014. Kommissionen skulle med stöd av samma rättsliga grund ha kunnat välja en bedömning av riskprofilen för ett institut enbart utifrån uppgifter för detta institut, i likhet med vad som görs i fråga om uppbörden av bidrag på området för garanterade insättningar.

104.

LBBW anser slutligen att den överklagade domen är tillräckligt motiverad i detta avseende.

105.

Att beteckna den metod som kommissionen valt för bedömningen av institutens riskprofil antingen som ”ömsesidig betingelse” mellan uppgifter från andra institut eller som ”jämförelse” mellan uppgifter för instituten, visar att de olika sätten att bedöma riskprofilen grundar sig i olika förhållningssätt.

106.

Begreppet jämförelse skulle kunna avse en situation där riskprofilerna beräknas enbart utifrån uppgifter för det aktuella institutet och sedan jämförs sinsemellan, medan begreppet ”ömsesidig betingelse” hänför sig till en situation där riskprofilerna beräknas utifrån uppgifter för det aktuella institutet och för utomstående institut och sedan jämförs sinsemellan.

107.

I och med att tribunalen fastställde att beräkningsmetoden inbegriper konfidentiella uppgifter från utomstående institut, vilket inte har bestritts, anser jag inte att tribunalen gjorde någon felaktig rättstillämpning när den ansåg att beräkningsmetoden byggde på ömsesidig betingelse.

108.

Kvalificeringen av beräkningsmetoden påverkar dessutom inte tribunalens konstaterande att metoden var icke-transparent, eftersom den vilade på konfidentiella uppgifter från utomstående.

109.

Kommissionen har dessutom inte lagt fram några bevis för att det val som gjorts i delegerad förordning 2015/63 krävdes enligt direktiv 2014/59 eller enligt förordning nr 806/2014, eftersom den endast har åberopat bilaga I till denna delegerade förordning som har förklarats rättsstridig av tribunalen.

110.

Slutligen skulle det kunna slås fast att anmärkningen angående motiveringen av den överklagade domen inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen inte har motiverat sin kritik.

111.

Överklagandet i mål C‑584/20 P kan således inte vinna bifall på den fjärde grunden, vilken delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.

112.

Kommissionen och SRB har kritiserat den bristfälliga motiveringen av den överklagade domen, genom vilken tribunalen godtog hela invändningen om rättsstridighet avseende ett visst antal bestämmelser i delegerad förordning 2015/63, utan att närmare ange hur varje bestämmelse bidrog till rättsstridigheten till följd av beräkningsmetodens icke-transparens. Motiveringen är också motsägelsefull, eftersom tribunalen medgav att uppgifterna är konfidentiella och att det var möjligt att bestrida vissa aspekter av beräkningsmetoden, samtidigt som den slog fast att metoden var icke-transparent.

113.

Klagandena anser att tribunalen missuppfattat räckvidden av artikel 296 FEUF i fråga om motivering.

114.

För det första anser de nämligen att en motivering är tillräcklig om det framgår av beslutet vilket resonemang och vilka metoder som lett fram till detta beslut, varvid det är avgörande vilka kriterier som använts och skälen till att de använts. ( 36 ) De har även anfört att detta inte innebär att den som berörs av beslutet ska ha möjlighet att kontrollera att beräkningar som utförts är riktiga. De anser avslutningsvis att delegerad förordning 2015/63 uppfyller dessa krav genom att den gör det möjligt att anta tillräckligt motiverade beslut.

115.

SRB har också påpekat att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, vilken motsvarar den rätt som anges i artikel 41.2 c i stadgan och skyddar rätten till en effektiv domstolsprövning enligt artikel 47 i stadgan, kan inskränkas, precis som alla grundläggande friheter enligt EUF-fördraget. SRB menar att skyldigheten att iaktta tystnadsplikt, i synnerhet i fråga om affärshemligheter, vilken följer av artikel 339 FEUF, är en del av dessa inskränkningar. SRB anser att den valda beräkningsmetoden utmynnar i tillräckligt motiverade beslut och dessutom kan säkerställa ett tillräckligt skydd för tystnadsplikten. SRB har också påpekat att domstolen redan har medgett att ett beslut om att neka tillgång till protokollen från ECB-rådets överläggningar inte behövde innehålla ”en motivering som gör det möjligt att förstå och bedöma” på vilket sätt tillgången till denna information skulle ha undergrävt det allmänna samhällsintresset. ( 37 )

116.

För det andra är motiveringen av det omtvistade beslutet i synnerhet tillräcklig då de konfidentiella uppgifterna egentligen inte var avgörande för beräkningen av det individuella bidraget på grund av masshanteringen av uppgifterna. Ett eventuellt fel i dessa uppgifter påverkar således inte de enskilda bidragen och hämmar således inte heller konkurrensen mellan instituten.

117.

SRB har angett att uppgifterna, om de lämnades ut, i så fall, för att förena kraven på motivering med skyldigheten att inte röja affärshemligheter, skulle kunna lämnas ut till tribunalen och domstolen, så som är brukligt i fråga om restriktiva åtgärder. ( 38 )

118.

Kommissionen anser att de enda uppgifter som på det sättet skulle kunna lämnas ut till tribunalen är uppgifter som varit avgörande för det enskilda beslutet, vilket inte är fallet med dessa konfidentiella uppgifter som massbehandlats.

119.

För det tredje är detta en lösning som säkerställer en balans mellan kravet på motivering och skyldigheten att inte röja affärshemligheter som tillämpas på flera unionsrättsliga områden när det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning i en beslutsprocess som inbegriper konfidentiella uppgifter (offentlig upphandling, konkurrensrätt, offentlig förvaltning, antidumpningsåtgärder) och som skulle kunna tillämpas i fråga om förhandsbidrag, eftersom den möjliggör en tillräcklig domstolskontroll i och med att tribunalen inte ska räkna om dessa bidrag.

120.

SRB anser för det fjärde inte att den beräkningsmetod som fastställts genom delegerad förordning 2015/63 är icke-transparent.

121.

SRB har angett att artikel 296 FEUF, som innehåller en formföreskrift avseende motiveringen av ett beslut, inte det materiella innehållet i beslutet, inte framstår som den korrekta rättsliga grunden för att bedöma giltigheten av den delegerade förordningen.

122.

SRB har anfört att lagstiftaren utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att välja beräkningsmetoden ”fast mål + relativ fördelning” och som gör det möjligt att så exakt som möjligt fastställa det sammanlagda bidragsbeloppet på förhand och att fördela detta belopp rättvist mellan de bidragande instituten med hänsyn till deras storlek och riskfaktor. SRB har gjort gällande att den ”absolut individuella” beräkningsmetod som används på skatteområdet inte uppfyller villkoret om ett fast och förutsebart mål.

123.

SRB har anfört att den valda metoden består av sju steg och att det endast är i tre av dessa steg som konfidentiella uppgifter från andra identiska institut används för varje bidragsberäkning. Det rör sig om följande tre steg:

124.

SRB har också anfört att den harmoniserade bilaga som varje bidragande institut erhåller ger en transparent förklaring till institutets placering i en riskpool, vilket gör det möjligt för institutet att jämföra sig med andra bidragande institut, även om de uppgifter från utomstående som använts för att skapa och kalibrera dessa pooler förblir konfidentiella. En sammanställning av kompletterande uppgifter offentliggörs på SRB:s webbplats, och SRB har också ökat antalet tillhandahållna uppgifter ytterligare under budgetåren efter år 2017.

125.

LBBW anser att tribunalens beslut är tillräckligt motiverat, utan motsägelser, vad beträffar rättsstridigheten hos vissa bestämmelser i delegerad förordning 2015/63. Tribunalen har förklarat hur det är grundstrukturen i anpassningen utifrån riskprofilen som är behäftad med fel och att detta fel följaktligen berör alla bestämmelser som gäller beräkningen av denna del av bidraget, även om vissa aspekter av metoden kan bestridas separat.

126.

LBBW anser att tribunalen gjorde en riktig bedömning av omfattningen av SRB:s motiveringsskyldighet för att säkerställa LBBW:s rätt till ett effektivt domstolsskydd och har bestritt samtliga argument som klagandena har anfört i överklagandena.

127.

LBBW har för det första anfört att skyldigheten att iaktta tystnadsplikten inte kan ges en så vid tolkning att den väsentliga innebörden av motiveringsskyldigheten går förlorad, ( 39 ) vilket är vad som har hänt i det nu aktuella fallet till följd av det stora antalet berörda institut, uppgifter och enskilda omständigheter som använts vid beräkningen.

128.

LBBW har preciserat att det inte finns någon skyldighet att förena kravet på motivering med kravet på sekretess ( 40 ) och att kommissionen genom att välja en annan beräkningsmetod dessutom skulle ha kunnat undvika att dessa två primärrättsligt skyddade principer kolliderar och begränsa risken för felaktigheter som i nuläget inte kan kontrolleras.

129.

För det andra har LBBW anfört att kommissionens grund, avseende avsaknad av inverkan av uppgifterna angående 3500 institut, inte kan tas upp till prövning på grund av att den förts fram för första gången i samband med överklagandet. LBBW har anfört att överklagandet inte kan vinna bifall på denna grund, eftersom bedömningen av dess riskprofil är beroende av konfidentiella uppgifter från samtliga dessa institut.

130.

För det tredje har LBBW gjort gällande att rättspraxis som gäller böter i fråga om konkurrens inte är relevant, eftersom sådana böter måste ha en avskräckande verkan, vilket innebär att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att påverka företagens beteende. LBBW har också anfört att angiven rättspraxis i fråga om offentlig upphandling, konkurrens, uttagningsprov för statlig och kommunal tjänst och antidumpning, i den del denna rättspraxis rör konkurrenssituationer mellan juridiska eller fysiska personer, inte heller är tillämplig på LBBW:s situation, som karakteriseras av att LBBW ska betala ett avsevärt ekonomiskt bidrag. LBBW menar att ju större utrymme för skönsmässig bedömning, desto högre krav på en ingående motivering, och att så är fallet med beräkningen av förhandsbidragen. Den rättspraxis om tillgång till vissa av ECB:s handlingar som SRB har hänvisat till, förklaras av specialbestämmelser för just den institutionen.

131.

För det fjärde kan klagandens ifrågasättande av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i fråga om den bristfälliga motiveringen av beslutet inte tas upp till prövning.

132.

En sådan bristfällighet kan inte heller avhjälpas under förfarandets gång, som SRB har föreslagit, utan en analog tillämpning av domen av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, ( 41 ) angående restriktiva åtgärder. Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den framhöll att denna rättspraxis, som avser bekämpande av terrorism, inte kan överföras på frågan om bankunionen. Dessutom skulle tribunalen ändå inte ha kunnat kontrollera beräkningen, även om tribunalen hade haft tillgång till alla de konfidentiella uppgifterna, i avsaknad av adekvat programvara.

133.

LBBW har förtydligat att den utveckling som enligt SRB har skett, i fråga om motiveringen av beslut om fastställande av förhandsbidrag sedan år 2017, endast stärker bevisen för att det omtvistade beslutet är bristfälligt motiverat och fortfarande inte gör det möjligt för bidragsgivarna att kontrollera riktigheten av beräkningarna i deras avseende.

134.

LBBW har för det femte angett att SRB genom att ange att beräkningsmetoden ”fast mål + relativ fördelning” är den enda som uppfyller kraven i direktiv 2014/59 och i förordning nr 806/2014, inte uppfyller villkoren i artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler, eftersom SRB inte har klargjort vilka punkter i den överklagade domen som kritiseras.

135.

LBBW har också angett att kraven på en slutlig målnivå och ett årligt högsta belopp inte innebär att det är den metod som kommissionen valt som måste användas, eftersom Europeiska bankmyndigheten (EBA) i fråga om bankers bidrag till finansieringen av insättningsgarantisystemet har antagit riktlinjer där myndigheten redogör för flera möjliga beräkningsmetoder. I Tyskland har man exempelvis i enlighet med dessa riktlinjer valt att använda sig av en anpassning utifrån riskprofilen där hänsyn enbart tas till varje bidragande instituts riskprofil. Ett sådant beräkningssätt krävs inte vare sig enligt direktiv 2014/59 eller enligt förordning nr 806/2014, och inte heller enligt principerna om jämlikhet och proportionalitet.

136.

Jag anser att kritiken angående domskälen i den överklagade domen kan underkännas utan svårigheter. Domskälen var i själva verket tillräckliga i fråga om det omtvistade beslutet, eftersom klagandena har kunnat bestrida tribunalens resonemang. Domskälen i den överklagade domen är inte heller motstridiga, eftersom den omständigheten att vissa steg i beräkningen kan bestridas inte hindrar att beräkningsmetoden som helhet kan anses övergripande och möjlig att kritisera.

137.

Vad beträffar räckvidden av SRB:s skyldighet att motivera det omtvistade beslutet har SRB och kommissionen invänt mot tribunalens och LBBW:s synsätt, enligt vilket den som berörs av ett beslut om ett förhandsbidrag måste kunna kontrollera den beräkning som utmynnat i vederbörandes bidragsbelopp.

138.

Det framgår av domstolens praxis att det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Motiveringen ska emellertid vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området samt utifrån det intresse av att få förklaringar som de till vilka rättsakten är riktad kan ha. En rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande. ( 42 )

139.

Domstolen har klargjort att syftet med denna skyldighet, i fråga om ett individuellt beslut, utöver att möjliggöra en domstolsprövning av beslutets lagenlighet, är att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas. ( 43 )

140.

Tribunalens konstaterande i punkterna 97, 103 och 109 i den överklagade domen, att motiveringen av det omtvistade beslutet inte gör det möjligt för LBBW att kontrollera riktigheten i dess bidrag, har inte bestritts av parterna. SRB:s beslut är följaktligen otillräckligt motiverat, utifrån de ovan angivna kraven på motivering, i den del tre steg i beräkningen omfattar konfidentiella uppgifter från utomstående som den som beslutet riktar sig till inte har fått ta del av.

141.

Kommissionen och SRB har emellertid gjort gällande att motiveringsskyldigheten ska vägas mot skyldigheten att inte röja affärshemligheter enligt artikel 339 FEUF och att transparensen senare har ökat genom att en sammanställning av uppgifter lämnats ut i harmoniserade bilagor som delges bidragstagarna och offentliggörs på SRB:s webbplats.

142.

Beträffande den avvägning som ska göras med avseende på motiveringsskyldigheten och skyldigheten att inte röja affärshemligheter erinrade tribunalen i punkt 108 i den överklagade domen om att skyldigheten att inte röja affärshemligheter inte kan tolkas så extensivt att det huvudsakliga innehållet i motiveringsskyldigheten går förlorat. ( 44 ) Därmed är det endast den del av den överklagade domen genom vilken tribunalen fastställde att motiveringen var bristfällig som klagandena har kritiserat.

143.

Som jag ser det ska beräkningen av förhandsbidraget inte endast betraktas som en skatteliknande uppbörd, ( 45 ) eftersom de bidragande institutens riskprofil beräknas relativt i syfte att påverka institutens beteende, så att den moraliska risken minskar, förutom att de bidrar direkt till SRF. Syftet att påverka beteendet genom denna beräkningsmetod är inte kopplat till att bidraget har karaktären av en påföljd, utan snarare till en vilja att främja vissa mindre riskfyllda beteenden hos instituten. Resultatet av en beskattning är dessutom beroende av en procentsats som tillämpas på ett beskattningsunderlag, utan att detta resultat har fastställts i förväg, medan det i det nu aktuella fallet rör sig om en procentuell målnivå som ska uppnås, vilket gör jämförelsen verkningslös. Tribunalens jämförelse med skattereglerna framstår således inte som särdeles relevant.

144.

Klagandena och tribunalen har hänvisat till områden i unionsrätten som visar att unionsdomstolarna har medgett inskränkningar i motiveringsskyldigheten med stöd av skyldigheten att inte röja affärshemligheter (konkurrensrätt, ( 46 ) statligt stöd ( 47 ) och offentlig upphandling ( 48 )), frågans komplexitet (antidumpningsåtgärder ( 49 )), den beslutande myndighetens arbetsbörda (uttagningsprov till offentlig förvaltning ( 50 )), behovet av att påverka företagens beteende genom en avskräckande verkan av böter i fråga om konkurrens ( 51 ) och tvingande hänsyn som rör unionens och medlemsstaternas säkerhet (bekämpande av terrorism ( 52 )).

145.

I det nu aktuella fallet är omständigheterna i målet mycket speciella på grund av att man använt en sammanställning av konfidentiella uppgifter från ett stort antal utomstående institut (ungefär 1600 ( 53 )–3500 ( 54 ) berörda institut beroende på beräkningssteg) och på grund av den komplexa beräkningsmetod som valdes för att få fram ett bidrag för alla institut som omfattas av den finansiella stabiliteten, ett bidrag som utgörs av förhandsbidrag för att undvika procykliska effekter på efterhandsbidrag i händelse av kris och med beaktande av graden av risk, likviditet och marknad för dessa institut.

146.

Jag anser att metoden i sig förklaras mycket väl i de gällande bestämmelserna och av SRB i det omtvistade beslutet. Svårigheten är egentligen massanvändningen av konfidentiella uppgifter som gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för varje berört institut att kontrollera beräkningen av sitt bidrag.

147.

I och med att det görs en avvägning mellan skyldigheten att motivera beslutet och skyldigheten att inte röja affärshemligheter när man använder sig av en komplex metod på grund av massanvändningen av konfidentiella uppgifter uppkommer frågan om omfattningen av detta skydd i samband med fastställandet av förhandsbidragen. Det finns nämligen skäl att fråga sig om detta skydd ska vara av samma karaktär när utlämnandet av uppgifter rör specifika uppgifter från en konkurrent eller ett litet antal konkurrenter och när det avser en samlad mängd uppgifter som rör alla konkurrenter i en bransch, vars stora antal gör all identifiering omöjlig.

148.

Om affärshemligheter ska medges ett annat skydd, kan två situationer särskiljas när dessa uppgifter används inom ramen för den beräkningsmetod som kommissionen valt för fastställandet av förhandsbidragen till SRF.

149.

I steg 2 och steg 6 i beräkningen motsvarar nämligen de använda konfidentiella siffrorna summan av de aktuella uppgifterna för alla berörda institut. I steg 2 beräknas målnivån för det årliga bidraget utifrån storleken på de garanterade insättningarna för samtliga auktoriserade institut i alla deltagande medlemsstater (detta belopp har delgetts det bidragande institutet åtminstone sedan år 2017). I steg 6 beräknas den gemensamma nämnaren för summan av de årliga bidragen efter justering utifrån riskprofilen, vilken används för att beräkna den andel av målnivån som ska betalas av varje institut. Detta belopp har lämnats ut för bidragsåret 2020.

150.

SCB har således vad gäller dessa två steg successivt valt att lämna ut summan av de konfidentiella uppgifterna. Efter 2017 har SRB också lämnat ut storleken på de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) för samtliga auktoriserade institut i alla deltagande medlemsstater. Denna uppgift behövs för beräkningen av det årliga grundbeloppet, ( 55 ) varvid den andra summan av de konfidentiella uppgifterna som används vid denna beräkning, det vill säga storleken på de garanterade insättningarna, redan har lämnats ut (se ovan föregående punkt).

151.

I steg 4 i beräkningen, som motsvarar diskretiseringen, det vill säga inrättandet av pooler med institut som har en liknande riskprofil mot bakgrund av en indikator, varvid dessa pooler klassificeras från den lägsta till den högsta, på grundval av uppgifter från instituten för varje indikator, tycks det inte vara relevant att lämna ut uppgifter.

152.

Summan av uppgifterna för en indikator gör det nämligen å ena sidan inte möjligt att ge tillräcklig information till varje bidragande institut, eftersom dess klassificering i denna metod är knuten till de andra institutens positioner med avseende på denna indikator. Att ge information om andra instituts positioner skulle å andra sidan kunna innebära att man lämnar ut identitetsavslöjande konfidentiella uppgifter och direkt röjer affärshemligheter. LBBW:s resonemang innebär i själva verket att en utlämning av dessa uppgifter inte skulle kunna möjliggöra en fullständig kontroll av beräkningens riktighet om man inte tillåter en kontroll av namnuppgifter och hur de förts in i systemet. ( 56 ) Det skulle emellertid vara detsamma som att direkt röja affärshemligheter.

153.

Vad beträffar SRB:s förslag att endast lämna ut dessa uppgifter till tribunalen och domstolen, ser jag två svårigheter med detta alternativ. För det första rör det sig om ett stort antal tvister om förhandsbidrag, såväl vid nationella domstolar (657 förvaltnings- eller domstolsärenden väntade på avgörande den 31 maj 2020, det vill säga 32 fler än i juni 2019 ( 57 )) som vid unionsdomstolarna (den 1 september 2020 väntade 42 mål på avgörande, varav 19 mål avsåg förhandsbidrag för år 2020 och ett avsåg ett överklagande). ( 58 ) För det andra skulle domstolarna inte kunna behandla eller ens kontrollera bruttouppgifterna från instituten, i avsaknad av nödvändiga verktyg och på grund av den arbetsbörda som en kontroll av riktigheten av alla dessa uppgifter skulle medföra.

154.

Genom detta steg i beräkningen kunde LBBW under bidragsåret 2017 endast få veta hur många pooler som hade inrättats per riskindikator och i vilken pool LBBW hade placerats, utan att ens kunna kontrollera om den hade placerats i den pool som motsvarade dess egna siffror. Sedan dess har SRB tillhandahållit uppgifter om vilket spann som motsvarar varje pool, vilket innebär att ett institut åtminstone kan kontrollera om det placerats i rätt pool.

155.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tribunalen, genom att slå fast att de bidragande instituten måste kunna kontrollera riktigheten av beräkningen av deras bidrag, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning avseende räckvidden av SRB:s motiveringsskyldighet och att domen därmed ska upphävas på denna punkt.

156.

Jag anser följaktligen att det är möjligt att göra en avvägning motiveringsskyldigheten och skyldigheten att inte röja affärshemligheter utan att lagstiftningen behöver ändras, förutsatt att SRB lämnar ut följande uppgifter i det omtvistade beslutet i sig, eftersom en senare handling inte kan ersätta en bristfällig motivering: ( 59 )

157.

Jag anser också att kommissionen använde sig av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014 när den valde denna beräkningsmetod (”målnivå + relativ fördelning”) i delegerad förordning 2015/63. Kommissionen kan mot den bakgrunden inte klandras för att det finns en annan beräkningsmetod.

158.

LBBW har nämligen kritiserat den icke-transparens som orsakats av komplexiteten i beräkningsmetoden och den ömsesidiga betingelsen mellan konfidentiella uppgifter, med avseende på den risk för felaktigheter som kan föreligga och som inte kan upptäckas på grund av masshanteringen av uppgifter. Omvänt anser LBBW att en av de metoder som förespråkas i EBA:s riktlinjer om metoder för beräkning av bidragen till insättningsgarantisystem, ( 60 ) vilka antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem, ( 61 ) skulle möjliggöra en större transparens, eftersom den inte skulle vara beroende av konfidentiella uppgifter från utomstående, och följaktligen en bättre motivering.

159.

I punkt 3 i bilaga 1 till dessa riktlinjer, som rör intervallmetoden (där intervaller motsvarar poolerna), anges följande:

”Intervallens gränser fastställs antingen på relativ eller absolut grund:

160.

Även om man använder sig av denna metod, som bygger på att gränserna för intervallen fastställs på absolut grund, kommer det slutliga bidraget ändå att beräknas utifrån en summa av konfidentiella uppgifter från utomstående då bidragen justeras proportionellt (en valfri höjning eller en obligatorisk sänkning) för att den högsta årliga målnivån på 12,5 procent ska nås. ( 62 ) Detta skulle också utgöra hinder för den kontroll av beräkningen av bidraget som tribunalen krävt.

161.

Att det finns en annan beräkningsmetod som också i slutänden vilar på konfidentiella uppgifter från utomstående är således inte tillräckligt för att kommissionens frihet att välja en annan beräkningsmetod ska kunna ifrågasättas, såvitt den valda metoden uppfyller vissa villkor om transparens som anges ovan. ( 63 )

162.

Eftersom SRB frivilligt har uppfyllt dessa villkor enligt gällande rätt, tycks det inte nödvändigt att ändra det regelverk som fastställts genom delegerad förordning 2015/63.

163.

Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att vissa bestämmelser i denna delegerade förordning, där beräkningsmetoden beskrivs mer ingående, var rättsstridiga. Den överklagade domen ska upphävas även på denna punkt.

164.

Om domstolen ställer sig bakom mitt resonemang och upphäver den överklagade domen, finns det anledning att fråga sig om domstolen kan överta målet och avgöra det i sak. Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen nämligen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

165.

I det nu aktuella fallet tycks målet vara färdigt för avgörande såväl i fråga om bestyrkandet av bilagan till det omtvistade beslut som i fråga om beslutets motivering och invändningen om rättsstridighet.

166.

Vad beträffar bestyrkandet av bilagan, är det endast bedömningen av den framlagda bevisningen i denna fråga som tagits upp vid domstolen. Att domstolen prövar målet i sak på grund av åsidosättandet av den kontradiktoriska principen får inte leda till att tribunalens fastställande av de faktiska omständigheterna ifrågasätts, utom vad gäller den missuppfattning för vilken bevisning inte har lagts fram i det nu aktuella fallet. Prövningen får endast avse nya uppgifter som, förutsatt att de kan tas upp till prövning, har lagts fram för tribunalen och domstolen efter den grund som togs upp ex officio.

167.

Innebär då tribunalens åsidosättande av denna princip att domstolen vid prövningen i sak ska beakta det argument som fördes fram vid förhandlingen vid tribunalen och sedan i överklagandet, att det omtvistade beslutet och dess bilaga fördes in i ARES, och de handlingar som lades fram i samband med överklagandet (nya versioner av tre handlingar som lades fram under det skriftliga förfarandet vid tribunalen och en ny handling)?

168.

Artikel 85 i tribunalens rättegångsregler, såsom den tolkats i rättspraxis, ( 64 ) är tillämplig på framläggande av nya handlingar till stöd för ett överklagande i vilket åberopas åsidosättande av principen om ett kontradiktoriskt förfarande som i det aktuella fallet.

169.

Vid domstolen har nya versioner av det omtvistade beslutet och dess bilaga lagts fram, tillsammans med ärendebladet och en ny handling bestående av en skärmbild från ARES. Dessa kan prövas inom ramen för domstolens avgörande av målet.

170.

Det framgår av skärmbilden från ARES att en pdf-fil med samma nummer som det omtvistade beslutet och en Excel-fil med rubriken ”bilaga I …” fördes in i systemet den 11 april 2017. Sedan anges en underskrift av SRB:s ordförande den 12 maj 2017, vilket resulterade i en registrering och ett ARES-nummer den 13 juni 2017. Detta ARES-nummer och datumet den 13 juni 2017 anges på de nya versionerna av det omtvistade beslutet och dess bilaga, vilka lagts fram för domstolen.

171.

Dessa omständigheter kan visserligen för första gången styrka en koppling mellan den fil som utgör bilaga till det omtvistade beslutet och själva beslutet. Det finns emellertid anledning att framhålla dels att undertecknandet av SRB:s ordförande anges först den 12 maj 2017, vilket motsvarar ett avslutande av ärendet i ARES, samtidigt som ärendebladet undertecknades för hand den 11 april 2017, dels att registreringen och tilldelning av ett ARES-nummer ägde rum den 13 juni 2017, det vill säga efter delgivningen till de nationella resolutionsmyndigheterna och de bidragande instituten. Beviset för att denna bilaga är oupplösligen knuten till nämnda beslut har således företetts först två månader efter antagandet av det omtvistade beslutet.

172.

Jag menar att detta dröjsmål är än mer problematiskt då filen med bilagan till det omtvistade beslutet föreligger i ett filformat som lätt kan ändras utan att det syns, till skillnad från en text där en avvikelse är lätt att se vid en genomläsning. Filen är dessutom inte försedd med klockslag och datum, trots att det framgår av svaren på de åtgärder för processledning som tribunalen beslutade om att det finns två versioner av handlingen, vilka översändes till SRB:s verkställande session. Såväl filformatet som den sena registreringen medför således svårigheter med avseende på rättssäkerhet och bestyrkandet av bilagans innehåll.

173.

Jag anser, mot bakgrund av hur beslutet fattades (elektronisk distansomröstning) och det faktum att bilagan till det omtvistade beslutet inte delgavs till de bidragande instituten, att det bör ställas högre krav på rättssäkerhet och att förutsättningarna i det aktuella målet inte är tillräckliga för att slå fast att denna bilaga var bestyrkt.

174.

Jag anser därför att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras i den del det rör LBBW.

175.

Beträffande motiveringen av det omtvistade beslutet anser jag, i avsaknad av de förutsättningar för transparens som specificeras ovan i punkt 156 i fråga om summan av uppgifterna och spannen för riskpoolerna, att motiveringsskyldigheten inte har iakttagits.

176.

Det omtvistade beslutet bör ogiltigförklaras på grund av detta åsidosättande av artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan.

177.

Beträffande invändningen om rättsstridighet mot vissa bestämmelser i delegerad förordning 2015/63, följer det av vad som anförs ovan i punkterna 137–163 att den skulle kunna underkännas.

178.

Eftersom jag förslår att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras, behöver de andra anmärkningar som framfördes vid tribunalen inte prövas.

179.

För det fall domstolen ogiltigförklarar det omtvistade beslutet i den del det rör LBBW, vill jag erinra om att domstolen enligt artikel 264 andra stycket FEUF, om den anser det nödvändigt, kan ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade akten som ska betraktas som bestående.

180.

I det nu aktuella fallet har målet om överklagande visserligen visat att det omtvistade beslutet fattades i strid med väsentliga formföreskrifter. Däremot har det inte visat på något fel som påverkar denna rättsakts förenlighet med delegerad förordning 2015/63.

181.

Om domstolen ogiltigförklarar det omtvistade beslutet utan att se till att dess verkningar blir bestående till dess det har ersatts av en ny rättsakt skulle det alltså medföra inte bara att genomförandet försvåras utan även att rättssäkerheten påverkas.

182.

Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen ska slå fast att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå till dess att en ny rättsakt som ersätter beslutet har trätt i kraft och senast sex månader efter den dag då dom avkunnas.

183.

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i samma rättegångsregler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

184.

LBBW har yrkat att SRB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och SRB har tappat målet. Därför ska SRB förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta LBBW:s rättegångskostnader både för förfarandet vid tribunalen och för förfarandena vid domstolen.

185.

Enligt artikel 140.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i samma rättegångsregler ska tillämpas i mål om överklagande, ska medlemsstater och institutioner som intervenerar i målet bära sina rättegångskostnader.

186.

Fédération bancaire française, Konungariket Spanien och kommissionen ska följaktligen, i egenskap av intervenienter i målen, bära sina rättegångskostnader för förfarandet vid domstolen med avseende på de båda överklagandena och, vad gäller kommissionen, även för förfarandet vid tribunalen.

187.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts förslår jag att domstolen ska