1)

Rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1310/2013 av den 17 december 2013, och kommissionens förordning (EG) nr 1122/2009 av den 30 november 2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tvärvillkor, modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem inom de system för direktstöd till jordbrukare som införs genom den förordningen och om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 när det gäller tvärvillkoren för stöd inom vinsektorn, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det för att beviljas stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden styrker att vederbörande har en ”nyttjanderätt” för den jordbruksareal som ansökan avser, förutsatt att de mål som eftersträvas med den berörda unionslagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen, iakttas..

2)

Förordning nr 73/2009, i ändrad lydelse enligt förordning nr 1310/2013, och förordning nr 1122/2009 ska tolkas så, att de – i det särskilda fall då rätten att driva verksamhet på en jordbruksareal har styrkts av mottagaren av ett stöd inom ramen för systemet med enhetlig arealersättning genom företeende av ett koncessionsavtal avseende offentlig betesmark som tillhör en territoriell administrativ enhet – inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det utgör ett krav för giltigheten av ett sådant avtal att den blivande koncessionshavaren är djuruppfödare eller djurägare.

3)

Artikel 2 c i förordning nr 73/2009, i ändrad lydelse enligt förordning nr 1310/2013, ska tolkas så, att begreppet jordbruksverksamhet omfattar en verksamhet genom vilken en person erhåller koncession på betesmark och därefter ingår ett samarbetsavtal med djuruppfödare, enligt vilket uppfödarna får låta djuren beta på den mark för vilken koncession beviljats, varvid koncessionshavaren behåller nyttjanderätten till marken, men åtar sig att inte begränsa betesverksamheten och att på egen bekostnad underhålla betesmarken, förutsatt att underhållet uppfyller de villkor som föreskrivs i den frivilliga norm som anges i bilaga III till denna förordning.

4)

Unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att i en medlemsstats rättsordning tillämpa principen om rättskraft, vilken inom ramen för en tvist mellan samma parter avseende lagenligheten av ett beslut om återkrav av belopp som betalats ut till den som ansökt om ett stöd enligt ett system för enhetlig arealersättning förhindrar att den domstol vid vilken målet anhängiggjorts prövar huruvida det är förenligt med unionsrätten att i nationell rätt uppställa krav angående lagenligheten av den handling som ligger till grund för rätten att bedriva verksamhet på den jordbruksareal som var föremål för ansökan om stöd, med hänvisning till att beslutet om återkrav grundar sig på samma omständigheter och samma nationella lagstiftning som de omständigheter och den lagstiftning som var föremål för prövning i ett tidigare domstolsbeslut som vunnit laga kraft.