1

Sony Corporation och Sony Electronics Inc. (nedan kallade klagandena) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 12 juli 2019, Sony och Sony Electronics/kommissionen (T‑762/15, EU:T:2019:515) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen deras talan om i första hand delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2015) 7135 final, av den 21 oktober 2015 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39639 – Optiska diskenheter) (nedan kallat det omtvistade beslutet) i den del det berör dem och, i andra hand, nedsättning av de böter som klagandena ålagts.

2

Artikel 23.2 och 23.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) har följande lydelse.

”2.   [Europeiska k]ommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

…

Om en sammanslutnings överträdelse har samband med dess medlemmars verksamhet, får böterna inte överstiga 10 % av summan av den sammanlagda omsättningen hos varje medlem med verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse.

3.   När bötesbeloppet fastställs, skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”

3

I artikel 27.2 i denna förordning stadgas följande:

”Berörda parters rätt till försvar skall iakttas fullt ut under förfarandet. De skall ha rätt att få tillgång till kommissionens handlingar i ärendet, med förbehåll för företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas. Rätten till tillgång till handlingar i ärendet skall inte omfatta konfidentiell information och interna handlingar hos kommissionen eller medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. I synnerhet skall rätten till tillgång inte utsträckas till att gälla skriftväxling mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller mellan de senare, inbegripet handlingar som utarbetats enligt artiklarna 11 och 14. Detta skall inte hindra att kommissionen röjer eller använder upplysningar som är nödvändiga för att bevisa en överträdelse.”

4

Artikel 31 i nämnda förordning har följande lydelse:

”EU-domstolen skall ha obegränsad behörighet att pröva beslut genom vilka kommissionen har fastställt böter eller viten. EU-domstolen får upphäva, sänka eller höja förelagda böter eller viten.”

5

Vad gäller beräkningen av böterna anges i punkterna 6 och 13 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna för beräkning av böter) följande:

”6   Kombinationen av försäljningsvärdet och varaktigheten är ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen. Dessa mått ger en god indikation om ett rimligt bötesbelopp, men de skall inte ses som en automatisk och aritmetisk grund för beräkningen av böterna.

…

13.   Kommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen och som företaget sålt i det berörda geografiska området inom [Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)]. …”

6

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1–37 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande såvitt är relevant i förevarande mål.

7

Sony-koncernen, som klagandena hör till, tillverkar produkter på områdena audio, video, kommunikation och informationsteknologi för konsument- och branschmarknaderna samt är en leverantör av innehåll, produkter och tjänster inom underhållningsbranschen.

8

Den första klaganden, Sony Corporation, som är ett aktiebolag som omfattas av japansk rätt, är det ledande företaget i koncernen. Den andra klaganden, Sony Electronics Inc., är ett dotterbolag som indirekt ägs till 100 procent av Sony Corporation och har sitt säte i Förenta staterna. Sony Electronics, som är ett bolag som omfattas av lagstiftningen i Delaware (Förenta staterna), driver verksamhet bestående i forskning och utveckling, utformning, ingenjörstjänster, försäljning, marknadsföring, distribution och kundtjänst.

9

Från maj 2003 till mars 2007 utvecklade och tillverkade Lite-On optiska diskenheter, vilka slutligen såldes under varumärket Sony på grundval av avtal om fördelning av intäkterna. Klagandena var enligt dessa avtal generellt ansvariga för försäljningen, medan Lite-On ansvarade för frågor avseende kvalitet och ingenjörskonst.

10

Den aktuella överträdelsen avser optiska diskenheter som används i bland annat persondatorer (stationära datorer och bärbara datorer) tillverkade av Dell Inc. och Hewlett Packard (nedan kallat HP).

11

Dell och HP är de två främsta tillverkarna av originalprodukter på världsmarknaden för persondatorer. De båda bolagen använder klassiska världsomfattande upphandlingsförfaranden som, bland annat, omfattar kvartalsvisa förhandlingar om ett världsmarknadspris och globala inköpsvolymer med ett litet antal i förväg utvalda leverantörer av optiska diskenheter.

12

Upphandlingsförfarandena omfattar inbjudningar att lämna prisanbud, elektroniska inbjudningar att lämna prisanbud, förhandlingar online, elektroniska auktioner och bilaterala förhandlingar (offline). När ett upphandlingsförfarande avslutas tilldelar kunderna de deltagande leverantörerna av optiska diskenheter volymer utifrån de priser som de erbjuder.

13

Sony Electronics var, tillsammans med Sony Corporation, den juridiska person som i Sonys namn deltog i de upphandlingsförfaranden som organiserades av Dell och fortsatte att göra detta fram till den 1 april 2007.

14

Den 14 januari 2009 mottog kommissionen en ansökan om immunitet enligt kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17) som ingetts av Koninklijke Philips NV. Den 29 januari och den 2 mars 2009 kompletterades denna ansökan i syfte att, vid sidan av det sistnämnda bolaget, inkludera Lite-On IT Corporation och deras gemensamma företag Philips & Lite-On Digital Solutions Corporation.

15

Den 30 juni 2009 beviljade kommissionen Koninklijke Philips, Lite-On IT och Philips Lite-On Digital Solutions en villkorad immunitet.

16

Kommissionen riktade den 18 juli 2012 ett meddelande om invändningar till 13 leverantörer av optiska diskenheter, däribland klagandena (nedan kallat meddelandet om invändningar). I detta meddelande angav kommissionen att dessa bolag hade överträtt artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EGT L 1, 1994, s. 3) (nedan kallat EES-avtalet), genom att delta i en konkurrensbegränsande samverkan avseende optiska diskenheter från den 5 februari 2004 till den 29 juni 2009, bestående i samordning av deras beteenden i upphandlingsförfaranden som organiserades av två datortillverkare, nämligen Dell och HP.

17

Den 29 oktober 2012 inkom klagandena med ett skriftligt yttrande som svar på meddelandet om invändningar. Ett muntligt hörande hölls den 29 och den 30 november 2012, vid vilket alla företag som meddelandet om invändningar riktade sig till deltog.

18

Den 21 oktober 2015 antog kommissionen det omtvistade beslutet.

19

Kommissionen fann i detta beslut att deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan hade samordnat sina konkurrensbeteenden, åtminstone från den 23 juni 2004 till den 25 november 2008. Kommissionen preciserade att denna samverkan hade skett genom ett nät av parallella bilaterala kontakter. Den angav att deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan försökte anpassa sina volymer på marknaden och se till att priserna låg kvar på högre nivåer än de skulle ha gjort om dessa bilaterala kontakter inte hade ägt rum.

20

Kommissionen angav i det omtvistade beslutet att samordningen mellan deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan avsåg kunderna Dell och HP. Enligt kommissionen tillämpade Dell och HP, utöver de bilaterala förhandlingarna med bolagens leverantörer av optiska diskenheter, standardiserade upphandlingsförfaranden som ägde rum minst en gång per kvartal. Kommissionen påpekade att medlemmarna i den konkurrensbegränsande samverkan använde sitt nät av bilaterala kontakter för att manipulera dessa upphandlingsförfaranden. De motverkade därigenom sina kunders försök att stimulera priskonkurrensen.

21

Enligt kommissionen fick medlemmarna i den konkurrensbegränsande samverkan genom de regelbundna informationsutbytena en mycket ingående kännedom om konkurrenternas avsikter innan de ens gav sig in i upphandlingsförfarandet och kunde följaktligen förutse deras konkurrensstrategi.

22

Kommissionen tillade att medlemmarna i den konkurrensbegränsande samverkan med regelbundna intervaller utbytte prisinformation avseende specifika kunder och information utan samband med priser, till exempel om befintlig produktion och leveranskapacitet, lagersituationen, kvalificeringssituationen samt tidpunkter för införande av nya produkter eller förbättringar. Kommissionen påpekade att leverantörerna av optiska diskenheter dessutom övervakade slutresultaten av de avslutade upphandlingsförfarandena, det vill säga rangordningen, priset och de tilldelade volymerna.

23

Kommissionen angav även att leverantörerna, samtidigt som de var medvetna om att de måste hemlighålla sina kontakter för kunderna, för att kontakta varandra använde de medel som de ansåg vara ändamålsenliga för att uppnå det önskade resultatet. Kommissionen preciserade för övrigt att ett försök att kalla till ett inledande möte för att organisera regelbundna multilaterala möten mellan leverantörerna av optiska diskenheter hade misslyckats år 2003 efter att ha avslöjats för en kund. Enligt kommissionen ägde, i stället för dessa möten, bilaterala kontakter rum, i huvudsak i form av telefonsamtal och, ibland, genom e‑postmeddelanden, inbegripet via privata e-postadresser och chattjänster, eller vid möten, i huvudsak mellan förvaltare av världsomfattande kundkonton.

24

Kommissionen konstaterade att deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan regelbundet kontaktade varandra och att kontakterna, i huvudsak per telefon, skedde oftare i samband med upphandlingsförfarandena, under vilka flera telefonsamtal per dag ägde rum bilateralt mellan vissa deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan. Kommissionen preciserade att generellt sett var vissa bilaterala kontakter mellan deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan i allmänhet mer frekventa än andra.

25

Såvitt avser beräkningen av de böter som klagandena ålades, grundade kommissionen denna på riktlinjerna för beräkning av böter.

26

Kommissionen ansåg för det första att det, i syfte att fastställa böternas grundbelopp, mot bakgrund av att varaktigheten av de olika aktuella leverantörernas deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan avsevärt skilde sig åt och för att bättre kunna mäta den faktiska påverkan av denna samverkan, var lämpligt att använda ett årligt genomsnitt beräknat på det faktiska värdet av företagens försäljning under de hela kalendermånader som vart och ett av dem deltagit i överträdelsen.

27

Kommissionen förklarade således att försäljningsvärdet beräknades på grundval av försäljningen av optiska diskenheter avsedda för persondatorer och som fakturerats HP:s och Dells enheter inom EES.

28

Kommissionen hävdade även att den hade beräknat det aktuella försäljningsvärdet separat för HP och Dell och tillämpat två olika multiplikationskoefficienter för varaktigheten, eftersom det konkurrensbegränsande beteendet avseende HP inleddes senare och för att beakta kartellens utveckling.

29

Vad gäller klagandena, fastställde kommissionen endast att de var ansvariga för samordning avseende Dell, eftersom deras deltagande i kontakterna avseende HP inte hade styrkts.

30

Kommissionen beslutade även att eftersom avtal om samordning av priserna till sin art hör till de mest allvarliga överträdelserna av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet och den konkurrensbegränsande samverkan omfattade åtminstone EES, skulle ett procentuellt tillägg på 16 procent tillämpas för den aktuella överträdelsens allvar för samtliga företag som det angripna beslutet riktade sig till.

31

Dessutom angav kommissionen att den hade beslutat att ytterligare ett belopp motsvarande 16 procent skulle läggas till i avskräckande syfte, med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet.

32

Vidare satte kommissionen ned klagandenas böter med 3 procent på grund av att klagandena inte känt till den del av den enda fortlöpande överträdelsen som avsåg HP, i syfte att på ett lämpligt och tillräckligt sätt återspegla den mindre allvarliga arten av deras beteende.

33

Slutligen ansåg kommissionen att det, eftersom klagandena hade en global omsättning på 59252000000 euro för det räkenskapsår som föregick antagandet av det angripna beslutet, var lämpligt att på grundbeloppet tillämpa en multiplikationskoefficient på 1,2.

34

Den del av det omtvistade beslutets artikeldel som rör klagandena har följande lydelse:

”Artikel 1

Följande företag har överträtt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet genom att, under de angivna perioderna, ha deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse, som utgjorts av flera separata överträdelser, inom sektorn för optiska diskenheter i hela EES, bestående i avtal om samordning av priser:

…

…

Artikel 2

Följande böter åläggs för den överträdelse som avses i artikel 1:

…

…”

35

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 31 december 2015 väckte klagandena talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i den del det berörde klagandena och, i andra hand, om nedsättning av de böter klagandena hade ålagts.

36

Klagandena åberopade två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg frågan huruvida det förelåg en överträdelse av artikel 101 FEUF medan den andra grunden, som åberopats i andra hand, avsåg beräkningen av bötesbeloppet.

37

Tribunalen fann i den överklagade domen att talan inte kunde vinna bifall på dessa grunder och ogillade därför klagandenas talan i dess helhet.

38

Klagandena har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

39

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

40

Klagandena har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser tribunalens bedömning av förekomsten av en enda, fortlöpande överträdelse. Den andra grunden avser överträdelsens varaktighet. Den tredje grunden avser konstaterandet av flera separata överträdelser och den fjärde grunden avser det bötesbelopp som klagandena har ålagts.

41

Domstolen anser det lämpligt att pröva den tredje grunden innan den prövar den första, den andra och den fjärde grunden.

42

Klagandenas tredje grund består av två delar.

43

Klagandena har genom den tredje grundens första del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte hade åsidosatt deras rätt till försvar genom att i det omtvistade beslutet för första gången anklaga dem för att ha deltagit i flera separata överträdelser.

44

I meddelandet om invändningar angavs, bland annat i skälen 310, 317 och 318, att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse. Kommissionen ansåg att det vore konstlat att dela upp de påstådda beteendena i flera separata överträdelser. Kommissionen föreslog likväl i det omtvistade beslutet, för första gången, att denna enda, fortlöpande överträdelse bestod av flera separata överträdelser. Detta beslut avviker således väsentligt från den kvalificering som gjorts i meddelandet om invändningar och klagandena har således inte haft möjlighet att bestrida kvalificeringen av varje enskild kontakt som en separat och fristående överträdelse innan beslutet antogs.

45

Genom att i punkterna 238, 239 och 246 i den överklagade domen slå fast att en enda, fortlöpande överträdelse med nödvändighet består av separata överträdelser, har tribunalen dragit en slutsats som strider mot tribunalens och domstolens praxis. Enligt denna praxis måste en enda, fortlöpande överträdelse inte bestå av separata överträdelser, men kan göra det. Tribunalen gjorde sig därigenom skyldig till felaktig rättstillämpning, vilket ledde till att den fann att kommissionen inte hade åsidosatt klagandenas rätt till försvar.

46

Kommissionen har i sin svarsskrivelse för det första gjort två allmänna kommentarer, innan den bemött de argument som anförts i de två delarna av klagandenas tredje grund.

47

Klagandenas argument avseende kommissionens prejudiciella konstaterande i det omtvistade beslutet att deras konkurrensbegränsande kontakter även utgör flera separata överträdelser är enligt kommissionen verkningslösa. Tribunalen bekräftade nämligen kommissionens huvudsakliga konstaterande att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse och att klagandena deltagit i denna överträdelse mellan den 23 augusti 2004 och den 15 september 2006. Redan denna bekräftelse innebär att det fanns fog för slutsatsen i artikel 1 f i det omtvistade beslutet och de böter som klagandena ålagts med stöd av artikel 2 f i detta beslut.

48

Dessutom grundar sig klagandenas argument på den felaktiga premissen att tribunalen slog fast att en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101.1 FEUF med nödvändighet består av flera separata och fristående överträdelser av denna bestämmelse. Tribunalen fann nämligen endast, i punkterna 237 och 238 i den överklagade domen, att en enda, fortlöpande överträdelse förutsätter en ”samling beteenden” vilka i sig kan kvalificeras som separata överträdelser. Tribunalen tillade, i punkterna 235, 236 och 239–244 i den överklagade domen, i huvudsak att den enda, fortlöpande överträdelsen i förevarande fall i själva verket bestod av separata överträdelser som klagandena hade beretts tillfälle att yttra sig över.

49

Vad för det andra mer specifikt gäller den tredje grundens första del har kommissionen hävdat att den grundar sig på ett antagande som är felaktigt i sak. Det framgår klart av punkterna 236–241 i den överklagade domen att klagandena redan hade informerats om de separata överträdelserna i fråga genom meddelandet om invändningar.

50

Vidare avser konstaterandena i punkterna 236, 241 och 242 i den överklagade domen faktiska omständigheter som inte kan ifrågasättas inom ramen för överklagandet.

51

Dessutom motsägs klagandenas påstående att kommissionen inte berett dem tillfälle att yttra sig över de separata överträdelserna i fråga av den tydliga ordalydelsen i skälen 353, 354 och 375 i meddelandet om invändningar. Påståendet grundar sig även på en felaktig tolkning av rättspraxis, eftersom domstolen redan har slagit fast att ett eller flera led i en serie handlanden eller ett fortlöpande beteende i sig självt kan utgöra en överträdelse av artikel 101 FEUF.

52

Slutligen är, i motsats till vad klagandena har påstått, konstaterandet av en enda, fortlöpande överträdelse inte beroende av att det föreligger flera separata överträdelser. Klagandena har beretts tillfälle att yttra sig över såväl konstaterandet av den enda, fortlöpande överträdelsen i fråga som de separata överträdelser som denna består av, varför deras rätt till försvar inte har åsidosatts. Klagandena har nämligen under det administrativa förfarandet getts möjlighet att förstå att de även anklagades för olika beteenden som denna enda, fortlöpande överträdelse består av.

53

Klagandena har genom den tredje grundens andra del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat vad gäller förekomsten av flera separata överträdelser.

54

Kommissionen har nämligen i det omtvistade beslutet inte för varje aspekt av beteendet eller för varje grupp eller grupper av bilaterala kontakter som ansågs utgöra en separat överträdelse förklarat, för det första, överträdelsens art och omfattning, för det andra, dess kvalificering som avtal eller samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 101 FEUF, för det tredje, skälen och bevisningen till stöd för varje kvalificering, för det fjärde, de företag som ska hållas ansvariga för varje separat överträdelse och, för det femte, varför det, i motsats till kommissionens ståndpunkt i meddelandet om invändningar, inte längre var konstlat att identifiera flera separata överträdelser.

55

Tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att omfattningen av de separata överträdelserna aldrig hade beskrivits eller förklarats. Tribunalen fann nämligen, i punkt 254 i den överklagade domen, att kommissionen hade gjort en riktig bedömning när den ansåg att konstaterandet av en enda, fortlöpande överträdelse med nödvändighet innebar att det fanns fog för dess slutsatser om att det förelåg flera separata överträdelser.

56

Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall på den tredje grundens andra del.

57

Tribunalen gjorde enligt kommissionen en riktig bedömning när den fann att det huvudsakliga konstaterandet att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse är förenligt med det prejudiciella konstaterandet av separata överträdelser. För det första innebär klagandenas påstående, att tribunalen i den överklagade domen förkastade deras argument på grund av att den felaktigt var övertygad om att konstaterandena avseende den enda, fortlöpande överträdelsen med nödvändighet innebar att det fanns fog för konstaterandena om förekomsten av flera separata överträdelser, en förvanskning av innehållet i punkt 254 i den överklagade domen. För det andra var klagandena i stånd att förstå skälen till det omtvistade beslutet och hade haft möjlighet att lägga fram sina argument avseende var och en av de konkurrensbegränsande kontakter som lagts dem till last. För det tredje framgår det av domen av den 23 november 2006, Asnef-Equifax och Administración del Estado (C‑238/05, EU:C:2006:734, punkterna 30–32), att det, när det har fastställts att rekvisiten för en överträdelse av artikel 101.1 FEUF är uppfyllda, saknar betydelse huruvida den aktuella samverkan kvalificeras som ett avtal eller som ett samordnat förfarande. Tribunalen förklarade i detta sammanhang, i punkt 257 i den överklagade domen, att klagandena felaktigt hade hävdat att var och en av de separata överträdelserna borde ha kvalificerats som ”avtal” eller ”samordnat förfarande” i det omtvistade beslutet.

58

Klagandena har genom den tredje grunden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning när den fann att en enda, fortlöpande överträdelse med nödvändighet bestod av flera olika överträdelser. Detta ledde, enligt klagandena, till att tribunalen felaktigt fann dels att kommissionen inte hade åsidosatt deras rätt till försvar, dels att denna institution hade motiverat det omtvistade beslutet i tillräcklig utsträckning vad gäller de separata överträdelser som lades klagandena till last.

59

Det ska i detta hänseende påpekas att kommissionen i artikel 1 f i det omtvistade beslutet i huvudsak konstaterade dels att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse, dels att det förelåg ”flera separata överträdelser” som denna överträdelse bestod av.

60

Mot denna bakgrund syftar den tredje grunden endast till att ifrågasätta tribunalens bedömning av det andra konstaterandet, avseende förekomsten av flera separata överträdelser. Denna grund avser däremot inte tribunalens bedömning av slutsatsen i denna bestämmelse om att klagandena hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse.

61

Härav följer, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, att den tredje grunden inte utan vidare kan anses sakna verkan, eftersom kommissionen i förevarande fall grundade det omtvistade beslutet på två separata konstateranden av överträdelser.

62

Enligt fast rättspraxis kan en överträdelse av artikel 101.1 FEUF följa inte bara av ett enstaka handlande utan även av en serie handlanden eller av ett fortlöpande beteende. Detta gäller också då ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och ensamt betraktat kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika beteendena ingår i en ”samlad plan” på grund av att de har ett identiskt syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen hålla företag ansvariga för dessa handlanden utifrån deras deltagande i överträdelsen som helhet betraktad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

63

Ett företag som har deltagit i en sådan enda, fortlöpande överträdelse genom egna beteenden, vilka omfattas av begreppet ”avtal” eller begreppet ”samordnat förfarande” med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF och vilka syftat till att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan således även vara ansvarigt, under hela den tid som företaget deltagit i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för denna överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

64

Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 59 i sitt förslag till avgörande förutsätter inte ett företags deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse att företaget direkt har deltagit i samtliga de konkurrensbegränsande beteenden som denna överträdelse består av (dom av den 22 oktober 2020, Silver Plastics och Johannes Reifenhäuser/kommissionen, C‑702/19 P, EU:C:2020:857, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

65

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som den tredje grunden ska prövas.

66

Klagandena har genom den tredje grundens första del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände deras argument att kommissionen hade åsidosatt deras rätt till försvar genom att, för första gången i det omtvistade beslutet, utöver att de deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse, kritisera klagandena för deltagande i flera separata överträdelser som motsvarade beteenden som omfattades av denna enda, fortlöpande överträdelse.

67

Det ska för det första erinras om att begreppet ”en enda, fortlöpande överträdelse” förutsätter en samling beteenden som även i sig kan utgöra ett åsidosättande av artikel 101.1 FEUF. Även om en samling beteenden, på de villkor som anges i punkterna 63 och 64 ovan, kan kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse, innebär inte detta att vart och ett av dessa beteenden i sig och ensamt betraktat nödvändigtvis ska kvalificeras som en separat överträdelse av denna bestämmelse. För att kunna ges en sådan kvalificering måste kommissionen nämligen även identifiera och kvalificera vart och ett av dessa beteenden på detta sätt och därefter lägga fram bevis för att det företag som tillskrivs beteendena deltog i dem.

68

Domstolen har på denna punkt redan slagit fast att det endast är möjligt att dela upp ett kommissionsbeslut i vilket en global konkurrensbegränsande samverkan kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse, om företaget under det administrativa förfarandet getts möjlighet att inse att det även lades vart och ett av de beteenden som utgjorde denna överträdelse till last, och således kunde försvara sig mot dessa påståenden, och om det aktuella beslutet är tillräckligt tydligt i detta hänseende (dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 46).

69

Vad för det andra gäller rätten till försvar följer det av fast rättspraxis att iakttagandet av denna rätt i alla förfaranden som kan leda till sanktionsåtgärder, däribland böter eller viten, utgör en grundläggande princip i unionsrätten som kommissionen till fullo ska iaktta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, kommissionen m.fl./Versalis m.fl., C‑93/13 P och C‑123/13 P, EU:C:2015:150, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

70

Såsom tribunalen korrekt erinrade om i punkt 230 i den överklagade domen föreskrivs i förordning nr 1/2003 att parterna ska tillställas ett meddelande om invändningar i vilket alla väsentliga omständigheter som kommissionen stöder sig på i detta skede av förfarandet klart ska anges. Ett sådant meddelande om invändningar utgör en garanti för ett korrekt förfarande som är en tillämpning av den grundläggande principen i unionsrätten, enligt vilken rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden som kan leda till att en sanktionsåtgärd vidtas. Enligt denna princip ska ett meddelande om invändningar, som kommissionen riktar till ett företag som den avser att vidta sanktionsåtgärder mot på grund av att konkurrensreglerna har överträtts, innehålla de väsentliga omständigheter som åberopas mot detta företag, såsom de påtalade faktiska omständigheterna, hur dessa omständigheter ska kvalificeras och de bevis som kommissionen grundar sig på, för att det nämnda företaget ska ha möjlighet att framföra sina argument inom ramen för det administrativa förfarande som inletts mot det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009, Papierfabrik August Koehler AG m.fl./kommissionen, C‑322/07 P, C‑327/07 P och C‑338/07 P, EU:C:2009:500, punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis).

71

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 88 i sitt förslag till avgörande står det visserligen kommissionen fritt att i sitt slutliga beslut precisera en preliminär rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna som gjorts i meddelandet om invändningar, med beaktande av omständigheter som framkommit under det administrativa förfarandet, antingen för att dra tillbaka invändningar som visat sig vara dåligt underbyggda, eller för att justera och komplettera sina faktiska och rättsliga argument till stöd för de invändningar som kvarstår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2013, SNIA/kommissionen, C‑448/11 P, EU:C:2013:801, punkterna 42–44). Detta innebär emellertid att kommissionen i meddelandet om invändningar ska ange varje rättslig kvalificering av de faktiska omständigheter som den avser att beakta i sitt slutliga beslut.

72

Härav följer att det berörda företagets rätt till försvar endast åsidosätts på grund av bristande överensstämmelse mellan meddelandet om invändningar och det slutliga beslutet för det fall att en invändning inte har framställts i meddelandet om invändningar eller att det inte har redogjorts för en invändning i tillräcklig utsträckning för att de som detta meddelande riktar sig till på ett ändamålsenligt sätt ska kunna framföra sina argument inom ramen för det förfarande som inletts mot dem.

73

Av detta följer att när kommissionen har för avsikt att hålla dem som ett meddelande om invändningar riktar sig till ansvariga, inte bara för en enda, fortlöpande överträdelse, utan även för vart och ett av de beteenden som utgör överträdelsen, såsom separata överträdelser, kräver iakttagandet av rätten till försvar för dem som meddelandet riktar sig till att kommissionen i detta meddelande redogör för de uppgifter som är nödvändiga för att de ska kunna förstå att kommissionen avser att vidta åtgärder mot dem både med anledning av den nämnda enda, fortlöpande överträdelsen och med anledning av var och en av dessa separata överträdelser.

74

Vad gäller det nu aktuella fallet ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 229–234 i den överklagade domen, erinrade om rättspraxis avseende iakttagandet av rätten till försvar i ett förfarande som syftar till att konstatera en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, bland annat den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 70 och 71 ovan.

75

Tribunalen undersökte därefter, i punkterna 235–246 i den överklagade domen, huruvida klagandena hade informerats i meddelandet om invändningar om att kommissionen ansåg att den enda, fortlöpande överträdelsen bestod av olika bilaterala avtal.

76

I detta sammanhang fann tribunalen, i punkterna 238 och 239 i den överklagade domen, att begreppet en enda, fortlöpande överträdelse förutsätter att en samling beteenden har ägt rum och att klagandena följaktligen inte kan göra gällande att kommissionen har ändrat sina slutsatser genom att, utöver en enda, fortlöpande överträdelse, beakta flera bilaterala kontakter, eftersom det just är dessa bilaterala kontakter som utgör denna enda överträdelse.

77

Såsom framgår av punkt 246 i den överklagade domen utgick tribunalen från antagandet att vart och ett av de beteenden som utgjorde den enda, fortlöpande överträdelsen med nödvändighet skulle kvalificeras som en separat överträdelse. Tribunalen fann således att klagandena borde ha förstått att kommissionen av detta kunde dra slutsatsen att alla de bilaterala kontakter som lagts klagandena till last och som nämndes i meddelandet om invändningar i sig utgjorde sådana separata överträdelser.

78

Tribunalen gjorde härigenom sig skyldig till en felaktig rättstillämpning. I motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 238, 239 och 246 i den överklagade domen, varvid den implicit blandade ihop begreppet beteende och begreppet överträdelse, kunde klagandena nämligen inte i avsaknad av tydliga uppgifter i meddelandet om invändningar förstå att kommissionen avsåg att vidta åtgärder mot dem inte enbart med anledning av den enda, fortlöpande överträdelse som gjordes gällande i detta meddelande, utan även med anledning av flera separata överträdelser bestående av de olika bilaterala kontakter som nämndes i meddelandet.

79

Av detta följer att tribunalen inte, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, kunde slå fast att kommissionen inte hade åsidosatt klagandenas rätt till försvar, trots att meddelandet om invändningar inte innehöll de väsentliga omständigheter som lades dem till last i fråga om dessa separata överträdelser, och i synnerhet den kvalificering som kommissionen avsåg att göra av de beteenden som lades klagandena till last.

80

Överklagandet ska således bifallas på den tredje grundens första del.

81

Klagandena har genom den tredje grundens andra del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 254 i den överklagade domen slog fast att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat med avseende på förekomsten av flera separata överträdelser.

82

Såsom tribunalen erinrade om i punkt 249 i den överklagade domen ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska det klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att unionsdomstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 10 juli 2019, kommissionen/Icap m.fl., C‑39/18 P, EU:C:2019:584, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

83

Såsom framgår av punkterna 62–64 och 67 ovan går det inte heller att av den omständigheten att kommissionen kvalificerade en samling beteenden som en enda, fortlöpande överträdelse dra slutsatsen att vart och ett av dessa beteenden i sig och ensamt betraktat med nödvändighet ska kvalificeras som en separat överträdelse. Om kommissionen beslutar att kvalificera de aktuella beteendena som separata överträdelser och hålla klagandena ansvariga för dem, måste den nämligen även undersöka dem vart och ett för sig och visa att de utgör en överträdelse och att klagandena varit inblandade i vart och ett av dessa beteenden.

84

Av detta följer att när kommissionen avser att anklaga klagandena för att ha deltagit inte bara i en ”enda, fortlöpande överträdelse”, utan även i flera separata överträdelser som motsvarar beteenden som denna överträdelse består av, ska den precisera och motivera den rättsliga kvalificeringen av vart och ett av dessa beteenden som utgörande en separat överträdelse.

85

I förevarande fall erinrade tribunalen, i punkt 251 i den överklagade domen, bland annat om att motiveringen av ett beslut som kommissionen antagit för att säkerställa tillämpningen av konkurrensreglerna ska vara logisk och att den särskilt inte får innehålla motsägelser som hindrar förståelsen av de bakomliggande skälen till beslutet.

86

Det var mot denna bakgrund som tribunalen, i punkt 254 i den överklagade domen, fann att skäl 352 i det omtvistade beslutet på intet vis var inkonsekvent, eftersom kommissionen där angav att de aktuella kontakterna utgjorde individuella överträdelser och samtidigt uppfyllde kriterierna för en enda, fortlöpande överträdelse. Tribunalen fann, i punkterna 255–258 i den överklagade domen, att kommissionen hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF, eftersom den tydligt hade redogjort för omfattningen och arten av klagandenas beteende och hade funnit att beteendet utgjorde ett åsidosättande av artikel 101 FEUF samt hade lagt fram bevisning som stödde dessa slutsatser.

87

Tribunalen gjorde sig härigenom emellertid skyldig till en felaktig rättstillämpning. I motsats till vad tribunalen slog fast är motiveringen till konstaterandet i skäl 352 i beslutet att klagandena hade gjort sig skyldiga till flera separata överträdelser nämligen inte tillräcklig. Av detta skäl framgår att kommissionen, på grundval av de faktiska omständigheter som beskrivs i avsnitt 4 och i bilaga I till nämnda beslut, anser att varje uttryck för företagens beteende i förhållande till de berörda kunderna eller varje serie (eller flera serier) av bilaterala kontakter har haft till syfte att begränsa konkurrensen och således utgör en överträdelse av artikel 101 FEUF. Kommissionen har emellertid inte angett skälen till att den anser att klagandena ska hållas ansvariga för vart och ett av de beteenden som läggs dem till last, inte bara såsom en ”enda, fortlöpande överträdelse”, utan även såsom flera separata överträdelser av artikel 101 FEUF.

88

Härav följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att kommissionen hade uppfyllt sin skyldighet att motivera det omtvistade beslutet när denna fann att klagandena utöver sitt deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse även hade deltagit i flera separata överträdelser.

89

Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del och följaktligen såvitt avser denna grund i dess helhet.

90

Klagandena har genom den första grunden gjort gällande att tribunalen felaktigt ersatte motiveringen av det omtvistade beslutet med sin egen motivering, samtidigt som den bekräftade slutsatsen i detta beslut att klagandena hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse. Tribunalen har, enligt klagandena, i huvudsak godtagit deras påstående om att kommissionen inte bevisat att flera av de kontakter som lagts dem till last, nämligen kontakterna nr 3, 8, 10 och 14, hade en konkurrensbegränsande karaktär. I stället för att pröva huruvida det av detta skäl saknades stöd för slutsatsen i det omtvistade beslutet, att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse bestående av flera separata överträdelser, fann tribunalen emellertid att samtliga kontakter som involverade klagandena kunde ingå i en indiciekedja som gav stöd för att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse, även om de inte alla utgjorde styrkta konkurrensbegränsande kontakter.

91

Vid bedömningen av huruvida kommissionen hade lagt fram tillräcklig bevisning för att det förelåg ett beteende som utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse, godtog tribunalen nämligen klagandenas kritik mot det omtvistade beslutet enligt vilken kommissionen inte hade styrkt att flera av de kontakter som lagts klagandena till last var konkurrensbegränsande. Enligt klagandena ankom det på tribunalen att pröva huruvida det fanns fog för slutsatsen i det omtvistade beslutet att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse bestående av flera separata överträdelser. I det omtvistade beslutet utgick kommissionen nämligen inte från en indiciekedja utan utgick från antagandet att varje påtalad kontakt utgjorde en fristående överträdelse och att dessa separata överträdelser ingick i en samlad plan som tillsammans utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse. Tribunalen ansåg tvärtom att samtliga kontakter som involverade klagandena, även om de inte alla utgjorde styrkta konkurrensbegränsande kontakter, kunde utgöra en indiciekedja som kunde styrka att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse.

92

Tribunalen har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ersätta kommissionens motivering i det omtvistade beslutet med sin egen.

93

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte ska bifallas på den första grunden.

94

Klagandena har genom den första grunden gjort gällande att tribunalen felaktigt ersatte kommissionens motivering i det omtvistade beslutet, beträffande bedömningen av huruvida det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse, med sin egen.

95

Det ska i detta sammanhang preciseras att unionsdomstolarna inte kan ändra de delar som en överträdelse som lagligen har fastställts av kommissionen i det omtvistade beslutet består av, varken i samband med lagenlighetsprövningen eller i samband med utövandet av deras obegränsade behörighet. Enligt domstolens praxis kan unionsdomstolarna, vid den lagenlighetsprövning som avses i artikel 263 FEUF, nämligen inte ersätta den motivering som lämnats av den som antagit den angripna rättsakten med sin egen motivering. Tribunalens obegränsade behörighet enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 gäller endast tribunalens bedömning av de böter som kommissionen har ålagt (dom av den 26 september 2018, Philips och Philips France/kommissionen, C‑98/17 P, EU:C:2018:774, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

96

Det ska således kontrolleras huruvida tribunalen, såsom klagandena har gjort gällande, har ändrat de delar som den enda, fortlöpande överträdelse som kommissionen lagenligt har fastställt i det omtvistade beslutet består av.

97

Vad för det första gäller kontakterna nr 8 och nr 10 fann tribunalen, i punkterna 131 och 138 i den överklagade domen, att klagandenas inblandning i dessa kontakter inte var styrkt utan endast kunde antas, men att dessa kontakter ändå kunde ingå i en indiciekedja som gav stöd för att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse. Vad gäller kontakt nr 3 fann tribunalen, i punkt 187 i den överklagade domen, att även om denna kontakt inte föreföll avslöja någon direkt användbar information, vittnar den åtminstone om klagandenas vilja att inhämta upplysningar om sina konkurrenter för att minska osäkerheten i fråga om framtida strategier och att den därför föreföll kunna ingå i en indiciekedja.

98

I motsats till vad klagandena har gjort gällande ifrågasatte tribunalen således inte att kontakterna nr 3, 8 och 10 var konkurrensbegränsande.

99

Vad gäller kontakt nr 14 fann tribunalen, i punkt 141 i den överklagade domen, att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade dragit någon slutsats avseende denna kontakt.

100

Domstolen konstaterar emellertid att kommissionen, i motsats till vad tribunalen fann, faktiskt grundade det omtvistade beslutet på de kontakter som nämns i bilaga I till detta beslut, däribland kontakt nr 14. Tribunalens misstag på denna punkt saknade emellertid betydelse för konstaterandet att klagandena hade deltagit i den enda, fortlöpande överträdelsen i fråga.

101

För det andra framgår det, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, av det omtvistade beslutet att kommissionen grundade sig på en indiciekedja för att styrka den påtalade enda, fortlöpande överträdelsen. Det kan exempelvis nämnas att kommissionen i skäl 322 i det omtvistade beslutet uttryckligen erinrade om dels att det var nödvändigt att kommissionen förebringar exakt och samstämmig bevisning till stöd för att överträdelsen ägt rum, men att varje bevis som lagts fram inte nödvändigtvis måste motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen, dels att det räcker att en samlad bedömning av den indiciekedja som institutionen har åberopat uppfyller detta krav.

102

Kommissionen hänvisade i detta sammanhang återigen uttryckligen till denna indiciekedja i skälen 92, 220, 325, 334 och 425 i det omtvistade beslutet.

103

Det kan således inte med framgång göras gällande att tribunalen, genom att hänvisa till en indiciekedja, ersatte kommissionens motivering i det omtvistade beslutet med sin egen motivering. Tvärtom bekräftade tribunalen i huvudsak att kommissionens tillvägagångssätt, som bestod i att grunda sig på en indiciekedja för att styrka förekomsten av en enda, fortlöpande överträdelse, var förenligt med rättspraxis i fråga om vad som krävs för att styrka en överträdelse enligt artikel 101 FEUF.

104

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

105

Klagandenas andra grund består av två delar.

106

Den andra grundens första del avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att klagandena hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse mellan den 23 augusti 2004 och den 15 september 2006.

107

Klagandena har för det första hävdat att det enligt tribunalens praxis krävs att de konkurrensbegränsande kontakterna ligger tillräckligt nära varandra i tiden för att en enda, fortlöpande överträdelse ska kunna anses föreligga. Domstolen slog likaså, i domen av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen (C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkterna 50–52), fast att det, i fråga om produkter för vilka priserna fastställdes på årsbasis, var lämpligt att kontrollera huruvida kommissionen hade fastställt åtminstone de berörda företagens årliga deltagande i kartellen.

108

Tribunalen prövade i den överklagade domen emellertid inte huruvida klagandenas deltagande i överträdelsen ska anses ha fortsatt utan uppehåll, med hänsyn till de kontakter som inte styrkts. Tribunalen angav i punkt 220 i den överklagade domen att vissa av de tolv kontakter som klagandena påstods ha deltagit i inte hade styrkts. Tribunalen medgav särskilt, i punkt 141 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade dragit någon slutsats avseende kontakt nr 14, vilket borde ha föranlett tribunalen att konstatera att klagandena under en period på åtta månader inte hade haft någon konkurrensbegränsande kontakt.

109

Tribunalen prövade emellertid inte, mot bakgrund av hur marknaden faktiskt fungerade, huruvida ett intervall på cirka åtta månader utan några styrkta konkurrensbegränsande kontakter kunde anses ha betydelse för bedömningen av klagandenas deltagande i den aktuella enda, fortlöpande överträdelsen. Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte gjorde den prövning som dess egna konstateranden borde ha föranlett.

110

Kommissionen har bestritt dessa argument.

111

Klagandena har genom den andra grundens första del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att klagandena hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse mellan den 23 augusti 2004 och den 15 september 2006, utan att beakta sina egna konstateranden att det gick åtta månader mellan två av de kontakter som klagandena deltog i.

112

Det ska i detta sammanhang påpekas att även om ett företag kan ha deltagit direkt endast i en del av de konkurrensbegränsande beteenden som utgör en enda, fortlöpande överträdelse men haft kännedom om samtliga de konkurrensbegränsande beteenden som andra deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan planerade eller genomförde i samma syften, eller rimligen ha kunnat förutse dem och varit berett att godta den risk som detta innebar. Även i ett sådant fall har kommissionen rätt att hålla företaget ansvarigt för samtliga konkurrensbegränsande beteenden som utgör en sådan överträdelse och följaktligen för överträdelsen i dess helhet (dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

113

Härav följer även att i ett sådant fall kan den omständigheten, att ett företag inte har deltagit i samtliga delar som en konkurrensbegränsande samverkan består av eller att det har spelat en mindre roll vad gäller de aspekter som det har deltagit i, endast beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och, i förekommande fall, vid fastställandet av bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen, C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 54).

114

Det faktum att den konkurrensbegränsande samverkan, när det är fråga om en överträdelse som pågår under flera år, kommer till uttryck under olika perioder, med längre eller kortare intervall, påverkar inte förekomsten av denna samverkan, förutsatt att de olika handlingar som är en del av överträdelsen har samma syfte och ingår i en enda och fortlöpande överträdelse (dom av den 21 september 2006, Technische Unie/kommissionen, C‑113/04 P, EU:C:2006:593, punkt 169).

115

Tribunalen prövade i förevarande fall, i punkterna 197–222 i den överklagade domen, klagandenas påstående att kommissionen inte hade styrkt att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse.

116

Tribunalen erinrade först, i punkterna 199–202 i den överklagade domen, om relevant rättspraxis avseende kommissionens skyldigheter i fråga om styrkandet av att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse. Därefter framhöll tribunalen, i punkt 206 i den nämnda domen, beträffande frågan huruvida kommissionen borde bedöma huruvida tiden mellan kontakterna var tillräckligt kort för att fastställa att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse, att den omständigheten att det för vissa perioder inte bevisats att det förelåg en enda, fortlöpande överträdelse inte utgör hinder för att överträdelsen ska anses ha pågått under en övergripande period som är längre än dessa perioder, om ett sådant konstaterande grundar sig på objektiva och samstämmiga indicier.

117

Vad slutligen mer specifikt gäller det antal kontakter som klagandena påstås ha haft, fann tribunalen i punkt 220 i den överklagade domen att även med beaktande av att kontakterna endast är tolv till antalet och att vissa av dem inte är helt säkerställda, kan antalet kontakter som klagandena har haft inte anses vara lågt.

118

Tribunalen kan således inte kritiseras för att inte ha beaktat att det eventuellt gått cirka åtta månader mellan två av dessa kontakter.

119

För det första fann tribunalen, i motsats till vad klagandena har hävdat, inte i punkt 220 i den överklagade domen att vissa kontakter inte hade styrkts. Tribunalen behandlade där endast det hypotetiska fallet att vissa av de tolv kontakter som klagandena påstods ha deltagit i inte var helt bevisade och drog därvid, efter en jämförelse med de övriga kartelldeltagarnas deltagande, slutsatsen att klagandenas deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen inte påverkades ens i det fallet.

120

Vad för det andra särskilt gäller kontakt nr 14 erinrar domstolen om att avsaknaden av bevis för konkurrensbegränsande kontakter under vissa perioder inte utgör hinder för att fastställa att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse, i den mån ett sådant konstaterande grundar sig på objektiva och samstämmiga indicier och de olika handlingar som är en del av överträdelsen har samma syfte, på de villkor som anges i punkt 114 ovan.

121

Det är just detta resonemang som tribunalen, med rätta, har följt. Tribunalen fann således, i punkterna 208–216 i den överklagade domen, att kommissionen korrekt hade visat att klagandena kände till att det fanns ett gemensamt mål och att de avsiktligen hade bidragit till kartellens ekonomiska och konkurrensbegränsande syfte.

122

Under sådana omständigheter kan ett intervall på cirka åtta månader mellan två av de kontakter som klagandena deltog i, även om det antas vara styrkt, inte utgöra skäl för att ifrågasätta deras deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen i fråga.

123

Under alla omständigheter kan klagandena inte med framgång åberopa domen av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen(C‑99/17 P, EU:C:2018:773), för att hävda att tribunalen borde ha kontrollerat huruvida ett intervall på cirka åtta månader utan några styrkta konkurrensbegränsande kontakter utgjorde skäl att ifrågasätta klagandenas deltagande i den påstådda enda, fortlöpande överträdelsen. Medan punkterna 50–52 i den domen avser en bedömning av de särskilda omständigheterna i det aktuella målet, erinrade domstolen i punkt 53 i nämnda dom nämligen om att när det är fråga om en överträdelse som pågått en viss tid saknar den omständigheten att den konkurrensbegränsande samverkan kommer till uttryck vid olika perioder, med längre eller kortare intervall, betydelse för bedömningen av förekomsten av denna samverkan, förutsatt att de olika handlingar som är en del av överträdelsen har samma syfte och ingår i en enda och fortlöpande överträdelse

124

Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den andra grundens första del.

125

Klagandena har genom den andra grundens andra del kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att grunda den överklagade domen på motsägelsefulla domskäl. Motiveringen i den överklagade domen är nämligen, enligt klagandena, i sig inkonsekvent vad gäller deras deltagande i den enda, fortlöpande överträdelsen. Påståendet i punkt 207 i den domen, att det i allmänhet endast gick två eller tre månader mellan kontakterna, strider mot konstaterandet i punkt 141 i nämnda dom att kontakt nr 14 inte var styrkt. Om denna kontakt inte skulle beaktas, måste man nämligen dra slutsatsen att det var ett uppehåll i kontakterna under cirka åtta månader.

126

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grundens andra del.

127

Klagandena har genom den andra grundens andra del kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet då den grundade den överklagade domen på motsägelsefulla domskäl.

128

Det räcker i detta sammanhang att påpeka att tribunalen, i punkt 207 i den överklagade domen, konstaterade att ”det i allmänhet endast gick två eller tre månader mellan kontakterna [och att klagandena] till och med förefaller ha haft två kontakter samma månad, i april 2006”.

129

Det framgår således att detta är ett generellt konstaterande och att det inte kan anses innebära att samtliga intervall mellan var och en av de kontakter som klagandena deltagit i inte översteg tre månader.

130

Den andra grundens andra del bygger således på en missuppfattning av den överklagade domen och kan således inte leda till bifall för överklagandet.

131

Överklagandet kan således inte vinna bifall på någon del av den andra grunden.

132

Klagandenas fjärde grund består av tre delar.

133

Klagandena har genom den fjärde grundens första del gjort gällande att tribunalen åsidosatte den princip som anges i riktlinjerna för beräkning av böter, enligt vilken försäljningsvärdet ska återspegla överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen samt, följaktligen, proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling.

134

Klagandena har hävdat att Lite-On under den tid den påstådda överträdelsen pågick tillverkade optiska diskenheter som senare såldes under varumärket Sony. På grundval av avtal om fördelning av intäkterna mellan klagandena och Lite-On, betalade klagandena intäkterna från dessa produkter, som Lite-On hade utvecklat och tillverkat, till Lite-On. I det omtvistade beslutet beaktades dessa intäkter emellertid dubbelt, genom att de ansågs som intäkter för både klagandena och Lite-On.

135

Tribunalen förkastade emellertid klagandenas argument att samma intäkter hade beaktats två gånger i det omtvistade beslutet. Tribunalen förkastade även deras argument att detta dubbla beaktande innebar ett åsidosättande av principerna om likabehandling och proportionalitet, genom att klagandena på grund därav ålades böter utifrån antagandet att de hade en större andel av försäljningsvärdet än de verkligen hade.

136

I riktlinjerna för beräkning av böter definieras försäljningsvärdet som ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen. Domstolen har bekräftat denna tolkning av försäljningsvärdet, vilken är förenlig med de principer som anges i föregående punkt, och i vissa mål har kommissionen försökt undvika ett sådant dubbelt beaktande som det som angetts ovan.

137

När den förkastade klagandenas argument fann tribunalen, i punkt 271 i den överklagade domen, att den metod som klagandena förordat skulle äventyra effektiviteten av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan, eftersom det då skulle räcka att de berörda företagen ansluter sig till en deltagare i kartellen för att deras bötesbelopp ska sättas ned. Detta föranledde tribunalen att bekräfta det dubbla beaktandet av försäljningsvärdet, vilket utgör en felaktig rättstillämpning och ett åsidosättande av nämnda principer.

138

Kommissionen anser att den fjärde grundens första del inte kan tas upp till prövning. Det följer av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter klaganden ifrågasätter den överklagade domen. Den fjärde grundens första del utgör emellertid i själva verket endast en begäran om omprövning av den ansökan som getts in till tribunalen, utan att det anges något specifikt fel i den överklagade domen, vilket faller utanför domstolens behörighet.

139

Den fjärde grundens första del saknar under alla omständigheter stöd och är verkningslös.

140

Den fjärde grundens andra del avser att tribunalen åsidosatte motiveringsskyldigheten, genom att underlåta att ta ställning till klagandenas argument att den omständigheten att försäljningsvärdet beaktats två gånger rättsstridigt ökade den påstådda överträdelsens ekonomiska betydelse och följaktligen de böter som klagandena ålades.

141

För att uppfylla sin motiveringsskyldighet måste tribunalen i tillräcklig utsträckning bemöta samtliga argument som klagandena har anfört. Tribunalens motivering kan vara endast underförstådd förutsatt att de berörda personerna får kännedom om skälen till varför tribunalen inte godtagit deras argument.

142

Tribunalen bemötte emellertid inte klagandenas argument utan nöjde sig med allmänna överväganden som inte direkt bemötte dessa argument, särskilt argumentet att intäkterna från försäljningen av optiska diskenheter beaktades två gånger.

143

Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall på den fjärde grundens andra del och att den är verkningslös.

144

Klagandena har genom den fjärde grundens tredje del gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den förkastade deras argument att kommissionen inte hade motiverat varför den i klagandenas fall avvek från sin praxis om att belopp inte ska beaktas två gånger, trots att den i sina tidigare beslut beaktat försäljningsvärdet vid beräkningen av böterna, eftersom detta värde återspeglade överträdelsens ekonomiska värde.

145

Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall på den fjärde grundens tredje del, eftersom det saknas stöd för den och den är verkningslös.

146

Klagandena har genom den fjärde grundens tre delar, vilka ska prövas tillsammans, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, åsidosatte principerna om likabehandling och proportionalitet och sin motiveringsskyldighet när den fastställde det ålagda bötesbeloppet på grundval av samma intäkter som de som användes för att beräkna det bötesbelopp som ålades Lite-On, som utvecklade och tillverkade optiska diskenheter som såldes under varumärket Sony i enlighet med avtal om intäktsfördelning.

147

Domstolen påpekar inledningsvis att det underförstått men tydligt av överklagandet framgår att klagandena avser punkterna 263–276 i den överklagade domen, vilket de för övrigt bekräftat i sin replik. Denna grund kan därmed tas upp till prövning.

148

I sak ska det påpekas att tribunalen i punkt 264 i den överklagade domen konstaterade att klagandenas argument att kommissionen hade beaktat försäljningen till Dell två gånger var ologiskt, eftersom det endast var klagandena som uppbar intäkterna från Dell.

149

Tribunalen erinrade därefter, i punkterna 265–269 i den överklagade domen, om den rättspraxis som är tillämplig på kommissionens fastställande av bötesbelopp för överträdelser av unionens konkurrensrätt.

150

Tribunalen fann slutligen, i huvudsak, att kommissionen i det omtvistade beslutet hade följt den beräkningsmetod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter. I punkt 270 i den överklagade domen fann tribunalen i detta sammanhang att när kommissionen skulle fastställa värdet av försäljningen av de varor som överträdelsen direkt eller indirekt avsåg, var det logiskt att den använde klagandenas direktförsäljning till Dell som grund för att beräkna bötesbeloppet.

151

Vad särskilt gäller argumentet att intäkterna beaktades två gånger, konstaterar domstolen att tribunalen i punkt 271 i den överklagade domen preciserade att en tillämpning av den metod som klagandena förordat, vilken bestod i att från de intäkter som klagandena erhöll från Dell dra av de intäktsbelopp som betalats till Lite-On, skulle äventyra effektiviteten av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan, eftersom det skulle räcka att de företag som deltar i en kartell ansluter sig till varandra för att deras böter ska sättas ned.

152

Vad gäller proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling tillade tribunalen, i punkterna 272 och 273 i den överklagade domen, att klagandenas beteende inte skilde sig väsentligt från beteendet hos de andra företag som det omtvistade beslutet riktade sig till, både vad gäller det förhållandet att de utbytt information, bland annat om priser, och beträffande hur ofta dessa utbyten ägt rum. Tribunalen drog härav slutsatsen att det omtvistade beslutet inte stred mot vare sig dessa principer eller riktlinjerna för beräkning av böter.

153

Vad för det första gäller klagandenas argument att tribunalen åsidosatt motiveringsskyldigheten, erinrar domstolen om att den skyldighet att motivera domar vilken åvilar tribunalen enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol enligt fast rättspraxis inte innebär att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om vad tribunalen har lagt till grund för sitt avgörande och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning vid ett överklagande (dom av den 25 november 2020, kommissionen/GEA Group, C‑823/18 P, EU:C:2020:955, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

154

Motiveringen i punkterna 263–276 i den överklagade domen uppfyller de krav som ställs enligt den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt. Tribunalen prövade nämligen alla de invändningar som klagandena hade framfört avseende beräkningen av böterna och redogjorde för skälen till att den inte godtog dem. Tribunalen prövade särskilt påståendet att intäkter beaktats dubbelt, i punkterna 263 och 264 i den överklagade domen, och redogjorde därvid för skälen till att dessa invändningar inte kunde godtas.

155

För det andra gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte hade avvikit från den metod som fastställts i riktlinjerna för beräkning av böter.

156

Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den angav att kommissionen, i enlighet med denna metod, hade grundat sin beräkning av de böter som klagandena ålades på bland annat värdet av försäljningen av de varor som överträdelsen direkt eller indirekt avsåg.

157

Tribunalen gjorde även en riktig bedömning när den slog fast att en tillämpning av den metod som klagandena hade förespråkat, vilken inte grundade sig på försäljningsvärdet utan på intäkterna från enbart direktförsäljningen, skulle äventyra effektiviteten av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan och således inte kunde anses återspegla överträdelsens ekonomiska betydelse.

158

Vad för det tredje gäller principen om likabehandling ska det erinras om att denna princip enligt fast rättspraxis utgör en allmän princip i unionsrätten som har stadfästs i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna princip innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 25 november 2020, kommissionen/GEA Group, C‑823/18 P, EU:C:2020:955, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

159

I förevarande fall fann tribunalen, i punkt 272 i den överklagade domen, att klagandenas beteende inte skilde sig väsentligt från beteendet hos de andra företag som det omtvistade beslutet riktade sig till, både vad gäller det förhållandet att de utbytt information om priser och beträffande hur ofta dessa utbyten ägt rum. Tribunalen gjorde därför, i punkt 273 i den domen, bedömningen att detta beslut inte stred mot principen om likabehandling.

160

I motsats till vad klagandena har anfört innebär denna slutsats inte någon felaktig rättstillämpning. Det framgår nämligen av punkterna 272 och 273 i den överklagade domen att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i huvudsak, fann att kommissionen faktiskt hade tillämpat samma beräkningsmetod – vilken gick ut på att försäljningsvärdet beaktades – på samtliga berörda företag och att de omständigheter som klagandena anfört, vilka enligt klagandena motiverade att en annan beräkningsmetod tillämpades, inte var av sådan beskaffenhet att de föranledde någon annan bedömning.

161

Vad för det fjärde gäller proportionalitetsprincipen ska det erinras om att det enligt domstolens fasta praxis inte ankommer på domstolen, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, att av skälighetshänsyn ändra den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av det bötesbelopp som företag har ålagts på grund av att de har överträtt unionsrätten. Det är endast om domstolen bedömer att böterna inte bara är olämpliga utan även är så överdrivet höga att de är oproportionerliga, som den kan slå fast att tribunalen, genom att fastställa ett olämpligt bötesbelopp, har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning (dom av den 30 maj 2013, Quinn Barlo m.fl./kommissionen, C‑70/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:351, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 september 2018, Philips och Philips France/kommissionen, C‑98/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:774, punkt 107).

162

Klagandena har inte angett några skäl till varför det bötesbelopp som de har ålagts skulle vara så överdrivet högt att det kan anses vara oproportionerligt.

163

Av vad som ovan anförts följer att överklagandet inte kan vinna bifall på någon del av den fjärde grunden.

164

Såsom framgår av bedömningen i punkterna 58–89 ovan av klagandenas tredje grund, har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

165

Det finns därför skäl att upphäva den överklagade domen.

166

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

167

Det är i förevarande fall lämpligt att domstolen slutligt avgör målet, vilket är färdigt för avgörande.

168

Såsom angetts i punkt 36 ovan åberopade klagandena två grunder till stöd för sin talan i målet vid tribunalen.

169

Klagandena har inom ramen för sin första grund vid tribunalen, beträffande deras deltagande i de separata överträdelser som utgör den påtalade enda, fortlöpande överträdelsen, gjort gällande att kommissionen inte formulerade nämnda påstående under det administrativa förfarandet och att det strider mot deras rätt till försvar att framföra detta påstående för första gången i det omtvistade beslutet. Beslutet påstås även vara bristfälligt motiverat vad gäller konstaterandet av dessa separata överträdelser.

170

Vad gäller påståendet att motiveringsskyldigheten åsidosatts konstaterar domstolen att kommissionen, av de skäl som anges i punkterna 81–89 ovan, inte har motiverat sitt beslut vad gäller klagandenas deltagande i de ovannämnda separata överträdelser som utgör den påtalade enda, fortlöpande överträdelsen.

171

Utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som klagandena har anfört inom ramen för den första grund som klagandena åberopat, ska talan bifallas på denna grund, i den mån som den avser att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning har motiverat det omtvistade beslutet vad gäller klagandenas deltagande i dessa separata överträdelser.

172

Med hänsyn till det ovan anförda, och mot bakgrund av vad som angetts i punkterna 58–61 ovan, ska artikel 1 f i det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i den del det slås fast att klagandena har överträtt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet genom att delta i flera separata överträdelser.

173

Klagandena har genom den första delen av den andra grunden för sin talan vid tribunalen gjort gällande att kommissionen ålade dem böter som beräknats utifrån intäkter som de erhållit från Dell, vilka belopp vidarebetalats till Lite-On i enlighet med gällande avtal om intäktsdelning mellan klagandena och Lite-On. Klagandena har genom den andra delen av denna grund hävdat att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen samt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och riktlinjerna för beräkning av böter genom att i det omtvistade beslutet inte beakta att de deltagit i samverkan i mycket mindre utsträckning än vissa andra företag som beslutet riktar sig till. Klagandena gör inom ramen för den tredje delen av denna grund gällande att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen, skälighetsprincipen och proportionalitetsprincipen genom att ålägga dem en multiplikator på 1,2 på utgångsbeloppet för deras böter för att säkerställa en avskräckande verkan.

174

Vad för det första gäller den andra grundens första del anser domstolen att det omtvistade beslutet, av de skäl som anges i punkterna 146–163 ovan, varken strider mot principerna om likabehandling och proportionalitet eller mot riktlinjerna för beräkning av böter.

175

Vad för det andra gäller den andra grundens andra och tredje del ansluter sig domstolen till motiveringen i punkterna 279–288 och i punkterna 292–298 i den överklagade domen. Av de skäl som angetts i dessa punkter och av de skäl som anges i föregående punkt kan talan således inte vinna bifall på den andra grunden.

176

Domstolen ska även, med stöd av sin obegränsade behörighet enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003, fastställa det bötesbelopp som ska åläggas klagandena (dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen, C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

177

Det ska i detta sammanhang erinras om att domstolen, när den avgör målet slutligt med tillämpning av artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol, med stöd av sin obegränsade behörighet får ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning, och följaktligen får undanröja, sätta ned eller höja de ålagda böterna (dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen, C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

178

När den fastställer det bötesbelopp som ska åläggas det berörda företaget ankommer det på domstolen att själv bedöma omständigheterna i fallet och vilken typ av överträdelse det rör sig om (dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen, C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

179

Detta förutsätter att domstolen, i enlighet med artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, för varje bötfällt företag tar hänsyn till den aktuella överträdelsens allvar samt hur länge överträdelsen pågått, med iakttagande av bland annat motiveringsskyldigheten, proportionalitetsprincipen, principen att påföljder ska vara individuella och likabehandlingsprincipen. Domstolen är inte bunden av de vägledande regler som kommissionen angett i sina riktlinjer, även om dessa kan tjäna som vägledning för unionsdomstolarna när de utövar sin obegränsade behörighet (dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen, C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

180

I förevarande fall anser domstolen att ingen av de omständigheter som klagandena har åberopat i detta mål eller något skäl som avser tvingande rätt motiverar att den använder sig av sin obegränsade behörighet för att sätta ned det bötesbelopp som avses i artikel 2 f i det omtvistade beslutet.

181

Mot bakgrund av allt det ovan anförda ska artikel 1 f i det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i den del det slås fast att klagandena har överträtt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet genom att delta i flera separata överträdelser, och talan ogillas i övrigt.

182

Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv avgör saken slutligt.

183

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I artikel 138.3 i rättegångsreglerna preciseras att om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader. Domstolen får emellertid besluta att en part ska ersätta en del av den andra partens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

184

I förevarande fall har klagandena yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande. Kommissionen har tappat målet om överklagande och delvis målet i första instans. Klagandena har delvis tappat målet i första instans.

185

Med hänsyn till omständigheterna i målet finner domstolen att kommissionen ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader såväl i första instans som i målet om överklagande samt ersätta klagandenas samtliga rättegångskostnader i förevarande mål om överklagande och hälften av klagandenas rättegångskostnader i första instans. Klagandena ska bära hälften av sina rättegångskostnader i första instans.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: