BESLUT AV DOMSTOLENS VICE ORDFÖRANDE

den 21 november 2019 (*)

”Interimistiskt förfarande – Överklagande – Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF – Ansökan om uppskov med verkställighet – Ansökan om interimistiska åtgärder – Förordning (EG) nr 1907/2006 – Kemikalier – Registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av dessa kemikalier – Kommissionens beslut om beviljande av tillstånd för vissa användningar av blysulfokromat, gul, och blykromatmolybdatsulfat, röd”

I mål C‑389/19 P-R,

angående en ansökan om uppskov med verkställigheten och om interimistiska åtgärder enligt artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF, som gavs in den 28 juni 2019,

Europeiska kommissionen, företrädd av R. Lindenthal, K. Mifsud‑Bonnici och G. Tolstoy, samtliga i egenskap av ombud,

sökande,

i vilket de andra parterna är:

Konungariket Sverige, företrätt av J. Lundberg, A. Falk, C. Meyer-Seitz, H. Shev och H. Eklinder, samtliga i egenskap av ombud,

sökande i första instans

Konungariket Danmark, företrätt av J. Nymann-Lindegren, M. Wolff och P. Ngo, samtliga i egenskap av ombud,

Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa), företrädd av M. Heikkilä, W. Broere och C. Schultheiss, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter i första instans,

efter att ha hört generaladvokaten M. Szpunar,

meddelar

DOMSTOLENS VICE ORDFÖRANDE

följande

Beslut

1        Europeiska kommissionen har i sitt överklagande, som inkom till domstolens kansli den 20 maj 2019, yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 mars 2019, Sverige/kommissionen (T‑837/16, EU:T:2019:144) (nedan kallad den överklagade domen), i vilken tribunalen dels ogiltigförklarade kommissionens genomförandebeslut C(2016) 5644 final av den 7 september 2016 om beviljande av tillstånd för vissa användningar av blysulfokromat, gul, och blykromatmolybdatsulfat, röd, enligt förordning (EG) nr 1907/2006 (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels ogillade kommissionens yrkande om att verkningarna av nämnda beslut, om det ogiltigförklaras, ska bestå till dess att kommissionen kan ompröva den aktuella tillståndsansökan.

2        Genom särskild handling, som inkom till domstolens kansli den 28 juni 2019, har kommissionen, med tillämpning av artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF samt artikel 160 i domstolens rättegångsregler, ansökt om interimistiska åtgärder, med yrkande, i första hand, om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen till dess att slutlig dom i mål C‑389/19 P om överklagande avkunnas, eller, i andra hand, dels om uppskov med verkställigheten av punkt 2 i domslutet i den överklagade domen, dels att det ska förordnas att det omtvistade beslutets verkningar ska bestå fram till avkunnandet av förevarande dom.

 Tillämpliga bestämmelser

3        I artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1, och rättelse i EUT L 136, 2007, s. 3) föreskrivs följande:

”1.      Syftet med denna förordning är att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön, inbegripet främjande av alternativa metoder för att bedöma hur farliga ämnen är, samt att ämnen fritt kan cirkulera på den inre marknaden samtidigt som konkurrenskraft och innovation förbättras.

…

3.      Denna förordning grundas på principen att det är tillverkare, importörer och nedströmsanvändare som bär ansvaret för att de ämnen som de tillverkar, släpper ut på marknaden eller använder inte har några skadliga hälso- och miljöeffekter. Bestämmelserna i förordningen bygger på försiktighetsprincipen.”

4        I artikel 56 i förordning nr 1907/2006, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, föreskrivs följande:

”1.      En tillverkare, importör eller nedströmsanvändare får inte släppa ut ett ämne på marknaden för en användning eller själv använda det om ämnet finns med i bilaga XIV, såvida inte

…

d)      det datum som avses i artikel 58.1 c i har uppnåtts, men tillverkaren, importören eller nedströmsanvändaren har lämnat in en ansökan 18 månader före detta datum utan att något beslut har fattats om denna ansökan, …

…

2.      En nedströmsanvändare får använda ett ämne som uppfyller kriterierna i punkt 1, förutsatt att användningen uppfyller de villkor som fastställs i ett tillstånd som beviljats en aktör längre upp i distributionskedjan för denna användning.

…”

5        Artikel 58 i förordningen har rubriken ”Införande av ämnen i bilaga XIV”. I artikel 58.1 föreskrivs följande:

”När ett beslut fattas om att i bilaga XIV införa ämnen som avses i artikel 57, skall ett sådant beslut fattas i enlighet med förfarandet i artikel 133.4. Beslutet skall för varje ämne omfatta följande information:

…

c)      Övergångsbestämmelser:

i)      Det datum från och med vilket utsläppande på marknaden och användning av ämnet skall förbjudas om tillstånd inte beviljas (nedan kallat ’slutdatum’), varvid i tillämpliga fall den angivna produktionscykeln för användningen bör beaktas.

ii)      Ett eller flera datum minst 18 månader före slutdatum, då ansökningar skall ha inkommit om sökanden önskar fortsätta att använda ämnet eller släppa ut det på marknaden för vissa användningar efter slutdatum. Sådana fortsatta användningar skall tillåtas efter slutdatum fram till dess att beslut om tillståndsansökan fattats.

…”

6        I artikel 60 i förordningen, som har rubriken ”Beviljande av tillstånd”, föreskrivs följande:

”…

4.      Om det inte är möjligt att bevilja tillstånd enligt punkt 2 eller för ämnen som avses i punkt 3, får tillstånd beviljas endast om det kan påvisas att de socioekonomiska fördelarna uppväger hälso- eller miljöriskerna i samband med ämnets användning och om det saknas lämpliga alternativa ämnen eller tekniker. …

…

9.      Följande skall anges i tillståndet:

a)      Den person för vilken tillståndet utfärdas.

b)      Ämnets [eller ämnenas] identitet.

c)      Den användning för vilken tillståndet utfärdas.

d)      Eventuella villkor som gäller för tillståndet.

e)      Den tidsbegränsade omprövningsperioden.

f)      Eventuella övervakningsåtgärder.

…”

7        I artikel 61 i samma förordning, som har rubriken ”Omprövning av tillstånd”, anges i punkt 1 följande:

”Tillstånd som beviljas i enlighet med artikel 60 skall gälla tills kommissionen beslutar att ändra eller återkalla tillståndet inom ramen för en omprövning, under förutsättning att tillståndshavaren lämnar in en omprövningsrapport senast 18 månader innan den tidsbegränsade omprövningsperioden löper ut. …

…”

 Bakgrund till tvisten

8        Blysulfokromat, gul, och blykromatmolybdatsulfat, röd (nedan kallade de omtvistade ämnena), är blandningar av grundämnena bly och krom VI.

9        På grund av sin hållbarhet, klara färg och glans används dessa ämnen i lacker och i färger, för exempelvis målning av broar och järn- och stålkonstruktioner samt där färgen har en signalfunktion, exempelvis på varningsskyltar. De används även i gula vägmarkeringar.

10      Genom att anta förordning (EU) nr 125/2012 av den 14 februari 2012 om ändring av bilaga XIV till förordning nr 1907/2006 (EUT L 41, 2012, s. 1) införde kommissionen ovannämnda ämnen som cancerframkallande och reproduktionstoxiska ämnen i bilaga XIV till förordning nr 1907/2006, med ett slutdatum som fastställdes till den 21 maj 2015.

11      DCC Maastricht BV är representanten i Europeiska unionen, i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 1907/2006, för en kanadensisk tillverkare av sådana ämnen.

12      Bolaget är det enda företag som den 19 november 2013, i enlighet med artikel 62 i förordning nr 1907/2006, lämnat in en ansökan om tillstånd för att släppa ut dessa ämnen på marknaden. Närmare bestämt begärdes tillståndet för följande användningar:

–        Distribution och blandning av pigmentpulver i en industriell miljö i lösningsmedelsbaserade färger för användning av andra än konsumenter.

–        Industriell användning av färg på metallytor (till exempel maskiner, fordon, byggnader, skyltar, vägutrustning och bandlackering).

–        Yrkesmässig användning av andra än konsumenter av färg på metallytor, det vill säga till exempel på maskiner, fordon, byggnader, skyltar och vägutrustning, eller för vägmarkering.

–        Distribution och blandning av pigmentpulver i en industriell miljö i en flytande eller fast förblandning för att färga varor gjorda av eller täckta med plast för användning av andra än konsumenter.

–        Industriell användning av fasta eller flytande, färgade förblandningar och förkompounder innehållande pigment för att färga varor gjorda av eller täckta med plast för användning av andra än konsumenter.

–        Yrkesmässig användning av fasta eller flytande, färgade förblandningar och förkompounder innehållande pigment för användning i vägmarkeringar av termoplast.

13      I DCC Maastrichts tillståndsansökan ges följande icke uttömmande exempel på varor som omfattas av de användningar som avses och som enligt detta bolag kräver de omtvistade ämnenas tekniska prestanda: flaköverdrag för lastbilar, varningsskyltar, behållare för läkemedelsavfall, rör för petrokemisk industri, lyftkranar, jordbruksmaskiner, vägutrustning, stålbroar, valv och stålcontainrar.

14      Kemikaliemyndigheten genomförde offentligt samråd i enlighet med artikel 64.2 i förordning 1907/2006 för att berörda tredje parter skulle få möjlighet att lämna information om de omtvistade ämnena eller om alternativa tekniker. Under samrådet inkom yttranden från tillverkare inom unionen, nedströmsanvändare av dessa ämnen, branschorganisationer, medlemsstater samt icke-statliga organisationer.

15      De nedströmsanvändare av de omtvistade ämnena som yttrade sig i samrådet påpekade att det finns ämnen som kan användas i stället för de omtvistade ämnena, men att alternativen inte är lika bra och i de flesta fall är dyrare. British Coatings Federation, som representerar 90 procent av den brittiska beläggningsindustrin, uppgav däremot att det inte instämde i DCC Maastrichts slutsats att de omtvistade ämnena är oersättliga. Detta förbund påpekade att det finns ett brett utbud av blyfria alternativ som redan vid den tiden användes inom färgindustrin. A., som är en tillverkare av färg och beläggningar, uppgav även att lämpliga och säkrare alternativ till de omtvistade ämnena varit kommersiellt tillgängliga i hela världen under många år och att alternativen kan användas för att uppnå önskade produktegenskaper och prestanda till en rimlig kostnad. B., som är en annan producent av kemikalier och färger, uppgav att de flesta av dess kunder antingen framgångsrikt ställt om till blyfria alternativ eller är beredda att göra det. DCC Maastricht bemötte B:s och A:s kommentarer med att ange att ett antal små och medelstora företag, som hade stött dess ansökan i samband med samrådet, behöver de omtvistade ämnena för att tillverka särskilda produkter för så kallade ”nischanvändningar”.

16      Den 11 december 2014 antog Echas riskbedömningskommitté och kommitté för samhällsekonomisk analys tolv sammanställda yttranden avseende DCC Maastrichts tillståndsansökan.

17      Kommissionen mottog dessa sammanställda yttranden den 2 januari 2015.

18      Den 7 och 8 juli 2015, den 22 och 23 september 2015 samt den 3 och 4 februari 2016, granskades nämnda ansökan om tillstånd även i den kommitté som avses i artikel 133 i förordning nr 1907/2006 (nedan kallad Reachkommittén).

19      När DCC Maastrichts tillståndsansökan diskuterades i Reachkommittén uppgav två medlemsstater och Konungariket Norge att de omtvistade ämnena inte användes som pigment i färgen för gula vägmarkeringar i dessa länder. I en av medlemsstaterna förbjöds användningen av dessa ämnen för vägmarkeringar redan för 20 år sedan. Konungariket Norge uppgav även att dessa ämnen inte används i färg som målas på oljeplattformar.

20      Kommissionen lade fram sitt förslag till beslut för omröstning i Reachkommittén. Tjugotre medlemsstater röstade för förslaget, medan tre medlemsstater, däribland Konungariket Sverige, röstade emot. Två medlemsstater lade ner sina röster.

21      Den 7 september 2016 antog kommissionen det omtvistade beslutet.

 Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

22      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 november 2016 väckte Konungariket Sverige talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

23      Genom beslut av ordföranden på tribunalens femte avdelning den 24 mars och den 3 maj 2017 tilläts Konungariket Danmark, Republiken Finland och Europaparlamentet att intervenera till stöd för Konungariket Sveriges yrkanden.

24      Genom beslut av den 20 juli 2017 tillät ordföranden på tribunalens femte avdelning Echa att intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden.

25      Till stöd för sin talan åberopade Konungariket Sverige tre grunder.

26      Tribunalen prövade endast den första grundens andra del, genom vilken denna medlemsstat gjorde gällande att kommissionen hade åsidosatt artikel 60.4 i förordning nr 1907/2006 och åsidosatt sin omsorgsplikt genom att bevilja det aktuella tillståndet utan att det hade visats att det inte fanns lämpliga alternativa ämnen eller tekniker för de användningar som avsågs i DCC Maastrichts tillståndsansökan.

27      Genom den överklagade domen biföll tribunalen talan såvitt avsåg den andra delen av den första grunden och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet utan att pröva de övriga två delarna av denna grund eller övriga grunder.

28      Vidare ogillade tribunalen kommissionens yrkande om att verkningarna av det omtvistade beslutet, om det ogiltigförklaras, ska bestå till dess att kommissionen, med bistånd av Echa, kan ompröva DCC Maastrichts tillståndsansökan.

 Parternas yrkanden

29      Kommissionen, som stöds av Echa, har yrkat att domstolen ska

–        i första hand, förordna om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen till dess att målet om överklagande avgjorts eller, i andra hand,

–        om domstolen finner det nödvändigt, förordna om uppskov med verkställigheten av punkt 2 i domslutet i nämnda dom och, under alla omständigheter, förordna att det omtvistade beslutets verkningar ska bestå till dess att nämnda förfarande har avslutats.

30      Konungariket Sverige och Konungariket Danmark har yrkat att domstolen ska avslå kommissionens ansökan om uppskov med verkställigheten och om andra interimistiska åtgärder.

 Ansökan om interimistiska åtgärder

31      I artikel 160.3 i rättegångsreglerna föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder ska innehålla uppgifter om ”saken, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de grunder avseende faktiska och rättsliga omständigheter på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad”.

32      Uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder kan således beviljas av den domare som har behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, om det fastställs att de med avseende på de faktiska och rättsliga omständigheterna omedelbart framstår som befogade (fumus boni juris) och att omständigheterna ställer krav på skyndsamhet, på så sätt att åtgärderna måste beviljas och ha verkan redan innan målet har avgjorts i sak, för att undvika att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder kan i förekommande fall även göra en avvägning mellan de föreliggande intressena (beslut av domstolens vice ordförande av den 2 mars 2016, Evonik Degussa/kommissionen, C‑162/15 P-R, EU:C:2016:142, punkt 21, beslut av domstolens vice ordförande av den 20 juli 2018, ECB/Lettland, C‑238/18 R, ej publicerat, EU:C:2018:581, punkt 32, och domstolens beslut av den 17 december 2018, kommissionen/Polen, C‑619/18 R, EU:C:2018:1021, punkt 29).

 Huruvida villkoret avseende fumus boni juris är uppfyllt

 Argument

33      Till stöd för sin ansökan har kommissionen, i sitt första yrkande, hänvisat till de fyra grunder som den har åberopat till stöd för sitt överklagande.

34      Kommissionen har i sin första grund gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig rättstillämpning vad gäller den bevisnivå som krävs vid tillämpningen av artikel 60.4 i förordning nr 1907/2006.

35      Som andra grund har det gjorts gällande att tribunalen gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig rättstillämpning genom att helt bortse från det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över för att fastställa tröskelvärden för teknisk och ekonomisk genomförbarhet vid bedömningen av alternativ i enlighet med denna bestämmelse, vilket medfört att tribunalen tillämpat ett felaktigt kriterium för domstolsprövning och ersatt kommissionens avvägning mellan sociala, ekonomiska och tekniska hänsynstaganden med en egen avvägning.

36      Kommissionen har som tredje grund gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig rättstillämpning dels genom att inte i tillräcklig mån beakta den omständigheten att det tillstånd som är i fråga i förevarande fall inte beviljats för användningar där de omtvistade ämnenas egenskaper i fråga om teknisk prestanda inte är nödvändiga, dels genom att beskriva villkoren i det omtvistade beslutet så, att de visar att villkoret avseende bedömningen av alternativ i artikel 60.4 i förordning nr 1907/2006 inte är uppfyllt.

37      Kommissionen har som fjärde grund gjort gällande att punkt 2 i domslutet i den överklagade domen, i vilken tribunalen ogillat kommissionens yrkande om att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå, bygger på en uppenbart felaktig rättstillämpning från tribunalens sida i punkt 112 i den domen.

38      Kommissionen har nämligen gjort gällande att tribunalen, när den i punkt 112 i den överklagade domen slog fast att en ogiltigförklaring med omedelbar verkan av det omtvistade beslutet skulle få till följd att DCC Maastricht inte längre kan saluföra de omtvistade ämnena, inte beaktat verkningarna av det system som föreskrivs i artikel 56.1 d och 56.2 i förordning nr 1907/2006.

39      Kommissionen har invänt mot vad tribunalen slog fast i punkt 112 i den överklagade domen och anfört att det tvärtom är så, att följden av beslutet att ogilla kommissionens yrkande – att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå – inte är att de omtvistade ämnena inte längre kan släppas ut på marknaden eller användas i enlighet med detta beslut, utan att dessa ämnen kan släppas ut på marknaden för att användas och därefter användas, i enlighet med DCC Maastrichts tillståndsansökan, av den sökande och av nedströmsansvändarna fram till dess att kommissionen fattar ett nytt beslut avseende denna ansökan.

40      Den överklagade domen ger således upphov till en situation där de omtvistade ämnena kan släppas ut på marknaden vad avser samtliga användningar som omfattas av ansökan, varvid de omtvistade ämnena kan användas utan att omfattas av de villkor, kvantitativa begränsningar och de kontroller som föreskrivs i det omtvistade beslutet.

41      Kommissionen har tillagt att punkt 2 i domslutet i den överklagade domen, i vilken tribunalen ogillade dess yrkande om att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå, skadar de intressen som Konungariket Sverige hade för avsikt att skydda, det vill säga att strängare – och inte mildare – begränsningar ska tillämpas på dessa ämnen.

42      Kommissionen har till stöd för sin ansökan framställt ett andra, alternativt, yrkande. Kommissionen gör i detta yrkande gällande att kravet på fumus boni juris endast behöver vara uppfyllt med avseende på kommissionens fjärde grund för överklagandet.

43      Vad gäller denna grund har Konungariket Sverige medgett att tribunalen helt visst grundat sig på det felaktiga antagandet att en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet skulle få till följd att DCC Maastricht inte längre kan saluföra de omtvistade ämnena på unionsmarknaden.

44      Denna medlemsstat anser emellertid att tribunalen inte har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig rättstillämpning genom att ogilla kommissionens yrkande om att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå, eftersom det inte finns några rättssäkerhetsskäl som motiverar att låta dessa verkningar bestå.

45      Enligt nämnda medlemsstat tillför det omtvistade beslutet nämligen inget väsentligt i förhållande till de villkor, restriktioner, kvantitativa begränsningar eller kontroller som redan följer av bestämmelserna i förordning nr 1907/2006 och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/37/EG av den 29 april 2004 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener eller mutagena ämnen i arbetet (sjätte särdirektivet enligt artikel 16.1 i rådets direktiv 89/391/EEG) (EUT L 158, 2004, s. 50).

46      Konungariket Danmark anser att punkt 112 i den överklagade domen inte ger uttryck för någon felaktig rättstillämpning och att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att det, till följd av ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet, inte längre skulle vara möjligt att släppa ut de omtvistade ämnena på marknaden och att använda dem.

47      Denna medlemsstat anser nämligen att den möjlighet att släppa ut ämnena på marknaden och att använda dem som föreskrivs i artikel 56.1 d i förordning nr 1907/2006 endast avser det undantagsfall där kommissionen, vid det slutdatum som avses i artikel 58.1 c i) i denna förordning, ännu inte har fattat något beslut i fråga om tillståndsansökan, trots att denna ansökan ingavs senast 18 månader före detta datum. Denna medlemsstat anser vidare att denna särskilda möjlighet till undantag inte längre föreligger när kommissionen antar ett sådant beslut, och detta även om detta beslut senare ogiltigförklaras.

48      Nämnda medlemsstat hävdar följaktligen att tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 2 i domslutet i den överklagade domen ogilla kommissionens yrkande om att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå, för det fall att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras.

 Bedömning

49      Villkoret avseende fumus boni juris anses vara uppfyllt när åtminstone en av grunderna, som den som ansöker om interimistiska åtgärder åberopar till stöd för talan rörande huvudsaken, vid första påseende inte framstår som uppenbart obefogad. Så är bland annat fallet då en av de grunder som har åberopats visar att det föreligger komplicerade rättsfrågor vilkas lösning inte genast framstår som självklar och som således kräver en grundlig prövning, som inte ska göras av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder utan i förfarandet rörande huvudsaken, eller när diskussionen mellan parterna visar att det föreligger en betydande oenighet i rättsligt hänseende vars lösning inte genast framstår som självklar (beslut av den 17 december 2018, kommissionen/Polen, C‑619/18 R, EU:C:2018:1021, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

50      Tribunalen kommer först att pröva den fjärde grunden som kommissionen har åberopat till stöd för sitt överklagande.

51      Det ska härvid påpekas att den i denna grund aktualiserade frågan om den exakta räckvidden av artikel 56.1 d i förordning nr 1907/2006, för det fall ett beslut angående tillståndsansökan har fattats, men detta beslut har ogiltigförklarats, inte har besvarats i domstolens praxis, eftersom domstolen aldrig har haft tillfälle att uttala sig om denna fråga.

52      I förevarande fall har denna fråga gett upphov till en betydande oenighet i rättsligt hänseende och till olika bedömningar mellan parterna. Frågans lösning framstår inte genast som självklar.

53      Utan att i detta skede uttala sig om huruvida kommissionens argument inom ramen för den fjärde grunden i överklagandet är välgrundade, finner domstolen emellertid att dessa argument inte framstår som uppenbart ogrundade.

54      I artikel 56 i förordning nr 1907/2006, som har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, föreskrivs nämligen i punkt 1 d att en tillverkare, importör eller nedströmsanvändare inte får släppa ut ett ämne på marknaden för en användning eller själv använda det om ämnet finns med i bilaga XIV till denna förordning, såvida inte det slutdatum som avses i artikel 58.1 c i) i nämnda förordning har uppnåtts och det har lämnats in en ansökan 18 månader före detta datum, utan att något beslut har fattats om denna ansökan.

55      Det har inte bestritts att kommissionen, genom att anta förordning nr 125/2012, har infört de omtvistade ämnena i bilaga XIV till förordning nr 1907/2006 och, för dessa, fastställt att det slutdatum som avses i artikel 58.1 c i) i sistnämnda förordning, från och med vilket det är förbjudet att släppa ut dessa ämnen på marknaden och att använda dem, såvida inte tillstånd beviljas, ska vara den 21 maj 2015. Det har inte heller bestritts att kommissionen fastställt att det datum som avses i artikel 58.1 c ii) i nämnda förordning, före vilket ansökningar om att, efter slutdatumet, fortsätta att använda nämnda ämnen eller släppa ut dem på marknaden för vissa användningar måste ha kommit in, ska vara den 21 november 2013.

56      Enligt sistnämnda bestämmelse ska sådana fortsatta användningar tillåtas efter slutdatumet fram till dess att beslut om tillståndsansökan fattats.

57      I förevarande fall lämnade DCC Maastricht den 19 november 2013, i enlighet med artikel 62 i förordning nr 1907/2006, in en ansökan om tillstånd att släppa ut de omtvistade ämnena på marknaden.

58      Eftersom kommissionen ännu inte hade tagit ställning till ansökan den 21 maj 2015, kunde de begärda användningarna, med tillämpning av artikel 58.1 c ii) i förordning nr 1907/2006, fortsätta efter detta datum.

59      Den 7 september 2016 antog kommissionen det omtvistade beslutet.

60      Eftersom detta beslut ogiltigförklarades genom den överklagade domen, kan det emellertid vid första påseende inte uteslutas att de omtvistade ämnena, såsom kommissionen har påstått, alltsedan domen meddelades, med stöd av artikel 56.1 d i förordning nr 1907/2006, kan släppas ut på marknaden för att användas och därefter, vad avser de sökta användningarna, användas fram till dess att kommissionen fattar ett nytt beslut avseende DCC Maastrichts tillståndsansökan.

61      Med hänsyn till det ovan anförda och utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunder som kommissionen har åberopat i sitt överklagande, finner domstolen att villkoret avseende fumus boni juris i förevarande fall är uppfyllt.

 Huruvida situationen ställer krav på skyndsamhet

 Argument

62      Kommissionen har hävdat att om den överklagade domen verkställs innan domstolen avgjort målet om överklagande, så finns det en risk för allvarlig och irreparabel skada för människors hälsa eller, i vart fall, en möjlighet att en sådan skada inte är rent hypotetisk.

63      Enligt kommissionen framgår det av tribunalens eget resonemang att det var nödvändigt att låta verkningarna av det omtvistade beslutet bestå, eftersom tribunalen prövade kommissionens yrkande att dessa verkningar ska bestå med hänsyn till målet att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa, vilket eftersträvas med förordning nr 1907/2006.

64      Kommissionen har erinrat om att de omtvistade ämnena klassificeras som cancerframkallande och reproduktionstoxiska. Den har påpekat dels att krom orsakar lungtumörer hos människor och djur och tumörer i mag-tarmkanalen hos djur vid oralt intag, dels att bly är reproduktionstoxiskt för både människor och djur och skadar mäns fertilitet och utvecklingen av nervsystemet hos barn.

65      Kommissionen anser att den omständigheten att tribunalen ogiltigförklarat det omtvistade beslutet, utan att förordna att dess verkningar ska bestå, har lett till en avsevärd ökning av de risker för människors hälsa som de omtvistade ämnena är förknippade med, eftersom utsläppandet på marknaden och användningen av dessa ämnen inte längre är villkorat av att de krav som uppställs i detta beslut iakttas, vilka just syftade till att minska dessa risker.

66      Kommissionen har gjort gällande att riskerna är allvarliga, även om den inte med vetenskaplig precision kan kvantifiera de ökade riskerna för människors hälsa, det vill säga antalet ökade cancerfall eller andra skadliga verkningar för människors hälsa som skulle uppstå om dessa krav inte upprätthålls, detta eftersom det rör sig om risker för människors hälsa som inte kan kontrolleras på ett adekvat sätt och om ämnen som används av ett stort antal nedströmsanvändare inom unionen.

67      Kommissionen anser dessutom att dess ståndpunkt att dess ansökan om interimistiska åtgärder ställer krav på skyndsamhet även stöds av den omständigheten att punkt 112 i den överklagade domen och punkt 2 i domslutet i densamma lett till rättsosäkerhet för de berörda näringsidkarna. Detta påstående stöds enligt kommissionen av en skrivelse av den 15 april 2019, som bifogats ovannämnda ansökan. I denna skrivelse har det bolag som ansökt om det tillstånd som är i fråga i förevarande fall, DCC Maastricht, efter delgivningen av den överklagade domen förhört sig hos kommissionen om verkningarna av denna dom och vad en tillämpning av artikel 56.1 d i förordning nr 1907/2006 kommer att leda till.

68      Konungariket Sverige har gjort gällande att kravet på skyndsamhet inte är uppfyllt i förevarande fall, eftersom det omtvistade beslutet inte innebär någon begränsning av tillåtna användningar, att det inte tillför någon avgörande omständighet i förhållande till vad som föreskrivs i bestämmelserna i förordning nr 1907/2006 och i direktiv 2004/37, och att utgången av den period för omprövning som föreskrivs i detta beslut inte medför någon verklig begränsning av dessa användningar.

69      Konungariket Danmark anser att eftersom tribunalen i punkt 112 i den överklagade domen slagit fast att innehavaren av det aktuella tillståndet, efter ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet, inte längre kommer att ha möjlighet att släppa ut de omtvistade ämnena på marknaden och att använda dem, kan kommissionens ansökan om uppskov med verkställigheten av denna dom och om att beslutets verkningar ska bestå inte förhindra en irreparabel skada på människors hälsa. Det har således inte styrkts att villkoret om skyndsamhet är uppfyllt i förevarande fall.

 Bedömning

70      Ändamålet med ett interimistiskt förfarande är att säkerställa att det kommande slutliga avgörandet får full verkan, i syfte att undvika luckor i det rättsskydd som domstolen ska tillhandahålla. Det är för att uppnå detta mål som frågan huruvida omständigheterna ställer krav på skyndsamhet ska bedömas mot bakgrund av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada. Det ankommer på denna part att styrka att denne inte kan avvakta utgången av målet rörande huvudsaken utan att lida sådan skada. För att styrka en sådan allvarlig och irreparabel skada krävs det inte att det styrks att skadan kommer att inträffa med full säkerhet. Det räcker att skadan kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet (beslut av den 17 december 2018, kommissionen/Polen, C‑619/18 R, EU:C:2018:1021, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

71      Dessutom ska domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder utgå från – endast med avseende på frågan om det föreligger en situation som ställer krav på skyndsamhet och utan att detta innebär ett ställningstagande vad gäller frågan om de anmärkningar som framförts av den som ansöker om interimistiska åtgärder är välgrundade – att sökanden kan komma att vinna framgång med dessa anmärkningar. Den allvarliga och irreparabla skada vars sannolika uppkomst ska styrkas är nämligen den skada som skulle kunna uppstå till följd av att den sökta interimistiska åtgärden inte beviljas, i ett fall där talan i huvudsaken så småningom bifalls (beslut av den 17 december 2018, kommissionen/Polen, C‑619/18 R, EU:C:2018:1021, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

72      I förevarande fall ska domstolen med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, vad gäller bedömningen av kravet på skyndsamhet, utgå från att de omtvistade ämnena, från och med ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet och ogillandet av kommissionens yrkande att beslutets verkningar ska bestå, med stöd av artikel 56.1 d i förordning nr 1907/2006, med avseende på de användningar som avses i DCC Maastrichts tillståndsansökan, kan släppas ut på marknaden för att användas och därefter användas till dess att kommissionen antar ett nytt beslut i fråga om denna tillståndsansökan.

73      Vid denna bedömning ska det i förevarande fall undersökas om verkställigheten av den överklagade domen, i så fall, kan orsaka allvarlig och irreparabel skada på människors hälsa.

74      Det har inte bestritts att det i artikel 1.1 och 1.3 i förordning nr 1907/2006 anges att förordningen bland annat syftar till att garantera en hög skyddsnivå på människors hälsa och att dess bestämmelser vilar på försiktighetsprincipen.

75      När det gäller ämnen som i bilaga XIV till denna förordning klassificeras som cancerframkallande och reproduktionstoxiska, vars användning, på grund av sina inneboende egenskaper, utgör en risk för människors hälsa som inte kan kontrolleras på ett adekvat sätt, framstår den skada som, på grund av de omtvistade ämnenas natur, kan följa av en exponering för desamma som en allvarlig och irreparabel skada.

76      Även om kommissionen har medgett att den inte kan beräkna den ökade risken för människors hälsa, framstår det emellertid som tillräckligt sannolikt att utsläppandet på marknaden och användningen av de omtvistade ämnena, för det fall de inte omfattas av de krav som föreskrivs i det omtvistade beslutet, skulle ta sig uttryck i en ökning av risken för att en sådan skada ska uppstå.

77      Enligt artikel 60.9 i förordning nr 1907/2006 var det omtvistade beslutet, genom vilket vissa användningar av de omtvistade ämnena tillåts, nämligen förenat med villkor samt särskilda bestämmelser om övervakning och översyn.

78      Det har i synnerhet inte bestritts att slutdatumet för den tidsbegränsade omprövningsperiod som avses i artikel 60.9 e i förordning nr 1907/2006, i artikel 2.2 i detta beslut, fastställts till den 21 maj 2019, vad avser två av de sex användningar för vilka tillstånd hade sökts.

79      Innehavaren av det här aktuella tillståndet har inte, i enlighet med artikel 61.1 första stycket i denna förordning, ingett en omprövningsrapport minst 18 månader före detta datum. Detta innebär således att giltigheten av det tillstånd som beviljats för dessa två användningar skulle ha gått ut vid nämnda datum, om det omtvistade beslutet inte hade ogiltigförklarats eller om det hade förordnats att beslutets verkningar skulle bestå.

80      På grundval av det antagande som anges i punkt 72 i förevarande beslut, kan den som ansökt om det aktuella tillståndet och nedströmsanvändarna av de omtvistade ämnena, från och med ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet och ogillandet av kommissionens yrkande att beslutets verkningar ska bestå, även efter den 21 maj 2019, fortsätta att släppa ut dessa ämnen på marknaden och därefter använda dessa ämnen vad avser nämnda användningar. Detta innebär att en ökad risk för allvarlig och irreparabel skada för människors hälsa kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet.

81      Under dessa omständigheter anser domstolen att kommissionen har visat att tillämpningen av artikel 56.1 d i förordning nr 1907/2006, för det fall att kommissionens ansökan om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen till dess att domstolen avgjort målet om överklagande avslås, kan medföra en allvarlig och irreparabel skada på människors hälsa, varför kravet på skyndsamhet således är uppfyllt i förevarande fall.

 Intresseavvägningen

 Argument

82      Kommissionen har hävdat att dess ansökan om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen är av intresse för människors hälsa och att inget konkurrerande intresse utgör hinder för ett uppskov med verkställigheten. Detta gäller, oaktat det konkurrerande intresse som den som ansökt om det aktuella tillståndet och nedströmsanvändarna av de omtvistade ämnena har av att släppa ut dessa ämnen på marknaden, utan någon som helst tillståndskontroll, fram till dess att kommissionen fattar ett nytt beslut avseende den aktuella tillståndsansökan.

83      Kommissionen har härvid påpekat att den som ansökt om det aktuella tillståndet själv inte vill dra fördel av den situation som uppstått genom ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet, eftersom denne, till följd av denna ogiltigförklaring, genom skrivelse av den 15 april 2019 till kommissionen, angett att den kommer att göra allt vad som står i dess makt för att säkerställa att dess kunder iakttar de villkor som föreskrivs i detta beslut.

84      Kommissionen har emellertid påpekat att det, trots tillståndssökandens försäkringar, inte råder någon rättssäkerhet vad gäller frågan huruvida tillståndssökanden verkligen kommer att följa samtliga villkor och bestämmelser som föreskrivs i nämnda beslut, och att det, även om så skulle vara fallet, inte finns någon garanti för att var och en av nedströmsanvändarna av de omtvistade ämnena kommer att göra det.

85      Kommissionen anser dessutom att Konungariket Sverige inte kan ha något intresse av att rikta invändningar mot förevarande ansökan om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen, eftersom denna medlemsstats argument, oavsett om de är välgrundade eller inte, syftar till att uppnå ett utökat skydd för människors hälsa.

86      Konungariket Sverige anser att intresseavvägningen inte talar för att de åtgärder som kommissionen har ansökt om ska beviljas. Enligt denna medlemsstat har nämligen beslutet att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå ingen inverkan på målet att skydda människors hälsa, eftersom beslutet i detta avseende inte anger någon väsentlig omständighet i förhållande till vad som redan föreskrivs i lagstiftningen om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

87      Nämnda medlemsstat har dessutom gjort gällande att, såsom kommissionen har angett i sin ansökan, den som ansökt om det aktuella tillståndet har åtagit sig att se till att dess kunder iakttar de villkor som föreskrivs i det omtvistade beslutet, trots att detta beslut har ogiltigförklarats.

88      Konungariket Danmark anser att en avvägning mellan de föreliggande intressena talar för att ansökan om interimistiska åtgärder ska avslås, eftersom utsläppandet på marknaden och användningen av de omtvistade ämnena, vilka följer av ett uppskov med verkställigheten av den överklagade domen eller av ett förordnande att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå, kan orsaka en skada som är både mycket allvarlig och irreparabel på människors hälsa. Eftersom dessa ämnen har identifierats som särskilt problematiska ämnen som är cancerframkallande och skadliga för fortplantningsförmågan, utgör varje exponering för dessa ämnen nämligen en hälsorisk.

 Bedömning

89      I förevarande fall kan det konstateras att samtliga parter har åberopat ett och samma intresse, nämligen att skydda människors hälsa.

90      I förevarande fall rör det sig om att avgöra om frågan huruvida ett förordnande att verkningarna av det omtvistade beslutet ska bestå, med hänsyn till detta intresse, är en lösning som är att föredra framför en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet med omedelbar verkan.

91      Det framgår av de bedömningar som gjorts i samband med prövningen av kravet på skyndsamhet att verkställigheten av den överklagade domen kan orsaka allvarlig och irreparabel skada på människors hälsa.

92      I förevarande fall talar följaktligen skyddet för människors hälsa för att den interimistiska åtgärd som kommissionen ansökt om ska beviljas.

93      Den omständigheten att den som ansökt om det aktuella tillståndet har förklarat att denne ska se till att dess kunder, trots att det omtvistade beslutet har ogiltigförklarats, iakttar de villkor som föreskrivs i detta beslut, saknar betydelse i detta hänseende, eftersom denna omständighet inte är ägnad att säkerställa att kunderna eller, mer allmänt, samtliga nedströmsanvändare av de omtvistade ämnena verkligen kommer att iaktta dessa villkor.

94      Vad gäller Konungariket Danmarks argument räcker det att konstatera att detta saknar relevans, eftersom det grundar sig på antagandet, vilket strider mot det antagande som anges i punkt 72 i förevarande beslut, att den som ansökt om det aktuella tillståndet inte längre kan släppa ut de omtvistade ämnena på marknaden eller använda dem, medan denne skulle kunna göra det om det beslutas att det omtvistade beslutets verkningar ska bestå.

95      Mot bakgrund av det ovan anförda ska kommissionens ansökan om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen, fram till dess att domstolen avkunnar slutlig dom i mål C‑389/19 P, bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolens vice ordförande följande:

1)      Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 mars 2019, Sverige/kommissionen (T-837/16, EU:T:2019:144), får inte verkställas fram till dess att domstolen avkunnar slutlig dom i mål C‑389/19 P.

2)      Frågan om rättegångskostnader anstår.

Luxemburg den 21 november 2019.

*      Rättegångsspråk: svenska.