1

Sökanden, Feralpi Holding SpA (tidigare Feralpi Siderurgica SpA och Federalpi Siderurgica SRL), är en producent av armeringsjärn som är baserad i Italien.

2

Från oktober till december 2000 genomförde Europeiska gemenskapernas kommission i enlighet med artikel 47 KS undersökningar hos italienska företag som producerade armeringsjärn, däribland sökandebolaget, och hos en företagssammanslutning, Federazione Imprese Siderurgiche Italiane (Förbundet för italienska stålföretag, nedan kallat Federacciai). Kommissionen begärde dessutom genom skrivelser in upplysningar från dem i enlighet med nämnda bestämmelse.

3

Den 26 mars 2002 inledde kommissionen ett förfarande enligt artikel 65 KS och framställde invändningar med stöd av artikel 36 KS (nedan kallat meddelandet om invändningar), som bland annat sökandebolaget delgavs. Sökandebolaget svarade på meddelandet om invändningar den 31 maj 2002.

4

Ett muntligt hörande av parterna i det administrativa förfarandet ägde rum den 13 juni 2002.

5

Den 12 augusti 2002 skickade kommissionen ytterligare invändningar till samma mottagare (nedan kallat det kompletterande meddelandet om invändningar), med stöd av artikel 19.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). I detta meddelande gav kommissionen sin syn på att förfarandet skulle fortsätta efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla den 23 juli 2002. Sökandebolaget svarade på det kompletterande meddelandet om invändningar den 20 september 2002.

6

Ett nytt hörande av parterna i det administrativa förfarandet hölls i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter den 30 september 2002. Det rörde föremålet för det kompletterande meddelandet om invändningar, det vill säga de rättsliga följderna för det fortsatta förfarandet av att EKSG-fördraget hade upphört att gälla.

7

Det administrativa förfarandet utmynnade i att kommissionen antog beslut K(2002) 5087 slutlig av den 17 december 2002 om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG-fördraget (COMP/37.956 – Runda armeringsjärn) (nedan kallat 2002 års beslut), riktat till Federacciai och till åtta företag, däribland sökanden. I beslutet fann kommissionen att de sistnämnda, mellan december 1989 och juli 2000, hade genomfört en enda, komplex och fortlöpande konkurrensbegränsande samverkan på den italienska marknaden för armeringsjärn i stänger eller i rullar (nedan kallat armeringsjärn), med syfte eller resultat att fastställa priser och begränsa eller kontrollera tillverkningen eller försäljningen, i strid med artikel 65.1 KS. Kommissionen ålade sökandebolaget av det skälet böter på 10,25 miljoner euro.

8

Den 4 mars 2003 väckte sökandebolaget talan avseende 2002 års beslut vid tribunalen. Tribunalen ogiltigförklarade nämnda beslut i förhållande till sökandebolaget (dom av den 25 oktober 2007, Feralpi Siderurgica/kommissionen, T‑77/03, ej publicerad, EU:T:2007:319), och andra företag som beslutet var riktat till, med motiveringen att den rättsliga grund som hade använts, det vill säga artikel 65.4 och 65.5 KS, inte längre var i kraft när detta beslut antogs. Kommissionen hade därför inte befogenhet, på grundval av dessa bestämmelser, att konstatera och ålägga sanktioner för en överträdelse av artikel 65.1 KS efter det att EKSG-fördraget hade upphört att gälla. Tribunalen prövade inte de andra aspekterna av detta beslut.

9

2002 års beslut vann laga kraft i förhållande till Federacciai, som inte väckte talan vid tribunalen.

10

Kommissionen informerade sökandebolaget och övriga berörda företag i skrivelse av den 30 juni 2008 om att den avsåg att anta ett nytt beslut, genom att korrigera den rättsliga grund som användes. Den angav även att det nya beslutet skulle grunda sig på de bevis som lagts fram i meddelandet om invändningar och det kompletterande meddelandet om invändningar. På anmodan av kommissionen inkom sökandebolaget med ett skriftligt yttrande den 31 juli 2008.

11

I telefax av den 24 juli och 25 september 2008 och därefter av den 13 mars, 30 juni och 15 juli 2009 begärde kommissionen att sökandebolaget skulle lämna upplysningar om utvecklingen av bolagets struktur och omsättning. Sökandebolaget svarade på respektive begäran om upplysningar genom e‑postmeddelanden av den 4 september och 17 oktober 2008 och därefter av den 3 april, 6 juli och 22 juli 2009.

12

Den 30 september 2009 antog kommissionen beslut K(2009) 7492 slutlig om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG-fördraget (ärende COMP/37.956 – Runda armeringsjärn, förnyat antagande av beslut), vilket var riktat till samma företag som 2002 års beslut, däribland sökandebolaget. Beslutet antogs med stöd av förfarandereglerna i EG‑fördraget och rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1). Det grundade sig på de omständigheter som avsågs i meddelandet om invändningar och det kompletterande meddelandet om invändningar och återgav i huvudsak lydelsen och slutsatserna i 2002 års beslut. I synnerhet var det bötesbelopp på 10,25 miljoner euro som sökandebolaget hade ålagts oförändrat.

13

Den 8 december 2009 antog kommissionen ett ändringsbeslut. I bilagan till detta beslut fanns de tabeller över prisvariationer som hade utelämnats i kommissionens beslut av den 30 september 2009 och de numrerade hänvisningarna till dessa tabeller i åtta fotnoter korrigerades.

14

Den 19 februari 2010 väckte sökandebolaget talan vid tribunalen avseende kommissionens beslut av den 30 september 2009, i dess ändrade lydelse (nedan kallat 2009 års beslut). Den 9 december 2014 ogillade tribunalen denna talan (dom av den 9 december 2014, Feralpi/kommissionen, T‑70/10, ej publicerad, EU:T:2014:1031). Tribunalen ogiltigförklarade delvis 2009 års beslut i förhållande till ett av de andra företag som beslutet var riktat till, satte ned det bötesbelopp som hade ålagts två andra företag som beslutet var riktat till och ogillade talan i de övriga målen.

15

Den 19 februari 2015 ingav sökandebolaget ett överklagande av domen av den 9 december 2014, Feralpi/kommissionen (T‑70/10, ej publicerad, EU:T:2014:1031). Genom dom av den 21 september 2017, Feralpi/kommissionen (C‑85/15 P, EU:C:2017:709), upphävde domstolen tribunalens dom och ogiltigförklarade 2009 års beslut i förhållande till bland annat sökandebolaget.

16

I domen av den 21 september 2017, Feralpi/kommissionen (C‑85/15 P, EU:C:2017:709), slog domstolen fast att ett förfarande som leder fram till att ett beslut antas med stöd av förordning nr 1/2003 ska följa handläggningsreglerna i den förordningen och i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18), även om förfarandet hade påbörjats innan förordningarna trädde i kraft.

17

Domstolen konstaterade att i detta fall kunde det muntliga hörandet den 13 juni 2002, som var det enda som rörde ärendet i sak, inte anses överensstämma med handläggningskraven för att anta ett beslut på grundval av förordning nr 1/2003, eftersom medlemsstaternas konkurrensmyndigheter inte hade deltagit.

18

Domstolen slog fast att det utgjorde felaktig rättstillämpning när tribunalen fann att kommissionen inte var skyldig att hålla ett nytt hörande innan den antog 2009 års beslut, med motiveringen att företagen redan hade haft möjlighet att yttra sig muntligt vid hörandena den 13 juni och 30 september 2002.

19

I domen av den 21 september 2017, Feralpi/kommissionen (C‑85/15 P, EU:C:2017:709), erinrade domstolen om betydelsen av att det, om berörda parter så begär, hålls ett hörande, till vilket medlemsstaternas konkurrensmyndigheter har kallats, och att det utgör ett väsentligt formfel att inte hålla ett sådant hörande.

20

Domstolen slog fast att eftersom denna rätt som uttrycks tydligt i förordning nr 773/2004 inte hade iakttagits, behövde det företag vars rättigheter därmed hade åsidosatts inte visa att detta åsidosättande hade kunnat påverka förfarandet liksom innehållet i det omtvistade beslutet till företagets nackdel.

21

Domstolen upphävde även andra domar som tribunalen hade meddelat den 9 december 2014 avseende lagenligheten av 2009 års beslut och ogiltigförklarade 2009 års beslut, i förhållande till fyra andra företag, av samma skäl. 2009 års beslut vann däremot laga kraft för de företag som beslutet var riktat till, men som inte överklagade nämnda domar.

22

Kommissionen informerade sökandebolaget i skrivelse av den 15 december 2017 om att den avsåg att återuppta det administrativa förfarandet och inom ramen för detta anordna ett nytt hörande av parterna i ärendet i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter.

23

Den 20 december 2017 och den 16 januari 2018 informerade sökanden kommissionen om att bolaget ville delta vid det muntliga hörandet. Genom skrivelse av den 1 februari 2018 inkom sökandebolaget med ett yttrande i vilket det bestred kommissionens behörighet att återuppta det administrativa förfarandet och anmodade därför kommissionen att inte göra det.

24

Den 23 april 2018 höll kommissionen ett nytt muntligt hörande rörande ärendet i sak, vid vilket sökandebolaget och tre andra företag som 2009 års beslut var riktat till deltog, i närvaro av medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och förhörsombudet.

25

Den 7 maj 2018 ingav sökandebolaget ett nytt skriftligt yttrande i ärendet. Genom tre skrivelser av den 19 november 2018, den 18 januari 2019 respektive den 6 maj 2019 begärde kommissionen upplysningar från sökandebolaget om utvecklingen av bolagets struktur och omsättning. Sökandebolaget besvarade begäran om upplysningar genom skrivelser av den 7 december 2018, den 30 januari 2019 respektive den 9 maj 2019.

26

Den 4 juli 2019 antog kommissionen beslut C(2019) 4969 final om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG-fördraget (ärende AT.37956 – Armeringsjärn) (nedan kallat det angripna beslutet), vilket var riktat till de fem företag i förhållande till vilka 2009 års beslut hade ogiltigförklarats, det vill säga – förutom sökandebolaget – Alfa Acciai SpA, Partecipazioni Industriali SpA (tidigare Riva Acciaio SpA, därefter Riva Fire SpA, nedan kallat Riva), Valsabbia Investimenti SpA och Ferriera Valsabbia SpA samt Ferriere Nord SpA.

27

I artikel 1 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att det hade skett en överträdelse av artikel 65.1 KS inom sektorn för armeringsjärn i Italien, mellan den 6 december 1989 och den 4 juli 2000, som sökandebolaget och dessa fyra andra företag hade deltagit i. Överträdelsen bestod i en fortlöpande överenskommelse och/eller samordnade förfaranden, vilka hade till syfte eller resultat att fastställa priser och begränsa eller kontrollera tillverkningen eller försäljningen på den italienska marknaden för armeringsjärn.

28

Kommissionen höll sökandebolaget ansvarigt för dess deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan från och med den 6 december 1989 till och med den 27 juni 2000. Kommissionen ålade således sökandebolaget ett bötesbelopp på 5,125 miljoner euro i artikel 2 i det angripna beslutet, efter att ha tillämpat en nedsättning med 50 procent på grund av förfarandets varaktighet.

29

Den 18 juli 2019 delgavs sökandebolaget det angripna beslutet.

30

Sökandebolaget väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 september 2019.

31

På förslag av fjärde avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i tribunalens rättegångsregler, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

32

På förslag av referenten beslutade tribunalen (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda den muntliga delen av förfarandet och ställde, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, skriftliga frågor till parterna och bad dem att inge handlingar. Parterna besvarade dessa frågor och efterkom begäran om ingivande av handlingar inom utsatt frist.

33

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 3 juni 2021. Under förhandlingen godtog sökandebolaget, till följd av en fråga från tribunalen, att de grunder som åberopades i ansökan till stöd för denna talan skulle omnumreras vid avfattningen av domen, vilket noterades i förhandlingsprotokollet.

34

Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska

35

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

36

Det ska inledningsvis påpekas att sökandebolaget, genom sitt tredje yrkande, har yrkat att tribunalen ska ”förklara att artikel 25.3–25.6 i förordning nr 1/2003 är rättsstridig och inte tillämplig”.

37

Det framgår av ansökan att sökandebolaget genom detta yrkande har framställt en invändning om att artikel 25.3–25.6 i förordning nr 1/2003 är rättsstridig till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet eller yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna.

38

Invändningen om rättsstridighet ska därför prövas som en grund, tillsammans med de grunder som har anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet eller yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna.

39

Sökandebolaget har åberopat följande åtta grunder till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet eller yrkandet om upphävande eller nedsättning av böterna:

[utelämnas]

156

Sökandebolaget har hävdat att kommissionen åsidosatte artikel 41 i stadgan genom att den vägrade att bedöma, innan den antog det angripna beslutet, huruvida antagandet av detta beslut var förenligt med principen om en rimlig handläggningstid.

157

Det ska i det avseendet påpekas att kommissionen, såsom sökandebolaget har anfört, är skyldig att iaktta principen om en rimlig handläggningstid som fastslås i artikel 41 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 179, och dom av den 5 juni 2012, Imperial Chemical Industries/kommissionen, T‑214/06, EU:T:2012:275, punkt 285).

158

Det ska således beaktas att denna tidsfrist har löpt ut när kommissionen, med utövande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den har tillerkänts enligt unionsrätten, ska bedöma huruvida rättsliga åtgärder ska vidtas och ett beslut ska antas vid tillämpningen av konkurrensreglerna.

159

Det framgår av det angripna beslutet att kommissionen, i motsats till vad sökandebolaget har hävdat, inte åsidosatte skyldigheten att beakta att tidsfristen har löpt ut när den bedömer huruvida rättsliga åtgärder ska vidtas och ett beslut om sanktioner ska antas. I det angripna beslutet anges nämligen att denna institution, innan den tog ställning, bedömde huruvida förfarandet i förevarande fall kunde återupptas och huruvida det kunde leda till antagandet av ett sådant beslut om åläggande av böter.

[utelämnas]

170

Det framgår således av det angripna beslutet att kommissionen, i motsats till vad sökandebolaget har hävdat, innan den antog detta beslut kontrollerade huruvida principen om en rimlig handläggningstid hade iakttagits, genom att analysera längden på det administrativa förfarandet, inbegripet de administrativa faserna och avbrotten till följd av domstolsprövningen, de orsaker som kunde förklara förfarandets varaktighet och de följder som detta kunde få.

171

Denna slutsats har bestritts av sökandebolaget, som anser att kommissionen i det angripna beslutet vägrade att ta ställning till förfarandets orimliga längd på grund av att denna bedömning skulle förbehållas unionsdomstolen utan att kommissionen kan ta ställning i frågan.

172

Tribunalen påpekar att frågor avseende förfarandenas varaktighet kan underställas unionsdomstolens prövning. I skadeståndsmål ska unionsdomstolen hålla unionens institutioner, organ eller byråer ansvariga när dessa har orsakat skada genom att åsidosätta principen om en rimlig handläggningstid (dom av den 26 november 2013, Kendrion/kommissionen, C‑50/12 P, EU:C:2013:771, punkt 94, och dom av den 11 juli 2019, Italmobiliare m.fl./kommissionen, T‑523/15, ej publicerad, EU:T:2019:499, punkt 159). I mål som rör talan om ogiltigförklaring kan varaktigheten av ett förfarande medföra att ett angripet beslut ogiltigförklaras om två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att förfarandets längd framstår som orimlig och det andra villkoret är att överskridandet av en rimlig handläggningstid har hindrat utövandet av rätten till försvar (dom av den 21 september 2006, Technische Unie/kommissionen, C‑113/04 P, EU:C:2006:593, punkterna 47 och 48, dom av den 8 maj 2014, Bolloré/kommissionen, C‑414/12 P, ej publicerad, EU:C:2014:301, punkterna 84 och 85, och dom av den 9 juni 2016, PROAS/kommissionen, C‑616/13 P, EU:C:2016:415, punkterna 74–76).

173

Som sökandebolaget har framhållit kan den befogenhet som unionsdomstolen på så sätt har getts inte befria kommissionen från den bedömning som den ska göra när den bestämmer följderna av en dom om ogiltigförklaring enligt artikel 266 FEUF.

174

Såsom har angetts ska kommissionen, när den gör en sådan bedömning, beakta samtliga omständigheter i ärendet, bland annat möjligheten att anta ett nytt beslut, möjligheten att ålägga en sanktion och, i förekommande fall, sätta ned den planerade sanktionen, särskilt om det visar sig att förfarandets varaktighet, genom att det omfattade administrativa faser, men även eventuella avbrott till följd av domstolsprövningen, utan att i sig utgöra ett vårdslöst åsidosättande kan ha påverkat de omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet och särskilt dess eventuellt avskräckande verkan när böterna åläggs långt efter de faktiska omständigheter som utgör överträdelsen.

175

Denna bedömning, som avser bland annat förfarandets sammanlagda varaktighet, inbegripet domstolsfaserna, gjordes huvudsakligen i skäl 528 i det angripna beslutet.

176

Härav följer att kommissionen, i motsats till vad sökandebolaget har hävdat, kontrollerade i det angripna beslutet huruvida förfarandets varaktighet kunde utgöra hinder för att återuppta förfarandet, samtidigt som den medgav att en sådan bedömning var underställd unionsdomstolens prövning av lagenligheten och ett eventuellt skadeståndsansvar.

[utelämnas]

180

Anmärkningen kan således inte godtas.

[utelämnas]

185

Sökandebolaget har hävdat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, eftersom det antogs efter ett förfarande som överskred en rimlig handläggningstid. Enligt bolaget har den orimligt långa handläggningstiden fått till följd att kommissionen inte längre hade rätt att ålägga sanktioner. Den argumentation som har framförts till stöd för den tredje grunden består i huvudsak av fyra anmärkningar. Kommissionen har bestritt alla dessa anmärkningar.

186

Innan tribunalen prövar dessa anmärkningar ska det erinras om att varaktigheten av ett förfarande kan, enligt domstolen, medföra att ett angripet beslut ogiltigförklaras om två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att förfarandets längd framstår som orimlig och det andra villkoret är att överskridandet av en rimlig handläggningstid har hindrat utövandet av rätten till försvar (se punkt 172 ovan).

187

Härav följer att ett beslut av kommissionen inte skulle kunna ogiltigförklaras enbart på grund av att en rimlig handläggningstid har överskridits om sökandens rätt till försvar inte har påverkats av detta överskridande.

[utelämnas]

189

Sökandebolaget har hävdat att kommissionens påstående om att förfarandets administrativa faser alltid genomfördes ”snabbt och utan omotiverade avbrott” inte tar hänsyn till de förhållanden som verkligen föreligger och kan på sin höjd anses vara korrekt i fråga om fasen för antagandet av 2002 års beslut, då denna fas totalt sett varade i två år och två månader.

190

De övriga stegen i det administrativa förfarandet, som ledde till antagandet av 2009 års beslut respektive det angripna beslutet, kännetecknades av perioder av passivitet från kommissionens sida som var uppenbart orimliga.

191

Hela det administrativa förfarandets varaktighet är också i sig orimlig, särskilt med hänsyn till det mål som avgjordes genom domen av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen (C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582).

192

I det avseendet påpekar tribunalen att unionsrätten kräver att institutionerna ska handlägga ärendena inom skälig tid i de administrativa förfaranden som de inleder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2012, Imperial Chemical Industries/kommissionen, T‑214/06, EU:T:2012:275, punkt 284).

193

Skyldigheten att iaktta skäliga tidsfrister i handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän rättsprincip som återges bland annat i artikel 41.1 i stadgan (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 167, dom av den 11 april 2006, Angeletti/kommissionen, T‑394/03, EU:T:2006:111, punkt 162, och dom av den 7 juni 2013, Italien/kommissionen, T‑267/07, EU:T:2013:305, punkt 61).

194

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att följande fyra faser, som varade i sammanlagt sex år och en månad, följde på varandra vid kommissionen under handläggningen av ärendet:

195

Enligt rättspraxis ska frågan huruvida tidsfristen är skälig bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet samt sökandens och de behöriga myndigheternas uppträdande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkterna 187 och 188).

196

Även om det antas att den administrativa fas som följde efter unionsdomstolens ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen, inom ramen för ett förfarande som återupptogs för att ett nytt beslut skulle antas, var kortare i andra mål än under de omständigheter som föreligger i förevarande mål, kan detta inte i sig leda till slutsatsen att principen om en rimlig handläggningstid åsidosattes.

197

Det ska nämligen undersökas huruvida handläggningstiden var rimlig med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall, särskilt med beaktande av de kriterier som har nämnts i punkt 195 ovan.

198

Vad, för det första, beträffar tvistens betydelse för den berörde ska det erinras om att när det föreligger en tvist avseende en överträdelse av konkurrensreglerna är det grundläggande kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna samt målsättningen att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden av avsevärt intresse, inte enbart för sökanden och för dess konkurrenter, utan även för utomstående, på grund av det stora antalet berörda personer och de ekonomiska intressen som står på spel (se dom av den 1 februari 2017, Aalberts Industries/Europeiska unionen, T‑725/14, EU:T:2017:47, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

199

I förevarande fall konstaterade kommissionen i det angripna beslutet att sökandebolaget hade överträtt artikel 65.1 KS genom att från och med den 6 december 1989 till och med den 27 juni 2000 delta i en fortlöpande överenskommelse eller samordnade förfaranden avseende armeringsjärn, vilka hade till syfte eller resultat att fastställa priser och begränsa eller kontrollera tillverkningen eller försäljningen på den inre marknaden.

200

På grundval av detta konstaterande ålade kommissionen sökandebolaget böter på 5,125 miljoner euro.

201

Med beaktande av dessa omständigheter kan det anses att ärendet hade stor betydelse för sökandebolaget.

202

Vad, för det andra, beträffar ärendets komplexitet, påpekar tribunalen att de fel som kommissionen begick avser vilka följder det skulle få för förfarandet att EKSG-fördraget hade upphört att gälla.

203

Det ska påpekas att frågorna avseende vilka regler som var tillämpliga på de faktiska omständigheterna i ärendet, både i sak och vad gäller förfarandet, på grund av att EKSG-fördraget hade upphört att gälla, hade en viss komplexitet, såsom kommissionen angav.

204

Den konkurrensbegränsande samverkan sträckte sig dessutom över en relativt lång period (10 år och 7 månader), rörde ett betydande antal aktörer (8 företag, som omfattade totalt 11 bolag, och en branschsammanslutning) och involverade ett stort antal handlingar som tillhandahölls eller samlades in under inspektioner (cirka 20000 sidor).

205

Med hänsyn till dessa omständigheter ska ärendet anses vara komplext.

206

Vad, för det tredje, beträffar parternas uppträdande, påpekar tribunalen att kommissionen utövade en kontinuerlig verksamhet på grund av de många förfrågningar som den fick av parterna i det administrativa förfarandet.

207

I samband med antagandet av det angripna beslutet var kommissionen således tvungen att behandla många skrivelser, samtidigt som den skulle förbereda det muntliga hörandet den 23 april 2018 och granska ett förslag till förlikning som hade lagts fram av vissa parter i det administrativa förfarandet den 4 december 2018.

208

Av dessa omständigheter betraktade som en helhet framgår att varaktigheten av förfarandets administrativa faser inte framstår som orimlig med hänsyn till omständigheterna i ärendet och särskilt dess komplexitet, i ett sammanhang där kommissionen inte kan klandras för någon oförklarlig passivitet under de steg som avgränsade dessa administrativa faser.

209

Anmärkningen kan således inte godtas.

210

Sökandebolaget har hävdat att domstolsförfarandenas varaktighet var orimlig. För det första uppgick den totala varaktigheten av dessa förfaranden till tolv år. För det andra pågick varje förfarande vid tribunalen (målen T‑77/03 och T‑70/10) i nästan fem år.

211

Tribunalen påpekar att skyldigheten att iaktta skäliga tidsfrister i handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän rättsprincip som återges bland annat i artikel 41.1 i stadgan.

212

På samma sätt utgör den omständigheten att ett mål inte har prövats inom skälig tid ett rättegångsfel (dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 191).

213

Var och en ska, vid prövningen av dennes civila rättigheter och skyldigheter eller av huruvida en anklagelse om brott är motiverad, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag, i enlighet med artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkterna 177–179, och dom av den 5 juni 2012, Imperial Chemical Industries/kommissionen, T‑214/06, EU:T:2012:275, punkterna 282 och 283).

214

Det följer av rättspraxis att en unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet att inom skälig tid pröva mål ska beivras genom att en skadeståndstalan väcks, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande, och inte genom en talan om ogiltigförklaring och om upphävande eller nedsättning av bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 26 november 2013, Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, C‑40/12 P, EU:C:2013:768, punkt 89, och dom av den 21 september 2017, Feralpi/kommissionen, C‑85/15 P, EU:C:2017:709, punkt 54).

215

Denna rättspraxis kan förklaras med unionsdomstolens strävan att inte låta lagenligheten av ett beslut som antagits av kommissionen vara avhängig av de omständigheter under vilka domstolen har genomfört ett domstolsförfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 203).

216

Anmärkningen kan således inte godtas, eftersom den är verkningslös.

217

Sökandebolaget har ifrågasatt den sammanlagda varaktighet som krävdes för att handlägga ärendet, från de första undersökningsåtgärderna fram till antagandet av det angripna beslutet. Sökandebolaget anser att den omständigheten att denna varaktighet, vid antagandet av detta beslut, uppgick till nästan 19 år och avsåg beteenden av vilka en del ägde rum för mer än 30 år sedan, gör att denna varaktighet strider mot principen om en rimlig handläggningstid.

218

Tribunalen påpekar att skyldigheten att iaktta en rimlig handläggningstid gäller i varje steg av ett förfarande och i den helhet som detta förfarande utgör (se, för ett liknade resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkterna 230 och 231, och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Solvay/kommissionen, C‑109/10 P, EU:C:2011:256, punkt 239).

219

I förevarande fall ska det konstateras att den period under vilken det administrativa förfarandet som helhet ägde rum var exceptionellt lång, vilket för övrigt föranledde kommissionen att sätta ned de böter som sökanden slutligen ålades (se punkt 169 ovan).

220

Det administrativa förfarandets sammanlagda längd kan i förevarande fall dock förklaras av ärendets komplexitet, eftersom den, i fråga om vissa aspekter, berodde på omständigheter som är hänförliga till själva ärendet, medan den i fråga om andra aspekter hängde samman med det sammanhang som ärendet ingick i, nämligen att EKSG-fördraget hade upphört att gälla (se punkterna 202–205 ovan).

221

Kommissionen begick visserligen fel vid bedömningen av följderna av att EKSG-fördraget hade upphört att gälla och dessa fel gav upphov till tribunalens, och senare domstolens, dom om ogiltigförklaring.

222

Dessa fel och den inverkan som de kan ha haft på det administrativa förfarandets varaktighet ska emellertid bedömas med beaktande av komplexiteten hos de frågeställningar som uppkom.

223

Det administrativa förfarandets sammanlagda varaktighet kan dessutom delvis tillskrivas avbrotten till följd av domstolsprövningen och hänger således samman med antalet mål som anhängiggjorts vid unionsdomstolen beträffande olika aspekter av ärendet.

224

Det ska i det avseendet påpekas att möjligheten för företag, i en sådan situation som den som sökandebolaget befann sig i, att få sina ärenden prövade mer än en gång av unionens administrativa myndigheter och, i förekommande fall, av unionsdomstolarna utgör en del av det system som har inrättats av fördragens upphovsmän med avseende på kontrollen av beteenden och transaktioner på konkurrensrättens område.

225

Skyldigheten för den administrativa myndigheten att uppfylla vissa formaliteter och vidta vissa åtgärder innan den kan ta anta ett slutligt beslut på konkurrensrättens område och möjligheten att dessa formaliteter eller åtgärder kan föranleda att talan väcks kan inte användas av ett företag som argument i slutet av förfarandet för att göra gällande att en rimlig handläggningstid har överskridits (se, för ett liknade resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målen Feralpi m.fl./kommissionen, C‑85/15 P, C‑86/15 P och C‑87/15 P, C‑88/15 P och C‑89/15 P, EU:C:2016:940, punkt 70).

226

Under dessa omständigheter kan det inte anses att det administrativa förfarandet, betraktat i sin helhet, var orimligt långt och att det därför kunde utgöra hinder för att kommissionen antog ett nytt beslut om åläggande av böter.

227

Anmärkningen kan således inte godtas.

228

Sökandebolaget har hävdat att det administrativa förfarandets orimliga varaktighet påverkade utövandet av bolagets rätt till försvar under den tredje fasen av detta förfarande, inbegripet från domen av den 21 september 2017, Feralpi/kommissionen (C‑85/15 P, EU:C:2017:709), till antagandet av det angripna beslutet.

229

Tribunalen erinrar om att, såsom har angetts i punkt 186 ovan, två villkor ska vara uppfyllda för att domstolen ska ogiltigförklara det beslut som kommissionen har antagit på grund av åsidosättande av principen om en rimlig handläggningstid. Eftersom det första villkoret (förfarandets orimliga längd) inte är uppfyllt, är det i princip inte nödvändigt att, som svar på den fjärde anmärkningen, kontrollera huruvida det administrativa förfarandets längd hindrade utövandet av rätten till försvar. För fullständighetens skull ska dock denna prövning göras, för att till fullo bemöta de farhågor som sökandebolaget har gett utryck för.

230

Under förfarandet som helhet betraktat fick sökandebolaget vid minst sju tillfällen möjlighet att uttrycka sin ståndpunkt och framföra sina argument (se punkterna 3–6, 10, 23 och 24 ovan).

231

I synnerhet kunde sökandebolaget, under den tredje administrativa fasen, uttrycka sin ståndpunkt i sitt yttrande av den 1 februari 2018, vid det muntliga hörandet den 23 april 2018 och i sitt yttrande av den 7 maj 2018 (se punkterna 23–25 ovan).

232

Vidare har prövningen av den första grunden gjort det möjligt att fastställa att sökandebolagets rätt till försvar inte hade påverkats vare sig av den omständigheten att alla aktörer som hade deltagit vid de föregående hörandena inte var närvarande vid det muntliga hörandet den 23 april 2018, eller den omständigheten att företrädare för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter visste, när de yttrade sig i den rådgivande kommittén, att det tidigare hade antagits två beslut, varav det ena hade fastställts av tribunalen, i förhållande till de berörda företagen (se punkterna 55–149 ovan).

233

Det följer av dessa uppgifter att även om det antas att det administrativa förfarandets varaktighet kan anses strida mot principen om en rimlig handläggningstid, är de villkor som ska vara uppfyllda för att få till stånd en ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte uppfyllda, eftersom sökandebolaget inte har kunnat styrka att rätten till försvar åsidosattes till följd av denna varaktighet.

234

Under dessa omständigheter ska det slås fast att inget av kraven för att tribunalen ska kunna ogiltigförklara det angripna beslutet på grund av åsidosättande av principen om en rimlig handläggningstid är uppfyllt.

235

Anmärkningen kan således inte godtas och talan kan därmed inte bifallas såvitt avser någon del av den tredje grunden.

237

Sökandebolaget har hävdat att kommissionen utövade sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett felaktigt sätt genom att låta konkurrensreglernas effektiva tillämpning och avskräckande verkan gå före principen om en rimlig handläggningstid. Det angripna beslutet innehåller även en otillräcklig motivering på denna punkt.

238

Tribunalen påpekar att kommissionen genom artikel 105.1 FEUF har fått i uppdrag att säkerställa tillämpningen av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF.

239

Enligt rättspraxis ska kommissionen av den anledningen definiera och genomföra unionens konkurrenspolitik (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2013, Vivendi/kommissionen, T‑432/10, ej publicerad, EU:T:2013:538, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

240

I detta sammanhang har kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som bekräftas av förordning nr 1/2003, där det anges att om kommissionen konstaterar en överträdelse, ”får” den dels ålägga de berörda företagen att upphöra med överträdelsen (artikel 7.1), dels ålägga de företag som begår överträdelsen böter (artikel 23.2).

241

På konkurrensområdet har således kommissionen – oavsett hur ärendet har kommit till dess kännedom, det vill säga antingen i samband med ett klagomål eller på kommissionens eget initiativ – getts behörighet att avgöra huruvida beteenden ska bli föremål för en utredning, ett beslut och böter, med hänsyn till de prioriteringar som den fastställer inom ramen för konkurrenspolitiken.

242

Att det föreligger en sådan behörighet befriar emellertid inte kommissionen från dess motiveringsskyldighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2020, LL-Carpenter/kommissionen, T‑531/18, ej publicerad, EU:T:2020:91, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

243

I ett sammanhang där, såsom i förevarande fall, ett beslut fattat av kommissionen har ogiltigförklarats två gånger och där den tid som har förflutit från de första undersökningsåtgärderna till antagandet av beslutet har varit exceptionellt lång, ankommer det på denna institution, enligt principen om god förvaltningssed, att beakta förfarandets varaktighet och de konsekvenser som denna varaktighet kan ha haft för dess beslut att vidta rättsliga åtgärder mot de berörda företagen, och denna bedömning ska således framgå av beslutets motivering.

244

För det första ska det, såsom framgår av svaret på den tredje grunden, påpekas att principen om en rimlig handläggningstid inte åsidosattes under de omständigheter som föreligger i förevarande mål.

245

Härav följer att sökandebolagets argumentation om att kommissionen utövade sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett felaktigt sätt, på grund av att den inte beaktade den omständigheten att förfarandets varaktighet hade överskridit en rimlig handläggningstid, utan vidare ska underkännas.

246

För det andra ska det under alla omständigheter påpekas, vad beträffar den motivering som kommissionen gav i det angripna beslutet, att den detaljerat angav dels i skälen 526–529 i det angripna beslutet, dels i skälen 536–573 i nämnda beslut, varför den ansåg att det skulle antas ett nytt beslut i vilket överträdelsen fastställs och de berörda företagen åläggs böter.

247

Kommissionen angav först att förfarandets varaktighet, enligt dess uppfattning, inte innebar något åsidosättande av principen om en rimlig handläggningstid (skälen 528 och 555 i det angripna beslutet) och att företagens rätt till försvar inte hade åsidosatts, eftersom företagen hade kunnat framföra sina synpunkter på att förfarandet återupptogs och de även hade redogjort för sina argument under det muntliga hörandet den 23 april 2018. I det avseendet angav kommissionen att sökandebolaget inte hade lagt fram någon konkret uppgift till stöd för sitt påstående om att bolaget inte hade kunnat utöva sin rätt till försvar fullt ut (skälen 556 och 557 i det angripna beslutet).

248

Kommissionen medgav dock att den hade begått förfarandefel och att dessa fel kunde ha bidragit till att förlänga förfarandets varaktighet.

249

Det var då kommissionen gjorde en avvägning, i det angripna beslutet, mellan allmänintresset av att säkerställa en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna och strävan att mildra de eventuella konsekvenserna av de förfarandefel som begåtts (skäl 559 i det angripna beslutet).

250

I det avseendet påpekade kommissionen att de berörda företagen, under elva år, hade deltagit i en överträdelse som ansågs vara en av de allvarligaste begränsningarna på konkurrensområdet, Den angav att det i ett sådant sammanhang skulle strida mot allmänintreset av att säkerställa en effektiv tillämpning av unionens konkurrensrätt att inte anta ett nytt beslut i vilket företagens deltagande i denna överträdelse konstateras, och att detta skulle gå utöver intresset av att mildra konsekvenserna av ett eventuellt åsidosättande av de grundläggande rättigheterna som de företag som beslutet är riktat till har utsatts för (skälen 560 och 561 i det angripna beslutet).

251

Efter denna avvägning drog kommissionen slutsatsen att eftersom en överträdelse hade begåtts var det endast genom att anta det angripna beslutet som den kunde förvissa sig om att de som hade begått överträdelsen inte förblev ostraffade och faktiskt blev avskräckta från att anta ett liknande beteende i framtiden (skälen 563–569 i det angripna beslutet).

252

Efter denna bedömning angav kommissionen att den, för att mildra de negativa konsekvenser som skulle ha kunnat orsakas av förfarandets längd, vilket syftade till att rätta till de förfarandefel som hade skett under utredningen och som inte kan hänföras till de berörda företagen, hade beslutat att sätta ned det ålagda bötesbeloppet med 50 procent (skälen 570–573 i det angripna beslutet).

253

Det framgår således att kommissionen i det angripna beslutet gav en ingående motivering av vilken det klart och tydligt framgår hur kommissionen hade resonerat för att motivera antagandet av ett nytt beslut trots de två tidigare domarna om ogiltigförklaring.

254

Anmärkningen kan således inte godtas.

[utelämnas]

268

Sökandebolaget gjorde, i sina inlagor och vid förhandlingen, gällande att antagandet av det angripna beslutet stred mot proportionalitetsprincipen på grund av förfarandets orimliga varaktighet. Bolaget har i det avseendet åberopat följande tre argument. För det första borde det administrativa förfarandet inte ha återupptagits. För det andra kunde kommissionen ha antagit ett beslut utan att ålägga en sanktion, eftersom förfarandet hade återupptagits. För det tredje ålade kommissionen felaktigt böter, och tribunalen bör därför ändra bötesbeloppet.

269

Tribunalen erinrar om att proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 1990, Fedesa m.fl., C‑331/88, EU:C:1990:391, punkt 13, och dom av den 14 juli 2005, Nederländerna/kommissionen,C‑180/00, EU:C:2005:451, punkt 103).

270

När det gäller sökandebolagets första argument, ska det påpekas att kommissionen i förevarande fall återupptog det administrativa förfarandet, vilket den har rätt att göra enligt rättspraxis när en rättsakt som den har antagit ogiltigförklaras (se punkterna 49 och 51 ovan).

271

Som framgår av bedömningen av den första och den tredje grunden kan återupptagandet av det administrativa förfarandet inte föranleda en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, eftersom sökandebolaget varken har visat att förfarandet var orimligt långt eller att bolagets rätt till försvar hade påverkats i enlighet med den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 172 ovan. I förevarande fall framgår det av bedömningen av den första och den tredje grunden att sökandebolaget inte med framgång kan göra gällande sådana åsidosättanden.

272

Trots detta var kommissionen noga med att i det angripna beslutet ange skälen till att den ansåg det vara berättigat att återuppta det administrativa förfarandet och anta ett nytt beslut samt ålägga en sanktion, nämligen

273

Mot denna bakgrund kan sökandebolagets första argument inte godtas.

274

När det gäller sökandebolagets andra argument, ska det påpekas att kommissionen såg till att mildra konsekvenserna av det administrativa förfarandets längd för de företag som det angripna beslutet var riktat till, genom att bevilja dem en nedsättning av bötesbeloppet med 50 procent.

275

Sökandebolaget anser dock att proportionalitetsprincipen innebar att bolaget inte skulle åläggas några böter, om ett tredje beslut antogs i förevarande fall.

276

Såsom har påpekats i punkt 172 ovan, räcker överskridandet av en rimlig handläggningstid, om det antas vara styrkt, inte i sig för att leda till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, eftersom en sådan ogiltigförklaring är förbehållen situationer då ett sådant överskridande har hindrat utövandet av rätten till försvar.

277

När överskridandet av en rimlig handläggningstid inte hindrar utövandet av rätten till försvar kan det, såsom har påpekats i punkt 172 ovan, yrkas ersättning för den skada som har uppkommit inom ramen för en skadeståndstalan vid unionsdomstolen.

278

Denna ståndpunkt har kritiserats av sökandebolaget, som anser att väckandet av en talan om skadestånd inte utgör ett ”effektivt medel för avhjälpande”, eftersom det ytterligare skulle fördröja konstaterandet att dess rätt till en rimlig handläggningstid åsidosattes.

279

Tribunalen erinrar om att rätten till ett effektivt rättsmedel stadgas i artikel 47.1 i stadgan och utgör en rättighet som unionsdomstolen ska säkerställa efterlevnaden av. Denna rätt ska utövas inom ramen för den ordning som består av de rättsmedel som har fastställts i fördraget. Talan om ogiltigförklaring syftar till att pröva lagenligheten av unionens rättsakter, medan talan om skadestånd syftar till att erhålla ersättning för en skada som orsakats av ett rättsstridigt beteende av unionens institutioner, organ eller byråer. Inom denna ordning ska sökanden, för att en rättsakt som går denne emot ska ogiltigförklaras, visa att rättsakten är ogiltig på grund av det rättsstridiga beteendet av den som har antagit rättsakten.

280

I förevarande fall har sökandebolaget inte visat att det angripna beslutet på något sätt var rättsstridigt till följd av ett åsidosättande av rätten till en rimlig handläggningstid eller en kränkning av rätten till försvar som kan leda till ogiltigförklaring av beslutet.

281

Sökandebolagets andra argument kan således inte godtas.

282

Genom sitt tredje argument har sökandebolaget i huvudsak begärt att tribunalen ska utöva sin obegränsade behörighet och ändra det bötesbelopp som bolaget ålades för att beakta omständigheterna i det aktuella fallet, i enlighet med proportionalitetsprincipen.

283

Tribunalen erinrar om att unionsdomstolen får utöva en obegränsad behörighet enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003 när frågan om böternas belopp har väckts (dom av den 10 april 2014, kommissionen/Siemens Österreich m.fl. och Siemens Transmission & Distribution m.fl./kommissionen, C‑231/11 P–C‑233/11 P, EU:C:2014:256, punkt 126).

284

I förevarande fall framställde sökandebolaget en sådan begäran vid tribunalen, såsom särskilt framgår av punkt 158 i ansökan, där bolaget, genom en sammanfattning av sina yrkanden, har uppgett att den åtminstone vill få till stånd en nedsättning av bötesbeloppet särskilt med stöd av artikel 261 FEUF.

285

När unionsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet, får den – till skillnad från i samband med en ren lagenlighetsprövning, då den endast kan ogilla talan om ogiltigförklaring eller ogiltigförklara (hela eller delar av) den angripna rättsakten – beakta samtliga faktiska omständigheter för att i förekommande fall ändra sanktionens storlek (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009, Prym och Prym Consumer/kommissionen, C‑534/07 P, EU:C:2009:505, punkt 86 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 november 2021, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), T‑612/17, överklagad, EU:T:2021:763, punkt 605).

286

Vid utövandet av sin obegränsade behörighet får unionsdomstolen upphäva, sätta ned eller till och med höja de böter som ålagts (se dom av den 19 december 2013, Siemens m.fl./kommissionen, C‑239/11 P, C‑489/11 P och C‑498/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:866, punkt 334 och där angiven rättspraxis).

287

Under dessa omständigheter får unionsdomstolen även, i förekommande fall, göra andra bedömningar än den som kommissionen lade till grund för fastställandet av det ålagda bötesbeloppet (se dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen, C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 75).

288

I det angripna beslutet beviljade kommissionen, utan att konstatera att det skett ett åsidosättande av en rimlig handläggningstid eller ett åsidosättande av rätten till försvar, sökandebolaget en nedsättning av bötesbeloppet, vilket den motiverade på följande sätt:

289

Av detta följer att kommissionen i huvudsak stödde sig på följande omständigheter för att bevilja en nedsättning av det bötesbelopp som sökandebolaget ålades:

290

Det ska i det avseendet påpekas att kommissionen i de skäl som har citerats i punkt 288 ovan flera gånger angav att den, genom att bevilja den aktuella nedsättningen av bötesbeloppet, avsåg att ”minska” eller ”gottgöra” de ”skadliga effekterna”, det vill säga en skada som kan ha orsakats av de ”fel” som kan tillskrivas kommissionen.

291

Även om sådana uttryck vanligtvis förknippas med förfaranden som avser skadestånd, framgår det inte av det angripna beslutet att kommissionen, genom att bevilja den aktuella nedsättningen av bötesbeloppet, hade för avsikt att bevilja ersättning för en skada som orsakats av ett rättsstridigt beteende. Kommissionen har inte någonstans i nämnda beslut erkänt att den uppvisade ett rättsstridigt beteende, till exempel genom att överskrida en rimlig handläggningstid eller genom att åsidosätta sökandebolagets rätt till försvar. På flera ställen i beslutet hänvisar kommissionen tvärtom till rättspraxis, enligt vilken avhjälpande bör ske inom ramen för en skadeståndstalan, när det gäller anmärkningar om förfarandets varaktighet (skälen 568 och 578).

292

Det ska således, med beaktande av dessa olika omständigheter, anses att den aktuella nedsättningen av bötesbeloppet som kommissionen beviljade inte syftade till att utge ersättning för ett rättsstridigt beteende, utan endast till att beakta omständigheterna i det aktuella fallet inom ramen för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har tillerkänts vid åläggandet av sanktioner genom bland annat domen av den 19 mars 2009, Archer Daniels Midland/kommissionen (C‑510/06 P, EU:C:2009:166, punkt 82) (se punkt 288 ovan).

293

Inom ramen för utövandet av sin obegränsade behörighet anser tribunalen att böterna i förevarande fall inte ska upphävas, särskilt på grund av behovet av att säkerställa att konkurrensrätten tillämpas fullt ut på den särskilt allvarliga och mycket långvariga överträdelse som lades sökandebolaget till last, eftersom motiveringen och bevisen för denna överträdelse samt sökandebolagets deltagande i denna inte har bestritts på ett giltigt sätt (se den sjunde och den åttonde grunden nedan).

294

Det ska emellertid tas hänsyn till den omständigheten att sökandebolaget inte ålades böterna några år efter det att de sista konkurrensbegränsande beteenden som kommissionen hade konstaterat inträffade, utan det skedde nästan 20 år senare.

295

I det avseendet ska böternas avskräckande verkan beaktas i förevarande fall bland samtliga relevanta omständigheter vid fastställandet av bötesbeloppet.

296

Beaktandet av den avskräckande verkan syftar nämligen till att säkerställa att bötesbeloppet, i tillräcklig grad, kommer att förmå det berörda företaget och generellt samtliga ekonomiska aktörer att iaktta unionens konkurrensregler (se dom av den 17 juni 2010, Lafarge/kommissionen, C‑413/08 P, EU:C:2010:346, punkt 102).

297

I förevarande fall har det avskräckande syftet redan uppnåtts i förhållande till sökandebolaget, i vart fall delvis, dels genom den sanktion som bolaget ålades i 2002 års beslut och därefter i 2009 års beslut, dels genom utsikten att denna sanktion kan komma att bibehållas efter förfarandet, om talan i de mål som sökandebolaget har väckt avseende dessa beslut ogillas eller, för det fall nämnda beslut ogiltigförklaras, om ett nytt beslut antas i vilket en ny sanktion fastställs (se punkt 257 ovan).

298

Mot denna bakgrund ska det vid utövandet av den obegränsade behörigheten anses att fastställandet av bötesbeloppet till en lägre nivå än det grundbelopp för böter på 10,25 miljoner euro som kommissionen fastställde i det angripna beslutet, med tillämpning av dess riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3), vilka kan tjäna som ledning för unionsdomstolarna vid utövandet av nämnda behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 80), framstår i förevarande fall – med hänsyn till den tid som förflöt från de sista konkurrensbegränsande beteendena till antagandet av det angripna beslutet – vara tillräckligt för att skapa den önskade avskräckande verkan.

299

Mot bakgrund av det ovan anförda är en nedsättning av bötesbeloppet med 50 procent på grund av den tid som förflöt från de sista konkurrensbegränsande beteendena till antagandet av det angripna beslutet lämplig.

300

Sammanfattningsvis ska

301

Sökandebolaget har hävdat att principen ne bis in idem och rättssäkerhetsprincipen som ligger till grund för denna princip utgjorde hinder för att anta det angripna beslutet.

302

Kommissionen har bestritt sökandebolagets argumentation.

303

Det ska i det avseendet påpekas att principen ne bis in idem har kommit till uttryck

304

Principen ne bis in idem har ett nära samband med principen om res judicata och garanterar rättssäkerhet och rättvisa genom att säkerställa att när ett förfarande har inletts mot den berörda personen och denne, i förekommande fall, har ålagts en påföljd, så kan den personen vara säker på att denne inte kommer att bli föremål för ett nytt förfarande för samma lagöverträdelse (dom av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie, C‑617/17, EU:C:2019:283, punkt 33).

305

Särskilt på konkurrensrättens område innebär principen ne bis in idem i princip ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att ett förfarande på nytt inleds mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende som företaget redan har ålagts böter för eller som företaget har förklarats inte vara ansvarigt för genom ett tidigare beslut som inte längre kan överklagas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 59, och dom av den 1 juli 2009, ThyssenKrupp Stainless/kommissionen, T‑24/07, EU:T:2009:236, punkt 178).

306

Tillämpningen av principen ne bis in idem förutsätter bland annat att det har fastslagits att överträdelsen faktiskt föreligger eller att lagenligheten av bedömningen av denna har kontrollerats (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 60).

307

Om detta krav är uppfyllt utgör principen ne bis in idem hinder för att överträdelsen på nytt prövas i sak om denna nya prövning skulle medföra

308

Principen ne bis in idem utgör däremot inte hinder för att på nytt vidta åtgärder som avser samma konkurrensbegränsande beteende, när ett första beslut har ogiltigförklarats på formella grunder, utan att de påtalade omständigheterna har prövats i sak. Ogiltigförklaringen utgör således inte ett ”frikännande” i den mening som detta begrepp har i straffrättsliga sammanhang (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 62, och dom av den 1 juli 2009, ThyssenKrupp Stainless/kommissionen, T‑24/07, EU:T:2009:236, punkt 190).

309

I ett sådant fall läggs inte de sanktioner som vidtas genom det nya beslutet till de sanktioner som vidtogs genom det ogiltigförklarade beslutet, utan de ersätter dessa (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 62, och dom av den 1 juli 2009, ThyssenKrupp Stainless/kommissionen, T‑24/07, EU:T:2009:236, punkt 190).

310

I förevarande fall ska det konstateras att det hittills inte har fattats något slutligt avgörande avseende målet i sak vad beträffar sökandebolagets deltagande i de överträdelser som läggs det till last. 2002 års beslut ogiltigförklarades av tribunalen på grund av den rättsliga grund som kommissionen hade använt och 2009 års beslut ogiltigförklarades på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, utan att det i något av dessa båda fall slutgiltigt togs ställning till de materiella grunder som sökandebolaget hade åberopat beträffande sitt deltagande i de faktiska omständigheter som läggs bolaget till last. Endast i domen av den 9 december 2014, Feralpi/kommissionen (T‑70/10, ej publicerad, EU:T:2014:1031), har det tagits ställning till sådana grunder, men den domen upphävdes i sin helhet av EU-domstolen. Under dessa omständigheter kan det inte anses att kommissionen, genom att anta det angripna beslutet, har ålagt sökandebolaget sanktioner eller inlett ett förfarande mot bolaget två gånger för samma gärningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 63).

311

När det gäller den sanktion som sökandebolaget ålades i det angripna beslutet, ersatte denna den sanktion som ålades i 2009 års beslut, vilken i sig hade ersatt den sanktion som ålades i 2002 års beslut. De belopp som sökandebolaget hade betalat för de böter som ålades i 2002 års beslut, och senare i 2009 års beslut, har återbetalats till bolaget efter ogiltigförklaringen av dessa två beslut.

312

Under dessa omständigheter kan det inte anses att principen ne bis in idem åsidosattes.

313

Argumentet om att rättssäkerhetsprincipen åsidosattes till följd av ett åsidosättande av principen ne bis in idem kan således inte heller godtas, och talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den femte grunden.

314

Sökandebolaget har framställt en invändning om rättsstridighet avseende reglerna för att preskriptionstiden ska avbrytas eller tillfälligt upphöra att löpa, vilka föreskrivs i artikel 25.3–25.6 i förordning nr 1/2003. Enligt sökandebolaget borde det slås fast att dessa regler inte är tillämpliga i förevarande mål. Reglerna leder nämligen till situationer där kommissionen, såsom i förevarande fall, kan anta nya beslut efter ogiltigförklaring, utan att det uppställs någon tidsbegränsning av denna möjlighet. Ett sådant resultat står i strid med dels artiklarna 41 och 47 i stadgan, dels artikel 6 i Europakonventionen, i vilka stadgas skyldigheten att iaktta en rimlig handläggningstid.

315

Kommissionen har bestritt sökandebolagets argumentation.

316

Tribunalen påpekar att preskriptionstiden på det konkurrensrättsliga området regleras av artikel 25 i förordning nr 1/2003 på följande sätt:

317

Vad beträffar principen om en rimlig handläggningstid, fastställs eller bestäms inte denna tid på förhand och abstrakt för samtliga förfaranden som kan påverkas därav, utan ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende, i synnerhet tvistens betydelse, ärendets komplexitet samt sökandens och de behöriga myndigheternas uppträdande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkterna 187 och 188).

318

Sökandebolaget har kritiserat unionslagstiftaren för att den inte, i artikel 25 i förordning nr 1/2003, har föreskrivit en längsta tidsfrist efter vars utgång varje ingripande av kommissionen är uteslutet, även om preskriptionstiden tillfälligt har upphört att löpa.

319

Tribunalen påpekar att artikel 25 i förordning nr 1/2003, såsom den har avfattats, är resultatet av att unionslagstiftaren, vid utövandet av de befogenheter som den har tilldelats, har förenat två mål som kan kräva åtgärder som går i motsatta riktningar, nämligen, å ena sidan, behovet av att garantera rättssäkerheten genom att förhindra att situationer vilka har befästs med tiden kan ifrågasättas i det oändliga, och, å andra sidan, kravet att säkerställa att lagstiftningen iakttas, genom att överträdelser av unionsrätten beivras, konstateras och medför sanktioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2005, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals/kommissionen, T‑22/02 och T‑23/02, EU:T:2005:349, punkt 82).

320

Sökandebolaget har i förevarande fall inte visat att unionslagstiftaren, genom att förena dessa olika mål, överskred det handlingsutrymme som den ska ges i detta sammanhang. Befogenheten att utföra undersökningar och ålägga sanktioner omgärdas nämligen med strikta begränsningar. Preskriptionstiden upphör visserligen tillfälligt att löpa om talan väcks vid unionsdomstolen. Denna möjlighet kräver dock, för att den ska kunna genomföras, att företagen själva vidtar åtgärder. Unionslagstiftaren kan inte klandras för den omständigheten att det avgörande som meddelas i slutet av förfarandet, när talan i flera mål har väckts, och varje talan har väckts av de berörda företagen, antas efter en viss tid.

321

Det förenande av olika mål som på så sätt har gjorts av unionslagstiftaren framstår som än mer lämpligt, eftersom enskilda som klagar på ett orimligt långt förfarande kan angripa denna varaktighet genom att väcka talan om ogiltigförklaring av det beslut som antagits efter detta förfarande, då en sådan ogiltigförklaring är förbehållen situationer där överskridandet av en rimlig handläggningstid har hindrat utövandet av rätten till försvar, eller genom att väcka skadeståndstalan vid unionsdomstolen, när överskridandet av den rimliga handläggningstiden inte har lett till ett åsidosättande av rätten till försvar (se punkt 172 ovan).

322

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande: