–

Markt24 GmbH, genom G. Herzog, Rechtsanwalt,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och I. Gavrilová, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och M. Heller, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 led 1 och artikel 21 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan BU, en fysisk person med hemvist i Österrike, och Markt24 GmbH, ett bolag bildat enligt tysk rätt med säte i Unterschleißheim, Landkreis München (Tyskland), angående betalning av utestående lön från bolaget jämte bonus pro rata och semesterersättning.

3

I skälen 14 och 18 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

…

4

Kapitel II i förordningen rör domstols behörighet. Avsnitt 1 i nämnda kapitel har rubriken ”Allmänna bestämmelser” och består av artiklarna 4–6.

5

Artikel 4.1 i förordningen stadgar följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

6

I artikel 5 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.

2.   I synnerhet får de nationella bestämmelser om domstols behörighet som medlemsstaterna ska anmäla till kommissionen i enlighet med artikel 76.1 a inte tillämpas mot en person som avses i punkt 1.”

7

Avsnitt 2 i kapitel II i förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser” och består av artiklarna 7–9.

8

I artikel 7 i förordningen anges följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

…”

9

Avsnitt 5 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken ”Behörighet vid tvister om anställningsavtal”, omfattar artiklarna 20–23.

10

Artikel 20.1 i förordningen har följande lydelse:

”Om talan avser anställningsavtal gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt om inte annat följer av artiklarna 6 och 7 [led 5] samt, i de fall talan väckts mot en arbetsgivare, artikel 8 [led 1].”

11

I artikel 21.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat får väckas

12

I 4 § punkt 1 i Bundesgesetz über die Arbeits- und Sozialgerichtsbarkeit (Arbeits- und Sozialgerichtsgesetz) (federal lag om behöriga domstolar i arbets- och socialrättsliga mål) av den 7 mars 1985 (nedan kallad ASGG) föreskrivs följande:

”Behörig i de tvister som anges i 50 § punkt 1 är enligt kärandens val

…”

13

BU, som är bosatt i Österrike, kontaktades i Salzburg (Österrike) av en av de anställda hos Markt24, ett bolag med säte i Unterschleißheim, München, och undertecknade med detta företag, genom nämnda person, ett anställningsavtal avseende städning för tiden från den 6 september till den 15 december 2017 (nedan kallat avtalet i fråga).

14

Markt24 hade, vid den tidpunkt då anställningsförhållandet enligt avtalet i fråga påbörjades, ett kontor i Salzburg. Avtalet undertecknades emellertid inte på kontoret, utan på ett bageri i Salzburg. Det avtalades att tjänsten skulle tillträdas den 6 september 2017, och att arbetet skulle utföras i München. Markt24 anlitade i slutändan emellertid inte BU för något arbete.

15

Trots att BU förblev nåbar per telefon och höll sig redo att arbeta, utförde hon i själva verket inte någon arbetsprestation för Markt24. BU hade inte tillgång till telefonnumret till den av Markt24:s anställda som hon hade haft kontakt med för att ingå avtalet i fråga, utan denne hade lämnat Markt24:s österrikiska telefonnummer och en tysk adress till bolaget. BU var fram till den 15 december 2017 registrerad som arbetstagare vid det österrikiska socialförsäkringsorganet. Markt24 sade därefter upp BU.

16

Den 27 april 2018 väckte BU talan mot Markt24 vid Landesgericht Salzburg (Regionala domstolen i Salzburg, Österrike), den hänskjutande domstolen, och yrkade att företaget skulle förpliktas att betala sammanlagt 2962,80 euro brutto för utestående lön, bonus pro rata samt semesterersättning för perioden från den 6 september till den 15 december 2017. BU gav in tre lönebesked för månaderna september till november 2017, på vilka Markt24 angavs som arbetsgivare.

17

Eftersom stämningen inte kunde delges Markt24, trots flera försök på olika adresser per post och via Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München, Tyskland), och då företrädarna för bolaget inte hade någon känd hemvist, utsågs ett ombud genom beslut av den 26 december 2018 att företräda bolaget i processen, i enlighet med österrikisk lagstiftning. Detta ombud invände genom skrivelse av den 7 januari 2019 mot behörigheten för såväl de österrikiska domstolarna generellt som den hänskjutande domstolen specifikt.

18

Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida artikel 21 i förordning nr 1215/2012 är tillämplig på ett anställningsförhållande där en arbetstagare, trots att denne ingått ett anställningsavtal i Österrike, inte har utfört något arbete men likväl har hållit sig redo att arbeta.

19

Enligt den hänskjutande domstolen är det utrett att det förelåg ett stabilt anställningsförhållande mellan den 6 september och den 15 december 2017. Den hänskjutande domstolen har tillagt att såväl den fas som ledde fram till att avtalet i fråga ingicks som själva avtalsslutet ägde rum i Österrike, och BU var dessutom registrerad hos det österrikiska socialförsäkringsorganet.

20

Den hänskjutande domstolen har dessutom uppgett att arbetstagare, liksom konsumenter, utgör en personkategori som ska skyddas och att de unionsrättsliga bestämmelser som de omfattas av inte får vara mindre förmånliga för dem än bestämmelserna i nationell rätt. I synnerhet bör hänsyn tas till arbetstagarens ekonomiska situation. För den som har låg lön är det svårare att väcka talan vid en domstol i en annan medlemsstat.

21

Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht Salzburg (Regionala domstolen i Salzburg) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU‑domstolen:

Om den första frågan besvaras jakande:

Om den andra och den tredje frågan besvaras nekande:

Om den första frågan besvaras nekande:

22

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken ”Behörighet vid tvister om anställningsavtal”, ska tolkas så, att de är tillämpliga på en talan som väcks av en anställd med hemvist i en medlemsstat mot en arbetsgivare som har hemvist i en annan medlemsstat, om anställningsavtalet har förhandlats fram och ingåtts i den anställdes hemvistmedlemsstat och föreskriver att arbetet ska utföras i arbetsgivarens medlemsstat, men arbetet inte utförts, av skäl som kan läggas arbetsgivaren till last.

23

Enligt artikel 20 i förordning nr 1215/2012 ska domstols behörighet, om talan avser anställningsavtal, fastställas enligt avsnitt 5 i kapitel II – som har rubriken ”Behörighet vid tvister om anställningsavtal” och omfattar artiklarna 20–23 i förordningen – om inte annat följer av artikel 6, artikel 7 led 5 i förordning nr 1215/2012 och, om talan väcks mot en arbetsgivare, artikel 8 led 1 i samma förordning.

24

Begreppet anställningsavtal i artikel 20 i förordning nr 1215/2012 ska ges en självständig tolkning för att säkerställa en enhetlig tillämpning av behörighetsreglerna i denna förordning i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl., C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

25

Som framgår av domstolens praxis förutsätter detta begrepp att arbetstagaren har en underordnad ställning i förhållande till arbetsgivaren. Det viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid utför arbete åt en annan person under dennes ledning, i utbyte mot vilket denne har rätt till ersättning (se, analogt, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkterna 40 och 41, och dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley, C‑603/17, EU:C:2019:310, punkterna 25 och 26).

26

I ett sådant fall ska parterna anses bundna av ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i artikel 20 i förordning nr 1215/2012, oavsett om det arbete som avtalet avser har utförts eller inte.

27

Eftersom det framgår av begäran om förhandsgörande att avtalet i fråga skapat en underordnad ställning mellan en arbetsgivare och en arbetstagare och gett upphov till rättigheter och skyldigheter för var och en av parterna inom ramen för ett anställningsförhållande, omfattas en tvist om det avtalet av bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, oavsett att avtalet inte fullgjorts.

28

Den första frågan ska följaktligen besvaras så, att bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken ”Behörighet vid tvister om anställningsavtal”, ska tolkas så, att de är tillämpliga på en talan som väcks av en anställd med hemvist i en medlemsstat mot en arbetsgivare som har hemvist i en annan medlemsstat, om anställningsavtalet har förhandlats fram och ingåtts i den anställdes hemvistmedlemsstat och föreskriver att arbetet ska utföras i arbetsgivarens medlemsstat, men arbetet inte utförts, av skäl som kan läggas arbetsgivaren till last.

29

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att de utgör hinder för att tillämpa nationella behörighetsregler på en sådan talan som den som avses i punkt 28 ovan, för det fall dessa bestämmelser skulle visa sig vara förmånligare för arbetstagaren.

30

Domstolen erinrar om att syftet med såväl konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt successiva konventioner om nya medlemsstaters tillträde till konventionen, som rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) och förordning nr 1215/2012, vilka har ersatt konventionen, enligt domstolens fasta praxis är att skapa enhetliga regler om internationell domstolsbehörighet (dom av den 3 juli 1997,Benincasa, C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 25, dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka, C‑327/10, EU:C:2011:745, punkterna 33 och 45, och dom av den 7 juli 2016, Hőszig, C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 31).

31

Enligt artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012 ”ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap”. Enligt artikel 5.1 i samma förordning får ”[t]alan mot den som har hemvist i en medlemsstat … väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i [kapitel II i förordningen]”.

32

Av detta följer, såsom generaladvokaten har anfört i punkterna 41 och 42 i sitt förslag till avgörande, att när en tvist med anknytning till ett annat land omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde och svaranden har hemvist i en medlemsstat, ska de enhetliga behörighetsreglerna i förordning nr 1215/2012 ges företräde framför de nationella behörighetsreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka, C‑327/10, EU:C:2011:745, punkterna 33 och 45, och dom av den 19 december 2013, Corman-Collins, C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 22).

33

Detta förhållande att de nationella behörighetsreglerna i princip inte ska tillämpas gäller även för bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordning nr 1215/2012. Domstolen har preciserat att de förutom att utgöra specialbestämmelser även är uttömmande (se, analogt, dom av den 21 juni 2018, Petronas Lubricants Italy, C‑1/17, EU:C:2018:478, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

34

I samband med en talan som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordningen kan nationella bestämmelser om domstols behörighet vid tvister om anställningsavtal som skiljer sig från dem som föreskrivs i dessa bestämmelser således inte tillämpas, oberoende av om nämnda nationella bestämmelser är förmånligare för arbetstagaren.

35

Den andra och den tredje frågan ska således besvaras så, att bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att de utgör hinder för att tillämpa nationella behörighetsregler på en sådan talan som den som avses i punkt 28 i förevarande dom, oberoende av om dessa regler visar sig vara förmånligare för arbetstagaren.

36

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 21 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den är tillämplig på ett sådant överklagande som det som avses i punkt 28 ovan. Den hänskjutande domstolen har även begärt att det i så fall också ska preciseras vilken domstol som är behörig enligt denna artikel.

37

Domstolen erinrar om att en talan kan väckas mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat antingen, enligt artikel 21.1 a i förordningen, vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist, eller, enligt artikel 21.1 b i och ii i förordningen, vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land, vid domstolen för den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget.

38

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den domstol vid vilken den anställde har väckt talan inte är en domstol i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist, som medges enligt artikel 21.1 a i förordning nr 1215/2012. Det framgår inte heller av omständigheterna i målet att den anställdes talan skulle omfattas av artikel 21.1 b ii i denna förordning.

39

Det ska således fastställas huruvida en sådan talan som den i det nationella målet omfattas av artikel 21.1 b i) i nämnda förordning – som föreskriver att talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete – även om inget arbete har utförts.

40

Begreppet ”den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete” i artikel 19.2 a i förordning nr 44/2001, som motsvarar artikel 21.1 b i) i förordning nr 1215/2012, ska tolkas så, att det avser den ort där eller varifrån arbetstagaren faktiskt uppfyller huvuddelen av sina förpliktelser gentemot sin arbetsgivare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl., C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 59).

41

När anställningsavtalet inte har fullgjorts är, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 61 och 63 i sitt förslag till avgörande, avtalsparternas avsikt beträffande uppfyllelseorten i princip den enda omständighet som gör det möjligt att fastställa var arbetet vanligtvis utförs i den mening som avses i artikel 21.1 b i) i förordning nr 1215/2012. Denna tolkning gör det nämligen möjligt att på bästa sätt säkerställa behörighetsreglernas förutsebarhet, eftersom den arbetsplats som parterna tänkt sig i anställningsavtalet i princip är enkel att identifiera.

42

Artikel 21.1 b i) i förordning nr 1215/2012 ska följaktligen tolkas så, att en talan som avser ett sådant anställningsförhållande som avses i punkt 28 i förevarande dom kan väckas vid en domstol i den medlemsstat där arbetstagaren, i enlighet med anställningsavtalet, var skyldig att uppfylla huvuddelen av sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren.

43

Som framgår av begäran om förhandsavgörande var München den ort där arbetstagaren enligt avtalet i fråga skulle fullgöra huvuddelen av sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren.

44

Det ska tilläggas att bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, enligt artikel 20.1 i förordningen gäller i fråga om behörigheten ”om inte annat följer av artiklarna 6 och 7 [led 5] samt, i de fall talan väckts mot en arbetsgivare, artikel 8 [led 1]”.

45

Enligt artikel 7 led 5 får talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat ”om talan avser en tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering, vid domstolen för den ort där denna är belägen”.

46

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida nämnda bestämmelse även kan vara tillämplig i förevarande mål på den grunden dels att Markt24, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, i början av det anställningsförhållande som upprättades genom avtalet i fråga hade ett kontor i Salzburg, dels att arbetstagaren enligt avtalet var skyldig att uppfylla huvuddelen av sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren i München.

47

Domstolen erinrar om att begreppen filial, agentur och annan etablering i artikel 7 led 5 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas självständigt på så sätt att det förutsätter att det finns ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder utåt som en förlängning av ett huvudkontor. Detta centrum ska ha en ledning och vara materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till huvudkontoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Ryanair, C‑464/18, EU:C:2019:311, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

48

Det ska tilläggas att denna bestämmelse endast är tillämplig om tvisten rör handlingar som avser en filials verksamhet eller förpliktelser som den har åtagit sig i huvudkontorets namn, när dessa ska uppfyllas i den stat där filialen är etablerad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Ryanair, C‑464/18, EU:C:2019:311, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

49

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 21.1 b i) i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en sådan talan som den som avses i punkt 28 i förevarande dom får väckas vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren i enlighet med anställningsavtalet var skyldig att uppfylla huvuddelen av sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren, utan att det hindrar en tillämpning av artikel 7 led 5 i den förordningen.

50

Eftersom den femte frågan endast har ställts för det fall den första frågan besvaras nekande, saknas anledning att besvara den, eftersom den första frågan besvaras jakande.

51

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: