1

ClientEarth har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 4 april 2019, ClientEarth/kommissionen (T‑108/17, EU:T:2019:215) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen ClientEarths talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2016) 8454 final av den 7 december 2016 (nedan kallat det omtvistade beslutet), med avslag på ClientEarths begäran av den 2 augusti 2016, om intern omprövning (nedan kallad 2016 års begäran om omprövning) av kommissionens genomförandebeslut C(2016) 3549 final av den 16 juni 2016, om beviljande av tillstånd för användningar av bis(2-etylhexyl)ftalat (DEHP) i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1, rättelse i EUT L 232, 2017, s. 17), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) 2016/217 av den 16 februari 2016 (EUT L 40, 2016, s. 5) (nedan kallad Reach-förordningen).

2

Artikel 9.3 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, som undertecknades den 25 juni 1998 i Århus (Danmark) och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, 2005, s. 1), har följande lydelse:

”Varje part skall dessutom, utan att det påverkar tillämpningen av de prövningsförfaranden som avses i punkterna 1 och 2, se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.”

3

I artikel 55, med rubriken ”Syftet med tillståndssystemet och överväganden om ersättning”, i Reach-förordningen föreskrivs följande:

”Syftet med denna avdelning är att sörja för en väl fungerande inre marknad, samtidigt som det garanteras att de risker som ämnen som inger mycket stora betänkligheter ger upphov till kontrolleras på ett adekvat sätt och att dessa ämnen gradvis ersätts med lämpliga alternativa ämnen eller tekniker, när det är ekonomiskt och tekniskt genomförbart. Därför skall alla tillverkare, importörer och nedströmsanvändare som ansöker om tillstånd analysera tillgången till alternativ samt bedöma deras risker och huruvida ersättningen är tekniskt och ekonomiskt genomförbar.”

4

I artikel 56 i Reach-förordningen, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, anges följande:

”1.   En tillverkare, importör eller nedströmsanvändare får inte släppa ut ett ämne på marknaden för en användning eller själv använda det om ämnet finns med i bilaga XIV, såvida inte

…”

5

I artikel 57 i Reach-förordningen, med rubriken ”Ämnen som skall upptas i bilaga XIV”, föreskrivs följande:

”Följande ämnen får upptas i bilaga XIV i enlighet med förfarandet i artikel 58:

…

…

6

Artikel 58.1 i Reach-förordningen, med rubriken ”Införande av ämnen i bilaga XIV”, har följande lydelse:

”När ett beslut fattas om att i bilaga XIV införa ämnen som avses i artikel 57, skall ett sådant beslut fattas i enlighet med förfarandet i artikel 133.4. …

…”

7

I artikel 59.1 i Reach-förordningen, med rubriken ”Identifiering av ämnen som avses i artikel 57”, föreskrivs följande:

”Förfarandet i punkterna 2–10 i denna artikel skall tillämpas i syfte att identifiera ämnen som uppfyller kriterierna i artikel 57 och att upprätta en kandidatförteckning för eventuellt införande i bilaga XIV. Kemikaliemyndigheten skall på denna förteckning ange de ämnen som finns på dess arbetsprogram enligt artikel 83.3 e.”

8

I artikel 60 i Reach-förordningen, med rubriken ”Beviljande av tillstånd”, anges följande:

”1.   Kommissionen skall fatta beslut om ansökningar om tillstånd i enlighet med denna avdelning.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 skall tillstånd beviljas, om de hälso- eller miljörisker som uppkommer i samband med ämnets användning på grund av de inneboende egenskaper som anges i bilaga XIV kan kontrolleras på ett adekvat sätt i enlighet med avsnitt 6.4 i bilaga I och i enlighet med redovisningen i sökandens kemikaliesäkerhetsrapport, varvid yttrandet från den riskbedömningskommitté som avses i artikel 64.4 a skall beaktas. Kommissionen skall när den beviljar tillstånd, och i alla eventuella villkor för tillståndet, ta hänsyn till alla former av utsläpp och spill som är kända vid tiden för beslutet, inbegripet de risker som uppkommer vid diffusa eller spridda användningar.

…

3.   Punkt 2 skall inte tillämpas på

4.   Om det inte är möjligt att bevilja tillstånd enligt punkt 2 eller för ämnen som avses i punkt 3, får tillstånd beviljas endast om det kan påvisas att de samhällsekonomiska fördelarna uppväger hälso- eller miljöriskerna i samband med ämnets användning och om det saknas lämpliga alternativa ämnen eller tekniker. Detta beslut skall fattas med beaktande av yttrandena från … riskbedömningskommitté[n] och kommitté[n] för samhällsekonomisk analys … samt av följande:

5.   Vid bedömningen av huruvida lämpliga alternativa ämnen eller tekniker finns tillgängliga skall kommissionen beakta alla relevanta aspekter, exempelvis

…

7.   Tillstånd skall beviljas endast om ansökan uppfyller kraven i artikel 62.

…

10.   Utan hinder av eventuella villkor för tillståndet skall tillståndshavaren se till att exponeringen minskas till den lägsta nivå som är tekniskt och praktiskt möjlig.”

9

I artikel 62 i Reach-förordningen, med rubriken ”Ansökningar om tillstånd”, föreskrivs följande:

”…

3.   Ansökningar får avse ett eller flera ämnen som motsvarar definitionen av en ämnesgrupp i avsnitt 1.5 i bilaga XI och en eller flera användningar. De får avse sökandens egna användningar och/eller användningar för vilka sökanden avser att släppa ut ämnet på marknaden.

4.   En ansökan om tillstånd skall omfatta följande:

…

5.   Till ansökan får också fogas

…”

10

Artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 av den 6 september 2006 om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på Europeiska gemenskapens institutioner och organ (EUT L 264, 2006, s. 13), med rubriken ”Begäran om intern omprövning av förvaltningsåtgärder”, innehåller följande bestämmelser:

”En icke-statlig organisation som uppfyller kriterierna i artikel 11 har rätt att begära en intern omprövning av ett agerande av den gemenskapsinstitution eller det gemenskapsorgan som har vidtagit en förvaltningsåtgärd enligt miljörätten eller, i fråga om en påstådd förvaltningsförsummelse, borde ha vidtagit en sådan åtgärd.

…”

11

Genom kommissionens förordning (EU) nr 143/2011 av den 17 februari 2011 om ändring av bilaga XIV till förordning nr 1907/2006 (EUT L 44, 2011, s. 2) togs DEHP upp i denna bilaga, vilket är en organisk förening som huvudsakligen används för att mjukgöra plaster baserade på polyvinylklorid (PVC), på grund av detta ämnes reproduktionstoxiska egenskaper i den mening som avses i artikel 57 c i Reach-förordningen.

12

Den 13 augusti 2013 lämnade tre avfallsåtervinningsföretag (nedan kallade tillståndssökandena) i enlighet med artikel 62 i Reach-förordningen, jämförd med artikel 60.2 i samma förordning, in en gemensam ansökan om tillstånd (nedan kallad tillståndsansökan) för utsläppande av DEHP på marknaden för följande ”användningar”:

13

I den analys av alternativ som åtföljde tillståndsansökan angav tillståndssökandena följande:

”DEHP är en mjukgörare som i årtionden har använts för att mjuka upp PVC för tillverkning av mjukgjord eller mjuk PVC. …

DEHP tillsätts således till PVC:n innan plasten bearbetas till plastartiklar och innan dessa plastartiklar blir avfall och är således en potentiellt värdefull produkt för [tillståndssökandena]. I strikt mening har DEHP således ingen särskild funktionell roll för [tillståndssökandena]; den förekommer helt enkelt som en (till stor del icke-önskvärd) orenhet i det avfall som samlas in, sorteras och bearbetas och sedan släpps ut på marknaden i form av återvunnet material. Den begränsade förekomsten av DEHP (eller andra mjukgörare) i den återvunna produkten kan dock i teorin medföra vissa fördelar för nedströmsanvändarna (de företag som bearbetar PVC), eftersom

14

Den 10 oktober 2014 avgav Europeiska kemikaliemyndighetens (Echa) riskbedömningskommitté och dess kommitté för samhällsekonomisk analys (nedan kallad SEAC) sina yttranden över tillståndsansökan.

15

Enligt riskbedömningskommittén hade tillståndssökandena inte visat att riskerna för arbetstagarnas hälsa till följd av de båda ”användningar” som ansökan avsåg kunde kontrolleras på ett adekvat sätt såsom krävs enligt artikel 60.2 i Reach-förordningen.

16

SEAC konstaterade att trots att det förelåg vissa brister i den analys som tillståndssökandena hade ingett för att styrka de samhällsekonomiska fördelarna med de ”användningar” som tillståndsansökan avsåg, kunde tillstånd beviljas på grundval av en ”kvalitativ analys” som omfattade relevanta osäkerheter.

17

Den 12 december 2014 uppdaterade och kompletterade Echa de befintliga uppgifterna om DEHP i den ”kandidatförteckning för eventuellt införande i bilaga XIV” till Reach-förordningen som avses i artikel 59.1 i den förordningen (nedan kallad kandidatförteckningen) och identifierade detta ämne såsom ett hormonstörande ämne, för vilket det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på miljön som leder till betänkligheter som motsvarar de som föranleds av de andra ämnen som förtecknas i artikel 57 a–e i Reach-förordningen, i den mening som avses i artikel 57 f i samma förordning.

18

Den 16 juni 2016 antog kommissionen genomförandebeslut C(2016) 3549 final om beviljande av tillstånd för användning av DEHP i enlighet med Reach-förordningen (nedan kallat tillståndsbeslutet).

19

Genom artikel 1 i detta beslut beviljade kommissionen ett tillstånd för följande ”användningar”:

20

Genom samma bestämmelse beviljades tillstånd i enlighet med artikel 60.4 i Reach-förordningen.

21

Genom 2016 års begäran om omprövning anmodade ClientEarth, som är en ideell miljöskyddsorganisation, kommissionen att göra en intern omprövning av tillståndsbeslutet mot bakgrund av artikel 10 i förordning nr 1367/2006.

22

Genom det omtvistade beslutet avslog kommissionen denna begäran.

23

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 17 februari 2017, väckte ClientEarth talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och tillståndsbeslutet.

24

Genom beslut av den 29 juni 2017 tillät ordföranden på tribunalens femte avdelning Echa att intervenera i målet.

25

I punkt 31 i den överklagade domen fann tribunalen att det var uppenbart att talan inte kunde tas upp till prövning såtillvida klaganden hade yrkat att tillståndsbeslutet skulle ogiltigförklaras.

26

Beträffande yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet fann tribunalen, i punkt 92 i den överklagade domen, att inte heller den första grundens första del – avseende en felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning vid tolkningen av begreppet ”användning” i den mening som avses i artikel 56.1 a och artikel 62.4 c i Reach-förordningen – kunde tas upp till prövning och att den i varje fall var ogrundad.

27

I punkt 151 i den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den första grundens andra del, avseende en felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning rörande bristerna i kemikaliesäkerhetsrapporten.

28

I punkt 167 i den överklagade domen slog tribunalen fast att de argument som anförts till stöd för den första grundens tredje del, avseende en felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömning vid prövningen av lämpliga alternativ, skulle prövas inom ramen för den tredje grunden.

29

I punkt 178 i den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den första grundens fjärde del, avseende ett åsidosättande av artikel 60.7 och artikel 64.3 i Reach-förordningen, och konstaterade att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon del av den första grunden.

30

Vad gäller den andra grunden, avseende att den samhällsekonomiska analys som avses i artikel 60.4 i Reach-förordningen innehöll uppenbart oriktiga bedömningar, fann tribunalen, i punkt 189 i den överklagade domen, att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den första delen av denna grund, avseende att denna samhällsekonomiska analys var behäftad med felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar, och i punkt 204 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att den andra delen av denna grund, avseende att avvägningen mellan riskerna och fördelarna var behäftad med en uppenbart oriktig bedömning, inte kunde tas upp till prövning och i varje fall inte kunde godtas.

31

I punkt 224 i den överklagade domen slog tribunalen fast att talan inte heller kunde vinna bifall såvitt avsåg den tredje delen av den andra grunden, avseende en uppenbart oriktig bedömning till följd av att vissa uppgifter inte beaktats vid den samhällsekonomiska analysen.

32

Följaktligen underkände tribunalen den andra grunden i dess helhet.

33

I punkt 271 i den överklagade domen slog tribunalen fast att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den tredje grunden, avseende att analysen av alternativ var behäftad med felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar.

34

I punkt 307 i den överklagade domen underkände tribunalen den fjärde grunden, avseende ett åsidosättande av den försiktighetsprincip som avses i artikel 191.2 FEUF.

35

Tribunalen ogillade därmed talan i dess helhet.

36

Klaganden har yrkat att domstolen ska

37

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

38

Echa har yrkat att domstolen ska

39

Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat sju grunder.

40

Genom den första grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen felaktigt slog fast att vissa delar av talan om ogiltigförklaring inte kunde tas upp till prövning.

41

Klaganden har för det första hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 53 och 54 i den överklagade domen, fann att talan endast kunde avse det omtvistade beslutets lagenlighet och inte frågan huruvida tillståndsansökan var tillräcklig. Klaganden anser att denna bedömning inte är förenlig med vare sig artikel 9.3 i Århuskonventionen eller rätten till ett effektivt rättsmedel.

42

Klaganden har även anfört att tribunalen i punkt 54 i den överklagade domen felaktigt slog fast att för att argumenten avseende tillståndsbeslutet skulle kunna tas upp till prövning krävdes att de påstådda felaktigheterna uttryckligen framgick av kommissionens beslut om begäran om intern omprövning.

43

Klaganden har för det andra hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkterna 55 och 56 i den överklagade domen fann att inte bara de grunder som åberopats vid tribunalen, utan även de argument som anförts till stöd för talan om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på 2016 års begäran om omprövning, endast kunde tas upp till prövning i den mån de redan hade anförts i begäran om omprövning.

44

I sin replik har klaganden gjort gällande att domstolen i domen av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen (C‑82/17 P, EU:C:2019:719), preciserade att en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om avslag på en begäran om intern omprövning visserligen inte kan grundas på nya grunder eller bevis som inte åberopats i begäran om intern omprövning, men att den som begär en sådan omprövning inte är skyldig att i exakta ordalag upprepa samma argument inom ramen för sin talan vid unionsdomstolarna.

45

För det tredje har klaganden anfört att vissa av de argument som tribunalen avvisade, i punkterna 61, 62, 74, 75, 85–87, 195–200 och 234–236 i den överklagade domen, under alla omständigheter framgick av 2016 års begäran om omprövning eller endast utgjorde en utveckling av dessa argument.

46

Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

47

ECHA stöder kommissionens argumentation.

48

När det gäller klagandens argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att talan mot tillståndsbeslutet inte kunde tas upp till sakprövning, påpekar domstolen, i likhet med vad kommissionen har anfört, att klaganden inte har bestridit punkt 26 i den överklagade domen, där tribunalen konstaterade att klaganden inte hade yrkat att tillståndsbeslutet skulle ogiltigförklaras eftersom den ansåg att villkoren i artikel 263 FEUF inte var uppfyllda.

49

Vad gäller klagandens argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att de argument som syftade till att visa att tillståndssökandena eventuellt hade begått vissa fel inte kunde tas upp till prövning, påpekar domstolen för det första att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 53 i den överklagade domen slog fast att inom ramen för förevarande talan, avseende kommissionens beslut om begäran om intern omprövning, kunde endast de grunder som syftade till att visa att beslutet var rättsstridigt på grund av felaktig rättstillämpning eller oriktiga bedömningar prövas i sak, men inte de grunder som avsåg ansökan om tillstånd.

50

I motsats till vad klaganden har hävdat framgår det inte av punkt 54 i den överklagade domen att endast de omständigheter som ”uttryckligen” framgick av kommissionens beslut om begäran om intern omprövning kunde bestridas vid tribunalen, utan att endast de fel som beslutet var behäftat med kunde bli föremål för en sådan talan, vilket även framgår av punkterna 234 och 235 i den överklagade domen.

51

När det gäller argumentet att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 55 och 56 i den överklagade domen slog fast att inte bara grunderna, utan även de argument som anförts inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av ett sådant beslut som det omtvistade beslutet, endast kunde tas upp till prövning i den mån de redan hade anförts i 2016 års begäran om omprövning, konstaterar domstolen att detta argument är verkningslöst, eftersom tribunalen i vilket fall också fann att klaganden inte kunde vinna framgång med de argument som framförts inom ramen för den första grunden, och klaganden har inte invänt mot denna bedömning inom ramen för förevarande överklagande.

52

I punkt 62 i den överklagade domen slog tribunalen nämligen fast att klagandens argument att endast aktiv introduktion eller aktiv användning av ett ämne ”i en industriprocess” motsvarar begreppet ”användning” i den mening som avses i artikel 56.1 a i Reach-förordningen inte kunde tas upp till prövning, och i punkterna 63–68 och 72 i den överklagade domen fastställde tribunalen, i andra hand, att klaganden inte kunde vinna framgång med detta argument.

53

Så är även fallet med klagandens argument att kommissionen i realiteten givit tillstånd till en ”process i dess helhet”, det vill säga ”återvinning av material som innehåller ett ämne som inger mycket stora betänkligheter”, och beviljat tillstånd till ”behandling av plastavfall” i strid med unionslagstiftningen om avfall, och argumentet avseende ”avfall som upphört att vara avfall”, vilka tribunalen, i punkterna 75 respektive 87 i den överklagade domen, ansåg inte kunde tas upp till prövning och under all omständigheter inte kunde godtas, såsom framgår av punkterna 76, 86, 88 respektive 89 i den överklagade domen.

54

På samma sätt fann tribunalen, i punkt 200 i den överklagade domen, att klagandens argument avseende bedömningen av avvägningen mellan riskerna och fördelarna inte kunde tas upp till prövning, och i punkt 204 i den överklagade domen ansåg tribunalen att klaganden i vilket fall inte kunde vinna framgång med detta argument, och i punkt 234 i denna dom fann tribunalen att argumentet att den analys av alternativ som tillhandahölls i tillståndsansökan var otillräcklig eftersom DEHP:s funktion inte preciserades i denna ansökan inte kunde tas upp till prövning, och i punkt 236 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att detta argument under alla omständigheter inte kunde godtas.

55

Eftersom samtliga argument som anförts till stöd för den första grunden är ogrundade eller verkningslösa kan det följaktligen konstateras att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser något av dessa argument.

56

Genom den andra grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen ålade en icke-statlig organisation en alltför tung bevisbörda. Klaganden åsyftar härvidlag punkterna 57, 112, 113, 148–150 och 248–251 i den överklagade domen.

57

Klaganden har bland annat hänvisat till domen av den 14 november 2013, ICdA m.fl./kommissionen (T‑456/11, EU:T:2013:594, punkt 61), där tribunalen ställde lägre beviskrav på andra ekonomiska aktörer.

58

Kommissionen har gjort gällande att klaganden i själva verket endast har upprepat de argument som anfördes i första instans och att överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

59

ECHA stöder kommissionens argumentation.

60

I detta avseende ska det erinras om att det följer av domstolens praxis att den som ansöker om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd enligt miljörätten, för att ange grunderna för omprövningen på det sätt som krävs, är skyldig att uppge de väsentliga faktiska omständigheter eller rättsliga argument som kan ge upphov till rimligt tvivel, det vill säga allvarligt tvivel, beträffande den bedömning som unionsinstitutionen eller unionsorganet har gjort i den aktuella handlingen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 69).

61

När det gäller de brister som klaganden påstått att tillståndssökandenas riskbedömning var behäftad med, ska det dock noteras att tribunalen i punkterna 112 och 113 i den överklagade domen inte uttalade sig om vilken bevisnivå som krävdes av klaganden utan den konstaterade, i punkt 114 i denna dom, att de argument som klaganden hade åberopat i detta avseende var verkningslösa.

62

I punkterna 148 och 149 i den överklagade domen nöjde sig tribunalen dessutom med att påpeka att klagandens argument var otillräckliga, eftersom den ansåg att klaganden inte isolerat kunde åberopa brister i kemikaliesäkerhetsrapporten utan att anföra välgrundade invändningar mot SEAC:s bedömning att tillstånd kunde beviljas i förevarande fall.

63

Denna bedömning innebär endast att tribunalen drog konsekvenserna av den princip som det erinrats om i punkt 60 ovan.

64

När det gäller analysen av alternativ ska det påpekas att såtillvida överklagandet riktas mot punkterna 248–250 i den överklagade domen, fann tribunalen att klaganden inte hade inkommit med några uppgifter som kunde påverka kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna beträffande att det inte fanns några tillgängliga alternativ. Denna slutsats grundade sig dels på konstaterandet att klaganden inte hade förklarat på vilken grund kommissionen hade kunnat komma till ett annat resultat än det som framgick av SEAC:s yttrande i detta avseende, dels på den omständigheten att klaganden i 2016 års begäran om omprövning i varje fall inte specifikt bestridit kommissionens övergripande slutsats avseende att det inte fanns några tillgängliga alternativ.

65

I motsats till vad klaganden har gjort gällande framgår det således inte av nämnda punkter att tribunalen krävde att klaganden – i stället för tillståndssökandena – skulle tillhandahålla en fullständig analys av alternativ, utan endast att den konstaterade att klaganden inte hade angett några väsentliga faktiska omständigheter eller rättsliga argument som kunde ge upphov till rimligt tvivel beträffande kommissionens bedömning.

66

Av det ovan anförda följer att det inte på något sätt framgår av de punkter i den överklagade domen som omfattas av den andra grunden att tribunalen skulle ha ålagt klaganden en alltför tung bevisbörda, och klagandens argument att andra ekonomiska aktörer skulle ha ålagts lägre beviskrav i ett annat mål än det förevarande kan under alla omständigheter inte godtas.

67

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

68

Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte Reach-förordningen, särskilt dess artikel 55, då den i punkterna 71, 72, 79, 91, 162, 238 och 242–244 i den överklagade domen slog fast att minskningen av produktionen av jungfrulig DEHP, vilken möjliggörs genom användningen av återvunnen DEHP, kunde utgöra en användning som var förenlig med Reach-förordningen och ligga till grund för en relevant analys av alternativ.

69

Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalens resonemang bygger på ett felaktigt antagande, eftersom det tillståndssystem som föreskrivs i Reach-förordningen inte avser produktionen av dessa ämnen i unionen, utan användningen eller utsläppandet på marknaden av dessa ämnen för användning, såsom framgår av artikel 56 i denna förordning. Varor som redan innehåller DEHP kan dessutom lagligen importeras till unionen.

70

Klaganden har för det andra gjort gällande att tribunalen därmed gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 91 i den överklagade domen slog fast att andra blandningar, som inte innehåller DEHP, kunde vara relevanta alternativ, utan att ta hänsyn till DEHP:s verkliga funktion, som är att göra material flexibelt. På samma sätt fann tribunalen felaktigt, i punkt 247 i den överklagade domen, att blotta hänvisningen till andra källor av (jungfrulig) PVC med andra mjukgörare var tillräcklig, utan att ens omnämna vilka dessa var eller hänvisa till materialets egenskaper i fråga om flexibilitet.

71

Klaganden har tillagt att även om det följer av artikel 55 i Reach-förordningen att ämnen ska bytas ut ”gradvis” kan detta inte ske förrän det finns tillgängliga alternativ, till skillnad från vad som följer av punkterna 243 och 244 i den överklagade domen. Genom att slå fast att andra mjukgörare och flexibla material inte var relevanta för denna bedömning hindrade tribunalen ett sådant utbyte. Klaganden har tillagt att det var vedertaget att andra, säkrare mjukgörare fanns tillgängliga för att tillverka mjuka plastprodukter.

72

I sin replik har klaganden gjort gällande att man inte sammanblandat begreppen avseende ämnets ”användning” och dess ”funktion”, och att det till skillnad från vad kommissionen har hävdat är ämnets funktion som utgör det relevanta kriteriet vid analysen av alternativ. Om ett ämne säkerställer en funktion i en blandning, måste analysen av alternativ nödvändigtvis grundas på denna funktion.

73

Kommissionen uppgav dessutom felaktigt att alternativen skulle analyseras ur tillståndssökandenas synvinkel.

74

Kommissionen har hävdat att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

75

ECHA stöder kommissionens argumentation.

76

Bland de olika punkter i den överklagade domen som klaganden har hänvisat till inom ramen för sin tredje grund är det endast punkterna 238 och 242–244 i denna dom som ingår i domskälen avseende ett åsidosättande av artiklarna 55, 60.4 och 60.5 i Reach-förordningen, beträffande analysen av alternativ.

77

Det kan även konstateras att tribunalens prövning av huruvida de alternativ som kommissionen beaktade var förenliga med unionsrätten förvisso omfattas av bedömningen av de faktiska omständigheterna, men den tredje grunden aktualiserar också en rättsfråga i den mån den avser de villkor som gäller för kommissionens prövning av eventuella alternativ.

78

I detta hänseende ska det erinras om att det framgår av lydelsen av artikel 60.2 och 60.4 i Reach-förordningen att de förfaranden för godkännande som föreskrivs i dessa bestämmelser avser utsläppande på marknaden för användning eller användning av det ämne som är föremål för ansökan om godkännande.

79

I artikel 3 led 24 i Reach-förordningen definieras dessutom begreppet ”användning” i vid bemärkelse som en ”bearbetning, formulering, konsumtion, lagring, förvaring, behandling, … blandning, produktion av en vara eller annat utnyttjande”, och i artikel 56.1 a i denna förordning föreskrivs att tillstånd krävs inte bara för användningen av ett ämne som sådant, utan även när ämnet ingår i en blandning.

80

Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 238 i den överklagade domen fann att kommissionen hade gjort en riktig bedömning när den slog fast att det tillstånd som beviljats i förevarande fall avsåg användning av DEHP ”i en blandning”.

81

Härav följer även att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 239 i den överklagade domen fann att analysen av alternativ således kunde inriktas på denna ”blandning”, i stället för det ämne som blandningen innehöll.

82

När det gäller frågan huruvida tribunalen ändå gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, bland annat i punkt 238 i den överklagade domen, fann att kommissionen med fog hade slagit fast att en av DEHP:s ”funktioner” som beaktats vid analysen av alternativ var att ”minska mängden mjukgörare som måste tillsättas för att tillverka artiklar av mjuk PVC utifrån det återvunna mjuka PVC‑materialet”, kan det konstateras att det inte framgår av de punkter i den överklagade domen som klaganden har hänvisat till inom ramen för den tredje grunden att tribunalen borde ha underkänt den analys av alternativ som avses i artikel 60.4 i Reach-förordningen av det skälet att kommissionen inte beaktat eller ens omnämnt materialets flexibilitet, eftersom det tvärtom följer av såväl punkt 238 som punkt 242 i den överklagade domen att kommissionen även tagit hänsyn till DEHP:s funktion som mjukgörare.

83

Det ska dessutom tilläggas att i den mån klaganden har hävdat att det var ”vedertaget” att andra, säkrare mjukgörare fanns tillgängliga för att tillverka mjuka plastprodukter, har klaganden invänt mot tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. En sådan bedömning kan inte prövas inom ramen för förevarande överklagande såvida tribunalen inte har missuppfattat de faktiska omständigheterna, vilket klaganden inte har påstått.

84

Vidare framgår det inte av punkt 244 i den överklagade domen att tribunalen ansåg att artikel 55 i Reach-förordningen inte kräver att alternativ ska användas när sådana finns tillgängliga. I denna punkt 244 erinrade tribunalen nämligen endast om ordalydelsen i nyssnämnda artikel 55, varav det framgår att det eftersträvade syftet är att de ämnen som inger mycket stora betänkligheter ”gradvis” ska ersättas med lämpliga alternativa ämnen eller tekniker ”när det är ekonomiskt och tekniskt genomförbart”.

85

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser de olika argument som sökanden har anfört till stöd för den tredje grunden.

86

Inom ramen för den fjärde grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 104–111 i den överklagade domen fann att den kontroll av tillståndsansökan som avses i artikel 60.7 i Reach-förordningen är rent formell och inte kräver att kommissionen prövar huruvida de uppgifter som sökanden lämnat uppfyller kraven i artikel 62 i denna förordning och dess bilaga I.

87

Klaganden har påpekat att den inte bestrider tribunalens tolkning av artikel 60.7 i Reach-förordningen i punkterna 104 och 106 i den överklagade domen, såtillvida tribunalen fann att det ankommer på kommissionen att kontrollera huruvida en ansökan formellt sett uppfyller kraven i artikel 62 i denna förordning utan att behöva pröva huruvida de slutsatser som dras i kemikaliesäkerhetsrapporten rörande ett visst ämne är ”korrekta”.

88

Klaganden har emellertid hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av vad som ska förstås med ”formell” kontroll, då den i punkt 109 i den överklagade domen preciserade att även om det i bilaga I till Reach-förordningen beskrivs vilka uppgifter som ska framgå av vissa handlingar som en tillståndssökande ska lämna in, såsom en kemikaliesäkerhetsrapport, är kommissionen enligt denna bilaga inte skyldig att granska dessa uppgifter i sak inom ramen för den granskning som åligger denna institution enligt artikel 60.7 i Reach-förordningen, jämförd med artikel 62 i samma förordning.

89

Klaganden har gjort gällande att den överklagade domen är motsägelsefull, eftersom tribunalen i punkt 109 i den överklagade domen framhöll att i detta skede av förfarandet behövde kommissionen inte göra en granskning i sak, samtidigt som den i punkt 112 i den överklagade domen krävde att kommissionen skulle bedöma huruvida de uppgifter som lämnats var ”kontrollerbara”, vilket innebär en viss undersökning av deras innehåll.

90

Klaganden har för det första hävdat att även en ”formell” kontroll av att uppgifterna uppfyller de föreskrivna kraven innebär att kommissionen ska undersöka huruvida kemikaliesäkerhetsrapporten uppfyller de exakta krav som anges i bilaga I till Reach-förordningen, där det bland annat föreskrivs att det ska finnas uppgifter om ”korrekt uppmätta, representativa exponeringsdata”. Klaganden anser för det andra att tribunalen åsidosatte artikel 62 i Reach-förordningen och dess bilaga I, när den i punkt 112 i den överklagade domen slog fast att tillståndssökandena hade uppfyllt dessa krav – utan att någon sådan kontroll hade gjorts.

91

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

92

ECHA stöder kommissionens argumentation.

93

Enligt artikel 60.7 i Reach-förordningen ska tillstånd beviljas ”endast om ansökan uppfyller kraven i artikel 62”.

94

Denna bestämmelse medför således ett krav på att kommissionen ska kontrollera huruvida tillståndsansökan innehåller samtliga uppgifter som krävs enligt artikel 62 i denna förordning, däribland, såsom framgår av punkt 4 d i denna bestämmelse, en kemikaliesäkerhetsrapport ”i enlighet med bilaga I, om en sådan inte redan lämnats in som ett led i registreringen; rapporten skall omfatta hälso- och/eller miljörisker som uppkommer i samband med ämnets användning och som beror på ämnets inneboende egenskaper enligt bilaga XIV” i Reach-förordningen.

95

Såsom klaganden har medgett i sitt överklagande innebär detta att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 104 och 106 i den överklagade domen, slog fast att artikel 60.7 i Reach-förordningen medför att kommissionen ska kontrollera huruvida en tillståndsansökan formellt sett uppfyller kraven i artikel 62 i denna förordning, utan att det i detta skede ankommer på kommissionen att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats är välgrundade och särskilt huruvida de slutsatser som dras i kemikaliesäkerhetsrapporten rörande ett visst ämne är ”korrekta”.

96

Prövningen av huruvida de erforderliga uppgifterna är kontrollerbara är dessutom skild från prövningen av huruvida dessa uppgifter är välgrundade, vilket innebär att klaganden inte med framgång kan göra gällande att punkt 109 i den överklagade domen – där tribunalen uppgav att kommissionen i detta skede av förfarandet inte är skyldig att i sak pröva de uppgifter som sökanden ska tillhandahålla enligt bilaga I till Reach-förordningen – motsägs av punkt 112 i samma dom, där tribunalen preciserade att de handlingar som ska lämnas in enligt artikel 62.4 i samma förordning ska vara kontrollerbara.

97

Det ska dessutom understrykas att den kontroll som kommissionen ska utföra enligt artikel 60.7 i Reach-förordningen, jämförd med artikel 62 i samma förordning, visserligen inte får vara ytlig och kräver att denna institution åtminstone verifierar att sökanden har inkommit med de uppgifter och de handlingar som krävs enligt denna förordning, men en sådan prövning avseende iakttagandet av kraven i bilaga I till Reach-förordningen som klaganden förespråkar skulle resultera i att kommissionen även uttalade sig om kvalitén av de inlämnade uppgifterna och således föregrep den prövning i sak som denna institution ska göra senare, för att avgöra huruvida villkoren för att bevilja tillstånd är uppfyllda.

98

Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

99

Genom den femte grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 131–138 i den överklagade domen, fann att artikel 60.4 i Reach-förordningen innebär att kommissionen kan uttala sig om avvägningen mellan risker och fördelar, även om uppgifter om riskerna inte uppfyller kraven i bilaga I till denna förordning

100

Klaganden har även hävdat att till skillnad från vad tribunalen slog fast i punkterna 135 och 136 i den överklagade domen, kräver Reach-förordningen att riskexponeringsbedömningen specifikt avser användningen av det ämne för vilket tillstånd söks och att den är representativ för denna användning.

101

Klaganden har tillagt att artikel 62.4 d i Reach-förordningen uppställer ett krav på att kemikaliesäkerhetsrapporten ska vara förenlig med bilaga I till denna förordning, oavsett vilken rättslig grund som åberopats för att tillstånd ska beviljas.

102

Klaganden har även hänvisat till artikel 60.10 i Reach-förordningen, där det föreskrivs att tillståndshavaren ska se till att exponeringen minskas till den lägsta nivå som är tekniskt och praktiskt möjlig, oavsett om tillståndet beviljas enligt artikel 60.2 eller 60.4 i samma förordning.

103

I sin replik har klaganden tillagt att punkterna 130 och 131 i den överklagade domen under alla omständigheter inte uttryckligen bekräftar att kemikaliesäkerhetsrapporten ska vara minst lika fullständig och precis enligt artikel 60.4 i Reach-förordningen som enligt artikel 60.2 i samma förordning, varvid klaganden har begärt att domstolen ska slå fast att så är fallet.

104

I motsats till vad kommissionen har hävdat har klaganden också gjort gällande att den inte har blandat ihop SEAC:s kvalitativa analys och den riskbedömning som avses i bilaga I till Reach-förordningen, men anser emellertid att det finns ett samband mellan den samhällsekonomiska riskanalysen, vilken omfattar kvalitativa uppgifter, och den underliggande avvägning mellan riskerna och fördelarna som sökanden gjort i enlighet med bilaga I, vilken endast i ett begränsat antal fall kan omfatta kvalitativa uppgifter. Klaganden anser att den bevisning som tillståndssökandena lade fram uppvisade allvarliga brister, vilket innebär att det var omöjligt att göra en korrekt bedömning av risken i sig och att göra en korrekt avvägning mellan denna risk och andra faktorer inom ramen för den samhällsekonomiska analysen.

105

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

106

ECHA stöder kommissionens argumentation.

107

Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 60.7 i Reach-förordningen ska tillstånd beviljas endast om ansökan uppfyller kraven i artikel 62 i denna förordning, och i punkt 4 d i denna artikel hänvisas till en kemikaliesäkerhetsrapport som ska ha upprättats i enlighet med bilaga I till nämnda förordning, vilken ska omfatta hälso- och/eller miljörisker som uppkommer i samband med ämnets användning och som beror på ämnets inneboende egenskaper enligt bilaga XIV i Reach-förordningen.

108

Artikel 60.4 i Reachförordningen är dessutom subsidiärt tillämplig i förhållande till artikel 60.2 i denna förordning, när ett tillstånd inte kan beviljas i enlighet med sistnämnda bestämmelse.

109

Det framgår av ordalydelsen och systematiken i dessa bestämmelser att tillstånd endast kan beviljas med stöd av artikel 60.4 i Reach-förordningen om sökanden har lämnat in en kemikaliesäkerhetsrapport som upprättats i enlighet med bilaga I till denna förordning.

110

Det framgår emellertid inte av de punkter i den överklagade domen som klaganden har hänvisat till inom ramen för sin femte grund att tribunalen skulle ha kommit till en annan slutsats.

111

Det framgår inte heller av den överklagade domen att tribunalen ansåg att den kemikaliesäkerhetsrapport som tillståndssökandena hade ingett inte uppfyllde kraven i bilaga I till Reach-förordningen.

112

I punkt 112 i den överklagade domen påpekade tribunalen för övrigt att vad gäller denna rapport var det utrett mellan parterna att tillståndssökandena hade uppfyllt kraven i bilaga I till Reach-förordningen, och att klaganden inte heller hade lagt fram någon bevisning i 2016 års begäran om omprövning som motiverade en annan bedömning.

113

Det ska också påpekas att tribunalen i punkt 131 i den överklagade domen visserligen angav att förekomsten av osäkerhet eller brister i rapporten kunde ge upphov till frågan huruvida tillståndet, på grundval av de faktiska omständigheter och den bevisning som kommissionen hade tillgång till, kunde beviljas i enlighet med artikel 60.4 i Reach-förordningen, men det är en annan fråga än den som är föremål för förevarande grund.

114

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

115

Genom den sjätte grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 216–224 i den överklagade domen slog fast att endast uppgifter avseende de inneboende egenskaper hos ett ämne som förtecknas i bilaga XIV till Reach-förordningen är relevanta vid den riskbedömning som avses i artikel 60.4 f i denna förordning, till skillnad från uppgifter om sådana inneboende egenskaper som har tagits upp i den kandidatförteckning som avses i artikel 59.1 i Reach-förordningen men som inte nämns i denna bilaga.

116

Klaganden anser således att kommissionen borde ha beaktat de uppgifter om DEHP:s hormonstörande egenskaper som ledde till att Echa, i december 2014, identifierade DEHP som ett ämne som inger mycket stora betänkligheter, i den mening som avses i artikel 57 f i Reach-förordningen.

117

Klaganden hävdar att tribunalen felaktigt endast grundade sig på en bokstavstolkning av artikel 60.2 och artikel 62.4 i Reach-förordningen, utan att beakta vare sig det sammanhang eller det syfte som unionslagstiftaren eftersträvat.

118

Klaganden har dessutom understrukit att tribunalen i punkt 216 i den överklagade domen uppgav att kommissionen är skyldig att på eget initiativ beakta alla de relevanta uppgifter som den har tillgång till när den antar sitt beslut, så att riskbedömningen inte begränsas till de uppgifter som tillhandahållits i tillståndsansökan, och i punkt 217 i denna dom framhöll tribunalen att det inte direkt framgår av ordalydelsen i artikel 60.4 första meningen i Reach-förordningen att denna riskbedömning uteslutande ska grunda sig på de uppgifter om det granskade ämnets inneboende egenskaper som anges i bilaga XIV till denna förordning.

119

Klaganden har även gjort gällande att bilaga XVI till denna förordning inte begränsar omfattningen av de ”vinster [som] gäller människors hälsa och miljön” som är relevanta vid den samhällsekonomiska analysen.

120

Tribunalen förklarade inte heller varför artikel 60.4 i Reach-förordningen inte enbart avser de egenskaper som anges i bilaga XIV till denna förordning, till skillnad från vad som följer av ordalydelsen i artikel 60.2 och artikel 62.4 d i denna förordning.

121

I sin replik har klaganden gjort gällande att domstolen i domen av den 23 januari 2019, Deza/Echa (C‑419/17 P, EU:C:2019:52), som kommissionen har hänvisat till i sin svarsskrivelse, inte tog ställning till kommissionens skyldigheter vid prövningen av en tillståndsansökan.

122

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

123

ECHA stöder kommissionens argumentation.

124

Det kan konstateras att trots att tribunalen i punkt 216 i den överklagade domen uppgav att punkterna 216–223 i den överklagade domen – vilka klaganden har hänvisat till inom ramen för den sjätte grunden – innehöll en prövning ”i andra hand”, är denna grund inte verkningslös, eftersom dessa punkter i själva verket innehåller en kompletterande och inte en subsidiär analys i förhållande till den som framgår av punkterna 211–215 i nämnda dom.

125

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande framgår det inte heller att domstolen, i domen av den 23 januari 2019, Deza/Echa (C‑419/17 P, EU:C:2019:52) tagit ställning till den fråga som aktualiseras inom ramen för den sjätte grunden.

126

Tribunalen gjorde sig likväl inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 217–220 i den överklagade domen, fann att även om det inte direkt framgår av ordalydelsen i artikel 60.4 första meningen i Reach-förordningen att den riskbedömning som kommissionen ska göra uteslutande ska grunda sig på de uppgifter om det granskade ämnets inneboende egenskaper som anges i bilaga XIV till denna förordning, är det möjligt att dra en sådan slutsats på grundval av lydelsen i artikel 60.2 och artikel 62.4 d i nämnda förordning, som uttryckligen hänvisar till de inneboende egenskaper som avses i bilaga XIV till Reach-förordningen.

127

Tribunalen slog således med rätta fast, i punkterna 221–223 i den överklagade domen, att eventuella uppgifter om sådana inneboende egenskaper hos ett ämne som har tagits upp i den kandidatförteckning som avses i artikel 59.1 i Reach-förordningen men som inte har tagits upp i bilaga XIV till denna förordning inte måste beaktas vid denna riskbedömning, dels på grund av att det rör sig om två olika steg i det tillståndsförfarande som avses i denna förordning, dels på grund av att enbart den omständigheten att vissa inneboende egenskaper hos ett ämne har tagits upp i kandidatförteckningen inte nödvändigtvis eller automatiskt innebär att dessa egenskaper kommer att tas upp i bilaga XIV till Reach-förordningen.

128

Vidare framgår det varken av lydelsen av eller systematiken i bilaga XVI till Reach-förordningen, avseende de uppgifter som en samhällsekonomisk analys kan innehålla, att tribunalen borde ha gjort en annan tolkning.

129

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

130

Genom den sjunde grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte försiktighetsprincipen i punkterna 284–295 i den överklagade domen.

131

Klaganden anser att tribunalen missuppfattade dennes grund, såtillvida att klaganden inte hävdat att denna princip medförde en skyldighet för kommissionen att inte bevilja tillstånd om villkoren i artikel 60.4 i Reach-förordningen var uppfyllda, utan att denna princip skulle vara vägledande för institutionens bedömning vid tillämpningen av denna bestämmelse.

132

Klaganden är av uppfattningen att för det fall att det, såsom i förevarande fall, förelåg osäkerhet som innebar att det inte var möjligt att göra en tillfredsställande riskbedömning, var kommissionen skyldig att komma till slutsatsen att tillståndssökanden inte hade uppfyllt sin bevisbörda enligt artikel 60.4 i Reach-förordningen, för att styrka att de nödvändiga villkoren för att erhålla detta tillstånd var uppfyllda.

133

Klaganden har även gjort gällande att i motsats till vad tribunalen slog fast är försiktighetsprincipen inte begränsad till att ge myndigheterna befogenhet att vidta en viss åtgärd, utan den är bindande för den verksamhet de utövar, såsom framgår av bland annat dom av den 9 september 2011, Dow AgroSciences m.fl./kommissionen (T‑475/07, EU:T:2011:445, punkt 144), och dom av den 25 juli 2018, Confédération paysanne m.fl., (C‑528/16, (EU:C:2018:583, punkt 50).

134

Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den samhällsekonomiska analys som avses i artikel 60.4 i Reach-förordningen hade ”befriat” kommissionen från dess skyldighet att tillämpa försiktighetsprincipen vid genomförandet av denna bestämmelse.

135

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

136

ECHA stöder kommissionens argumentation.

137

I motsats till vad klaganden har gjort gällande framgår det inte av de punkter i den överklagade domen som omfattas av den sjunde grunden att kommissionen inte är skyldig att tillämpa försiktighetsprincipen när den ska pröva en tillståndsansökan enligt artikel 60.4 i Reach-förordningen.

138

I punkt 292 i den överklagade domen erinrade tribunalen nämligen om att artikel 60.4 i Reach-förordningen innebär att det är nödvändigt att beakta både såväl försiktighetsprincipen som proportionalitetsprincipen för det fall att något av de villkor som föreskrivs i artikel 60.2 i denna förordning inte är uppfyllt, i förevarande fall villkoret att det ska bevisas att det går att kontrollera den risk som användningen av ett visst ämne medför för människors hälsa eller för miljön.

139

Det kan inte heller med framgång hävdas att försiktighetsprincipen utgör hinder mot att tillstånd beviljas med stöd av artikel 60.4 i Reach-förordningen endast av det skälet att det saknas bevis för att det går att kontrollera denna risk utan att ifrågasätta giltigheten av denna bestämmelse, vilken kan ligga till grund för att bevilja tillstånd i ett sådant fall.

140

Sökanden har emellertid inte ifrågasatt giltigheten av denna bestämmelse utan hur den ska tillämpas.

141

Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

142

Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon av ovanstående grunder, ska det ogillas i sin helhet.

143

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

144

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

145

Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

146

Enligt artikel 184.4 i rättegångsreglerna får en intervenient i första instans som inte själv har överklagat det där meddelade avgörandet inte förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande, annat än om intervenienten har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. Om en sådan part har deltagit i rättegången, får domstolen besluta att parten ska bära sina rättegångskostnader.

147

I enlighet med dessa bestämmelser ska Echa, som intervenerat i första instans, bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: