–

X, genom J. Wolsey och E. Didi, avocats,

–

Belgiens regering, genom L. Van den Broeck, M. Jacobs och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av E. Derriks, K. de Haes och G. van Witzenburg, avocats,

–

Europaparlamentet, genom D. Warin och R. van de Westelaken, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska unionens råd, genom S. Boelaert och R. Meyer, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och E. Montaguti, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser giltigheten av artikel 13.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34), mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan X och État belge (belgiska staten) angående frågan om bibehållen uppehållsrätt för honom i Belgien.

3

Skälen 1–3, 5, 10 och 15 i direktiv 2004/38 har följande lydelse:

…

…

…

4

Artikel 1 i direktiv 2004/38, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:

”I detta direktiv fastställs

5

I artikel 7 i detta direktiv, med rubriken ”Uppehållsrätt för längre tid än tre månader”, anges följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen

2.   Uppehållsrätten enligt punkt 1 skall även omfatta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c.”

6

Artikel 13 i direktivet, med rubriken ”Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap”, har följande lydelse:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall unionsmedborgarens äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap som avses i artikel [2].2 b inte påverka uppehållsrätten för unionsmedborgares familjemedlemmar som är medborgare i en medlemsstat.

Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall de uppfylla kraven i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap som avses i artikel [2].2 b inte leda till förlust av uppehållsrätten för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

…

…

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätten att de kan visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som uppfyller dessa krav. ’Tillräckliga tillgångar’ skall vara sådana som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslutande på personlig grund.”

7

I artikel 37 i direktivet, som har rubriken ”Mer förmånliga nationella bestämmelser”, föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka lagar eller andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga för de personer som omfattas av detta direktiv.”

8

Skälen 3, 4, 6 och 15 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12) har följande lydelse:

…

…

9

I artikel 15 i samma direktiv föreskrivs följande:

”…

3.   Om personer som rest in i medlemsstaten för familjeåterförening blir änklingar/änkor, skiljer sig, separerar eller om deras släktingar i direkt upp- eller nedstigande led av första graden avlider, får de, efter ansökan, om så krävs, beviljas eget uppehållstillstånd. Medlemsstaterna skall anta bestämmelser som garanterar att oberoende uppehållstillstånd utfärdas i särskilt ömmande fall.

4.   Villkoren för beviljande av eget uppehållstillstånd och för giltighetstiden för eget uppehållstillstånd skall fastställas enligt nationell lagstiftning.”

10

Genom artikel 42quater.1 och 42quater.4 i loi sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers, du 15 décembre 1980 (lag av den 15 december 1980 om inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande av utlänningar (Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen av den 15 december 1980), införlivas artikel 13.2 i direktiv 2004/38 med belgisk rätt. I förstnämnda artikel föreskrivs att den minister som har frågor om inresa, vistelse, bosättning och avlägsnande av utlänningar inom sitt kompetensområde (nedan kallad ministern), eller dennes ställföreträdare, inom fem år efter beviljad uppehållsrätt får återkalla uppehållsrätten för familjemedlemmar till en unionsmedborgare som inte själva är unionsmedborgare och som uppehåller sig i egenskap av familjemedlemmar till unionsmedborgaren om äktenskapet med den unionsmedborgare som de följt med eller anslutit sig till upplöses, personerna inte längre bor tillsammans, såvida inte den berörda familjemedlemmen kan styrka särskilt svåra omständigheter, såsom att vederbörande varit utsatt för våld i hemmet under äktenskapet eller det registrerade partnerskapet och under förutsättning att den berörda familjemedlemmen visar att han eller hon är anställd eller egenföretagare i Belgien eller har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för det belgiska sociala biståndssystemet under sin vistelseperiod samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Belgien, eller att han eller hon är medlem i en familj som redan är bildad i denna medlemsstat av en person som uppfyller dessa krav.

11

I artikel 11.2 i lagen av den 15 december 1980, som syftar till att införliva artikel 15.3 i direktiv 2003/86 med belgisk rätt, föreskrivs att ministern eller dennes ställföreträdare inom fem år efter utfärdande av uppehållstillstånd eller utfärdande av ett intyg om att ansökan om uppehållstillstånd har lämnats in, får återkalla uppehållsrätten för en tredjelandsmedborgares familjemedlemmar, som getts tillstånd eller godkännande att vistas i landet, om de inte har eller inte längre upprätthåller ett verkligt äktenskaps- eller familjeliv, med mindre att den berörda familjemedlemmen visar att han eller hon har varit utsatt för våld i hemmet under äktenskapet eller partnerskapet.

12

Klaganden i det nationella målet, X, är algerisk medborgare och gifte sig den 26 september 2010 med en fransk medborgare i Alger (Algeriet). Den 22 februari 2012 reste han till Belgien med visering för kortare vistelse för att återförenas med sin hustru som var bosatt i denna medlemsstat.

13

Den 20 april 2012 födde X:s hustru parets dotter. Dottern är liksom sin mor fransk medborgare.

14

Den 7 maj 2013 ingav X en ansökan om uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem i sin egenskap av make till en fransk medborgare. Han tilldelades ett uppehållskort den 13 december 2013, vilket var giltigt fram till och med den 3 december 2018.

15

Efter nästan fem års äktenskap, varav två års samboende i Belgien, tvingades X, efter att ha utstått våldsamheter från sin hustrus sida, att lämna makarnas gemensamma hem. Han bodde först på ett härbärge, men flyttade den 22 maj 2015 till en bostad i Tournai (Belgien). Den 2 mars 2015 anmälde X att han hade utsatts för våld i hemmet.

16

I en rapport om samboende av den 30 oktober 2015 fastställdes att X och hans hustru inte bodde tillsammans då hustrun var bosatt i Frankrike tillsammans med parets dotter sedan den 10 september 2015. Till följd av denna rapport beslutade den belgiska staten den 2 mars 2016 att återkalla X:s uppehållsrätt och ålade honom att lämna landet. Detta beslut upphävdes emellertid genom en dom av Conseil du contentieux des étrangers (Migrationsdomstolen, Belgien) av den 16 september 2016.

17

Genom skrivelse av den 10 mars 2017 begärde État belge (belgiska staten) att X skulle inkomma med kompletterande upplysningar, bland annat visa att han hade tillräckliga tillgångar och en sjukförsäkring. Den 2 maj 2017 informerade X belgiska staten om att hans hustru hade utsatt honom för våld i hemmet och begärde att få behålla sin uppehållsrätt i denna medlemsstat i enlighet med artikel 42quater.4 4° i lagen av den 15 december 1980.

18

Genom beslut av den 14 december 2017 återkallade belgiska staten X:s uppehållsrätt, bland annat med motiveringen att han förvisso befann sig i en svår situation men att han inte hade visat att han hade tillräckliga tillgångar för att försörja sig. Genom detta beslut ålades han emellertid inte att lämna Belgien. Den 26 januari 2018 väckte X talan om ogiltigförklaring av detta beslut vid Conseil du Contentieux des étrangers (Migrationsdomstolen).

19

Nämnda domstol har påpekat att det i artikel 42quater.4 i lagen av den 15 december 1980, genom vilken artikel 13.2 i direktiv 2004/38 har införlivats med belgisk rätt, föreskrivs att vid äktenskapsskillnad eller hemskillnad ska en tredjelandsmedborgare, som under äktenskapet har utsatts för våld i hemmet av sin make eller maka som är unionsmedborgare, under vissa villkor få behålla sin uppehållsrätt, bland annat om personen i fråga har tillräckliga tillgångar och en sjukförsäkring. Enligt artikel 11.2 i lagen av den 15 december 1980, genom vilken artikel 15.3 i direktiv 2003/86 har införlivats med belgisk rätt, krävs under samma omständigheter dock endast bevis för att det har förekommit våld i hemmet för att en tredjelandsmedborgare som beviljats rätt till familjeåterförening med en tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatt i Belgien ska beviljas ett eget uppehållstillstånd.

20

Den hänskjutande domstolen har påpekat att tredjelandsmedborgare som utsatts för våld i hemmet av sin make eller maka behandlas olika beroende på om de har beviljats familjeåterförening med en unionsmedborgare eller med en tredjelandsmedborgare och att en sådan särbehandling har sitt ursprung i bestämmelserna i direktiven 2004/38 och 2003/86.

21

Mot denna bakgrund beslutade Conseil du contentieux des étrangers (Migrationsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU‑domstolen:

”Innebär artikel 13.2 i [direktiv 2004/38] ett åsidosättande av artiklarna 20 och 21 i [stadgan], i den mån det i förstnämnda artikel stadgas att äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap … inte ska leda till förlust av uppehållsrätten för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat – i synnerhet om detta är befogat med hänsyn till särskilt svåra omständigheter t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet medan äktenskapet eller det registrerade partnerskapet bestod – men enbart under förutsättning att de berörda kan visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som uppfyller dessa krav, medan artikel 15.3 i [direktiv 2003/86] – som föreskriver samma möjlighet till fortsatt uppehållsrätt – inte underställer sådan fortsatt uppehållsrätt detta sistnämnda villkor?”

22

Genom skrivelse av den 9 september 2020, som inkom till domstolens kansli den 17 september samma år, som svar på begäran om upplysningar som EU‑domstolen tillställde den hänskjutande domstolen den 14 augusti samma år, angav sistnämnda domstol att klaganden i det nationella målet hade lämnat in en ansökan om äktenskapsskillnad den 5 juli 2018 och att äktenskapsskillnad mellan honom och hans hustru hade meddelats den 24 juli samma år.

23

Den belgiska regeringen har gjort gällande att EU-domstolen inte är behörig att besvara den ställda frågan av följande skäl. För det första har den hänskjutande domstolen anfört att den hyser tvivel om giltigheten av artikel 13.2 i direktiv 2004/38, inte med avseende på en unionsrättslig bestämmelse utan med avseende på en bestämmelse i nationell rätt som fastställts av den belgiska lagstiftaren inom ramen för dess behörighet enligt artikel 15.2 och 15.3 i direktiv 2003/86. För det andra åsidosätts reglerna om befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna om villkoren i artikel 13.2 i direktiv 2004/38 inte är uppfyllda. För det tredje kan stadgans bestämmelser inte leda till en ändring av unionens befogenheter och följaktligen inte heller inkräkta på de befogenheter som – på unionsrättens nuvarande stadium – tillkommer medlemsstaterna, såsom befogenheterna i fråga om uppehållsvillkoren för tredjelandsmedborgare som inte uppfyller kravet att vara familjemedlem till en unionsmedborgare.

24

Det framgår härvid av artikel 19.3 b FEU och artikel 267 första stycket b FEUF att domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden om tolkningen och giltigheten av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, utan undantag, eftersom dessa rättsakter ska vara fullt förenliga med bestämmelserna i fördragen och med de konstitutionella principer som följer av dem och med bestämmelserna i stadgan (dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 71, och där angiven rättspraxis).

25

Vad gäller villkoren, bland annat vid äktenskapsskillnad, för bibehållen uppehållsrätt för tredjelandsmedborgare som har utsatts för våld i hemmet av make eller maka, anser den hänskjutande domstolen att den ordning som föreskrivs i artikel 13.2 i direktiv 2004/38 vad gäller tredjelandsmedborgare vars make eller maka är unionsmedborgare är mindre förmånlig än den ordning som föreskrivs i artikel 15.3 i direktiv 2003/86 såvitt gäller tredjelandsmedborgare vars make eller maka också är medborgare i ett tredjeland, och uppmanar därför EU‑domstolen att uttala sig om giltigheten av artikel 13.2 i direktiv 2004/38 mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan vari principen om likabehandling och förbud mot diskriminering stadgas.

26

Under dessa omständigheter är EU-domstolen behörig att besvara den ställda frågan.

27

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 13.2 i direktiv 2004/38 är giltig mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan.

28

Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida unionslagstiftaren – genom att föreskriva att vid äktenskapsskillnad är fortsatt uppehållsrätt för tredjelandsmedborgare som har utsatts för våld i hemmet av sin make eller maka som är unionsmedborgare underställd de villkor som föreskrivs i artikel 13.2 andra stycket i direktiv 2004/38, bland annat kravet om tillräckliga tillgångar, trots att det i artikel 15.3 i direktiv 2003/86, under samma omständigheter, inte uppställs några sådana villkor för att bevilja ett eget uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare som har utsatts för våld i hemmet av sin make eller maka som också är tredjelandsmedborgare – har infört en skillnad i behandling mellan dessa två kategorier av tredjelandsmedborgare som varit utsatta för våld i hemmet, till nackdel för den förstnämnda kategorin, i strid med artiklarna 20 och 21 i stadgan.

29

Domstolen påpekar inledningsvis att Europeiska kommissionen, utan att formellt göra gällande att den hänskjutande domstolens giltighetsfråga inte kan tas upp till sakprövning, i sina skriftliga yttranden, och Europaparlamentet, i sina muntliga yttranden, har uttryckt tvivel om huruvida artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38 är tillämplig under sådana omständigheter som dem i det nationella målet.

30

Dessa tvivel grundar sig på domen av den 30 juni 2016, NA (C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 51), i vilken domstolen slog fast att denna bestämmelse ska tolkas så, att en tredjelandsmedborgare som är före detta make till en unionsmedborgare och som utsatts för våld i hemmet av nämnde unionsmedborgare under äktenskapet, inte har rätt till bibehållen uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten, med stöd av den bestämmelsen, när förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes efter det att maken som är unionsmedborgare hade lämnat den medlemsstaten.

31

Såsom har påpekats i punkterna 16 och 22 ovan har klaganden i det nationella målet under äktenskapet utsatts för våld i hemmet av sin före detta hustru, som är unionsmedborgare, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Den före detta hustrun bor emellertid tillsammans med parets dotter i Frankrike sedan den 10 september 2015. Förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes först nästan tre år efter det att de sistnämnda lämnat Belgien, det vill säga den 5 juli 2018, och ledde till äktenskapsskillnad den 24 juli 2018.

32

Det är mot denna bakgrund som tillämpningsområdet för artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38 ska fastställas innan giltigheten av artikel 13.2 andra stycket i direktivet bedöms mot bakgrund av de skäl som den hänskjutande domstolen har anfört.

33

Det följer härvid för det första av såväl rubriken till som ordalydelsen i artikel 13.2 i direktiv 2004/38 att bibehållen uppehållsrätt enligt den bestämmelsen för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat bland annat föreligger vid äktenskapsskillnad. Följaktligen medför inte äktenskapsskillnad någon förlust av sådan uppehållsrätt när villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda (dom av den 30 juni 2016, NA, C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 40).

34

Vad sedan beträffar bestämmelsens sammanhang så utgör artikel 13.2 i direktiv 2004/38 ett undantag från principen att inte alla tredjelandsmedborgare har rätt att resa in och uppehålla sig i en medlemsstat enligt detta direktiv, utan uteslutande de som är ”familjemedlemmar”, i den mening som avses i artikel 2.2 i det direktivet, till en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att bosätta sig i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare. Denna princip har fastställts i domstolens fasta praxis (dom av den 30 juni 2016, NA, C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

35

Artikel 13.2 i direktiv 2004/38 avser nämligen exceptionella fall där äktenskapsskillnad inte medför förlust av uppehållsrätt för de berörda tredjelandsmedborgarna, enligt direktiv 2004/38, även om nämnda tredjelandsmedborgare som en följd av äktenskapsskillnaden inte längre uppfyller de villkor som anges i artikel 7.2 i samma direktiv, och framför allt inte villkoret att det ska vara fråga om en ”familjemedlem” i den mening som avses i artikel 2.2 a i samma direktiv (dom av den 30 juni 2016, NA, C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 42).

36

Vad slutligen beträffar ändamålet med artikel 13.2 i direktiv 2004/38, svarar den bestämmelsen mot syftet i skäl 15 i direktivet, det vill säga att ge familjemedlemmarna ett rättsligt skydd vid äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap, genom att åtgärder vidtas för att säkerställa att familjemedlemmar som redan uppehåller sig inom den mottagande medlemsstatens territorium får behålla uppehållsrätten uteslutande på personlig grund (dom av den 30 juni 2016, NA, C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 45).

37

Det följer av tillkomsthistorien för direktiv 2004/38 och närmare bestämt av redogörelsen för skälen i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2001) 257 slutlig) att enligt den unionsrätt som var tillämplig före direktiv 2004/38 kunde den frånskilda maken eller makan förlora sin uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten (dom av den 30 juni 2016, NA, C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 46).

38

I nämnda förslag till direktiv preciseras att den föreslagna bestämmelsen, sedermera artikel 13.2 i direktiv 2004/38, har till syfte att erbjuda ett visst rättsligt skydd för tredjelandsmedborgare vars uppehållsrätt är kopplad till familjeband, i detta fall äktenskap, och som därför skulle kunna riskera att bli offer för utpressning i en skilsmässosituation. Det har i samma förslag till direktiv vidare angetts att ett sådant skydd endast är nödvändigt när äktenskapsskillnaden är slutgiltig, eftersom uppehållsrätten för den make eller maka som är tredjelandsmedborgare inte påverkas av en hemskillnad (dom av den 30 juni 2016, NA, C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 47).

39

Så länge äktenskapet består behåller maken eller makan, som är tredjelandsmedborgare, sin ställning som familjemedlem till unionsmedborgaren, såsom denna definieras i artikel 2.2 i direktiv 2004/38, och har i denna egenskap en härledd uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten eller, i förekommande fall, i den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare (dom av den 12 mars 2014, O. och B., C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 61)

40

Domstolen drar av det ovanstående slutsatsen att det beträffande artikel 13.2 i direktiv 2004/38 följer av dess lydelse, sammanhang och ändamål att genomförandet av den bestämmelsen, vilket inbegriper den rättighet som följer av artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38, är avhängigt av de berörda personernas äktenskapsskillnad (dom av den 30 juni 2016, NA, C‑115/15, EU:C:2016:487, punkt 48).

41

I punkt 62 i domen av den 16 juli 2015, Singh m.fl. (C‑218/14, EU:C:2015:476), slog domstolen fast att om unionsmedborgaren, innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleds, lämnar den medlemsstat där maken eller makan är bosatt för att bosätta sig i en annan medlemsstat eller i tredjeland så upphör tredjelandsmedborgarens härledda uppehållsrätt med stöd av artikel 7.2 i direktiv 2004/38 i samband med unionsmedborgarens avresa och kan inte längre upprätthållas på grundval av artikel 13.2 första stycket a i det direktivet

42

Att i det fall som avses i artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38, för bibehållen uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som har utsatts för våld i hemmet av sin make eller maka som är unionsmedborgare, kräva att förfarandet för äktenskapsskillnad ska ha inletts innan unionsmedborgaren lämnar värdmedlemsstaten skulle kunna erbjuda den sistnämnda medborgaren ett påtryckningsmedel som uppenbart skulle strida mot syftet att skydda offret för sådana handlingar och – såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 87 och 88 i sitt förslag till avgörande – utsätta offret för utpressning i samband med en skilsmässosituation och påtryckningar att lämna landet.

43

I motsats till vad som slagits fast i punkt 51 i domen av den 30 juni 2016, NA (C‑115/15, EU:C:2016:487), finner domstolen att såvitt gäller bibehållande av uppehållsrätten med stöd av artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38 kan förfarandet för äktenskapsskillnad inledas efter det att unionsmedborgaren lämnat den mottagande medlemsstaten. För att garantera rättssäkerheten kan en tredjelandsmedborgare som har utsatts för våld i hemmet av sin make eller maka som är unionsmedborgare och vars förfarande för äktenskapsskillnad inte inletts innan unionsmedborgaren lämnade den mottagande medlemsstaten emellertid endast göra gällande en bibehållen uppehållsrätt enligt denna bestämmelse under förutsättning att förfarandet inleds inom rimlig tid efter avresan.

44

Det är nämligen viktigt att den berörda tredjelandsmedborgaren, som är make till en unionsmedborgare, ges tillräckligt med tid för att kunna välja mellan de två alternativ som direktiv 2004/38 erbjuder för att behålla en uppehållsrätt enligt detta direktiv. Dessa alternativ består i att antingen inleda ett förfarande för äktenskapsskillnad för att komma i åtnjutande av en personlig uppehållsrätt enligt artikel 13.2 första stycket c i direktivet, eller att bosätta sig i den medlemsstat där unionsmedborgaren är bosatt i syfte att behålla sin härledda uppehållsrätt. Det ska tilläggas att maken eller makan inte nödvändigtvis måste bo permanent med unionsmedborgaren för att ha en härledd uppehållsrätt (dom av den 13 februari 1985, Diatta, 267/83, EU:C:1985:67, punkterna 20 och 22, och dom av den 8 november 2012, Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 58).

45

Såsom påpekats i punkt 31 ovan har klaganden i det nationella målet i förevarande fall inte återförenats med sin maka i ursprungsmedlemsstaten. Han inledde ett förfarande för äktenskapsskillnad den 5 juli 2018, det vill säga nästan tre år efter det att hans hustru och dotter hade lämnat värdmedlemsstaten, vilket inte kan anses motsvara en rimlig tidsfrist.

46

Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att enligt den nationella lagstiftning som syftar till att införliva artikel 13.2 i direktiv 2004/38 åtnjuter en tredjelandsmedborgare, som befinner sig i samma situation som klaganden i det nationella målet, bibehållen uppehållsrätt under förutsättning att den skyldighet som anges i andra stycket i denna artikel iakttas.

47

Under dessa omständigheter framstår det inte som uppenbart att den ställda frågan, i den mån den avser giltigheten av artikel 13.2 i direktiv 2004/38, helt saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.

48

Den ställda frågan kan således tas upp till sakprövning.

49

Det ska först prövas huruvida artiklarna 20 och 21 i stadgan är relevanta, såsom den hänskjutande domstolen har frågat, vid prövningen av huruvida artikel 13.2 i direktiv 2004/38 kan medföra att tredjelandsmedborgare som utsatts för våld i hemmet och vars make eller maka är unionsmedborgare, diskrimineras i förhållande till tredjelandsmedborgare vars make eller maka också är tredjelandsmedborgare.

50

Vad för det första gäller artikel 21 i stadgan påpekar domstolen följande. Eftersom den särbehandling som införs genom artikel 13.2 i direktiv 2004/38 grundas på den makes medborgarskap som utövat våld i hemmet finns det anledning att erinra om artikel 21.2 i stadgan, där det föreskrivs att ”[i]nom tillämpningsområdet för fördragen, och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i dem, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden”. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 27) motsvarar denna bestämmelse artikel 18 första stycket FEUF och ska tillämpas i enlighet med sistnämnda bestämmelse.

51

Såsom domstolen har slagit fast rör artikel 18 första stycket FEUF situationer som omfattas av tillämpningsområdet för unionsrätten i vilka en medborgare i en medlemsstat diskrimineras i förhållande till medborgare i en annan medlemsstat uteslutande på grund av sin nationalitet. Den kan inte tillämpas på fall där medborgare i medlemsstaterna särbehandlas i förhållande till medborgare från tredjeland (dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze, C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkt 52).

52

Denna bestämmelse är således inte heller tillämplig på en eventuell skillnad i behandling mellan två kategorier av tredjelandsmedborgare, såsom de två kategorier av offer för våld i hemmet som avses i artikel 13.2 i direktiv 2004/38 respektive artikel 15.3 i direktiv 2003/86.

53

Härav följer att artikel 21 i stadgan saknar relevans för den giltighetsprövning som den hänskjutande domstolen har begärt.

54

Vad för det andra gäller artikel 20 i stadgan, enligt vilken ”[a]lla människor är lika inför lagen”, stadgas i denna artikel inte någon uttrycklig begränsning av dess tillämpningsområde varför den är tillämplig på alla situationer som regleras av unionsrätten, såsom de situationer som omfattas av direktiven 2004/38 och 2003/86 (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/17 (övergripande avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada) av den 30 april 2019, EU:C:2019:341, punkt 171 och där angiven rättspraxis).

55

Artikel 20 i stadgan är således relevant för den giltighetsprövning som den hänskjutande domstolen har begärt.

56

Under dessa omständigheter är det endast mot bakgrund av artikel 20 i stadgan som giltigheten av artikel 13.2 i direktiv 2004/38 ska bedömas.

57

Såsom framgår av domstolens fasta praxis är likhet inför lagen i enlighet med vad som stadgas i artikel 20 i stadgan en allmän unionsrättslig princip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 17 oktober 2013, Schaible, C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

58

Kravet på att situationerna ska vara lika för att man ska kunna konstatera att likabehandlingsprincipen har åsidosatts ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling, varvid principerna och målsättningarna på det område som rättsakten omfattas av ska beaktas. I den mån som situationerna inte är lika kan en skillnad i behandling av dem inte anses strida mot bestämmelsen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan (yttrande 1/17 (övergripande avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada) av den 30 april 2019, EU:C:2019:341, punkt 177 och där angiven rättspraxis).

59

I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 13.2 i direktiv 2004/38 är giltig, eftersom den inför ett annat system än det som föreskrivs i artikel 15.3 i direktiv 2003/86, trots att båda två, enligt den hänskjutande domstolen, är tillämpliga på identiska situationer.

60

Vad för det första gäller det system som fastställs i artikel 13.2 i direktiv 2004/38, föreskrivs i artikel 13.2 första stycket i direktivet att äktenskapsskillnad inte ska leda till förlust av uppehållsrätten för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, bland annat när detta krävs med hänsyn till särskilt svåra omständigheter, till exempel att ha utsatts för våld i hemmet medan äktenskapet fortfarande bestod. Såsom anges i artikel 13.2 tredje stycket i direktivet behåller dessa familjemedlemmar sin uppehållsrätt uteslutande på personlig grund.

61

För att dessa familjemedlemmar ska komma i åtnjutande av en bibehållen uppehållsrätt innan de förvärvar permanent uppehållsrätt ska emellertid de villkor som anges i artikel 13.2 andra stycket i direktiv 2004/38 vara uppfyllda, det vill säga att de berörda personerna ska visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som uppfyller dessa krav.

62

Dessa villkor motsvarar dem som anges i artikel 7.1 a, b och d i direktiv 2004/38, vilka unionsmedborgare själva är skyldiga att uppfylla för att ha rätt till tillfällig uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten under längre tid än tre månader.

63

Slutligen framgår det av skäl 10 i direktivet att samma villkor bland annat syftar till att undvika att personerna blir en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

64

Vad för det andra gäller det system som fastställs i artikel 15.3 i direktiv 2003/86, framgår det av denna bestämmelse att vid äktenskapsskillnad får personer som rest in i medlemsstaten för familjeåterförening, efter ansökan, om så krävs, beviljas eget uppehållstillstånd. Av bestämmelsen följer vidare att medlemsstaterna ska anta bestämmelser som garanterar att oberoende uppehållstillstånd utfärdas i ”särskilt ömmande fall”. I punkt 5.3 i kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 3 april 2014 om riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86 (COM(2014) 210 final) anges som exempel på särskilt ömmande fall bland annat våld i hemmet.

65

I artikel 15.4 i detta direktiv anges att villkoren för beviljande av eget uppehållstillstånd och för giltighetstiden för eget uppehållstillstånd ska fastställas enligt nationell lagstiftning.

66

Genom artikel 13.2 i direktiv 2004/38 respektive artikel 15.3 i direktiv 2003/86 införs således olika regelverk och villkor.

67

Det ska därmed prövas huruvida å ena sidan tredjelandsmedborgare som är makar till en unionsmedborgare och som har utsatts för våld i hemmet som begåtts av unionsmedborgaren och som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 13.2 i direktiv 2004/38, och å andra sidan tredjelandsmedborgare som är makar till en tredjelandsmedborgare och som har utsatts för våld i hemmet som begåtts av sistnämnda tredjelandsmedborgare och som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 15.3 i direktiv 2003/86, befinner sig i en jämförbar situation såvitt gäller rätten till bibehållen uppehållsrätt i en medlemsstat mot bakgrund av de omständigheter som är kännetecknande för dessa två situationer.

68

Såsom påpekats i punkterna 36–38 ovan är syftet med artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38 att vid äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller registrerat partnerskap skydda en tredjelandsmedborgare som har utsatts för våld i hemmet av sin make eller partner, som är unionsmedborgare, medan äktenskapet eller det registrerade partnerskapet bestod genom att bevilja vederbörande en uppehållsrätt på personlig grund i den mottagande medlemsstaten.

69

Direktiv 2003/86 har samma syfte att skydda familjemedlemmar som utsatts för våld i hemmet, eftersom det i artikel 15.3 häri föreskrivs att vid bland annat äktenskapsskillnad eller separation kan ett eget uppehållstillstånd utfärdas för personer som rest in på grund av familjeåterförening och att medlemsstaterna ska anta bestämmelser som garanterar att ett sådant uppehållstillstånd utfärdas i särskilt ömmande fall.

70

Syftet med såväl artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38 som artikel 15.3 i direktiv 2003/86 är således att säkerställa skydd för familjemedlemmar som utsatts för våld i hemmet. Såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 58 ovan ska emellertid frågan huruvida situationerna är jämförbara bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem.

71

När det gäller de områden som direktiven 2004/38 och 2003/86 sorterar under, noterar domstolen följande. Direktiv 2004/38 antogs med stöd av artiklarna 12, 18, 40, 44 och 52 EG, nu artiklarna 18, 21, 46, 50 respektive 59 FEUF, det vill säga inom ramen för området för fri rörlighet för personer. Detta direktiv omfattas således av unionens mål, som anges i artikel 3 FEU, att upprätta en inre marknad utan inre gränser där denna grundläggande frihet garanteras i enlighet med bestämmelserna i EUF-fördraget.

72

Det ska erinras om att det följer av skälen 1 och 2 i direktiv 2004/38 att unionsmedborgarskapet ger varje medborgare i unionen en grundläggande och individuell rättighet att röra sig och uppehålla sig fritt i medlemsstaterna, med förbehåll för de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och de åtgärder som antas för att genomföra dessa. Fri rörlighet för personer utgör dessutom en av de grundläggande friheterna på den inre marknaden, som stadgas i artikel 45 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (dom av den 22 juni 2021, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. (Förebyggande åtgärder inför avlägsnande), C‑718/19, EU:C:2021:505, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

73

Unionsmedborgarnas familjemedlemmar har vidare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, oavsett medborgarskap.

74

Det ska i detta sammanhang erinras om att de rättigheter som tredjelandsmedborgare har enligt unionsrättens bestämmelser om unionsmedborgarskap inte är självständiga rättigheter för dessa medborgare, utan härledda rättigheter till följd av att en unionsmedborgare har utövat sin rätt till fri rörlighet och rätt att fritt uppehålla sig. Syftet med och skälen för dessa härledda rättigheter är att det skulle undergräva unionsmedborgarens fria rörlighet att inte erkänna en sådan rätt, eftersom denne då skulle avskräckas från att utöva sin rätt till inresa och uppehåll i den mottagande medlemsstaten (dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl., C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

75

Vad därefter gäller direktiv 2003/86, antogs detta med stöd av artikel 63.3 a EG, nu artikel 79 FEUF, det vill säga inom ramen för unionens gemensamma invandringspolitik. Denna politik syftar till att i alla stadier säkerställa en effektiv hantering av migrationsströmmarna, en rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorium, förebyggande av olaglig invandring och människohandel och förstärkt bekämpning av dessa.

76

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 122 i sitt förslag till avgörande är unionens befogenhet i migrationsfrågor en harmoniseringsbefogenhet. Gemensamma regler antas således genom direktiv, såsom direktiv 2003/86, som medlemsstaterna är skyldiga att införliva med sin nationella rätt. Medlemsstaterna kan emellertid lagstifta om frågor som inte omfattas av unionsrätten och avvika från de gemensamma reglerna i den mån detta är tillåtet enligt unionsrätten.

77

När det gäller syftet med direktiven 2004/38 och 2003/86 ska det påpekas att enligt artikel 1 i direktiv 2004/38 fastställer detta direktiv villkoren för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, rätten att permanent uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar och begränsningar av dessa rättigheter av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.

78

Såsom framgår av själva lydelsen i artiklarna 20 och 21 FEUF har unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar inte en ovillkorlig rätt att röra sig och uppehålla sig fritt i medlemsstaterna, utan denna rätt kan begränsas och villkoras enligt vad som föreskrivs i EUF-fördraget och i de bestämmelser som utfärdats för dess genomförande (dom av den 22 juni 2021, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. (Förebyggande åtgärder inför avlägsnande),C‑718/19, EU:C:2021:505, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Det är således genom direktiv 2004/38 som unionslagstiftaren, i enlighet med dessa artiklar i EUF-fördraget, har reglerat dessa begränsningar och villkor.

79

Syftet med direktiv 2003/86 är, enligt artikel 1 jämförd med skäl 6 i direktivet, att i enlighet med gemensamma kriterier fastställa de materiella villkor som gäller för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier.

80

Genom direktiv 2003/86 har unionslagstiftaren således avsett att säkerställa en tillnärmning av nationell lagstiftning om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse, såsom framgår av skäl 3 i direktivet.

81

Vad gäller målsättningen med direktiven 2004/38 och 2003/86 påpekar domstolen att direktiv 2004/38, såsom framgår av skälen 3 och 4 däri, avser att underlätta utövandet av den primära och individuella rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som unionsmedborgarna tillerkänns direkt i artikel 21.1 FEUF och att stärka denna rätt (dom av den 2 oktober 2019, Bajratari, C‑93/18, EU:C:2019:809, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

82

Eftersträvandet av målet att underlätta utövandet av varje unionsmedborgares grundläggande rätt att fritt röra sig och uppehålla sig kräver visserligen att även målen att skydda deras familjeliv och integrering i den mottagande medlemsstaten eftersträvas. I artikel 3.1 i direktiv 2004/38 ges således unionsmedborgarens familjemedlemmar uppehållsrätt. Det har även slagits fast att villkor som främjar integrering av unionsmedborgarnas familjemedlemmar i den mottagande medlemsstaten bidrar till förverkligandet av målet om fri rörlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 1986, Reed, 59/85, EU:C:1986:157, punkt 28, och dom av den 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld, C‑181/19, EU:C:2020:794, punkt 51). Dessa skydds- och integrationsmål är emellertid sekundära i förhållande till det främsta syftet med detta direktiv, som är att främja unionsmedborgarnas fria rörlighet.

83

Den allmänna målsättningen med direktiv 2003/86 är att underlätta tredjelandsmedborgares integrering i medlemsstaterna genom att möjliggöra ett familjeliv tack vare familjeåterförening vilket framgår av skäl 4 däri (dom av den 21 april 2016, Khachab, C‑558/14, EU:C:2016:285, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

84

Det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna tillerkänns vid tillämpning av direktiv 2004/38 är begränsat, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 37 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 83).

85

Det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna tillerkänns inom ramen för direktiv 2003/86 är däremot vidsträckt vad gäller just villkoren för beviljande, med stöd av artikel 15.3 i direktivet, av ett eget uppehållstillstånd vid äktenskapsskillnad till en tredjelandsmedborgare som rest in i den berörda medlemsstaten på grund av familjeåterförening och som har utsatts för våld i hemmet av referenspersonen under äktenskapet.

86

Denna bestämmelse ålägger visserligen medlemsstaterna att anta bestämmelser som i ett sådant fall garanterar att den berörda tredjelandsmedborgaren beviljas ett sådant uppehållstillstånd. Såsom påpekats i punkt 65 ovan, preciseras inte desto mindre i artikel 15.4 i direktivet att villkoren för beviljande och varaktighet av ett sådant eget uppehållstillstånd ska fastställas enligt nationell lagstiftning.

87

Genom att i artikel 15.4 i direktiv 2003/86 hänvisa till nationell lagstiftning, har unionslagstiftaren således angett att den hade för avsikt att överlåta åt varje medlemsstat att efter eget skön fastställa under vilka villkor ett eget uppehållstillstånd vid äktenskapsskillnad ska utfärdas till en tredjelandsmedborgare som rest in i landet på grund av familjeåterförening och som har utsatts för våld i hemmet av vederbörandes make eller maka under äktenskapet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, C och A, C‑257/17, EU:C:2018:876, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

88

Medlemsstaterna får under alla omständigheter inte använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett sätt som äventyrar direktivets syfte och ändamålsenliga verkan eller som strider mot proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2015, K och A, C‑153/14, EU:C:2015:453, punkterna 50 och 51, och där angiven rättspraxis).

89

Av det ovan anförda följer att trots att artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38 och artikel 15.3 i direktiv 2003/86 ska säkerställa skydd för familjemedlemmar som utsatts för våld i hemmet, sorterar de system som införs genom dessa direktiv under olika områden, vars principer, föremål och syften också skiljer sig åt. De personer som omfattas av direktiv 2004/38 har dessutom en annan ställning och rättigheter av annat slag än dem som de personer som omfattas av direktiv 2003/86 kan åberopa, och det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har vid tillämpningen av de villkor som fastställs i dessa direktiv är inte detsamma. Det var bland annat de belgiska myndigheternas val inom ramen för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som de har enligt artikel 15.4 i direktiv 2003/86 som ledde till den särbehandling som klaganden i det nationella målet har kritiserat.

90

När det gäller bibehållen uppehållsrätt i den berörda medlemsstaten konstaterar domstolen således att tredjelandsmedborgare som är makar till en unionsmedborgare och som har utsatts för våld i hemmet av nämnde unionsmedborgare och som omfattas av direktiv 2004/38, å ena sidan, och tredjelandsmedborgare som är makar till en annan tredjelandsmedborgare och som har utsatts för våld i hemmet av sistnämnde tredjelandsmedborgare och som omfattas av direktiv 2003/86, å andra sidan, inte befinner sig i en situation som är jämförbar vid eventuell tillämpning av likabehandlingsprincipen, vars efterlevnad säkerställs av unionsrätten och i synnerhet artikel 20 i stadgan.

91

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att det vid prövningen av den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen inte har framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av artikel 13.2 i direktiv 2004/38 mot bakgrund av artikel 20 i stadgan.

92

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Vid prövningen av den giltighetsfråga som ställts av den hänskjutande domstolen har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av artikel 13.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG, mot bakgrund av artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.