1.

I september 2006 mördades Alessandro Missir Mamachi di Lusignano (nedan kallad den avlidne tjänstemannen) och hans hustru i det hus som hyrts till dem i Rabat (Marocko) av Europeiska kommissionen. Missir Mamachi di Lusignano skulle tillträda sin tjänst som politisk och diplomatisk rådgivare vid Europeiska kommissionens delegation. Han var följaktligen anställd vid en av Europeiska unionens institutioner.

2.

Förevarande mål är det senaste avsnittet i en juridisk följetong vid unionsdomstolarna ( 2 ) som har uppkommit till följd av denna olyckliga och tragiska händelse. Det ger domstolen möjlighet att klargöra sin rättspraxis vad gäller rätten till skadestånd i samband med personalmål, det vill säga mål som rör en persons anställningsförhållande vid unionens institutioner eller andra organ. Målet ger således domstolen tillfälle att precisera avgränsningen mellan behörighet enligt artikel 270 FEUF i förhållande till behörighet enligt artikel 268 FEUF.

3.

Kommissionen har överklagat domen av den 20 november 2019, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen (T‑502/16, EU:T:2019:795) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom förpliktade tribunalen kommissionen att solidariskt betala 50000 euro till den avlidne tjänstemannens mor och 10000 euro vardera till hans syster och bror, som skadestånd för den ideella skada de lidit till följd av den tragiska händelsen.

4.

Kommissionen har godtagit domen i den del som rör modern, men har bestritt tribunalens bedömning av yrkandet om skadestånd som framställts av brodern och systern. Överklagandets kärnfråga är huruvida brodern och systern hade rätt att väcka talan om skadestånd för ideell skada för egen räkning med stöd av artikel 270 FEUF, enligt vilken domstolen är behörig i personalmål, ( 3 ) eller om de borde ha använt artikel 268 FEUF, som reglerar domstolens allmänna behörighet i mål om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar.

5.

Förutom artiklarna 268, 270 och 340 FEUF var även bestämmelserna nedan relevanta i förevarande mål.

6.

I artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, till vilken det hänvisas i artikel 270 FEUF, föreskrivs följande:

”Europeiska unionens domstol skall ha behörighet i alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går emot en sådan person enligt vad som avses i artikel 90.2. I tvister av ekonomisk art skall domstolen ha oinskränkt behörighet.”

7.

I artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 91.2 däri, föreskrivs att varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter kan vända sig till domstolen endast om han dessförinnan har lämnat in ett klagomål till tillsättningsmyndigheten mot en åtgärd som går honom emot.

8.

Flera andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna har åberopats i det mål som gav upphov till den överklagade domen, liksom i det tidigare målet avseende yrkanden om skadestånd till följd av Missir Mamachi di Lusignanos och hans hustrus död. De bör därför nämnas här.

9.

De relevanta bestämmelser i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna som åberopats lyder som följer:

”1.   En tjänsteman är från och med den dag han tillträder tjänsten försäkrad mot yrkessjukdomar och olycksfall enligt de regler som fastställts genom överenskommelse mellan tillsättningsmyndigheterna vid unionens institutioner efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna. Han skall bidra till kostnadstäckningen för risker utanför tjänsten med upp till 0,1 % av sin grundlön.

I dessa bestämmelser ska de risker som inte täcks anges.

2.   De förmåner som utbetalas är följande:

10.

Följande andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna har åberopats.

11.

Artikel 40.2 iii i tjänsteföreskrifterna, som ger rätt till tjänstledighet av personliga skäl utan lön, om detta är nödvändigt bland annat ”för att hjälpa sin make, en släkting i upp- eller nedstigande led eller ett syskon som lider av allvarlig sjukdom eller ett svårt funktionshinder som intygats av läkare”.

12.

Artikel 42b i tjänsteföreskrifterna, där det föreskrivs att ”[o]m en tjänstemans make, släkting i rätt upp- eller nedstigande led eller syskon lider av allvarlig sjukdom eller ett svårt funktionshinder som intygats av läkare, skall tjänstemannen ha rätt till ledighet av familjeskäl utan grundlön”.

13.

Artikel 55a.2 e i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken en tjänsteman får arbeta deltid bland annat ”för att ta hand om make, släkting i rätt upp- eller nedstigande led eller syskon som lider av en allvarlig sjukdom eller funktionshinder”.

14.

Bakgrunden till tvisten har beskrivits i detalj i den överklagade domen. ( 4 ) De viktigaste punkterna som är av relevans för detta förslag till avgörande kan sammanfattas enligt följande.

15.

Mordet på Missir Mamachi di Lusignano och hans hustru begicks den 18 september 2006 i ett möblerat hus som hyrdes av Europeiska kommissionens delegation för paret och deras fyra barn.

16.

Till följd av denna tragiska händelse blev barnens farföräldrar deras förmyndare. Kommissionen betalade ut det belopp som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna till den avlidne tjänstemannens barn, i deras egenskap av arvtagare till denne.

17.

Livio Missir Mamachi di Lusignano, den avlidne tjänstemannens far och barnens förmyndare, var inte nöjd med det belopp som utbetalats med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Han väckte därför talan med stöd av artikel 270 FEUF med yrkande om utbetalning av olika belopp som skadestånd för ekonomisk och ideell skada till följd av denna tragiska händelse. Yrkandena gjordes i barnens egenskap av arvingar till och rättsinnehavare efter den avlidne tjänstemannen men även i deras eget namn, och i den avlidne tjänstemannens faders namn. Detta ledde till en rad mål (A) som föregick förevarande förfarande (B).

18.

Som inledning till denna rad av mål behövs en förklaring till det sammanhang i vilket målen avgjordes. Vid den aktuella tidpunkten fanns det tre rättsliga institutioner inom Europeiska unionens domstol i egenskap av unionsinstitution: domstolen, tribunalen och personaldomstolen. Personaldomstolen var behörig att avgöra mål i första instans med stöd av artikel 270 FEUF.

19.

Frågan huruvida en skadeståndstalan skulle väckas med stöd av artikel 268 FEUF eller artikel 270 FEUF var således relevant inte bara för att fastställa den rättsliga grunden för en sådan talan, utan även för att avgöra huruvida målet skulle prövas av personaldomstolen eller av tribunalen i egenskap av domstol i första instans. Detta sammanhang har enligt min mening påverkat beslutet i domen av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588) (nedan kallad domen i målet om omprövning) och är viktigt för förståelsen av den.

20.

Denna rad av mål inleddes vid personaldomstolen, som den 12 maj 2011 meddelade domen i Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (F-50/09, EU:F:2011:55). Personaldomstolen ogillade talan i den del som avsåg den ekonomiska skada som åberopats, och avvisade talan såvitt avsåg den påstådda ideella skadan.

21.

Efter överklagande prövade tribunalen på eget initiativ, i domen av den 10 juli 2014, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), genom vilken domen i första instans upphävdes, personaldomstolens behörighet att pröva talan i första instans. Tribunalen gjorde bland annat åtskillnad mellan å ena sidan skadan som den avlidne tjänstemannen respektive barnen i egenskap av hans arvingar lidit, och å andra sidan den skada som barnen och fadern lidit för egen räkning. Tribunalen slog fast att personaldomstolen ”inledningsvis inte var behörig” att pröva den talan som fadern och barnen väckt för egen räkning. Enligt den domen var personaldomstolen endast behörig att pröva yrkandet om ersättning för den ideella skada som den avlidne tjänstemannen och hans barn i egenskap av arvingar till honom hade lidit. En talan om ersättning för ideell skada i eget namn skulle väckas av den avlidne tjänstemannens barn och far vid tribunalen med stöd av artikel 268 FEUF.

22.

För att undvika bristande enhetlighet i fråga om de processuella kraven slog tribunalen fast att när en avliden tjänstemans rättsinnehavare begär ersättning för olika skador som orsakats av samma handling, såväl i egenskap av arvingar som i egenskap av rättsinnehavare (med stöd av artikel 270 FEUF) som i eget namn (med stöd av artikel 268 FEUF), så har de rätt att förena dessa yrkanden i en och samma talan. Med hänsyn till att personaldomstolen saknade behörighet med avseende på en del av dessa yrkanden (de yrkanden som framställts med stöd av artikel 268 FEUF), kan de endast förenas till en ”enda talan” inför tribunalen. Tribunalen var behörig som överklagandeinstans i mål som anhängiggjorts med stöd av artikel 270 FEUF och som första instans i mål där talan väckts med stöd av artikel 268 FEUF.

23.

Tribunalens dom i det målet om överklagande blev därefter föremål för domstolens omprövning och ogiltigförklarades delvis i domen i målet om omprövning. I den domen slog domstolen i princip fast att tribunalens överväganden i domen i målet om överklagande innebar en missuppfattning av personaldomstolens behörighet att pröva tvister som har sitt ursprung i anställningsförhållandet.

24.

Domstolen fann således vid omprövningen att samtliga aktuella skadeståndsyrkanden omfattades av personaldomstolens behörighet enligt artikel 270 FEUF. Med andra ord kunde inte bara barnens yrkande i egenskap av arvingar till den avlidne tjänstemannen, utan även deras yrkanden gällande ideell skada i eget namn liksom den avlidne tjänstemannens fars yrkande framställas med stöd av artikel 270 FEUF och omfattades följaktligen av personaldomstolens behörighet.

25.

Efter återförvisning till följd av omprövning meddelade tribunalen dom av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen (T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), och beviljade den avlidne tjänstemannens barn och far skadestånd för såväl ekonomisk som ideell skada.

26.

Parallellt med den första serien förfaranden väckte fadern och barnen till den avlidne tjänstemannen, tillsammans med tjänstemannens mor samt hans syskon, talan i två nya mål.

27.

Den 16 september 2011 väckte de talan om utomobligatoriskt skadestånd vid tribunalen med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 FEUF. De återkallade emellertid senare denna talan, vilken således avskrevs från tribunalens register genom beslut av den 25 november 2015, Missir Mamachi di Lusignano och Sintobin/kommissionen (T‑494/11, ej publicerad, EU:T:2015:909).

28.

Den 7 november 2012 väckte samma klagande skadeståndstalan vid personaldomstolen med stöd av artikel 270 FEUF. Denna talan registrerades med nummer F-132/12. Detta förfarande vilandeförklarades, först den 6 juni 2013 till dess att slutlig dom meddelats i målen T‑401/11 P och T‑494/11, och sedan efter domstolens omprövning och återförvisning till tribunalen i väntan på att slutlig dom meddelats i målet T‑401/11 P RENV RX.

29.

Efter personaldomstolens upplösning överfördes mål F-132/12 till tribunalen den 2 september 2016 och registrerades som mål T‑502/16.

30.

Personaldomstolens försvinnande såsom institution undanröjde vissa bakomliggande tvivel i den första raden av mål.

31.

Med beaktande av domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen (T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), i vilken fadern och barnen beviljades skadestånd, fann tribunalen att den endast behövde pröva yrkandena från den avlidne tjänstemannens mor samt från dennes bror och syster.

32.

Den 20 november 2019 avkunnade tribunalen den överklagade domen i vilken den beviljade skadestånd för den ideella skada som lidits till följd av mordet på den avlidne tjänstemannen, med 50000 euro till modern och 10000 euro vardera till den avlidne tjänstemannens syskon.

33.

Kommissionen har genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 30 januari 2020 yrkat att domstolen ska

34.

Motparterna har yrkat att domstolen ska

35.

Med hänsyn till covid-19-pandemin ägde ingen muntlig förhandling rum, men parterna besvarade frågor från domstolen skriftligen.

36.

Överklagandet innehåller två grunder: felaktig rättstillämpning (första grunden) och åsidosättande av motiveringsskyldigheten (andra grunden).

37.

På domstolens begäran begränsas förevarande förslag till avgörande till en prövning av den första grunden.

38.

Klaganden har delat upp den första grunden i två delar.

39.

Genom den första delgrunden gör klaganden gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet ”person som omfattas av tjänsteföreskrifterna”. Nämnda delgrund riktas mot punkterna 48–64 i den överklagade domen.

40.

Genom den andra delen av den första grunden för överklagandet gör klaganden alternativt gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tillerkände en avliden tjänstemans bror och syster rätten att väcka talan om skadestånd för ideell skada med stöd av tjänsteföreskrifterna. Nämnda delgrund riktas mot punkterna 134 och 135 i den överklagade domen.

41.

I den överklagade domen fann tribunalen sig behörig att pröva yrkandena från den avlidne tjänstemannens mor och syskon med stöd av artikel 270 FEUF och beviljade skadestånd.

42.

Kommissionen har genom den första grunden för överklagandet bestritt tribunalens bedömning av behörigheten med avseende på systerns och broderns yrkanden. Kommissionen anser i huvudsak att det endast är de personer som nämns i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna som kan väcka talan om skadestånd med stöd av artikel 270 FEUF om en tjänsteman avlider. Eftersom syskon inte nämns i den bestämmelsen kan de endast väcka talan om skadestånd för ideell skada med stöd av artikel 268 FEUF.

43.

Kommissionen har dragit en sådan slutsats av domen i målet om omprövning, där domstolen, med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, slog fast att såväl fadern som barnen till den avlidne tjänstemannen som begär skadestånd för egen räkning kan åberopa artikel 270 FEUF. Som jag kommer att visa är den tolkning av denna rättspraxis som kommissionen har föreslagit överdrivet formalistisk och svårförsvarbar.

44.

Jag kommer att göra en annan tolkning av denna rättspraxis, som leder till slutsatsen att artikel 270 FEUF är det korrekta tillämpliga förfarandet, inom ramen för vilket var och en kan väcka skadeståndstalan i eget namn om vederbörandes yrkande avseende en institutions eller ett annat organs ansvar har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och en unionsinstitution eller ett unionsorgan.

45.

Jag kommer först att göra en bedömning av rättspraxis avseende skadeståndsyrkanden enligt artikel 270 FEUF (A) innan jag mer konkret bedömer de argument som anförts i överklagandet (B).

46.

Genom artikel 270 FEUF införs en särskild behörighet för domstolen i personalmål. Dessa mål särskiljs, såsom tvister ”mellan unionen och dess anställda”, från andra mål som omfattas av domstolens behörighet. I nämnda artikel hänvisas det till tjänsteföreskrifterna som det instrument som reglerar gränserna och villkoren för denna behörighet.

47.

Skälet till att personalmål särskiljs från andra mål som omfattas av domstolens behörighet förklaras av det särskilda förtroendeförhållande som måste finnas mellan institutionen och dess tjänstemän ”för att medborgarna ska garanteras att institutionerna utför sitt allmännyttiga uppdrag framgångsrikt”. ( 5 ) Detta förhållande bygger, såsom har förklarats i domstolens praxis, på ömsesidiga rättigheter och skyldigheter och innebär en omsorgsplikt för institutionen. ( 6 ) Detta förhållandes särdrag kräver en konkret bedömning av institutionens ansvar gentemot sina anställda. ( 7 )

48.

Den bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som fastställer behörighetsförhållandet enligt artikel 270 FEUF är artikel 91.1 i dessa föreskrifter. I artikeln föreskrivs att ”Europeiska unionens domstol skall ha behörighet i alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter …”.

49.

Enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna kan talan väckas vid domstolen med stöd av artikel 270 FEUF om alla tvister som rör tjänsteföreskrifterna.

50.

Det föreskrivs emellertid inte i tjänsteföreskrifterna att en institution är ansvarig för skador som åsamkas en av dess anställda. Frågan är således huruvida ett skadeståndsyrkande som grundar sig på ett åsidosättande av en institutions skyldighet gentemot en anställd kan göras genom att tjänsteföreskrifterna åberopas. Med andra ord, innefattar alla tvister även en tvist avseende yrkande om skadestånd som en institution ska betala på grund av att den har åsidosatt sina skyldigheter gentemot sina anställda?

51.

I artikel 73 i tjänsteföreskrifterna anges uttryckligen en typ av rätt till ersättning som uppkommer vid en tjänstemans skada eller dödsfall. Denna rätt är emellertid inte en rätt till skadestånd, utan ett i förväg bestämt försäkrat belopp. Det är inte beroende av vare sig bevisning om eller storleken på den lidna skadan. Om tjänstemannen avlider föreskrivs det i artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna att denna rätt tillkommer den avlidne tjänstemannens make och barn. Om den avlidne tjänstemannen vid tidpunkten för sitt frånfälle inte hade någon make eller några barn, tillkommer rätten andra efterlevande i enlighet med den lag om arvsordning som är tillämplig på tjänstemannen. Om det inte finns någon person i någon av dessa båda kategorier tillkommer rätten till det försäkrade beloppet anförvanter i uppstigande led. Om det inte finns några personer i någon av de tre nämnda kategorierna, tillkommer det försäkrade beloppet institutionen.

52.

Det försäkrade beloppet är inte beroende av det faktiska skadeståndsbeloppet som kan vara högre än det försäkrade beloppet. Domstolen har således ställts inför yrkanden från skadade tjänstemän om ytterligare ersättning när dessa tjänstemän ansett att det försäkrade beloppet inte täckte de lidna skadorna. Domstolen har slagit fast att en tjänsteman i sådana situationer har rätt till full ersättning. ( 8 )

53.

På så sätt har domstolen slagit fast att tjänsteföreskrifterna föreskriver skadeståndsansvar för skador som uppstår på grund av anställningsförhållandet. Detta är anledningen till att domstolen anser att sådan ersättning ska begäras inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 270 FEUF, snarare än inom ramen för förfarandet enligt artikel 268 FEUF. ( 9 ) En sådan rätt till skadestånd skiljer sig från den rätt till det försäkrade beloppet som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Domstolen har således inkorporerat unionens institutioners och organs utomobligatoriska ansvar i egenskap av arbetsgivare i tjänsteföreskrifterna.

54.

Talan om skadestånd, för såväl materiella som ideella skador, som följer av anställningsförhållandet omfattas således av domstolens behörighet enligt artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna och har, såsom bekräftas i ovannämnda rättspraxis, prövats av domstolen på grundval av artikel 270 FEUF.

55.

Denna tolkning bekräftades senast i domen i målet om omprövning, där domstolen förklarade att en tvist som har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och institutionen omfattas av artikel 270 FEUF, ”även om det rör sig om en skadeståndstalan”. ( 10 )

56.

Begreppet alla tvister, som enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna kan hänskjutas till domstolen inom ramen för det förfarande som avses i artikel 270 FEUF, omfattar således krav på ersättning för materiell och ideell skada som följer av anställningsförhållandet med unionsinstitutionen.

57.

Det återstår emellertid att besvara frågan vem som har rätt att väcka skadeståndstalan med stöd av artikel 270 FEUF.

58.

Svaret på frågan vem som har rätt att väcka talan vid domstolen enligt artikel 270 FEUF beror på vilken betydelse som uttrycket ”varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter” i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna ska ges.

59.

Vid tolkningen av unionsrätten ska domstolen vägledas och begränsas av lydelsen av, sammanhanget för och ändamålet med de bestämmelser som ska tolkas samt av sin egen tidigare rättspraxis, i vilken den eller de berörda bestämmelserna redan har belysts.

60.

Om man utgår från textens lydelse, ger uttrycket ”som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter” ingen ledning för att förstå huruvida en talan enligt artikel 270 FEUF kan väckas enbart av tjänstemän eller även av andra personer och, i så fall, av vilka personer.

61.

Indikationerna på att texten i sig inte är entydig står för det första att finna i de skillnader som föreligger mellan de olika språkversionerna av samma bestämmelse och för det andra i ordvalet i översättningar av tidigare domar från domstolen från franska till engelska. När det gäller den förstnämnda aspekten visar en jämförande analys att olika språkversioner av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna använder något olika uttryck. I den tyska, den engelska, den spanska och den kroatiska versionen används ordet ”apply”. I den franska och den italienska versionen används däremot ordet ”visées” respektive ”indicate”. Ordet ”apply” innebär att en person tillerkänns rättigheter eller åläggs skyldigheter och att det klargjorts vem som tillerkänts dessa rättigheter och ålagts dessa skyldigheter. Ordet ”visées” förefaller å andra sidan innebära att det endast är nödvändigt att utreda vem som avses i texten i tjänsteföreskrifterna, oberoende av i vilken egenskap och i vilket sammanhang personen omnämns. Med detta sagt är det givetvis möjligt att tillskriva dessa uttryck olika innebörder. I slutändan kan innebörden inte skiljas från personen som tolkar dem och det sammanhang i vilket vederbörande bedömer dem.

62.

Den andra indikationen på att denna text inte i sig är entydig när det gäller att förstå dess innebörd är översättningen till engelska av ordet ”visées”, som används i den franska versionen av domstolens domar. Det räcker att nämna översättningen av domen i målet om omprövning, som visar svårigheten att vara trogen antingen textens lydelse eller dess tolkare. I punkt 33 i den engelska versionen av domen används uttrycket ”any person referred to in these Regulations”. ( 11 ) I punkterna 34 och 42 i den engelska versionen används uttrycket ”persons covered by”, ( 12 ) och i punkt 50 används uttrycket ”persons mentioned in the Staff Regulations”. ( 13 ) I den franska versionen användes endast ordet visées i samtliga citerade punkter.

63.

När det gäller sammanhanget återfinns uttrycket ”varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter” i tjänsteföreskrifterna. I artikel 1 i tjänsteföreskrifterna fastställs tillämpningsområdet på följande sätt: ”Dessa tjänsteföreskrifter skall tillämpas på tjänstemän i unionen.” Om den aktuella meningen läses i samband med denna bestämmelse kan den tolkas som att den endast gäller unionens tjänstemän. Detta skulle innebära att endast tjänstemän, och ingen annan person, kan väcka talan vid domstolen med stöd av artikel 270 FEUF.

64.

Om man beaktar tjänsteföreskrifternas fullständiga text, är det emellertid möjligt att göra en annan tolkning. Nämligen att dessa tjänsteföreskrifter även är direkt tillämpliga på andra personer, vanligen familjemedlemmar till en tjänsteman, och direkt ger dem vissa rättigheter ( 14 ) eller nämner dem som mottagare av tjänstemannens rättigheter. ( 15 ) Denna omständighet och valet att i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna inte använda begreppet ”tjänsteman” utan i stället ”varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter” leder till slutsatsen att kretsen av personer som kan åberopa denna bestämmelse är vidare. Sammanhanget gör det således inte möjligt att ge ett avgörande svar när det gäller innebörden av begreppet ”person som omfattas av tjänsteföreskrifterna”.

65.

Tjänsteföreskrifterna har till syfte att reglera relationerna mellan unionens institutioner och dess anställda på ett sådant sätt att de kan få ömsesidigt förtroende. ( 16 ) Att bygga upp ett sådant förtroende inbegriper ofta att ta hänsyn till andra, bland annat, men inte enbart, de anställdas familjer. Domstolen har tidigare slagit fast att även om tjänsteföreskrifterna endast syftar till att reglera de rättsliga förhållandena mellan de europeiska institutionerna och deras tjänstemän, sker detta inte bara genom att det fastställs en rad ömsesidiga rättigheter och skyldigheter utan även genom ”erkännande av rättigheter som vissa av tjänstemännens familjemedlemmar kan göra gällande mot Europeiska gemenskaperna”. ( 17 ) Detta skulle innebära att frasen ”varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter” även omfattar andra personer som berörs av tjänstemannens anställning vid en EU-institution.

66.

Slutligen gäller att även om det skulle vara möjligt att göra en restriktiv tolkning som endast omfattar tjänstemän, har domstolen valt en vidare tolkning som var lika rimlig. Den har redan slagit fast att ”personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna” inte är enbart tjänstemän. I rättspraxis erkänns rätten att yrka på skadestånd med stöd av tjänsteföreskrifterna för personer som gör anspråk på att vara tjänstemän ( 18 ) eller gör gällande att de har rätt till anställning. ( 19 ) Även talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF av en före detta tjänstemans tidigare make eller maka ( 20 ) samt av en frånskild maka till en tidigare ledamot av en EU-institution ( 21 ) har godtagits i rättspraxis.

67.

De personer som räknas upp i föregående punkt har emellertid inte begärt skadestånd utan gjort gällande andra direkta rättigheter som tjänsteföreskrifterna uttryckligen tillskriver dem, såsom de rättigheter som följer av det gemensamma sjukförsäkringssystemet, ( 22 ) eller rätt till efterlevandepension. ( 23 )

68.

Det första och hittills enda fallet där domstolen erkänt en rätt för andra personer än tjänstemannen själv att begära skadestånd var tribunalens dom i det första Missir Mamachi di Lusignano-målet (T‑401/11 P RENV-RX), ( 24 ) vilket avgjordes efter återförvisning till tribunalen efter domstolens dom i målet om omprövning.

69.

I domen i målet om omprövning tillerkändes den avlidne tjänstemannens far och barn rätt att begära skadestånd för ideell skada i eget namn och inte i egenskap av arvingar till den avlidne tjänstemannen. Domstolen har således erkänt deras status som ”personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna”.

70.

Var har rätten för andra än tjänstemän att väcka skadeståndstalan i eget namn med stöd av artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna sitt ursprung?

71.

Enligt min mening följer detta av införlivandet i tjänsteföreskrifterna av en institutions skadeståndsansvar närhelst ett sådant ansvar har sitt ursprung i anställningsförhållandet. Som en följd av detta införlivande ska en rätt till skadestånd som följer av ett sådant utomobligatoriskt skadeståndsansvar följaktligen framställas med stöd av det förfarande som föreskrivs i fördraget för personalmål – artikel 270 FEUF. Rätten att väcka skadeståndstalan genom detta förfarande, i stället för artikel 268 FEUF, har redan motiverats i detta avseende såvitt gäller talan som tjänstemännen själva väckt. ( 25 )

72.

Enligt min mening gäller detsamma när andra personer än tjänstemän väcker talan om skadestånd för skador som påstås ha orsakats av att institutionen har åsidosatt de skyldigheter som följer av anställningsförhållandet. Detta innebär att dessa personer innefattas i begreppet”person som omfattas av tjänsteföreskrifterna”. Om skadeståndstalan följer av ett sådant anställningsförhållande, kan den endast väckas med stöd av artikel 270 FEUF och kan inte väckas med stöd av artikel 268 FEUF.

73.

Denna tolkning följer enligt min mening även av rättspraxis. En viss förvirring uppstod på grund av att domstolen i domen i målet om omprövning ( 26 ) grundade sig på artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna för att fastställa att såväl fadern som barnen hade rätt att väcka skadeståndstalan med stöd av artikel 270 FEUF. ( 27 )

74.

Domen i målet om omprövning tyder emellertid inte på att rätten till skadestånd och därmed den närliggande processuella rätten att väcka skadeståndstalan grundas på artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Hänvisningen till artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, eller till andra artiklar i dessa, såsom artiklarna 40, 42b eller 55a, tjänar endast till att ange att de personer som nämns i dessa bestämmelser kan ha rätt att väcka talan om skadestånd, eftersom de på grund av sitt nära förhållande till en tjänsteman, som erkänns i dessa bestämmelser, skulle ha kunnat lida den ideella skada de gör gällande.

75.

Deras eventuella rätt till skadestånd, som anknyter till begreppet ”personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna”, har sitt ursprung i institutionens ansvar för åsidosättandet av den skyldighet som inom ramen för anställningsförhållandet åligger institutionen gentemot den tjänsteman som personer om ansöker som skadestånd för ideell skada hade ett nära förhållande till.

76.

Åberopandet av dessa andra bestämmelser ska emellertid inte förstås så, att det utesluter andra personer. Även om en person inte nämns i tjänsteföreskrifterna innebär detta inte att personen inte kan vara en ”person som omfattas av tjänsteföreskrifterna” på ett sådant sätt att tjänsteföreskrifterna föreskriver en rätt till skadestånd för honom eller henne i händelse av att en tjänsteman avlider som en institution ansvarade för i egenskap av arbetsgivare och som den som ansöker om skadestånd hade en nära relation till.

77.

Om exempelvis en avliden tjänstemans brors- eller systerdotter kräver skadestånd med stöd av artikel 270 FEUF, kan hennes talan inte ogillas enbart på grund av att hon inte omnämns någonstans i tjänsteföreskrifterna. Det skulle vara svårare för henne att styrka sin talerätt än ett syskon, eftersom domstolen när det gäller syskon kan åberopa uttryckligt erkännande av deras nära relation till tjänstemannen för att avgöra om talan ska tas upp till sakprövning. Om en brors- eller systerdotter kan visa en nära relation med den avlidne tjänstemannen av vilken orsak hon faktiskt kunde ha lidit ideell skada, befinner hon sig i samma situation som fadern, modern, barnen eller syskonen när de väcker talan i eget namn. Hon skulle således ha rätt att väcka skadeståndstalan med stöd av artikel 270 FEUF.

78.

Det finns flera skäl som talar för att uttrycket ”person som omfattas av tjänsteföreskrifterna” i artikel 91.1 i dessa tjänsteföreskrifter ska ges en vid tolkning, som medför att alla skadeståndsanspråk som har samband med anställningsförhållandet ska avgöras med stöd av artikel 270 FEUF.

79.

För det första har det i rättspraxis redan valts en vid tolkning av behörigheten att pröva skadeståndsanspråk som grundar sig på artikel 270 FEUF. I den mån domstolens egen praxis tvingar den att göra en tolkning som begränsar tillämpningsområdet för artikel 270 FEUF skulle det innebära att domstolen uttryckligen frångår praxis enligt det första serien av Missir Mamachi di Lusignano‑mål. ( 28 ) I dessa mål tillerkände domstolen fadern och barnen rätt att begära skadestånd med stöd av artikel 270 FEUF, utan att denna rätt uttryckligen föreskrivs i tjänsteföreskrifterna, inbegripet artikel 73 i dessa. Åberopandet av denna bestämmelse kan således inte förstås så, att det avser den rättsliga grunden för ett sådant skadestånd. Det rör sig snarare om en indikation på att dessa personer har nära relationer till tjänstemannen, vilket ger dem rätt till skadestånd för ideell skada i händelse av dödsfall när den institution som var tjänstemannens arbetsgivare är ansvarig.

80.

Domstolens domar i den första serien mål (såväl domen i målet om omprövning som tribunalens dom efter omprövning) skulle bäst kunna förstås som en förklaring till att artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna ger domstolen behörighet att pröva skadeståndstalan varje gång den anknyter till anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och en unionsinstitution, oberoende av vem som väcker en sådan talan.

81.

I domen i målet om omprövning motiverades domstolens tolkning av det dåvarande sammanhanget, där personaldomstolen hade behörighet i första instans att pröva mål som anhängiggjorts med stöd av förfarandet i artikel 270 FEUF. ( 29 ) Den vida tolkningen av denna behörighet har således gjort det möjligt att koncentrera de mål som har samband med anställningsförhållandet inom en unionsinstitution till en dömande institution. Detta har bidragit till ett effektivt domstolsskydd.

82.

Även om personaldomstolen därefter upplöstes och behörigheten att pröva målet återgick till tribunalen, ( 30 ) är samma resonemang fortfarande giltigt. Den andra motiveringen till den vida tolkningen av behörigheten för skadeståndsanspråk enligt artikel 270 FEUF är således effektiviteten av det domstolsskydd som uppnås om talan som avser samma händelse till följd av anställningsförhållandet kan koncentreras till ett domstolsförfarande, som prövas av samma domstol, eller vid samma avdelning av domstolen.

83.

Slutligen leder tolkningen att alla skadeståndsanspråk som har sitt ursprung i anställningsförhållandet vid en av unionens institutioner ska väckas med stöd av artikel 270 FEUF till att behörighetsreglerna för unionsdomstolarna blir klarare och mer förutsebara, vilket stärker respekten för rättsstaten. ( 31 ) Genom att göra en tydlig avgränsning mellan behörigheten enligt artiklarna 268 och 270 FEUF i mål om skadestånd på grund av Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, bidrar en sådan tolkning till att definiera unionens domstolsstruktur ( 32 ) och förbättra enskildas möjligheter att få sin sak prövad av unionsdomstolarna.

84.

Mot bakgrund av det ovan anförda kommer jag nu att undersöka de argument som kommissionen har anfört inom ramen för förevarande överklagande.

85.

Inom ramen för den första grundens första del har kommissionen gjort gällande att tribunalen (punkterna 48–64 i den överklagade domen) gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna och att en sådan tolkning strider mot den ståndpunkt som domstolen intog i domen i målet om omprövning.

86.

Kommissionen anser för det första att tribunalens uppfattning att ”syskon är personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna just på grund av deras familjeband med den avlidne tjänstemannen”, ( 33 ) liksom det resonemang som leder fram till denna uppfattning, utgör en felaktig tolkning av tillämplig rätt.

87.

Enligt kommissionens uppfattning kan syskons rätt att väcka talan om ideella skador med stöd av artikel 270 FEUF endast grundas på artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Detta bygger på kommissionens förståelse av domstolens slutsatser i domen i målet om omprövning. Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att tribunalens konstateranden strider mot punkt 34 i den domen.

88.

Domstolen fastslog följande i punkt 34 i domen i målet om omprövning: ”Artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna nämner uttryckligen både tjänstemannens ’barn’ och tjänstemannens ’anförvanter i uppåtstigande led’ som personer som kan ha rätt till ersättning vid tjänstemannens död. Denna bestämmelse omfattar således både sökanden och den avlidne tjänstemannens barn.”

89.

Såsom svarandena har gjort gällande utesluter dock inte denna punkt att även personer som inte avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna kan väcka talan med stöd av artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, vilket inte heller domstolen hävdar i domen i målet om omprövning. Tvärtom anges det i denna del av domstolens resonemang endast att släktingar i nedstigande och uppstigande led är personer som har rätt till försäkringsförmåner (men inte skadestånd!).

90.

En tolkning enligt vilken hänvisningen till artikel 73 i tjänsteföreskrifterna endast är relevant för att visa att det föreligger en nära relation mellan den sökande och en tjänsteman, men inte är oundgänglig för att det ska föreligga en rätt att väcka skadeståndstalan, förklarar domstolens rättspraxis på ett konsekvent sätt. ( 34 ) En sådan tolkning styrks av andra delar av domstolens dom i målet om omprövning, bland annat punkterna 38 och 42. Dessa punkter bekräftar att det centrala för att fastställa rätten att väcka talan är att yrkandet har sitt ursprung i anställningsförhållandet, ”även om det rör sig om en skadeståndstalan”. Behörighet enligt artikel 270 FEUF föreligger därför när ”en skadeståndstalan […] väcks av en person som inte är tjänsteman men som ändå omfattas av tjänsteföreskrifterna på grund av dennes familjeband till en tjänsteman, när talan har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan tjänstemannen och den berörda institutionen”. ( 35 )

91.

Jag har redan redogjort för varför den formalistiska tolkningen av domstolens ståndpunkt i domen i målet om omprövning är felaktig. Den domen kan inte förstås så, att domstolen anser att faderns och barnens rätt till skadestånd regleras i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Den bestämmelsen reglerar rätten till försäkring upp till ett visst belopp, men inte rätten till skadestånd. Användningen av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna i domen i målet om omprövning kan, såsom tribunalen med rätta förklarade, endast förstås som en indikation på klagandenas nära relation till den avlidne tjänstemannen.

92.

Att grunda sig på antingen artikel 73 eller artiklarna 40, 42b eller 55a i tjänsteföreskrifterna, varav ingen reglerar skadeståndsansvar, vid bedömningen av antingen faderns, moderns, barnens eller syskonens rätt att väcka skadeståndstalan med stöd av artikel 270 FEUF, är endast en indikation på dessa sökandes sannolika ställning vid första anblicken. Skälet till valet av artikel 270 FEUF och inte artikel 268 FEUF för deras yrkanden är att de utgör ”personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna”, eftersom de begär skadestånd som påstås följa av institutionens ansvar på grund av anställningsförhållandet för en tjänsteman med vilken de hade ett nära förhållande.

93.

Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den grundade sin slutsats att syskon hade rätt att begära skadestånd för ideell skada på deras nära relation till den avlidne tjänstemannen, vilken erkänns i vissa bestämmelser i tjänsteföreskrifterna.

94.

Kommissionen har betecknat en sådan tolkning som ett ”principuttalande” som kräver en förklaring av hur ett ”familjeband kan åberopas med stöd av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna”. Om kommissionen med ”principuttalande” avsåg den allmänt tillämpliga rättsliga tolkningen av domstolens behörighet i personalmål, anser jag att tribunalen tillräckligt klart har förklarat sin tolkning genom att upprepa att domstolens behörighet enligt artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna motiveras av att yrkandena anknyter till anställningsförhållandet och unionsinstitutionens därmed sammanhängande ansvar.

95.

Eftersom skadeståndsansvaret har integrerats i tjänsteföreskrifterna i domstolens tidigare praxis, har var och en som rimligen kan påstå sig ha en nära anknytning till den tjänsteman vars anställningsförhållande berörs rätt att väcka talan med stöd av artikel 270 FEUF. De personer vars nära anknytning erkänns uttryckligen i tjänsteföreskrifterna, oavsett sammanhanget, har starkt stöd för sin talerätt, men deras omnämnande i dessa bestämmelser är varken ett villkor eller en rättslig grund för deras processuella rättigheter. Det handlar endast om ett erkännande i lagstiftningen av att dessa personer sannolikt har nära anknytning till tjänstemannen och därför kan göra anspråk på ideellt skadestånd för det fall tjänstemannen avlider.

96.

Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att syskons processuella rättighet att väcka talan om skadestånd för ideell skada med stöd av artikel 270 FEUF motiveras av deras nära relation till den tjänsteman vars anställningsförhållande med kommissionen ligger till grund för yrkandet.

97.

Tribunalen gjorde inte heller fel när den slog fast att den omständigheten att syskon inte nämns i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte ska beröva dem ”en processuell möjlighet att, med stöd av artikel 270 FEUF, yrka skadestånd för sin egen skada”. ( 36 ) Slutligen gjorde tribunalen inte heller en felaktig bedömning när den slog fast att domen i målet om omprövning tillåter en sådan tolkning.

98.

Kommissionen har för det andra gjort gällande att tribunalens lösning strider mot kravet i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilket talan ska avse lagenligheten av en rättsakt som går klaganden emot.

99.

Detta argument kan inte godtas, eftersom klagandenas skadeståndstalan grundar sig på påståendet att en sådan rättsakt är rättsstridig. Innan de väckte talan begärde visserligen syskonen, såsom krävs enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, till vilken det hänvisas i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, att kommissionen skulle utge skadestånd till dem, vilket kommissionen avslog. Det var efter kommissionens nekande svar som de väckte skadeståndstalan vid tribunalen. Även om skadestånd krävs på grund av Europeiska kommissionens rättsstridiga underlåtenhet gentemot den avlidne tjänstemannen, innebär talan samtidigt att kommissionens avslag måste undanröjas.

100.

Det processuella kravet på att det administrativa förfarandet vid den behöriga unionsinstitutionen först ska ha avslutats är en nödvändig etapp när skadeståndstalan väcks enligt förfarandet i artikel 270 FEUF. För en skadeståndstalan, och samma sak gäller när tjänstemännen själva väcker en sådan talan, är orsaken till skadan ibland själva den omtvistade akten, genom vilken institutionen har vägrat tjänstemannen vissa förmåner, men ibland står orsaken till skadan att finna i en annan rättsakt eller underlåtenhet att handla från institutionens sida. ( 37 ) I det senare fallet kan skadeståndstalan emellertid väckas först efter det att ett sådant skadestånd har begärts och nekats av den berörda institutionen. ( 38 ) Följaktligen kan en rättsstridig handling (eller underlåtenhet) ge upphov till skadestånd, men talan måste väckas mot den rättsakt som avslår det yrkade skadeståndet. ( 39 ) Detta var fallet i förevarande mål.

101.

Jag skulle vilja tillägga att just den omständigheten att samma underliggande rättsstridiga handling (underlåtenhet) har givit upphov till skadeståndsyrkandena i alla de aktuella målen, oavsett om de har väckts av barnen i egenskap av tjänstemannens arvingar, eller av fadern, modern och barnen i eget namn, eller av syskon som också kräver ersättning för personliga ideella skador, talar för att koncentrera dessa yrkanden under samma processuella lösning.

102.

Sammanfattningsvis innebär inte den omständigheten att andra personer än tjänstemän formellt kan åberopa artikel 270 FEUF att de processuella krav som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna undanröjs. Inte heller undanröjs kravet att talan ska avse lagenligheten av en rättsakt som går emot klaganden. Tribunalens tolkning strider således inte mot ordalydelsen i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, såsom kommissionen har påstått. Detta argument ska därför underkännas.

103.

För det tredje har kommissionen gjort gällande att den omständigheten att möjligheten att yrka skadestånd grundar sig på en persons nära anknytning till tjänstemannen ger domstolen ett utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida det föreligger en rättsakt som går någon emot.

104.

Detta argument bygger på en felaktig tolkning från kommissionens sida av skälet till att andra artiklar i tjänsteföreskrifterna förutom artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna har åberopats. Kommissionen har förklarat att om en klagandes talerätt endast grundar sig på en bestämmelse som visar dennes nära anknytning till tjänstemannen, kan ”en klagande alltid betraktas som en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna, oberoende av sambandet mellan den rättsakt som personen angriper och de skyldigheter som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna”.

105.

I förevarande fall grundas klagandenas processuella ställning emellertid inte på artiklar i tjänsteföreskrifterna som visar deras nära anknytning till tjänstemannen (såsom artiklarna 40, 42b eller 55a). En sådan processuell ställning följer av sambandet mellan den påstådda skadan och anställningsförhållandet vid institutionen. Det finns således en möjlighet för en avliden tjänstemans syskon att väcka skadeståndstalan med stöd av artikel 270 FEUF på grund av sambandet mellan det yrkade skadeståndet och den angripna rättsakten enligt vilken kommissionen har åsidosatt sin skyldighet grundad på anställningsförhållandet med den avlidne tjänstemannen.

106.

Eftersom skadeståndsyrkandet har samband med anställningsförhållandet för den tjänsteman som klaganden måste visa nära anknytning till, anser jag att domstolens utrymme för skönsmässig bedömning är vederbörligen orienterat och begränsat. Domstolens utrymme för bedömning av huruvida den berörda personen vid första anblicken skulle kunna ha rätt till det begärda skadeståndet skiljer sig inte från det utrymme för bedömning som domstolarna i allmänhet har när det gäller att besluta om en skadeståndstalan.

107.

Argumenten som avser att tribunalen har utrymme för skönsmässig bedömning av klagandenas talerätt kan följaktligen inte godtas.

108.

När det gäller kommissionens påstående att ett godtagande av tribunalens ståndpunkt även skulle göra det möjligt för fackföreningar att väcka talan, räcker det med att erinra om att det är fast rättspraxis att artikel 91 i tjänsteföreskrifterna endast är tillämplig i mål med enskilda. Med andra ord är yrkanden som i allt väsentligt är kollektiva, såsom yrkanden som framställs av en fackförening, uteslutna. ( 40 )

109.

Av samtliga ovannämnda skäl anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

110.

Kommissionen har genom den första grundens andra del kritiserat punkterna 134 och 135 i den överklagade domen och väsentligen gjort gällande att endast personer som uttryckligen nämns i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna är personer som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter när det gäller att erhålla skadestånd från kommissionen för ideell skada till följd av att en tjänsteman har avlidit. Syskon omfattas inte av den bestämmelsen och deras ansökan borde ha avslagits.

111.

Punkt 134 i den överklagade domen utgör endast en hänvisning till punkterna 33 och 34 i domen i målet om omprövning. Eftersom denna fråga redan har tagits upp i första delen av kommissionens första grund för överklagande, är samma argument som redan anförts gällande den första grundens första del tillämpliga.

112.

I punkt 135 i den överklagade domen preciseras att motiveringen till punkterna 33 och 34 i domstolens dom i målet om omprövning var att låta samtliga skadeståndsyrkanden som grundade sig på anställningsförhållandet med en unionsinstitution omfattas av personaldomstolens behörighet. Av denna anledning tolkades dessa mål som att de omfattades av den behörighet som föreskrivs i artikel 270 FEUF. Jag anser att denna bedömning är riktig.

113.

I den omtvistade punkten förklaras vidare att det i punkt 35 i domen i målet om omprövning preciserades att det inte var relevant huruvida fadern faktiskt hade rätt till det försäkrade beloppet för att styrka hans rätt att väcka skadeståndstalan enligt artikel 270 FEUF. Om man godtar tolkningen att artikel 73 i tjänsteföreskrifterna endast visar att en person har nära anknytning till tjänstemannen, utan att det fastställs någon rätt att väcka talan, utgör tribunalens förklaring i nämnda punkt inte en felaktig rättstillämpning.

114.

Följaktligen kan överklagandet inte heller vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

115.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden, utan att detta påverkar frågan huruvida överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.