–

ON, genom E. Sommeregger, Rechtsanwalt,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och E. Lankenau, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom K. Bulterman och C. S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom N. Yerrell och G. Braun, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan NM, i egenskap av konkursförvaltare för NIKI Luftfahrt GmbH, som är ett lufttransportbolag, och ON. Målet rör en skadeståndstalan som ON väckt för att få ersättning för de skador som hon lidit på ett område som tillhörde ett hotell i vilket NIKI Luftfahrt inkvarterat henne med anledning av att hennes flygning ställts in.

3

I skälen 1, 2, 13 och 19 i förordning nr 261/2004 anges följande:

…

…

4

I artikel 1.1 i förordningen föreskrivs följande:

”Denna förordning fastställer, i enlighet med de villkor som anges, minimirättigheter för flygpassagerare i följande fall:

…

…”

5

I artikel 2 i förordningen föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

…

…”

6

I artikel 5.1 i förordning nr 261/2004 föreskrivs följande:

”Vid inställd flygning skall de berörda passagerarna

…

…”

7

I artikel 9 i förordningen, med rubriken ”Rätt till service”, föreskrivs följande:

”1.   I de fall hänvisning görs till denna artikel skall passagerare utan kostnad erbjudas

…

2.   Passagerare skall dessutom erbjudas att utan kostnad ringa två telefonsamtal eller skicka två telex, fax eller e-postmeddelanden.

3.   Vid tillämpningen av denna artikel skall det lufttrafikföretag som utför flygningen ta särskild hänsyn till behoven hos personer med nedsatt funktionsförmåga och medföljande personer samt behoven hos barn som reser ensamma.”

8

Artikel 12 i förordningen har rubriken ”Ytterligare ersättning”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Tillämpningen av denna förordning påverkar inte en passagerares rätt till ytterligare kompensation. Kompensation som beviljas i enlighet med denna förordning får räknas av från sådan kompensation.”

9

I 1313a § Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch (den allmänna civillagen) föreskrivs följande:

”Den som är skyldig att utföra en prestation för en annan person är ansvarig gentemot denna person för fel som hans eller hennes lagstadgade företrädare eller de personer som han eller hon anlitar gör sig skyldiga till, på samma sätt som för egna fel.”

10

I samband med en paketresa hade ON en bokning för en flygning från Mallorca (Spanien) till Wien (Österrike), som skulle utföras av NIKI Luftfahrt. På grund av att flygningen ställts in ändrades bokningen och avresan från Mallorca sköts upp till påföljande kväll. På grund av denna inställda flygning erbjöd NIKI Luftfahrt ON kostnadsfri inkvartering på ett lokalt hotell.

11

Under sin vistelse på hotellet föll ON, som är rullstolsburen, och skadades svårt efter det att rullstolens främre hjul hade fastnat i en tvärgående ränna på en väg.

12

ON väckte talan vid Landesgericht Korneuburg (Regionala domstolen i Korneuburg, Österrike) och yrkade att NM skulle förpliktas att betala skadestånd för den skada som ON lidit. Hon gjorde härvidlag gällande att olyckan hade inträffat på ett område tillhörande det aktuella hotellet och att hotellets personal hade handlat vårdslöst genom att varken ha avlägsnat nämnda tvärgående ränna eller vidtagit åtgärder för att göra rännan säker.

13

Genom dom av den 21 november 2018 ogillade nämnda domstol talan med motiveringen att lufttrafikföretaget endast var skyldigt att tillhandahålla logi, och att det i förordning nr 261/2004 inte föreskrivs något ansvar för skada till följd av den påstådda vårdslöshet som personalen på det hotell där inkvartering erbjuds enligt denna förordning påstås ha gjort sig skyldig till.

14

Domen överklagades till Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike), vilken genom beslut av den 14 februari 2019 upphävde den överklagade domen. Enligt sistnämnda domstol är lufttrafikföretaget, enligt nationell rätt – som är tillämplig parallellt med förordning nr 261/2004 enligt artikel 12 i denna förordning – ansvarigt för att hotellpersonalen har handlat vårdslöst, när denna personal tillhör det hotell som lufttrafikföretaget anlitat för att fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla de tjänster som föreskrivs i artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004. Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien) återförvisade således målet till domstolen i första instans för prövning av de exakta omständigheterna kring den olycka som är aktuell i det nationella målet.

15

NM väckte därefter kassationstalan vid Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) och yrkade att det skulle fastställas att NIKI Luftfahrt hade uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004 genom att kostnadsfritt tillhandahålla ON inkvartering, och att lufttrafikföretaget bland annat inte, för att undgå ansvar, är skyldigt att kontrollera anläggningarna tillhörande det hotell som det erbjuder boende på.

16

Enligt den hänskjutande domstolen följer det för det första av EU-domstolens praxis att ett åsidosättande av denna skyldighet att tillhandahålla inkvartering medför en rätt för passageraren att få ersättning, som grundar sig direkt på förordning nr 261/2004, när det gäller belopp som visar sig vara nödvändiga, lämpliga och rimliga för att täcka lufttrafikföretagets brister när det gäller att erbjuda passageraren service (dom av den 13 oktober 2011, Sousa Rodríguez m.fl., C‑83/10, EU:C:2011:652, punkt 44, och dom av den 31 januari 2013, McDonagh, C‑12/11, EU:C:2013:43, punkt 51). Det är emellertid inte uteslutet att EU-domstolen likställer bristfällig uppfyllelse av nämnda skyldighet med ett åsidosättande av densamma och också i sådana fall medger en rätt till ersättning med stöd av förordning nr 261/2004, även om det enligt den hänskjutande domstolen vid bristfällig uppfyllelse av nämnda skyldighet skulle vara fråga om ersättning för skada genom utbetalning av ett skadestånd vars belopp är högre än kostnaden för inkvarteringen och som, i enlighet med systematiken i förordning nr 261/2004, således skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för artikel 12 i förordningen.

17

För det andra har den hänskjutande domstolen angett att lufttrafikföretaget även kan hållas ansvarigt för hotellpersonalens beteende på det hotell som tillhandahåller inkvarteringen med stöd av 1313a § i den allmänna civillagen, dock under förutsättning att personalen har agerat inom ramen för fullgörandet av en skyldighet som åligger lufttrafikföretaget. Det är därför mycket viktigt att fastställa arten av den skyldighet som åligger lufttrafikföretaget enligt artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004. Om denna skyldighet ska förstås så, att lufttrafikföretaget endast är skyldigt att erbjuda hotellinkvartering och betala kostnaderna för detta, är lufttrafikföretaget således endast ansvarigt för valet av hotell och inte för hotellpersonalens beteende.

18

En vidare tolkning av denna bestämmelse är dock också tänkbar, enligt vilken lufttrafikföretaget också ansvarar för inkvarteringen som sådan. Under dessa omständigheter är lufttrafikföretaget, enligt österrikisk rätt, ansvarigt för hotellpersonalens vårdslöshet på det hotell som tillhandahåller inkvarteringen, och om personalen objektivt sett har gjort ett misstag inom hotellområdet måste lufttrafikföretaget således visa att det inte gjort sig skyldigt till ett fel.

19

Den hänskjutande domstolen anser att även om det enligt lydelsen i artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004 endast krävs att hotellrum ”erbjuds”, talar syftet att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna, vilket det erinras om i skäl 1 i förordningen, för att skyldigheten till inkvartering ska ges en vidare tolkning, bland annat på så sätt att passageraren har möjlighet att väcka talan mot lufttrafikföretaget för att få ersättning för skada som lidits på hotellområdet. Lufttrafikföretaget skulle i ett sådant fall inte åläggas ett oproportionerligt ansvar, eftersom detta företag för sin del skulle kunna vända sig mot hotellet i enlighet med avtalet dem emellan. Eftersom skyldigheten att inhysa en passagerare på ett hotell endast ska uppfyllas vid bristande uppfyllande från lufttrafikföretaget sida, är det naturligt att det är lufttrafikföretaget och inte passageraren som bär risken för en talan som väcks vid en domstol i en annan medlemsstat än den där lufttrafikföretaget har sitt säte.

20

Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21

Domstolen påpekar inledningsvis att den första frågan avser vilka konsekvenser som förordning nr 261/2004 skulle kunna få vid lufttrafikföretagets bristfälliga fullgörande av skyldigheten att erbjuda service enligt artikel 9.1 b i förordningen, medan den andra frågan syftar till att fastställa vad denna skyldighet består i, varför den andra frågan ska prövas först.

22

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att lufttrafikföretagets skyldighet enligt denna bestämmelse att erbjuda de passagerare som avses i bestämmelsen kostnadsfri inkvartering på hotell inte bara innebär att lufttrafikföretaget är skyldigt att hitta ett hotellrum för dessa passagerare och betala kostnaderna för detta, utan även att ansvara för formerna för inkvarteringens genomförande som sådana.

23

Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 18 januari 2017, NEW WAVE CZ, C‑427/15, EU:C:2017:18, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

24

När det gäller den aktuella bestämmelsens lydelse ska det påpekas att det i artikel 9 i förordning nr 261/2004, med rubriken ”Rätt till service”, i punkten 1 b föreskrivs att berörda passagerare, däribland de passagerare som avses i artikel 5 i förordningen, utan kostnad ska erbjudas hotellrum, bland annat i de fall då övernattning under en eller flera nätter blir nödvändig. Uttrycket ”utan kostnad erbjudas … hotellrum” svarar således mot unionslagstiftarens vilja att undvika att passagerare som, till följd av att flygningen ställts in, tvingas tillbringa natten på ett hotell i väntan på att en ny flygning avgår, själva måste leta efter ett hotellrum och betala kostnaderna för detta. Dessa passagerare ska i stället tas om hand av lufttrafikföretaget som ska vidta nödvändiga åtgärder för detta ändamål. Det framgår däremot inte uttryckligen av denna bestämmelses lydelse att unionslagstiftaren har avsett att ålägga lufttrafikföretagen en skyldighet att, utöver detta omhändertagande av passagerarna, även direkt eller genom de hotell som lufttrafikföretagen har anlitat, ansvara för formerna för inkvarteringens genomförande som sådana.

25

Det sammanhang i vilket artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004 ingår ger stöd för en tolkning enligt vilken lufttrafikföretagen inte är skyldiga att själva organisera det faktiska genomförandet av inkvarteringen. I artikel 9.2 i förordningen föreskrivs nämligen att lufttrafikföretagen, inom ramen för de berörda passagerarnas rätt till service, bland annat ska erbjuda dem möjligheten att kostnadsfritt ringa två telefonsamtal eller att kostnadsfritt skicka två e-postmeddelanden. Även om det följer av denna bestämmelse att lufttrafikföretaget (kostnadsfritt) ska tillhandahålla passagerarna medel för att utföra dessa åtgärder, går det inte att därav dra slutsatsen att lufttrafikföretaget således är skyldigt att på eget ansvar organisera den telekommunikationsverksamhet som är nödvändig för detta ändamål.

26

Denna tolkning stöds dessutom av det mål som eftersträvas med förordning nr 261/2004, vilket enligt skälen 1 och 13 i förordningen är att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna, bland annat genom att garantera att de vars flygning ställs in blir omhändertagna på lämpligt sätt i väntan på en senare flygning. I detta syfte har nämnda passagerare enligt förordning nr 261/2004 rätt till standardiserade och omedelbara hjälpåtgärder, såsom, i förekommande fall, ett erbjudande om kostnadsfri inkvartering på ett hotell i enlighet med artikel 9.1 b i förordningen. Dessa åtgärder syftar till att på plats tillgodose passagerarnas omedelbara behov, oavsett orsaken till att den aktuella flygningen har ställts in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA, C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 86).

27

Med beaktande av detta syfte kan domstolen inte godta att artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004, tolkas så, att lufttrafikföretaget har ett övergripande ansvar för formerna för genomförandet av de berörda passagerarnas inkvartering, eftersom de åtgärder som krävs för att genomföra ett sådant omhändertagande går utöver ramen för systemet med standardiserade och omedelbara hjälpåtgärder på plats som unionslagstiftaren har avsett att införa till förmån för passagerarna.

28

Det ska tilläggas att tolkningen att lufttrafikföretaget inte är skyldigt att självt sörja för formerna för genomförandet av inkvarteringen inte vederläggs av den omständigheten, som ON betraktar som oacceptabel, att en sådan tolkning skulle kunna innebära att passageraren ska anses som avtalspart i förhållande till den som driver det hotell som tillhandahåller inkvarteringen. Det är i detta avseende tillräckligt att konstatera att det i artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004 endast föreskrivs en skyldighet för lufttrafikföretaget att kostnadsfritt erbjuda de berörda passagerarna hotellrum, utan att det anges hur de avtalsförhållanden som kan bli följden av fullgörandet av denna skyldighet ska regleras.

29

Vidare innebär inte denna tolkning, i motsats till vad ON har hävdat, att lufttrafikföretagets skyldighet enligt artikel 9.3 i förordning nr 261/2004 att vid tillämpningen av denna artikel särskilt säkerställa behoven hos bland annat personer med nedsatt rörlighet, förlorar sitt innehåll. Även om lufttrafikföretaget inte är skyldigt att självt ansvara för formerna för genomförandet av inkvarteringen på hotellet av de passagerare vars flygning ställts in, är det icke desto mindre så, att lufttrafikföretaget måste tillhandahålla dem ett lämpligt omhändertagande, såsom anges i skäl 13 i förordningen, vilket innebär att lufttrafikföretaget måste välja hotell med omsorg, efter att ha försäkrat sig om att hotellet kan uppfylla rimliga förväntningar på kvalitet och säkerhet och, när det gäller personer med nedsatt rörlighet, såsom ON, se till att nämnda hotell är anpassat för att ta hand om dessa under goda förhållanden, genom att i förekommande fall informera nämnda hotell om de berörda passagerarnas begränsade rörlighet.

30

Även om det, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, med hänsyn till målet att skydda passagerarna skulle kunna vara lämpligt att göra en vidare tolkning av lufttrafikföretagens skyldighet att erbjuda service, enligt vilken dessa är skyldiga att själva sörja för formerna för genomförandet av inkvartering på hotell av passagerare vilkas flyg ställts in, på så sätt att passagerarna kan ha möjlighet att, beroende på de villkor och närmare bestämmelser som enligt nationell rätt reglerar skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden, väcka talan mot lufttrafikföretaget i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, konstaterar dock domstolen att förordning nr 261/2004 har genomfört detta skydd på ett mer begränsat sätt, genom att införa ett system med standardiserade och omedelbara hjälpåtgärder, såsom har påpekats i punkt 26 ovan.

31

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att lufttrafikföretagets skyldighet enligt denna bestämmelse att kostnadsfritt erbjuda de passagerare som avses i bestämmelsen en inkvartering på hotell inte innebär att lufttrafikföretaget är skyldigt att ansvara för formerna för genomförandet av inkvarteringen som sådana.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att ett lufttrafikföretag som i enlighet med artikel 9.1 b i förordningen har erbjudit en passagerare, vars flygning ställts in, inkvartering på hotell med stöd av endast denna förordning kan vara skyldigt att ersätta passageraren för skada som orsakats av ett fel som personalen på nämnda hotell gjort sig skyldig till.

33

Härvidlag anser den hänskjutande domstolen att det följer av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 16 ovan att ett åsidosättande av skyldigheten att tillhandahålla inkvartering medför en rätt för passageraren att få ersättning, som grundar sig direkt på förordning nr 261/2004, när det gäller de belopp som visar sig vara nödvändiga, lämpliga och rimliga för att kompensera för lufttrafikföretagets underlåtenheter i omhändertagandet av passageraren. Enligt den hänskjutande domstolen skulle detta kunna innebära att en rätt till ersättning även skulle kunna följa av lufttrafikföretagets bristfälliga fullgörande av denna skyldighet.

34

Domstolen påpekar inledningsvis att hypotesen att lufttrafikföretaget har begått ett fel, vilken ligger till grund för den första frågan, bygger på antagandet att lufttrafikföretagets skyldighet enligt artikel 9.1 b i förordning nr 261/2004 att erbjuda service även omfattar ett ansvar för formerna för hur de berörda passagerarnas inkvartering genomförs, vilket innebär att ett eventuellt fel som begåtts av det hotell som anlitats av nämnda lufttrafikföretag i detta sammanhang kan innebära att lufttrafikföretaget gör sig skyldig till ett bristfälligt fullgörande av nämnda skyldighet, vilket medför att företaget ådrar sig ansvar.

35

Med hänsyn till svaret på den andra frågan ska emellertid detta antagande anses vara felaktigt.

36

EU-domstolen delar under alla omständigheter den hänskjutande domstolens ståndpunkt att passagerarnas rätt till ersättning i de fall då lufttrafikföretaget har åsidosatt den skyldighet att erbjuda service som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 261/2004 endast avser ersättning för belopp som, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, visar sig vara nödvändiga, lämpliga och rimliga för att kompensera för lufttrafikföretagets brister vad gäller att uppfylla denna skyldighet.

37

Rätten till ersättning för nämnda belopp följer således helt logiken i det system med standardiserade och omedelbara hjälpåtgärder som införts genom nämnda förordning till förmån för passagerarna, eftersom dessa belopp syftar till att kompensera passagerarnas utgifter för att skaffa sig standardiserade och omedelbara tjänster som motsvarar dem som lufttrafikföretaget borde ha erbjudit dem, utan att det för detta ändamål är nödvändigt att göra en bedömning från fall till fall av varje passagerares specifika situation.

38

Ersättning för individuella skador till följd av ett fel som begåtts av personalen på det hotell som lufttrafikföretaget valt ut för inkvartering i enlighet med artikel 9 i förordning nr 261/2004 kräver däremot med nödvändighet en bedömning från fall till fall av omfattningen av nämnda skador. En sådan bedömning går utöver den ram för standardiserad och omedelbar ersättning som föreskrivs i förordning nr 261/2004.

39

Domstolen har härvidlag redan slagit fast att det i förordning nr 261/2004 inte föreskrivs någon ersättning till passagerarna för skador som hänför sig just till dem, och vilkas omfattning kräver en bedömning från fall till fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Rusu, C‑354/18, EU:C:2019:637, punkt 31).

40

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att ett lufttrafikföretag som i enlighet med artikel 9.1 b i förordningen har erbjudit en passagerare, vars flygning ställts in, inkvartering på hotell inte med stöd av endast denna förordning är skyldigt att ersätta passageraren för skada som orsakats av ett fel som begåtts av personalen på nämnda hotell.

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: