–

Recorded Artists Actors Performers Ltd, genom Y. McNamara, BL, L. Scales, solicitor, och M. Collins, SC,

–

Phonographic Performance (Ireland) Ltd, genom H. Sheehy, solicitor, P. Gallagher, J. Newman, SC, och J. O’Connell, BL,

–

Irlands regering, genom M. Browne, P. Clifford och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av P. McCann och J. Bridgeman, SC,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Samnadda, J. Norris, É. Gippini Fournier och A. Biolan, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28), särskilt mot bakgrund av Världsorganisationen för den intellektuella äganderättens (Wipo) fördrag om framföranden och fonogram, som antogs i Genève den 20 december 1996 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, 2000, s. 6) (nedan kallat WPPT).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Recorded Artists Actors Performers Ltd (nedan kallat RAAP), å ena sidan, och Phonographic Performance (Ireland) Ltd (nedan kallat PPI) samt Minister for Jobs, Enterprise and Innovation (ministern för sysselsättning, näringsliv och innovation, Irland), Ireland (Irland) och Attorney General, å andra sidan, angående tredjelandsmedborgares rätt till en enda skälig ersättning när de har bidragit till ett fonogram som används i Irland.

3

I artikel 19 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331) (nedan kallad Wienkonventionen) föreskrivs följande:

”En stat kan vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till en traktat anmäla en reservation…”

4

I artikel 21 i nämnda konvention föreskrivs följande:

”1.   En reservation som gäller gentemot en annan part enligt artiklarna 19, 20 och 23

2.   Reservationen modifierar ej traktatens bestämmelser för övriga parter i deras inbördes förhållande.

…”

5

Internationella konventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram och radioföretag antogs i Rom den 26 oktober 1961 (nedan kallad Romkonventionen).

6

Europeiska unionen är inte part i Romkonventionen. Det är däremot unionens samtliga medlemsstater, med undantag för Republiken Malta.

7

I artikel 2 i nämnda konvention föreskrivs följande:

”1.   I denna konvention avses med nationell behandling den behandling som den fördragsslutande stat, inom vars territorium skydd begäres, i sin lagstiftning tillämpar å:

…

2.   Vid tillämpning av nationell behandling skola iakttagas det skydd som särskilt tillförsäkras och de begränsningar som särskilt föreskrivas i denna konvention.”

8

Artikel 4 i samma konvention har följande lydelse:

”Fördragsslutande stat skall tillerkänna utövande konstnärer nationell behandling, om något av följande villkor är uppfyllt:

…”

9

Artikel 5 i Romkonventionen har följande lydelse:

”1.   Fördragsslutande stat skall tillerkänna framställare av fonogram nationell behandling, om något av följande villkor är uppfyllt:

2.   Om den första utgivningen ägde rum i en icke fördragsslutande stat men fonogrammet inom trettio dagar därefter utgives i en fördragsslutande stat (samtidig utgivning), skall den första utgivningen anses ha ägt rum i den fördragsslutande staten.

3.   Fördragsslutande stat äger, genom meddelande som deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare, förklara att den icke kommer att tillämpa ettdera av utgivningskriteriet eller upptagningskriteriet. Sådant meddelande kan deponeras vid ratifikation, godkännande eller anslutning eller vid senare tidpunkt; i sistnämnda fall får meddelandet verkan sex månader efter depositionen.”

10

I artikel 17 i konventionen föreskrivs följande:

”Stat, som den 26 oktober 1961 i sin lagstiftning tillerkänner framställare av fonogram skydd enbart på grundval av upptagningskriteriet, äger, genom meddelande som deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare samtidigt med ratifikation, godkännande eller anslutning, förklara att den för ändamål som avses i artikel 5 kommer att enbart tillämpa sagda upptagningskriterium…”

11

Unionen och dess medlemsstater är parter i WPPT. Detta internationella avtal trädde i kraft för unionen och för vissa medlemsstater, däribland Irland, den 14 mars 2010. För övriga medlemsstater trädde det i kraft vid en tidigare tidpunkt. Totalt är cirka 100 stater parter i WPPT.

12

Artikel 1.1 WPPT har följande lydelse:

”Ingenting i detta fördrag skall innebära ett avsteg från gällande förpliktelser som fördragsparterna har gentemot varandra enligt [Romkonventionen].”

13

I artikel 2 WPPT föreskrivs följande:

”I detta fördrag används följande definitioner:

…”

14

Artikel 3 WPPT, med rubriken ”Berättigade till skydd enligt detta fördrag”, har följande lydelse:

”1.   Fördragsparterna skall ge utövande konstnärer och fonogramframställare som är medborgare i andra fördragsparter det skydd som avses i detta fördrag.

2.   Med uttrycket medborgare i andra fördragsparter skall förstås utövande konstnärer eller fonogramframställare som skulle uppfylla kraven för att vara berättigade till skydd enligt Romkonventionen, om alla parter i detta fördrag också vore parter i Romkonventionen. Med avseende på dessa kriterier för att vara berättigad till skydd skall fördragsparterna tillämpa de relevanta definitionerna i artikel 2 i detta fördrag.

3.   Om en fördragspart begagnar sig av de möjligheter som anges i artikel 5.3 i Romkonventionen eller, för tillämpningen av artikel 5 i den konventionen, av artikel 17 i densamma, skall den underrätta generaldirektören för Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) härom på det sätt som anges i bestämmelserna i fråga.”

15

I artikel 4 WPPT, med rubriken ”Nationell behandling”, föreskrivs följande:

”1.   Varje fördragspart skall ge medborgare i andra fördragsparter enligt definitionen i [artikel 3.2 i förevarande fördrag] samma behandling som den ger sina egna medborgare med avseende på de ensamrättigheter som särskilt föreskrivs i detta fördrag och på den rätt till skälig ersättning som föreskrivs i fördragets artikel 15.

2.   Den skyldighet som föreskrivs i [artikel 4.1 i förevarande fördrag] gäller inte i den mån en annan fördragspart utnyttjar de möjligheter till reservation som anges i fördragets artikel 15.3.”

16

I artikel 15 WPPT, som har rubriken ”Rätten till ersättning för utsändning i ljudradio eller television och överföring till allmänheten”, föreskrivs följande:

”1.   Utövande konstnärer och fonogramframställare skall ha rätt till en enda ersättning för direkt eller indirekt utnyttjande av fonogram som utgivits för kommersiella ändamål för utsändning i ljudradio eller television eller för vilken överföring som helst till allmänheten.

2.   Fördragsparterna får i sin nationella lagstiftning föreskriva att den skäliga ersättningen skall inkrävas från användaren av den utövande konstnären eller av fonogramframställaren eller av båda. Fördragsparterna får införa nationell lagstiftning som, i avsaknad av en överenskommelse mellan den utövande konstnären och fonogramframställaren, anger villkoren för hur de utövande konstnärerna och fonogramframställarna skall fördela den skäliga ersättningen.

3.   En fördragspart får genom ett meddelande till Wipos generaldirektör förklara att den avser tillämpa bestämmelserna i punkt 1 [i denna artikel] endast med avseende på vissa utnyttjanden, att den avser begränsa tillämpningen av bestämmelserna på annat sätt eller att den inte alls avser tillämpa dem.

4.   För de syften som avses i denna artikel skall fonogram som har gjorts tillgängliga för allmänheten på trådburen eller trådlös väg på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer anses vara utgivna för kommersiella ändamål.”

17

I artikel 23.1 WPPT föreskrivs följande:

”Fördragsparterna åtar sig att i överensstämmelse med sina rättssystem vidta de nödvändiga åtgärderna för att tillämpa detta fördrag.”

18

I artikel 33 WPPT föreskrivs följande:

”WIPO:s generaldirektör är depositarie för detta fördrag.”

19

Även om WPPT ratificerades av medlemsstaterna i unionen, av unionen och av många tredjeländer utan att någon reservation gjordes med stöd av artikel 15.3 i detta internationella avtal, så fanns det dock vissa tredjeländer, däribland Amerikas förenta stater, Republiken Chile, Republiken Singapore, Folkrepubliken Kina, Samväldet Australien, Ryska federationen, Republiken Korea, Kanada, Republiken Indien och Nya Zeeland, som gjorde sådana reservationer.

20

Således innehåller bland annat meddelandena om reservation nr 8, nr 66 och nr 92 avseende WPPT följande förklaringar:

”I enlighet med [artikel 15.3 WPPT] kommer Amerikas förenta stater endast att tillämpa [artikel 15.1 i detta fördrag] på vissa slag av utsändning i ljudradio eller television och överföring till allmänheten genom digitala medier för vilka en direkt eller indirekt avgift tas ut för mottagningen eller för andra återutsändningar och meddelanden på digitala fonogram i enlighet med tillämplig lag i Amerikas förenta stater.”

”… Folkrepubliken Kina anser sig inte vara bunden av artikel 15.1 [WPPT]. …”

”… I enlighet med [artikel 15.3 WPPT] förklarar Republiken Indien att bestämmelsen i [artikel 15.1 i fördraget] om en enda skälig ersättning till utövande konstnärer och fonogramframställare inte kommer att tillämpas i Indien.”

21

I skälen 5–7, 12 och 13 i direktiv 2006/115 anges följande:

…

22

Artikel 8 i det direktivet ingår i kapitel II med rubriken ”Upphovsrätten närstående rättigheter”. I artikel 8.2 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva rätt till en enda skälig ersättning från användaren när ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten. De skall säkerställa att denna ersättning fördelas mellan de berörda utövande konstnärerna och fonogramframställarna. Medlemsstaterna får fastställa villkoren för hur ersättningen skall fördelas mellan dem när det saknas avtal dem emellan.”

23

I artikel 11 i direktivet, med rubriken ”Tidpunkt för tillämpning”, föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på alla häri avsedda upphovsrättsligt skyddade verk, framföranden, fonogram, radio- och TV-utsändningar och första upptagningen av filmer som den 1 juli 1994 alltjämt var skyddade genom medlemsstaternas lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter eller som vid den tidpunkten uppfyllde kriterierna för skydd enligt detta direktiv.

2.   Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka bedömningen av handlingar avseende utnyttjanden av verk eller alster som har företagits före den 1 juli 1994.

…”

24

Direktiv 2006/115 kodifierade och upphävde rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området (EGT L 346, 1992, s. 61). I direktiv 2006/115 fastställs inte någon frist för införlivande, men det hänvisas i artikel 14 och i bilaga I del B till tidsfristerna för införlivandet av direktiv 92/100 och av de direktiv genom vilka direktiv 92/100 har ändrats. Dessa frister löpte ut den 1 juli 1994, den 30 juni 1995 och den 21 december 2002.

25

Ordalydelsen i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 är identisk med ordalydelsen i artikel 8.2 i direktiv 92/100.

26

I section 38.1 i Copyright and Related Rights Act 2000 (2000 års lag om upphovsrätt och närstående rättigheter) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad CRR Act) föreskrivs följande:

”[E]n person som avser att

har rätt att göra det om personen

27

I section184 CRR Act, som ingår i del II, föreskrivs följande:

”1.   Litterära, dramatiska, musikaliska eller konstnärliga verk, ljudupptagningar, film och typografiska arrangemang i en utgiven utgåva eller en ursprunglig databas, ska vara berättigade till upphovsrättsligt skydd när de först lagligen görs tillgängliga för allmänheten

2.   I denna section ska ett lagligt tillgängliggörande för allmänheten av ett verk i ett land, ett territorium, en stat eller ett område anses vara det första lagliga tillgängliggörandet för allmänheten av verket även om verket samtidigt görs lagligen tillgängligt för allmänheten någon annanstans. För detta ändamål ska ett lagligt tillgängliggörande av ett verk någon annanstans under de närmast föregående 30 dagarna anses ha gjorts samtidigt.”

28

I artikel 208.1, som ingår i del III i denna lag, föreskrivs följande:

”En konstnär har rätt till skälig ersättning från upphovsrättsinnehavaren för ljudupptagningar när ljudupptagningen av hela eller en väsentlig del av en tolkning eller ett framförande som uppfyller villkoren och har gjorts tillgänglig för allmänheten för kommersiella ändamål

29

I section 287 i nämnda lag, som också ingår i del III, föreskrivs följande:

”I denna del och i del IV betyder

’berättigat land’

’berättigad individ’, en medborgare i ett berättigat land eller en individ som har sin hemvist eller är stadigvarande bosatt i ett sådant land, och

’berättigad person’, en irländsk medborgare eller en individ som har sin hemvist eller är stadigvarande bosatt inom landet.”

30

I section 288 i samma lag föreskrivs följande:

”Ett framförande är ett berättigat framförande i enlighet med bestämmelserna i denna del [III] och del IV, om det görs av en berättigad individ eller en berättigad person eller äger rum i ett land, ett territorium, en stat eller ett område som är berättigad/berättigat i enlighet med detta kapitel.”

31

I section 289.1 CRR Act föreskrivs följande:

”Regeringen kan besluta att till ett berättigat land, som åtnjuter skydd enligt denna del [III] och del IV, utse varje land, territorium, stat eller område som enligt vad regeringen har försäkrat sig om har sörjt för eller kommer att sörja för bestämmelser i sin lagstiftning som ger tillfredsställande skydd åt irländska framföranden.”

32

Käranden i det nationella målet, RAAP, ett bolag bildat enligt irländsk rätt, är en insamlingsorganisation som förvaltar rättigheter för utövande konstnärer.

33

Den första svaranden i det nationella målet, PPI, även detta ett bolag bildat enligt irländsk rätt, är en insamlingsorganisation som förvaltar fonogramframställares rättigheter.

34

RAAP och PPI har ingått ett avtal med regler om hur de avgifter som tas ut i Irland för uppspelning offentligt, på barer och andra platser som är tillgängliga för allmänheten, eller utsändning i radio, av inspelad musik – efter det att användarna betalat dessa till PPI – ska fördelas mellan de utövande konstnärerna och i detta syfte delvis överföras av PPI till RAAP. De är emellertid oense om avtalets räckvidd vad gäller de avgifter som betalats till PPI i de fall då den musik som sänts ut har tolkats eller framförts av en konstnär som varken är medborgare eller bosatt i en EES-medlemsstat.

35

RAAP anser att det följer av artikel 8.2 i direktiv 2006/115 och de internationella avtal som det hänvisas till i detta direktiv att alla avgifter som kan tas ut ska delas mellan fonogramframställare och utövande konstnärer. Konstnärens nationalitet och bostadsort saknar enligt RAAP betydelse i detta avseende.

36

PPI har däremot gjort gällande att de regler som införs genom CRR Act, som innebär att utövande konstnärer som varken är EES-medborgare eller bosatta i en EES-medlemsstat, och vars framföranden inte härrör från en ljudupptagning som gjorts inom EES, inte är berättigade att få del av ersättningen när dessa framföranden spelas upp i Irland, är förenliga med såväl direktiv 2006/115 som de internationella avtal som det hänvisas till i direktivet. Om man betalade dessa utövande konstnärer när de fonogram som de bidragit till används i Irland, skulle detta strida mot den princip om internationell ömsesidighet som Irland med rätta har anammat. Om man godtog RAAP:s ståndpunkt, skulle utövande konstnärer från Förenta staterna få ersättning i Irland, trots att detta tredjeland, enligt PPI, endast i få fall beviljar irländska utövande konstnärer skälig ersättning.

37

På grund av denna oenighet anser RAAP att de belopp som PPI betalar till bolaget är otillräckliga och har väckt talan mot PPI vid High Court (Överdomstolen i tvistemål, Irland), den hänskjutande domstolen.

38

Den hänskjutande domstolen har påpekat att section 38, jämförd med sections 184, 208, 287 och 288 i CRR Act, får till följd – såvida inte ett dekret antas enligt section 289 i nämnda lag (vilket ännu inte har skett) – att utövande konstnärer som är medborgare i länder utanför EES och som inte har sin hemvist eller bostadsort inom EES, inte omfattas av rätten att erhålla en andel av de avgifter som samlats in med anledning av att deras framföranden, som spelats in utanför EES, spelas upp i Irland, med följden att fonogramframställarna (även de som är hemmahörande utanför EES) erhåller samtliga dessa avgifter.

39

När det gäller ljudupptagningar som involverar fonogramframställare och utövande konstnärer från Förenta staterna, erhåller nämnda framställare samtliga avgifter som ska betalas av användarna i Irland.

40

Den hänskjutande domstolen har angett att skälet till detta är att de i CRR Act angivna kriterierna för att vara berättigad till ersättning inte är desamma för fonogramframställare som för utövande konstnärer. En sådan lagstiftning tycks därför vara oförenlig med artikel 8.2 i direktiv 2006/115, eftersom det i denna bestämmelse anges att medlemsstaterna ska föreskriva rätt till en enda skälig ersättning från användaren som ska fördelas mellan fonogramframställarna och de utövande konstnärerna.

41

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende framhållit att CRR Act, i vilken samtliga utövande konstnärer som är medborgare eller bosatta i en medlemsstat i unionen eller i EES behandlas lika, är förenliga med de bestämmelser i EUF-fördraget som förbjuder all diskriminering. Icke desto mindre måste CRR Act även vara förenlig med artikel 8.2 i direktiv 2006/115, i vilken det i allmänna ordalag anges att varje medlemsstat ska säkerställa att en skälig ersättning fördelas ”mellan de berörda utövande konstnärerna och fonogramframställarna”. Det ska fastställas i vilken utsträckning och på vilket sätt detta direktiv ska tolkas med hänsyn till Romkonventionen, i vilken Irland är part, och till WPPT, i vilken såväl Irland som unionen är parter.

42

Det ska för övrigt preciseras vilka följderna blir av de reservationer som vissa tredjeländer, såsom Amerikas förenta stater, har gjort med stöd av WPPT. Denna problematik ger bland annat upphov till frågan huruvida en medlemsstat i unionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller hur den ska förhålla sig till dessa reservationer.

43

Med hänsyn till de stora intressen som står på spel i det nationella målet har ministern för sysselsättning, näringsliv och innovation, Irland och Attorney General deltagit i förfarandet såsom andra, tredje och fjärde svarande i det nationella målet.

44

Mot denna bakgrund beslutade High Court (Överdomstolen i tvistemål, Irland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

45

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 8.2 i direktiv 2006/115, mot bakgrund av Romkonventionen och/eller WPPT, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat, inom ramen för införlivandet med sin lagstiftning av uttrycket ”de berörda utövande konstnärerna” som återfinns i denna bestämmelse och som anger vilka konstnärer som har rätt till en del av den enda skäliga ersättning som däri anges, från denna grupp utesluter konstnärer som är medborgare i tredjeländer utanför EES, varvid endast de som har sin hemvist eller sin bostadsort i EES och de vars bidrag till fonogrammet har skett i EES undantas.

46

Domstolen erinrar inledningsvis om att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionen, med beaktande av bestämmelsens ordalydelse, det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2000, Linster, C‑287/98, EU:C:2000:468, punkt 43, av den 22 september 2011, Budějovický Budvar, C‑482/09, EU:C:2011:605, punkt 29, och dom av den 1 oktober 2019, Planet49, C‑673/17, EU:C:2019:801, punkt 47).

47

Med tillämpning av denna praxis har domstolen understrukit att det inte ankommer på medlemsstaterna att definiera de begrepp som används i direktiven om upphovsrätt och närstående rättigheter utan att någon uttrycklig hänvisning där görs till medlemsstaternas rättsordningar, såsom begreppen ”allmänheten” och ”skälig ersättning” (dom av den 6 februari 2003, SENA, C‑245/00, EU:C:2003:68, punkt 24. dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 31, och dom av den 30 juni 2011, VEWA, C‑271/10, EU:C:2011:442, punkterna 25 och 26).

48

Detsamma gäller uttrycket ”de berörda utövande konstnärerna” i artikel 8.2 i direktiv 2006/115. Eftersom detta direktiv inte innehåller någon hänvisning till de nationella rättsordningarna vad gäller räckvidden av detta uttryck, ska det tolkas enhetligt i hela unionen, med beaktande av bestämmelsens ordalydelse, sammanhang och det mål som eftersträvas med direktivet.

49

Vad gäller ordalydelsen av artikel 8.2 i direktiv 2006/115 konstaterar domstolen att det i denna bestämmelse inte uttryckligen anges huruvida uttrycket ”de berörda utövande konstnärerna” endast hänför sig till utövande konstnärer som är medborgare i en stat inom vars territorium direktivet är tillämpligt eller om det även hänför sig till utövande konstnärer som är medborgare i en annan stat.

50

Vad gäller det sammanhang i vilket denna bestämmelse förekommer och det mål som eftersträvas med direktiv 2006/115, framgår det av skälen 5–7 att direktivet syftar till att säkerställa kontinuiteten hos upphovsmännens och de utövande konstnärernas skapande och konstnärliga arbete genom att föreskriva ett enhetligt rättsligt skydd som säkerställer möjligheten att erhålla en tillräcklig inkomst och att återfå investeringarna ”på ett sätt som inte strider mot de internationella överenskommelser som många medlemsstaters lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter bygger på”.

51

Av detta följer att begreppen i detta direktiv ska tolkas i överensstämmelse med motsvarande begrepp i dessa överenskommelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, SCF, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 55, dom av den 10 november 2016, Vereniging Openbare Bibliotheken, C‑174/15, EU:C:2016:856, punkt 33, och dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl., C‑476/17, EU:C:2019:624, punkt 53).

52

Bland dessa överenskommelser återfinns WPPT, som unionen och samtliga medlemsstater är parter i.

53

Enligt artikel 2 a WPPT avser begreppet ”utövande konstnärer” samtliga personer ”som sceniskt framställer, sjunger, reciterar, deklamerar, medverkar i, tolkar eller på annat sätt framför litterära eller konstnärliga verk eller uttryck av folklore”. Det framgår för övrigt av artikel 2 b i detta internationella avtal att ett fonogram bland annat består i en upptagning av ljuden i ett sådant framförande.

54

Enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115 har dessa personer en rätt till kompensation. Den utlösande faktorn är återgivning för allmänheten av det framförande som upptagits på ett fonogram som utgetts i kommersiellt syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkterna 30 och 32).

55

Det framgår närmare bestämt av denna bestämmelse att lagstiftningen i varje medlemsstat ska säkerställa dels att användaren betalar en enda skälig ersättning när ett fonogram som har utgetts i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten, dels att denna ersättning fördelas mellan den berörda utövande konstnären och fonogramframställaren.

56

Även om varje medlemsstat, i avsaknad av avtal mellan de utövande konstnärerna och fonogramframställarna, har möjlighet att bestämma hur ersättningen ska fördelas, innehåller artikel 8.2 i direktiv 2006/115 emellertid en klar och ovillkorlig skyldighet att ge dessa konstnärer och framställare rätt till en skälig ersättning, som ska fördelas dem emellan. Såsom framgår av skälen 5, 12 och 13 i direktivet ska den andel av ersättningen som utbetalas till den utövande konstnären vara lämplig på så sätt att den återspeglar i vilken grad vederbörande har bidragit till fonogrammet.

57

Denna rätt till kompensation utgör, såsom framgår av rubriken till kapitel II i direktiv 2006/115, som artikel 8 ingår i, en upphovsrätten närstående rättighet.

58

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 80 i sitt förslag till avgörande tillämpas skyldigheten enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115 att säkerställa en ersättning som är skälig och som delas mellan fonogramframställaren och den utövande konstnären när fonogrammet eller en kopia därav används i unionen.

59

Så är fallet när återgivningen av fonogrammet, som är den utlösande faktorn för ovannämnda närstående rättighet, riktar sig till allmänheten i en eller flera medlemsstater. Eftersom direktivets territoriella tillämpningsområde inte preciseras i direktivet, motsvarar det tillämpningsområdet för fördragen enligt i artikel 52 FEU (dom av den 4 maj 2017, El Dakkak och Intercontinental, C‑17/16, EU:C:2017:341, punkterna 22 och 23 och där angiven rättspraxis). Om inte annat följer av artikel 355 FEUF ska detta tillämpningsområde utgöras av medlemsstaternas territorier.

60

För att denna skyldighet enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska vara tillämplig krävs dessutom att fonogrammet uppfyller kriterierna för tillämpning i tiden i artikel 11 i direktivet.

61

I nämnda direktiv, i vilket det utan närmare precisering hänvisas till ”utövande konstnärer” och ”fonogramframställare”, uppställs däremot inte något villkor om att den utövande konstnären eller fonogramframställaren ska vara medborgare i en medlemsstat i EES eller ha hemvist eller bostadsort i en sådan stat, eller något villkor om att platsen för skapandet eller det konstnärliga arbetet ska vara knuten till en EES-medlemsstats territorium.

62

Det sammanhang i vilket artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ingår och de mål som eftersträvas med detta direktiv, vilka det erinrats om i punkt 50 i förevarande dom, samt det förhållandet att de internationella avtal som ingåtts av unionen har företräde framför andra kategorier av sekundärrättsakter, som följer av artikel 216.2 FEUF (dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl., C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 50), kräver tvärtom att nämnda artikel 8.2 så långt det är möjligt tolkas i överensstämmelse med WPPT (se, analogt, dom av den 18 mars 2014, Z, C‑363/12, EU:C:2014:159, punkt 72). Detta internationella avtal, som utgör en integrerad del av unionens rättsordning (se, bland annat, dom av den 30 april 1974, Haegeman, 181/73, EU:C:1974:41, punkt 5, och dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkterna 28–30), förpliktar i princip unionen och dess medlemsstater att bevilja såväl utövande konstnärer och fonogramframställare som är medborgare i medlemsstater i unionen som utövande konstnärer och fonogramframställare som är medborgare i andra fördragsparter i WPPT rätt till en enda skälig ersättning.

63

Enligt artikel 15.1 WPPT ska nämligen fördragsparterna i det avtalet ge utövande konstnärer och fonogramframställare rätt till en enda skälig ersättning för utnyttjande av fonogram som utgetts för kommersiella ändamål för utsändning i ljudradio eller television eller för vilken överföring som helst till allmänheten. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 72 och 73 i sitt förslag till avgörande var införlivandet av denna skyldighet med unionsrätten i samband med WPPT:s ikraftträdande med avseende på unionen, det vill säga den 14 mars 2010, redan säkerställt genom artikel 8.2 i direktiv 2006/115, som utan ändring ersatte artikel 8.2 i direktiv 92/100.

64

Vidare preciseras i artikel 4.1 WPPT att varje fördragspart enligt definitionen i artikel 3.2 i det fördraget ska bevilja ”medborgare i andra fördragsparter” denna rättighet på samma sätt som den beviljar sina egna medborgare den rättigheten.

65

I den sistnämnda bestämmelsen anges att uttrycket ”medborgare i andra fördragsparter” avser utövande konstnärer eller fonogramframställare som skulle uppfylla kraven för att vara berättigade till skydd enligt Romkonventionen, om alla parter i WPPT också vore parter i Romkonventionen, varvid ordalydelsen i dessa krav har den räckvidd som anges i artikel 2 WPPT.

66

Eftersom WPPT således, genom den gemensamma verkan av artikel 3.2 och artikel 4.1 däri, återger kriterierna i Romkonventionen, är dessa kriterier relevanta för att fastställa räckvidden av artikel 15 WPPT, vilken artikel 4.1 uttryckligen hör samman med.

67

Enligt artikel 4 i Romkonventionen ska varje utövande konstnär som är medborgare i en fördragsslutande stat åtnjuta den nationella behandling som andra fördragsslutande stater ger sina egna medborgare, bland annat om framförandet är upptaget på ett fonogram som är skyddat enligt artikel 5 i nämnda konvention. Så är bland annat fallet, såsom framgår av punkt 1 a i sistnämnda artikel, när en fonogramframställare är medborgare i en annan stat som är part i Romkonventionen än den i vilken fonogrammet används.

68

Av det ovan anförda följer att den nationella lagstiftaren inte har rätt att föreskriva att det endast är medborgare i EES-medlemsstaterna som åtnjuter rätt till en enda skälig ersättning enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115, vilken är den bestämmelse som i unionsrätten säkerställer tillämpningen av artikel 15.1 WPPT.

69

Det framgår visserligen av artikel 15.3 WPPT att fördragsparterna i detta internationella avtal genom ett meddelande till Wipos generaldirektör får förklara att de inte erkänner rätten till en skälig ersättning enligt artikel 15.1 eller att de, även om de erkänner denna rätt, avser att begränsa tillämpningen av den inom sitt territorium. Såsom anges i artikel 4.2 WPPT är den skyldighet som föreskrivs i artikel 15.1 i detta internationella avtal inte tillämplig i den mån sådana reservationer har meddelats.

70

Det framgår emellertid av Wipos register över meddelanden om reservationer att unionen, dess medlemsstater och ett stort antal tredjeländer som är parter i WPPT inte har gjort några reservationer i enlighet med artikel 15.3 WPPT och följaktligen är ömsesidigt bundna av artikel 4.1 och artikel 15.1 i detta internationella avtal.

71

Under dessa omständigheter kan artikel 8.2 i direktiv 2006/115 inte, utan att nämnda avtal åsidosätts, genomföras av en medlemsstat på ett sådant sätt att alla utövande konstnärer som är medborgare i en stat utanför EES utesluts från rätten till skälig ersättning, med undantag endast för de utövande konstnärer som har hemvist eller sin bostadsort inom EES eller vars bidrag till fonogrammet har ägt rum inom EES.

72

Denna slutsats påverkas inte av att vissa medlemsstater har gjort en reservation med stöd av artikel 5.3 eller artikel 17 i Romkonventionen och överlämnat den till Wipos generaldirektör i enlighet med artikel 3.3 WPPT. Det förhåller sig nämligen så, att även om det visserligen framgår av artikel 1 WPPT att ingen av dess bestämmelser kan innebära att medlemsstaterna frigörs från sina förpliktelser enligt Romkonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, SCF, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 50), så är det inte desto mindre så, att en sådan reservation till sin natur endast gör det möjligt att begränsa en medlemsstats åtaganden enligt denna konvention, och inte ger upphov till någon skyldighet för medlemsstaten. Av detta följer att reservationen inte i något fall kan anses utgöra en skyldighet för nämnda medlemsstat som kan hindras av den tolkning av artikel 8.2 i direktiv 2006/115 som redovisas i punkt 68 i förevarande dom.

73

Slutsatsen i punkt 71 i förevarande dom påverkas inte heller av den omständigheten, som Irland har åberopat i sitt yttrande vid domstolen, att enskilda, såsom utövande konstnärer eller den insamlingsorganisation som förvaltar deras rättigheter, inte kan åberopa artiklarna 4 och 15 WPPT direkt vid irländska domstolar på grund av att dessa bestämmelser saknar direkt effekt såsom framhållits av domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, SCF, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 48).

74

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 127 i sitt förslag till avgörande undanröjer denna omständighet inte på något sätt skyldigheten att tolka artikel 8.2 i direktiv 2006/115 i överensstämmelse med detta internationella avtal (se, analogt, dom av den 15 mars 2012, SCF, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkterna 48, 51 och 52). Varje enskild person har rätt att åberopa artikel 8.2 i detta direktiv vid irländsk domstol för att, inom ramen för en tvist såsom den som är i fråga i det nationella målet som Irland för övrigt deltar i i egenskap av svarande, ifrågasätta den irländska lagstiftningens förenlighet med denna bestämmelse. I en sådan tvist är de irländska domstolarna skyldiga att tolka nämnda bestämmelse på ett sätt som är förenligt med WPPT.

75

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska, mot bakgrund av artiklarna 4.1 och 15.1 WPPT, tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat, inom ramen för införlivandet med sin lagstiftning av uttrycket ”de berörda utövande konstnärerna” som återfinns i nämnda artikel 8.2 och som anger vilka konstnärer som har rätt till en del av den enda skäliga ersättning som däri avses, från denna grupp utesluter konstnärer som är medborgare i tredjeländer utanför EES, varvid endast de som har sin hemvist eller sin bostadsort i EES och de vars bidrag till fonogrammet har ägt rum i EES undantas.

76

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 15.3 WPPT och artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att reservationer som meddelats av tredjeländer med stöd av nämnda artikel 15.3 och som innebär att rätten till en enda skälig ersättning enligt artikel 15.1 WPPT begränsas inom deras territorier, i unionen leder till begränsningar, som kan fastställas av varje medlemsstat, av den rättighet som föreskrivs i nämnda artikel 8.2, med avseende på medborgare i dessa tredjeländer.

77

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande är denna fråga relevant för utgången i det nationella målet, eftersom de reservationer som meddelats i enlighet med artikel 15.3 WPPT av vissa tredjeländer, däribland Amerikas förenta stater, skulle kunna inskränka Irlands skyldigheter och därigenom utgöra en faktor som bör beaktas vid prövningen av huruvida den situation som CRR Act har gett upphov till – där användningen i Irland av fonogram som innehåller ljudupptagningar av konstnärer som är medborgare i tredjeländer kan ge upphov till en ersättning för framställaren som inte delas med konstnären – är förenlig med unionsrätten. CRR Act leder bland annat till att de upphovsrätten närstående rättigheter som tillkommer konstnärer från Förenta staterna begränsas i Irland.

78

Domstolen erinrar inledningsvis om att flera tredjeländer, såsom har påpekats i punkterna 19 och 20 i förevarande dom, genom en reservation som gjorts med stöd av artikel 15.3 WPPT har förklarat att de inte anser sig vara bundna av artikel 15.1 WPPT. Andra tredjeländer, däribland Amerikas förenta stater, har förklarat att de kommer att tillämpa denna artikel 15.1 i begränsad utsträckning.

79

Var och en av dessa reservationer minskar i samma utsträckning den skyldighet som föreskrivs i artikel 15.1 WPPT för unionen och dess medlemsstater i förhållande till det tredjeland som har gjort reservationen. Denna konsekvens anges i artikel 4.2 WPPT, som ska tolkas mot bakgrund av relevanta folkrättsliga regler som är tillämpliga i förhållandet mellan fördragsparterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2010, Brita, C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 43, och dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign, C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 58). Bland dessa regler återfinns den princip om ömsesidighet som slagits fast i artikel 21.1 i Wienkonventionen om traktaträtten. Denna princip innebär att en reservation som en fördragspart gjort i förhållande till övriga fördragsparter gör att den bestämmelse i det internationella avtal som reservationen avser får en ändrad innebörd för den stat som har gjort reservationen i dess relationer med övriga fördragsparter och att denna bestämmelse i samma utsträckning får en ändrad innebörd för dessa fördragsparter i deras relation med den stat som har gjort reservationen.

80

Av det ovan anförda följer att unionen och dess medlemsstater, enligt de relevanta folkrättsliga regler som är tillämpliga i förhållandet mellan fördragsparterna, inte är skyldiga att obegränsat bevilja medborgare i ett tredjeland den rätt till en enda skälig ersättning som föreskrivs i artikel 15.1 WPPT, när det aktuella tredjelandet genom en reservation som gjorts i enlighet med artikel 15.3 i detta internationella avtal utesluter eller begränsar beviljandet av en sådan rättighet inom dess territorium.

81

Unionen och dess medlemsstater är inte heller skyldiga att utan begränsningar bevilja medborgare i ett tredjeland som inte är fördragspart i WPPT rätt till en enda skälig ersättning.

82

Det ska i detta hänseende påpekas att den omständigheten att tredjeländer vägrar att för all eller viss användning inom sina territorier av fonogram som utgetts i kommersiellt syfte ge fonogramframställare och utövande konstnärer som bidragit till fonogrammen rätt till en enda skälig ersättning, kan få till följd att medborgare i de medlemsstater som bedriver handel, ofta internationell handel, med inspelad musik inte erhåller en lämplig inkomst och att de har svårare att återfå sina investeringar.

83

En sådan vägran kan dessutom äventyra möjligheten för utövande konstnärer och fonogramframställare i unionens medlemsstater att delta i denna handel på samma villkor som utövande konstnärer och fonogramframställare i det tredjeland som har gjort en reservation i enlighet med artikel 15.3 WPPT, genom att en situation skapas där sistnämnda konstnärer och framställare uppbär inkomster i alla de fall då deras inspelade musik spelas upp i unionen, medan detta tredjeland, genom den reservation som gjorts med stöd av artikel 15.3 WPPT, inte bara tar avstånd från artikel 15.1 i detta internationella avtal utan även från artikel 4.1 i detsamma, där det föreskrivs likabehandling med avseende på rätten till en skälig ersättning för användning av fonogram som utgetts i kommersiellt syfte.

84

Av detta följer att behovet av att bibehålla skäliga villkor för deltagande i handeln med inspelad musik utgör ett mål av allmänintresse som kan motivera en begränsning av den upphovsrätten närstående rättigheten enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115 för medborgare i ett sådant tredjeland som inte beviljar eller endast delvis beviljar denna rättighet.

85

Denna rätt till en enda skälig ersättning utgör, i unionen, såsom framgår av punkt 57 i förevarande dom, en upphovsrätten närstående rättighet. Den utgör således en integrerad del av skyddet för immateriell egendom enligt artikel 17.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (se, analogt, dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien, C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 47, dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 41, och dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl., C‑476/17, EU:C:2019:624, punkt 32).

86

Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av upphovsrätten närstående rättigheter vara föreskriven i lag, vilket innebär att den rättsliga grund som tillåter ett ingrepp i nämnda rättighet på ett klart och precist sätt ska definiera omfattningen av begränsningen av utövandet av denna rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses, C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 81, yttrande 1/15 (PNR-avtalet mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017, EU:C:2017:592, punkt 139, och dom av den 16 juli 2020, Facebook Ireland och Schrems, C‑311/18, EU:C:2020:559, punkterna 175 och 176).

87

Enbart den omständigheten att det föreligger en reservation som vederbörligen har meddelats i enlighet med artikel 15.3 WPPT uppfyller inte detta krav, eftersom en sådan reservation inte gör det möjligt för det aktuella tredjelandets medborgare att få kännedom om exakt på vilket sätt deras rätt till en enda skälig ersättning begränsas inom unionen till följd av reservationen. För detta ändamål krävs en klar bestämmelse i unionsrätten.

88

Eftersom artikel 8.2 i direktiv 2006/115 utgör en harmoniserad bestämmelse, ankommer det uteslutande på unionslagstiftaren och inte på de nationella lagstiftarna att avgöra huruvida det finns anledning att begränsa beviljandet i unionen av denna upphovsrätten närstående rättighet för tredjelandsmedborgare och, om så är fallet, att definiera denna begränsning på ett klart och precist sätt. Såsom kommissionen har påpekat i sitt yttrande innehåller emellertid varken denna bestämmelse eller någon annan bestämmelse i unionsrätten, såsom unionsrätten för närvarande är utformad, en sådan begränsning.

89

Det ska vidare tilläggas att unionen har exklusiv extern befogenhet enligt artikel 3.2 FEUF att förhandla med tredjeländer om nya ömsesidiga åtaganden, inom ramen för eller utanför WPPT, med avseende på rätten till en enda skälig ersättning för framställare av fonogram som har utgetts i kommersiellt syfte och för utövande konstnärer som bidrar till dessa fonogram.

90

Varje överenskommelse i detta avseende skulle nämligen kunna ändra räckvidden för artikel 8.2 i direktiv 2006/115, som är en gemensam unionsregel. Ett sådant specifikt avtal skulle nämligen reglera frågor som helt sammanfaller med de, identiska, frågor som behandlas i artikel 8.2 i direktiv 2006/115. Vid en sådan överlappning är det fråga om en av de situationer där unionen har exklusiv extern befogenhet enligt artikel 3.2 FEUF (se, bland annat, dom av den 4 september 2014, kommissionen/rådet, C‑114/12, EU:C:2014:2151, punkterna 68–70, och dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (AMP Antarctique), C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 113).

91

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 15.3 WPPT och artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska på unionsrättens nuvarande stadium tolkas så, att reservationer som meddelats av tredjeländer med stöd av nämnda artikel 15.3 och som innebär att rätten till en enda skälig ersättning enligt artikel 15.1 WPPT begränsas inom deras territorier, i unionen inte leder till att den rättighet som föreskrivs i nämnda artikel 8.2 begränsas för medborgare i dessa tredjeländer. Sådana begränsningar kan emellertid införas av unionslagstiftaren förutsatt att de är förenliga med de krav som uppställs i artikel 52.1 i stadgan. Nämnda artikel 8.2 utgör således hinder för att en medlemsstat begränsar rätten till en enda skälig ersättning för utövande konstnärer och fonogramframställare som är medborgare i nämnda tredjeländer.

92

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att den utgör hinder för att rätten till en enda skälig ersättning som föreskrivs i den artikeln begränsas på så sätt att fonogramframställaren ensam uppbär ersättning utan att dela den med den utövande konstnären som bidragit till fonogrammet.

93

Det framgår av ordalydelsen i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 att såväl utövande konstnärer som fonogramframställare har rätt till en enda skälig ersättning. Det utgör därför med nödvändighet ett åsidosättande av denna rätt att helt utesluta vissa kategorier av utövande konstnärer från ersättning vid användningen av ett fonogram eller en kopia av ett fonogram som dessa konstnärer har bidragit till.

94

Eftersom ersättningen i fråga huvudsakligen kännetecknas av att den ”fördelas” mellan fonogramframställaren och den utövande konstnären, ska de dela på den. Även om artikel 8.2 i direktiv 2006/115, såsom har fastställts i punkt 56 ovan, ger varje medlemsstat möjlighet att fastställa villkoren för denna fördelning, innebär denna bestämmelse däremot inte att en medlemsstat har rätt att undanta vissa kategorier av utövande konstnärer vid fördelningen av ersättningen och på så sätt låta framställarna av de fonogram som dessa konstnärer har bidragit till komma i åtnjutande av hela den ersättning som utgår till följd av användningen av dessa fonogram eller kopior av dem.

95

Det ska för övrigt påpekas att en sådan uteslutning skulle äventyra syftet med direktiv 2006/115, vilket det erinrats om i punkt 50 ovan och vilket består i att säkerställa kontinuitet i upphovsmännens och de utövande konstnärernas skapande och konstnärliga arbete genom att föreskriva ett harmoniserat rättsligt skydd som garanterar att upphovsmännen och de utövande konstnärerna har möjlighet att erhålla en lämplig inkomst och återfå sina investeringar.

96

Den fjärde frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att den utgör hinder för att rätten till en enda skälig ersättning som föreskrivs i den artikeln begränsas på så sätt att den berörda fonogramframställaren ensam uppbär ersättning utan att dela den med den utövande konstnären som bidragit till fonogrammet.

97

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: