–

Zakład Ubezpieczeń Społecznych I Oddział w Warszawie, genom J. Piotrowski och S. Żółkiewski, radcowie prawni,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Pavliš och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och M.M. Tátrai, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom D. Martin och M. Brauhoff, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 52.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan SC och Zakład Ubezpieczeń Społecznych I Oddział w Warszawie (socialförsäkringsmyndigheten, avdelning I i Warszawa, Polen) (nedan kallat pensionsorganet). Målet rör fastställandet av den proportionella ålderspension som nämnda organ ska utbetala till SC.

3

Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71), upphävdes den 1 maj 2010, då förordning nr 883/2004 blev tillämplig.

4

I artikel 1 r i förordning nr 1408/71 definieras ”försäkringsperioder” som ”avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare definierade eller erkända som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller anses vara fullgjorda och alla andra perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas som likvärdiga med försäkringsperioder”.

5

Artikel 45 i förordning nr 1408/71 har rubriken ”Beaktande av försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som en anställd eller egenföretagare har omfattats av, för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner”. I artikel 45.1 föreskrivs följande:

”Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner enligt ett system som inte är ett särskilt system i punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten, i förekommande fall, beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning oavsett om sådana perioder har fullgjorts enligt ett allmänt system eller enligt ett särskilt system och oavsett om så skett som anställd eller som egenföretagare. Dessa perioder skall därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.”

6

I artikel 46 i förordningen, med rubriken ”Beviljande av förmåner”, föreskrevs följande i punkterna 1 och 2:

”1.   Om de villkor som krävs enligt en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner har uppfyllts utan tillämpning av artikel 45 eller artikel 40.3, skall följande regler gälla:

2.   Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av artikel 45 och/eller artikel 40.3 skall följande regler tillämpas:

7

Enligt artikel 1 t i förordning nr 883/2004 avses med ”försäkringsperiod””avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med försäkringsperioder”.

8

Artikel 6 i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Sammanläggning av perioder”, ersatte artikel 45.1 i förordning nr 1408/71 och har följande lydelse:

”Om inte annat följer av denna förordning, skall den behöriga institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning

…

villkoras av att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder eller perioder som egenföretagare har fullgjorts, i nödvändig utsträckning beakta försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder eller perioder som egenföretagare som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat som om de vore perioder som fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.”

9

Kapitel 5 i avdelning III i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Ålders- och efterlevandepensioner”, innehåller bland annat artikel 52, med rubriken ”Beviljande av förmåner”. I artikel 52.1, som i huvudsak återger innehållet i artikel 46.2 i förordning nr 1408/71, föreskrivs följande:

”Den behöriga institutionen skall beräkna det förmånsbelopp som skall utbetalas

10

I enlighet med artikel 5.1 led 2 i ustawa o emeryturach i rentach z Funduszu Ubezpieczeń Społecznych (lag om ålders- och invaliditetspensioner som betalas av socialförsäkringskassan) av den 17 december 1998, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (Dz. U. 2018, punkt 1270), ska, vid fastställandet av rätten till ålderspension och beräkningen av dess storlek, icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder beaktas vid beräkningen av ålderspensionens storlek endast till den del dessa perioder inte överstiger en tredjedel av styrkta avgiftsbelagda försäkringsperioder.

11

Genom beslut av den 24 februari 2014, utfärdat av pensionsorganet, beviljades klaganden i det nationella målet ålderspension från och med den 5 november 2013.

12

Vid fastställandet av rätten till ålderspension beaktade pensionsorganet olika försäkringsperioder för klaganden i det nationella målet. Organet fastställde till att börja med längden på de avgiftsbelagda försäkringsperioder som hade fullgjorts enligt Republiken Polens lagstiftning för att därefter beakta icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder som hade fullgjorts enligt lagstiftningen i denna medlemsstat till den del dessa perioder inte översteg en tredjedel av de avgiftsbelagda perioderna. Slutligen, och i den mån den försäkrade inte enbart på grundval av försäkringsperioder som hade fullgjorts enligt lagstiftningen i Republiken Polen kunde styrka den minimiperiod som krävs för rätt till ålderspension, lades de försäkringsperioder som hade fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, nämligen Konungariket Nederländerna, till längden på de försäkringsperioder som hade fullgjorts enligt Republiken Polens lagstiftning.

13

När försäkringsperiodens längd väl hade fastställts beräknade pensionsorganet, i enlighet med artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004, förmånens teoretiska belopp på samma sätt, genom att lägga samman nationella avgiftsbelagda försäkringsperioder och icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder till den del de sistnämnda perioderna inte översteg en tredjedel av de förstnämnda perioderna, innan de försäkringsperioder som hade fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat lades till. Förmånens faktiska belopp beräknades i proportion till längden på de försäkringsperioder, avgiftsbelagda såväl som icke-avgiftsbelagda, som hade fullgjorts enligt Republiken Polens lagstiftning, varvid de sistnämnda perioderna beaktats till den del de inte översteg en tredjedel av de avgiftsbelagda nationella försäkringsperioderna, i förhållande till den sammanlagda längden av de försäkringsperioder som hade fullgjorts såväl enligt Republiken Polens lagstiftning som enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.

14

Klaganden i det nationella målet överklagade pensionsorganets beslut av den 24 februari 2014 och yrkade bland annat att de icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder som hade fullgjorts enligt lagstiftningen i Republiken Polen skulle beaktas i större utsträckning vid beräkningen av ålderspensionens storlek. Enligt klaganden hade pensionsorganet gjort fel när det inte beaktade det resonemang som domstolen förde i domen av den 3 mars 2011, Tomaszewska (C‑440/09, EU:C:2011:114) (nedan kallad domen i målet Tomaszewska). Enligt detta resonemang är det, vid fastställandet av de nödvändiga perioderna för att förvärva rätt till ålderspension, för att fastställa den övre gränsen för de icke-avgiftsbelagda perioderna, nödvändigt att beakta alla de försäkringsperioder som fullgjorts under den migrerande arbetstagarens yrkeskarriär, inbegripet sådana perioder som fullgjorts i en annan medlemsstat.

15

Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) fann att den beräkningsmetod som pensionsorganet hade tillämpat var korrekt och ogillade överklagandet genom dom av den 19 november 2015.

16

Klaganden överklagade domen till Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen) som, genom dom av den 9 augusti 2017, ändrade denna dom och pensionsorganets beslut av den 24 februari 2014. Denna domstol preciserade att den tolkning som gjordes i domen i målet Tomaszewska avseende tillämpningen av artikel 45 i förordning nr 1408/71 inte endast gäller för fastställandet av den tidsperiod som krävs för att förvärva rätt till ålderspension, utan även för beräkningen av det förmånsbelopp som ska betalas ut.

17

Pensionsorganet överklagade denna dom till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen). Till stöd för sitt överklagande har nämnda organ för det första gjort gällande att domen i målet Tomaszewska avsåg tolkningen av artikel 45.1 i förordning nr 1408/71, vilken motsvarar artikel 6 i förordning nr 883/2004, och inte artikel 46.2 i förordning nr 1408/71, vilken motsvarar artikel 52.1 i förordning nr 883/2004, som är i fråga i det nationella målet. För det andra är den domen endast tillämplig på faktiska omständigheter som liknar omständigheterna i det mål som gav upphov till nämnda dom. För det tredje skulle en tillämpning av artikel 45 i förordning nr 1408/71, såsom den tolkats i domen i målet Tomaszewska, i det nationella målet få till följd att icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder som fullgjorts enligt Republiken Polens lagstiftning skulle beaktas i större utsträckning än vad som föreskrivs i polsk rätt, vilket skulle innebära att det polska socialförsäkringssystemets bidrag till den förmån som den försäkrade har rätt till blir större. För det fjärde framgår det av punkt 2 i beslut nr H6 av den 16 december 2010 om tillämpningen av vissa principer för sammanläggning av perioder enligt artikel 6 i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT C 45, 2011, s. 5), av den administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen, att försäkringsperioder som har anmälts av andra medlemsstater läggs samman av den mottagande medlemsstaten utan ifrågasättande av periodernas karaktär, vilket innebär att det polska socialförsäkringsorganet inte kan tvingas beakta nationella försäkringsperioder i större utsträckning än vad som föreskrivs i nationell rätt.

18

Enligt den hänskjutande domstolen kan artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004 tolkas på tre olika sätt.

19

Den första möjliga tolkningen är den som Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) har tillämpat, vilken grundar sig på tolkningen av artikel 45.1 i förordning nr 1408/71, såsom den framgår av domen i målet Tomaszewska. Enligt denna tolkning ska den behöriga institutionen i den berörda medlemsstaten, vid fastställandet av den övre gräns vilken icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder inte får överskrida i förhållande till avgiftsbelagda försäkringsperioder, beakta samtliga fullgjorda försäkringsperioder, inklusive försäkringsperioder som har fullgjorts i andra medlemsstater. Denna rättsliga fiktion är tillämplig inte bara på förvärv av rätt till en förmån, utan även på beräkningen av det teoretiska och det faktiska beloppet för denna förmån.

20

Den andra tolkningen innebär att domen i målet Tomaszewska endast delvis påverkar tolkningen av artikel 52 i förordning nr 883/2004, i den meningen att det endast i punkt 1 b led i) i denna artikel uttryckligen föreskrivs att det teoretiska beloppet ska beräknas med tillämpning av en rättslig fiktion enligt vilken den försäkrade har fullgjort alla försäkringsperioder, inklusive perioder som har fullgjorts i andra medlemsstater, inom den medlemsstat i vilken förmånen beviljas. Beräkningen av det faktiska belopp som avses i punkt 1 b led ii i nämnda artikel görs däremot utan att denna fiktion tillämpas systematiskt.

21

Den tredje tolkningen innebär att domen i målet Tomaszewska endast är tillämplig på förvärv av rätt till ålderspension och inte på beräkningen av pensionsbeloppet.

22

Det är mot denna bakgrund som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 52.1 b i [förordning nr 883/2004] tolkas så,

23

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att den behöriga institutionen i den berörda medlemsstaten, med tanke på fastställandet av den övre gräns vilken icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder inte får överskrida i förhållande till avgiftsbelagda försäkringsperioder enligt denna medlemsstats lagstiftning, ska beakta olika försäkringsperioder, inklusive perioder som fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning, vid beräkningen av det teoretiska förmånsbelopp som avses i led i) i nämnda bestämmelse och av det faktiska förmånsbelopp som avses i led ii i nämnda bestämmelse.

24

Det ska inledningsvis påpekas att även om förordning nr 1408/71 från och med den 1 maj 2010 har ersatts av förordning nr 883/2004, återges bestämmelserna i artiklarna 45 och 46 i förordning nr 1408/71 i huvudsak i artiklarna 6 och 52 i förordning nr 883/2004. Följaktligen är domstolens praxis avseende nämnda bestämmelser i förordning nr 1408/71, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 28 i sitt förslag till avgörande, fortfarande relevant för tolkningen av bestämmelserna i fråga i förordning nr 883/2004.

25

Det ska erinras om att bestämmelserna i såväl förordning nr 1408/71 som förordning nr 883/2004 inte reglerar ett gemensamt system för social trygghet, utan endast har till syfte att säkerställa samordning mellan de olika nationella system som fortsätter att gälla. Enligt fast rättspraxis har medlemsstaterna således kvar sin befogenhet att reglera sina system för social trygghet (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 21 februari 2013, Salgado González, C‑282/11, EU:C:2013:86, punkt 35, och dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck, C‑189/16, EU:C:2017:946, punkt 38).

26

Eftersom det i förordningarna nr 1408/71 och nr 883/2004 inte fastställs några villkor för fullgörande av anställnings- eller försäkringsperioder, bestäms dessa villkor, såsom framgår av såväl artikel 1 r i förordning nr 1408/71 som av artikel 1 t i förordning nr 883/2004, uteslutande av den medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioderna i fråga har fullgjorts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2005, Salgado Alonso, C‑306/03, EU:C:2005:44, punkt 30).

27

Även om det ankommer på varje medlemsstat att i sin lagstiftning bland annat ange villkoren för rätten till förmåner, måste medlemsstaterna likväl iaktta unionsrätten, i synnerhet bestämmelserna i EUF-fördraget om rätten för varje unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 21 februari 2013, Salgado González, C‑282/11, EU:C:2013:86, punkterna 36 och 37, samt dom av den 23 januari 2020, Bundesagentur für Arbeit, C‑29/19, EU:C:2020:36, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

28

För att säkerställa detta iakttagande föreskrivs i artikel 45 i förordning nr 1408/71, såsom den i huvudsak återges i artikel 6 i förordning nr 883/2004, att om en medlemsstats lagstiftning för förvärv, bibehållande eller återfående av rätten till förmåner kräver att försäkringsperioder har fullgjorts, ska den behöriga institutionen i den medlemsstaten beakta försäkringsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar. Med andra ord ska de försäkringsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i olika medlemsstater läggas ihop (dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck, C‑189/16, EU:C:2017:946, punkt 41).

29

Artikel 45 i förordning nr 1408/71, liksom artikel 6 i förordning nr 883/2004, innebär således ett genomförande av den princip om sammanläggning av försäkrings-, bosättnings- och anställningsperioder som uppställs i artikel 48 FEUF. Denna princip utgör en av de grundläggande principerna för samordningen inom unionen av medlemsstaternas system för social trygghet och syftar till att säkerställa att rätten till fri rörlighet inte leder till att en arbetstagare fråntas de sociala skyddsförmåner som arbetstagaren hade kunnat göra anspråk på om han eller hon endast hade varit verksam i en enda medlemsstat. En sådan konsekvens skulle nämligen kunna medföra att arbetstagare inom unionen avskräcks från att utöva rätten till fri rörlighet, vilket därmed skulle utgöra ett hinder för denna frihet (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tomaszewska, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

30

När det i nationell lagstiftning för fastställande av den minimiperiod som krävs för att förvärva rätt till ålderspension uppställs en övre gräns vilken icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder inte får överskrida i förhållande till avgiftsbelagda försäkringsperioder, ska följaktligen den behöriga institutionen i den berörda medlemsstaten vid fastställandet av de avgiftsbelagda försäkringsperioderna beakta samtliga försäkringsperioder som fullgjorts under den migrerande arbetstagarens yrkeskarriär, inbegripet försäkringsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i andra medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tomaszewska, punkterna 37 och 39).

31

Det ska i detta hänseende preciseras att denna sammanläggningsprincip är tillämplig i samtliga situationer där det för att förvärva rätt till ålderspension krävs att perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i andra medlemsstater beaktas. Tillämpningen av denna princip kan således inte begränsas till enbart det typfall som låg till grund för domen i målet Tomaszewska, där tröskeln inte uppnåddes på grundval av en första beräkning som innebar att det, till de avgiftsbelagda och icke-avgiftsbelagda försäkringsperioderna vilka hade fastställts enligt nationell lagstiftning, lades avgiftsbelagda försäkringsperioder som hade fastställts i enlighet med en annan medlemsstats lagstiftning, utan att de sistnämnda perioderna beaktades vid beräkningen av nämnda gräns.

32

Tvisten i det nationella målet avser emellertid inte förvärv av en rätt till pension, för vilken reglerna anges i artikel 45.1 i förordning nr 1408/71, vilken har ersatts av artikel 6 i förordning nr 883/2004, utan beräkningen av beloppet för en ålderspension.

33

Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 48 första stycket a FEUF föreskrivs att Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare, ska besluta om sådana åtgärder som är nödvändiga för att alla försäkringsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i de olika länderna läggs samman inte bara för förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner utan även för beräkning av förmånernas storlek.

34

Det följer av lydelsen av artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004, vilken i huvudsak återger beräkningsreglerna i bland annat artikel 46 i förordning nr 1408/71 (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tomaszewska, punkt 22 och där angiven rättspraxis), att beräkningen av ålderspensionsbeloppet sker i två steg. Först beräknas ett teoretiskt belopp och därefter ett faktiskt belopp.

35

Vad gäller det första steget, vilket avses i artikel 52.1 b led i) i denna förordning, ska den behöriga institutionen beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som den försäkrade skulle kunna göra anspråk på om alla försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i andra medlemsstater hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar (se, vad avser artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71, dom av den 26 juni 1980, Menzies, 793/79, EU:C:1980:172, punkt 9, och dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck, C‑189/16, EU:C:2017:946, punkt 42).

36

I enlighet med denna bestämmelse ska det teoretiska förmånsbeloppet således beräknas som om den försäkrade hade varit yrkesverksam endast i medlemsstaten i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 1980, Menzies, 793/79, EU:C:1980:172, punkt 10, dom av den 21 juli 2005, Koschitzki, C‑30/04, EU:C:2005:492, punkt 27, och dom av den 21 februari 2013, Salgado González, C‑282/11, EU:C:2013:86, punkt 41).

37

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 53 i sitt förslag till avgörande innebär detta i förevarande fall att vid beräkningen av det teoretiska förmånsbeloppet ska de avgiftsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i Republiken Polen och enligt lagstiftningen i Konungariket Nederländerna beaktas vid fastställandet av den övre gräns på en tredjedel vilken de icke-avgiftsbelagda försäkringsperioderna inte får överstiga i förhållande till de avgiftsbelagda försäkringsperioderna, enligt Republiken Polens lagstiftning. Med andra ord ska, vid beräkningen av det teoretiska förmånsbeloppet, de försäkringsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i olika medlemsstater läggas samman.

38

Denna tolkning av artikel 52.1 b led i) i förordning nr 883/2004 är förenlig med syftet med denna bestämmelse, eftersom den beräkning som ska göras enligt denna, i likhet med den som ska göras enligt artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71, syftar till att säkerställa att arbetstagaren erhåller det teoretiska maxbelopp som han eller hon skulle kunna göra anspråk på om samtliga försäkringsperioder hade fullgjorts enligt lagstiftningen i medlemsstaten i fråga (dom av den 26 juni 1980, Menzies, 793/79, EU:C:1980:172, punkt 11, och dom av den 21 juli 2005, Koschitzki, C‑30/04, EU:C:2005:492, punkt 28).

39

Såsom generaladvokaten erinrade om i punkt 56 i sitt förslag till avgörande är det dessutom förenligt med fast rättspraxis att maximera de faktorer som är relevanta för beräkningen av det teoretiska beloppet. Enligt nämnda rättspraxis ska artikel 46.2 i förordning nr 1408/71, som artikel 52.1 i förordning nr 883/2004 har ersatt, tolkas mot bakgrund av syftet i artikel 48 FEUF, vilket är att bidra till genomförandet av den fria rörligheten för arbetstagare, bland annat genom sammanläggning av försäkrings-, bosättnings- eller anställningsperioder, med innebörden att migrerande arbetstagare varken ska förlora rätten till socialförsäkringsförmåner eller drabbas av att förmånerna minskas på grund av att arbetstagarna har utövat sin rätt till fri rörlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 augusti 1994, Reichling, C‑406/93, EU:C:1994:320, punkterna 21 och 24, dom av den 17 december 1998, Lustig, C‑244/97, EU:C:1998:619, punkterna 30 och 31, och dom av den 21 februari 2013, Salgado González, C‑282/11, EU:C:2013:86, punkt 43).

40

Vad gäller det andra steget, som avses i artikel 52.1 b led ii i förordning nr 883/2004, ska den behöriga institutionen däremot fastställa förmånens faktiska belopp genom att på det teoretiska beloppet tillämpa kvoten mellan längden av de försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, och den totala längden av de försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i alla berörda medlemsstater (se, vad avser artikel 46.2 b i förordning nr 1408/71, dom av den 26 juni 1980, Menzies, 793/79, EU:C:1980:172, punkt 9, och dom av den 7 december 2017, Zaniewicz-Dybeck, C‑189/16, EU:C:2017:946, punkt 42).

41

Syftet med artikel 52.1 b led ii i förordning nr 883/2004 är således endast att fördela den respektive kostnaden för förmånerna mellan de berörda medlemsstaternas institutioner i proportion till längden av de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt var och en av dessa medlemsstaters lagstiftning. Denna tillämpning, vid beräkningen av det faktiska beloppet, av principen om proportionell beräkning och inte av principen om sammanläggning är motiverad med hänsyn till att det inte finns något gemensamt system för social trygghet vilket innebär att den ekonomiska integriteten i medlemsstaternas system för social trygghet ska bevaras, samtidigt som arbetstagare som utövar sin rätt till fri rörlighet inte får bestraffas. Om en period som inte motsvarar någon försäkringsperiod eller ens en period av faktisk bosättning i medlemsstaten i fråga beaktades vid den proportionella beräkningen skulle det kunna leda till att jämvikten i fördelningen mellan medlemsstaterna av kostnaderna för förmånerna störs på ett ensidigt och artificiellt sätt som är oförenligt med den mekanism som införts genom denna artikel (se för ett liknande resonemang, vad avser artikel 46.2 b i förordning nr 1408/71, dom av den 26 juni 1980, Menzies, 793/79, EU:C:1980:172, punkt 11).

42

Såsom generaladvokaten påpekade i sak i punkterna 55 och 58 i sitt förslag till avgörande ska varje behörig institution, enligt principen om proportionell beräkning, endast utbetala den del av förmånen som hänför sig till de relevanta perioder som fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar. Det faktiska förmånsbeloppet utgör således den andel av det teoretiska beloppet som motsvarar de sammanlagda försäkrings- eller bosättningsperioder som faktiskt har fullgjorts enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning.

43

Det faktiska förmånsbeloppet ska följaktligen beräknas med beaktande av alla fullgjorda avgiftsbelagda perioder eller alla perioder som behandlas som sådana i den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2002, Barreira Pérez, C‑347/00, EU:C:2002:560, punkt 39), med undantag för de försäkringsperioder som fullgjorts utanför den berörda medlemsstaten.

44

I förevarande fall ska beräkningen av det faktiska förmånsbeloppet således ske i enlighet med polsk lagstiftning, med beaktande av avgiftsbelagda försäkringsperioder som fullgjorts enligt Republiken Polens lagstiftning och icke avgiftsbelagda försäkringsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i denna medlemsstat till den del de sistnämnda perioderna inte överstiger en tredjedel av de avgiftsbelagda försäkringsperioderna, såsom det föreskrivs i nämnda lagstiftning, men med uteslutande av försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat.

45

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 52.1 b i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att med tanke på fastställandet av den övre gräns vilken icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder inte får överskrida i förhållande till avgiftsbelagda försäkringsperioder enligt den nationella lagstiftningen, ska den behöriga institutionen i den berörda medlemsstaten, vid beräkningen av det teoretiska förmånsbelopp som avses i led i) i nämnda bestämmelse, beakta samtliga försäkringsperioder, inklusive perioder som fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning. Det faktiska förmånsbelopp som avses i led ii i nämnda bestämmelse ska däremot beräknas enbart med beaktande av de försäkringsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i den berörda medlemsstaten.

46

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 52.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen ska tolkas så, att med tanke på fastställandet av den övre gräns vilken icke-avgiftsbelagda försäkringsperioder inte får överskrida i förhållande till avgiftsbelagda försäkringsperioder enligt den nationella lagstiftningen, ska den behöriga institutionen i den berörda medlemsstaten, vid beräkningen av det teoretiska förmånsbelopp som avses i led i) i nämnda bestämmelse, beakta samtliga försäkringsperioder, inklusive perioder som fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning. Det faktiska förmånsbelopp som avses i led ii i nämnda bestämmelse ska däremot beräknas enbart med beaktande av de försäkringsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i den berörda medlemsstaten.