1.

Det nationella mål som ligger till grund för denna begäran om förhandsavgörande rör en tvist mellan å ena sidan det statsägda bolaget VAS ”Latvijas dzelzceļš”, ( 2 ) som är förvaltare av den offentliga järnvägsinfrastrukturen i Lettland, och å andra sidan ett företag (AS ”Baltijas Ekspresis”) ( 3 ) som bedriver godstransport på järnväg.

2.

Tvisten uppstod när LDz försökte åberopa ett villkor om uppsägning i förtid i ett hyresavtal avseende en fastighet avsedd för lagring av järnvägsmateriel, vilket hade undertecknats av LDz i egenskap av hyresvärd och Baltijas Ekspresis i egenskap av hyresgäst. Baltijas Ekspresis motsatte sig LDz:s uppsägning.

3.

Dessa olika inställningar framställdes till det nationella regleringsorganet för järnvägssektorn, ( 4 ) som fattade beslut i enlighet med Baltijas Ekspresis inställning, vilket hindrade LDz från att flytta från lokalen.

4.

LDz överklagade detta beslut till domstol, där frågan i målet i huvudsak är hur de nationella bestämmelser genom vilka direktiv 2012/34/EU införlivats med lettisk rätt ska tolkas. ( 5 )

5.

I artikel 3 (”Definitioner”) föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…”

6.

I artikel 13 (”Villkor för tillträde till järnvägsinfrastruktur”) föreskrivs följande:

”…

2.   Tjänsteleverantörer ska på ett icke-diskriminerande sätt tillhandahålla samtliga järnvägsföretag tillträde, inbegripet tillträde till järnvägsspår, till de anläggningar som avses i punkt 2 i bilaga II och till de tjänster som tillhandahålls i dessa anläggningar.

…

6.   Om en anläggning för tjänster som avses i punkt 2 i bilaga II inte har varit i bruk under minst två på varandra följande år och järnvägsföretag för tjänsteleverantören har uttryckt sitt intresse för tillträde till denna anläggning för tjänster på grundval av påvisade behov, ska dess ägare offentliggöra att driften av anläggningen helt eller delvis kan leasas eller hyras som anläggning för järnvägstjänster, om inte tjänsteleverantören för denna anläggning för tjänster visar att en pågående omläggningsprocess hindrar att den används av något järnvägsföretag.

…”

7.

Artikel 27 (”Beskrivning av järnvägsnätet”) har följande lydelse:

”1.   Infrastrukturförvaltaren ska efter samråd med de berörda parterna upprätta och offentliggöra en beskrivning av järnvägsnätet som ska kunna erhållas mot en avgift som inte får överstiga kostnaden för offentliggörandet av beskrivningen. Beskrivningen av järnvägsnätet ska offentliggöras på minst två av unionens officiella språk. Innehållet i beskrivningen av järnvägsnätet ska göras tillgängligt gratis i elektroniskt format på infrastrukturförvaltarens webbportal och tillgängligt via en gemensam webbportal. Den webbportalen ska upprättas av infrastrukturförvaltare inom ramen för deras samarbete i enlighet med artiklarna 37 och 40.

2.   Beskrivningen av järnvägsnätet ska ange vilken art av infrastruktur som är tillgänglig för järnvägsföretag, och den ska innehålla information om de villkor som gäller för att få tillträde till den berörda järnvägsinfrastrukturen. Beskrivningen av järnvägsnätet ska även innehålla information om de villkor som gäller för att få tillträde till de anläggningar för tjänster som är knutna till infrastrukturförvaltarens järnvägsnät och tillhandahållande av tjänster i dessa anläggningar eller ange en webbplats där sådan information görs tillgänglig gratis i elektroniskt format. Innehållet i beskrivningen av järnvägsnätet fastställs i bilaga IV.

…”

8.

I artikel 56 (”Regleringsorganets uppgifter”) föreskrivs följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 46.6, ska en sökande som anser sig ha blivit orättvist behandlad, diskriminerad eller på något sätt kränkt kunna överklaga till regleringsorganet, särskilt när det gäller beslut som fattats av infrastrukturförvaltaren eller i tillämpliga fall järnvägsföretaget eller tjänsteleverantören om

…

…

9.   Regleringsorganet ska behandla varje klagomål och vid behov begära in relevant information och inleda samråd med de berörda parterna inom en månad efter det att klagomålet lämnats in. Det ska fatta beslut om varje klagomål, vidta åtgärder för att avhjälpa en situation och informera alla berörda parter om sitt motiverade beslut … . Utan att det påverkar de nationella konkurrensmyndigheternas befogenheter att säkra konkurrensen på marknaderna för järnvägstjänster ska regleringsorganet på eget initiativ när det är lämpligt besluta om lämpliga åtgärder för att motverka diskriminering av sökande, snedvridning av konkurrensen och all annan icke önskvärd utveckling på dessa marknader, i synnerhet med avseende på punkt 1 a–j.

…”

9.

I bilaga II (”Tjänster som ska tillhandahållas järnvägsföretagen”) föreskrivs följande:

”…

2. Tillträde, inbegripet tillträde till järnvägsspår, ska också ges till följande anläggningar för tjänster, när sådana finns, och till tjänster som tillhandahålls i dessa anläggningar:

…

…”

10.

I artikel 3 (”Definitioner”) föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…”

11.

I artikel 15 (”Outnyttjade anläggningar”) föreskrivs följande:

”1.   Anläggningar för tjänster som förtecknas i punkt 2 i bilaga II till direktiv 2012/34/EU och som inte har varit i bruk under minst två på varandra följande år ska vara tillgängliga för intresseanmälan och leasing eller uthyrning. Information om outnyttjade anläggningar ska offentliggöras i enlighet med artikel 5.

2.   Den tvåårsperiod som avses i punkt 1 ska börja löpa dagen efter den dag då en järnvägsrelaterad tjänst tillhandahölls senast i den berörda anläggningen för tjänster.

3.   En sökande som vill använda en anläggning för tjänster som förtecknas i punkt 2 i bilaga II till direktiv 2012/34/EU och som inte har varit i bruk under minst två på varandra följande år ska anmäla sitt intresse skriftligen till tjänsteleverantören vid den berörda anläggningen och informera regleringsorganet om detta. En sådan intresseanmälan ska påvisa det berörda järnvägsföretagets behov. Tjänsteleverantören får besluta att återuppta driften på ett sätt som tillgodoser järnvägsföretagets påvisade behov.

4.   Om ägaren av en anläggning för tjänster inte driver den anläggningen, ska tjänsteleverantören vid den anläggningen informera ägaren om intresseanmälan inom 10 dagar från mottagandet av denna. Ägaren av anläggningen ska offentliggöra att anläggningen är tillgänglig för leasing eller uthyrning, helt eller delvis, om inte tjänsteleverantören har beslutat att återuppta driften efter denna intresseanmälan.

5.   Innan ett sådant offentliggörande verkställs får ägaren av anläggningen för tjänster ge tjänsteleverantören möjlighet att inkomma med sina synpunkter på offentliggörandet inom fyra veckor. Tjänsteleverantören får invända mot offentliggörandet genom att lämna in handlingar som styrker att det pågår en omläggningsprocess som har inletts innan intresseanmälan framställdes.

6.   Regleringsorganet ska informeras av ägaren om omläggningsprocessen och får begära handlingar från tjänsteleverantören i syfte att bedöma dess rimlighet.

Om bedömningen är otillfredsställande ska regleringsorganet begära att det offentliggörs att driften av anläggningen, helt eller delvis, är tillgänglig för leasing eller uthyrning.

…”

12.

I artikel 12.1 punkt 2 i järnvägslagen föreskrivs att tjänsteleverantörer på ett icke-diskriminerande sätt ska garantera alla transportörer tillträde (inklusive tillträde till spåren) till sina anläggningar för tjänster och, i förekommande fall, till de tjänster som utförs vid följande anläggningar:

”…

13.

I artikel 12.2 punkt 7 i järnvägslagen föreskrivs att om en anläggning för tjänster som avses i artikel 12.1 punkt 2 i denna lag inte har varit i bruk under minst två på varandra följande år och en transportör för tjänsteleverantören har uttryckt sitt intresse för tillträde till denna anläggning för tjänster på grundval av påvisade behov, ska dess ägare, för att ge tillträde till denna, offentliggöra att driften av anläggningen helt eller delvis kan leasas eller hyras för tillhandahållande av tjänster, om inte tjänsteleverantören för denna anläggning visar att en pågående omläggningsprocess hindrar att den används av någon transportör.

14.

I artikel 12.2 punkt 8 föreskrivs att om en anläggning som avses i artikel 12.1 punkt 2 i denna lag inte har varit i bruk under minst två på varandra följande år kan dess ägare offentliggöra att hela eller delar av anläggningen för tjänster ska övergå till ett system för uthyrning, leasing eller överlåtelse. Om ägaren inom tre månader från offentliggörandet inte erhåller några erbjudanden, får tjänsteleverantören stänga anläggningen efter att, minst tre månader i förväg, ha meddelat detta till den nationella järnvägsmyndigheten och till förvaltaren av den offentliga järnvägsinfrastrukturen.

15.

Under år 2002 hyrde LDz till Baltijas Ekspresis ut en fastighet som LDz äger och som finns hos Ventspils (nedan kallad Ventspils lokstall). Avtalet förlängdes flera gånger och den sista förlängningen som gjordes den 20 juni 2016 skulle gälla i tolv år.

16.

Efter att ha gjort lämpliga anpassningar använde Baltijas Ekspresis Ventspils lokstall som verkstad för reparation och underhåll av sina lok. ( 7 )

17.

Den 5 september 2017 informerade LDz Baltijas Ekspresis att LDz avsåg att säga upp avtalet. LDz gjorde gällande att LDz, i egenskap av offentlig järnvägsinfrastrukturförvaltare, använde anläggningarna för förvaring av rullande material för underhåll av infrastrukturen. ( 8 )

18.

Den 18 september 2017 ingav Baltijas Ekspresis in ett klagomål till regleringsorganet avseende snedvridning av konkurrensen och diskriminering. Baltijas Ekspresis begärde att LDz skulle förpliktas att upphöra med sitt agerande, som skulle kunna äventyra den fortsatta verksamheten i anläggningen för tjänster. ( 9 )

19.

Den 5 december 2017 ålade regleringsorganet LDz att garantera Baltijas Ekspresis tillträde till Ventspils lokstall som anläggning för tjänster och till de tjänster som där tillhandahölls.

20.

Regleringsorganet angav i huvudsak följande skäl för sitt beslut:

21.

LDz överklagade regleringsorganets beslut till Administratīvā rajona tiesa (distriktsförvaltningsdomstolen, Lettland) och anförde följande:

22.

Administratīvā rajona tiesa (distriktsförvaltningsdomstolen) avslog LDz överklagande genom dom av den 25 januari 2019. Domstolen angav som skäl bland annat att LDz skulle anses vara en tjänsteleverantör, eftersom bolaget var ansvarigt för förvaltningen av anläggningen för tjänster. Den fastställde vidare att Ventspils lokstall var anpassad för att erbjuda underhållstjänster.

23.

LDz överklagade domen från första instans till Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen, Lettland), som beslutade att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

24.

LDz och Baltijas Ekspresis har utifrån olika perspektiv gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom den grundas på felaktiga antaganden. Den hänskjutande domstolen har enligt Ldz och Baltijas Ekspresis nämligen felaktigt bedömt Ventspils lokstall som en anläggning för tjänster och enligt Baltijas Ekspresis har den hänskjutande domstolen felaktigt fastställt att denna anläggning inte är i bruk.

25.

Regleringsorganet har i linje med detta hävdat att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning om de inte omformuleras.

26.

Dessa invändningar kan inte godtas, eftersom frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta och denna presumtion här inte har motbevisats. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma om begäran om förhandsavgörande är nödvändig för att den ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den och det är endast om motsatsen har visats på ett uppenbart sätt (vilket inte är fallet här) som EU-domstolen kan vägra att besvara frågorna.

27.

EU-domstolen kan besluta att inte besvara en tolkningsfråga som en nationell domstol hänskjutit till den då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. ( 10 ) Inget av detta förekommer här.

28.

Begäran om förhandsavgörande är i förevarande fall inte hypotetisk och ingår i en verklig tvist som parterna inte är överens om hur den ska lösas och där unionsrätten är tillämplig. Det var på en av parternas initiativ som begäran om förhandsavgörande framställdes. Denna part kan logiskt sett inte göra anspråk på att den hänskjutande domstolen ska bekräfta alla den partens argument. ( 11 )

29.

För övrigt avser dessa invändningar i själva verket en sakfråga och inte en fråga huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

30.

Innan jag går in på bedömningen av tolkningsfrågorna, anser jag det lämpligt att göra några förtydliganden avseende vilka unionsbestämmelser som är tillämpliga och avseende den premiss (förekomsten av en anläggning för tjänster) som diskussionen i målet utgått från.

31.

De tre tolkningsfrågorna avser tolkningen såväl av direktivet som av genomförandeförordningen. Genomförandeförordningen var emellertid av tidsmässiga skäl (ratione temporis) inte tillämplig på vissa omständigheter (uppsägningen av avtalet) som inträffade i september 2017, när denna förordning inte hade trätt i kraft. ( 12 )

32.

Bestämmelserna i genomförandeförordningen kan trots detta vara användbara för att få kännedom om de kriterier som tillämpats – av kommissionen och de olika nationella regleringsorganen – vid tolkningen av direktivet. Genom artikel 13.9 i genomförandeförordningen får kommissionen till uppgift att ”anta åtgärder för att närmare specificera förfarandena och kriterierna för tillträde till de tjänster som tillhandahålls i … anläggningar för tjänster”.

33.

Dessa åtgärder skulle antas ”på grundval av regleringsorganens och tjänsteleverantörernas erfarenheter och på grundval av verksamheten inom det nätverk som avses i artikel 57.1”. ( 13 )

34.

Eftersom genomförandeförordningen grundar sig på samlade erfarenheter av tillämpningen av direktivet, såsom uttryck för medlemsstaternas gemensamma praxis, kan dess bestämmelser följaktligen användas för att bättre förstå bestämmelserna i det direktiv som de genomför, om det inte klart framgår att det föreligger en motsägelse mellan dem. ( 14 )

35.

Enligt LDz är Ventspils lokstall inte en anläggning för tjänster, för det första eftersom hyresavtalet inte föreskrev att detta skulle vara syftet med avtalet och för det andra för att det inte angavs som en sådan i beskrivningen av järnvägsnätet.

36.

Bedömningen av huruvida det rör sig om en anläggning för tjänster – som ett begrepp som skiljer sig från begreppet järnvägsinfrastruktur – ( 15 ) beror på en rad tekniska faktorer som endast den hänskjutande domstolen kan avgöra om de är visade. Det ankom på den nationella domstolen att avgöra huruvida marken, byggnaderna och utrustningen i Ventspils lokstall, på grund av deras särskilda egenskaper, hade ”delvis eller helt särskilt iordningställts, för att medge tillhandahållande av en eller flera av de tjänster som avses i punkterna 2–4 i bilaga II” (artikel 3.11 i direktivet).

37.

Den hänskjutande domstolen anser nämligen att ”Ventspils lokstallsbyggnad är en anläggning för tjänster, i den mån den uppfyller de tekniska krav som utmärker att ett sådant utrymme är anpassat för erbjudande av tjänster.” ( 16 )

38.

Mot bakgrund av denna bedömning, som den hänskjutande domstolen har betecknat som ett ”fastställande av en faktisk omständighet”, kan LDz påstående, som kommer från ett rent formellt perspektiv, inte vinna framgång.

39.

De villkor som angetts i ett avtal har inte företräde framför verkligheten vid bedömningen av omständigheterna kring en viss fastighet. Allt verkar dessutom tyda på att den omständigheten att det fanns en verkstad i Ventspils lokstall är notorisk, känd och godkänd av ägaren sedan år 2004. ( 17 )

40.

Att argumentera för att Ventspils lokstall inte fanns med i beskrivningen av järnvägsnätet är paradoxalt när denna argumentation, såsom här är fallet, kommer från LDz, som är järnvägsinfrastrukturförvaltare i Lettland och i denna egenskap är skyldig att upprätta järnvägsbeskrivningen i enlighet med artikel 27 i direktivet, det vill säga att inkludera alla befintliga anläggningar i denna järnvägsbeskrivning. ( 18 ) Utelämnandet kan ha berott på ett fel och under senare år anges Ventspils lokstall i den lettiska beskrivningen av järnvägsnätet just som en anläggning för tjänster med Baltijas Ekspresis som tjänsteleverantör. ( 19 )

41.

Jag anser därför att den hänskjutande domstolens rättsliga bedömning är övertygande och förenlig med definitionen av anläggning för tjänster i artikel 3.11 i direktivet jämförd med punkterna 2–4 i bilaga II till direktivet.

42.

De omständigheter som beaktas i direktivet på detta område avser tjänster som utförs i ett visst utrymme. Om detta utrymme, såsom i förevarande fall (enligt uppgifterna som framkommer i beslutet om hänskjutande), är avsett för de anläggningar för underhåll av järnvägsmateriel som beskrivs i punkt 2 e och f i bilaga II till direktivet, ( 20 ) räcker en sådan uppgift för att kraven för begreppet ”anläggning för tjänster” ska vara uppfyllda.

43.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida regleringsorganet, enligt artikel 13.2 och 13.6 i direktivet, kan ålägga ägaren av en anläggning för tjänster, vilken inte är tjänsteleverantör för denna anläggning, en skyldighet att garantera tillträde till de tjänster som där tillhandahålls.

44.

Punkt 6 i artikel 13 i direktivet ger inte någon ledning för att besvara det som avses i frågan. Frågan har ett tydligare samband med punkt 2 i denna artikel, enligt vilken ”tjänsteleverantörer … på ett icke-diskriminerande sätt [ska] tillhandahålla samtliga järnvägsföretag tillträde, inbegripet tillträde till järnvägsspår, till de anläggningar som avses i punkt 2 i bilaga II och till de tjänster som tillhandahålls i dessa anläggningar”.

45.

Vid tolkningen av den aktuella bestämmelsen ska det framför allt göras en åtskillnad mellan anläggningens ägares uppgifter och tjänsteleverantörens uppgifter. I detta mål är det ostridigt att Baltijas Ekspresis var tjänsteleverantör för anläggningen för tjänster. Tvivlen är begränsade till vilken roll LDz hade.

46.

Den hänskjutande domstolen utgår i den första frågan från att LDz inte kunde anses vara en ”tjänsteleverantör”. I den tredje frågan nämns emellertid ”tjänsteleverantören (i förevarande fall ägaren av anläggningen för tjänster)”.

47.

Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att klargöra denna fråga, förefaller en genomläsning av beslutet om hänskjutande i dess helhet bekräfta att LDz enligt den hänskjutande domstolen inte var tjänsteleverantör för anläggningen för tjänster, vars förvaltning uteslutande sköttes av Baltijas Ekspresis.

48.

Domstolen i första instans hade angett i sin dom att LDz ”skulle anses vara en tjänsteleverantör, eftersom det var ansvarigt för förvaltningen av anläggningen”. ( 21 ) Utifrån en närliggande, om än inte samma, synvinkel har regleringsorganet gjort denna bedömning och understrukit likheten mellan den ägare som hyr ut en fastighet och den som nyttjar den. ( 22 )

49.

Jag delar inte denna bedömning, som enligt min mening inte överensstämmer med den definition av tjänsteleverantör som anges i artikel 3.12 i direktivet. I detta sammanhang innebär att ”leverera” inte att erhålla ekonomisk inkomst av fast egendom (exempelvis genom hyra eller leasing), utan att faktiskt förvalta själva anläggningen. Den jämförelse som regleringsorganet förordar kan således inte godtas.

50.

Jag vill upprepa att det som kännetecknar ställningen som tjänsteleverantör är att den har ansvaret för ”förvaltning” av en anläggning för tjänster, antingen när den ger järnvägsföretagen tillträde till anläggningen för tjänster eller när den tillhandahåller dem de tjänster som de erbjuder dem i samma anläggning.

51.

Det räcker inte att vara ägare av de lokaler där en anläggning för tjänster är belägen för att anses ha ställning som förvaltare. Om så vore fallet, skulle varje ägare av en fastighet där en anläggning för tjänster är belägen vara tjänsteleverantör, vilket skulle göra den åtskillnad som föreskrivs i artikel 3 i direktivet mindre tydlig. Det är en annan sak att ägaren samtidigt sköter förvaltningen. ( 23 )

52.

För att LDz skulle kunna anses vara tjänsteleverantör skulle bolaget behöva ha någon verklig inblandning i förvaltningen av anläggningen för tjänster, vilket det inte finns något som tyder på i handlingarna i målet. ( 24 ) Jag anser därför att endast Baltijas Ekspresis hade denna egenskap.

53.

Om så är fallet ska den första tolkningsfrågan, såsom den har formulerats, besvaras nekande: artikel 13.2 i direktivet avser skyldigheter för en tjänsteleverantör, och inte skyldigheter för ägaren av en anläggning för tjänster när denna ägare inte deltar i förvaltningen av anläggningen.

54.

Detta svar är sannolikt otillfredsställande för att klargöra vad ett regleringsorgan kan göra i ett fall som det förevarande, när ägaren av en anläggning för tjänster vill hindra tjänsteleverantören vid anläggningen från att fortsätta förvaltningen av den. Jag kommer senare att ta upp detta problem, som går utöver innehållet i den första tolkningsfrågan.

55.

Den andra och den tredje tolkningsfrågan, vilka kan prövas tillsammans, avser tolkningen av artikel 13.6 i direktivet.

56.

Den hänskjutande domstolen vill veta om denna bestämmelse dels tillåter ägaren av en anläggning för tjänster att säga upp ett hyresavtal och göra en omläggning av den, dels gör det möjligt för regleringsorganet att kontrollera om ett beslut om omläggning har fattats.

57.

Jag kommer i tur och ordning att behandla problemen avseende huruvida anläggningen för tjänster varit i bruk och de problem som rör en eventuell omläggning av anläggningen.

58.

Förutsättningen för tillämpningen av artikel 13.6 i direktivet är att en sådan anläggning för tjänster som avses i punkt 2 i bilaga II ”inte har varit i bruk under minst två på varandra följande år och järnvägsföretag för tjänsteleverantören har uttryckt sitt intresse för tillträde till denna anläggning för tjänster på grundval av påvisade behov”.

59.

Kravet på att en anläggning för tjänster inte ska ha varit i bruk under två på varandra följande år innebär enligt min mening att verksamheten faktiskt ska upphöra under denna period, samtidigt som det inte ska finnas någon motsvarande efterfrågan från de järnvägsföretag som berörs av brukandet av anläggningen. ( 25 )

60.

Såsom kommissionen har påpekat framgår det emellertid inte av handlingarna i målet att detta villkor är uppfyllt i förevarande fall. Dessa uppgifter visar tvärtom tydligt att Baltijas Ekspresis utan avbrott har brukat Ventspils lokstall för underhåll av järnvägsmateriel, det vill säga för en av de tjänster som är typiska för de anläggningar för tjänster som avses i punkt 2 i bilaga II till direktivet.

61.

Enligt den hänskjutande domstolen är det visserligen så, att ”den aktuella anläggningen för tjänster ska anses vara en anläggning för tjänster som inte används.” ( 26 ) Detta konstaterande – som, om det endast är ett konstaterande av en faktisk omständighet, ska anses obestridligt – motsäger dock egentligen inte att Baltijas Ekspresis kontinuerligt brukat lokstallet (vilket anges i andra delar i själva beslutet) ( 27 ) utan härrör snarast från en felaktig tolkning av den omtvistade bestämmelsen.

62.

Den hänskjutande domstolen har nämligen inte angett något annat än att Baltijas Ekspresis faktiskt har använt Ventspils anläggning för att tillhandahålla tjänster för underhåll av lok. Det som den bekräftar är att användningen inte motsvarar begreppet eget tillhandahållande av tjänster enligt artikel 3.8 i genomförandeförordningen ( 28 ) och att Baltijas Ekspresis ”inte heller erbjuder tjänster till andra järnvägsföretag (åtminstone inte förrän beslutet [från regleringsorganet] fattades)”. ( 29 )

63.

Ingen av dessa två omständigheter påverkar emellertid begreppet ”inte har varit i bruk” i artikel 13.6 i direktivet.

64.

När det gäller eget tillhandahållande av tjänster delar jag den hänskjutande domstolens uppfattning gällande att det inte förekommer här, eftersom det begreppet förutsätter att det finns två aktörer, nämligen ett järnvägsföretag, som saknar samband med tjänsteleverantören, och en tjänsteleverantör.

65.

Eget tillhandahållande av tjänster, som nämns i genomförandeförordningarna, består, såsom kommissionen har förklarat, i att tjänsteleverantören ställer anläggningen för tjänster till förfogande för ett (utomstående) järnvägsföretag för att detta företag ska kunna utföra arbeten på sina tåg genom att använda sig av sin egen arbetskraft och sin egen materiel. ( 30 ) I detta mål finns det emellertid endast ett enda järnvägsföretag (Baltijas Ekspresis) som självt är tjänsteleverantör i Ventspils lokstall.

66.

Att det inte föreligger något eget tillhandahållande av tjänster innebär emellertid inte att anläggningen för tjänster inte är i bruk. Om, såsom var fallet, reparation och underhåll av Baltijas Ekspresis lokflotta skedde i Ventspils lokstall utan avbrott, är denna faktor tillräcklig för att det ska anses utgöra ”bruk av en anläggning för tjänster” i den mening som avses i direktivet.

67.

Det saknar relevans att det i denna anläggning inte tillhandahålls tjänster till andra järnvägsföretag. ( 31 ) Det som är avgörande är att tjänsterna (här tjänster för underhåll av järnvägsmateriel), utifrån ett objektivt perspektiv utförs, inte vem som får del av dem. I det avseendet vill jag upprepa att det saknar betydelse om de tillhandahålls tredje man eller endast tjänsteleverantören.

68.

Det är således möjligt att det företag som förvaltar anläggningen är det företag som nyttjar tjänsterna, och detta påverkar inte att det företag som förvaltar anläggningen, i egenskap av tjänsteleverantör, är skyldigt att på ett icke-diskriminerande sätt tillhandahålla andra järnvägsföretag tillträde till denna anläggning och till de tjänster som där erbjuds, i enlighet med artikel 13.2 i direktivet.

69.

Sammanfattningsvis regleras genom artikel 13.6 i direktivet inte en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där Baltijas Ekpresis fortlöpande har brukat en anläggning för tjänster. ( 32 )

70.

Omläggning beskrivs i artikel 13.6 i direktivet som att den avser situationen att anläggningen för tjänster inte har varit i bruk under två år och att det finns järnvägsföretag som är intresserade av att få tillträde till den. Denna situation är, som vi har sett, inte den som föreligger i målet, varför hänvisningarna till omläggning i beslutet om hänskjutande inte är välgrundade.

71.

Den omläggning som det talas om i denna bestämmelse är dessutom den som pågår när ägaren av en anläggning som inte är i bruk offentliggör att ägaren gör sin verksamhet tillgänglig för hyra eller leasing. I ett sådant fall ankommer det på tjänsteleverantören att visa att det förelåg ”en … omläggningsprocess”. ( 33 )

72.

Artikel 13.6 i direktivet avser således inte situationen att ägaren av en anläggning som är i bruk påstår att ägaren vill få tillbaka sin fastighet (i förevarande fall genom att säga upp ett hyresavtal) för att anläggningen ska ägnas åt ägarens egna behov av underhåll av järnvägsinfrastrukturen.

73.

Slutligen ska det beaktas att begreppet omläggning som det hänvisas till i såväl direktivet som genomförandeförordningen inte omfattar vilken omvandling av en anläggning för tjänster som helst. Dess innebörd är mer begränsad, eftersom den inskränker sig till ett byte av ändamål som leder till att denna anläggning övergår till något annat än ett tillhandahållande av järnvägsrelaterade tjänster. ( 34 )

74.

Om de övriga omständigheterna var för handen (vilket inte är fallet) skulle LDz:s önskan att i framtiden använda Ventspils anläggning för lagring av rullande materiel i syfte att underhålla den offentliga järnvägsinfrastrukturen under alla omständigheter leda till att det inte skulle gå att bedöma att det föreligger en omläggning i den mening som avses i direktivet.

75.

Sammanfattningsvis är inte heller artikel 13.6 i direktivet tillämplig i förevarande fall när det gäller omläggning av anläggningen för tjänster.

76.

Jag medger emellertid att det svar som jag förespråkar på tolkningsfrågorna, på grund av hur de är formulerade, inte är tillfredsställande för att slå fast, för det första, när, vid tillämpningen av direktivet, ägaren av en anläggning för tjänster kan återta den för att använda den för sina egna behov i egenskap av järnvägsinfrastrukturförvaltare genom att i förväg säga upp ett pågående hyresavtal, och för det andra vilka befogenheter regleringsorganet har i denna situation.

77.

Även om dessa två problem har ett nära samband, föredrar jag att de bedöms var för sig. Jag ska göra detta med beaktande av att EU-domstolen kan ge den nationella domstolen anvisningar, grundade på handlingarna i målet och de yttranden som inkommit till domstolen, i frågor som inte i egentlig mening hör till tolkningsfrågorna, om domstolen anser att detta är lämpligt för att förbättra sitt samarbete med den hänskjutande domstolen.

78.

LDz har i sitt skriftliga yttrande gång på gång åberopat skyddet av äganderätten och artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). LDz har till stöd för sin talan hänvisat till domen i målet kommissionen/Ungern, i vilket denna bestämmelse tolkades. ( 35 )

79.

Såsom kommissionen har påpekat försökte man genom inrättandet av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde ge nya järnvägstransportföretag (eller de företag som tillhandahåller tjänster i samband med sådan transport) tillträde till infrastruktur som tidigare hade dominerats av de äldre aktörerna som behövde öppnas upp för användning för andra parter. ( 36 )

80.

Detta syfte avsåg såväl infrastrukturen i egentlig mening som anläggningar för tjänster vilka tidigare ingick i denna infrastruktur och som numera tillhör en ny kategori inom järnvägssektorn. Båda har begränsad kapacitet och ska ställas till förfogande för de järnvägsföretag som är intresserade av att bruka dem.

81.

Oavsett vem som äger järnvägsinfrastrukturen och anläggningarna för tjänster är deras äganderätt således begränsade i lag genom direktivet, såsom de följer av direktivets bestämmelser. De kan inte åberopa sitt ägarskap för att avveckla en stats järnvägsnät eller de anläggningar för tjänster som är oundgängliga för att järnvägsnätet ska fungera.

82.

Det skydd som ges i artikel 17 i stadgan får inte tillämpas utan beaktande av det regelverk som föreskrivs i unionsrätten, såsom det har kommit till uttryck i direktivets bestämmelser. Dessa bestämmelser omfattar i sig själva och per definition de rättigheter som vilken ägare som helst teoretiskt sett och om man bortser från direktivets bestämmelser skulle ha till en fastighet som inte används för järnvägstrafikens behov.

83.

Utifrån unionsrättens perspektiv ger äganderätten till anläggningar för tjänster inte utan vidare anläggningarnas ägare möjlighet att fritt förfoga över dessa anläggningar. Unionslagstiftaren har avsett att användningen av dem ska underkastas principen att de ska bestå som sådana, öppna för de järnvägsföretag som begär det, när detta är oundgängligt för hela järnvägssektorn.

84.

Detta är en logisk avsikt, eftersom den orörliga karaktären hos järnvägsinfrastrukturen (i vid bemärkelse) begränsar företagens möjlighet att välja i vilka områden de tjänster som behövs för tågens drift ska utföras på dessa tåg.

85.

Till dessa överväganden ska läggas de överväganden som ska göras när den som innehar järnvägsinfrastrukturen och anläggningarna för tjänster är just förvaltaren av den offentliga järnvägsinfrastrukturen. Byggnader som ägs av denna enhet och som används för järnvägstjänster, i vid bemärkelse, kan underkastas en särskild rättslig reglering som det ankommer på staten att inrätta, med iakttagande av unionsrätten.

86.

Den hänskjutande domstolen skulle i förekommande fall kunna bedöma huruvida LDz, trots att det har bildats i form av ett bolag, i själva verket är ett statligt instrument som med monopol ( 37 ) ska förvalta det offentliga järnvägsnätet. Det ankommer då på staten själv att fastställa vilken ställning som tilldelats den för ändamålet särskilt upprättade enheten, antingen direkt eller via den myndighet (även den statlig) till vilken staten överlåter regleringen av järnvägssektorn.

87.

I denna situation skulle den för ändamålet särskilt upprättade enheten inte mot staten kunna åberopa äganderätten som staten har tilldelat den inom förutbestämda gränser i syfte att underlätta för utomstående företag att genomföra järnvägstransporter och därtill hörande tjänster.

88.

Slutligen kan de avtal som ingås mellan den som förvaltar den offentliga järnvägsinfrastrukturen och ett järnvägsföretag (inklusive avtalets villkor uppsägning) inte ha företräde framför regleringsorganets behörighet att avgöra tvister mellan förvaltaren och företaget utifrån de förvaltningsrättsliga bestämmelser som gäller för regleringsorganet.

89.

Genom att regleringsorganets uppgifter definieras i artikel 56.9 i direktivet ( 38 ) tilldelas regleringsorganet genom den bestämmelsen en omfattande befogenhet att ingripa, varigenom regleringsorganet får vidta lämpliga åtgärder för att ”motverka … icke önskvärd utveckling på dessa [järnvägs]marknader, i synnerhet med avseende på punkt 1 a–j”.

90.

Lokutionen ”i synnerhet” visar att hänvisningen till punkt 1 är vägledande och inte uttömmande. Räckvidden av ”icke önskvärd utveckling” är mycket bred, vilket innebär att regleringsorganet vid bedömningen av sådan utveckling kan motverka ett sådant problem som det som är aktuellt i det nationella målet, i vilken ägaren försöker beröva tjänsteleverantören möjligheten att bruka anläggningen för tjänster. ( 39 )

91.

Denna möjlighet är förenlig med unionslagstiftarens vilja som ligger till grund för målet, i skäl 18 till genomförandeförordningen, att ”på bästa sätt utnyttja befintliga anläggningar”.

92.

Att nå detta mål handlar om att förhindra att det finns anläggningar för tjänster som inte är i bruk under en period av minst två år. Järnvägsföretag kan när denna tidsfrist gått ut visa sitt intresse för tillträde. Antingen kan ägaren därvid erbjuda hyra eller leasing av anläggningen, eller så kan tjänsteleverantören välja att fortsätta verksamheten i anläggningen för tjänster (artikel 15.3 i genomförandeförordningen).

93.

Regleringsorganet har rätt att kräva – även om det inte sker med stöd av artikel 13 i direktivet, vilket jag redan har redogjort för – att dessa krav uppfylls, även när en ägare av en anläggning för tjänster inte vill detta, när anläggningen ställts till tjänsteleverantörens förfogande (logiskt sett mot en lämplig ekonomisk ersättning).

94.

Den situation som uppstår i dessa fall är, trots alla skillnader, jämförbar med den som regleras genom de allmänna bestämmelser som är tillämpliga på företag som har en dominerande ställning inom en ekonomisk sektor. De myndigheter som ansvarar för konkurrensskydd på marknaderna för järnvägstjänster ( 40 ) kan ålägga ett företag som har denna egenskap att erbjuda sina väsentliga anläggningar till andra aktörer inom samma sektor, utan att detta i sig utgör en kränkning av äganderätten.

95.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar frågorna från Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen, Lettland) på följande sätt: