–

Pensionsversicherungsanstalt, genom J. Milchram, A. Ehm och T. Mödlagl, Rechtsanwälte,

–

CW, genom A. Pfeiffer, Rechtsanwalt,

–

Österrikes regering, genom J. Schmoll, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Van Hoof och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, samt rättelser i EUT L 200, 2004, s. 1 och EUT L 201, 2005, s. 47), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4) (nedan kallad förordning nr 883/2004).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Pensionsversicherungsanstalt (Pensionsmyndigheten, Österrike) och CW angående beviljande av rehabiliteringsbidrag.

3

I artikel 3.1 i förordning nr 883/2004, under rubriken ”Sakområden”, föreskrivs följande:

”Denna förordning skall tillämpas på all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör:

…

…

…”

4

I artikel 11 i förordningen, som innehåller allmänna bestämmelser om fastställande av tillämplig lagstiftning, föreskrivs följande i punkterna 1–3:

”1.   De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall fastställas i enlighet med denna avdelning.

2.   Vid tillämpningen av denna avdelning skall de personer som med anledning av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses utöva denna verksamhet. Detta skall inte gälla ersättning i form av pensioner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande eller ersättning i form av pension vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar och inte heller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.

3.   Om inget annat följer av artiklarna 12–16, skall

5

I Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (allmän lag om social trygghet, BGBl. 189/1955), i dess lydelse före ikraftträdandet, den 1 januari 2014, av Sozialrechts–Änderungsgesetz 2012 (2012 års lag om ändring av vissa socialrättsliga bestämmelser, BGB1. I, 3/2013), föreskrevs att försäkrade personer födda efter den 31 december 1963 även kunde beviljas invaliditetspension under en begränsad tid vid tillfällig invaliditet.

6

I den allmänna lagen om social trygghet, i dess lydelse enligt 2012 års lag om ändring av vissa socialrättsliga bestämmelser (nedan kallad ASVG), är rätten till invaliditetspension numera förbehållen personer som inte längre har för avsikt att återinträda på arbetsmarknaden, huvudsakligen på grund av att deras invaliditet är av bestående karaktär, och vid tillfällig invaliditet utbetalas ett rehabiliteringsbidrag och ett omställningsbidrag.

7

Rehabiliteringsbidraget betalas ut av det behöriga sjukförsäkringsorganet under den medicinska rehabiliteringen.

8

Enligt 8 § punkt 1.1 d ASVG är mottagarna av rehabiliteringsbidrag endast delvis anslutna till det lagstadgade socialförsäkringssystemet, det vill säga endast till sjukförsäkringssystemet.

9

I 143a § punkterna 1 och 2 ASVG, som avser rehabiliteringsbidrag, föreskrivs följande:

”(1)   Personer som på egen begäran har erhållit ett beslut i vilket det fastställs att de [drabbats av tillfällig invaliditet som förväntas bestå under minst sex månader och som inte är berättigade till yrkesmässiga rehabiliteringsåtgärder eller ålderspension], har, från och med referensdatumet, rätt till ett rehabiliteringsbidrag … under tiden de är tillfälligt (arbetsoförmögna) invalida. Invaliditeten (arbetsoförmågan) ska, med hjälp av Kompetenzzentrum Begutachtung (den centrala myndigheten för bedömning av arbetsförmåga), kontrolleras av sjukförsäkringsorganen när behov föreligger och, under alla förhållanden, senast ett år efter det att rehabiliteringsbidraget beviljades eller det senaste sakkunnigutlåtandet inkom i ärendet … Pensionsmyndigheten fattar beslut om såväl utbetalning som inställelse av utbetalning av rehabiliteringsbidrag.

(2)   Rehabiliteringsbidrag utges med ett belopp motsvarande sjukpenningen … och från och med den fyrtiotredje dagen, motsvarande den högre sjukpenning … som skulle ha utbetalats inom ramen för den senaste förvärvsverksamhet som gav rätt till anslutning till det lagstadgade sjukförsäkringssystemet …”

10

I 143b § ASVG, som avser handläggningen av ärenden, föreskrivs följande:

”Sjukförsäkringsorganen ska ge personer anslutna till det lagstadgade försäkringssystem som avses i 8 § punkt 1.1 d ett heltäckande stöd för att, vid övergången från medicinsk behandling till rehabilitering i syfte att återställa arbetsförmågan, säkerställa en behandling som överensstämmer med rådande medicinsk kunskap och för att se till att de nödvändiga delarna av vårdplanen genomförs på ett optimalt sätt. Det är, inom ramen för denna medicinska behandling och rehabilitering i syfte att återställa arbetsförmågan, lämpligt att under samordningen av de åtgärder som ska vidtas stödja och följa den försäkrade så att, efter en behovsprövning, en individuell vårdplan upprättas och sedan genomförs av de olika tjänsteleverantörerna. Det är under pågående handläggning nödvändigt att se till att försäkrade regelbundet erhåller sakkunnigutlåtanden från den centrala myndigheten för bedömning av arbetsförmåga … Sjukförsäkringsorganen ska för detta ändamål i god tid samråda med arbetsförmedlingen och behörig pensionsmyndighet. Pensionsmyndigheten kan begära att ett sakkunnigutlåtande ska inhämtas från det centrala organet för bedömning av arbetsförmåga enligt reglerna för handläggning av ärenden.”

11

För att en försäkrad ska ha rätt till rehabiliteringsbidrag krävs enligt 255b § ASVG att han eller hon bedöms vara tillfälligt invalid under minst sex månader.

12

Motparten i det nationella målet, född år 1965, är österrikisk medborgare.

13

Efter att ha varit bosatt och arbetat i Österrike flyttade motparten, år 1990, till Tyskland, där hon sedan dess bott och varit yrkesverksam fram till år 2013. Hon har i Österrike och Tyskland 59 respektive 235 intjänade försäkringsperioder.

14

Den 18 juni 2015 ansökte motparten hos pensionsmyndigheten, trots att hon sedan flytten till Tyskland inte längre omfattades av det österrikiska lagstadgade systemet för social trygghet, om beviljande av i första hand invaliditetspension och i andra hand medicinsk rehabilitering och rehabiliteringsbidrag samt, i tredje hand, yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder.

15

Pensionsmyndigheten avslog ansökan med motiveringen att motparten i det nationella målet inte var invalid och att hon i vilket fall som helst inte omfattades av det österrikiska lagstadgade systemet för social trygghet och inte hade visat att det förelåg en tillräcklig anknytning till nämnda system.

16

Motparten i det nationella målet överklagade detta avslagsbeslut till Landesgericht Salzburg als Arbeits- und Sozialgericht (Regionala domstolen i Salzburg, i egenskap av domstol för arbets- socialrättsliga frågor, Österrike).

17

Genom dom av den 29 september 2017 slog denna domstol fast att motparten i det nationella målet hade drabbats av tillfällig invaliditet som förväntades bestå i minst sex månader, från och med den 18 juni 2015 och fann att hon under denna period av tillfällig invaliditet hade rätt till medicinsk rehabilitering och ett rehabiliteringsbidrag enligt det österrikiska systemet för social trygghet. Nämnda domstol ogillade däremot talan till den del den avsåg ansökan om invaliditetspension och yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder.

18

Genom dom av den 17 januari 2018 ogillade Oberlandesgericht Linz als Berufungsgericht in Arbeits- und Sozialrechtssachen (Regionala överdomstolen i Linz, i egenskap av överinstans i arbets- och socialrättsliga frågor, Österrike) pensionsmyndighetens överklagande av denna dom.

19

Pensionsmyndigheten överklagade då till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) och yrkade att motpartens talan i det nationella målet skulle ogillas i dess helhet.

20

Den hänskjutande domstolen har understrukit att motparten i det nationella målet påstår sig vara arbetsoförmögen och ha en nära anknytning till Österrike, eftersom hon är medborgare i denna medlemsstat, har intjänade försäkringsperioder där, bor nära Österrike och har regelbunden kontakt med familjemedlemmar som bor i Österrike.

21

Den hänskjutande domstolen anser att, i enlighet med de kriterier som fastställts i EU-domstolens praxis för att skilja mellan de olika typer av förmåner som avses i förordning nr 883/2004, rehabiliteringsbidraget snarare utgör en förmån vid sjukdom i den mening som avses i artikel 3.1 a i nämnda förordning.

22

Förutom att förmånen täcker risken för tillfällig arbetsoförmåga, och inte en permanent eller varaktig oförmåga, har den nämligen ett nära samband med åtgärder för medicinsk rehabilitering som är inriktade på att återfå förmåga och har till syfte att kompensera för inkomstbortfall under den period då den berörda personen måste genomgå åtgärder för medicinsk rehabilitering. Beräkningen av detta bidrag grundar sig på beräkningen av sjukpenningen.

23

Om EU-domstolen skulle komma fram till att rehabiliteringsbidraget verkligen utgör en förmån vid sjukdom, anser den hänskjutande domstolen att motparten i det nationella målet, som är bosatt i Tyskland, inte omfattas av den österrikiska lagstiftningen utan av den tyska lagstiftningen. Enligt artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 är det nämligen bosättningsmedlemsstaten som är behörig i fråga om förmåner vid sjukdom.

24

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att rehabiliteringsbidraget har vissa särdrag som gör att det skulle kunna liknas vid en förmån vid invaliditet. Beviljandet av detta bidrag är således villkorat av att avgifter erläggs till det lagstadgade sjukförsäkringssystemet (sjukdom och pension) och av att en viss väntetid har förflutit. Dessutom är det, för att kunna göra anspråk på rehabiliteringsbidraget, nödvändigt att inge en ansökan om invaliditetspension till pensionsmyndigheten.

25

Den hänskjutande domstolen har emellertid tillagt att rehabiliteringsbidraget skiljer sig från pension eller vårdbidrag genom sitt syfte och det sätt på vilket det är utformat. EU-domstolen har nämligen slagit fast att utbetalningar av förmåner till täckande av vård- och omsorgsbehov, till skillnad från förmåner vid sjukdom, i princip inte är avsedda att utbetalas kortsiktigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins, C‑388/09, EU:C:2011:439, punkterna 48 och 77–79). Rehabiliteringsbidraget är dock inte tänkt att bli varaktigt och de medicinska rehabiliteringsåtgärderna syftar till att göra det möjligt för den berörda personen att inom överskådlig tid återinträda på den nationella arbetsmarknaden och på så sätt undvika en bestående arbetsoförmåga.

26

Den hänskjutande domstolen anser vidare att även om rehabiliteringsbidraget, med hänsyn till dess syfte, vid första påseende kan liknas vid en förmån vid arbetslöshet i den mening som avses i artikel 3.1 h i förordning nr 883/2004 (dom av den 4 juni 1987, Campana, 375/85, EU:C:1987:253), är en sådan kvalificering i själva verket utesluten, eftersom det inte finns något samband mellan rätten till rehabiliteringsbidrag och arbetslöshet eller risken för arbetslöshet.

27

Den hänskjutande domstolen har tillagt att även om Tyskland, såsom det verkar, inte har någon förmån som är jämförbar med det österrikiska rehabiliteringsbidraget, kan denna omständighet inte begränsa den fria rörligheten i en sådan situation som avses i det nationella målet.

28

Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

29

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i om en förmån, såsom det rehabiliteringsbidrag som är i fråga i det nationella målet, utgör en förmån vid sjukdom, invaliditet eller arbetslöshet i den mening som avses i artikel 3.1 a, c och h i förordning nr 883/2004.

30

Vad gäller fastställandet av den i målet aktuella förmånens art, erinrar EU‑domstolen om att det framgår av fast rättspraxis att sociala trygghetsförmåner, oberoende av de olika nationella lagstiftningarnas särdrag, ska anses vara av samma art när de har samma föremål och syfte, och då beräkningsunderlaget och villkoren för beviljande är desamma. Rent formella särdrag ska däremot inte betraktas som grundläggande kännetecken vid klassificeringen av förmåner (dom av den 30 maj 2018, Czerwiński, C‑517/16, EU:C:2018:350, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

31

För att skilja mellan de olika slagen av sociala trygghetsförmåner ska den risk som täcks av varje förmån beaktas (dom av den 30 maj 2018, Czerwiński, C‑517/16, EU:C:2018:350, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

32

En förmån vid sjukdom, i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning nr 883/2004, täcker sålunda den risk som är knuten till ett sjukdomstillstånd som innebär ett tillfälligt avbrott i den berördes verksamhet (se, analogt, dom av den 21 juli 2011, Stewart, C‑503/09, EU:C:2011:500, punkt 37).

33

Förmåner vid invaliditet, i den mening som avses i artikel 3.1 c i nämnda förordning, är däremot i allmänhet avsedda att täcka risken för en viss grad av oförmåga när det är troligt att denna kommer att bli permanent eller varaktig (se, analogt, dom av den 21 juli 2011, Stewart, C‑503/09, EU:C:2011:500, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

34

En förmån vid arbetslöshet, i sin tur, täcker risken för inkomstbortfall till följd av att arbetstagaren förlorar sitt arbete trots att han eller hon fortfarande kan arbeta. En förmån som beviljas på grund av att risken för arbetslöshet förverkligas, det vill säga att personen förlorar sitt arbete, och som inte längre ska utbetalas när detta förhållande upphör genom att den berörde får ett avlönat arbete, måste anses vara en förmån vid arbetslöshet (dom av den 19 september 2013, Hliddal och Bornand, C‑216/12 och C‑217/12, EU:C:2013:568, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

35

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva om en sådan förmån som den som är i fråga i det nationella målet ska betraktas som en förmån vid sjukdom, en förmån vid invaliditet eller en förmån vid arbetslöshet i den mening som avses i artikel 3.1 a, c och h i förordning nr 883/2004.

36

Det framgår redan av beslutet om hänskjutande att rehabiliteringsbidraget ska utbetalas oberoende av om den berörda personen förvärvsarbetar eller inte, vilket innebär att förmånen inte kan kvalificeras som en förmån vid arbetslöshet i den mening som avses i artikel 3.1 h i denna förordning.

37

När det gäller kvalificeringen av rehabiliteringsbidraget som en förmån vid invaliditet eller en förmån vid sjukdom påpekar EU-domstolen att det framgår av 255b § ASVG att rehabiliteringsbidrag ska betalas ut vid invaliditet som antas bestå i minst sex månader och den berörda personen inte uppfyller villkoren för att ha rätt till ålderspension.

38

Enligt 143a § punkt 1 ASVG ska det dessutom kontrolleras regelbundet att den tillfälliga invaliditeten består och, om det konstateras att invaliditeten har upphört, ska rehabiliteringsbidraget innehållas eller upphöra.

39

Härav följer att en förmån såsom det rehabiliteringsbidrag som är i fråga i det nationella målet syftar till att täcka risken för tillfällig arbetsoförmåga och att rehabiliteringsbidraget följaktligen ska betraktas som en förmån vid sjukdom i den mening som avses i artikel 3.1 a i nämnda förordning.

40

Denna slutsats stöds av 143a § punkterna 1 och 2 och 143b § ASVG, där det anges att rehabiliteringsbidraget betalas ut av sjukförsäkringsorganet och att beloppet beräknas på grundval av sjukpenningen.

41

Den första frågan ska således besvaras enligt följande. En förmån såsom det rehabiliteringsbidrag som är i fråga i det nationella målet utgör en förmån vid sjukdom i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning nr 883/2004.

42

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i om förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att den utgör hinder för en situation, såsom den som är i fråga i det nationella målet, där en person som har upphört att vara ansluten till systemet för social trygghet i ursprungsmedlemsstaten efter att ha avslutat sin yrkesverksamhet där och flyttat till en annan medlemsstat, där personen i fråga har arbetat och förvärvat större delen av sina försäkringsperioder, nekas ett sådant bidrag, såsom det rehabiliteringsbidrag som avses i det nationella målet, av det behöriga organet i ursprungsmedlemsstaten.

43

Det framgår av domstolens fasta praxis att det ankommer på varje medlemsstat att i sin lagstiftning ange villkoren för rätten att ansluta sig till ett system för social trygghet. När medlemsstaterna utövar denna rätt är de emellertid skyldiga att iaktta de gällande bestämmelserna i unionsrätten. I synnerhet anges att de lagvalsregler som fastställs genom förordning nr 883/2004 är tvingande för medlemsstaterna, och dessa har alltså inte rätt att fastställa i vilken utsträckning deras egen eller en annan medlemsstats lagstiftning är tillämplig (dom av den 8 maj 2019, Inspecteur van de Belastingdienst, C‑631/17, EU:C:2019:381, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

44

Villkoren för rätten att ansluta sig till ett system för social trygghet får således inte innebära att de som enligt förordning nr 883/2004 omfattas av tillämpningsområdet för den aktuella lagstiftningen utesluts från detta tillämpningsområde (dom av den 8 maj 2019, Inspecteur van de Belastingdienst, C‑631/17, EU:C:2019:381, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

45

Det ska dessutom erinras om att enligt artikel 11.1 i förordning nr 883/2004 ska de personer som denna förordning tillämpas på omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning, vilken ska fastställas i enlighet med avdelning II i nämnda förordning.

46

Bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 883/2004, i vilken artiklarna 11–16 ingår, utgör ett fullständigt och enhetligt system för lagvalsregler. Syftet med dessa bestämmelser är inte enbart att förhindra att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt, med de komplikationer som kan följa härav, utan också att förhindra att de personer som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning blir utan skydd på området för social trygghet på grund av att det saknas lagstiftning som är tillämplig på dem (dom av den 8 maj 2019, Inspecteur van de Belastingdienst, C‑631/17, EU:C:2019:381, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

47

Vad särskilt gäller artikel 11.3 i förordning nr 883/2004 har domstolen slagit fast att den syftar till, om inget annat följer av artiklarna 12–16 i den förordningen, att fastställa den nationella lagstiftning som ska tillämpas på de personer som omfattas av något av leden a–e i den bestämmelsen (dom av den 8 maj 2019, Inspecteur van de Belastingdienst, C‑631/17, EU:C:2019:381, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

48

Vad gäller situationen i det nationella målet framgår det av beslutet om förhandsavgörande att motparten i målet vid den nationella domstolen, som är österrikisk medborgare, är bosatt i Tyskland, där hon sedan år 2013 inte längre är yrkesverksam.

49

En person såsom motparten i det nationella målet omfattas i princip varken av de särskilda bestämmelserna i artiklarna 12–16 i förordning nr 883/2004 – vilka avser personer som är utstationerade, som är verksamma i två eller flera medlemsstater, som har valt en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring eller som är kontraktsanställda vid EU-institutionerna – eller av de situationer som avses i artikel 11.3 a–d i denna förordning, vilka avser personer som arbetar som anställda eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat, offentligt anställda, personer som erhåller arbetslöshetsersättning och personer som är inkallade eller återinkallade till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.

50

Motparten i det nationella målet omfattas således av tillämpningsområdet för artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004, vilken är tillämplig på personer på vilka artikel 11.3 a–d i denna förordning inte är tillämplig, och som bland annat avser personer som inte är yrkesverksamma (se, för ett liknande resonemang, Inspecteur van de Belastingdienst, C‑631/17, EU:C:2019:381, punkterna 35 och 40).

51

Enligt artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 ska en person, i den situation som avses i det nationella målet, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt, vilket i förevarande fall är den tyska lagstiftningen.

52

Med beaktande av regeln i artikel 11.1 i förordning nr 883/2004, att en person ska omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning, såsom det har erinrats om ovan i punkt 45, och regeln i artikel 11.3 e i denna förordning, att en person som inte arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare endast omfattas av sociallagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt (dom av den 23 januari 2019, Zyla, C‑272/17, EU:C:2019:49, punkt 41), förhåller det sig så, att en person, som befinner sig i en situation där denne – såsom i det nationella målet – har upphört att vara ansluten till systemet för social trygghet i ursprungsmedlemsstaten efter att ha avslutat sin yrkesverksamhet där och flyttat till en annan medlemsstat, inte längre omfattas av systemet för social trygghet i ursprungsmedlemsstaten.

53

I förevarande fall, mot bakgrund av den praxis från EU-domstolen som det har erinrats om ovan i punkterna 43, 44 och 46, kan det behöriga organet i motpartens ursprungsmedlemsstat, det vill säga Republiken Österrike, sålunda inte klandras för att inte bevilja förmånen rehabiliteringsbidrag. Detta avslag fick nämligen inte till följd att en person på vilken denna lagstiftning var tillämplig enligt förordning nr 883/2004 uteslöts från tillämpningsområdet för den aktuella lagstiftningen, och följaktligen, i avsaknad av tillämplig lagstiftning, berövades skydd på området för social trygghet.

54

Av det ovan anförda följer att förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en situation, där en person som har upphört att vara ansluten till systemet för social trygghet i ursprungsmedlemsstaten efter att har avslutat sin yrkesverksamhet där och flyttat till en annan medlemsstat, där personen i fråga har arbetat och förvärvat större delen av sina försäkringsperioder, nekas en förmån, såsom det rehabiliteringsbidrag som avses i det nationella målet, av det behöriga organet i ursprungsmedlemsstaten, då personen i fråga inte omfattas av ursprungsmedlemsstatens lagstiftning utan av lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: