1)

Artikel 5 första stycket i rådets förordning (EG) nr 2271/96 av den 22 november 1996 om skydd mot följderna av tillämpning av extraterritoriell lagstiftning som antas av ett tredje land, och åtgärder som grundar sig på eller är en följd av denna lagstiftning, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och enligt rådets förordning (EU) nr 37/2014 av den 15 januari 2014 och enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/1100 av den 6 juni 2018, vilken ändrar bilagan till förordning nr 2271/96, ska tolkas så, att den innebär ett förbud för de personer som avses i artikel 11 i förordning nr 2271/96, i ändrad lydelse, att uppfylla de krav eller förbud som föreskrivs i de lagar som anges i bilagan till denna förordning, även om administrativa eller rättsliga myndigheter i det tredjeland som har antagit dessa lagar inte har gett instruktioner i syfte att säkerställa deras efterlevnad.

2)

Artikel 5 första stycket i förordning nr 2271/96 i dess lydelse enligt förordning nr 37/2014 och enligt delegerad förordning 2018/1100 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en person som avses i artikel 11 i förordningen i ändrad lydelse och som saknar ett sådant tillstånd som avses i artikel 5 andra stycket i samma förordning i ändrad lydelse kan säga upp avtal som ingåtts med en person som finns upptagen i ”förteckningen över uttryckligen identifierade inhemska medborgare och personer vars tillgångar är spärrade” (Specially Designated Nationals and Blocked Persons List), utan att ange något skäl för uppsägningen. Enligt artikel 5 första stycket i nämnda förordning i ändrad lydelse krävs likväl att det, när samtliga bevis som en nationell domstol förfogar över i ett civilrättsligt mål avseende ett föregivet åsidosättande av kraven i denna bestämmelse vid första anblicken tyder på att en person som avses i artikel 11 i förordning nr 2271/96 i ändrad lydelse har följt de lagar som anges i bilagan till denna förordning i ändrad lydelse utan att ha något tillstånd i det avseendet, ska ankomma på denna person att styrka att han eller hon inte hade för avsikt att följa dessa lagar genom sitt agerande.

3)

Förordning nr 2271/96 i dess lydelse enligt förordning nr 37/2014 och enligt delegerad förordning 2018/1100, särskilt artiklarna 5 och 9, mot bakgrund av artiklarna 16 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en uppsägning av avtal som görs av en person som avses i artikel 11 i denna förordning i ändrad lydelse för att uppfylla sådana krav eller förbud som grundar sig på de lagar som anges i bilagan till nämnda förordning i ändrad lydelse, trots att vederbörande saknar ett sådant tillstånd som avses i artikel 5 andra stycket i samma förordning i ändrad lydelse, ogiltigförklaras under förutsättning att ogiltigförklaringen inte får oproportionerliga följder för denna person med hänsyn till målen med förordning nr 2271/96 i ändrad lydelse, vilka är att skydda den etablerade rättsordningen och Europeiska unionens intressen i allmänhet. Vid denna proportionalitetsprövning ska det göras en avvägning mellan uppnåendet av dessa mål, vilket främjas genom ogiltigförklaringen av en uppsägning av ett avtal i strid med förbudet i artikel 5 första stycket i denna förordning i ändrad lydelse, och sannolikheten för att den berörda personen drabbas av ekonomiska förluster samt omfattningen av dessa för det fall företaget inte skulle kunna avsluta sina affärsförbindelser med en person som finns upptagen i förteckningen över personer som är föremål för de aktuella sekundära sanktionerna till följd av de lagar som anges i bilagan till förordningen i ändrad lydelse.