Mål C‑603/19

Brottmål

mot

TG
och
UF

(begäran om förhandsavgörande från Špecializovaný trestný súd)

 Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 1 oktober 2020

”Begäran om förhandsavgörande – Skydd av Europeiska unionens ekonomiska intressen – Artikel 325 FEUF – Straffrättsligt förfarande angående brott som avser bidragsbedrägeri som delvis finansierats genom Europeiska unionens budget – Nationell rätt som inte gör det möjligt för statliga organ att inom ramen för ett straffrättsligt förfarande återkräva bidrag såsom ersättning för den skada som brotten orsakat”

1.        Straffrättsligt samarbete – Miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem – Direktiv 2012/29 – Tillämpning med avseende på person (ratione personae) – Juridiska personer och statliga organ – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29, artiklarna 1.1 och 2.1)

(se punkterna 44–46 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Europeiska unionens egna medel – Skydd för unionens ekonomiska intressen – Bekämpning av bedrägeri och annan olaglig verksamhet – Medlemsstaternas skyldighet att föreskriva effektiva och avskräckande påföljder – Bidragsbedrägeri som delvis finansierats genom unionens budget – Nationellt straffrättsligt förfarande enligt vilket staten inte kan begära ersättning för den skada som brottet orsakat – Prövning med hänsyn till artikel 325 FEUF – Villkor – Det finns i nationell rätt effektiva förfaranden som gör det möjligt att återkräva felaktigt uppburna bidrag från unionens budget

(Artikel 325 FEUF)

(se punkterna 54–56 och 58–62 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

Úrad špeciálnej prokuratúry Generálnej prokuratúry Slovenskej republiky (Särskilda åklagarämbetet vid Allmänna åklagarmyndigheten i Republiken Slovakien) inledde ett straffrättsligt förfarande mot två fysiska personer (nedan kallade de tilltalade) för gärningar som kunde utgöra bidragsbedrägeri som delvis finansierats genom unionens budget. Brottet skulle ha begåtts inom ramen för två anbudsförfaranden som inletts av den slovakiska förvaltningen för ingivande av ansökningar om beviljande av bidrag bland annat för att främja att arbetstillfällen skapas för personer med funktionsnedsättning.

De tilltalade bildade flera affärsdrivande bolag, i vilka de var bolagsmän och företagsledare. De erhöll bidrag till ett belopp på 654 588,34 euro, därav 279 272,18 euro från unionens budget. När perioden för utbetalning av bidragen hade löpt ut, överförde de tilltalade sina andelar i de berörda bolagen till en utomstående person och bolagen upphörde därefter med all verksamhet. När det straffrättsliga förfarandet mot dem inleddes, fanns bolagens egendom inte längre i bolagens lokaler. Bolagen hade ex officio strukits ur företagsregistret. Under den period då de aktuella bidragen utbetalades var personer med funktionsnedsättning anställda hos de berörda bolagen. De anställdas arbete var emellertid fiktivt och hade inte någon anknytning till de ändamål som hade angetts i bidragsansökningarna.

Åtal väcktes vid den hänskjutande domstolen, Špecializovaný trestný súd (Särskilda brottmålsdomstolen, Slovakien) mot de tilltalade i deras egenskap av bolagsmän och företagsledare i dessa bolag. Úrady práce, sociálnych vecí a rodiny (de behöriga distriktskontoren för arbetsmarknadsfrågor, sociala frågor och familjefrågor), vilka utgör de skadelidande i det nationella målet, yrkade skadestånd av de tilltalade under förundersökningsskedet, motsvarande det bidrag som faktiskt betalats ut.

Den hänskjutande domstolen anser emellertid, mot bakgrund av praxis från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien), som redan har tillämpats i straffrättsliga förfaranden avseende brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen och bidragsbedrägeri, att de nationella bestämmelserna inte ger staten rätt att inom ramen för ett straffrättsligt förfarande begära ersättning för den skada som den har lidit. Enligt den hänskjutande domstolen skulle en tillämpning av denna rättspraxis i det nationella målet kunna medföra att staten hindras från att vidta rättsliga åtgärder för att erhålla ersättning för skada som orsakats av bedrägerierna. Ett administrativt förfarande som också föreskrivs i slovakisk rätt gör det nämligen endast möjligt att kräva återbetalning av det felaktigt utbetalda bidraget av mottagaren av bidraget. Eftersom det i det aktuella fallet rör sig om kommersiella bolag som inte längre innehar några tillgångar och som har avförts från företagsregistret, kan ett sådant förfarande således inte göra det möjligt att återkräva de felaktigt utbetalade bidragen.

Den hänskjutande domstolen har ställt flera tolkningsfrågor till EU-domstolen, bland annat avseende artikel 325 FEUF. I artikel 325.1 FEUF föreskrivs att medlemsstaterna, för att bekämpa olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, ska vidta åtgärder som är avskräckande, effektiva och likvärdiga med dem som vidtas på nationell nivå för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot den berörda medlemsstatens intressen. Den hänskjutande domstolen har närmare bestämt sökt klarhet i huruvida de skyldigheter som följer av artikel 325 FEUF utgör hinder för nationella straffprocessrättsliga bestämmelser, enligt vilka det i ett sådant mål som det nationella målet inte är möjligt att tillerkänna staten rätt till ersättning i egenskap av skadelidande i det straffrättsliga förfarandet.

I sin dom av den 1 oktober 2020 slog domstolen fast att artikel 325 FEUF inte utgör hinder för nationella bestämmelser, såsom de tolkats i nationell rättspraxis, enligt vilka staten, inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, inte har rätt att begära ersättning för skada som orsakats av den tilltalades bedrägliga förfarande som lett till att medel från Europeiska unionens budget förskingrats, och i vilka det inom ramen för detta förfarande inte föreskrivs någon annan möjlighet för staten att utöva sin rätt gentemot den tilltalade, så snart som det i nationell lagstiftning föreskrivs effektiva förfaranden för återkrav av bidrag från Europeiska unionens budget som utbetalats felaktigt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

Domstolen erinrade i detta avseende om att medlemsstaterna visserligen är skyldiga att vidta effektiva åtgärder för att återkräva belopp som felaktigt utbetalats till mottagaren av ett bidrag som delvis finansierats genom unionens budget. Artikel 325 FEUF ålägger emellertid inte medlemsstaterna något annat krav än att åtgärderna ska vara effektiva vad gäller det förfarande som ska göra det möjligt att uppnå ett sådant resultat. Den omständigheten att det finns olika rättsmedel, varigenom olika syften eftersträvas som skiljer sig åt mellan förvaltningsrätten, civilrätten och straffrätten, kan således inte i sig undergräva den effektiva karaktären av åtgärderna för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, i den mån den nationella lagstiftningen som helhet betraktad gör det möjligt att återkräva felaktigt utbetalda bidrag från unionens budget.

Den omständigheten att staten inte tillerkänns en rätt till ersättning i egenskap av skadelidande i det straffrättsliga förfarandet strider således inte i sig mot de skyldigheter som följer av artikel 325 FEUF. Även om straffrättsliga påföljder kan vara nödvändiga för att medlemsstaterna på ett effektivt och avskräckande sätt ska kunna bekämpa vissa fall av grovt bedrägeri, har sådana påföljder nämligen inte till syfte att möjliggöra återkrav av felaktigt betalda belopp. Den omständigheten att det i den berörda medlemsstatens rättsordning finns ett effektivt rättsmedel för att undanröja påverkan på unionens ekonomiska intressen, oavsett om detta sker inom ramen för ett straffrättsligt, administrativt eller civilrättsligt förfarande, är tillräcklig för att uppfylla den skyldighet till effektivitet som följer av artikel 325 FEUF, så snart som det gör det möjligt att återkräva felaktigt uppburna bidrag och straffrättsliga påföljder gör det möjligt att bekämpa fall av grovt bedrägeri. Domstolen påpekade att så är fallet i förevarande mål, eftersom staten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, enligt tillämplig nationell rätt har möjlighet att inleda dels ett administrativt förfarande som gör det möjligt för staten att återkräva bidrag som felaktigt betalats ut till den juridiska person som är mottagare av dessa bidrag, dels ett civilrättsligt förfarande som inte enbart syftar till att den juridiska person som är mottagare av de felaktigt uppburna bidragen ska ådra sig civilrättsligt ansvar, utan även till att, efter en fällande brottmålsdom, erhålla ersättning för den skada som lidits från den fysiska person som dömts.