3

I artikel 18 i försäkringsreglerna, som har rubriken ”Beslut”, föreskrivs följande:

”Beslut om att erkänna en händelse som olycksfall, inräknat beslut om huruvida orsaken varit av arbetsrelaterad eller privat art, eller om erkännande av en arbetssjukdom liksom fastställande av graden av bestående invaliditet skall fattas av tillsättningsmyndigheten enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 20

4

I artikel 22.1 första och andra styckena i försäkringsreglerna, med rubriken ”Läkarkommittén”, föreskrivs följande vad gäller läkarkommitténs sammansättning och arbete:

”1.   Läkarkommittén skall bestå av tre läkare varav

Om ingen överenskommelse nåtts om att utse den tredje läkaren inom en tidsfrist på två månader räknat från det att den andra läkaren utsetts, skall den tredje läkaren utses av ordföranden för Europeiska [unionens] domstol, på initiativ av en av parterna.”

5

I artikel 23.1 första stycket i försäkringsreglerna, med rubriken ”Konsultation av en annan läkare”, föreskrivs följande:

”1.   När ett beslut, i andra fall än dem som anges i artikel 18, skall fattas efter utlåtande av den läkare som utsetts av tillsättningsmyndigheten, skall myndigheten innan detta beslut fattas meddela den försäkrade eller dennes rättsinnehavare förslaget till beslut åtföljt av läkarens slutsatser. Den försäkrade eller dennes rättsinnehavare kan inom en tidsfrist av trettio dagar begära konsultation av en annan läkare som skall utses gemensamt av den läkare som utsetts av denna myndighet och av den som utsetts av den försäkrade eller dennes rättsinnehavare. Om ingen begäran om konsultation har framställts efter utgången av denna tidsfrist skall nämnda myndighet fatta beslut i enlighet med förslaget.”

[utelämnas]

28

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 maj 2019 har sökanden väckt förevarande talan.

29

Den 6 augusti 2019 inkom kommissionen med svaromål.

30

Sökanden inkom med sin replik den 3 oktober 2019.

31

Den 25 oktober 2019 beslutade tribunalens ordförande, i enlighet med artikel 27.3 i tribunalens rättegångsregler, att omfördela målet till en annan referent, som tjänstgör på fjärde avdelningen.

32

Kommissionen inkom med sin duplik den 18 november 2019.

33

Genom skrivelse av den 19 november 2019 underrättades parterna om att den skriftliga delen av förfarandet hade avslutats och om att de hade möjlighet att begära muntlig förhandling i enlighet med artikel 106 i tribunalens rättegångsregler. Genom skrivelse av den 13 december 2019 begärde sökanden muntlig förhandling inom den föreskrivna fristen.

34

Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89.3 a och d i rättegångsreglerna anmodade tribunalen, den 15 juni 2020, parterna att besvara ett antal frågor och inge en läsbar version av vissa handlingar. Parterna besvarade frågorna och sökanden efterkom anmodan om att inkomma med handlingar inom den föreskrivna fristen.

35

På förslag av referenten beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet. Sökanden uppgav emellertid, efter en begäran från tribunalen, i skrivelse av den 16 juli 2020 att han slutligen inte skulle delta i förhandlingen. Tribunalen (fjärde avdelningen) beslutade därför, med tillämpning av artikel 108.2 i rättegångsreglerna, att avsluta den muntliga delen av förfarandet.

36

Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 16 juli 2020 justerade sökanden, efter att ha fått kännedom om ”en handling som utgör en ny omständighet och automatiskt minskar trovärdigheten av de ursprungliga påståendena”, med stöd av artikel 86 i rättegångsreglerna, talan på så sätt att den i huvudsak skulle avse beaktandet av denna handling, ”för att ’beakta denna nya omständighet’ till stöd för ogiltigförklaringen av kommissionens beslut av den 2 augusti 2018”. Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 18 september 2020 yrkade kommissionen att sökandens inlaga om justering av talan skulle avvisas.

37

Sökanden inkom med sitt svaromål den 14 september 2020. Kommissionen yttrade sig över denna skrivelse den 30 september 2020.

38

Sökanden har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska

39

I dupliken har kommissionen yrkat att tribunalen ska

40

I repliken har sökanden dessutom yrkat att tribunalen ska ”fastställa att sökanden preliminärt, inklusive genom särskilt beslut, har rätt till 7754 EUR, vilket motsvarar den återbetalning som [avräkningskontoret] har föreskrivit och som vid den aktuella tidpunkten godkänts med stöd av de handlingar som ingetts två gånger och som kommissionen förfogar över”.

41

I dupliken har kommissionen yrkat att tribunalen även ska ogilla den begäran som sökanden har framställt i repliken.

98

Det första yrkandet avser ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, genom vilket tillsättningsmyndigheten, enligt sökanden, felaktigt har låtit sig inspireras av den bestämmelse som uttryckligen anges i artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna, vilken är tillämplig i de fall då ”det inte finns någon överenskommelse mellan den läkare som företräder den försäkrade och den som företräder institutionen för att utnämna den tredje läkaren”, och analogt har tillämpat denna bestämmelse för att utse en ”annan läkare”.

99

Det fjärde yrkandet, som har åberopats i tredje hand, syftar i huvudsak till att ålägga kommissionen att utgå från den regel som uttryckligen föreskrivs i artikel 22 i försäkringsreglerna, såsom den anges i det omtvistade beslutet, i sökandens specifika fall och att tillämpa den analogt för att begära att läkarkommittén ska yttra sig enligt artikel 20 i försäkringsreglerna.

100

Genom formuleringarna av det första och det fjärde yrkandet avser sökanden dels att bestrida kommissionens uppfattning att en selektiv tillämpning ska föredras, genom att endast artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna ska tillämpas i förevarande fall, dels att bestrida kommissionens beslut att inte tillämpa hela det förfarande som föreskrivs i nämnda artikel. Dessa båda yrkanden bör således prövas tillsammans.

[utelämnas]

106

För det första erinrar tribunalen om att det, i motsats till vad sökanden har gjort gällande till stöd för sitt fjärde yrkande, som i huvudsak avser att tillsättningsmyndigheten har låtit sig inspirerats av regeln om samråd med läkarkommittén för omprövning av hans ansökan om ersättning för kostnader, i försäkringsreglerna tydligt görs åtskillnad mellan två typfall avseende omprövning av ett förslag till beslut.

107

I det första fallet ska beslutet, om den försäkrade begär det, antas efter samråd med läkarkommittén i enlighet med artikel 18 andra strecksatsen i försäkringsreglerna. I det andra fallet kan den försäkrade begära samråd med en ”annan läkare”, om situationen är en annan än de situationer som anges i artikel 18 i nämnda regler. Efter att dessa förslag till beslut har anmälts uppkommer en frist på 60 dagar respektive 30 dagar, inom vilken den försäkrade kan begära omprövning av förslagen. Om det vid utgången av tidsfristen inte har inkommit någon begäran om att höra läkarkommittén ska tillsättningsmyndigheten fatta beslut i enlighet med förslaget.

108

Av dessa bestämmelser följer att beslut som, såsom i förevarande fall, antas till följd av en ansökan om ersättning för kostnader enligt artikel 9.1 i försäkringsreglerna inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för artikel 18 i försäkringsreglerna, vilket kommissionen med rätta har påpekat. Denna artikel avser nämligen beslut ”om att erkänna en händelse som olycksfall, oavsett om händelsen är av arbetsrelaterad eller privat art[,] och de därmed sammanhängande besluten om erkännande av en arbetssjukdom liksom fastställande av graden av bestående invaliditet”. Eftersom denna ordalydelse är tydlig kan den inte tolkas på ett sådant sätt att den omfattar beslut till följd av en ansökan om ersättning för kostnader i den mening som avses i artikel 9.1 i försäkringsreglerna.

109

I motsats till vad sökanden har hävdat är det inte heller fråga om någon rätt att få hela det förfarande som gäller en ansökan om ersättning tillämpat, utan endast om att fastställa vilket förfarande för att utse en ”annan läkare” som ska tillämpas vid meningsskiljaktigheter mellan parterna angående nämnda utnämning. Det finns nämligen ingen lucka i artikel 23 i försäkringsreglerna i detta avseende som motiverar tillämpningen av hela det förfarande som föreskrivs i artikel 22 i dessa regler.

110

De beslut som fattas med stöd av artikel 9.1 i försäkringsreglerna avser således andra fall än de som omfattas av artikel 18 i reglerna och regleras av det förfarande som beskrivs i artikel 23 i reglerna.

111

Av den slutsats som formuleras i punkt 110 ovan följer att sökanden inte med framgång kan åberopa den omständigheten att tillsättningsmyndigheten i förevarande fall beslutade att delvis och analogt, vad gäller utnämningen av en ”annan läkare” enligt artikel 23 i försäkringsreglerna, tillämpa det förfarande som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna för att därav dra slutsatsen att hela det förfarande som föreskrivs i artikel 22 i försäkringsreglerna ska tillämpas på hans ansökan om ersättning. På samma sätt kan han inte göra gällande någon rätt att vända sig till läkarkommittén om den läkare som utsetts av tillsättningsmyndigheten nekar honom ersättning för vissa kostnader. Det första skälet till det omtvistade beslutet är följaktligen välgrundat, eftersom artikel 22 i försäkringsreglerna inte omfattar beslut om ersättning för sjukvårdskostnader.

112

För det andra ska det, med hänsyn till slutsatsen i punkt 110 ovan, prövas huruvida det var lagenligt att analogt tillämpa det förfarande som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna, vilket sökanden har bestritt men som kommissionen har försvarat, för att utse en ”annan läkare” i den mening som avses i artikel 23 i försäkringsreglerna.

113

Det framgår av lydelsen av artikel 9.1 i försäkringsreglerna, som har rubriken ”Ersättning för kostnader”, att det i denna artikel föreskrivs en rätt till ersättning för ”alla de kostnader som är nödvändiga för … all den vård och behandling som är nödvändig till följd av skadorna och deras symtom, samt vid behov för de kostnader som är nödvändiga för en funktionell och arbetsinriktad rehabilitering”. Artikeln innehåller däremot inga närmare förtydliganden gällande vilket förfarande som ska tillämpas på en ansökan om ersättning för sjukvårdskostnader.

114

Det ska i detta hänseende hänvisas till artikel 23.1 i försäkringsreglerna, i vilken det enligt reglernas materiella tillämpningsområde fastställs vilket förfarande som ska tillämpas på beslut i de situationer som inte omfattas av artikel 18 i försäkringsreglerna, vilket är fallet vad gäller det omtvistade beslutet.

115

Såsom parterna har påpekat är det visserligen riktigt att artikel 23.1 i försäkringsreglerna, med rubriken ”Konsultation av en annan läkare”, inte uttryckligen anger vilket förfarande som ska tillämpas för att utse en ”annan läkare” för att i förekommande fall avhjälpa oenigheten mellan den läkare som utsetts av tillsättningsmyndigheten och den läkare som utsetts av den försäkrade.

116

Rättssäkerhetsprincipen motiverar emellertid en tolkning med inriktning på de unionsrättsliga bestämmelserna på ett sådant sätt att de högt ställda kraven på förutsebarhet uppfylls (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 maj 2008, Glaxosmithkline och Laboratoires Glaxosmithkline, C‑462/06, EU:C:2008:299, punkterna 32 och 33). För att säkerställa en sådan förutsebarhet ska tolkningen, i möjligaste mån, stå i överensstämmelse med de tolkade bestämmelsernas ordalydelse.

117

Om det medgavs att det förfarande som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna skulle tillämpas, i avsaknad av enighet mellan den läkare som utsetts av tillsättningsmyndigheten och den läkare som den försäkrade utsett, för att utse den ”andra läkaren”, skulle det riskera att ändra tillämpningsområdet för förfarandet för samråd såsom det ursprungligen avsetts av läkarna. Såsom framgår av ingressen till försäkringsreglerna ankommer det dessutom på institutionerna, och inte på tribunalen, att gemensamt anta försäkringsreglerna och följaktligen, i förekommande fall, föreskriva ett sådant förfarande eller göra en uttrycklig hänvisning till artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna.

118

Även om en tolkning av en unionsbestämmelse enligt fast rättspraxis ”mot bakgrund av” sitt rättsliga sammanhang för att lösa en tvetydig formulering i princip är möjlig, får en sådan tolkning inte leda till att all ändamålsenlig verkan av bestämmelsens klara och precisa lydelse går förlorad, vilket skulle strida mot de krav som följer enligt rättssäkerhetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2005, ECB/Tyskland, C‑220/03, EU:C:2005:748, punkt 31, dom av den 15 juli 2010, kommissionen/Förenade kungariket, C‑582/08, EU:C:2010:429, punkterna 46, 49 och 51 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 22 september 2016, parlamentet/rådet, C‑14/15 och C‑116/15, EU:C:2016:715, punkt 70).

119

Eftersom institutionerna inte uttryckligen har föreskrivit att domstolens ordförande ska utse en ”annan läkare” ex officio, och inte heller har samtyckt till denna analoga tillämpning, ankommer det inte på tribunalen att genom rättspraxis föreskriva ett sådant förfarande. Tribunalen kan i detta avseende inte bortse från den klara och precisa ordalydelsen i en bestämmelse i vilken det endast föreskrivs en möjlighet att utse ”en annan läkare” som valts ut genom en överenskommelse mellan den läkare som utsetts av tillsättningsmyndigheten och den läkare som utsetts av den försäkrade. Kommissionen kunde följaktligen inte tillämpa artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna analogt på förevarande situation.

120

För det tredje kan den bedömning som angetts i föregående punkt inte vederläggas av kommissionens resonemang. Kommissionen har motiverat den analoga tillämpningen av regeln om utnämning av en ”tredje läkare” enligt artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna med behovet av att finna en lösning på det dödläge som beror på att det är omöjligt att utse en ”annan läkare” i den mening som avses i artikel 23 i försäkringsreglerna och på grund av att det i den ifrågavarande artikeln saknas uttryckliga regler som är tillämpliga i ett sådant fall. Valet av denna tillämpning är dessutom enligt kommissionen väl avvägt och gör det möjligt att förena den tidigare tjänstemannens och administrationens intressen på ett rättvist sätt. Kommissionen anser att detta val motiveras av omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed som åligger institutionen.

121

Kommissionens resonemang enligt vilket artikel 23 i försäkringsreglerna, på grund av att det är nödvändigt att finna en lösning på det dödläge som kännetecknar förevarande fall, ska tolkas så, att en analog tillämpning av det förfarande som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna föreskrivs när det råder oenighet gällande valet av en ”annan läkare”, inte är förenlig med den klara ordalydelsen i nämnda bestämmelse och dessutom saknar stöd i andra bestämmelser i försäkringsreglerna.

122

Det ska även påpekas att kommissionens påstående att valet att tillämpa regeln om att utse en tredje läkare i artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna skulle vara väl avvägt och göra det möjligt att förena den tidigare tjänstemannens och administrationens intressen på ett rättvist sätt, har bestritts av sökanden. De argument som åberopats gällande det osäkra innehållet i mandatet för denna ”andra läkare” som utsetts av domstolens ordförande, den dokumentation som skulle skickas till läkaren utan någon rätt till insyn för sökanden och den definitiva karaktären av beslutet om ad hoc‑omprövning, vittnar åtminstone om det sökanden har invänt mot ‐ att detta val skulle vara väl avvägt och förena de berörda parternas intressen. När det är fråga om ett ad hoc‑förfarande såsom det förevarande kan sökandens argument tolkas som att han gör gällande att rättssäkerhetsprincipen skulle åsidosättas på grund av detta förfarandes bristande förutsebarhet.

123

Den omständigheten att det i andra bestämmelser i försäkringsreglerna föreskrivs ett liknande förfarande, eller att detta förfarande motiveras av omsorgsplikten eller principen om god förvaltningssed som åligger institutionen, kan inte motivera den tolkning av artikel 23.1 första stycket i försäkringsreglerna som görs i det omtvistade beslutet.

124

Enligt fast rättspraxis avspeglar omsorgsplikten den balans mellan de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som har skapats genom tjänsteföreskrifterna i relationerna mellan administrationen och de offentliganställda. Detta innebär bland annat att myndigheten, när den fattar beslut avseende en tjänsteman, ska beakta samtliga faktorer som kan påverka dess beslut och därvid ta hänsyn inte bara till tjänstens intresse utan också till den berörda tjänstemannens intresse. Denna sistnämnda skyldighet åligger administrationen enligt principen om god förvaltningssed som fastställs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se dom av den 5 december 2006, Angelidis/parlamentet, T‑416/03, EU:T:2006:375, punkt 117 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 13 december 2017, Arango Jaramillo m.fl./EIB, T‑482/16 RENV, EU:T:2017:901, punkt 131 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

125

Administrationens skyldigheter enligt omsorgsplikten förstärks dessutom ytterligare när det är fråga om situationen för en tjänsteman vars fysiska eller mentala hälsa är påverkad (se dom av den 18 november 2014, McCoy/Regionkommittén, F-156/12, EU:F:2014:247, punkt 106 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang samt analogt, dom av den 7 november 2019, WN/parlamentet, T‑431/18, ej publicerad, EU:T:2019:781, punkt 106).

126

Inom ramen för omsorgsplikten ska emellertid skyddet för tjänstemännens rättigheter och intressen alltid begränsas av vad som stadgas i gällande bestämmelser (se, analogt, dom av den 5 december 2006, Angelidis/parlamentet, T‑416/03, EU:T:2006:375, punkt 117 och där angiven rättspraxis). Omsorgsplikten kan i synnerhet inte leda till att administrationen ger en gemenskapsbestämmelse en verkan som strider mot en bestämmelses klara och precisa ordalydelse (dom av den 27 juni 2000, K/kommissionen, T‑67/99, EU:T:2000:169, punkt 68, och dom av den 26 mars 2020, Teeäär/ECB, T‑547/18, EU:T:2020:119, punkterna 87–89).

127

Det är i förevarande fall visserligen riktigt att det omtvistade beslutet ingår i det mer allmänna sammanhanget för en ansökan om ersättning för sjukvårdskostnader, vilka har samband med sökandens yrkessjukdom. Den omständigheten att administrationens skyldigheter till följd av omsorgsplikten i ett sådant fall är betydligt mer långtgående innebär emellertid inte att kommissionen kan gå emot den klara och precisa ordalydelsen i artikel 23.1 första stycket i försäkringsreglerna. Även om kommissionen enligt omsorgsplikten är skyldig att hitta en lösning på det befintliga dödläget, måste denna lösning vara förenlig med det regelverk som den är skyldig att följa.

128

Kommissionen kan följaktligen inte åberopa omsorgsplikten för att motivera en analog tillämpning av regeln om utnämnande av den tredje läkaren i artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna, när artikel 23.1 första stycket i försäkringsreglerna utgör hinder för en sådan tillämpning och, för övrigt, inte är oförenlig med någon allmän rättsprincip (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2011, Marcuccio/kommissionen, F-81/09, EU:F:2011:13, punkt 55).

129

För det fjärde vederläggs inte heller bedömningen i punkt 119 ovan av sökandens argument. Sökanden har gjort gällande att han har rätt att få till stånd en tillämpning av det samrådsförfarande med läkarkommittén som föreskrivs i artikel 22 i försäkringsreglerna, eftersom ett kollegialt organs utlåtande ger mer garantier än en enda läkares utlåtande vad gäller ett praktiskt taget hemligt ärende och uppdrag. Sökanden förefaller i detta avseende hänvisa till sin rätt till försvar, med stöd av artikel 23 i försäkringsreglerna, såväl under det förfarande som ledde fram till antagandet av förslaget till beslut av den 30 juni 2017, som under det pågående omprövningsförfarandet. Han har särskilt åberopat dels sin hälsojournal och tidigare sjukdomshistoria i samband med yrkessjukdomen, dels den omständigheten att den försäkrades läkare tillhandahåller den ”andra läkaren” med handlingar som är relevanta i det enskilda fallet.

130

Det framgår av rättspraxis att de läkare som utsetts av tillsättningsmyndigheten, inom ramen för deras konkreta och detaljerade prövning av situationen, ska uttala sig på grundval av vetenskaplig litteratur, men att de kan inte bortse från den berörda personens faktiska och fullständiga hälsotillstånd. Denna skyldighet att beakta den försäkrades personliga situation följer även av omsorgsplikten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2009, kommissionen/Birkhoff, T‑377/08 P, EU:T:2009:485, punkt 88, och dom av den 25 maj 2016, GW/kommissionen, F-111/15, EU:F:2016:122, punkt 40).

131

Den ”andra läkaren”, som har till uppgift att ompröva lämpligheten av den ersättning sökanden mottar för vården till följd av dennes yrkessjukdom, ska dessutom ha kännedom om omfattningen och följderna av denna sjukdom och få tillgång till innehållet i besluten.

132

Av rättspraxis framgår vidare att läkaren, för att med giltig verkan kunna utfärda ett läkarutlåtande, måste få kännedom om samtliga dokument som kan vara till nytta för dennes bedömning (se, analogt, dom av den 15 juli 1997, R/kommissionen, T‑187/95, EU:T:1997:119, punkt 49, och dom av den 29 februari 2012, AM/parlamentet, F-100/10, EU:F:2012:24, punkt 92). Såsom kommissionen med rätta har påpekat har den läkare som den försäkrade utsett möjlighet att lägga fram och försvara sin uppfattning genom att inge kompletterande handlingar.

133

Vidare saknar sökandens argument som syftar till att visa att kommissionens läkare inte är opartiska, med hänvisning till domen av den 24 oktober 1996, kommissionen/Royale belge (C‑76/95, EU:C:1996:406), grund och påverkar inte den bedömning som gjorts i punkt 119 ovan. Genom detta allmänt hållna argument och denna kortfattade hänvisning till rättspraxis har sökanden nämligen inte utvecklat på vilket sätt de läkare som utsetts av institutionen inte var opartiska, i förevarande situation och i förhållande till exakt vilken enhet, vid antagandet av ett beslut om ersättning för de anförda kostnaderna.

134

Granskningsförfarandet och omprövningsförfarandet, såsom de föreskrivs i artikel 23 i försäkringsreglerna, innebär följaktligen tillräckliga garantier för att sökandens rätt till försvar iakttogs vid prövningen av hans ansökan om ersättning för kostnader. Han kan således inte kräva att en läkarkommitté ska utses för att säkerställa att dessa rättigheter iakttas.

135

Det andra skälet till det omtvistade beslutet, enligt vilket administrationen har låtit sig inspireras av bestämmelsen i artikel 22.1 andra stycket i försäkringsreglerna för att begära att domstolens ordförande ex officio ska utse en ”annan läkare”, innebär således en felaktig rättstillämpning.

136

Av rättspraxis framgår emellertid att om vissa av de skäl som ligger till grund för ett beslut i sig är tillräckliga för att motivera beslutet, påverkar eventuella fel i andra delar av motiveringen till rättsakten i vart fall inte själva beslutet. Om artikeldelen i ett beslut av kommissionen grundar sig på flera delresonemang, som vart och ett i sig räcker för att utgöra stöd för detta avgörande, finns det i princip endast skäl att ogiltigförklara rättsakten om samtliga delresonemang är rättsstridiga. I sådant fall kan ett fel eller en annan rättsstridighet som endast påverkar ett av dessa delresonemang inte räcka för att motivera en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, eftersom felet eller rättsstridigheten inte kan ha haft ett avgörande inflytande på institutionens beslut (se, analogt, dom av den 10 november 2017, Icap m.fl./kommissionen, T‑180/15, EU:T:2017:795, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

137

I förevarande fall kan den felaktiga rättstillämpning som det andra skälet till det omtvistade beslutet är behäftat med inte medföra att beslutet ogiltigförklaras, eftersom det inte har kunnat påverka dess utgång. I enlighet med tribunalens bedömning i punkterna 110 och 111 ovan är nämligen det första skälet i det omtvistade beslutet, enligt vilket det förfarande som föreskrivs i artikel 22 i försäkringsreglerna inte avser beslut om ersättning för sjukvårdskostnader, välgrundat och tillräckligt för att motivera att ärendet inte hänskjuts till läkarkommittén enligt det omtvistade beslutet.

138

Av ovanstående överväganden följer att det första och det fjärde yrkandet ska avvisas eftersom de saknar grund.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande: